Arsredovisning_2021-1

10
INTERVJU PENSIONSDAGS
hon arbetade i 18 år, fick hon vara med och
forma diakonin från start.
– Jag träffar fortfarande människor från
den tiden, som säger ”jag fick komma till dig
och det betydde så mycket”. Jag kanske inte
minns det längre, men jag har varit med en
bit på vägen i deras liv.
ATT MÖTA MÄNNISKOR i kris är en del i jobbet
som kan vara tuff – och som medför ett stort
ansvar.
– Man får en erfarenhet av att vara med i
liv och död, i kris och svårigheter. Jag har
alltid tänkt att de jag möter har det svårare
än vad jag har, så jag ska väl klara av att vara
med en bit på vägen. Jag känner att Gud har
kallat mig och leder mig i mitt arbete. Som
tur är har jag gjort många olika saker, det har
gjort att jag har klarat av det som är tungt.
Några år in på 2000-talet sökte sig Gunilla
vidare och fick en diakontjänst i Kista, där
hon arbetade tills hon, 64 år gammal, bytte
arbetsplats till Täby – ett område med en helt
annan befolkningsstruktur och helt andra
utmaningar.
– Det var som att komma till en annan
planet. Inom diakonin får man anpassa sig
efter omgivningen och fråga sig, hur kan jag
bidra här? I Kista stod människorna på kö
och behövde hjälp, i Täby fick man arbeta på
ett annat sätt för att möta behoven.
“Den stora skillnaden med att vara pensionär är frihetskänslan. Även om jag jobbar en till två dagar i
veckan, så är jag inte låst på samma sätt, säger Gunilla Sjömar Parnell.
Det känns inte betungande, bara roligt.
Nu arbetar jag bara för att jag vill.
som det hette då, för de var ju så tråkiga. Men
så träffade jag en ung diakonissa som var
glad, pigg och helt normal, då vände det, berättar
hon.
24 år gammal diakonvigdes Gunilla och
blev erbjuden jobb som biträdande föreståndare
på Ersta härbärge. Hon tog sitt pick och
pack och flyttade från Göteborg till Stockholm.
– Jag trivdes jättebra på härbärget och lärde
mig otroligt mycket. Jag var ensam där
och hade sovjour på nätterna, det är inte
klokt så här i efterhand, men efter det har jag
inte varit rädd för att möta någonting.
Efter några år sökte Gunilla sin första församlingstjänst
och kom till Enskede församling,
där hon var den första diakonissan.
– De tänkte nog att henne kan vi anställa,
hon är så ung och säkert formbar, men jag
har alltid stuckit ut hakan och sagt ifrån om
jag tyckt att något varit fel.
GUNILLA FICK BYGGA upp det diakonala arbetet
i församlingen från grunden, ett fritt arbete
under ansvar.
– Jag har alltid tyckt om det handfasta arbetet.
Man kommer väldigt nära människor
och får följa dem från vaggan till graven. Det
är det som är så fantastiskt, att man får vara
med på människors väg i livet, i glädje och
sorg, säger hon.
Också i Viksjö i Järfälla församling, där
2020 BESTÄMDE SIG Gunilla för att gå i pension.
Efter 43 år var det inget dramatiskt att
sluta jobba. Hennes man, som är sju år äldre,
hade redan varit pensionär i några år, och
hon var inställd på att nu var det dags.
– Jag tycker bara det är skönt. Jag har tagit
upp mitt intresse att sticka, jag läser böcker,
tittar på serier och träffar vänner. Det är aldrig
något problem att fylla dagarna. Den
stora skillnaden är att nu behöver jag inte
stressa.
Men, pensionärstillvaron blev inte långvarig.
Redan efter några månader fick hon
frågan om hon kunde tänka sig att komma
tillbaka och jobba.
– Jag blev inte förvånad, det är många diakoner
som har gått i pension och vi behövs
fortfarande, säger Gunilla, som inte tvekade
länge:
– Nej, nu kunde jag själv ställa villkoren
och behövde inte känna mig låst som när
man är fast anställd. Jag jobbar en till två
dagar i veckan. Det känns inte betungande,
bara roligt. Nu arbetar jag bara för att jag
vill. «