REGISTER ÖVER GÅRDAR, TORP OCH BACKSTUGOR I LARVS ...

De på församlingen skrivna och boende på ålderdomshemmet. Minnen
nedtecknade av K. A. Lidén.
Från min tidiga barndom mindes jag en hel del av dem som bodde på
ålderdomshemmet. (Nuvarande Källsro). De var ju här intagna dels för att de var
fattiga dels på grund av sjukdom. Den gängse benämningen på dessa människor
var hjonen = fattighjonen. Deras sociala ställning i samhället var den lägsta
tänkbara. De hade ingen rösträtt eller någon möjlighet att göra sig hörda.
Jag skall försöka att berätta om några av dem. Jag börjar med Anders Rosendahl
även kallad "Änglafar". Öknamnet änglafar hade han fått av att han hade för vana
att kalla alla flickor han mötte för änglafröknar. Denne man var något av en
enstöring, kanske han led av någon slags fobi.
När han skulle äta tuggade han maten 2 gånger alltså spottade han ut maten efter
första tuggningen i en hög, som när hela portionen var genomtuggad tuggades en
andra gång och svaldes. Av förståeliga skäl kunde han inte äta tillsammans med
de andra utan serverades på det egna rummet.
Erik Rosendahl var en annan intagen, troligen brorson till Anders. Erik var lite
skräddarkunnig och anlitades av bygdens folk till lite enklare sömnad. Han var
också djupt religiös. Man kunde ibland höra honom stå på kvällarna på den
närbelägna kullen och förrätta andakt. Ganska musikalisk sjöng han då högt och
ljudligt psalmer. Han kunde även spela på orgel som fanns i hemmet.
Karl-Magnus Jonsson var en personlighet. För att skaffa sig lite inkomster
samlade han tombuteljer, skrot och lump som han sedan sålde i Vara. Detta kunde
kanske inbringa någon krona till snus m.m.
Johan Fritiof Lind hade varit ladugårdskarl, liten till växten men av segt virke.
Han orkade även på ålderns höst hjälpa till med vedhuggning m.m. Lind var
kanske ibland lite ilsken av sig, när det gick honom emot. Vid ett tillfälle hade
Lind och Karl-Magnus efter att blivit undfägnade med starka drycker råkat i luven
på varandra. Föreståndarinnan på hemmet ringde då till styrelseledamoten Bolin
på Bäckaskog för att få hjälp med bråkstakarna. Bolin gav de båda bråkstakarna
omgående ett par rapp med sin käpp varpå lugnet var återställt. Man kan ju fråga
sig vad ett sådant ingrepp från socialnämnden i dagens samhälle skulle leda till.
"Vassa-Lotta" Lotta hade fått detta namn efter att ha varit gift i sitt första
äktenskap med en man som hette Vass. Efter att ha blivit änka gifte hon om sig
med en f.d. soldat Östberg. Efter att hon blivit änka en andra gång flyttade hon till
ålderdomshemmet, men hade där ett eget boende med eget hushåll. Jag minns att
hon hade en spis i rummet där hon lagade sin mat. Hon gick ofta ut i bygden på
"proviantering". Av snälla människor fick hon då ofta en bakekaka eller lite sovel
m.m.
Lotta hade nog som många andra på den tiden fått slita ont, men hade trots detta
en god fysik och hennes mentala hälsa var sannerligen inget fel på. Det var inte
tillrådligt att ge sig i dispyt med Lotta för hon fick alltid sista ordet. Vid ett tillfälle
skulle en man driva med Lotta. Han sa till Lotta "Du som ä så säker Lotta du kan
väl hoppa över lagårdstaket"" Ja, hoppar du före kommer ja efter "svarade Lotta.
Kyrkoherde Linder skulle en gång förmana Lotta att hålla tand för tunga med den
kända devisen "Tala är silver men tiga är guld. "Lotta blev inte heller denna gång
svaret skyldig, utan genmälde rappt "Det beror allt på va yrke en har."
Johanna Jonsdotter. Johanna var en mycket snäll människa, men som kanske inte
hade fått så stora gåvor å huvudets vägnar. Hon sökte dock alltid göra så gott hon
kunde. Jag minns särskilt hur hon gick på kyrkogården och skötte gravar över