inkerilaisten viesti - Inkeri-tiedon portaali

More documents

Recommendations

Info

Valev tlibopuu: Hur Ingermanlande ostersjofinska befolkning under andra varldskriget forintades Folkrakningsuppgifterna fran Sovjetunionen efter andra varldskrigets slut visar att Ingermanlands ostersjofinska befolkning har forsvunnit nastan sparlost. Sista gangen ingrerna fanns med i folkrakningstabellerna var 1959, och da angavs deras antal till 1100. Darefter (1970 och 1979) har folkslaget inte haft nagon egen rubrik. Antalet manniskor som talar spraket synes ha sjunkit under den niva som myndigheterna nu anser utgora den lagsta gransen for ett »levande sprak». Folket och spraket ifraga har i sjalva verket inte varit sa betydelselost att det skulle berattiga ett forsvinnande i tysthet. Tvartom har det haft ett forflutet fullt v fargrika historiska handelser, nara anknutet till de storre folken kring Ostersjon. Hartill kommer ocksa de enorma lidanden, som detta folk har fatt utharda utan nagon egen skuld. Lidanden, som med all sannolikhet aven har bidragit till dess nyligen offentligt konstaterade undergang. Geografiskt utgovs Ingermanland av Finska vikens sodra kustlandskap med en ca 150 km. strandlinje mellan Narva i Estland och Leningrad i Ryssland, ett omrade ganska lagt land med stora skogar, talrika vikar och med gamla byar i adalar. Historiskt sett gar Ingermanlands granser dock fran Narva-floden till Ladoga, omfattande bada sidor av Neva-floden, Leningrad (f d S:t Petersburg) maste anses som en nykomling med sitt sena grundlaggningsar 1703 i ett omrade, dar de ostersjofinska stammarna var urinvanare innan slaverna avancerade till denna breddgrad omkring 600 eKr. Detta land drogs in i Sveriges intressesfar redan genom det tredje korstaget till Finland i slutet av 1200-talet, nar formyndarregent Torgils Knutsson forsokte befasta Nevaans mynning. Intresset vaxte ytterligare under Johan III:s ryska krig (1570 12 —95). Stobovafreden ar 1617 gav Sverige fasta landsforbindelser med Estland och darmed hela Ingermanland for en period av nara hundra ar och landet blev ett sarskilt Ian med en svensk generalguvernor. Denna erovring gick ater forlorad i Nystads-freden ar 1721 som resultat av Karl XII :s krig. Alia dessa gransandringar och standigt pagaende krig vid Finlands ostgrans medforde ocksa andringar i befolkningens sammansattning i Ingermanland. Redan den forsta svensk-ryska gransdragningen i samband med freden i Noteborg (Schliisselburg) ar 1323 hade fatt mycket betydande konsekvenser for hundratals ar framat, kanske for all framtid. Denna gransdragning delade upp det karelska folket i en vastlig och en ostlig stam med avvikande framtida utveckling saval religiost, kulturellt som sprakligt. Den allmanna lekmannauppfattningen ar att den ingermanlandska befolkningen bestar av efterkommande till olika finska invandrargrupper som talar ett relativt gemensamt finsk-ingermanlandskt tungomal utan storre skillnader. Men sakforhallandena ar inte alldeles sa enkla. I stora drag har Ingermanlands dialekter traditionellt blivit uppdelade i foljande tre storre grupper: ayramois-, savakko- och inkeroisdialekterna. Med ayramoisdialekterna menade man sprakbruket hos dem som harstammade fran invandrare som hade kommit till Ingermanland fran Ayrapaa harad pa Karelska naset, strax vaster om gransen. Med savakkodialekten avsags sprakbruket hos de invanare som harstammar fran Savolax, sarskilt fran trakterna omkring Nyslott (Savonlinna) som ocksa lag intill den tidigare gransen. Personer som talar de tva omnamnda dialekterna harstammar fran senare invandrare efter Stolbovafreden. Inkeroisdialekterna daremot anses vara avsevart aldre i detta omrade, harstam-
made direkt fran tungomalet hos de karelska stammar som tidigare, sannolikt fore kristnandet, hade sokt sig till Ingermanland. De lade under sig trakterna vid fioden Inkere (pa ryska Izorai), som tydligen gett namn at hela landskapet. Manga av de personer som talar inkeroisspraket har sjalva ocksa kallat sig karelare. Hartill kommer aven skillnader ur trossynpunkt. Medan ayramois- och savakkotalande vanligen ar lutheraner, ar inkeroistalande oftast ortodoxa, utom i de geniensamma byarna dar trosovergang har fb'rekommit. Man har dragit slutsatsen att inkeroistalande harstammar fran de aldre skikten av befolkningen, som blev kristnad utifran Novgorod. Efter andra varldskriget, alltsa nar nedskrivningen av den ostersjofinska befolkningen i Ingermanland redan var praktiskt taget slutford, har det uppstatt stora principiella andringar i teorierna om Ingermanlands urbefolkning. En grupp yngre estniska sprakforskare vid Tartu-universitetet med professor Paul Ariste i spetsen framlade under 1950-talet teorin att en del av Ingermanlands ostersjofinska befolkning — namligen storre delen av de inkeroistalande — maste anses vara landets verkliga urinvanare och inte senare invandrare, som fallet var med de ayramdis- och savakkotalande (se P. Ariste: Emakeele Seltsi Aastaraamat 2, Tallinn 1956, s. 32—62). Foljden av dessa tankegangar blir att inkeroisdialekterna inte bb'r raknas som finska eller karelska dialekter, utan som ett helt sjalvstandigt sprak jambordigt med andra ostersjofinska dottersprak i grupper finska, karelska-olonetsiska, vepsiska, votiska, estniska och liviska. From 1950-talet ar teorierna om inkeroisdialekterna som ett sjalvstandigt ingermanlandskt ursprak allmant accepterade bland sovjet-estniska vetenskapsman, vilket kommer till uttryck i den litteratur som kommer ut i Estland. Man skriver konsekvent om isurispraket (av izora, den ryska varianten av inhere) eller om de ingermanlands finska (ingerisoome) dialekterna, som behandlas som helt separata sprakliga foreteelser. Aven de sovjetiska myndigheterna har accepterat denna indelning i sin statistik, vilket framgar av folkrakningstabellerna. Men ett sadant isarhallande har de facto existerat redan under den tsarryska tiden. Allt aldre statiskt material registrerar ganska noga sadana nationella skillnader. Medan uppfattningen om ett sjalvstandigt sprak har blivit allmant accepterad i Estland, har sprakvetare i Finland intagit en aterhallsammare hallning. Den gamle veteranen Lauri Kettunen hann fore sin dod kommit med ett klart ifragasattande (Tidskriften »Virittaja» 1957, s. 124—131). Andra sakkunniga i Finland synes sta avvaktande eller har helt enkelt avstatt fran att ta stallning till en fraga, som under de nuvarande forhallanden kan tolkas som rent akademisk, kanske meningslos, sarskilt, med tanke pa hur svart det i allmanhet ar att gora en gransdragning mellan dialekt och sprak. Sovjetregimen har for sin del under trettiotalet (1933—1938) gjort ett omfattande forsok att utarbeta ett eget ingriskt skriftsprak fdr skolbruk. Titeln pa den storsta ingriska spraklaran fran den tiden, forfattad av V. I. Junus, lyder: »Izoran keelen grammatikka» (Ingriska sprakets grammatik) utgiven i Leningrad 1936. Alltsa anger redan titeln att det galler att sarskilt sprak. I. A. Selitskaja har sammanstallt en bibliografi over all utkommen undervisningslitteratur pa ingriska eller inkeroisspraket (Sovjeskoje finno-ugrovedenije I, Leningrad 1965, s. 302—305). Pa listan finns sanimanlagt 25 titlar pa bocker i modersmal, matematik, geografi, biologi etc for ingriska grundskolor. Det ingriska spraket var utarbetat pa grundval inkerois-dialekterna. Salunda ar iden med ett eget ingriskt sprak ingalunda nagot nytt. Tydligen har de sovjetestniska sprakvetarna bar a velat fortsatta dar utvecklingen avbrots 1938. Forsok med egna skolor och eget sprak tog namligen detta ar ett tvart slut, samtidigt med en deportationsvag, som inbegrep aven forfattarna av ingriska skolbocker. Samma sak hande ocksa med det karelska och vepsiska spraket i Karelen och lapskan pa Kolahalvon. Att tidpunkten sammanfaller med de stora stalinistiska utrensingarna forvanar ingen. Men det nya offentliga hojandet av en tidigare dialekt till ett »nytt» sjalvstandigt sprak — sarskilt nar detta sker pa sprakets dodsbadd — ar dock en mycket markvardig sak, dar motsvarigheter ar svara ett hitta. 13
Page 2 and 3: TOIMITUS KONTTORI TILAUSHINTA inker
Page 4 and 5: Rovasti S. J. Laurikkalan kuolemast
Page 6 and 7: Kaikki tiet johtavat Roomaan Rooma,
Page 8 and 9: alimmat kerrokset olivat olleet tul
Page 10 and 11: KAIKKI TIET jatkoa s. 8 Ei, Roomaa
Page 14 and 15: Sprakstatistik for minoriteter ar a
Page 16: KAJATAMMi ALINA Ajankohtaisia ilmoi

inkerilaisten viesti - Inkeri-tiedon portaali

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?