Opsis recensioner nr4-2017

More documents

Recommendations

Info

R O PS ISRECENSERA Lyhörd och ordrik ungdomsroman Saker ingen ser Av Anna Ahlund Rabén&Sjögren <strong>2017</strong> Anna Ahlund börjar sin andra ungdomsroman Saker ingen ser med en kyss utdelad på nyårsaftonen utanför Uppsala domkyrka. Det som var ett vanligt slut på äldre ungdomsböcker eller snarare flickböcker blir här upptakten till en berättelse som annars inte har mycket gemensamt med den litteratur som förr vände sig till unga läsare. En av bokens huvudpersoner Sebastian firar in det nya året med sina vänner som är samlade utanför domkyrkan i Uppsala. När kyrkklockornas dova klang ljuder i den kalla vinternatten närmar sig plötsligt en okänd flicka och ger honom oväntat en kyss. Jag kysser alltid främlingar på nyår, deklarerar hon, och påstår att nyårskyssen säger hur resten av året kommer att bli. Sebastian bestämmer sig för att hans nyårslöfte ska bli att varje månad kyssa en främling. Saker ingen ser utspelar sig under ett år och romanen är uppdelad i tolv avsnitt, ett för varje månad. Berättelsen kan ses som en kollektivroman. Det handlar inte bara om Sebastian. Stort utrymme ägnas också åt hur livet gestaltar sig för några av hans vänner och klasskamrater. Vad som framför allt fokuseras i skildringen är relationer och känslor, ensamhet och utanförskap, kärlekstrassel och hisnande sexuell lust. Ahlund kryper nära inpå sina karaktärer och lyssnar lyhört av dem. Det pratas mycket, och en ordrik dialog, bitvis bestående av sms som ivrigt skickas fram och tillbaka, slingrar sig fram över sidorna. Miljön växlar mellan en gymnasieskola i Uppsala, kaféer på stan och de olika karaktärernas hem. Gatunamn återges noggrant i syfte att fånga in den uppsaliensiska atmosfären. Men studentstaden blir ändå mest en kuliss, en bakgrund mot vilken de uppträdandes konturer avtecknar sig. Någon intrig går det egentligen inte att urskilja. Ahlund är knappast handlingsinriktad utan koncentrerar sig på det känslomässiga. Sebastians nyårslöfte tonar dock snabbt bort inför mer allvarliga och komplicerade kärleksrelationer. I debutboken Du, bara från 2016 handlade det om kärleken mellan två pojkar. I Saker ingen ser skildrar Ahlund både homosexuella och heterosexuella förhållanden. Samtidigt har musiken, skönlitteraturen och konsten en stor roll i romanen. Det refereras bland annat till Håkan Hellström, och musikgrupper av skilda slag diskuteras och jämförs. Det övas flitigt inför skolans konserter, och berättelsen är dessutom tryfferad med citat från Karin Boyes dikter. Bokens olika karaktärer har dock en tendens att bli vaga i konturerna. Den som mest skiljer ut sig är den ensamme och undanglidande Johannes. Han sörjer sin äldre syster som för några år sedan begick självmord. Hon var en stor beundrare av Karin Boyes lyrik och har lämnat efter sig en ask full av små lappar med citat från Boyes dikter. Johannes försöker måla sig ut ur sin sorg. Han går en estetisk linje på gymnasiet och kämpar med att få fason på färger och former. Det finns en beundransvärd lätthet i Ahlunds sätt att skriva, som är avväpnande och gör att man gärna bortser från brister i miljö- och personskildring. Berättelsen får lyft av en följsam och rytmisk prosa där meningarna nästan studsar fram på raderna. Författaren ger prov på stor skicklighet och variation i skildringen av sexualitet. Bokens många sexscener kan vara nog så närgångna och detaljerade. Ofta balanserar Ahlund på slak lina men lyckas undvika det spekulativa. Istället fångar hon såväl unga människors osäkerhet och vånda inför sexdebuten som deras hisnande glädje när de ger sig hän åt kroppens njutningar. Lena Kåreland litteraturvetare och professor em. barnbokskritiker i Sv.D. Foto Johanna Westin 6
Historiska spänningsromaner Blodsvänner 1, Försvunnen Blodsvänner 2, Vittnet av Camilla Lagerqvist B. Wahlströms <strong>2017</strong> Historisk spänning har blivit Camilla Lagerqvists specialitet. Hon tilldelades Nils Holgersson-plaketten för Uppdraget, första delen av fyra i en serie om en flicka i Värmland och motståndsgruppen Svarta rosorna under andra världskriget. Den vita döden och Spetälskesjukhuset, ett par andra av hennes, låt säga, vuxna barnböcker, bygger mer eller mindre på det gamla skillingtrycket ”I en sal på lasarettet”. Försvunnen och Vittnet inleder ännu en historisk spänningsserie med namnet Blodsvänner. Också den nya serien utspelar sig under andra världskriget. Inget exakt årtal anges, däremot görs vissa tidsmarkörer som på ett ungefär placerar berättelserna i tiden. Dessutom är det en extra poäng med att tiden inte markeras definitivt. Vissa likheter med dagens Sverige blir ännu tydligare. Huvudpersonen Disa, tolv år, bor på ett barnhem utanför Uppsala. Hennes mamma försvann, pappan gifte om sig och fick nya barn. Eftersom Disa är av resandefolket har Barnavårdsnämnden tvångsplacerat henne på barnhemmet. Där finns också den föräldralöse Albin, vars farmor är barnhemmets föreståndare. Även Ville, som inte bor på barnhemmet utan kommer från en finare familj, ingår i den trio som ska bli blodsvänner och lösa mysterier. Morfar Ludde är Disas enda kontakt med sin familj – utom något enstaka kort från pappan. Ludde, som reser runt med häst och vagn och spelar dragspel, brukar komma och hälsa på varje söndag. Men inte den här söndagen. Disa väntar i tre timmar på att Ludde ska komma. Har han också försvunnit, som mamma gjorde? Så börjar den första boken, Försvunnen. Historisk spänning är en svår genre, oavsett vilken åldersgrupp som författaren riktar sig till. Å ena sidan måste berättelsen vara spännande, å den andra ska det finnas plats för information om, i det här fallet, Statens institut för rasbiologi och sinnessjukhuset Ulleråker. Här och var i Försvunnen tycker jag att balansen håller på att bli fel, så att berättelsen tyngs ner av informationen. Men varje gång som berättandet är på väg att stanna upp får Camilla Lagerqvist fart på det igen. Till detta bidrar de korta berättelser i berättelsen – som egna scener – där tiden, åsikterna och politiken gestaltas och tydliggörs. Som när Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet kommer till barnhemmet för att hämta ”tattarflickan Lindgren och Persson med den fallande sjukan”. Det vill säga Disa, som ska fotograferas och mätas, och Edit, en barnhemsflicka som har epilepsi och därför måste genomgå ”en mindre operation”(med annat ord: steriliseras). Eller när Disa och Albin är hembjudna till Ville och någon kallar henne ”tattare”. Disa blir rasande och går därifrån, som hon hatar det ordet, det är ”skitfult”. I Försvunnen, där ju också huvudpersonerna Disa, Albin och Ville måste introduceras, hamnar betoningen mer på tiden än på spänningen och de tre blodsvännernas försök att hitta Ludde. I den andra boken drivs spänningen upp. Vittnet är mycket mer av spänningsroman – ja, en deckare. En fattig pojke blir vittne till ett mord på en gata i Uppsala. Mordet visar sig hänga ihop med en stöld av konstföremål som Albins pappa – han var arkeolog – skänkte till Gustavianum. Givetvis är Mickel Falsum från Rasbiologiska institutet också inblandad i detta. Vid sidan om blodsvännernas spännande jakt på mördaren har Lagerqvist även fogat in några scener som visar människornas olika livsvillkor. Disa kommer hem till sin skolkamrat Karin, som bor i en fin lägenhet i Uppsala, och alla tre vännerna besöker ”vittnet”, alltså pojken som råkade bevittna mordet, i stadens fattigkvarter. Bortförda, tredje titeln i serien Blodsvänner, har annonserats till början av 2018. Bengt Eriksson kulturjournalist och recensent Foto Pernilla Wahlman 7
Page 1 and 2: R O PS ISRECENSERA Poetiskt om skog
Page 3 and 4: dokumentär skildring av en flickas
Page 5: Originell och nyskapande saga Älvs
Page 9 and 10: Nervpirrande skräckis som sparkar
Page 11 and 12: sprutar blod. På något märkligt
Page 13 and 14: Om skapande i förskolan Kreativite

Opsis recensioner nr4-2017

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?