groove#8 s01

Groove 8 • 2002 / övriga recensioner / sida 4musiken en svettig greyhound på målrakan.Mats AlmegårdGUITAR”Sunkissed”Morr MusicGuitar ingår i nya rörelsen ”shoegazerelectronica”. Det är svävande sång, svävandemelodier, elektroniska beats och(givetvis) gitarrer. Allt dränkt i massor aveko. Folk som The Notwist, Lali Puna ochMs John Soda har gjort intressanta saker iden här genren, bandet Guitar har det inte.Sätt på den här CD:n och känn tristessenflyta in och omge dig som ogripbar, oformligtjock dimma.Henrik StrömbergHALLUCINOGEN”In Dub”Twisted/GoldheadGoatranceakten Hallucinogen väljer attsläppa en dubversion på tidigare spår. Ochresultatet är riktigt lyckat. De bubblandeundervattensljuden och svepande syntsjokenfrån trancen harmonierar väl med demörka basgångarna från duben. Någongång emellanåt kan det kännas lite stillaståendeoch då hade jag föredragit en rak4/4-takt och ett uppspeedat tempo. Men fördet mesta fungerar det bra. De flummigarytmerna spär bara på den hallucinogenaeffekten. Ett album att djuphavsdyka till.Eller sväva i rymden.Mats AlmegårdTRÈ HARDSON“Liberation”iMusic/PlaygroundTré Hardson, eller Slim Kid 3 som hanhette när han var bra i början på nittiotalet,solodebuterar med Liberation.Tré verkarotroligt sympatisk och berättar i pressmaterialetatt han brukar ägna sig åt attmåla, att sitta tyst, att meditera och attkonfrontera sina rädslor. Större delen avLiberation är inspelad med riktiga musikervilket ger ett behagligt sound som passarTrés sköna rap. För de flesta skulle detvara en välsignelse att ha gjort ett klassisktalbum som Bizarre Ride II the Pharcyde.För Tré är det snarare en förbannelse, fördet är omöjligt att lyssna på sega Liberationutan att längta efter Return of the B-Boy.Daniel SeverinssonJORI HULKKONEN”Different”F Communications/PlaygroundPå sitt fjärde album fortsätter Jori Hulkkonenatt blanda techno och house. Resultatetär ibland lika skimrande vackert som solensblänk i en av Finlands många sjöar. Detsparsamma balanserar med det funkiga ochdansanta. De varma houseljuden blandasmed de kallare, mer technoida. Ljudbildenär luftig, elegant och enkel. Lekfullheten ärdet inget fel på heller. Jori kan konsten attblanda upp Pet Shop Boys-influenser medsenare tiders hårdare dansmusik.Resultatet kunde ha varit en makalösskiva. Nu är det tyvärr inte det. Det berordock inte på musiken, utan på de gästsångareJori tagit hjälp av. ElectroclasharenTiga är med och rappar i Blue & White.Och det är den sortens rap som kanske fungeradei låtar med SNAP tidigt nittiotal.Men idag har ju rappen kommit en bit till.De övriga gästsångarna imponerar knappastheller. Endast Nick Triani får godkänt iAll I See is Shadows. Som tur är finns detgott om instrumentala låtar. För Jori Hulkkonenär värd att lyssna på. Hoppas hanslopar sången nästa gång.Mats AlmegårdINDOCHINE”Paradize”SCPP/SonyFör oss som kommer ihåg Indochine var välplattan Le Peril Jaune med jättehiten Kaobangdet man minns allra bäst. Men det vari mitten av åttiotalet, sen blev det knäpptyst.Tillsnu. Paradize är Indochines vägtillbaka till rampljuset. Den vägen är lång.För inte mycket har hänt, kanske till storglädje för de gamla fansen. Nicola Sikriskör omkring i samla gamla Renault fast numed katalysator. Det puttrar på i makligtåttiotalstempo med stundom hårda gitarreroch ibland tydliga Depeche Mode-influenser.Vet inte vem Paradize är ämnad attglädja, för i längden blir det mördande tråkigt.Per Lundberg G.B.JAN JELINEK/COMPUTER SOUP”Improvisations and Edits,Tokyo26.09.2001”AudiosphereFemtio minuter improviserad clicks+cutsoch blåsinstrument, förpackat i ett skrymmandeDVD-omslag (trots att det är envanlig CD).Tyska soloartisten Jan Jelinek(även känd som Farben och Gramm)samarbetar med japanska jazz/electronicatrionComputer Soup. Det kunde ha blivitjätteintressant, men istället låter det baraplanlöst och otroligt oengagerande. Paradoxaltnog är bara det sista ”hemliga” spåretvärt att lägga tid på, ett skönttransframkallande minimalistiskt pianostycke.Henrik StrömbergJACKPOT”Shiny Things”Surfdog/PlaygroundOjojoj, vad smörig FM-rock är – hade nästanglömt det! Jackpot är fyra käcka kaliforniskakillar som gör harmlös och litegråtmild poprock på det där typsiktmedelklassamerikanska sättet som jagverkligen försöker undvika att komma ikontakt med. Det är ju så menlöst. Jag harbättre saker för mig än att lyssna på ShinyThings.Gary AnderssonJJ72”I to Sky”Lakota/SonyDet börjar rätt lovande. En liten pianobagatellsom gör att förväntningarna stegras.Och när de ändå rätt ordinära gitarrtongångarnakör igång, kompletteras dessa avsång som är tillräckligt svårkategoriseradför att väcka intresse. Men sedan händeringet mer. Det bara går på. Efter ett tagbörjar ett mönster skymtas. Man har hörtmycket av det här förut, men det var ett tagsedan. Det är irländsk/brittisk pop som dengjordes i slutet av 80-talet och början av90-talet. Det låter mycket som An EmotionalFish, Horse och Cactus World News.Mycket av det sparsamt bombastiska –arenapop i lätta arrangemang. Jag vill minnasatt jag tyckte av ovan nämnda band varrätt OK när det begav sig. Men idag, iJJ72:s tappning känns det inte längre specielltfräscht. Och inte heller speciellt bra.Magnus SjöbergMARK KNOPFLER”The Ragpicker’s Dream”Mercury/UniversalDet ska sägas direkt att Why Ayo Man somöppnar plattan är riktigt bra. Nästan så attden skulle platsat på en av Richard Thompsonssenare skivor. Redan inledningen antyderalltså att Knopfler leker med folk, bluesoch country på Ragpicker’s Dream. Men iövrigt är allt sig likt. Det är oförargligt ochoklanderligt framfört, och som sångarelåter Knopfler fortfarande lika uppspelt ochinlevelsefull som en pårökt koalabjörn.Peter SjöblomDANNY KRIVIT”Expansions”NRK/GoldheadAtt klubbkulturen är stor märker man påmängden DJ-mix-skivor som ges ut. Dennadubbel-CD rymmer housemusik från 1991och fram till dagens datum. Krivit är enkompetent DJ som mixar och vänder skivorutan att man kan ha några invändningar.Däremot har jag invändningar mot musikvalet.Trotsnågra guldkorn som BlazesKlubtrance och 808 States gamla PacificState är musiken rejält intetsägande. Dethandlar mest om bossa-, salsa- och jazzkryddadhouse. Båda skivorna känns sombakgrundsmusik, fast de är ändå förpåträngande för att fungera som en ljudkuliss.Mats AlmegårdLAGUNA STARDUST”Facing Forward – Looking Back”Dead Frog/BonnierAmigoGöteborgska Laguna Stardust spelarvuxen, lite fyrkantig, kompisbandsrock.Facing Forward – Looking Back kännssom en platta utan riktigt hjärta, låtarna ärtrevliga men får mig att tänka på band somspelar på lokala coverbands-och-ölhävarpuben.Ljudbilden och framförallt sången ärockså alldeles för ABF-klonkig.Tyvärr hittarnog Facing Forward – Looking Backbara en publik hos de närmast sörjande.Gary AnderssonL.A. GUNS”Waking the Dead”Spitfire/Playground1987 vinner Blåvitt UEFA-cupen. Ochhårdrocken får sitt största genombrottnågonsin.Två glammiga sleazeband frånLos Angeles släpper sina debutverk: Guns’n Roses och Faster Pussycat. Resten kanni. Axl Rose med knarkpolare slog stooooort.Faster Pussycat fick nöja sig med smulor.Liksom bandet som året efter debuteradei samma sleazegenre: L.A. Guns. Ettcoolt namn och en gitarrist som en gånghade spelat i Guns ’n Roses lovade gott,men var ändå inte tillräckligt för att lockavinylköparna. L.A. Guns finns kvar ännu,medan –87:orna har fallit av som kronbladenpå en vissen höstros.Men bandet blir återigen utan skivköpare.Det här känns nämligen hopplöst på ettkommersiellt plan. Och lite tragiskt. L.A.Guns får fortsätta spela i b-ligan även efterWaking the Dead.Visst, det finns en riktigtbra låt i Don’t Look at Me that Way. Introriffeti Revolution är som en spruta endorfinoch Lost in the City of Angels refrängbiter till som kulan i Forrest Gumps ändalykt.Men det räcker ju inte hela vägenfram till skivdisken. När huvudspåretWaking the Dead låter som en parodi pårock’n’roll så har b-harvandet fått hålla påför länge.Samtidigt är det en ärlig platta.Tidenhar stått still i L.A. Guns musik och det äringet de hymlar med. De bär rockregressionisternasflagga med stolthet.Torbjörn HallgrenDANIEL LEMMA”Meeting at the Building”Telegram/WarnerDaniel Lemmas debut var varm somMotown och The Band och hade mer atterbjuda än bara hiten If I Used to LoveYou. Meeting at the Building vill också attlyssnaren ska ha det bra, men… Oavsetthur bra Lemma sjunger (för det gör han)och hur gedigna låtarna är (för det är de),har jag svårt att komma förbi att jag redanhört detta - hos Van Morrison. Hör tillexempel Higher Ground som är som BeautifulVision hoptryckt till några minuter.Daniel Lemma representerar en uppriktighetoch mänsklighet som musikbranschenskulle kunna lära mycket av. Men detär synd om han väljer att presentera dem ien lånad form.Peter Sjöblom