hent en elektronisk udgave her. - Martinus Webcenter

Kære venner på begge sider af ”slagmarken”
Ingemar Fridell skrev:
Kära vänner från båda sidor om ”slagfältet”!
Man behöver inte ansluta sig ensidigt till den ena eller
andra parten när en konflikt uppstår. Vi lever i en vetenskapens
tidsålder och enligt ett modernare tänkesätt har vi
numera oanade möjligheter att träna oss i att tänka fritt
och opartiskt för att leva sig in i andra tänkesätt än dem
som utgör våra egna favorittankar. När det gäller den
nu uppkomna konflikten bland Martinus-intresserade
människor är det utan tvekan så att Institutet enligt lagen
har copyright och ensamrätt i fråga om bokutgivning, så
den saken behöver inte diskuteras ytterligare! Men det
kan inte förnekas att det finns en hel del andra aspekter
att ta hänsyn till innan Institutet låter ”bilan falla” över
sina motståndare. För det första är det, åtminstone som
jag ser det, ett mycket dåligt sätt att hantera konflikter på
att använda maktspråk och att straffa människor genom
rättsliga sanktioner. Alla vi som är besjälade av Martinus
världsbild bör sträva efter att vara goda föredömen och
så långt som möjligt försöka lösa meningsmotsättningar
med nästakärleken som ledstjärna. Motståndarna är faktiskt
också människor av kött och blod, inga monster som
behöver demoniseras! Att lösa konflikter med humanitet,
kärlek och diplomati innebär att man möts och tillåter
sig att med god tid och utan bråk lyssna ordentligt på
varandras argument.
Enligt uppgift skall Rådet i princip ha avböjt alla inviter
till fysiska möten med dem som man nu vill ställa inför
rätta, vilket i så fall är mycket synd. Om Råder däremot,
efter att en utförlig dialog i kärleksfull och lyssnande anda
ägt rum mellan parterna, anser sig ha uttömt alla möjligheter
och oenigheten kvarstår, skulle Rådet kunnat ha nöjt
sig med att hävda sin copyright genom att med rättsliga
medel enbart fastställa vad som gäller enligt lagen! Men
då borde det kanske räcka att utkräva en symbolisk bötessumma
på t.ex. en dansk krona! Enligt min mening för det
ingenting gott med sig att förgöra sina förmenta «fiender»
och kväva deras fortsatta verksamhet, en verksamhet
som säkerligen gagnar alla våras gemensamma intressen.
Vi får inte glömma att maktutövande utan mänsklig
omtanke lämnar kvar karmatiska energier som utgör en
negativ tyngd, vilket lätt kan förmörka Institutets framtida
verksamhet. Och detta är väl ingenting som någon av
oss önskar! Som jag ser det, finns det flera förmildrande
omständigheter att ta hänsyn till i fråga om motståndarnas
lagbrott. Copyrighten har jag uppfattat som en rättslig
skyddsåtgärd som främst är till dels för att förhindra att
någon person skall kunna tjäna pengar på ett material som
tillhör en annan part, dels för att förhindra att materialet i
fråga förvanskas på något sett. Som jag förstått saken har
de «olagliga» böckerna sålts till självkostnadspris utan
personlig vinning och ingenting har ändrats i innehållet
jämfört med Martinus verks förstautgåvor.
Ett tänkbart alternativt scenario skulle därför kunna ha
varit att Institutet, i stället för att konfiskera de «olagliga»
böckerna, i stället formellt sett kunde ha valt att köpa in
dem till självkostnadspris och därefter ge «lagbrytarna»
fullmakt och licens att sälja samma böcker för Institutets
räkning, nu med den skillnaden att allt tillhör Institutet
och att detta då kan hävda full copyright över litteraturen
inför omvärlden. Men detta förutsätter naturligtvis att man
har fullt förtroende för «motståndarna» och deras verksamhet.
Fast det borde egentligen inte vara något problem,
eftersom böckerna lär vara identiska med Martinus egna
förstautgåvor! Med en sådan lösning hade aldrig någon
konflikt behöva uppstå.
Nu tycker kanske någon att jag likväl tar parti för
«lag-brytarna», men då vill jag gärna framhålla att jag
helt ärligt och av hela mitt hjärta skulle ha önskat att
denna konflikt hade kunnat lösas på ett betydligt mera
harmoniskt och fredligt sätt, och där har säkert bägge
kontrahenter ett medansvar. Nu tyder tyvärr mycket på
att hela historien redan har gått för långt, och det är absolut
inte min avsikt att utöver denna inlaga blanda mig
ytterligare in i denna konflikt mer än så. I bästa fall kunde
kanske några av mina tankar bidra till att vi alla var och
en funderar lite mer över hur man kan undvika liknande
situationer i framtiden. Som det nu är får det hela bli en
enskild angelägenhet mellan varje individs personliga
samvete och Försynen. Detta till trots ser jag det inte som
något orättfärdigt i att vilja försvara den svagare parten
i det uppkomna David-Goliath-dramat. Institutet som
naturligtvis är den starkare parten verkar klara utmärkt
av att försvara sig självt.
35