Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer

som började den 1 april 1969. Numera brukar
man dock anse att den slutade först år 1976. En
radikal grupp som drivit på kulturrevolutionen
leddes av Maos hustru Jiang Qing fanns kvar och
stod mot partiets ”gamla garde”.
Mao försökte upprätthålla en balans mellan
dem. Missnöjet med kulturrevolutionen växte i
hela det kinesiska samhället, men så länge Mao
levde vågade få utmana den.
En månad efter Maos död i september 1976
arresterades emellertid Jiang Qing och hennes
tre närmaste medhjälpare, ”de fyras gäng”, och
dömdes till långa fängelsestraff (två av dem dömdes
först till döden). Partiets gamla garde tog
över igen och kulturrevolutionen avslutades.
Totalt beräknas cirka 200 000 intellektuella
ha förföljts under kulturrevolutionen. Minst
7 000 av dem dog av tortyr eller misshandel och
ännu fler begick självmord. Miljoner tjänstemän
fängslades.
Under kampanjen för att ”rensa klassleden”
beräknas mellan 750 000 och 1,5 miljoner människor
ha dött. Det kaos som kulturrevolutionen skapade
och godtyckligheten i våldet gjorde tillvaron
otrygg: miljoner människor dödades, torterades,
misshandlades, skickades mot sin vilja till landsbygden
eller avskedades från sina poster och fick
sina liv och karriärer förstörda. Även om Mao inte
avsåg att skapa det kaos som blev fallet ville han
uttryckligen skapa ”oordning” och ansåg att ett
visst mått av terror behövdes för att lyckas.
skolpersonal
Personkulten kring ordförande
Mao var så stark att det liknade en
religiös övertygelse. Barn lärde sig
att älska honom och att tacka
honom. ”Vi tyckte synd om alla
som inte levde under Maos beskydd”,
berättar Wang Lili som
växte upp i Maos Kina.
Foto: Li Zhensheng
Contact Press Images
All Over Press
”De sparkade honom
i huvudet”
Den 2 oktober 1966 misshandlades den unge
läraren Bei Guancheng av en grupp elever, som
beskyllde honom för att vara kontrarevolutionär.
Han begick självmord strax därpå. Efteråt pekades
skolans partisekreterare Wang Xingguo ut
som drivande kraft bakom misshandeln. En
anställd på skolan som bevittnade misshandeln
berättar:
”Jag såg omkring tjugo elever omringa Bei
Guancheng på terrassen till byggnad nr 5. Tre eller
fyra elever slog honom. Bei själv yttrade inte
ett ord utan lät dem slå honom. En elev var värst
och knuffade ner Bei på betonggolvet kanske
fem eller sex gånger. När Bei vägrade att resa sig,
drog de upp honom på fötter och slog och sparkade
honom tills han låg på golvet igen. Vid ett
tillfälle låg han med ansiktet upp när eleven gick
fram och sparkade honom i huvudet. När han
lyckats sätta sig upp gick två elever fram och slog
honom i ansiktet i ungefär två minuter. De turades
om så att en tog över när den andre behövde
vila. Deras slag lät som exploderande smällare…”
elev
”Då kan vi också
slå honom?”
En av eleverna som deltog i misshandeln vittnar:
”Ungefär klockan halv tre på eftermiddagen
höll jag och några vänner på att förbereda oss för
att gå hem när en leende Wang Xingguo kom gående
genom skolans ingång och sade: ’Gå inte
iväg. Wang Xiongxiang, Huang Longmin och
några till håller precis på att hämta Bei Guancheng.’
Eftersom vi allihop var ganska okynniga
elever som inte hade något emot ett slagsmål eller
att prygla någon då och då och eftersom vi
hade hört att andra redan hade slagit Bei Guancheng
sade vi genast unisont: ’Så då kan vi också
slå honom?’
Efter att vi hade sagt det hämtade vi några
bambukäppar och andra vapen att slå honom
med och hetsade upp oss. Wang Xingguo såg allt
detta men gjorde inget för att stoppa oss. Tvärtom
skrattade hon högt. Av vad vi kunde se stödde
Wang Xingguo helt och hållet vår ’revolutionära
handling’.
Det är först nu som vi har genomskådat Wang
Xingguos ondskefulla personlighet, hur hon provocerade
oss till att slå Bei Guancheng. Wang
Xingguo är Bei Guanchengs bödel. Hon måste ta
på sig skulden för det som hände. Vi blev lurade.”
Ur Michael Schoenhals, red., ”China’s Cultural
Revolution, 1966-1969: Not a Dinner Party”,
Armonk och London: M. E. Sharpe 1996, avsnittet
“Eyewitnesses”.
58 · KINA