Microsoft Word - Sven Tafvelin - Tekniska museet

”jaså”, och han vaknade till och började prata med mig och insåg att, kanske till och medatt jag menade det. Han frågade: ”Vad skall du söka för tjänst här i det militära?”, ”inteunderofficer på I-20” sade jag, för man fick göra tre önskemål på en blankett. ”Jaha, dåskall vi se vad vi har här”, han vände sig om, så tog han ned en liggare från hyllan, ”tittadär, det står forskare, få se, f, f, f, fo, fo, fo, vad säger du om värnpliktig forskningsingenjörpå FOA i Stockholm?” ”Ja tack”, sade jag. Forskningshjälpreda, assistent, någon annanstans.Tre sådana där forskningsämnen hjälpte han mig att fylla i. Men sedan kom jaginför nämnden, ordföranden där, vi kallade honom för överste, jag vet inte om han verkligenvar överste.Sofia Lindgren: När kommer man in till nämnden, är det efter?Sven Tafvelin: Direkt efteråt, det där sker på en förmiddag åtminstone på en dag, eftermiddag.När jag kom in till nämnde, frågade mig ”Tafvelin, och du vill?” Han tittade, senstötte han på sin sekreterare, ”har vi några sådana där?” ”Nej.” De har nämligen till uppgiftatt fylla vissa platser. ”Vad har vi för något?” Han tittade han på sin lista: ”Ja, instrumentteknikeri Göteborg, vill du bli instrumenttekniker i Göteborg?” Jaha, jag trodde attde hade så många visare och instrument som behövde servas, de hade särkskild teknikerför det, det var ju inte infanteriet i alla fall, ja tack.” sade jag, Jag hade en bror i Göteborg,jag hade en bror på KTH i Stockholm också så att, jag var kanske neutral, ja tack sadejag, jaha okej, det blev beslutat så därför hamnade jag i Göteborg. Först senare när vikom hit så fick jag reda på att instrumentet är en hel vagn man drar ut och som räknar, iluftvärnet. Som tar signalerna från radar, man mäter flygplanens hastighet, man skickarsignaler till kanonerna för att skjuta ned flygplanet. Alltså en sorts dator, för den tiden,analog dator, det var instrumentet. Det var en sådan jag skulle sköta om, hålla igång. Detvisste jag inte förrän då, det är därför jag är Göteborgare, här tror man att mycket i livetbestäms med stor visdom, nej.Sofia Lindgren: Det bara blir.Sven Tafvelin: Det bara blir.Sofia Lindgren: Men hur, hur hade du fått idén då, just att du svarade att du ville bliforskare? Vad gjorde dina föräldrar till exempel?Sven Tafvelin: Mamma var, de är döda bägge två nu, mamma var småskolelärarinna ochhade utbildat sig, faktiskt i konflikt med sin far. För hon är från Tornedalen, och det härvar ju då på 1920-talet. Morfar, sade till henne: ”Va? Varför skall du utbilda dig, du är jufrisk, du kan ju arbeta?”. Däremot var det en kusin som hade tappat en hand, han fickutbilda sig till präst, han kunde ju inte arbeta. Men mamma stod på sig. Ja, han [hennesfar] gick väl med på det, för det var ju lokalt i Haparanda, de bodde tre, fyra kilometerutanför Haparanda, i en by som hette Vuono. Visst, hon utbildade sig, tog examen ochsedan blev den stora konflikten, hon tänkte börja jobba! Och inte bli bondhustru egentligen,skaffa en karl och flytta. För att det fanns inte så många andra som kunde ta överhemmanet som morfar drev. Så då blev det stort slagsmål och hon flyttade från Haparandaned till Umeå och det var ju 50 mil, det är ju långt.Sofia Lindgren: Ja, och på den tiden också, med kommunikationen.Sven Tafvelin: Och sedan träffades de inte på 15–20 år. Inte förrän han låg på, ja, påden närmaste dödsbädden. Då var jag född till och med, och jag är tredje barnet. Vi är4