psykolog - hem

More documents

Recommendations

Info

DEBATT Felaktig grundsyn i psykiatrin Inom psykiatrin har läkaren tolkningsföreträde i allt. Övrig personal kallas paramedicinsk, för de antas egentligen inget kunna. Ickemedicinsk behandling ska vara av ett slag som läkarna har välsignat, det vill säga enligt den medicinska grundmodellen, skriver psykolog Olle Löwgren. På sista tiden har psykiatrin fått utstå mycken kritik för att man inte kunnat förhindra ett antal spektakulära våldsdåd. Många idéer har framförts och man har även vidtagit mått och steg. Regeringen har till och med utsett en samordnare. Även den så kallade psykiatrireformen har återigen diskuterats. Var det rätt att ta bort alla dessa slutenvårdsplatser? Parallellt med dessa ämnen har det ständiga funderandet över ökad psykisk ohälsa och ökad förbrukning av psykofarmaka pågått som vanligt. Kraven på ökade resurser och spekulationerna kring resursbrist dyker alltid upp. Jag har arbetat som psykolog, psykoterapeut, handledare och lärare inom psykiatri, socialtjänst och vårdsamhället i övrigt i mer än 30 år. Genom min yrkeserfarenhet har jag kommit att ha en bestämd uppfattning om vad det är för fel på psykiatrin. För visst är det fel på psykiatrin. Den 29 oktober 2003 visades i SVT en film av Tom Aland som på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar orsakerna till psykiatrins stora svårigheter och misslyckande. Filmen handlar om en familj som råkar ut för en trafikolycka. Mannen blir sedan orolig och nedstämd och tvingas efter en tid söka psykiatrisk hjälp. Han får läkarbesök och medicineras. Efter en tid blir det inläggning, kraftigare mediciner och elektrochocker. Han blir inte hjälpt och tar till slut sitt liv. FÖR DEN SOM HAR ögon som vill se och öron som vill höra blir det under filmens En rad psykiatriska fall, som börjar med en kris, felbehandlas, anser debattören. gång allt klarare att man inom psykiatrin inte begrep vad man höll på med. En överdeterminerad kris som gick allt mer över i hopplöshet felbehandlades. Detta framstår klart ur utdragen ur mannens anteckningar, journalutdrag och intervjun med hustrun. Det enda som till slut återstod för mannen var att ta sitt liv i egna händer. Ingen kunde ju hjälpa. Psykiatrin hade även slitit ut familjens möjligheter att hjälpa. Jag ser här ännu ett fall i en, som det verkar, oändlig rad. En rad av psykiatriska fall som börjar med en kris och som felbehandlas. Det är en mycket stark hypotes att om man gick igenom alla psykiatriska journaler, skulle man finna att 95 procent av dem börjar med en kris. Man skulle också finna, att endast i en försvinnande liten andel slutar journalen efter adekvat krishjälp. VARFÖR ÄR DET SÅ? Det är på grund av att i psykiatrin är det medicinen som härskar. Psykiatrin är en medicinsk disciplin. Ingen får göra något utan att läkarna ordinerar det. Läkare tänker organiskt medicinskt, för det har de lärt sig. Den huvudsakliga behandlingen blir alltså organiskt medicinsk. Övrig personal kallas paramedicinsk, för de antas egentligen inget kunna. Ickemedicinsk behandling ska vara av ett slag som läkarna har välsignat, det vill säga enligt den medicinska grundmodellen. Ansvarig är den medicinskt ansvarige. Läkaren har tolkningsföreträde i allt. (Jag har träffat på läkare som försöker lära sig mer om livet, men även de är i regel fast i en medicinsk grundidentitet.) Detta paradigm leder till enorma tragedier. Inte bara för dem som råkar ut för de galna mördarna, utan också för alla dem som får försöka klara sitt liv på mediciner och ett läkarbesök då och då. Vart tog socialpsykiatrin vägen? Vart tog psykoterapin vägen? Vart tog krisperspektivet vägen? Vart tog helhetssynen vägen? Vart tog livet vägen? FELET MED PSYKIATRIN består i en felaktig grundsyn och en därav följande felaktig organisation och praktik. Givetvis skulle man kunna upplösa psykiatrin och organisera en annan form av hjälp för människor som inte kan klara sitt liv med sig själva och med andra. Det är vad som egentligen skulle behövas. Men i dessa tider av avveckling, centralisering och billiga snabba lösningar är det väl inte att tänka på. Förmodligen är det ingen tillfällighet att dagens psykiatri ser ut som den gör. Den har följt med i den utveckling som hela samhället genomgått. Denna utveckling innehåller även andra pinsamma inslag. Till dessa räknar jag den totala tystnaden bland andra grupper av utövare av yrken i vilka man borde förstå sig på människor. Man hör aldrig något från dessa, som borde vara de som försvarar de positioner som det medicinska paradigmet tagit över. Ett exempel: Under vecka 4 i år har medierna berättat att Marie Åsberg har kommit på att psykoterapi är lika bra vid depressioner som medicinering. Hur länge har vi vetat det? Hon säger också att det bara finns 200–300 psykoterapeuter för alla patienter som skulle behöva, och nu måste vi utbilda dylika. Vad menar hon med psykoterapi? Ett annat exempel: I allt mediabrus omkring rättegången mot Mijailovic hördes inga andra än psykiatriker för att förklara hur han kunde göra vad han har gjort. Var det inte psykiatrikerna som hade gjort bort sig med honom? Var är psykologerna? Var är Psykologförbundet? Var är psykoterapeuterna och Riksförbundet psykoterapicentrum? Var är forskarna inom tillämpad psykologi och psykoterapi? Var är patientorganisationerna? Har alla drabbats av den ekonomiskstrukturella depressionen? olle löwgren Psykolog Eksjö 16 Psykologtidningen 3/04 mark earthy/pressens bild
SA AT Allt större barngrupper i förskolan Anställda inom förskolan i Hedemora har länge protesterat mot för stora barngrupper, men utan resultat. Häromveckan fick personalen på flera förskolor beskedet att ännu fler barn skulle skrivas in med omedelbar verkan. Det innebär 22–28 små barn i samma grupp. Lärarförbundet protesterade mot planerna i ett öppet brev till skolpolitikerna, men förgäves. Gunilla Niss, barnpsykolog och före detta ordförande i Föreningen för psykologer i skolan uttrycker i FaluKuriren stor oro för de allt större barngrupperna i förskolan. – Ett litet barn kan känna sig övergivet i en stor grupp. Barns behov av att kontinuerligt bli sedda och bekräftade av vuxna är stort, säger hon. Fler psykologer behövs i primärvården Minst var tredje patient som besöker en läkarmottagning behöver hjälp av icke-medicinsk karaktär. Därför måste man anställa fler psykologer i primärvården som samarbetar med läkarna, säger psykolog Mena Macken till tidningen Partner i vården (nr 3-03). Patienterna måste få snabb hjälp på ett tidigt stadium, säger hon. Då behöver de ofta inte gå vidare inom sjukvården och bli allt sjukare innan de får professionell hjälp. Mena Macken, som arbetar inom Praktikertjänst, driver en verksamhet med psykologer och privatpraktiserande läkare i samverkan. Satsa på förebyggande insatser, snabb hjälp och samordning lyder hennes råd till psykiatrisamordnaren Anders Milton. Psykologtidningen 3/04 YOUNG ADAM Regi: David Mackenzie Vi lockas att associera till vår civilisations förste man: Adam, han som förfördes av Eva att skaffa sig kunskapen som därefter, för evigt, gjorde honom ansvarig inför sin sexualitet, skriver Cecilia Hector apropå filmen Young Adam. Redan titeln är något gåtfull på denna nya brittiska film. För övrigt blir man påmind om att regissören David Mackenzie är från samma land som Ken Loach (”Riff-Raff” och ”Mitt namn är Joe”) och Danny Boyle (”Trainspotting”). Filmen bygger på två romaner av den skotske undergroundförfattaren Alexander Trocchi. Fantasin sätts i gång när man får veta att författaren skrivit två versioner av samma historia, en som främst utgör underlag för manus till filmen och en mer pornografisk. Regissören, David Mackenzie, berättar att han vid första läsningen tvekade just inför de pornografiska inslagen, men sedan valde att göra filmen med ett urval av sexscenerna. Denna information får mig att tänka på vad pornografi fyller för funktion: ångestdämpande, försök att radera ut skuldkänslor. Pornografin är skamlös och försöker få oss att dela denna befrielse från skammen. Titeln, ”Young Adam”, är gåtfull därför att ingen i filmen heter Adam. Young Joe hade varit mer adekvat att kalla den. Vi lockas således att associera till vår civilisations förste man: Adam, han som förfördes av Eva att skaffa sig kunskapen som därefter, för evigt, gjorde honom ansvarig inför sin sexualitet. Unge Joe, gestaltad av Ewan McGregor (”Trainspotting”, ”Brassed off”, ”Star Wars”, ”Moulin Rogue”), spelar en ung man med stor dragningskraft på kvinnorna. Han når dem genom att utgå från att deras egen sexuella drift är lika stark som hans. Joe, tillfälligt anställd på en pråm, närmar sig sin matmor bokstavligen under bordet i den trånga kajutan. Pråmens kapten, Les, förblir länge ovetande om vad som sker när Joe och Ella är för sig själva. En dag finner Joe en kvinna drunknad, flyta i närheten av pråmen. Han och Les drar med gemensamma krafter upp liket och en rättsprocess sätts igång. Vem är skyldig till denna vackra unga kvinnas död? PÅ ETT TIDIGT STADIUM i berättelsen får vi veta att Joe kände kvinnan och att han var med vid hennes olycka. Han är inte fysiskt ansvarig för hennes död, men väl moraliskt, kan man påstå. Han hade precis innan hon snubblade och föll i vattnet avvisat henne och kallsinnigt erbjudit henne ekonomisk ersättning för det barn han hade avlat. Han försöker, helt konkret, ra- recensionfilm Det obehagliga kastas överbord Ewan McGregor spelar Joe i filmen ”Young Adam”. dera ut deras gemensamma historia. Han beter sig som en mördare, övertygad om att han sannolikt inte skulle bli trodd om han gav sig till känna. Han har alldeles för mycket att vinna på att hon försvann. Joe gör sig efterhand av med det ena efter det andra föremålet som skulle kunna binda honom till henne. Föremål som samtidigt utgör viktiga delar i hans egen identitet. Fickspegeln, till exempel som han fått av henne där det är ingraverat: ”Tänk på mig varje gång du ser dig själv” slänger han i vattnet – det vatten som filmen igenom får fungera som sinnebilden för vår bortträngningstendens. Det obehagliga, det som stör och hindrar vår framfart kastas överbord i hopp om att det aldrig ska flyta upp till ytan igen. Men filmen påminner oss om det fruktlösa i försöken. Vi kan vara förvissade om att under ytan finns det kvar, tills det antingen blir processat och användbart på något sätt för vår fortsatta utveckling mot integrering. Eller också dyker det bortträngda upp som ett lik som till varje pris måste förnekas. När vi lämnar Joe har han även kastat sin skrivmaskin överbord. Ingenting ska kunna förbinda honom med den han var tillsammans med, Cathy, den unga kvinnan han levde med under sina försök att skapa litteratur. Det är den slutgiltiga kapitulationen. Därefter återstår enbart fortsatt bortträngning och sexualitet utan relation. Det vill säga perverterad sexualitet och pornografi. cecilia hector cecilia.hector@spray.se 17 triangelfilm
Page 1 and 2: PSYKOLOG 3/04 TIDNINGEN Malin Lindb
Page 3 and 4: Några av målen för arbetet i fö
Page 5 and 6: PPLINGEN Många utredningar utförs
Page 7 and 8: känslomässiga beredskap att ta ti
Page 9 and 10: alexej mjakisjev - När Sovjetunion
Page 11 and 12: Den tredje vågens beteendeterapier
Page 13 and 14: Psykologer har skrivit spaltmil om
Page 15: Medlemmar får mer! Sveriges Psykol
Page 19 and 20: svårigheter med sina barn (kolik,
Page 21 and 22: ett enkelt men belysande exempel p
Page 23 and 24: Psykologtidningen 3/04 23
Page 31 and 32: Psykologtidningen 3/04 SERVICEOMRÅ

psykolog - hem

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?