Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer

Stephan Adamenko
”Plötsligt kunde man få se
en död människa hängande
på en grind”
Stephan Adamenko föddes i
Ukraina år 1925 och upplevde
där den stora svälten. När han var
16 år fördes han av tyskarna till
ett arbetsläger i Bayern. I början
av år 1944 flyttades han till ett
arbetsläger i Elsass varifrån han
lyckades fly. Efter fem år i ett
italienskt flyktingläger kom han till
Sverige år 1950. I boken ”Ödets
väg – minnen ur mitt händelserika
och dramatiska liv” skildrar han
sina upplevelser.
foto: Anders Forngren
”Kollektiviseringen innebar att man fick lämna
ifrån sig allt man hade, med undantag för en ko,
en gris och några höns. Eftersom allt skulle bli
folkets egendom ansågs det att överlämnandet
skedde frivilligt.
Jag glömmer inte den dag då far lämnade över
sina sista fina hästar till kolchosen. Min mor grät
hela dagen och jag, som liten pojke, försökte trösta
henne, även om jag inte förstod varför hon grät.
Ibland frågade jag – utan att veta bättre – varför vi
inte kunde åka till den ena eller andra platsen där
jag hade mina fågelholkar. Jag ville ju se hur det
var med mina bevingade vänner och om de hade
fått några ungar. Men far svarade bara:
– Min son, dit kan vi inte åka längre ty det är
inte vår mark nu, den tillhör kolchosen.
Så småningom tog de sovjetiska myndigheterna
all vår jord, vi fick bara behålla 30 ar. Det
var vad varje bonde fick behålla i privat ägo. Far
fick arbete vid kolchosen som hästskötare. Så
fick han i alla fall återse sina egna fålar och ge
dem den omvårdnad de var vana vid.
Om man vägrade att ge bort all sin egendom
blev man – vilket ofta innebar hela familjen –
förvisad till Sibirien. Man stämplades som folkets
fiende och kallades kulak.
Kollektiviseringen var hård och obarmhärtig.
Först arresterades och förvisades pomesjtjiki –
godsägarna. Sedan kom turen till storbönderna
och så fortsatte hela skalan ned till småbönderna,
som kanske bara ägde ett par kor, några grisar och
en häst. Arbetsdjur, hästar och oxar fick man absolut
inte behålla. Hade man kvar dem betydde det
att man ville arbeta med dem och vara sin egen.
Då var man annorlunda, en avvikare, vilket var
förbjudet i ett kollektiv. Lenin hade sagt att man
inte fick vara rik och enligt den socialistiska läran
fick människorna inte exploatera varandra. […]
Människorna ville inte ansluta sig till kolchoserna,
och för att bryta motståndet infördes en
konstgjord hungersnöd i hela Ukraina 1933. Jag
var då åtta år och minns det mycket väl. Det året
sades att skörden blev god och att den kunde
bärgas. Men sedan transporterades den bort
någonstans och folket fick varken bröd, potatis
eller något annat att äta.
Speciella kommunistiska ungdomsbrigader
sökte igenom varje hus och tog med sig allt ätbart.
Folket svarade med att gömma och gräva
ner mat. Då skaffade sig brigaderna speciella
järnstänger som de stack ned överallt: i halmstackar
och gödselhögar, ute på åkrarna, t.o.m.
inne i husen. Hittade man något ätbart stämplades
bonden och hans familj som folkets fiende
och förvisades till något arbetsläger. Deras egendom
konfiskerades av staten. Enligt gammal
ukrainsk sed ska det alltid ligga en bit bröd på
bordet, övertäckt med en duk. Även detta tog
man och brände upp.
Vintrarna under 30-talet blev hårda med
sträng kyla, temperaturen gick ända ned mot
30–35 minusgrader. Snövallarna var meterhöga,
folk orkade inte skotta undan dem, dessutom
hade man inget att skotta med.
Den fruktansvärda Golodovka, ”hungersnöden”,
hade kommit och skördade massor av
människoliv. Folket led ohyggligt och svalt sakta
ihjäl. Särskilt småbarnen blev fort undernärda,
då mammorna varken kunde amma dem eller ge
dem annan mat. När man gick ut i byn, kanske
för att hälsa på en kamrat, kunde man plötsligt få
se en död människa hängande på en grind.
Jag minns en dag, då jag gick hem från en
kamrat och fick se en tant, som jag kände, segna
ned framför mig och stöna till. Jag sprang hem
till far, men när han kom fram var hon redan död.
Det märkliga med svält är att benen svullnar. Jag
minns många människor med ”tjocka” ben.
Hungersnöden blev så stor att det inte gick att
upptäcka en hund eller katt i byn. Alla hade ätits
upp. Kattkött var rena delikatessen för oss. Korna
sparades i det längsta, de kunde ge mjölk, som
gav smör och ost. Dessutom kunde de föda kalvar,
som kunde bli till mat. Man hade brist på foder
och ibland fick man använda takhalm. Korna blev
så magra och undernärda att de ej orkade resa sig
på morgonen. Man fick ta hjälp av grannarna för
att få upp dem. Ibland band man ett rep runt en
takbjälke under kon, så hon kunde stå och sova.
Hungersnöd är något av det värsta som kan
upplevas i denna värld. I Ukraina gick det till slut
så långt att man hängav sig åt kannibalism. Man
konstaterade helt enkelt att nu var Djedusjka (farfar,
morfar) eller Babusjka (farmor, mormor) så
gamla att de i alla fall snart skulle dö. Så slaktade
man dem och åt upp dem för att man själv skulle
kunna överleva. Det låter grymt, osannolikt och
barbariskt, men fråga en ukrainare som upplevt
1933 i landet och han kommer att bekräfta vad jag
skrivit.”
18 · SOVJE T