RT_02

8vilseledande störning. År 1973 blev även den nionde (nordligaste) och sista stationen färdig.Stationen i Örebro byggdes aldrig.Systemet var sedan i drift fram till avvecklingsbeslutet 1990.Fortsatt utveckling och avveckling från 1973 till 1993Under år 1974 utarbetades STOEM för RT-02 vilket ÖB godkände samma år. Vid sammatillfälle önskade CFV få prova en anläggning för sändning av lufor och LV-order i fredstidvid övningar, vilket ÖB accepterade.År 1980 gavs FOA i uppdrag att studera möjligheten till fjärrmanövrering av RT-02 från Lfc,för lufor/LV-order funktion vid fredsövningar med bibehållen funktion som störsändare i krig.Denna funktion infördes för en högre frekvens ~290 kHz genom modifiering av antennenstoppkapacitanser. Under 1986 bildades en arbetsgrupp för att se över radiosystemets behov avytterligare modifiering och ett förslag togs fram av FOA för att automatiskt styra RT-02 utanutpunkt och en kostnadsbedömning gjordes om vidmakthållande av antennmaster mm. Dentänkta utrustningen blev benämnd ”Prylen”.CFV liggande planering var att livstidsförlänga systemet till år 2000. Den taktiskavärderingen som genomfördes under 1988 för att klargöra systemets störeffekt bedömde attutrustningen hade ringa störeffekt. Utvecklingsarbetet avbröts därmed och planering föravveckling påbörjades.CFV beslutade om avveckling 1990.Avvecklingen genomfördes under 1992-93 genom att två sändaranläggningar (medradiomateriel) överlämnades till annan intressent, några master överlämnades till olikaintressenter och resterande revs samt att telebyggnaderna såldes till markägarna. Teletekniskmateriel överlämnades även till Flygvapenmuseet.SlutordDet tog sammantaget ca 15 år från det att första anläggningen var klar till systemet var fulltutbyggt och fullt operativt (1973-74). Då hade redan Sovjetunionen börjat installeratröghetsnavigeringssystem i sina offensiva flygplan, robotar och fartygsenheter som troligeninnebar att vårt RT-02 system till stor del varit verkningslöst vid ett flyganfall under slutet av1970-talet. För fartygs och ubåtars navigering och styrning bedömdes verkan finnas kvarunder 1980-talet.Under 1961-62 fick f.d. Öv Wennerström tillgång till hela planeringen och utbyggnaden avRT-02 (vid den tidpunkten benämndes det ”Störgrupp A”). Inga åtgärder vidtogs i systemetmed anledning av spioneriet. Detta faktum innebar troligen att Ryssland visste varanläggningarna fanns geografiskt – de var mao intressanta för sabotageförband. Till derashjälp fanns även våra flyghinderkartor – där mastens höjd 212m varit signifikant.Utveckling och framtagning var kvalificerat hemligt och det var hög sekretess kringplanering, ledning och funktion och under systemets hela livslängd var all materiel hemlig.I de olika myndigheterna och företagen arbetade man enbart med precist anvisade delar isystemet utan insyn i övriga delar. Systemutvecklingen bidrog på ett positivt sätt till denteletekniska forskningen och utvecklingen under hela 1950-talet.De totala kostnaderna för systemets uppbyggnad och vidmakthållande har inte framkommitvid arkivstudierna, dock har vissa budgetunderlag vid olika år återfunnits, vilket sammantagetmedfört att det inte varit möjligt att ge en heltäckande bild över detta.