20 VÄrDeKUPOnGer HDGALAn nJUT AV nÄrODLAT - Helsingborgs ...

Riktiga människor bakombrottsrubrikernaFoto: Fredrik JohanssonKriminalreporter. Få yrken har väl en såspännande klang. Ett möte med två av tidningensledande kriminalreportrar, MariaBerkmo och Robert Dujmovic, skulle visaatt spänning inte är det som mest präglararbetet.Den glamourbubbla man eventuellt blåst uppspricker så fort man stiger in på deras gemensammaarbetsrum. Pärmar och pappershögarvittnar om hur vansinnigt mycket läsning detinnebär att vara kriminalreporter. Polisrapporter,förundersökningar, vittnesmål, domstolsförhandlingar,domslut – allt måste läsas.Men hur får ni reda på att något har hänt?– Det var enklare förr när vi hade tillgång till”det är intealls som på tv.”polisradion, säger Maria Berkmo. Då hörde viju när polisen ryckte ut på något och vad detvar. Men den är borttagen så numera börjardagen med att vi läser igenom polisens anmälningslista.I den står alla det senaste dygnetsbrott som begåtts i vårt område.– Vårt jobb innebär i själva verket väldigtmycket fotarbete, fortsätter Robert Dujmovic.Det är ju inte så att vi journalister harnågon gräddfil eller extra behörighet, det ärinte alls som på tv. Istället handlar det om tillexempel rutinmässiga samtal till polisen ochdagliga besök på tingsrätten. Förutom åtaladeoch häktade kan vi där se om någon tilldelatsadvokat. Eller så ger brottsrubriceringen viktigaledtrådar. Vårt arbete är en kombinationav rutinarbete, erfarenhet, tips och tur, kanman säga.Och källor – finns de?– Ja! Båda svarar i mun på varandra.– Självklart finns det källor inom alla skikt ochgrupper, säger Robert. Tyvärr är det mångainom polisen som anser att en läcka, som dekallar det, kan förstöra en hel utredning. Mendet handlar aldrig om att man använder vaden enda person sagt. Oftast har man pratatmed flera inom polisen, någon myndighetsperson,lite andra människor och dessutomgjort sitt fotarbete innan pusselbitarna börjarpassa ihop. Det finns en övertro på hemlighetsmakeriet.– Vi jobbar ju egentligen på samma sätt sompolisen, fyller Maria i. Det handlar om attsamla information, helt enkelt.– Poliser i allmänhet tror att det är livsfarligtatt prata med oss. Istället borde de utnyttjaoss hänsynslöst. Robert skrattar, men verkarmena det han säger.Det talas ofta om vikten av objektivitetinom journalistkåren. Hur objektiva kanni vara?– En viktig del i att vara objektiv är att se tillatt alla sidor av fallet beskrivs, förklarar Maria.Men jag varken kan, vill eller ska skriva enneutral rapport. Det går inte att bortse ifrånsin egen person när man skriver.När Robert bevakar en rättegång gör han detsom en vanlig, genomsnittlig medborgare, sägerhan.– För att kunna vara läsarens förlängda armmåste jag visa att jag är en människa av köttoch blod, med hjärna och känslor. Sen är detsjälvklart viktigt att det jag rapporterar ärkorrekt eftersom det annars kan få förödandekonsekvenser. Som om man till exempel skulleröja en persons identitet.”det är lättareför expressen attsläppa en bomb iform av namn ochbild i nordvästraskåne. gör vi detställer vi till medmer skada.”HD är mer restriktiva än kvällspressen närdet gäller att avslöja identiteter. Varför?– Vi följer de pressetiska reglerna, svarar Robert.I dessa står att det ska vara av ”uppenbartallmänintresse” om man ska avslöja enidentitet. Dessutom måste man komma ihågatt vi verkar på ett lokalt plan. Vi ska ju kunnafungera här även efter publiceringen. Det ärlättare för Expressen att släppa en bomb iform av namn och bild i nordvästra Skåne.Gör vi det ställer vi till med mer skada.– Sen finns det ju fall som är så stora att manändå berättar vem som gjorde det, invänderMaria och nämner Anna Lindh-mordet.– Det har visat sig att det kan finnas ett närmastterapeutiskt värde i att få reda på vemden skyldige är, fortsätter Robert. Helénmordetexempelvis, upprörde så otroligt många,särskilt föräldrar, att det närmast var att betraktasom ett kollektivt trauma. Genom attman gick ut med namn och bild fick alla ettavslut på något vis.”Jag minns särskiltalla fall där barnär brottsoffer.”Maria ger en annan vinkel på ämnet:– Vad man kanske inte inser är att det går litemode i det här också. På 70-talet namngavman till exempel alltid narkotikabrottslingar.Och på 50-talet – då publicerade man namnoch bild på alla oavsett om det rörde sig ombilolyckor eller mord!När slutar man skriva om ett fall?– Vissa brott slutar man aldrig att skriva om,konstaterar Robert. Dels för att det är fel attvissa fall glöms bort, dels för att publicitet ochuppmärksamhet faktiskt många gånger bidrartill att gamla fall, så kallade cold cases, löses.Minns man fallen?– Ja, de stora fallen, säger Maria.– Jag minns särskilt alla fall där barn är brottsoffer,säger Robert.Han ger några exempel och för en stund blirdet alldeles tyst. Plötsligt är stämningen irummet en helt annan och det blir smärtsamttydligt att Marias och Roberts jobb handlarom människor. Riktiga människor.Hur klarar man det känslomässigt?– Ska jag vara helt ärlig gör man inte det till100 %, säger Maria. Lite avtrubbad blir mannog tyvärr. Men då är det viktigt att ha sittlilla nätverk där man får prata av sig och ventileradet jobbiga.Robert pratar mycket sällan om sitt arbeteutanför jobbet.– Däremot har vi ju varandra, Maria och jag.De båda kollegorna erkänner att de kan haen ganska hård jargong sinsemellan. Det ärtydligen ganska vanligt bland folk som jobbarinom särskilt utsatta yrken, såsom polisenoch brandkåren.Mötet med Maria och Robert visar tydligtatt det inte bara är riktiga människor bakomde svarta brottsrubrikerna. Det är definitivtriktiga människor bakom artiklarna också.Sanja StreuliNamn: Maria BerkmoÅlder: 42År på tidningen: 21, varav 14 somkriminalreporter.Favoritdeckare (bok): ”Skumtimmen”av Johan Theorin.Favoritdeckare/-polisserie (tv):”Spanarna på Hill street”, danska serien”Brottet”.Om jag inte var kriminalreporter skullejag blivit professionell islandshästryttareeller musiker.Namn: Robert DujmovicÅlder: 42År på tidningen: 23, varav 20 somkriminalreporter.Favoritdeckare (bok): Läser inte dengenren så mycket, men MankellsWallanderböcker är en ok samtidsskildring.Favoritdeckare/-polisserie (tv): Räknas”Gudfadern”? Annars ”Spanarna på Hillstreet” – tidernas bästa polisserie! Danska”Livvakterna” är också bra.Om jag inte var kriminalreporter skullejag gjort ett allvarligt försök att blivärldens första spelande förbundskapteni fotboll i något land.6 7