Skiascope 1 som pdf - Göteborg

JeFF WerNer
INledNING
”Hängda och utställda” skulle kunna vara titeln på ännu en deckare.
Men denna bok – den första i en ny vetenskaplig skriftserie från
Göteborgs konstmuseum – innehåller förhoppningsvis mer spännande
stoff än så. Det finns förvisso de som anser att konsten dör
när den flyttar in på museum – vi kan kalla dem museiskeptiker
– men för de allra flesta är det på museet som konsten föds. Det är
där vi uppfattar målningen eller skulpturen som konst, renskalad
från många andra av dess funktioner : att hylla makten, att tjäna Gud
eller kyrkan, att höja ägarens status, eller att förse konstnären och
konsthandlaren med en hygglig utkomst för nämna några exempel.
Mot museiskeptikernas argument om museet som skarprättare, kan
motsatsen anföras : museet som konstens förlösare. Vi som omfattar
denna hållning kan peka på att museerna är jämnåriga med det
moderna konstbegreppets födelse under slutet av 1700-talet. Och för
1900-talets avantgarde-konst har många gånger museets potential att
likt en demiurg omvandla skräp till guld varit avgörande för att få
14
JeFF WerNer
INtroduCtIoN
The first issue of a new scholarly periodical from the Gothenburg Museum
of Art, Displayed and Exhibited, true to its penny dreadful title contains
plenty of sensation, but of the aesthetic rather than the lurid variety. True,
there are those who believe that art is killed stone dead when it is moved
into a museum – we can perhaps call them museum sceptics – but for most
of us museums are the place where art is born. It is here we understand
painting or sculpture as art, peeled bare of many of its many other functions:
the praise of power, the service of God or the Church, the flaunting
of an owner’s status, or the provision of a livelihood to an artist or an art
dealer, to name only a few. In answer to the museum sceptics’ conviction
that museums are executioners, we can retort that museums are the midwives
of art. We can point to the fact that museums are the same age as
the very idea of art, a notion that dates to the end of the eighteenth century.
And for the art of the twentieth-century avant-garde, the demiurge
power of museums to transform trash into gold has always been crucial
in defining artefacts and actions as art. Ever since Marcel Duchamp’s
‘ready-mades’ in the 1910s, the capacity of art institutions to comprehend
both artefacts and gestures as art has been an important element in artistic
life. Museums of art are constantly called on to protect art: they preserve
it from the ravages of time; they make sure it is not forgotten; and they
defend its claim to be art in the face of critical objections.
The hanging of fine art is thus far more a question of life than of
death.
Of course, it does sound very odd to talk of hanging art, as if it were
an execution. In the West, during the boom in the nineteenth century
when museums were constructed and fitted out on an immense scale,