MUSIK I VÄSTERBOTTEN - Västerbottens museum

or, Jonas Amcoff, som också spelade fiol. Danielvisade tidigt tecken på musikalisk begåvning. Tillsammansmed den några år äldre kusinen Ture, satthan på spiselhällen hos farmor, de hade var sin fioloch lärde de första grunderna för fiolspelet. Farfadernhade inte gjort sig av med fiolen, trots att hangripits av den religiösa väckelse som dragit fram genombygden, och åstadkommit att många andraslog sönder eller brände upp sina instrument. Inomden Amcoffska släkten var sången och musiken alltidden gyllene ramen kring arbetets grå vardag.Daniel växte upp i typisk bondemiljö, men detlivet passade honom inte. Han tyckte om att ritaoch måla. Men detta kluddande, och fiolspelet, sågsinte med blida ögon av farfadern. När denne överraskadehonom med dessa sysselsättningar, lät det:»Sitt int å håll på mä na töckedan tok, utan gå utpå åkern å arbet i stället.» Då kom farmodern tillundsättning: »Hör du Per, du ska int säge na, fördu låg å knäppte på fioln under fäll'n du.» Trots sinreligiösa övertygelse, kunde han inte låta bli att— åtminstone i smyg — knäppa på fiolen.På sin fritid kom Daniel att ägna sig åt folkmusiken.Han kom att tycka om de gamla jämtlåtarnai hembygden — Jämtlands brudmarsch, låtarna efterLapp-Nisj och många, många andra. I byn Ammer,där de Amcoffska gårdarna ligger, bodde enstorbonde, som hette Håkan Engström. Vid 45 årsålder lärde han sig spela fiol, och blev en bra spelman.Daniel lärde sig många låtar av honom.I slutet av 1800-talet var det vanligt med vandrandespelmän som gick från by till by. De speladepå danser som anordnades på logar, i bryggstugoreller drängstugor. En del av dem var hantverkare avnågot slag, skomakare eller skräddargesäller, ellerutövade något konstnärligt yrke som porslinsmålare.Dessa spelmän lyssnade han på och lärde sigmånga låtar av. T ex »Flöjtgubben», en skåning somvandrade omkring. Om honom står antecknat i ennotbok som finns kvar efter min far, att han var»Kärleksskrivare, siden-, porslins- och blommålare.»Han skrev kärlekspoem och hjälpte ungdomarna attskriva kärleksbrev. En annan fiolspelman var »BlindaKalle». Vidare nämns »Speljotte» från Borgvattnet(efternamn finns inte angivna), samt en somhette Romelus. Den mest kända och ansedda spelmannenvar »Lapp-Nils» (1804-1870) — omnämnsockså i Jan Lings »Svensk folkmusik». Denne »Lapp-Nils» hörde far bara talas om, men hans låtar levdekvar i minnet hos bygdens spelmän.Som spelman var Daniel ofta anlitad att spela pådanser och bröllop. Bröllopen varade i dagarna trepå den tiden, och det var många omgångar stråktagelsom nöttes ut. Vid bröllop, där det serveradesmycket brännvin, och gästerna blev mer och merberusade, var det spelmannens uppgift att avstyrabråk och slagsmål. Då var det till att spela och spelaför att locka gästerna till dans igen. Det krävdes attspelmannen hade en stor repertoar, flera hundra låtarminst, så att inte samma låtar spelades om ochom igen. Spelmannen skulle inte bara spela, hanskulle också roa och underhålla gästerna, berättaroliga historier och utföra ekvilibristiska styckenpå sitt instrument. Ett skämtsamt stycke somDaniel brukade föredra, kallades »Käringträta». Detföreställer en man, som kommer hem så berusadatt han inte kan stå på benen. Hans fru sitter ochväntar på honom med en käpp för att ge honomstryk. Mannen gråter och ber att få slippa stryk,och lovar att detta inte ska upprepas. Gumman trorhonom inte. Detta illustreras på fiolen så, att stråkenpressas mot strängarna och snyftar fram enömklig melodi. »Stryk ska du ha din armade rackare»,säger gumman och dänger honom med käppen,vilket på fiolen markeras med en virvlande kadrilj.Gubben ber ännu mer bevekande, gråter och klagar.Den första ömkliga melodin spelas igen. »Mer skadu ha din armade rackare», säger gumman ochdänger honom ännu mer, och kaclriljen spelas ännuvildare.Åren 1906-1911 bodde mina föräldrar i Umeå.Genom en brand i Umeå 1911 blev de husvilla ochflyttade till Holmsund, där de bodde till 1920. Underdenna period spelade Daniel i den s k Bondstuganpå Barnens Dag i Umeå i 12 år. I början av1920-talet bodde familjen i Ragunda några år. Därdeltog min far i en spelmansstämma 1921 och fickförsta hederspris, vilket han var mycket stolt över.Vårt hem var samlingsplatsen för bekantskapskretsensspelmän. Fastän jag var barn när vi 1925 återvändetill Holmsund, minns jag ännu namnen på endel av dem som jag hörde spela eller berättas om.Ett par av dem är ännu i livet och aktiva spelmän:Fridolf Andersson, Selet, överammer och AlbinSundin, Kånkback, Hammarstrand, samt Albertoch Jonas Brännlund.75