Bergslagsleden - Vandring längs obesökta hemtrakter

DAG 5, 2019
30 km | Kvarndammen – Göljan
Klapperstensfält från länge, länge sedan.
Från början hade jag inte tänkt
att den här dagen skulle bli
så lång. Men när jag under
turen kollade på kartan och planerade
utifrån hur jag nu börjat lära känna
leden, fick jag den bestämda känslan
att det kunde vara värt att addera fem
kilometer och gå ända till rastplatsen
vid sjön Göljan.
Det jag inte visste var att jag valde
att göra en av de mest kuperade och
ansträngande delarna av leden, under
en av de varmaste dagarna, till min
absolut längsta dag. Det blev en kamp.
Men det började bra. På bara två
timmar hade jag gått nio kilometer till
Mogetorp där det fanns möjlighet att
köpa sig en lagad måltid. Det ville jag
inte missa!
Efter att ha fyllt magen rejält började
det bli tufft.
Resterande dag bestod mest av
stenar och rötter, och oändliga backar
upp och backar ner. Med solen som
obarmhärtigt gassade ovanifrån. Svetten
rann, troligen litervis. Samtidigt
vägrade jag sakta ner på tempot.
Känslan av att Bergslagsleden är
som ett Höga kusten i miniformat
förtogs knappast när jag passerade
ett helt område med klapperstensfält
från en gammal kustlinje, omsorgsfullt
inhägnad och bevarad ändå från
Yolandiahavets tid.
Men den här dagen hade jag inte
mycket tid att njuta. Jag fick vila för att
orka gå vidare, det var allt rasterna var
till för.
Under vandringen märkte jag att
mitt nyinköpta vattenfilter tyvärr redan
börjat ge upp och filtrerade mycket
långsammare än den öppna kran det
varit bara några dagar tidigare. Jag
orkade inte sitta och nästan bokstavligen
pressa vatten genom filtret under
långa sega minuter. Nu hade därför
de av ledkartan utmarkerade vattenkranarna
på bygdegårdar, vandrarhem,
bondgårdar och andra vänliga
anläggningar blivit allt viktigare stopp
för mig.
Nästa sådan kran skulle finnas vid
en liten pub- och spaanläggning mitt
i skogen och jag gick dit så snabbt
jag bara kunde. Väl där dröjde jag
länge vid kranen på utsidan av en av
fastigheterna. Jag såg till att dricka
mig mätt, tvätta av den värsta svetten
och sedan förbereda kvällsmålet i min
mattermos till senare.
Nu hade jag gått 23 kilometer i
intensiv värme. Sju kilometer återstod
men redan efter två fick jag en trevlig
överraskning i form av Tomasboda: ett
större område med bevarade hus, murar
och annat från ett bondesamhälle
från förr i tiden.
Och när jag precis passerat igenom
Tomasboda och tittade uppåt och
framåt insåg jag att jag hade en utsikt
mot ett antal vindkraftverk långt borta
i söder. Vindkraftverk som rimligtvis
måste vara de som står längs E18 och
som vi – familjen – alltid kört förbi när
vi åkt mellan Hallsberg och Örebro
under uppväxten.
För en stund kändes det som att jag
var nästan hemma.