Karlstads Segelsällskaps medlemstidning Nr 2 Mars 2008 Årgång 80

Lä t t s k a d e t i n t e
a l l t i d v a r a
Den enorma kolsvarta damen spänner
ögonen i mig och säger” det kostar
trehundra dollar”. Trehundra det är
precis vad jag har undanstoppat i båten.
Vi är på st John US Virgin och efter
att ha seglat jorden runt är vi ganska
luttrade när det gäller imigration.
Antagligen var den kvinnliga
tjästemannen på dåligt humör då vi
kommit in rätt sent. Jag återvänder
till båten för att hämta pengarna. Att
bråka är ingen idé. Vid återkomsten
sitter den väldiga fortfarande och fyller
i blanketter och bläddrar I passen.
Plötsligt stelnar hon till. Hon har sett
vår röda US stämpel. Vi har varit här
förut vilket vi försökt påtala. Glad blir
hon inte. Hon måste göra om hela
proceduren som just tagit en timma.
Ni behöver inte betala morrar hon. Jag
vill gärna krama tanten men hon intar
en mycket avvisande attityd. Hon säger
inte ens välkomna till US när vi är klara.
Många är mötena med custom och
imigration. Till exempel på Madeira.
Jag ville klarera ut. Det yttre kontoret
tomt. Från ett inre rum hördes stön. Där
halvlåg en man i en stol, likblek med
svetten rinnande i ansiktet. Jag sprang
in till polisen som hade kontor näst intill.
Ambulans. Förhör av polisen som
sen försvann. Där stod jag i ett övergivet
kontor.Vad göra? Jag letade rätt
på mina papper klarerade själv ut mig
med en stämpel jag hittade på skrivbordet,
lämnade custom och seglade till
Grand Canaria där man gav fullständigt
fan i vem som kom eller stack.
I Panama hade jag tänkt fixa avseglingen
från en ö, Tortuga, men där fanns
ingen personal. I stället för att återvända
till Panama City seglade vi mot Cocos
Island. Där hade vakterna fullt upp med
att förstå hur jag kommit loss från Panama.
Gunnar Åberg hade gett mig ett
råd att ta med en flaska till de ensamma
vakterna. Det löste allt. Fast egentligen
är jag fortfarande kvar i Panama.
På Galapagos hade jag svårigheter med
att få tillbaka våra pass som marinen
tagit. Ett besök hos kaptenen i den
bländvita uniformen var utan gehör
förrän jag sagt att jag var major i
Sverige.Då löste sig allt och jag bjöds
även på en drink. Vi var ju kollegor.
I Karibien kan det vara påfrestande att
segla mellan öarna då de alla är olika
suveräna stater. Det gäller att inte spela
“Allan”, vara glad ,hövlig och att ha rätt
klädsel. Bli inte förbannad om Du måste
skriva crewlist i sex ex utan karbonpapper
även om det ligger sådana på andra
sidan disken och man inte vill låna ut
dem. Jag har sett hur man totalt negligerar
stressade skeppare genom att titta
rätt igenom dem som om de inte fanns.
På St Helena där man ligger på svaj
utan skyddande pirar kan det hiva
rätt rejält i dyningen. Där kom en båt
ut med en stilig kvinnlig officer som
i den grova sjön föll rätt i min famn
när hon skulle gå ombord. Märkligt
nog tyckte hon det var trevligt.
I Kapstaden höll jag på att bli internerad
på livstid för att jag besökt
kontoren i fel ordning. Det är ju ofta
många olika kontor som skall besökas
då man anländer till en ny hamn,
custom,imigration, harbourmaster,
healthoffice. Att alla dessa ligger på samma
ställe i stan är inte att räkna med.
Det är förstås inte alla gånger det
jävlas. När vi en morgon vi femtiden
letade oss in genom tjockan till Lerwik
på Shetland stod tullarna redan på
kajen och väntade. “Vi tyckte det var
lika bra att passa på innan ni somnar”.
När allt var klart efter tio minuter blev
vi inbjudna på en öl på yachtklubben
Forts sid 8
Regatta, Karlstads Segelsällskaps medlemstidning Mars 2008 nr. 2 årgång 80 7