sameslöjd - Västerbottens museum

"Mönsterbok för lapsk hemslöjd i Västerbottenslän" utkom 1920. Den sedanlänge utsålda och svåråtkomliga bokenpresenteras här i nytryck i utvidgatskick. Den är avsedd som en praktiskhandledning för slöjdare, men ocksåsom en orientering för alla som är intresseradeav denna sida av samekulturen.Den utges i samarbete medSame- ätnam.sameslöjdSydsamernas horn-, träochtenntråds slöjd.Arbetsteknik, mönsteroch historia.3/70*5:-

\ Ö N > S T E R . B O K •FÖR LAPBSK HB^SLQPI V4STCRBOTTEnS .För femtio år sedan utgavs "Mönsterbokför lapsk hemslöjd i Västerbottenslän". Bakom boken stodnomadskolinspektören Erik Bergström,avvittringslantmätarenHampus Hampus son-Huldt, fruEmma Andelius och konstnärenFolke Hoving. Upprinnelsen tillboken var artiklar om sameslöjd,som Erik Bergström publicerat iUmebladet, vilket föranlett hemslöjdspionjärenEmma Andeliusatt ta kontakt med honom. I arbetetpå att utge en handledning försameslöjdare, där typiska provpå samiska slöjdprodukter skulleavbildas och analyseras, engageradesingenjör Huldt, som hadeen fin samling samiska föremål,och Hoving, som redan 1910 utgivittre mönsterblad med sameslöjd.Det blev Hoving, som utarbetademönsterteckningarna, ochHuldt, som författade kommentaren.En inledning skrevs av denförnämste kännaren av samernaskulturhistoria, professor K. B.Wiklund, Uppsala. Erik Bergströmlyckades utverka anslag för tryckningengenom länsstyrelsen. Bokenkom ut 1920 och fick en mycketstor betydelse för sameslöjdensutveckling och är fortfarande (mycket efterfrågad av slöjdare.Inom Same-ätnams slöjdutskotthar därför under en längre tiden reviderad nyutgåva diskuterats. 1När den nu kommit till stånd skerdet med få uteslutningar, men enrad tillägg, som framför allt syftartill att ge tidsenliga arbetsbeskrivningar.Den nya utgåvan är resultatet avett samarbete mellan Västerbottensmuseum och Same-ätnam, främstrepresenterat av slöjdkonsulentMarianne Nilsson, Vilhelmina. •Utom övriga i häftet nämnda personerhar personal vid Nordiska museetoch Statens etnografiska museumi Stockholm, Etnografiskamuseet i Göteborg, Dalarnes museum,Falun, Kulturen, Lund,Murberget, Härnösand, Jämtlandsmuseum, Östersund, samtfru Gertrud Bergström, Stockholm,och konstnären Runo Lette,Avesta, lämnat värdefulltbistånd. • •Färgbilden: Ur en slöjdares arbetsbok.Skisser till tenntrådsbroderierhos fru Syrene Wilks,Grundfors.1122

hornknivSameslöjdens horn är företrädesvis ren- och älghorn. Renhorn kan manantingen köpa direkt av renskötare eller från renslakterier. Man kanockså hitta renhorn i markerna, oftast fällhorn. Priserna på renhornligger för närvarande mellan 5 och 7 kronor per kilo. Hornets kvalitetär bäst i september-oktober. Skinnbeklädda horn är odugliga för slöjdändamål.Hornkvaliteten varierar från trakt till trakt antagligen beroendepå förekomsten av kalk i marken och på tillgången av grönbete.Sålunda är jämtländskt hornmaterial mycket bra, liksom horn från vissatrakter i Norge. Relativt bra är horn från Tärnaområdet. Forskningär önskvärd för att närmare klarlägga detta!Vad menas då med bra hornkvalitet? Förekomsten av mycket märgoch brosk är inte bra, helst bör hornet vara fast nästan helt igenom.Den fasta hornmassan gör att hornet känns tungt, en erfaren slöjdarekan därför genom att väga stycket i handen bedöma kvaliteten. Färgernavarierar från rödaktiga nyanser till vitt, gult, grönt. Det rödaktiga hornetär ofta ny sågat och innehåller blodsubstans, medan det gul-grönvitakan ha legat ute flera år och blekts av sol, vind, vatten och snö. Endel slöjdare bleker hornet på kemisk väg, men det är en metod, somjag inte vill rekommendera. Ett materials skönhet beror bl. a. på dennaturliga skiftningen i olika nyanser, på strukturen i det organiska materialet.Det talar till oss genom sin förmåga att leva. Det med kemiskamedel blekta hornet är sterilt vitt och kan aldrig få lyster hur man änbehandlar det.Fällhorn av älg är ofta bra. Älghorn erbjuder dessutom fördelar förstörre arbeten, t. ex. kosor, dosor, skulpturer m. m.Slöjdaren står inför sin uppgift, har verktyg och råmaterial, vet påett ungefär hur materialet är beskaffat och hur verktygen används. Hurskall han börja arbetet?För en tränad slöjdare är en idé ofta tillräcklig, men särskilt förnybörjare är det nyttigt att först göra enkla blyertsskisser, eller i papperklippa modeller och pröva sig fram till en godtagbar form. Nästasteg - att välja ett ämne som passar till modellen.De delar av renhornet som ärbäst att använda har skuggatspå bilden. Ytter spetsarna innehållerför mycket märgmassa,med undantag av spetsen märkt4. Till den som vill lära sigrenhornets egenskaper gerjag rådet: såga sönder ett hornbit för bit, se och bedöm själv.Hela hornkronor, som sitterihop med skallbasen förstörsefter ett par år, hornet blirporöst på ytan och ger ingenfin yta hur man än putsar.125

knivskaftetSpänn fast hornet i skruvstycket.Kom ihåg att skydda hornetmot tryckmärken med enläder- eller näverbit. Såga avden skuggade biten - den naturligaformen passar utmärkt.Bestäm av hur många delarskaftet skall sättas ihop, sågaav bitarna.®S /_ y /. m a m(< 3Raspa ändytorna så att de blirparallella.Spänn fast en av bitarna. Taen metallborr med en diametersom ungefär motsvararknivtångens diameter och fästi drillborr skaftet. Borra tvåhål i hornbiten.Stick lövsågbladet genom enaborrhålet och såga loss mellanskiktet.Färgbilden: Skål i masur ochhornkosor av Sune Enoksson.127

Om man borrat och sågat riktigtskall man kunna trä fasthornbiten på knivtången.Ofta görs ett mellanlägg av näver,läder eller tenn mellan bitarnai skaftet.Med håltången görs hål i mellanläggen,tennplåten bör dockborras och den rektanguläraöppningen sågas med lövsåg.Det nyss beskrivna tillvägagångssättetgäller naturligtvisockså skaftets övriga bitar,utom sista biten. Denborras med två borrar av olikagrovlek för att passa tillknivtångens nitning. Observeraatt slutbiten helst bör varafri från märg så att nitningenblir ordentligt fixeradoch effektivt håller ihophornbitarna.128•

Sista borrhålet får av sammaskäl under inga förhållandenvara större än knivtångensövre del.Det kan också vara en fördelatt limma i skarvarna. Använddärvid vanligt Cascolimeller Epoxi-lim, som fyllerut alla en skarvs ojämnheter.När skaftet är hopnitat,formningen.börjar129

knivslidanDen traditionella knivslidanav horn har två huvudformer,en med nära rätvinklig, enmed trubbvinklig avslutningnertill beroende på vilkendel av hornet som använts. ,Detta framgår av skis sen, därhornets sektion A ger en rätvinklig,B en trubbvinklig slida.Välj slidtyp och såga av lämpligbit av hornet. Klyv hornstycketpå längden med en såg.Om halvorna blir för tjockatäljs de på utsidan tunnare medyxa, eller raspas. Det senarerekommenderas för den ovane.132

Raspa sedan och forma knivslidanskantprofil.Halvornas insidor planas tillsinget glapp finns mellan dem.Slidans utsida formas med rasp.Den bestäms av hornets naturligaform, slidan bör dock varatjockare upptill för att sedanavsmalna längst ner. Se till attdet inte blir märggenomslag påutsidan.När urtaget för knivbladet skallgöras, läggs bladet på slidhalvansinsida och formen ritas av.Detta upprepas på andra slidhalvan.133

Urgröpningen kan ske på olikasätt. Först måste ett spår tasupp efter den markerade konturen,antingen med såg ellermed en lockbettel, som harsmalt skär. Om inte dettaspår finns, går kanterna sönder,när urgröpningen sedangörs.Urtaget för knivbladet huggsmed stämjärn. Var försiktigom knivslidan under dettaarbete spänns fast i skruvstycket- det kan lätt spricka!Bäst är om hornstycketsätts fast i en hyvelbänk, påsamma sätt som en brädafästs då den skall hyvlas.Sätt träbitar som skydd förhornstyckets ändar!Slidan är sedan klar att nitasihop. Nithålen markeras meden penna varvid tillses att nitarnainte kommer för näraknivbladet.134

Slidhalvorna läggs mot varandraoch kläms fast i skruvstycket(tänk på skyddet mottryckmärken! )var efter hålborras med drillborr genombåda halvorna. Rengör borrenofta under borrningen,eljest fastnar den och vridsav.Med en knivspets fasas borrhåletstörre på den sida nitskallenskall vara.Stick in nittråden (1 l/2 mm)och kapa den ca 1 mm ovanförytan. Vid nitningen användsen lätt hammare.Påbörja nitningen på den sida,som vänds utåt. Den förstanitskallen blir ofta den bästa.Se till att tråden svarar motnågot hårt, men slå inte hårt.Tryckmärken går inte attputsa bort. När den första nitenär klar, borras resten avnithålen. Överskjutande nitskallarfilas av.135

Runt knivslidans övre delgörs tre urfasningar, så attdet läderstycke som skallomsluta knivskaftet får fäste.Urfasningarna markeras.Nersågning efter markeringarna.Urfasningarna är nu klara.Putsningen av slidan börjar med slippapper 80 och 150. Riv loss enliten bit och fatta mellan tummen och pekfingret. Putsa längs efter och «tryck så hårt att det känns varmt under fingrarna. Kom ihåg, att det måstevara tempo på arbetet och att det inte får avbrytas förrän alla reporefter verktyg är borta. Fortsätt med 220 och 320 tills ytan är slät ochglänsande. Sista slipningen görs med stålull. Jämför putsbilderna förskaftet!# "Då de åstadkomma allt efter sitt eget huvud, är det att förmoda,att de ingalunda skulle vara bortkomna om de finge handledning av enmästare" skrev kyrkoherde Johannes Tornaeus till professor Schefferuspå 1600-talet.136

dekorNu börjar det mest intressanta och stimulerande:dekoreringen. Rita uppmönstret på hornytan. För att gravyren skall bli bra fordras knivar avhög klass. Vanliga moraknivar brukar gå att använda, men personligenföredrar jag specialknivar slipade av kallsågblad (metallsågblad för maskinsågar).De har i regel exakt härdning och skärpan brukar vara bra.Bryn kniven på ett fint bryne. Skärpan kontrolleras genom att knivspetsenlätt strykes mot nageln. Suger kniven fast i nageln är skärpan godoch arbetet påbörjas.Gravyrlinjen skärs med två parallellainåtlutande snitt. Denfår alltså V-formad genomskärningoch ett tunt hornspånlossnar när andra snittet skärsTummen utnyttjas som hävstångså att knivspetsens rörelsekan exakt kontrolleras.Utskärning av tvärgående linjepå buktad yta.

De tvärgående ornamenten färdiggraverade.Ytfyllande bandflätadelvis upptecknad. Bandmönstrettecknas lättast medhjälp av stödlinjer, som delarupp ytan i fyra lika delar. Börjasedan mönsterritningen imittkrysset - mönstret blir dåjämnt och symmetriskt.Då alla mönster är iskurna färgasdekoren med blyerts, soteller albarkspulver. Är hornetporöst är blyerts olämplig, eftersomden också färgar övrigadelar av hornet. Albarkspulverär ett urgammalt färgmedel.Det kan lätt slipas loss från entorr alklabb sedan den grå ytbarkenskalats av och den brunaunderbarken blottats. Pulvretblandas med lämpligt bindemedeloch strykes på hornytanmed fingerspetsen. Dekorenframträder efter avstrykningklart mot hornytan och ger -får vi hoppas - kniven ännumera skönhet.0 Några minnesregler för dekor. Anpassa dekoren efter materialetsfärg och ytstruktur! Dekoren får aldrig vara det centrala i arbetetutan skall smälta ihop med formen till en enhet, försköna en vackeryta och ge den ytterligare liv. Blanda heller inte ihop mönster,som inte passar tillsammans, och sist: sträva efter enkelhet!138

fästeFör att skaftet skall sitta ordentligt,måste en läderhylsasys fast upptill på slidan. Lädretbör vara ganska tjockt ochfast. Blöt läderbiten i ljumtvatten och gnugga den tills denblir mjuk. Tunna av kanternafrån insidan. Stick in kniven islidan.Lägg läderbiten mot skaftetoch passa in nedre kanten islidans urfasning. Sträck ochsamla lädret till den blivandesömmen på skaftets baksida.Till sömmen används helstsentråd som sys med skärnål.Stick nålen från insidan längstned och sy sömmen uppefterkniven,rakt och med kortastygn.Sträck hela tiden lädretmed fingrarna.Längst upp sys sömmen tillbakai en sväng. Mellan sömmarnakan sedan hål tas meden håltång.Överskjutande läder skärs bortmot sömmen.139

Eventuell dekor på lädret görsmedan det är fuktigt. Observeraatt skaftet under inga förhållandenfår dras ur slidanförrän lädret är torrt. Närdettagörs första gången, måsteman vara försiktig så att deninte lossnar för hastigt ochskär sönder läderhöljet.Av en bit renskinn klippsen rem, som träs in i håletpå läderhöljets baksidaoch knyts ihop. I den remmenkan kniven sedan bäras.Kniven är färdig.•• Vid arbete med horn, särskilt med puts blir det mycket damm.Horndammet är inte nyttigt för lungorna. Antingen bör därför andningsskyddanvändas eller en bra dammsugare finnas till hands.Kombinationen av båda är utmärkt. Vid arbete med maskiner skallögonskydd användas, där det finns minsta risk för ögonskador. Harespekt för maskiner. Man gör sällan mer än ett misstag, mendet kan vara ett misstag för mycket. Även vid arbete med eggverktygskall man se till att det är rent och snyggt kring arbetsplatsenoch att inte vassa knivar, yxor, stämjärn slänger omkring hur somhelst och framför allt inte ligger på golvet.• Vägen till framgång i slöjd heter träning och åter träning. Denheter också vilja och envishet. Om man misslyckas första gångenfår detta inte slå ned modet. Men tro inte att du blir mästare ochkan allt för att ett arbete blir bra. Hela livet är en enda hård skolaför den som vill något, man måste lära sig att ta både motgångaroch framgångar med ödmjukhet.

träkosa •Slöjdvirke bör sågas eller hugga? om hösten eller under vinterhalvåret,då träet är hårt och innehåller minst vatten. Sommartid är träet lösareoch rikt på safter, vilket gör att det lätt spricker vid torkning. Masur förekommeri björk, sälg och al, mera sällan hos gran och tall. Denna virkestypförekommer ofta i lövträdens rotsystem och kännetecknas av denknottriga, prickiga ytan. Träd med masur upptäcker man i skogen genomatt det växer små kvistar runt stammen nere vid roten eller på knottrigautväxter på stammen. Björkmasur är tät och hård. Den lämpar sigypperligt till knivskaft, kosor o. dyl. medan sälg- och almasur är grovporigareoch lösare samt har annorlunda struktur. Barksprickorna i rotmasurgör det svårt att få större sammanhängande ämnen, men materialetslevande yta gör det tacksamt att bearbeta. Vrilar förekommer somutväxter på björkar, al och sälg. Träet är rikt ådrat.När en vril kapas, göres ett snitt ca 1 dm ovanför och nedanför vrilen.Snittet bör vara ganska djupt. Klyv sedan loss vrilen eller såga lossden. Fördelen med detta förfarande är att inga sprickor uppstår. Den vril,som skall användas, måste vara torr. Enklast är att lufttorka ämnet. Barkenfår inte tas bort och torkningen måste till en början, medan virketär som fuktigast, ske mycket långsamt så att inte sprickor uppstår. Sådanaåstadkoms av att den snabbare uttorkningen i ytskiktet med åtföljandekrympning åstadkommer spänningar. Lufttorkningen tar omkring1 år. Har man inte tid att vänta får man använda en annan metod. Vrilengrovbearbetas med yxa och såg på utsidan, varefter den urholkas något,dock får sidorna inte bli alltför tunna. Den råa kosan kokas ett par timmar,så att alla safter försvinner. Ämnet torkas, men för att återigen förebyggasprickor, smörjes kanter och ändytor in med fett eller lim. Denförsta torkningen får ske i svag värme. Torktiden kan på detta sätt förkortas,men den ovane får räkna med att metoden lätt kan misslyckas.141

Liksom när det gäller knivenbör slöjdaren börja med attpröva olika formidéer på skisspapperoch genom att klippaut modeller i papper. Tecknaeller klipp ut bilder som visarkosan från sidan och uppifrån.När man kommit fram tillen tilltalande form sågasgrundformen ut i grova dragmed hjälp av en slöjdsåg ellerbandsåg. Kom ihåg att lämnaskaftet i sådant skick att detgår att spänna fast det i ettskruvstycke!Den fortsatta formningen kanske på många olika sätt. Jagbrukar först forma utsidan påkosan med yxa, rasp och kniv.Skaftet sparas tills vidare.142

Urholkningen utförs med böjdaoch raka holkjärn ellermed skedhåljärn. Maskinellametoder måste man prova utsjälv. Urholkningen börjar alltidi mitten och det fortsattaarbetet sker hela tiden motämnets centrum. Virkets strukturi vrilar och masurknölarkräver en kontinuerlig anpassningav verktygsföringen.Det är svårt att avgöra hurmycket som skall täljas bortoch det finns få mätverktyg,som är användbara på enböjd form. Bäst är fingertopparna- med känseln i demregistreras säkrast ojämnheterna.Fatta med fingrarnapå utsidan och med tummenpå insidan av kosan.Djupet går däremot bra att mätapå följande sätt. Slå en spikgenom en sticka. Mät höjdenfrån bottnens undersida ochupp till den lägsta kanten påkosan. Slå in spiken så att närstickan läggs tvärs över kosan,spikhuvudet stannar ungefär5-10 mm från bottnen.Urholka tills spikskallen vilarmot bottnen.tNär formning och urholkningär klara, görs skaftet färdigtmed såg, kniv och rasp.143

Inläggningar av horn i träkan göras så här. En mallför inläggningen görs i papper,varvid ett dubbelviktpapper används. Ena halvanklipps ut och hela formen erhållsnär papperet viks ut.Hornstycket blir då liksidigt.Lägg mallen på hornstycketoch rita av. Raspa och filaut formen - och tjockleken,ca 1 l/2 mm!Fasa ytterkonturen någotmot hornplattans undersida.Lägg hornbiten på skaftetsöversida - om det är dettasom skall dekoreras - ochrita av konturen med enspetsig penna.Skär sedan enskåra längs linjen och mejslaut mellanskiktet med ettsmalt stämjärn. Akta kanterna,som är lätta att skada!När hornplattan passar i urtagningen,limmas plattan fast.Limmet bör fylla ut ojämnheteroch torka långsamt, manhar då tid på sig för justeringar.Fixera limningen medtvingar. När limmet efter caett dygn torkat, tas tvingarnabort och hornplattan filasjämn med rasp och fil så attden ligger i samma nivå somträytan.Undersidan av skaftet formasslutgiltigt efter limningen. Dettabör ej göras tidigare då manriskerar att få tryckmärkenfrån tvingarna.Observera hurkniven styrs med tummen!144

Kosan före putsen. Lägg märketill reporna efter verktygen!Putsen av kosan går till påsamma sätt som tidigare beskrivitsför kniv och slida.Tycker man att det vattenfastaslippapperet blir för dyrtgår det utmärkt att användavanligt flintpapper i ordningen5-4-3-2-1-0-00-000.Då ytan är jämn och fri från repor,fuktas träytan lätt. Fibrernai träet reser sig - då manstryker med handen över träetkänns detta skrovligt. Träetfår torka och kosan putsas försiktigtmed fint sandpapper,00-000, tills ytan känns slät.Om man sedan fuktar den skallytan ändå vara slät och fin.• Ytbehandlingen görs med olja. Man bör se till att det inte är en oljasom ger dålig smak vid användning, t. ex. linolja. Paraffinolja är däremotbra, liksom kokosfett. Matolja härsknar efter en tid och ger träetdålig lukt.Fernissa bör aldrig användas för ytbehandling av kosor. Detta pre-, parat passar bättre för golv.Inoljning av träet förändrar inte nämnvärt den naturliga ljusa träfärgen.Vill man ha träet mörkt måste det betsas. Albark ger rödbruna nyanser.Som grundregel för betsning gäller att försiktighet bör iakttagasoch att man måste prova sig fram innan man färgar själva kosan.B145

aihorn och trä •På de närmast följande sidorna återges planscherna för horn och trä(nr 1-15) ur "Mönsterbok för lapsk hemslöjd i Västerbottens län". I anslutningtill dem citeras valda delar ur Hampus son-Huldts kommentarer.§9 Längst upp till vänster på planschen 1 stå de allra elementäraste 'och enklaste elementen avbildade, en rät linje, en enkelt böjd linje, envågböjd linje, knivstick av olika form, med tre raka sidor eller meden eller flera buktade sidor, runda och avlångt runda figurer, en cirkel,ett hjärta, en dubbel ögla. Somliga av dessa enklaste element äro vanligareoch somliga mindre vanliga, det finner man snart, när man betraktarde större mönstren och söker utfinna, av vilka element de be- ,stå.På planschen 1 finner man också en mängd exempel på, hur knivstickensammansättas och sammanställas, dels med varandra och delsmed linjer, räta eller böjda, vinkelställda eller skärande varandra.Somliga av dessa mera sammansatta element begagnas mest som avslutningpå längre linjer, som ristas längs efter ett föremål; sådanaelement äro t. ex. numren 108-111, 114, 115 (se t. ex. planschen 6, "n:o 1C; planschen 13, till höger; planschen 15, längst ned till höger).En mängd andra begagnas för att utfylla mindre ytor: exempel därpåfinnas överallt på planscherna. Man måste emellertid akta sig föratt tränga ihop elementen för mycket, eftersom det är allt annat änvackert, om ytan blir överfylld. Det är inte heller bra att täcka alla •mindre ytor på ett föremål med dylika småornament; på många ställenpå planscherna kan man se, att det blir vackrast, om man på lämpligaställen låter småytorna vara tomma. Många av de sammansatta småelementenbruka också ställas bredvid varandra i rader och bilda dånya sammansatta element; så äro t. ex. en stor del av elementen påplanscherna 2 och 3 bildade på detta sätt. ff146

iO' » ,6 - J p2 vV. v'/*19 »-J-«5\ViA A Q ^ 63Q!?'I "AO-o29 $ 46 »T«3031341r- 48^,6566A6749 Ä 68 /iTr^ Å78 91bA"X " v8182M104PLANSCH 1.108roXo l933

IsItsÖvre bilden: kosa med horninlagt skaft, bilden intill: sländtrissa, vävskedoch hornsked ur Huldts samling i Västerbottens museum, Umeå.Undre bilden: saltflaskor av trä och horn från Skellefteå museum.148•

99 Jämlöpande med kanten på ett föremål pläga linjer eller rader avfigurer med mycket växlande utseende ristas, se plansch 2 och n:o 1-38 på plansch 3. Då två jämlöpande linjer följa kanten på föremålet,äro småelementen mellan dem ytterst ofta ordnade i sicksack. En ochannan gång ser man båglinjer, som se ut som växtrankor o. dyl. insattamellan de båda jämlöpande linjerna (se plansch 3, n:o 19 och 20), mendylika ornament äro knappast lapska och sticka ganska mycket av motde övriga.Alla dessa mönster inristas med kniv å föremålens yta, men detfinns också mönster, som snidas upphöjda över ytan (plansch 3, n;oI VI). De har formen av ett tvinnat snöre eller en skruv och utarbetasutefter ena sidan på knivskaft av horn, på framsidan av hornskedensskaft eller utefter deras sidor. 99Två "snushus" skänkta till Dalarnes museum 1876 med uppgift att detillhört lappdräkter. Den mindre, höjd 27 mm, har pålagda bredsidorfasthållna med kopparnit, den större, höjd 41 mm, har infalsadesidor av trä. Samerna har enl. Sigrid Drake inte själva tillverkatlaggkärl. Små "flaskor" av denna typ förekommer dock, ofta holkadeur trä med sidor av hornplattor, band och sprund av horn, se s. 148.150

PLANSCH ÎO.

PLANSCH 3.30r r m17 »31AAi!U18w kl» »Ii32VAVA/A//19X X20" AAA3334JU A »X2223AAA4 1 i35 ^ ^362425\ A k A Å37 ^ ^ ^38 AVA VA26A A A Min12 ** //27niv.vv13 ^ ^28ÄÄÄÄ1214tirrr29•\\//« •\\//< •W/ 4 »Yl

om Ornamentik •Om hornföremålens Ornamentikskriver Phebe Fjellström:'Syd- och centrallapplands dekorationsstilhar en strängtgeometrisk struktur och dennordlapska arbetar med floristiska,växtliknande, orneringsdetaljer.Den sydligadekoren är dessutom i sinkomposition renare i frågaom detaljerna och fastare isin uppbyggnad. Konservativtfasthållande vid vikingamönsteroch hedniska trolltrummorsmagiska dekorutmärker dessa områden.Inget inflytande från nyaretid har här gjort sig gällande.Gotiska rosetter är ettundantag. . . Det nordligaområdet åter visar en kompositionsstilmed ledigarerytm och ett växelspel mellanfria och täckande ytor.Växtornamentiken upptagenfrån offerplatsernas östligaföremål och från karelskametallsaker, har gett störrefrihet i fråga om orneringsdetaljer,men samtidigthar den nordliga konstenberövats något av denstrukturens fasthet, somutmärker det sydliga områdetsgeometriska stil. Ytterståtergår den karelskajärnåldersornamentiken påbysantinskt inspirerade förebilder."Redan K. B. Wiklund fanni sin anmälan av mönsterbokenatt "sambandet med vikingatidensnordiska Ornamentikvar omisskännligt".Professor Wilhelm Holmqvisthar grundligt analyseratsambandet och dess historiskainnebörd i en uppsatsi NORRBOTTEN 1967.Bilden: ett gammalt nålhushos Karin och Edvin Norberg,Tärna.153

99 Större ytor täckas i lämpliga fall med mönster, som ha form avflätverk, där banden äro sammanflätade i räta eller sneda vinklar, seplanscherna 4 och 5. Mellanrummen mellan banden, som göras störreeller mindre, utfyllas antingen av fyra eller två knivstick, emellanvilka en bit av ytan lämnas orörd och bildar balkar, som antingen allagå åt samma håll över hela ytan eller också i vinkel mot varandra(plansch 4, fig. 3), eller också bilda de en korsformig figur. Genomatt göra banden smalare eller av olika bredd ökas mellanrummen,som då utfyllas med mera utarbetade kors (plansch 4, fig. 5-8).De snedvinkliga flätverkens mellanrum visa ungefär samma utveckling,men de ha också ibland utvecklats så, att deras karaktär avflätverk försvunnit, se plansch 5, fig. 4-9. Figurerna 10-13 påplansch 5 äro ytmönster av helt olika system och användas å mindreytor av långsträckt form såsom knivskaft (ryggsidan) o. dyl.Alla dessa nu beskrivna mönster användas för prydande av föremålav trä och horn, jämför planscherna 6-15. 99Två tändsticksfodral med sydlig Ornamentik. Det ena, längd 70 mm,förvärvat 1905 i Semisjaur, Arjeplog, av A. Calleberg, det andra,längd 80 mm, utan ursprungsuppgift. Båda i Murberget, Härnösand.154

PLANSCH ÎO .

Bälte av tennomspunna läderremmar, gehäng med tennbroderad knivslidaoch tennbroderad pung fästa vid genombruten mässingplatta.Nålhus av mässing. Dalarnes museum.157

99 Å plansch 6 finnas avbildade två skopor, från Vilhelmina och frånSorsele. Den förra har å skaftet vackra sammanställningar av knivsticki olika former, sammansatta med linjer. Runt om skopans kantgå jämlöpande linjer, ordnade parvis och avslutade av knivstick. Bottnenutfylles av två hjärtformiga figurer med flätverk i räta och snedavinklar.Skopan från Sorsele har dels ett kantmönster, där knivsticken äroställda snett mot varandra och bilda ett kantigt band, som omgiveralla sirade ytor (fig. 35 och 41 å plansch 2), och dels en enkel linjemed långsträckta stick, ställda snett mot linjen (fig. 6 å plansch 2).Där de enkla linjerna mötas, hava fyra knivstick insatts. De smalaytorna på skaftets övre sida äro utfyllda med räta linjer, som mötasi trubbiga vinklar, i vilka skurits dubbla knivstick, något rundade (fig.58 å plansch 2). De större ytorna såväl å skaftet som å bottnens undersidaäro försedda med sneda flätverk, där banden äro rätt smala ochbalkarna i mellanrummen gå parallella. Balken emellan knivstickenär ganska bred och har därför försetts med en skuren linje (se fig. 1å plansch 5). Runt skopan gå tre rader dubbla linjer. 99Hornbestick, hornsked och snusdosa (bockhorn?) i Skellefteå museumssamlingar. Föremålen kommer från byar i skelleftetrakten ochär sannolikt av skogssamiskt ursprung. Bruksting av den här arten- välformade men odekorerade - förekommer i stort antal i museisamlingarna,men har blivit något underrepresenterade i dennaskrift. Lägg märke till det ristade renhuvudet - figurristningar är,i motsats till vad som uppges i litteraturen, ganska vanliga.158

PLANSCH ÎO.

99 Plansch 7 visar en särdelesvacker skopa, nappekukse, frånSorsele socken, Grans lappby.Den kan naturligtvis också försesmed inskärningar, bottnen medflätverk, den avsneddade delenmot kanten med ett kantmönster,vartill något av mönstren 1 - 18 åplansch 3 kunde användas, vilketmönster då också kunde gå uppefterskaftets sida. Å skaftets övresida vore mönstren 48-58 åplansch 2 vackra. Men det vackrasteav allt är likväl skopansegen form, och denna får ickeundanskymmas genom alltför rikornamentering. 99"Nappie", mjölkningskärl, tillverkad av Paulus Månsson, Granbyn,Sorsele. Av ljus björkmasur. I Nordiska museet. Nappien ochdrickskopan, "koksan" eller "kosan", är två genuina samiska träkärlsformer.160

PLANSCH ÎO.

99 En annan form på skopa, också från Grans lappby i Sorsele socken,visar plansch 8, fig. 1-3. Den är ej så rikt, men dock smakfullt utsirad.Den bredvid stående fig. 4 är en hornplatta från övre sidan avskaftet på en skopa, visande dels flätverk, dels ett kantmönster (fig.62 å plansch 2), sammansatt med fig. 64 å plansch 2. Båda dessa mönsterhava samma sorts knivstick, ställda på samma sätt i förhållandetill varandra, och bilda en vacker utsirning på hornets vita yta.• Om slöjdvirkes egenskaper upptecknade kyrkoherde J. A. Nensénvid mitten av 1800-talet följande i Åsele: "Ålder (al) är bäst förmjölk, ger mycken god grädde; därnäst björk; asp är oduglig, gerelak smak, mjölken drar sig igenom den. Gran och tall brukas avsomliga, i brist, till vridar (vrilar). När vriden är färdig, läggalapparna den i en vattenfylld gryta eller kittel och låta urkoka tjärannågra timmar; sedan kan den väl brukas till matvrid; besynnerligtatt när den upptages ur vattnet intorkar genast det våta.Gran är svag, värst att spricka av alla träd, kådig. Vrid bör huggasom hösten såsom starkast, emedan den om våren och sommarenär savig. Vrid växer blott å medelmåttiga eller mindre träd;björk är bäst, starkast; av en enda vrid hela 4-6 kärl; gran äräven stark. Al är mycket lätt, å träd i dalar, vid myrar, bäckar,surt land, ej i torrt bergland. Tall är svag, elak smak, har ofantligtstora vridar, men brukas ej, emedan den ger tjärsmak. "Bilden: t. v. en nappie av björkmasur från Granbyn, Sorsele, t. h. ennappie av finskt ursprung. Båda finns i Nordiska museet.162

PLANSCH ÎO.craT3•00CO.OK-ocDcra'S•j,•racÜL,riaa.Dao.o.oCOX.. Q.a.a rao —•ssÜ a:ca uCQ O

99 Horn användes, till förfärdigande av föremål, såsom skedar, knivskaft,käppknappar, nätnålar, örslevar, gjutformar, sländtrissor,tennspinnrockar m. m. Såväl ren- som älghorn användes, och man tagernaturligtvis de vitaste delarna av hornet. För att bleka ämnetlägges det ner i en bäck på ett ställe, där solen så mycket som möjligtskiner på detsamma. Genom vattnets inverkan mjuknar ocksåhornet.Skedar förfärdigas i en mängd olika former, men alla hava bladetbredast fram, där det är cirkelformigt avrundat. Skaftet är ganskakort och bredast upptill. Såväl blad som skaft siras, och skaftet prydesäven med genombrutna figurer. De å plansch 9 avbildade skedarnaäro den övre från Tärna, den nedre från Dorotea. Tärnaskeden är riktutsirad såväl å innersida som baksida. Skaftets innersida prydes aven "skruv", som något nedanför hälften delar sig i två stammar. Utanför"skruven" finnas dels med kanten jämlöpande linjer, av vilka dennärmast kanten är skuren igenom hornet, så att den yttersta bågen ärfristående, dels finnas där knivstick i olika sammansättningar. Å bladetsinsida finnes ett band med vågformig linje, där vågdalarna utfyllasav en avlångt rund knopp (fig. 20 å plansch 3), allt begränsatav två längs kanten jämlöpande linjer. Baksidan av skaftet prydes avknivstick och bladet av en hjärtformig figur, vid vars bredare del ensamling knivstick i korsform skurits. Nedre delen av skaftet på Doroteaskedenhar några kors placerade på ytan nedanför och på sidornaom den i mitten gående skruven; övre delen omfattas av två skruvar,och mellan dessa finnes ett rätvinkligt flätverk med ganska storamellanrum mellan banden (fig. 6 å plansch 4). 99Ho rnskedar från Jämtland. De två till vänster visar insidan, denlängst till höger utsidan. Ur Folke Hovings mönsterplansch nr 2.164

PLANSCH ÎO.

99 Plansch 10 visar dels trenne skedar från Sorsele, dels en örslev. Denrikt sirade skeden är gjord av Anders Fredrik Grahn, Grans lappby, ochär ett vackert prov på hornsnideri.Örsleven å plansch 10 är prydd av dubbla linjer längs kanterna ochav dubbeltandade band (n:o 17, plansch 2), som begränsa flätmönstret(n:o 9 å plansch 4).Skopor och skedar snidades förr mycket oftare än nu, och ämnentill sådana föremål följde särskilt de slöjdkunniga unga männen ständigt,när de sommartiden vaktade renarna. När då renarna lagt sig till ro,blev det alltid någon stunds arbete på skopan eller skeden, som i mångafall var avsedd till gåva åt den unga flicka, med vilken slöjdaren hoppadesatt i en framtid få dela ljuvt och lett. 99Två hornskedar i Dalarnes museum. Den ena, längd 120 mm, förvärvad1874 med uppgiften att den skulle ha kommit från Grönland,den andra, längd 104 mm, förvärvad 1876 utan ursprungsuppgift.166

PLANSCH ÎO.

Gehäng med skedpungfotograferad hos Annaoch Linder Alfredsson,Nygård, Vilhelmina.168

99 Det redskap, som utan tvivel är för nomaden det viktigaste och somständigt och överallt följer både man och kvinna, är kniven. Bladentill knivarna förfärdigas vanligen av någon bysmed, men skaften görasav lapparna själva av trä, näver och horn. Hornskaften äro ofta riktprydda med utsirningar, se plansch 11. De utsirade skaftens undersidaär i regel prydd med en längs hela skaftet gående "skruv", sidorna,som äro avdelade i fält genom en något nedsänkt urholkning,prydas av flätverk, som äro kantade av räta linjer, försedda medknivstick. Knivryggen, som antingen är platt eller också något avrundad,är också försedd med sirningar, som oftast alldeles avvikafrån sidornas mönster. Egendomligt är det också, att de kantmönster,som dela ryggen i olika fält, ej sammanfalla med sidornas avgränsningar,likasom att rygg, sidor och undersidan genom räta linjer bestämtskiljas från varandra. Den knivrygg, som är avbildad överstå plansch 11, visar, huru mönstren gärna användes fritt. Knivstickenå nedre delen av densamma äro ej ordnade lika på båda sidor om mittlinjen,ej heller äro figurerna, som å övre delen utfylla fälten emellande i vinkel skurna linjerna, lika. 99Kniv från Jämtland och tändsticksfodral från Härjedalen ur FolkeHovings mönsterplansch nr 1, 1910. Kniv med hornskaft ur Georgvon Diibens samling i Nordiska museet.170

PLANSCH ÎO.* _ A k- .. + k. *•»r w t0 -e ajo»^"" 11 " oT\— 1 7OifcMböte: u —fip iäi B jRygg-Rygg-Knivskaft av horn. Grans lappby, Sorsele, Lycksele lappmark.

99 De stavar, som lapparna använda, skidstavarna om vintern och gångstavarnaom sommaren, äro väl arbetade och skola helst vara gjordaav "björksvall", som är särdeles segt och starkt; emellertid användesäven rätkluven, kvistfri björk härtill. Skidstavarna äro mera sällan,men sommar stavarna mycket ofta sirade i olika mönster. Liksom nästanalla andra föremål hava skiljaktigt utseende, om de äro avsedda förman eller kvinna, så är också männens stav olika kvinnornas. Mans stavenär i övre ändan försedd med en hornknopp, sirad i en mångfald olikamönster, och träet är dessutom nedanför knoppen försett med ytmönster.Kvinnostaven är helt av trä, och dess översta del är utvidgad tillett platt blad, omkring dubbelt så brett som själva staven.Plansch 12 visar tre mansstavar med knoppar av älghorn, som siratsmed flätmönster med snedvinklig eller rätvinklig flätning och med knivsticki form av kors o. s. v. Trästavarna äro runt om försedda med flätmönstereller med ett av sneda linjer brutet band, och å alla stavarnautgöres avslutningen av trekantiga figurer, där uddarna prydas av olikaformade knivstick. 99Knoppar till vandringsstavarav mansmodell. Den högratillhör fru Gertrud Bergström,Stockholm, den vänstraingår i Tomassons samlingi Nordiska museet.172

PLANSCH ÎO.

99 De kvinnostavar, som finnas avbildade å plansch 13, ärovackert utförda; särskilt är den vänstra rikt sirad. Å bladettill densamma är inlagd en hornplatta, å vilken en samlingmönster anbragts, dels flätmönster, dels kantmönster ochknivstick. Även å detta föremål synes, hurusom den fria behandlingenav mönster med förkärlek användes, då de olikasidorna ej äro likformigt utskurna. Den andra staven ärett typiskt och vackert prov på kvinnostav från Sorsele, ivilken landsända nästan alltid ett hjärta utfyller ytan ovanförflätmönstret, under det att den under bladet varande,smalare delen av staven, som är avsedd till handtag, prydesav linjer och knivstick. Dessutom äro å själva staven skurnaflätverk, avslutade lika med flätverken å mansstaven. Envacker utsmyckning visas å figuren här bredvid, där mönstrenäro smakfullt utbredda över en ovanligt stor del av staven.99• Vapstensamen Kristoffer Sjulsson berättar i sina minnenfrån förra hälften av 1800-talet om tenntrådsbroderi:"Sömmerskan tog nu fram sina dittnietjårvie, hornskivormed en mängd större och mindre hål; de smala tennstängernadrogos sedan genom hålen i skivorna och uttänjdeshärigenom mer och mer, så att när tråden till sist drogsgenom de minsta hålen, var den nästan hårfin; hon hållerhornet i högra handen och tennet i den vänstra; hornet föresfram och får aldrig stanna i sin rörelse, ty om såsker, går tråden av; när tråden blir tunn, föres hornetså att den får lägga sig i ringar kring sömmerskans krcppoch omkring föremål i hennes närhet. Det gjordes helstunder varma dagar, då tennet höll sig smidigast".• I början av 1900-talet hade konsten att dra och spinnatenntråd nästan helt försvunnit. Kvinnorna började i ställetpryda sina barmkläden, bälten och väskor med pärlbroderier.En av märkesmännen inom västerbottnisk sameslöjd,Andreas Wilks, började emellertid 1905 medhjälp av gamla redskap och muntliga berättelser prövasig fram med tenntrådstillverkning. Under årens lopp komhan att dra och spinna stora mängder tenntråd, som hanbl. a. sålde på marknader. Hans första parti kostade 25öre metern, men det föreföll samerna alltför dyrt och helalagret köptes upp av dåvarande nomadskolinspektören.Senare kom dock många kvinnor att brodera med hanstråd. Själv utförde han bara några få broderier, hans hustruSyrene desto fler. Intresset för tenntrådsbroderierväcktes genom deras verksamhet och 1924 tog Vilhelmina-Åsele sameförening initiativet till en kurs i Åbosjö, Jämtland,följande år. Den leddes av Wilks och hade ekonomisktstöd från lappfonden. Kursen fick många efterföljarei Västerbotten, Jämtland och vid samernas folkhögskolai Jokkmokk. Syrene Wilks fortsatte efter sin makes dödatt verka som kursledare. Tillsammans med systern, fruSanna Wilks, har hon utfört många tenntrådsbroderier förlappmarkens kyrkor. Bilden s. 195 visar ett broderi avSyrene Wilks från 1932.174

PLANSCH ÎO.Gångstavar (för kvinnor). N:o 1 med hornskiva å bladet. Sorsele, Lycksele lappmark.

99 Såväl handtaget till bandvävskedarna som ramen siras i olika mönster.Handtaget å vävskeden från Tärna (plansch 14), har å den bredaredelen ett flätmönster (se plansch 5, fig. 2), under det å den smalare delenett kantmönster (plansch 3, fig. 4) inpassats, i vilket en del knivstickutfylla översta och nedersta fälten. Runt hela handtaget är o med jämnamellanrum insatta knivstick. Ramens övre framsida prydes av en dubbeltandrad (plansch 2, fig. 33), den nedre sidan dels av kantmönster (plansch3, fig. 14) och dels av en enkel tandrad (plansch 2, fig. 27), varjämte imitten instuckits tre knivstick. Den bakre sidan av ramen har nedre delenlika med framsidan, men den övre har försetts med längs kanten löpandedubbla linjer och i mitten med ett mellan två linjer gående band(plansch 2, fig. 36).De andra bilderna å samma plansch 14 visa bl. a. skaftet och ramstyckenatill en vävsked från Sorsele. Skaftet är genombrutet, och såvälrunt om hela skaftet som omkring de upptagna trekantiga hålen gå linjeroch en tandrad samt ett par smala band (plansch 2, fig. 35). Dessutomäro linjer med knivstick (plansch 1, fig. 27 och 28) oregelbundet insatta.De sirade hornskivorna från Sorsele-vävskeden visa såväl en rikligprovkarta på olika mönster som ock ett bevis på det flera gånger påpekadefrihetsbegäret i fråga om utsmyckning av föremålen.Å samma plansch 14 visas ett par detaljer av en vävnål med vackersammansättning av mönster. 99Dragskivor för tenntråd och ett kamliknande redskap med okänd användning.Med förvaringspåse av läder. Okänt ursprung. Murberget,Härnösand.176

PLANSCH ÎO.

99 Den tennspinnrock, som visas å plansch 15, är en liten vacker sakfrån Sorsele, väl arbetad och fint smyckad. För att underlätta greppetvid kringvridandet är spinntenens nedre del räfflad i skruvform. I räfflornahava med oregelbundna mellanrum inristats linjer med knivstick(plansch l.fig. 35 och 36) . I övrigt är tenen avdelad av band (plansch2, fig. 36) och försedd med tandrader och knivstick.Detaljerna från tennspinnrocken från Tärna äro ganska egendomligadels det raka flätmönstret (plansch 4, fig. 8), dels det sneda med knivsticken(plansch 5, fig. 3) som ock hela anordningen med de buktade linjerna(plansch 1, fig. 113) och banden (plansch 3, fig. 4 och 5).På plansch 15 visas också en sländtrissa. Förutom det kring sländtrissanskant löpande bandet (plansch 2, fig. 23) är hela trissans ytaprydd med ett kantmönster (plansch 3, fig. 4), i vilket insatts en del knivstick.Den yttre delen är delad i nio fält, men den inre i endast åtta, varigenomen lämplig omväxling i mönstret åstadkommits.Det å plansch 15 avbildade nålhuset är ett vackert prov på hornslöjdsom dess värre i Vilhelmina, där det tillvaratogs, är nästan utdöd. Detär delat i fält, dels längs efter genom band (plansch 2, fig. 34 och 40)dels tvärt över genom rundade urtagningar lika dem på knivskaften. Deolika fälten utfyllas dels av flätmönster (plansch 4, fig. 4), dels av ettband (plansch 2, fig. 26), dels av knivstick (plansch 1, fig. 35,57 och 58).Förutom tenntråd till broderier förfärdigade nomaderna också prydnadsplattorav tenn, som götos i hornformar. Ena delen av en sådangjutform är avbildad å plansch 15. Dessa tennprydnader voro dels runda,dels fyrkantiga, eller ock bestodo de av två runda skivor, sammanbundnamed en kort hals, se plansch 16, n:o 4 och 5. De syddes eller nitadesfast på läderföremål, såsom bälten, selar m. m. 99• Sländan och spinnkorset, två spinnredskap,som samerna brukat. Sländan är densom numera vanligtvis användes, när tenntrådenspinns runt sin kärna av sen- ellerlintråd. Det anses vara Andreas Wilks,som introducerat den bland tenntrådsslöjdarna.Tidigare användes den enligt SigridDrake för lin- eller ulltråd, och denlapska termen, snaldeje, är ett nordisktlåneord motsvarande "snälla" i nutidavästerbottnisk dialekt. En kataloguppgifti Västerbottens museum meddelar emellertidatt sländan använts för spinning avsentråd. Det genuina lapska spinnredskapetför tenntråd är i stället spinnkorset,som också det har - sällsynta - nordiskamotsvarigheter. Men dessa saknar en detalj- kläppen nertill. Denna har-enligten förmodan av Runo Lette använts föratt platta till tråden. I gamla broderierser man nämligen ofta att tenntråden ärplatt.spCwvfarYSRs lända178

PLANSCH 15.Åsele lappmark.Gjutform.Vilhelmina,Sländtrissa av horn.Vilhelmina, Åsele lappmark.Spinnrock (horn)för tenntråd.Sorsele, Lyckselelappmark.Nålhus av horn.Vilhelmina, Åsele lappmark.iMönster å spinnrockav horn.Umbyns lappby,Tärna, Lyckselelappmark.

tenntrådsbroderiEn bildsvit från Syrene Wilks.Arbetsbeskrivning av Katarina Ågren ochMarianne Nilsson.verktyg; och material •Huggkubbe, yxa, hammare,kraftig kniv, hovtång, plattång och dragskivor.Dragskivorna tillverkas av renhorn. Detta kapas i c:a 20 cm långabitar som sågas till plattor. Ytskiktet av hornet som är utan märgkan användas. Gamla dragskivor är ofta skålformiga därför att märgenkarvats ur ett kluvet horn. Hålen borras upp och vidgas frånden ena sidan med en syl så att de blir koniska. Hålen måste varajämna så att de inte skadar tenntråden.Till tenntrådsdragning behövs tenn av hög kvalitet. Lödtenn ochannat förorenat tenn går alltför lätt sönder. Alltför blyblandat tennsaknar glans och svärtar av sig och bör därför undvikas. Tennet köpesi form av gjutna stänger eller sprutpressat i form av tråd c:a1, 5 - 2 mm i diam.180Tennstången plattas till meden hammare. En yxa nerslageni en huggkubbe ger ettbra städ. Tennstången hållesrak hela tiden, annars går denav. Hammarslagen måste varajämna, så att inga vassa kanteruppstår. Att - som i gammaltid - smälta tennet tillrunda stänger gör materialetskört.

Den utplattade tennstången• klyvs itu med hjälp av en kraftigkniv eller yxa mot huggkubben.En obearbetad tennstångkan också klyvas i bandsåg.Kanterna på de två kluvnatennstängerna täljs jämna ochrunda med kniv.Den grova tennstangen pressasmed en plattång in i dragskivansgrövsta hål. För attkunna arbeta med tennet fordrasen rumsvärme mellan 25-30 grader, som gör tennet lagommjukt. Luftdrag kan försämraresultatet.181

Vid den första dragningen gårarbetet tungt. Man kan ta fötternatill hjälp. Ett annat sättär att fästa dragskivan i ettskruvstäd och dra den grovatråden med hjälp av en plattång.iDragningen måste utföras lugntoch metodiskt, annars går trådenlätt av. Dragningen skallhelst utföras i ett sammanhanglämnarman tråden svartnarden och blir skörare att arbetamed sedan värmen gått urden. Innan den tunnaste trådenär färdig har den dragits genomc:a 60 hål med allt mindrediameter.i1De finaste hålen vidgas medtiden genom slitage och måsteersättas med nya finare hålsom man tar upp med en syl.Av en halv tennstång kan mandra upp till 50 m o spunnentråd, om man är skicklig. Dendragna tråden lägges i storaöglor på golvet och rullas närproceduren är färdig på enrulle.•Tråden tvinnas runt en björntråd(i äldre tid en sentråd).Innertråden bör vara av sammagrovlek som den dragnatenntråden. Är den för tunn iförhållande till tenntråden gården av. Tenntråden och innertrådenhålles i vänster handmedan sländan snurras mellanhöger hands pekfinger och tumme.i182•

Med vänster hand griper manom tenntråden med tummenoch pekfingret och låter innertrådenvila över lillfingret.Vid tvinningen lägger sig tenntrådenglest runt innertrådenså att den måste styras ihopför att helt täcka denna. Medhöger hand styr man ihop dentvinnade tenntråden nerförinnertråden och med vänsterhand håller man innertrådensträckt med hjälp av långfingretoch tenntråden med tummenoch pekfingret.En liten bit av den redan tvinnadetråden snor alltid uppsig igen vid denna hopdragning.Den spunna tråden ärefter hopdragningen ofta ojämnoch måste jämnas till genomatt tvinnas mellan höger handstumme och pekfinger.Den färdiga tenntråden lindasupp på sländan. Då tenntrådenskall skarvas, tvinnas ytterändenpå den redan tvinnadetråden och skarvtråden samman.Denna "knut" får sittakvar tills man spunnit förbiskarven, då kan "knuten" klippasbort.183

iBroderierna med tenntråd måstegöras på ett stadigt underlag.Under klädet kan man t. ex.lägga ett lager vadmal och underdet pressa fast vlisselin.Broderierna kan också utförasdirekt på garvat renskinn,vilketförekom förr. Tenntrådenfästes genom att innertrådenblottas tillräckligt långt för attkunna träs ner på baksidanidär den fästes genom att drasin i tyget.Tenntråden sys fast med läggsöm.Tunn sytråd, i äldre tidfina otvinnade sentrådar, användes.Stygnen skall göras mycket tätaoch dras åt så hårt att sytrådenlägger sig mellan spiralerna i denspunna tenntråden och döljs.184

tenntKonsten att spinna och applicera tenntråd är känd som en samisk specialitetsedan 1600-talet. Motsvarigheter finns i vikingatidens silverochguldtrådsbroderier, sådana de framträder i gravfynd från Birka.Det är troligt att samernas tenntrådsteknik är ett kulturlån från dentidens handelskontakter med nordborna, möjligt också att den är ettöstligt lån eftersom motsvarigheter påvisats i sydöstfinska folkgruppersslöjdtraditioner. De äldsta fynden av spunnen tenntråd har gjortsi Gråträsk i Norrbotten. Där har fragment hittats tillsammans medtennsmycken från 1000-talet e. Kr.185

99 Ursprungligen utgjordes de till dräkten hörande bältena väl av enenkel, oprydd skinnrem, och sådana brukas ju även nu, men oftast havade likväl numera någon utsmyckning. Den enkla läderremmen har utbyttsmot ett smidigt, flätat läderbälte, som börjar med en platt slinga(plansch 16, fig.lA och B) och sedan övergår till fyrkantflätning, varefterden slutar med en tofs, överspunnen med tenntråd och prydd medmässingsringar (plansch 16, fig. 1C). De flätade bältena användesmest på den inre kolten. Stundom består bältet av smala skinnremmar,helt över spunna med tenntråd. Sådana bälten (plansch 16, fig. 2) äroavdelade av mässingsringar, i vilka den vid bältets ända fästa krokenhakas, och övergå i två parter, som avslutas av större mässingsringar.Till bälteprydnader förfärdigas även tofsar av mässingstråd, somfästas på en tvinnad läderslinga (plansch 16, fig. 3) och bindas vid bältet.Figur 4 på samma plansch visar ett rött klädesbälte, fodrat medläder, å vilket fastsytts gjutna tennsirater. En enklare form av bälteär plansch 16, fig. 5, som består av en svart läderrem, å vilken degjutna tennplattorna, som å sin undre del ha ett runt utsprång, heltenkelt fastnitats.De mönster, som nu användas, äro mest ornament av mer eller mindreregelbunden art; dock kan man också se renhornet i fig. 41 å plansch17. I övrigt äro mönstren även här uppbyggda av allehanda enklare element,som äro sammanställda på planscherna 17, 18 och 19. Dessa elementha plockats fram från en del selar och andra föremål av västertnisktursprung, som finnas dels i Nordiska Museet, dels i Huldts samling.Även av dessa broderier kan man se, huru en del mönster, till synesutan orsak, gjorts oregelbundna, se plansch 17, fig. 34 och 38. Detbevisar, att sömmerskorna även här icke äro strängt bundna av nedärvdmönsterkännedom och tradition. Den lilla utvikningen av mönstret å n:o36, plansch 17, kan ej hava något annat berättigande än att sömmerskanvelat sätta en personlig prägel på det mönstret.De enklare och mindre mönstren användas till prydande av till dräktenhörande föremål och de större vid broderandet av de ståtliga selarna,som man numera ledsamt nog nästan alldeles lagt bort. På selarnaha de stora ytorna fyllts dels av rätlinjiga mönster, dels av snirklar ochband, vilka antingen äro flätade eller bestå av dubbla rader tenntråd,som i skarpa vinklar faststickats mellan de jämlöpande ytterlinjerna.Dessa olika mönsters utseende framgår bäst av ritningarna på planscherla17, 18 och 19. 99PLANSCH 16. 1. Flätat läderbälte; prydnad överklädd med tenntråd(1 c), Lycksele lappmark.2. Läderbälte överklätt med tenntråd.3. Bältprydnad av metall, Lycksele lappmark.4. Bälte med tennsirater på grönt vadmal. Lyckselelappmark.5. Läderbälte med tennsirater. Tärna, Lycksele lappmark.186

PLANSCH ÎO.

PLANSCH ÎO.2' " ^ ^ ^ ^ S Ä Ä ^ S252629

99 Såsom förut nämnts, begagnades tennbroderierna med förkärlek tillprydande av selarna. Dessa förfärdigades av skinn, översytt med blåtteller rött vadmal, å vilket broderierna med sin matta metallglans åstadkommoett mycket vackert intryck, som förhöjdes av de olikfärgade tyglapparnai kanten. Till dessa selar med sina stora ytor voro också desammansatta mönstren större och rikare än de som förut beskrivits;de återfinnas bland de senare figurerna å planscherna 17, 18 och 19. Föratt visa sammansättningen av dessa mönster äro här bifogade detaljerav två selar, dels en från Vilhelmina (plansch 24 och fig. 1, plansch 25),dels en från Lycksele (fig. 2, plansch 25). Den förra av dessa selar ärtäckt av blått, den senare av rött vadmal. Vilhelminaselen är egendomligdärför, att de olika hörnen hava helt olika mönster.Till de kördon, som broderas med tenn, höra också halsremmarna,vid vilka klockorna fästas. De bestå av två avlånga skinnremsor, översyddamed olikfärgad vadmal, som broderas. I kanten på dessa stycken,som sammanhållas nedtill av en grov, rundsydd skinnstropp och medtvå runda läderremmar fastknytas runt renens hals, äro olikfärgadevadmalstungor fästa. 99PLANSCH 24.192

PLANSCH ÎO .

Seldon. Övre bildraden fr. v. : tjukbandfrån Umbyns lappby, Tärna och bjällerremmarfrån Sorsele eller Tärna. Storabilden: grimma från Sorsele.194

Tennbroderi på rutat barmkläde, Hotagen, Jämtland, och pungar medtennbroderi från Jämtland. Ur Folke Hovings mönsterplansch nr 3, 1910.196