Zena-Kvinna nr 50 - Žena-Kvinna

undantag då Josip Broz Tito gjorde entré på scenen. En
stark ledare som pekade med hela armen och talade om
att alla delrepubliker var lika mycket värda och att alla
var bröder och systrar. Men långt ner under ytan låg
något och pyrde, ett monster skulle en dag släppas lös.
Jag läste det jag kom åt på internet, tittade och lyssnade
på Youtube klipp, var inne på bbc hemsida och
letade upp gamla nyhetssändningar. Jag fann bl.a. ett
inslag om en kvinna som bodde i staden Visegrad när
kriget startade. Hennes berättelse och vad som hände
henne och hennes familj fick mig att reagera starkt.
Vad fick några poliser/militärer att våldta denna civil
kvinna Vad fick dessa män att våldta hennes dotter
medan mamman tvingades se på Vad handlade detta
egentligen om Jag läste mer om vad som hände i Visegrad
under 1992. Några soldater hade tvingat in flera
civila i ett hus i Visegrad. Därefter hade de tänt på huset
och de som försökte fly genom fönstren blev ihjälskjutna.
Samtliga i huset blev innebrända. Det kändes
som det var en händelse från andra världskriget men
det var det inte. Det skedde efter andra världskriget i
Europa för bara 20 år sedan. Dessa händelser var ett
par i raden av många övergrepp på civilbefolkningen.
För många är dessa händelser ingen nyhet men för
mig var det det. Hur kunde det ske Hur kunde grannar,
arbetskamrater och gamla klasskompisar som levt
i broderskap börja mörda varandra, våldta varandra,
tortera varandra, fördriva varandra, plundra varandras
hem Det här var frågor jag kunde inte släppa. Jag ville
få svar och jag sökte efter svar och de svar jag fick var
de som de flesta fått. Gamla oförrätter och övergrepp,
överdriven nationalism, användandet av propaganda
för att manipulera verkligheten för människor, politiker
som utnyttjade nationalismens krafter och propaganda
för att skapa ett vi och dom tänkande och där
makthavarnas egna position stärktes. Men ändå var
det svårt att förstå hur arbetskamrater och grannar en
dag skulle ta livet av varandra.
Mina historielektioner med eleverna hade blivit min
egna personliga resa på något sätt. Inom mig växte
inte bara ett sökande efter svar på frågor utan också
en bedrövelse över det som hänt. Till saken hör att jag
har en bosnisk arbetskamrat. En dag diskuterade vi
massakern i Srebrenica efter att ha sett ett reportage på
tv om de som flydde undan Ratko Mladic militär. Hon
berättade att varje år går människor den vägen som de
flyende tog. En marsch till minne och protest mot det
som skett. Den kallas Mars Mira berättade hon. Jag
tänkte att det här är något för mig. Här fick jag chansen
att visa mitt stöd och solidaritet med de drabbade. På
samma gång skulle det ge mig en chans att få komma
denna händelse nära. Så nära jag kunde komma.
Jag fick tips om att några personer från Bosnien och
Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige skulle
organisera en grupp som skulle gå Mars Mira. Jag tog
kontakt med ansvarig och jag fick en plats i gruppen.
Jag tog mig till Sarajevo på egen hand och i princip
så kände jag ingen av de från Sverige som skulle gå
marschen. Vi möttes upp i Sarajevo och i Tuzla. Det
jag kände tidigt var ett varmt välkomnande i gruppen.
Ett riktigt toppengäng tyckte jag efter någon dag. Jag
kände mig välkomnad och trygg i deras sällskap. Jag
var en i gruppen.
Marschen började i Nezuk där alla samlats. Det var
tidigt på fredag förmiddag men det var redan varmt.
Jonas Wallgren
Allt var förberett. Jag var i bra kondition, hade införskaffat
vandringsskor, tejpat delar av fötterna som
skulle utsättas för skav och kroppen var täckt i tunna
heltäckande kläder som skydd mot solen. Nu var det
bara att gå. Solen sken och marschen började. Landskapet
i området är mycket vackert och från början
kändes det som en marsch i ett naturskönt område.
Efter ett par mil fick jag reda på att någon i min
grupp svimmat av vätskebrist. Jag såg aldrig detta
eftersom vi i vår grupp gick i olika takt. Vi spreds ut
bland alla andra deltagare. Jag tänkte att här gäller det
att alltid fylla på vattenflaskorna vid vattentankbilar
Det jag kände tidigt var ett varmt välkomnande i gruppen.
Ett riktigt toppengäng tyckte jag efter någon dag.
Jag kände mig välkomnad och trygg i deras sällskap.
och brunnar. Att svimma av p.g.a. vattenbrist skulle
jag undvika till varje pris.
Efter några mil började syftet med marschen att
bli allt tydligare. Längs vägen dök lokalbefolkningen
emellanåt upp. De visade sin sympati med oss som
gick. De kunde t.ex. bjuda på kaffe. På samma gång
som det var en vandring som var fysiskt jobbig, så var
det en vandring som mentalt ledde rakt ner i ett mörker.
Snart ska det fösta tecknet visa sig. Jag kom fram
till platsen för den första massgraven längs vägen. Här
hade man funnit ca 650 lik efter bosniska muslimer.
Avrättade och nedgrävda. Fler platser för massgravar
skulle följa och sakta men säkert började känslan av
den ondska som en gång härjat att krypa in under mitt
skinn.
Vid flera tillfällen såg jag muslimska kvinnor längs
vägen. De stod vid sina hus och betraktade oss vandrare.
Jag bedömer att de var allt mellan 35 och 60 år.
Det jag inte såg var några män i kvinnornas ålder. Jag
drog snabbt mina egna slutsatser.
kvinna · žena | 50
List BH Saveza žena u Švedskoj
5