Debatten om den gymnasiala yrkesutbildningen i Sverige under ...

TNTEE Publications 

Volume 1, Nr 1, August 1998 

Reprint from 

VOCATIONAL EDUCATION AND 

TRAINING 

IN GERMANY AND SWEDEN 

Fortfarande den svenska utbildningspolitik-ens 

styvbarn? Debatten om den gymnasiala 

yrkesutbildningen i Sverige under 1990-talet 

Stategies of control and movements of resistance 

and opposition. Report from a symposium 

Edited by 

Lisbeth Lundahl & Theodor Sander

2 

Rubrik på denna uppsats 

The full version of each TNTEE publication is found at http://tntee.umu.se/publications 

Paper versions may be ordered at a nominal cost from 

the editorial office in Umeå: 

Marie Kårebrand (marie.karebrand@adm.umu.se) 

TNTEE Editorial Office 

S-901 87 Umeå 

Sweden 

Copyright © 1998 TNTEE and the Authors 

Layout Örjan Johansson, LITU 

Printed in Umeå, Sweden 

ISSN 1403-5782 

TNTEE Publications Volume 1, nr 1, August 1998


TNTEE Publications 

Published by the Thematic Network of Teacher Education in Europe 

Copyright © 1998 TNTEE and the Authors 

TNTEE is partly funded by the European Commission as a part of the 

SOCRATES/ERASMUS progamme 

Managing editor: Daniel Kallós 

Technical editor: Fredrik Paulsson 

Administrative secretary: Marie Kårebrand 

TNTEE Publications is the title of a series of publications from the Thematic Network of 

Teacher Education in Europe (TNTEE). In this series TNTEE publishes working papers, 

symposia reports, texts for discussions etc. In general each publication has its origin in 

one of the Sub networks. As a rule all texts are published in at least two languages. 

The full version of each TNTEE publication is found at http://tntee.umu.se/publications 

We will be happy to publish your articles, comments or contribution to a debate on a 

published article. Please contact the issue editors: 

Docent Lisbeth Lundahl 

Pedagogiska institutionen, 

Umeå universitet 

S-901 87 UMEÅ 

Editorial Board: 

For Sub network A: Theodor Sander, Osnabrück 

For Sub network B: Anthony Bates, Worcester 

For Sub network D: Stefan Berghammer, Linz 

For Sub network E: Pertti Kansanen, Helsinki 

For Sub network F: Jaques Crinon, Paris 

For Sub network G: Manfred Bayer, Duisburg 

Fax: +46 90 786 6693 

E-mail: lisbeth.lundahl@pedag.umu.se 

Dr. Theodor Sander 

Universität Osnabrück 

Fachbereich 3 - Erziehungs- und 

Kulturwissenschaften 

D-49069 Osnabrück 

Fax +49 541 9694786 

E-mail tsander@rz.uni-osnabrueck.de 

TNTEE Publications Volume 1, nr 1, August 1998 3

4 



Fortf. den svenska utb.politikens styvbarn? Debatten om den gymnasiala yrkesutb. i Sverige under 1990-talet 

Lisbeth Lundahl 

Umeå Universitet 

Fortfarande den svenska utbildningspolitikens styvbarn? Debatten om 

den gymnasiala yrkesutbildningen i Sverige under 1990-talet 

Introduktion 

På det hela taget har förändringarna av den svenska yrkesutbildningen under 1900-talet skett i tysthet, 

i skuggan av reformerna av det övriga utbildningsväsendet. Medan de senare ofta kantats av konflikter och 

hetsiga debatter, har besluten om yrkesutbildningen tagits utan större motsättningar, men också utan så 

mycket passion. 1 Detta är ganska paradoxalt, eftersom yrkesutbildningen kan antas ha ett nära samband 

med en långtifrån konfliktfri ekonomisk och samhällsutveckling, och det är en stor andel av de unga som 

genomgår någon form av yrkesutbildning. Yrkesutbildningen har med andra ord knappast varit en marginell 

del av utbildningsväsendet. Idag tycks situationen vara en annan. Nittiotalets gymnasiereform, som 

presenteras och diskuteras i det följande, har blivit föremål för allmän debatt och kritik under de senaste 

åren. 2 Särskilt har man ifrågasatt om eleverna på de yrkesinriktade programmen klarar av att följa kurserna 

i kärnämnen som svenska, engelska och matematik, som är gemensamma för alla program i gymnasieskolan. 

Yrkesutbildningen har också förts upp på den politiska agendan i betydligt större utsträckning än tidigare. 

Kanske yrkesutbildningen inte är den bortglömda Askungen i det svenska utbildningssystemet längre. I så 

fall kan man fråga sig varför den hamnar i fokus idag, och för vem eller vilka den är viktig. 

I denna artikel diskuterar jag aktuella reformer och utvecklingstendenser på gymnasieskolans område, 

särskilt vad gäller de yrkesinriktade programmen. Vad händer med yrkesutbildningen på nittiotalet, och 

varför? Jag ställer mig frågor om de viktigaste förändringsfaktorerna både i termer av mer övergripande 

tendenser under de senaste årtiondena, och i termer av ideologier och strategier hos några av de inblandade 

aktörerna: statsapparaten, inklusive de största politiska partierna och deras ungdomsorganisationer, och 

de stora arbetsgivar- och löntagarorganisationerna. Även om man kan hävda, att de centrala politiska och 

arbetsmarknadsorganisationerna tappat mark på grund av en pågående decentralisering i svenskt samhällsliv, 

så menar jag att de fortfarande både påverkar och återspeglar viktiga tendenser i politik och debatt som 

rör ungdoms- och yrkesutbildning. 

Svensk yrkesutbildning i backspegeln 

Länge var den svenska yrkesutbildningen primärt en fråga för den enskilda arbetsplatsen eller hemmet, 

ibland med kortare deltids- eller kvällskurser som komplement. Försöken till styrning från statens sida var 

ganska få. 1918 års ungdomsskolereform innebar att statsbidrag utgick till kommunala lärlingsskolor, som 

gav kompletterande teoretisk utbildning till ungdomar med anställning i industri, hantverk eller husligt arbete. 

I motsats till många andra europeiska länder infördes emellertid vare sig en lärlingslagstiftning eller obligatorisk 

skolgång för 14-18-åringarna. 

Mycket snart efter reformen, på 1930-talet, kritiserades yrkesutbildnignen kraftigt för att vara otillräcklig 

och illa anpassad till näringslivets behov. 3 Inte heller tillgodosåg den de arbetslösa ungdomarnas behov, 

eftersom den enbart vände sig till de som hade en anställning. Det var mot denna bakgrund som de 

kommunala och centrala verkstadsskolorna, dvs skolor som erbjöd praktisk och teoretisk yrkesutbildning 

på heltid, infördes i efterdyningarna av 1930-talets ekonomiska kris. 4 Men i allt väsentligt kvarstod och 

förstärktes kritiken mot yrkesutbildningen för att befinna sig i ett ganska jämmerligt skick 5 , en kritik 

som särskilt fördes fram av företrädare för näringslivet och fackföreningsrörelsen under 1940- och 50talen. 

Till exempel kritiserade Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté (en LO-SAFkommitté) 

på 1940-talet lärlingsutbildningen för bristande systematik och metod, och i många fall en total 

frånvaro av teoretisk undervisning. Också yrkesskolornas ändamålsenlighet och effektivitet ifrågasattes. 


6 


Kontakterna med arbetsmarknaden beskrevs som svaga eller obefintliga, och undervisningen sades inte 

svara mot arbetslivets och teknologins förändringar. 6 På 1950-talet var bara en mindre del av arbetarna 

yrkesutbildade. Dels var yrkesutbildningen underdimensionerad i förhållande till behoven, och dels var 

ungdomarna ovilliga att lägga tid på en sådan utbildning när det var högkonjunktur och gott om jobb, vilket 

var den situation som rådde nästan oavbrutet från krigsslutet och fram till och med sextiotalet. 

Från slutet av 1950-talet ökade antalet elever i yrkesskolorna snabbt. Dels kom yrkesutbildningen att 

användas som arbetsmarknadspolitiskt instrument vid den tillfälliga konjunktursvackan vid denna tid, och 

dels möjliggjorde höjda statsbidrag en utbyggnad. Å andra sidan fortsatte antalet lärlingar kontinuerligt att 

minska från 1940-talet och framåt (tabell 1). Med andra ord kom en tendens till ökad skolbasering av 

yrkesutbildningen, något som senare setts som speciellt för Sverige, tydligt till synes vid denna tid. 7 

Tabell 1. Antal studenter i statsbidragsberättigad yrkesutbildning (heltidsundervisning) 1945-1965 

År 

1945 1950 1955 1960 1965 

Yrkesskolor 

Centrala verkstadsskolor 2.000 2.700 3.200 6.100 7.900 

Kommunala verkstadsskolor 5.700 7.500 12.700 34.600 57.200 

Privata yrkesskolor 2.700 2.700 3.500 4.500 5.400 

Enterprise vocational schools —* —* —* 3.800 4.100 

Total 10.400 12.900 19.700 49.000 74.600 

Lärlingari hantverk och industri 10.000 —* —* —* 2.000 

* Uppgifter ej tillgängliga 

Källa: SCB Promemorior 1984:2. Elever i yrkesutbildning i Sverige 1844-1970 och PM 1974:3. Svensk utbildningsstatistik 

1960-1973. 

Den nioåriga enhetsskolan infördes 1962, efter en tioårig försöksperiod. I de ursprungliga beräkningarna 

antogs merparten (60-70%) av eleverna gå till någon av de yrkesförberedande linjerna i årskurs 9. Det 

visade sig emellertid snart, att de studieförberedande linjerna var långt populärare än de yrkesinriktade. I 

början av sextiotalet gick nästan 80% av de unga på något av de studieförberedande alternativen. 

Reformeringen av yrkesutbildningen vid denna tid skall inte bara förstås i ljuset av de växande behoven av 

rörlig arbetskraft, men också mot bakgrund av yrkesskolornas och näringslivets tilltagande svårigheter att 

attrahera ungdomar. 

1969 års gymnasieskolereform innebar att ytterligare ett stort steg mot en i huvudsak skolbaserad 

yrkesutbildning togs. 1970 blev i princip all yrkesutbildning på sekundär nivå en del av organisatoriskt 

sammanhållna gymnasieskolan (figur 1). Viktiga syften med reformen var att göra teoretisk och praktisk 

utbildning på denna nivå mer jämställda och möjliggöra en integration dem emellan. Yrkesutbildningen 

organiserades i breda block, som vart och ett rymde en successiv specialisering. De allmänna ämnena fick 

större utrymme på de tvååriga yrkeslinjernas schema (ca 1/3 av tiden upptogs av sådana ämnen) än 

tidigare, och svenska, arbetslivsorientering och gymnastik blev obligatoriska ämnen. Från första början 

gick den stora majoriteten av 16-åringar vidare till någon form av gymnasielinje eller specialkurs: 88% år 

1971, 91% år 1979. I början av sjuttiotalet följde ungefär 25% av ungdomarna en tvåårig yrkesförberedande 

utbildning, och i slutet av sjuttiotalet hade andelen vuxit till 40%. 8 Praktiskt taget all grundläggande 

yrkesförberedelse ägde rum inom gymnasieskolans ram Det kan noteras, att 1969 års gymnasieskolereform 

var den första strukturella reformen av yrkesutbildningen i Sverige sedan 1918. 9 



Figur 1. Gymnasieskolans linjer och kurser 1970-1991 

Linjer och kurser 

3- och 4-åriga teoretiska Vocational Ung. 530 special 

linjer Programmes kurser 

Liberal arts Distributions- och kontors- 

Social sciences Drift- och underhållsteknisk 

Ekonomisk Bygg- och anläggning 

Natural sciences Operation and maintenance 

Technology El-teleteknisk 

Fordonsteknisk 

2-year Academic Jordbruks 

Programmes Livsmedelsteknisk 

Ekonomisk Konsumtions- 

Social Processteknisk 

Humanistisk Skogsbruks- 

Naturvetenskaplig Social 

Teknisk Trädgårds- 

Träteknisk 

Verkstadsteknisk 

Vård- 

En del av ”den svenska modellen” 

På 1930-talet stod LO och SAF inför ett hot om en lärlingslagstiftning, en statlig inblandning på ett 

område som parterna ansåg bäst hanterades av dem själva i form av frivilliga överenskommelser. Som en 

direkt följd av detta hot, bildades Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté 1939, och 

en överenskommelse om att gemensamt befrämja utbyggnad och modernisering av yrkesutbildning nåddes 

1944. Arbetsmarknadens Yrkesråd (AY) bildades av parterna samma år, med viktiga uppgifter i detta 

avseende. Tanken på en lärlingslagstiftning realiserades aldrig, och det tycktes därmed som en statlig 

intervention kunde undvikas. Paradoxalt skulle emellertid yrkesutbildningen bli ett område där SAFs och 

LOs inblandning i statsutövningen var stor och påtaglig. På 1950- och 60-talen var det inte bara så att de 

båda organisationerna, som tidigare, yttrade sig över reformförslag från statsmakterna. De tog nu också 

aktiv del i formandet av yrkesutbildningspolitiken, på formuleringsarenan genom att medverka i de stora 

statliga utredningarna av på detta område och på realiseringsarenan bl a som styrelseledamöter i 

Skolöverstyrelsen och Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning. Arbetsmarknadens Yrkesråd fungerade 

som en viktig instans för bevakning, information och vidareutbildning i yrkesutbildningsfrågor och som ett 

diskussionsforum där arbetsgivare, fackföreningsmän och skolfolk kunde mötas. 10 

Anledningarna till det växande engagemanget i utbildningspolitiken var flera. I en del avseenden sammanföll 

SAFs och LOs motiv, i andra skilde de sig kraftigt åt. Både SAF och LO tillmätte yrkesutbildningen, och 

från 1960-talet och framåt också den allmänna utbildningen, stor betydelse för ekonomisk tillväxt och 

konkurrensförmåga. Men medan de ekonomiska argumenten var klart dominerande hos 

Arbetsgivareföreningen, vägde andra lika tungt eller tyngre för LO. Inom fackföreningsrörelsen menade 


8 


man att utbildning samtidigt kunde bidra till materiell standard och social jämlikhet och rättvisa. Lika tillgång 

till och jämlikhet i utbildningen skulle innebära att en av det gamla klassamhällets hörnpelare skulle raseras. 

I motsats till arbetarrörelsen i många andra länder har den svenska aktivt stött näringslivets 

strukturrationalisering och modernisering, som verktyg för att öka välfärdsresurserna och hålla arbetslösheten 

nere. 

Den svenska arbetarrörelsen har haft den ovanliga förmågan att skapa en syntes av jämlikhet 

och vinststrävanden och av välfärd och effektivitet, som kommit att gynna alla parter. Varje fas i 

välfärdsstatens utveckling har präglats lika mycket av dess inställning till effektivitetens som maktens 

problem (Esping-Andersen, 1988, s 77). 

Arbetsgivarnas och fackets stöd för en rationalisering av näringslivet har haft som konsekvens att man 

också accepterat viss rörlighet på arbetsmarknaden. Yrkesutbildningen har setts som ett viktigt medel för 

en nödvändig rörlighet hos arbetskraften, dvs som ett verktyg för den aktiva arbetsmarknadspolitik som 

ingick i den svenska modellen. Medan 1970- och 80-talen var en tid av påtagliga spänningar och polarisering 

i det svenska samhället, och inte minst mellan SAF och LO, präglades paradoxalt nog relationerna mellan 

parterna fortfarande av samförstånd och samarbete på yrkesutbildningsområdet. 

Arbetsmarknadsorganisationerna tryckte gemensamt på för en yrkesutbildningsreform på 1980-talet, 

eftersom de fruktade att en nödvändig modernisering av yrkesutbildningen annars skulle få stå tillbaka. De 

deltog aktivt i den expertgrupp som tillsatts för att planera en sådan reform (se nedan), och stödde gemensamt 

det resulterande reformförslaget. Detta kan jämföras med relationena på den grundläggande och teoretiska 

utbildningens område, där skillnaderna mellan SAFs och LOs utbildningsideologier har varit klara och 

tydliga, särskilt från 70-talets slut och framåt. När den svenska modellen allmänt tycktes ha vittrat sönder, 

överlevde den i frågor som gällde yrkesutbildningen. 11 

Nittiotalets yrkesutbildningsreform 

Fastän 1970 års gymnasieskola nästan omgående kritiserades för att ha bristande kapacitet att möta de 

krav som samhället ställde på den, skulle det dröja tjugo år innan nästa gymnasie- och yrkesutbildningsreform 

var beslutad och genomförd. Det var framför allt de fackliga och elevorganisationerna som argumenterade 

för en förändring, medan de politiska partierna, inklusive socialdemokraterna, var mindre aktiva. 12 En 

gymnasieutredning tillsattes emellertid 1976 av den socialdemokratiska utbildningsministern Lena Hjelm- 

Wallén. I utredningsdirektiven beskrevs gymnasieskolan som alltför oflexibel och isolerad från resten av 

samhället. Även om den formellt var integrerad, fortsatte den att dela upp eleverna efter köns- och klasslinjer, 

hävdade man. Gymnasieutredningen fick snart reviderade direktiv när den första borgerliga regeringen 

kom till makten samma år, och målet att öka integrationen mellan studie- och yrkesförberedande linjer 

tonades ner avsevärt. Förslagen från 1976 års gymnasieutredning resulterade i en långvarig försöksperiod, 

som dock inte berörde yrkesutbildningen. Detta faktum fick SAF och LO, var för sig och gemensamt, att 

kräva en revidering av yrkesutbildningen. Deras begäran hörsammades; den s k ÖGY-utredningen 

(Översynsgruppen för Gymnasial Yrkesutbildning) tillsattes 1984 och avslutade sitt arbete 1986. Först två 

år senare fattade den socialdemokratiska regeringen beslut om en försöksverksamhet med moderniserad 

och förlängd yrkesutbildning på basis av ÖGY-utredningens förslag, men bara i begränsad omfattning. 

Förseningen och begränsningarna, som motiverades med de höga kostnaderna för reformen, möttes med 

vrede och besvikelse av de stora arbetsmarknadsorganisationerna. 13 

”Yrkesutbildningen håller på att bli Sveriges Akilleshäl. Yrkesutbildningen har gått bakåt både 

under 70- och 80-talen och om vi inte omedelbart genomför det s k ÖGY-förslaget kommer vi att 

förlora också 90-talet”. 14 

Den senaste gymnasieskolereformen, som bl a grundar sig på förslagen från ÖGY, beslöts av riksdagen 

1991 och skulle vara fullständigt genomförd 1995/96. 15 De tidigare linjerna och specialkurserna ersattes 

av 16 kursbaserade nationella program och av special- och individuella program (figur 2). De treåriga 

nationella och specialprogrammen har kurser i de s k kärnämnena gemensamma: svenska, engelska, 

samhällskunskap, religion, matematik, naturkunskap, idrott och estetiska ämnen. 14 nationella program är 

yrkesinriktade, med minst 15 veckors undervisning förlagd till arbetsplatserna. Medan de nationella och 



specialprogrammen uppvisar betydande likheter, medger de senare mycket större frihet än de nationella 

programmen. Kommunerna är skyldiga att erbjuda alla 16-19-åringar utbildning inom något av de nationella 

programmen eller på ett individuellt program. Den nya reformen bibehåller yrkesutbildningen som en del 

av gymnasieskolan. Skillnaderna mellan studie- och yrkesförberedande utbildningar har minskat, genom 

införandet av gemensamma kärnämneskurser, även om det förvisso fortfarande finns betydande skillnader. 

Yrkesutbildningen innehåller mer av undervisning i allmänna ämnen än tidigare, men ockå i genomsnitt mer 

av arbetsplatsförlagd utbildning än i 1970 års läroplan. Åter ökar arbetslivets ansvar och inflytande över 

yrkesutbildningen. 

Figur 2. Program i gymnasieskolan 1991/92— 

NATIONELLA PROGRAM 

14 yrkesinriktade program 2 studieförberedande program 

Barn- och fritidsprogrammet Naturvetenskapsprogrammet 

Byggprogrammet Samhällsvetenskapsprogrammet 

Elprogrammet 

Energiprogramet 

Estetiska programmet 

Fordonsprogrammet 

Handels- och administrationsprogrammet 

Hantverksprogrammet 

Hotell- och restaurangprogrammet 

Industriprogrammet 

Livsmedelsprogrammet 

Medieprogrammet 

Naturbruksprogrammet 

Omvårdnadsprogrammet 

SPECIALPROGRAM 

INDIVIDUELLA PROGRAM 

Från slutet av sjuttiotalet inleddes en långvarig decentraliseringsprocess av det tidigare extremt 

centraliserade och uniforma svenska skolsystemet, understödd både av socialdemokratiska och borgerliga 

regeringar. 16 Ett viktigt beslut togs 1990, då riksdagen ersatte ett system med regel- och ekonomistyrning 

med ett mål- och resultatbaserat styrsystem. Nu gavs kommunerna statsbidrag i form av klumpsummor för 

all kommunal verksamhet som kunde fördelas och användas tämligen fritt inom de vida ramar som sattes 

av nationella mål och lagar. 

Kommunerna skall svara för att verksamheten genomförs inom de ramar och riktlinjer som 

riksdagen och regeringen lägger fast. De föreslås få stor frihet att organisera skolverksamheten. 17 

1991 års gymnasiereform innebar också att besluten om vilka program som skulle anordnas överlämnades 

till kommunerna, dvs ytterligare ett steg i decentraliseringsprocessen togs. En tendens, som har noterats 

och diskuterats under senare år, är att kommuner kan vara ovilliga att anordna de mest kostsamma 

programmen. Generellt tenderar skillnaderna i utbildningens innehåll och kvalitet att öka mellan kommerna, 

också när det gäller yrkesutbildningen. När socialdemokraterna förlorade regeringsmakten i 1991 års val 

och en ny borgerlig koalitionsregering tillträdde, lyckades moderaterna realisera flera av sina främsta 

utbildningspolitiska mål. 1992 öppnades möjligheter att etablera fristående skolor med generösa 

statsbidrag. 18 Ett år senare antog riksdagen en annan proposition som syftade till att öka valfriheten i 

skolan. Beslutet innebar bl a, att det blev möjligt att lägga ut yrkesundervisning på entreprenad, med 

samma statsbidrag som den kommunala utbildningen. 


10 


En fråga om framgång eller misslyckande? 

Även om 1991 års gymnasiereform har blivit föremål för viss utvärdeing, är det troligen för tidigt att dra 

några definitiva slutsatser om hur framgångsrik eller misslyckad den varit. 19 Ändå kan det vara intressant 

att notera några tendenser som är synbara idag. Antalet elever i gymnasieskolan är betydligt större än 

förut, dels på grund av förlängningen av de yrkesinriktade linjerna med ett tredje år, och dels därför att 

andelen ungdomar som går vidare till gymnasial utbildning är högre än någonsin - 98%. Jämfört med 1980talet 

har tre utbildningsområden gått tillbaka markant: byggnadsteknik, industri och omvårdnad. 20 Det 

estetiska programmet har däremot expanderat kraftigt, eftersom det är mycket populärt bland de sökande 

och kommunerna nu har frihet att anordna det efter egen bedömning. Också antalet elever på de individuella 

och specialprogrammen har ökat på senare tid, vad gäller de senare främst sådana med en teknisk inriktning: 

företagsskolor och specialprogram med inslag från naturvetar- och industriprogrammen. 21 Flera stora 

industrier har etablerat egna gymnasieskolor - ABB, Volvo, SAAB-Scania och Perstorp AB - som har 

visat sig långt mera attraktiva bland ungdomarna än t ex det nationella industriprogrammet, som konstant 

haft ett dalande antal sökande från slutet av 1980-talet och framåt. 22 Nyligen, och vid en tidpunkt då 

ungdomsarbetslösheten är mycket hög, har såväl arbetsmarknadspolitiska som den ungdomspolitiska 

kommittén fört fram s k modern lärlingsutbildning som ett sätt att underlätta de ungas övergång från skola 

till arbete, och två socialdemokratiska kongresser har uttalat sig för en sådan. 23 Som jag diskuterar senare 

i denna artikel, har sådana idéer varit långt ifrån oomstridda. Här räcker det att notera, att gymnasial 

lärlingsutbildning existerat som ett alternativ sedan slutet av 1970-talet, och att det totala antalet lärlingar i 

sådan utbildning var 25 (!) i hela Sverige 1995. Av dessa var det mycket få som fullföljde en hel treårig 

utbildning - 1995 bara tre personer i hela landet. 24 1991 års gymnasieskolereform innebar också att ett 

nytt kurs- och målrelaterat betygssystem infördes, inklusive en möjlighet att underkänna eleverna. Några 

program, särskilt industri-, byggnads och fordonsprogrammen, uppvisar mycket höga andelar elever som 

är underkända i kärnämnena svenska, engelska och matematik. Exempelvis underkändes 36% av eleverna 

på industriprogrammet i matematik 1996, 21% i engelska och 13% i svenska. 25 

Kontroverser om yrkesutbildningen 

Till skillnad från tidigare, har yrkesutbildningsfrågor kommit att bli kontroversiella och har förts upp på 

den politiska dagordningen på nittiotalet. Det är intressant att fråga sig varför denna förändring har ägt rum, 

och vilka aktörer och frågor som är involverade. Jag vill understryka att jag här kommer att inrikta mig på 

den centrala nivån, även om det framgent kommer att bli allt viktigare att studera nya aktörer på den lokala 

nivån. 26 Till en början bör det noteras, att beskrivningarna av de pågående förändringarna av arbete och 

arbetsmarknad, och av behoven att kvalificera ungdomar för dagens och morgondagens situation ofta är 

mycket likartade, oberoende av vilka aktörer som yttrar sig. Socialdemokraternas och moderaternas 

partiprogram, och programmen från såväl fackliga som arbetsgivarorganisationer, talar sålunda om behovet 

av att möta snabba förändringar på arbetsplatserna, i samhället och ekonomin, med hjälp av en flexibel och 

välutbildad arbetskraft. På denna nivå är samstämmigheten nästan överväldigande. Men när vi kommer till 

nästa steg i analysen, dvs vilket slags kompetens och vilken utbildning som behövs, för vilka och hur, skiljer 

sig ideologier och förslag avsevärt åt. 

Integrera eller hålla isär? 

Om barnen skulle delas upp på olika utbildningsvägar eller ej, i vilken utsträckning och när, har 

traditionellt varit de stora stridsfrågorna i svensk utbildningspolitik. Medan arbetarrörelsen, inklusive 

fackföreningsrörelsen, har slagits för och försvarat en sen differentiering av barnen och en integration av 

teoretiska och yrkesförberedande studier som viktiga inslag i en socialistisk samhällsutveckling, har högern 

hävdat att en tidig och tydlig uppdelning är det mest produktiva och realistiska alternativet. 27 Liknande 

skiljelinjer kan ses i debatten om den gymnasiala utbildningen på sjuttio-, åttio- och nittiotalet. På 1970talet 

förespråkade de båda största löntagarorganisationerna TCO och LO starkt en mindre uppdelad och 

specialiserad gymnasieskola. LO:s remissvar på betänkandet från 1976 års gymnasieutredning sammanfattar 

väl dess allmänna ståndpunkt: 



Målet för hela gymnasieskolan måste enligt LO vara att ge alla ungdomar en likvärdig utbildning 

och en utbildning som bidrar till förändring och utveckling av såväl arbete som samhälle - och att 

orättvisor och klasskillnader elimineras. Vi måste därför satsa på yrkesinriktade utbildningar så 

att detta mål kan förverkligas. 28 

I direktiven från den socialdemokratiska utbildningsministern till 1976 års gymnasieutredning var ett av 

målen att eliminera uppdelningen mellan studie- och yrkesförberedande linjer, en uppdelning som sades 

fungera som en klassdelare i samhället. På liknande grunder har socialdemokraterna och LO försvarat 

nittiotalets gymnasiereform. Men medan social förändring och rättvisa var de dominerande motiven på 

sjuttiotalet, har andra motiv adderats till dessa på åttio- och nittiotalen. Nu betonas att utbildning kan tjäna 

som en försäkring mot arbetslöshet, och bidrar till en nödvändig tillväxt av ekonomi och välstånd. 29 

Omvänt har moderaterna kritiserat försök till en långtgående integration mellan olika linjer och program 

i gymnasieskolan. När Britt Mogård, den moderata skolministern i den nya borgerliga regeringen, försåg 

1976 års gymnasieutredning med tilläggsdirektiv, var den viktigaste förändringen att den framtida 

gymnasieskolan skulle innehålla huvudsakligen teoretiska och huvudsakligen yrkesinriktade linjer. 1991 

gick moderaterna och folkpartiet emot förslaget till gymnasieskolereform, inte minst därför att skiljelinjerna 

mellan teoretiska och yrkesinriktade utbildningar ansågs vara för otydliga, och utbildningens kvalitet 

därigenom hotades. I riksdagen gick den moderata utbildningsutskottsledamoten Ann-Cathrine Haglund 

till frän attack mot reformförslaget som hon beskrev som ett attentat mot gymnasieskolan, (—) ett 

dråpslag mot svensk utbildningskvalitet, (—) en makalös nedrustning av de teoretiska 

studieförberedande linjerna. 30 Moderaterna var också negativa till en konsekvent förlängning av 

yrkeslinjerna, både med hänvisning till olika yrkens skiftande kvalifikationskrav, och till skoltrötta ungdomar. 

I den tidigare citerade riksdagsdebatten, tillade Ann-Cathrine Haglund: En förlängning av de 

yrkesinriktade studievägarna till tre år skulle betalas med en nedskärning av de teoretiska. 31 I 

Moderaternas handlingsprogram från 1993, var formuleringarna mer modesta, men tankegångarna desamma: 

..den vällovliga ambitionen att hålla många framtidsvägar öppna länge får inte gå ut över krav 

och kvalitet på det studieförberedande gymnasiet. 32 Också SAF har varit skeptisk till en långtgående 

integration inom gymnasieskolan. Exempelvis tillbakavisade Arbetsgivareföreningen förslaget från 1976 

års gymnasieutredning, inte minst på sådana grunder, eftersom man befarade att både de teoretiska och 

yrkesförberedande utbildningarna skulle bli lidande. Å andra sidan ställde sig SAF tämligen helhjärtat 

bakom ÖGY:s betänkande, inklusive en förlängning av yrkeslinjerna och större inslag av kärnämnen i 

dessa, något som användes som ett argument av den dåvarande socialdemokratiske skolministern, Göran 

Persson, i riksdagsdebatten: 

Det fälttåg mot denna proposition, som anförts av moderaterna, saknar grund i verkligheten. 

Det understryks bäst - menar jag - av att Arbetsgivareföreningen, arbetsmarknadens parter, 

Kommunförbundet, elevorganisationer och Hem och Skola står bakom de bärande principer som 

här har presenterats som propositionens. 33 

Generellt har SAF tenderat att vara betydligt mer pragmatisk i yrkesutbildningsfrågor än moderaterna. 

Som illstreras i exemplet lärlingsutbildningen nedan, vore det ett misstag att sätta likhetstecken mellan de 

båda när det gäller utbildningsstrategier och -ideologier. 

Lärlingsutbildningen 

En annan kontroversiell fråga, nära besläktad med den om uppdelningen av eleverna på olika 

utbildningsvägar, gäller lärlingsutbildningens förmodade välsignelser respektive fallgropar. I slutet av 1970talet, 

vid en tidpunkt då ungdomsarbetslösheten steg, och skolan, gymnasieskolan inkluderad, allt oftare 

kritiserades för att sakna kontakt med arbetsliv och samhälle, återintroducerades lärlingsutbildning som ett 

sätt att handskas med ungdomar som inte läste vidare. Den borgerliga regeringen inledde diskussioner 

med arbetsmarknadsorganisationerna, och alla parter enades om att den företagsförlagda utbildningen 

borde expandera. Emellertid var SAF betydligt mer positiv än LO, som ville försäkra sig om att tidigare 

negativa erfarenheter av arbetsplatsförlagd utbildning inte skulle upprepas. 1980 höjdes statsbidragen för 

utbildning i arbetslivet, och en försöksverksamhet med gymnasial lärlingsutbildning inleddes, som 


12 


permanentades 1984. Men medan moderaterna förfäktade att lärlingsutbildningen borde bli den form av 

gymnasial utbildning som samlade flest elever, betonade SAF att lärlingsutbildningen endast kunde bli ett 

komplement, låt vara ett viktigt sådant. 

Vi kan inte ha kvar yrkesutbildningen nästan helt i skolan, och vi kan inte ta tillbaka den helt till 

företagen heller - få företag kan ge tillräcklig bredd för moderna yrkeskrav eller klara kraven på 

undervisning i yrkesteori. 34 

Moderaterna övergav dock inte tanken på lärlingsutbildning som en viktig del av gymnasial yrkesutbildning, 

och gjorde ett försök att förverkliga denna idé under den andra borgerliga regeringsperioden 1991-94. 

1992 lade skolminister Beatrice Ask fram ett förslag på en ny lärlingsutbildning, som skulle kombinera 

arbetsplatsförlagd utbildning inom ramen för en anställning och skolförlagda studier i fyra kärnämnen (svenska, 

engelska, matematik och samhällskunskap). Detta skulle bli ett alternativ för elever som inte ville stanna 

kvar i skolan och läsa teoretiska ämnen längre, menade hon. Också elever som bodde långt från skolan 

skulle finna detta alternativ tilltalande, och det skulle svara mot behoven hos småföretag och smala yrken. 35 

LO och dess förbund har haft en restriktiv eller negativ hållning till lärlingsutbildning annat än som ett 

ganska marginellt komplement till annan gymnasial yrkesutbildning. Socialdemokraternas inställning framstår 

å andra sidan som mera kluven. 1992 gick man emot moderaternas proposition om gymnasial 

lärlingsutbildning. 1996 presenterade SAP:s partistyrelse ett förslag till nya politiska riktlinjer för 

partikongressen. Under rubriken arbetsmarknadsutbildning, föreslog partistyrelsen, bl a med stöd i 

tankegångarna från arbetsmarknadskommittén, en utökad lärlingsutbildning och andra former av 

arbetsplatsförlagd utbildning. 

Vi vill att de unga som inte finner sig tillrätta i de traditionella utbildningsformerna ges bättre 

möjlighet till praktik och arbete. Den satsningen förutsätter att en återkommande utbildning för 

alla blir verklighet. 36 

Detta förslag möttes med indignation av representanter för olika förbund vid ett LO-möte, och Metall 

tog bestämt avstånd från det i ett brev till sina kongressombud inför socialdemokraternas extra partikongress 

samma år. 

Hur kan arbetsmarknadspolitiska kommittén med gott samvete föreslå utbildningar, som i stor 

utsträckning kan betraktas som ”förvaringsplatserä av elever, som skolan uppfattar som besvärliga? 

Enklaste sättet tycks vara att ”bunta ihop” dem på en avgränsad plats långt bort från övrig 

gymnasieutbildning. 37 Kongressen antog dock förslaget från partistyrelsen, om än med visst förtydligade: 

Det är viktigt att lärlingsutbildning utformas så att eleverna kan studera vidare och så att den kan 

ingå som ett led i en återkommande utbildning för alla. 38 Är en treårig yrkesutbildning nödvändig 

och möjlig för alla att fullfölja? 

När den gymnasiala yrkesutbildningen utreddes av ÖGY på 1980-talet, såg både SAF och LO en 

förlängning med ett tredje år som central, för att kunna möta befintliga och framtida kvalifikationsbehov, 

och för att göra individen mindre sårbar på arbetsmarknaden. Emellertid har denna förlängning kritiserats 

starkt, både i den allmänna debatten och av moderaterna och folkpartiet på den politiska arenan. Det har 

sagts att de teoretiska kurserna är för ambitiösa och svåra för många ”praktiskt lagda”, skoltrötta elever. 

Dessutom är en så lång yrkesutbildning onödig för många yrken, hävdas det. Sådana argument har fått 

näring av rapporter som visar, att många elever vid en del av yrkesprogrammen underkänns i kärnämnena. 

Motargumentet, särskilt från socialdemokraterna och LO, har varit att det är nödvändigt att ge alla kunskaper 

som gör det möjligt att klara kvalificerade arbetsuppgifter och att påverka skeendena i arbetsliv och 

samhälle. 

Annars riskerar vi en utveckling i arbetslivet där en grupp människor får allt enklare, alltmer 

rutinartade, alltmer utslitande arbetsuppgifter och andra - de som har kunskaperna och som har 

fått utbildningen - får alltmer utvecklande, alltmer stimulerande, alltmer fängslande 

arbetsuppgifter. 39 

Det är skolans uppgift att hjälpa varje elev att fullfölja sin utbildning. Så långt möjligt bör ungdomarna 

antas till program och kurser som de är motiverade för och ges makt att påverka sina studier. 

Ämnesintegration, anpassade pedagogiska metoder och vidareutbildning för lärare och skolledare är andra 



viktiga medel, har reformens förespråkare framhållit. 40 Valfrihet och marknadsideologi 

Skola och utbildningspolitik har haft framträdande roller i den framgångsrika höger- och arbetsgivaroffensiven 

i Sverige på 1970- och 80-talet, och under den senaste borgerliga regeringsperioden (1991-94) försökte 

moderaterna förverkliga flera av sina främsta mål på utbildningens område. Marknadens och det fria 

förtagandets ideologi har genomsyrat mycket av dessa strävanden. Utbildningens kvalitet gynnas när individer 

är fria att välja utbildning och skolor tvingas in i en konkurrens med varandra, och därför måste 

skolmonopolet brytas, har både moderaterna och SAF hävdat. De tidigare nämnda riskdagsbesluten 

innebar att villkoren för att starta fristående skolor blev mycket mer gynnsamma än tidigare, och att 

konkurrensen mellan de offentliga skolorna ökade - åtminstone på pappret. Ett annat exempel är den nya 

möjligheten att lägga ut yrkesutbildning på entreprenad. 

Det är min övertygelse att en stimulerande konkurrens mellan olika skolor, med olika inriktningar 

och ägandeformer, på sikt också kan bidra till högre kvalitet och produktivitet inom skolväsendet. 

41 

I moderaternas partimanifest Land för hoppfulla. Manifest för ett nytt sekel (1997), är formuleringar 

som de följande karakteristiska: 

Konkurrens driver fram kvalitet, Bryt den kommunala hegemonin, Avreglera läraryrket och Ett 

riktigt kunskapssamhälle. 42 

Motståndet mot högerideologin har framförts mest pregnant från LO. Exempelvis framhåller LO i sitt 

program Utbildningspolitik för rättvisa (1994): Slå vakt om gymnasiereformen! (—) Den genomförs 

i en tid då kommunerna upplever ekonomiska problem och ofta söker alternativa lösningar. 

Privatisering och entreprenad är modeord i debatten. (—) Gymnasieutbildningens kvalité är viktig 

för Sveriges framtida utveckling. Det är därför viktigt att gymnasiereformen inte luckras upp till 

en alltför splittrad kursutformning och kortsiktigt företagsanapssad utbildning, typ lärlingssystem. 

(—) Marknadsalternativ är ett politiskt alternativ som ökar segregeringen i samhället, det gynnar 

systematiskt arbetarfamiljer och det är ekonomiska och inte pedagogiska argument som väger 

tyngst i marknadsalternativen. 43 

De ungas röster 

Det är ingen tillfällighet att jag hittills inte citerat några ungdomsorganisationer. Förvånansvärt få unga röster 

hörs i debatterna och striderna över yrkesutbildningen. Om vi ser på de politiska ungdomsorganisationerna, 

sägs mycket litet om denna form av utbildning, trots att ungefär hälften av gymnasieskolans elever går på 

något yrkesförberedande program. I SSUs medlemstidskrift Frihet var frågor som ungdomsarbetslöshet, 

skoldemokrati, skolpeng och avgiftsbeläggning av skolmat, m m mycket mera framträdande under perioden 

1990-1995. Nästan ingen artikel beskrev och analyserade nittiotalets gymnasieskolereform eller diskuterade 

yrkesutbildningen. 44 Detsamma kan sägas om utbildningsavsnitten i det senaste SSU-prgrammet. På 

nittiotalet innehåller det liberala ungdomsförbundets medlemsorgan Liberal Ungdom mycket litet om utbildning 

och ungdomsarbetslöshet generellt, och inget alls om yrkesutbildning. 45 MUF, som är den politiska 

ungdomsorganisation som haft den flitigaste bevakningen av utbildningsfrågor under samma tid, var emellertid 

kritisk till gymnasiereformen i ett par artiklar. Valfriheten ökar inte utan beskärs i den nya gymnasieskolan, 

när den äldre skolformens mångfald ersätts med 16 nationella program, och man tvingas följa en treårig 

utbildning, argumenterade MUF. Elevorganisationen Moderat Skolungdom (MSU) tog ett steg vidare och 

krävde att gymnasieskolereformen skulle rivas upp på sådana grunder. 46 Till viss del hörs ungdomar när 

gymnasieskolan utvärderas. 47 Ibland kan deras åsikter bli betydelsefulla, men, vill jag hävda, främst när de 

ger stöd åt något av kraven på den politiska arenan. Till exempel åberopade Ann-Cathrine Haglund kritiska 

synpunkter från gymnasieskoleelever för att ge tyngd åt hennes och moderaternas negativa synpunkter på 

den socialdemokratiska gymnasiepropositionen. På det hela taget är denna form av inflytande marginellt. I 

stället utövar eleverna sin ojämförligt största påverkan när de röstar med fötterna, dvs när de överger vissa 

utbildningar till förmån för andra. I annat sammanhang har jag visat hur den svenska verkstadsindustrins 

rekryteringsproblem har varit viktiga, främst när det gällt att forma arbetsgivarnas utbildningspolitik, men 

även fackföreningarnas. 48 


14 


Faktorer bakom 1990-talets utveckling - några avslutande kommentarer 

Yrkesutbildningen har flyttat sig närmare den svenska utbildningspolitikens centrum på 1990-talet. Den 

debatteras mycket oftare än förut, och är föremål för politiska strider på ett sätt som knappast har någon 

tidigare motsvarighet tidigare under 1900-talet. Hur kan då denna förändring förstås? För det första 

handlar det om de strukturella förändringarna av den svenska ekonomin och arbetsmarknaden under de 

senaste decennierna. En långvarig omstrukturering och rationalisering av svensk industri har resulterat i en 

minskning av antalet industriarbetare, som emellertid kompenserades för mer än väl under 1960- och 70talen, 

när den offentliga sektorn expanderade. Från 1980-talet och framåt, satte nedskärningar inom den 

senare ett slut för ökningen av arbetstillfällen, och de ungas utträde på arbetsmarknaden blev en allt mer 

problematisk fråga. På 1990-talet, när när arbetslöshetstalen är exceptionellt höga, är andelen unga i den 

svenska arbetskraften lägre än någonsin. Under åren 1993-95 var i genomsnitt 17% av de svenska 

ungdomarna mellan 20 och 24 år öppet arbetslösa, och andelen unga som befann sig i olika former av 

arbetsmarknadsåtgärder (t ex arbetsplatsintroduktion, ungdomspraktik och ungdomsprojekt) var nästan 

lika hög. 49 Också andelen långtidsarbetslösa ungdomar har ökat dramatiskt under nittiotalet. Den för 

svenska förhållanden skyhöga arbetslösheten bland de unga ses som alarmerande av politiker, 

fackföreningsfolk och arbetsgivare, och naturligtvis som ett mycket stort problem av de unga själva och 

deras föräldrar. 50 Från slutet av 1970-talet har åtgärder för att minska den stigande arbetslösheten bland 

de unga stått högt på den politiska dagordningen. Det var inte bara så att ett stort antal program för att 

underlätta övergången mellan utbildning och arbete, vanligen innefattande kombinationer av utbildning, 

arbetsplatsintroduktion och praktik, introducerades. 51 Också 1990-talets gymnasieskolereform måste ses 

mot denna bakgrund. Att ge unga människor en relevant utbildning sågs som något av en nyckelfråga av de 

flesta inblandade aktörerna, eftersom lågutbildade ungdomar var klart överrepresenterade bland de 

arbetslösa. Jag vill hävda att de växande svårigheterna för ungdomar att få en anställning har varit en av de 

avgörande faktorerna bakom förändringarna av gymnasieskolan och yrkesutbildningen sedan slutet av 

1970-talet. Svenskt arbetsliv genomgår snabba förändringar, och för att hantera dessa, måste de anställda 

vara flexibla och välutbildade. Även om detta inte är hela sanningen, är det en åsikt som är så allmänt 

omfattad av aktörer på de ekonomiska och politiska arenorna, att den förvisso har påverket 

utbildningspolitiken på 1980- och 90-talen. Vidare har det visat sig att den svenska arbetskraften inte är 

bättre utbildad än sina europeiska grannar, tvärtom. I synnerhet är andelen ungdomar som går vidare till 

högre utbildning lägre än i många andra västländer. 52 Det hävdas ofta, att utbildningsnivån i Sverige måste 

höjas, om vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen. Förstärkningen av den gymnasiala 

yrkesutbildningen, som gör att eleverna blir behöriga till högre studier, motiveras ofta på sådana grunder. 

Den politiska scenen har genomgått viktiga förändringar från 1970-talet och framåt. Socialdemokraterna 

har gradvis tappat mark, samtidigt som de traditionellt nära förbindelserna med fackföreningsrörelsen ofta 

varit spända. Moderaterna har haft stöd av mellan 25 och 30% av väljarkåren, tidvis ännu mera, och SAF 

har öppet och aktivt tagit del i politik och ideologiproduktion. De utbildningspolitiska initiativen kommer till 

stor del från höger, och hur som helst är neoliberala och neokonservativa utbildningsförslag inte längre 

möjliga att negligera. Det är dock viktigt att notera, att SAF och moderaterna långtifrån är eniga i 

yrkesutbildningsfrågor. Trots att SAF mycket aktivt stött gymnasiereformen, som innebär en förlängning 

av yrkesutbildningen och ett ökat inslag av teoretiska inslag i denna, har moderaterna framhärdat i sin kritik 

av reformen och förespråkat en renässans av lärlingsutbildningen i stället. Vi kan urskilja klassiska motiv 

bakom denna politik. Högerpartiet har alltid reagerat våldsamt när man ansett att den teoretiska och högre 

utbildningens standard varit hotad, och det är precis detta man befarade när den gymnasiala yrkesutbildningen 

blev längre och knöts närmre de teoretiska linjerna än tidigare. Inte heller det allmänna motståndet mot en 

integration mellan teoretisk och praktisk utbildning är nånting nytt. Olika elever, utbildningar och innehåll 

bör hållas isär, har den svenska högern av tradition hävdat. 53 Samtidigt framstår fortfarande den svenska 

arbetarrörelsens politiska och fackliga organisationer som exceptionellt starka och inflytelserika vid en 

internationell jämförelse. Det var sålunda aldrig möjligt att avväpna fackföreningarna i Sverige på det sätt 

som skedde i Storbritannien. Emellertid har socialdemokraterna haft uppenbara svårigheter att formulera 

en socialistisk utbildningspolitik för åttio- och nittiotalet. Följaktligen har partiet kritiserats för bristande 



aktivitet och tydlighet på detta område, inte minst från LOs sida. Det är svårt att finna belägg för att 

organiserade åtgärder från ungdomar skulle ha påverkat förändringen och moderniseringen av den svenska 

yrkesutbildningen. Emellertid har ungas tendens att välja teoretiska studier och undvika vissa yrkesutbildningar, 

särskilt den verkstadstekniska linjen och senare industriprogrammet, varit betydelsefulla. Slutligen inverkar 

decentraliseringen av det svenska skolväsendet på utvecklingen av yrkesutbildningen, men att relatera de 

båda låter sig inte enkelt göras. Att den lokala mångfalden håller på att öka står tämligen klart, liksom att 

det lokala näringslivets inflytande växer. Man kan spekulera i att förekomsten av ett stort antal lokala 

aktörer också leder till fler motsättningar och konflikter än förut, vilket bidrar till att öka det politiska 

intresset för yrkesutbildningen. Decentraliseringen håller å andra sidan på att få till följd en mångfald och 

uppsplittring av den yrkesförberedande utbildningen, som i allt lägre grad medger överblick och samlade 

grepp från central politisk nivå. 

Notes 

1 C.f. Lundahl, 1990. 

2 See e.g. Svenska Dagbladet 28/2.1996: Reform of upper -secondary school is merely utopian; Arbetet 14.7.1996: The 

official lie about upper-secondary school; Dagens Nyheter 11.9.1996: The new bluff-gymnasium; GöteborgsPosten 

19.5.1996: The new upper-secondary school promises a lot but does not keep its promises; Svenska Dagbladet 

11.2.1997: The new gymnasium is a shapeless hybrid (my translations). 

3 SOU 1939:14. 

4 Nilsson, 1981, SCB 1984. 

5 Leading trade union representative Bror Johansson in Fackföreningsrörelsen [the Trade Union Movement], 1952:36. 

6 SAF-LO 1944, pp. 55—56. 

7 C.f. Jallade, 1989. 

8 National Central Bureau of Statistics (1981): Yearbook of Educational Statistics 1980. 

9 In 1977 a further vocational technical education system (Yrkesteknisk Högskola, YTH) was introduced at tertiary 

level as a part of the major reform of higher education that year. Although this may be regarded as an important step, 

YTH reached only a few hundred students every year. 

10 Lundahl, 1997a, 1997b. 

11 All citations in the paper are translated from Swedish by the author. 

12 C.f. Lundahl 1997a, 1997b. 

13 Bergström 1993. 

14 The opinions within the Social Democratic government were divided, as to whether a prolongation of VET with a 

third year was gainful and necessary. Especially the Minister of Finance, Mr Kjell-Olof Feldt, was sceptical (Lundahl, 

1997a). 

15 The SAF journal 1989:4, p.17. 

16 Govt. Bill 1990/91:85. 

17 For a brief overview of the steps in this decentralization process, see Kall?s & Lundahl-Kall?s (1994),p. 141 ff. 

18 Govt. Bill 1991/92:95. 

19 Govt. Bill 1992/93:230. 

20 Skolverket 1995a, 1995b, SOU 1997:1. 

21 The new programmes have been compared with their equivalents before the 1991 reform. 

22 SOU 1997:1. 

23 Ministry of Education 1996. 

24 SOU 1996:34, SOU 1997:40. 

25 SOU 1997:1. 


16 


26 Ibid. 

27 C.f. Anders Nilsson´s (1998) article, which illuminates this fact. 

28 Lundahl 1990. 

29 LO 1982, pp. 3. 

30 Both kind of arguments - the economic/labour market and the social justice ones - have existed side by side in the 

whole postwar period, but the balance between them has alternated (c.f. Lundahl 1997a). 

31 Report of the proceedings 1990/91:126, p. 53. 

32 Ibid. 

33 Moderaterna 1993, p. 62. 

34 Ibid., p. 99. 

35 the SAF-journal 26/1986, p. 23. 

36 Govt. Bill 1991/92:157. 

37 SAP 1996a, p.31. 

38 Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1996-02-29. 

39 SAP 1996b, pp. 29-30. 

40 School Minister Göran Persson in the debate over the proposed upper-secondary school reform in the Parliament. 

Report of the proceedings 1990/91:126. 

41 See e.g. LO 1995, p.138. 

42 LO 1994, p.37. 

43 Frihet 1990-1995. 

44 Liberal Ungdom 1990-1995. 

45 See for example Moderat Debatt 1990:2, Moderat elev 1991:3. 

46 E.g. Skolverket 1995a, 1995b. 

47 Lundahl 1997a, 1997b. 

48 Schröder 1996. 

49 In a survey among young people from 1995, youth unemployment was ranked as the most important problem in 

every second answer. Every fourth young man and woman (age 15-29) regarded unemployment as a big threat 

against their health and life (in the whole population the corresponding proportion was 10 percent) SOU 1997:40, p. 

32. 

50 C.f. Schober-Brinkmann & Wadensjö 1991, Schröder 1996. 

51 C.f. Lundahl 1990. 

References 

Bergström, G (1993). Jämlikhet och kunskap. Debatter och reformstrategier i socialdemokratisk skolpolitik 1975- 

1990 [Equality and Knowledge. Debates and reform strategies in Social Democratic educational politics 1975-1990]. 

Stockholm/Stehag: Symposion Graduale. 

Esping Anderson, G (1988). Jämlikhet, effektivitet och makt (Equality, Efficiency and Power). Misgeld, K; Molin, K & 

Åmark, K, red (1988). Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tidens förlag 

Govt. Bill 1990/91:18. Ansvaret för skolan [The responsibility for the schools] 

Govt. Bill 1990/91:85. Växa med kunskaper [Growing with knowledge] 

Govt. Bill 1991/92:95. Valfrihet och fristående skolor [Freedom of choice and independent schools] 

Govt. Bill 1992/93:230. Valfrihet i skolan [Freedom of choice in the school] 

Jallade, J-P (1989). Recent Trends in Vocational Education and Training: an overview. European Journal of Education, 

24 (2), 1989, 103-125. 

JITC (1990). Grattis Sverige till en ny gymnasial utbildning (Congratulations, Sweden, to a new upper secondary 



education). Stockholm, Arbetsmarknadens Yrkesråd, 1990 

Kallós, D & Lundahl-Kallós, L (1994). Recent Changes in Teachers´ Work in Sweden: Professionalization or What? In 

Kallos, D & Lindblad, S, eds (1994). New Policy Contexts for Education: Sweden and United Kingdom. Educational 

Reports 42/1994. Umeå University: Department of Education., pp. 140-164. 

Lundahl, L (1990). New Variations on old themes: the Swedish Conservative Party and the battle over comprehensive 

education 1900-1985. Journal of Educational Policy, 5 (2), 1990, 157- 166. 

— (1997a). Efter svensk modell. LO, SAF och utbildningspolitiken 1944-1990 [Following the Swedish Model: The 

Swedish Confederation of Trade Unions, the Swedish Confederation of Employers, and education politics 1944-1990]. 

Umeå: Borea (forthcoming). 

— (1997b). A Common Denominator? Swedish Employers, trade unions and vocational education. International Journal 

of Training and Development, 1 (2), 91-103. 

LO (1982). Remiss över En reformerad gymnasieskola [Reply on the reform proposal A reformed upper- secondary 

education]. Stockholm: Landsorganisationen. 

— (1994). Utbildningspolitik för rättvisa. - LOs syn på utbildning och kompetensutveckling för jämlikhet och rättvisa 

[Educational Politics for Justice. - The LO´s views on education and competence development for equality and freedom 

of choice]. Stockholm: LO. 

— (1995). Rättvisa. Rättviseutredningens rapport till LOs 2:e ordinare kongress 7-16 september 1996 [3 The report 

from the Committee of Justice to the 23rd LO congres 7-16 September 1996]. Stockholm: LO. 

Ministry of Education (1996). Ökad rekrytering till gymnasieskolans industriprogram [Increased Recruitment to the 

Industry Program of Upper-secondary School] 

Moderaterna (1993). Handlingsprogram [Action Program]. Stockholm: Moderaterna. 

— (1997). Land för hoppfulla. Manifest för ett nytt sekel [ Land for the Hopeful. Manifesto for a New Century]. 

Stockholm: Moderaterna. 

National Youth Board (1996a). 

Nilsson, L (1981). Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv (VET in a contemporary historical perspective), 

Gothenburg, Acta Universitas Gothoburgensis, 1981 (diss). 

Opper, S (1989). Sweden: the ’integrated’ upper secondary school as main provider of vocational education. European 

Journal of Education, 24 (2), 1989, 139-157. 

Ryan, P; Garonna, P & Edwards, R C, eds (1991). The Problem of Youth. The Regulation of Youth Employement and 

Training in Advanced Economies. London: Macmillan. 

SAF-LO 1944. Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande [Proposal concerning the 

development of apprenticeship training]. Stockholm: Arbetsmarknadsorganisa tionernas yrkesutbildningskommitté: 

SAP (1996a). Riktlinjer. Partistyrelsens förslag. Kongress 15-17 mars 1996 [Guidelines. Proposal from the Party Executive. 

Congress March 15-17] 

SAP (1996b). SVERIGE INFÖR 2000-TALET - Socialdemokratins politik för en ny tid [Sweden facing the 21st century. 

The politics of the Social Democratic Party for a new time] Partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer. 

SCB/National Bureau of Statistics (1973). Promemorior från SCB 1974:3. Utbildningsstatistik 1960- 1973 [Memorandum 

1974:3. Swedish Educational Statistics 1960-1973]. 

— (1981). Statistisk årsbok 1980 [Yearbook of Educational Statistics 1980). 

— (1984). Promemorior från SCB 1984:2. Elever i skolor för yrkesutbildning 1844-1970 [Memorandum 1984:2. Pupils 

in schools of vocational education in Sweden 1844-1970) 

Schober-Brinkmann, K & Wadensjö, E (1991). Contrasting Forms of Youth Training and Employment in Sweden and 

FK Germany. In Ryan, P; Garonna, P & Edwards, R C (1991), pp.115-149. 

Schröder, L (1996). Förändrade vägar till arbete. In Ungdomsstyrelsen 1996, pp. 105-133. 

Skolverket/National Agency for Education (undated). The New Upper Secondary School. 

— (1995a). Elevernas värdering av sin gymnasieutbildning [Students´ Evaluation of their upper secondary education]. 

Skolverkets rapport nr 90 

— (1995b). Individers skolkarriär. Intervjuer med tjugo ungdomar i gymnasieskolan. [School careers of individuals. 

Interviews with twenty young people in the upper-secondar school]. Skolverkets rapport nr 92

Debatten om den gymnasiala yrkesutbildningen i Sverige under ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?