Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer

Varje in divid skulle vara lojal enbart mot Angkar,
kommunistpartiet. Man gick långt för att lösa upp
familjebanden: familjer splittrades, och män och
hustrur kunde hållas åtskilda i veckor och till och
med månader i sträck. Ett system in spirerat av
Kina med möten för kritik och självkritik infördes i
kollektiven, och forskare har gått så långt som att
hävda att nästan all kommunikation mellan människor
försvann. Regi men försökte utplåna själva
den individuella identiteten. Den samvaro mellan
människor som trots detta förekom skedde i största
hemlighet.
Terror och angiveri var viktiga medel i försöken
att krossa allt motstånd mot regimen. Den som
hela tiden fruktar för sin egen säkerhet kommer
förmodligen att hålla sig lugn. I Sovjet unionen lyftes
den unge skolpojken Pavel Morozov fram som
en hjälte för att han under avku lakiseringen skulle
ha anmält sin far för myndigheterna. Fadern skickades
till ett arbetsläger, men Pavel själv dödades
senare av släktingar till fadern. Den unge pojken
hölls fram som ett föredöme: lojaliteten mot staten
och dess ledare måste alltid väga tyngre än fa miljebanden.
Det har senare visat sig att berättelsen
hade friserats och många ifrågasätter om Pavel ens
har existerat. Personer i Kina med ”svart” ur sprung
som ville ”gå med i revolutionen” och tillhöra de
”röda” måste ta avstånd från sin fa miljebak grund.
Ett annat gemensamt drag hos de tre regimerna
var ett utpekande av fiender. Samhällena fick en
starkt dualistisk karaktär, där god ställdes mot ond,
vän mot fiende, ”folket” mot ”klassfienden”, ”vi”
mot ”dem”. Det var ett sätt att mobilisera människor.
Här blev språ ket ett viktigt instrument. Det
gällde att piska upp en rädsla och ett hat som kunde
legitimera terrorn. Den sovjetiska terrorns språk
har karakteriserats som ”en symbolisk ut rensning”.
Fi enden gavs epitet som ”blodsugare” och ”sabotörer”.
Samhället sågs som en kropp som måste
renas från sjukdomar och ”ohyra”. Regimens motståndare
hade inte status som fullvärdiga människor.
En följd av detta blev också att skulden för
alla samhälls problem lades på sabotö rers och förrädares
onda anslag. Om de ekonomiska planmålen
inte nåddes eller om en olycka in träffade i en gruva
måste det bero på att någon konspirerade mot staten
och folket. I Sovjet identifierade man efter revolutionen
vissa grupper av människor som byvsjie ljudi
eller ”för flutna människor”, sådana som ansågs tillhöra
det gamla samhället och inte hade något existens
berättigande i det nya. ”Borgare” blev en beteckning
för alla möjliga slags utpekade fi ender till
sovjetsamhället. I Kina skilde kommunisterna mellan
”folket” och ”icke-folket”. Det senare bestod
av kategorier av människor som inte hade någon
plats i det nya samhället och vars värde var minimalt.
Icke-folket bestod av undergrupper som
”godsägarklassen”, ”byrå krat-bourgeoisien” och
”Guomindangreaktionärerna”. I samband med
antihögerkampanjen 1957 införde Mao Zedong benämningar
hämtade från kinesisk mytologi och
folktro som ”ormdemoner” och ”träskandar” på
dem som kritiserade partiet, liksom rena förolämpningar
som ”avskum”, ”monster” och ”sophög”.
Under kulturrevolutionen gick det så långt att
presi dent Liu Shaoqi tvingades be om ursäkt offentligt
för att han hade sagt att medlemmar av
”icke-folket” var människor liksom andra. Efter
Maos död försvann dock det här språkbruket gradvis.
I Kambodja skilde man också mellan ”gamla”
och ”nya” människor. De senare var f.d. stadsbor
som betraktades som moraliskt mindervärdiga och
saknade alla rättigheter. Även bland de ”gamla”
sökte man ställa dem man definierade som ”fattigbönder”
mot ”jordägarna” och ”rikebönderna”.
Alla misslyckanden och problem skylldes också på
förrädare, och Pol Pot brännmärkte i sina tal sjukdomsalstrande
”mikrober” som måste rensas ut ur
samhälls kroppen. Förrädarna ansågs vara i tjänst
hos Kambodjas yttre fiender, den amerikanska
under rättelsetjänsten CIA och Vietnam.
Avslutning
Man kan säga att kommunistregimerna under de
perioder som skildras här var totalitära dikta turer i
det att de eftersträvade att styra och kontrollera befolkningen
på alla områden. Ekono min och kulturen
underordnades politiken. Statskontrollerade
massmedier hade monopol på informationsspridningen
och den offentliga åsiktsbildningen. Inga
organisationer tilläts vara oberoende av staten eller
partiet. Genom propaganda och uppmålande av
fiendebilder skulle folket mobiliseras för regimen.
Terrorn satte skräck i dem som inte frivilligt gav
regimen sitt stöd. Nu kunde knappast myndigheterna
utöva fullständig kontroll över medborgarna,
och inte heller hade de kunnat utöva sin makt om
inte många människor hade funnit för gott att
samar beta med dem, oavsett vilka deras motiv för
detta var. Men i praktiken nöjde sig regi men kanske
oftast med att upprätthålla sitt politiska och
ideo logiska system och förhindra uppkomsten av
en om fattande organiserad opposition.
106 · Totalitarismen