MUSIK I VÄSTERBOTTEN - Västerbottens museum

sam tillsammans med Bill och öva, men stans allamusiker var enormt nyfikna och ville vara med vidrepetitionerna. För säkerhets skull hade jag skrivitner alla harmonier på en liten lapp och när Bill frågadevad vi skulle repetera så föreslog jag en låt somjag var bombsäker på. Men det gick inte alls. Detblev en total blockad, jag läste fel mellan raderna.Sten och de andra musikerna undrade vad som tagitåt mig. Jag fick faktiskt gå och ta igen mig enstund. Jag var så koncentrerad inför spelningen attdet låste sig. Bill Evans var också förtvivlad men sedanjag vilat upp mig så gick det bra och Evans varmycket nöjd sedan.Mötet med Teddy Wilson var också dråpligt. Vihade hört några plattor och hade en ungefärlig uppfattningav hur han spelade. Vi hade spelat ganskaavancerat i Lystedts kvintett så vi tänkte att detkan ju inte vara så märkvärdigt att kompa en gammalpianist. Sten föreslog Teddy att spela en snabblåt, och Wilson satte igång med »Indiana», men vadTeddy menade med snabbt tempo var ungefär tregånger snabbare än vad alla andra pianister brukarspela. Sten och jag klarade varken av det tempomässigteller harmoniskt, så Teddy slog av direktoch sa att vi tar väl nåt lugnt, som ni klarar av. Vispelade en vanlig standardlåt i mediumtempo, ochTeddy nickade med huvudet och sa OK, men imponeradvar han inte. I regel brukade gästsolisterna repeteraflera låtar innan framträdandena, men Teddysa bara OK, vi får väl se hur det går. Då sa Sten —nu åker vi hem och lyssnar igenom skivor medTeddy så att vi kommer underfund med hur kompetskall låta. Så småningom kom vi underfundmed hur det skulle fungera. På kvällen gick det överförväntan och Teddy blev faktiskt imponerad, hanriktigt kramade om oss. Vi fick fortsätta att turneramed honom, till Skellefteå, Boden och andra ställennorröver. På så sätt fick vi också tillfälle att lärakänna honom som människa, det var en mycket finfarbror.Att jazzfestivalen sedan kom igång är helt ochhållet Lasse Lystedts förtjänst. Lasse ordnade denförsta festivalen 1967, en jobbig tid för oss kompmusikersom arbetade med nästan alla gästsolister.Bernt Egerbladh var kvar här på den tiden. Mankunde få hålla igång från tidiga morgonen till tidigamorgonen med repetitioner, konserter, nattjam,man sov aldrig. Jobbigt var det, men fantastiskt roligt!Från de första festivalåren kommer jag särskiltihåg Dexter Gordon och Rolf Eriksson.Jag håller fortfarande igång med basspelandetmen mera sporadiskt. Jag brukar spela ihop medSten Öberg och en fin pianist som heter LasseÅlund. Vi gör en del framträdanden på Gamla Kåren,där föreningen Jazz i Umeå huserar på torsdagskvällarna.Jamsession efter en konsert i Seminariets aula.I vit skjorta trumpetaren Lars Lystedt.