Hele bladet - Foreningen Norden

som betydde det stora publikgenombrottet i Norge
och snart också i Tyskland och på några andra håll i värld-
en – i mindre grad i Sverige och nästan inte alls i England
och USA. Med min inledning ville jag antyda att
Hamsun slog an något som var och fortfarande är djupt
förankrat i Norge, om än numera uttunnat till politiska
konventioner, ideologiska reflexer och turistreklam.
Därmed inte sagt att Norge följde Hamsun in i nazismen.
Även om inte alla norrmän var »motståndsmän«
under kriget, som efterkrigsideologin gärna gör gällande,
så sjönk det norska intresset för Hamsuns produktion
dramatiskt i takt med att han från ungefär 1935
började presentera sig som nazist. När han fyllde 80 år
några dagar före krigsutbrottet 1939 var den norska
hyllningen återhållsam. I gengäld tog sig följande tyska
toppar tid att sända hyllningstelegram : Hitler, Göring,
Goebbels, Schirach, Ribbentrop, Rosenberg. Hamsun
tackade genom att ge sin Nobelmedalj till Goebbels.
Den norska lösningen på det som började bli problemet
Hamsun var att idiotförklara politikern för att
kunna fortsätta hylla »diktarhövdingen«. Det är en
klassisk lösning som går tillbaka ända till Platon, som
ju inte ville släppa in oansvariga diktare i sin idealstat.
Den norska varianten kulminerade efter kriget, när
man beställde en psykiatrisk examination av diktaren.
Den kom inte oväntat fram till att han var senil, således
oansvarig. Den snart 90-årige Hamsun svarade med att
skriva »På igenvuxna stigar«, en välskriven och bitvis
rörande bok där han ljuger friskt om sin politik.
Hamsun-kritik och självkritik
Hannah Arendt skriver i en essä om Bertolt Brecht att
denne straffades av gudarna för sin lojalitet mot Stalin
och stalinismen. Hon syftar på att han skrev mindre
och sämre under sin tid som statsdramatiker i Östtyskland.
(Det är för övrigt tankeväckande att Hitlerdyrkande
författare med rätta utsätts för eftervärldens
kritik medan man överser med Stalindyrkarna). Något
liknande kan man säga om Hamsun : hans tid som
aktiv nazist sammanfaller med att han inte längre ville
eller kunde skriva. Med romanserien om äventyraren
August avslutas den civilisationskritiska attacken och
»Ringen sluten« från 1936 är ett slags epilog – appendixet
»På igenvuxna stigar« kom ju efter hans »fall«.
Efter hans död 1952 repade sig det norska intresset
även om man än idag inte riktigt vet hur man ska hantera
»problemet Hamsun«. Att idiotförklara politikern
Hamsun är fortfarande frestande : därmed räddar man
författaren och skriver samtidigt under på den historiska
bilden av Norge som enat i tappert motstånd
under kriget. Problemet är att man samtidigt måste
underkänna den naturdyrkande civilisationskritik som
föregick och motiverade Hamsuns nazism – och, som
jag har antytt : element av sådan kritik bidrar ännu till
norsk självförståelse. Välkommen Hamsunkritik blir
med andra ord lätt till ovälkommen självkritik.
Bäst är nog att försöka glömma den kritiske Hamsun
och istället glädja sig åt hans psykologiska skarpsyn,
hans mustiga språk, hans humor och den ännu
ofarliga naturromantiken i de tidiga böckerna. När
»Markens gröda« häromåret dramatiserades och spelades
med stor framgång på Nationaltheatret var det
knappast Hamsuns ideologi som bejublades utan
Sebastian Hartmanns spektakulära iscensättning.
Den tidige Hamsun kan man läsa för den maniska
konsekvensen i »Svält« och den pittoreska romantiken
i »Pan«. Den sene Hamsuns böcker om August
kan man väl svälja som underhållande skrönor. Men
NORDEN Nu NR.4 OKTOBER 2009 19