Essex Green • Tralala • Totalt jävla mörker • Gentleman ... - Groove

Tralala
Det är sen fredagseftermiddag i East Village
på Manhattan. New York badar i solsken.
Jag träffar Tralala på baren Botanica, en
trappa ner under markplan. Vi får flytta på
oss några gånger innan vi kommer undan
de skrålande högtalarna.
Tralala, som i sommar besöker Sverige och
Emmabodafestivalen, består till vardags
av sju personer. Fyra tjejer framför varsin
mikrofon och tre killar bakom gitarren,
basen och trummorna. Men på plats
i den lilla baren är sångerskorna Nicole
Lang, Liane Moccia och trummisen Josh
Madell. De beställer in varsin drink och
berättar historien om bandnamnet.
– Vi hann bara göra ett par spelningar
innan vi fick skivkontrakt. Och från början
hade vi ett annat namn, Tight Fit, men
det visade sig att ett gammalt australiskt
band hette så, så vi var tvungna att byta,
säger Josh Madell.
– Det fanns en massa olika namnförslag.
Bland annat Wonder Regular. Jag kom
på det namnet och älskade det, förklarar
Nicole. En kille på skivbolaget älskade
också namnet, men sedan berättade hans
fru att det var en tampongstorlek. Jag blev
förkrossad. Men sedan var det faktiskt
hans fru som kom på namnet Tralala.
– Det finns många referenser till namnet.
Bland annat från en bok av Hubert Selby
som heter Last Exit to Brooklyn. Den
finns också som film med Jennifer Jason
Leigh som huvudkaraktären Tralala. Det
är en underbar bok, en underbar film och
Mycket människor,
mycket kul
en underbar karaktär. Samtidigt som det
är ett otroligt roligt och fånigt ord, skrattar
Josh.
Är ni ett fånigt band?
– Nej, vi är roliga och det är en stor skillnad
på rolig och fånig, replikerar Josh.
– Vi tar bara inte allt så allvarligt, fyller
Liane i.
– Vi försöker vara ett roligt rock’n’rollband.
Catchy och enkelt. På nåt sätt tror
jag att det här bandet är en reaktion mot
många av New York-banden som försöker
så hårt hela tiden, dom strör sina
krossade hjärtan över musiken, trots att
det kanske inte alla gånger känns så originellt,
säger Josh.
Just nu håller bandet på att spela in
demos med låtar som är tänkta att bli det
nya albumet. Inget releasedatum är satt,
men inspelningen är tänkt att börja i juli.
Och de är överens om att det kommer bli
annorlunda.
– Från början hade vi Harold; som skapade
bandet, hade visionerna och skrev
låtarna, förklarar Liane.
Harold hade samtidigt med Tralala
även bandet Hong Kong. Och under
inspelningen av Tralalas skiva blev Hong
Kong signat av förre The Cars-sångaren
Ric Ocaseks skivbolag. Och efter modigt
övervägande valde han att satsa helhjärtat
på Hong Kong. Istället plockades Marty
Violence, från Nicoles andra band Direct
From Hollywood Cemetary, in på bas.
– Vi kommer ju fortfarande att vara en
vokalgrupp med harmonier. Men jag tror
den nya skivan kommer ha mer struktur
gentemot den förra skivan som var ganska
enkelt uppbyggd, säger Nicole.
Till exempel handlar en av de nya
låtarna om en kolgruveolycka i Virginia
förra året.
– Det är en annorlunda låt och inte vad
bandet egentligen handlar om, men det
har fungerat bra, försäkrar Josh.
– Och det är varken en ledsam ballad
eller en politisk låt, utan mer en rå människoskildring,
säger Nicole.
Bandet jämförs annars ofta med The
Ramones, mycket på grund lekfullheten
och tramsigheten som hela tiden ryms i
de snabba, raka och enkla poplåtarna.
– Du behöver inte sätta dig ner och fun-
Roman Barret
dera över texterna, säger Liane.
– Men det betyder inte att dom inte kan
vara smarta eller intressanta. Det finns
vissa regler när du gör en låt till Tralala.
Du måste först och främst ha i beaktande
att det kommer vara fyra tjejer som
sjunger den, så det kommer inte att bli
någonting personligt. På nya skivan
skulle jag säga att hälften av låtarna är
partylåtar om att gå ut med dina vänner
och ha kul, fortsätter Josh.
Att Tralala består av sju olika individer
gör allting svårare, och gör att allt tar
lite längre tid. Förutom då faktumet att
även gaget ska delas på sju.
– Ibland är det rena mardrömmen, säger
Liane.
– Visst blir det problem ibland, bara som
att skriva en spellista med sju personers
åsikter, säger Nicole. Men problemen
gå över väldigt fort. Det är som på scen
– mycket människor, mycket kul och
mycket som händer.
Jesper Bohm
www.groove.se 25