Skiascope 1 som pdf - Göteborg

gen som intendent för Konstavdelningen, intendent för Göteborgs
konstförening ( från 1878), föreståndare för ritskolan och sekreterare
i museets inköpsnämnd ( från 1879) tog han årligen långa ledigheter
för att kunna ägna sig åt måleriet, skriver Gavel i den enda vetenskapliga
studie som finns om Lindholms Göteborgsår. 25 Gavel beskriver
Lindholms kontroverser med en museibyråkrati som mer liknar ett
oscarianskt ämbetsverk än ett liberalt sinnad kulturinstitution.
Lindholm är märkligt frånvarande i den svenska konsthistorieskrivningen.
Inte heller i Finland har han en självklar position, kanske
delvis som följd av att lejonparten av hans konstnärliga gärning
skedde i Sverige. I den mån han alls förekommer i konsthistoriska
verk framträder bilden av en tämligen konservativ målare. Hans
måleri visar dock att även om han inte var en vägröjare var han
mottaglig för nya idéer. Han lyckades ”finna en medelväg öfverensstämmande
med sitt eget temperament”, skriver efterträdaren Axel
Romdahl på Lindholms 70-årsdag. 26 Efter studier i Düsseldorf och
Karlsruhe sökte han sig 1868 till Paris, där han påverkades av bland
andra Corot och Daubigny. Han är, efter hemkomsten 1870, den som
introducerar det nya valörmåleriet i Finland. 27 1876 bosätter han sig i
Göteborg, där han hade släkt på mödernet och varifrån hans hustru
Carolina kom. Kanske hade han förväntat sig att det nya, franskinfluerade
måleriet skulle vinna större gehör i Göteborg än i Helsingfors,
men så blev inte fallet. ”Han var den förste målare av format, som
ägnade den bohusländska naturen ett studium”, skriver Kjell Hjern. 28
En lång rad fina naturstudier finns på Göteborgs konstmuseum.
Romdahl beskriver alltså Lindholm som en medelvägens målare.
Omdömet kan också gälla hans gärning som museiman. Särskilt
energisk var Lindholm, enligt Romdahl, i museets inköpsnämnd,
där han tappert slogs för sin uppfattning. 29 Under hans tid berikades
samlingarna såväl med mer konventionella saker, som tämligen
radikala. Många av hans förvärv tillhör idag museets mest välkända
objekt. 1881 köps Hugo Salmsons Vitbetsrensare i Picardie, efter att ha
refuserats av statens inköpsnämnd ( Nationalmuseum), 1885 Johan
Krouthéns Halmstackar, 1886 Gustaf Cederströms Frälsningsarmén,
1887 Hugo Birgers Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen,
Paris, fernissningsdagen 1886 och 1888 Bruno Liljefors Tjäderlek.
Han ser 1891 till att Zorns Ute förvärvas och skriver i rapporten
att ”impressionismen inom den svenska konsten” härigenom blivit
70
71
description a nest of nepotists and jobsworths, far from what a meritocratic,
liberal-minded adminstration should be.
Lindholm is strangely absent from accounts of Swedish art history.
Finland also tends to look past him, perhaps because the lion’s share of
his artistic work was restricted to Sweden. To the extent that he appears
at all in the art history books, he is depicted as a relatively conservative
painter. Yet his paintings show that even if he was not much of a pioneer,
he was receptive to new ideas. He managed to ‘find a middle way that conformed
with his own temperament’, wrote his successor, Axel Romdahl,
on Lindholm’s seventieth birthday. 26 In 1868, having completed his studies
in Düsseldorf and Karlsruhe, Lindholm made his way to Paris, where
he was to be deeply influenced by Corot and Daubigny. It was Lindholm,
on his return home in 1870, who was to introduce the new style of painting
with its subtle colour gradations to Finland. 27 In 1876 he moved to
Gothenburg, where his wife Carolina’s family came from and he had relatives
on his mother’s side. Perhaps he had expected that the new, Frenchinfluenced
style would be met with greater sympathy in Gothenburg than
in Helsinki, but that was not to be the case. ‘He was the first painter of
the genre who gave himself to the study of Bohusland’s nature’, wrote
Kjell Hjern. 28 A long sequence of fine nature studies can be found in the
Göteborg Museum of Art.
Romdahl’s observation on his temperament referred to Lindholm
the painter, a man who steered a middle course, yet the same can also be
said to be true of Lindholm the museum official. Lindholm, again according
to Romdahl, was a particularly energetic member of the museum’s
purchasing committee, where he fought valiantly to impose his point of
view. 29 During his time the collections were enriched with both more
conventional pieces and fairly radical ones. Many of his acquisitions are
among the museum’s most well known works. In 1881, Hugo Salmson’s
Hoeing White Beets in Picardy was bought, having been turned down by the
state purchasing committee ( viz. the Nationalmuseum ); in 1885, Johan
Krouthén’s Haystacks; in 1886, Gustaf Cederström’s The Salvation Army;
in 1887, Hugo Birger’s Scandinavian Artists’ Lunch at the Café Ledoyen, Paris,
on Opening Day 1886; and in 1888, Bruno Liljefors’ Capercaillies’ lek. He
saw to it that Zorn’s Outdoors was acquired in 1891, and wrote in the
yearbook that courtesy of this painting ‘Impressionism in Swedish art’
would be henceforth represented in the museum in ‘an excellent manner’.
30 In Lindholm’s day there were further acquisitions that would later