Skiascope 1 som pdf - Göteborg

Tyskland, Frankrike eller England, andra möjliga inspirationskällor
för Göteborgs Museum och Lindholm, förefaller det ha förekommit,
vare sig på museer eller tillfälliga utställningar. Inspirationen tycks
snarare ha kommit öster ifrån. I Ryssland är det inte ovanligt att
hänga ikoner över hörn, ett bruk som Kazimir Malevitj överförde
till den moderna konstvärlden på 1910-talet. På ryska museer praktiserades
hörnhängningar som ett mer intimt sätt att arrangera samlingarna.
63 Också i Lindholms födelseland Finland, som ju vid tiden
var ett ryskt storfurstendöme, hängde intendenterna på Ateneum
målningar över hörn under 1800-talets senare hälft. 64
Den sista stora förändringen av Konstavdelningen under Lindholms
regim påbörjades 1902 när Pontus Fürstenberg. I ett testamente
från 1898 hade han och hans hustru Göthilda testamenterat
fastigheten i Brunnsparken och dess konstsamlingar till staden Göteborg.
Testamentet tolkades som att det förelåg två alternativ: antingen
behöll man konsten i det Fürstenbergska galleriet eller så flyttades
den över till lokaler i Göteborgs Museum. En kommitté med bland
andra Carl Lagerberg och Berndt Lindholm föreslog överflyttning av
samlingarna. Två ledamöter reserverade sig, däribland konstnären
Reinhold Callmander.
Frågan föranledde en hätsk diskussion i konstvärlden. Prins Eugen,
Richard Bergh, Anders Zorn, Georg och Hanna Pauli, Bruno Liljefors,
Karl Nordström, Nils Kreuger och Eugène Jansson lämnade in
en skriftlig protest, medan Carl Larsson, föreståndare för Valands
konstskola, stödde beslutet. Larsson adjungerades till den beredning
som hade ansvar för överflyttningen av konsten samt delar av inredningen.
Nordström höll Lindholm för ansvarig och skriver i ett
brev till Georg Pauli om hur resultatet av deras kamp nu hamnat i
den föraktade museimannens händer: ”Och så att ge det i händer på
denna inskränkta finndjävul med sitt hat mot den konst, som gjort
honom själv överflödig och obetydlig.” 65
Interiörerna och samlingarna installerades i två mindre rum
på första våningen ( öster om trappan) samt två större salar på
översta våningen i Wilsonska flygeln. Eftersom det var frågan om
existerande rum med givna mått fick interiörerna, inklusive Per
Hasselbergs gesimsfigurer, anpassas till de nya förhållandena. Dessutom
handlade det för Lindholm, kanske med Carl Larssons hjälp,
om att sammanfoga konst både från det offentliga Fürstenbergska
86
•
FIG. 10
87
sparse hanging. In the middle of the room is a generous sofa that allows
views in all directions. A baldachin protects the visitor from direct light
from the skylight. The paintings are hung on wire. The uppermost lean
out from the wall, to make it easier to see them and to avoid reflections.
Prince Eugen’s The Cloud hangs, a little surprisingly, diagonally over a
corner. The artist had given the painting to the museum two years before.
Several photographs of other rooms confirm that this corner hanging was
not a one-off.
Corner hanging may have been a way to exploit the room and the
light to better effect. Skylights often leave the corners of a room in half
shade. Diagonal accents were also a familiar element in the aesthetics of
late nineteenth-century interior design. But the habit of hanging paintings
over corners is not to be found in any other museum or exhibition
in Sweden at this point. Nor, if it comes to that, in Germany, France or
England, other possible sources of inspiration both for the museum and
for Lindholm. Instead, the inspiration seems to have come from the east.
In Russia it is not unusual to hang icons over a corner, a practice that
Kazimir Malevitj passed on to the modern art world in the 1910s. In
Russian museums, corner hanging was practised as a more intimate way
of arranging collections. 63 Similarly, in Finland, the land of Lindholm’s
birth, which at that time was a Russian Grand Duchy, the curators at the
Ateneum in Helsinki hung paintings over corners in the latter part of the
nineteenth century. 64
The last significant change to the department of art in Lindholm’s
day came in 1902, courtesy of Pontus Fürstenberg, who together with
his wife Göthilda had bequeathed their mansion in Brunnsparken and
its art collections to the city of Gothenburg back in 1898. The will was
read as offering two alternatives : either the museum had to keep the
art in the Fürstenberg gallery, or it had to be moved to premises in the
Gothenburg Museum. A committee which included Carl Lagerberg and
Berndt Lindholm proposed the transfer of the collections. Two committee
members dissented, the artist Reinhold Callmander being one.
The decision sparked a rancorous discussion in the art world. Prince
Eugen, Richard Bergh, Anders Zorn, Georg and Hanna Pauli, Bruno
Liljefors, Karl Nordström, Nils Kreuger, and Eugène Jansson all wrote in
protest, while Carl Larsson, director of the Valand School of Art, supported
the decision. Larsson was co-opted to the working committee responsible
for the transfer of the art and some of the furnishings. Nordström