bladet2103

Så här i miltider i Garpenberg är den här berättelsen av Simas Stina passande
att ta med. Monica Ohrmér Gustafsson skickade Stinas skrivböcker från
skoltiden där denna berättelse från 6 januari 1929 är med i häftet ”Uppsatser,
Stina Andersson”. Lisa f 1914 och Stina f 1916 var syskon, och Lisa var Monicas
mamma. August Eriksson som nämns bodde i Kaspersbo 1929. Han kom från
Högtjärn och var farbror till Petters Gunnar Eriksson. Petters Gunnar var 1983
vid gammelgården tillsammans med Backåkers Johan när miltraditionen fick sin
början. Och för att knyta samman historierna ännu mer så vaktade Lisa och
Johan milor tillsammans som barn.
När jag var med och rev ut milorna.
När vi skulle riva ut milorna, fingo Lisa och jag vara med. På morgonen, då vi skulle riva ut, fingo vi
gå upp kl. 3. När vi skulle till att gå, kom August Eriksson, så att vi fingo sällskap med honom.
Det var en lång väg att gå, så att vi kom till kojan kl. 5. I kojan var min pappa, Gustav, och Nils
Möller.
Klockan 5 började man att riva ut. Då fingo Lisa och jag vara inne och diska.
De slutade med milan kl. 12. Signe och Maja kom dit med mat till middagen. Efter maten gick
karlarna upp till den andra milan för att slå vatten i den. Då fingo Lisa och jag vara kvar för att vakta
kolen vid kojan.
När det blev mörkt på kvällen, fingo Lisa och jag gå hem, men alla karlarna voro kvar i kojan till
nästa dag.
Morgonen därpå fingo vi gå dit lika tidigt, för då skulle karlarna gå upp till den andra milan.
När vi kommo fram gingo de. Men de sade åt oss, att om det skulle börja på att brinna, så skulle vi
ropa på dem. Lisa och jag voro så trötta, så vi höllo på att somna. Ibland tittade vi genom kojdörren,
om det skulle brinna. Då Lisa tittade ut, så sade hon åt mig, att jag skulle ge henne lyktan, för att det
brann i kolen. Vi blevo så rädda, så vi blevo vakna på en gång. När vi kommo ut så brann det i kolen,
vi ropade på karlarna att dom skulle hjälpa oss.
August och min pappa kommo och sprungo av alla krafter. Jag var så rädd, innan det blev släckt, så
jag blev alldeles sjuk.
Natten därpå fingo vi ligga på kolbottnen för att vakta kolen.
Klockan sex på kvällen lade min pappa sig att sova och vi fingo vakta tills klockan åtta. Då fingo vi
lägga oss och vi sovo till kl. 2. Då väckte han oss och vi fingo vara vakna till kl sex, medan han sov.
På hela natten brann det inte i kolen.
Längre fram på dagen fingo vi gå hem.
Årets mila Laila