Sveriges fåglar 2021

Betande nötkreatur, som håller naturbetesmarker öppna, kan betyda mycket för den biologiska mångfalden. Foto: Anders Wirdheim
minst innebar tillkomsten av Artportalen en möjlig het
att fortlöpande följa upp resultatet av inventeringen.
Även törnskatan förekom tidigare i naturbetesmarker,
förutsatt att det fanns snår och buskar i området. Den
lever till stor del på större insekter och använder tornar
och taggar för att lägga upp förråd. Törnskatan har
minskat eller helt försvunnit från jordbruksmarker och
har numera sina starkaste svenska förekomster i kraftledningsgator
och på hyggen
Ännu ett exempel på en fågel som hade bättre förutsättningar
när det fanns gott om mindre jordbruk kan
faktiskt kråkan vara. Den har minskat ganska stadigt i
både punkttaxeringarna sommartid och standardrutterna.
Men detta är inget som folk i allmänhet märker
av. Tvärt om tycker många att kråkan blivit talrikare.
Det beror på att den i betydande omfattning flyttat in i
våra samhällen, och en anledning kan vara att den har
svårare att finna tillräckligt med mat på landsbygden
än förr. Då hade i stort sett varje gård en gödselstack
och även i betesmarkerna fanns det mat för en kråka.
Det är nog ingen överdrift att hävda att den koncentration
av kreatur till ett fåtal gårdar som skett de senaste
50 åren haft stor betydelse för förutsättningarna
för många fågelarter. Det samma gäller sannolikt även
många växter, insekter och andra organismgrupper.
Dagens högproducerande mjölkkor betar i princip aldrig
på ett hagmarksbete. De flesta av deras beten är
motionsbeten på vad som tidigare varit åker närmast
gården. Det är i stället sinkor, ungdjur, får och hästar
som betar i ängs- och hagmarker. Det är det betet
som bidrar till biologisk mångfald.
1974–1984 2005–2009
Göktytans förekomst i Halland under atlasinventeringarna 1974–1984 respektive 2005–2009. T.h. göktyta. Foto: Mikael Arinder
27