GTHB1710

GRÄNSLÖST/vecka 10/2017/sida 19
INKLUDERANDE IDROTT
Suzanne Lengler, Wimbledon, 1926.
”Fotbollen förstör benen,
tänk på det små noppor…”
För exakt 100 år sedan bildade en grupp franska kvinnor en nationell kvinnoorganisation vars
syfte var att övertala Internationella olympiska kommittén att ta med friidrott för kvinnor på det
olympiska programmet 1920. Förslaget möttes av kompakt manligt motstånd, inte minst från de
moderna olympiska spelens grundare, baron Pierre de Coubertin.
TEXT: KARLO BARANJ
NÅGON KVINNLIG FRIIDROTT blev det inte på OS 1920, men året därpå hölls
de första internationella friidrottstävlingarna för kvinnor i Monte
Carlo.
INOM FÅ ANDRA områden har kvinnors framsteg under det senaste århundradet
varit mer synliga än inom idrotten. Den kvinnliga idrotten
har kämpat i stark motvind och har gjort så ända sedan antiken. Under
de antika olympiska spelen fick kvinnor på inga villkor delta. De
hade inte ens rätt att titta på tävlingarna - annat än om de var ”unga
jungfrur”. Om de blev ertappade som åskådare medförde dödsstraff.
ETT PAR SPORTER, tennis och golf, hade accepterats som kvinnoidrotter
i början av 1900-talet. Men allt annat stred mot ”naturens lagar”
och var oestetiskt enligt den franske baronen. Vissa sporter var helt
uteslutna, bland annat fäktning, ridning och rodd. Om man släppte
in kvinnor i dessa grenar så skulle det, enligt Coubertin, föra med
sig en feminisering av den ädla konsten och leda till dessa sporters
undergång.
KVINNORNA KÄMPADE VIDARE, precis som motståndarna. Inför 1928-års
OS i Amsterdam framfördes flera argument i försöken att avstyra
svenskt, kvinnligt deltagande i spelen. Doktor Gunnar Frostell hade
följande synpunkter på saken: ”Nervösa kräkningar, extas och förkrosselse,
som utlöser sig i hejdlöst gråt, förekom vid nämnda tillfälle
ingalunda sällsynt, är vidrigt i samband med en fostrande idrott
och bör snarast bortskaffas från de olympiska spelen såväl som varje
idrottsligt program.”
PÅ KONTINENTEN HADE damfotboll spelats sporadiskt men det dröjde
ända in på 1960-talet innan sporten tog fart i Sverige. Försöken att
starta damfotboll kommenterades av de manliga journalisterna på
Idrottsbladet med förhoppningar om att slippa se sådana matcher:
”Fotbollen förstör benen, tänk på det små noppor i dessa de korta
kjolarnas förföriska tider.” Först 1973 spelade Sverige sin första damfotbollslandskamp
och när EM 1984 avgjordes blev de svenska damerna
Europamästare.