Medicinskt program för andningsorganens sjukdomar - Landstinget i ...

Medicinskt program för 

andningsorganens 

sjukdomar 

Medicinska program i Östergötland 

1999 

ISBN 91-973381-7-6

2 

INNEHÅLL 

Förord 5 

Inledning 7 

Syfte 8 

Andningsorganens sjukdomar 8 

Grundläggande värderingar 11 

Andningsvägarna 13 

Tobaksrökning 15 

Rökvanor 16 

Medicinska effekter av rökning 16 

Passiv rökning 16 

Tobak och andningsvägarna 17 

Övriga hälsorisker 17 

Metoder för rökavvänjning 17 

Sjukdomsbeskrivningar 19 

Allergi och annan överkänslighet 19 

Astma 19 

Allergisk snuva (allergisk rinit) 38 

Annan överkänslighet i näsan (vasomotorisk rinit) 44 

Näspolyper (näspolypos) 48 

Infektionssjukdomar 51 

Infektionssjukdomar i andningsorganen – allmänt 51 

Inflammation och infektion 53 

Övre luftvägsinfektion (ÖLI) 55 

Snuva (rinit) 55 

Bihåleinflammation (sinuit) 55 

Mellanöroninflammation (otit) 56 

Inflammation i mellanörat utan varbildning (otosalpingit) 57 

Halsfluss (tonsillit) 58 

Halsböld (peritonsillit) 58 

Svalgkatarr (faryngit) 59 

Stämbandskatarr (laryngit) 59 

Falsk krupp (pseudokrupp) 60 

Struplockskatarr (epiglottit) 60 

Nedre luftvägsinfektioner 61 

Influensa 61

Luftrörskatarr (bronkit) 64 

Lunginflammation (pneumoni) 64 

Kikhosta (pertussis) 69 

RS-virusinfektion 69 

Tuberkulos 70 

Vaccination 72 

Antibiotika vid luftvägsinfektioner 72 

Övriga vanliga sjukdomar 74 

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) 74 

Rethosta – kronisk luftrörskatarr (kronisk bronkit) 83 

Lungemfysem 86 

Kronisk andningssvikt (kronisk respiratorisk insufficiens) 89 

Förstorad körtel bakom näsan (adenoidhypertrofi) 95 

Förstorade halsmandlar (tonsillhypertrofi) 97 

Snarkning/sömnapnésyndrom (OSAS) 99 

Heshet – stämbandssjukdomar 105 

Övriga ovanliga sjukdomar 109 

Lungkomplikationer vid för tidig födsel (bronkopulmonell 

dysfunktion, BDP) 109 

Cystisk fibros 112 

Selektiv immunbrist – hypogammaglobulinemi 116 

Sarcoidos (Mb Schaumann) 117 

Kryptogen fibroserande alveolit 120 

Lungengagemang vid kollagenoser/vaskuliter och reumatoid artrit 124 

Luft i lungsäcken (pneumotorax) 132 

Förtroendemannagruppens delrapport 136 

Bakgrund 136 

Målsättning 137 

Metod 138 

Bemötande 142 

Förtroende 148 

Sammanfattning av bemötande och förtroende 151 

Information 152 

Sammanfattning av information 156 

Tillgänglighet och kontinuitet 157 

Sammanfattning av tillgänglighet och kontinuitet 161 

Kunskap 162 

Sammanfattning av kunskap 164 

Kommunikation 164 

Sammanfattning av kommunikation 166 

Den goda vården 166 

Sammanfattning av den goda vården 170 

Sjukdomens och behandlingens innebörd och konsekvens 170 

3

Sammanfattning av sjukdomens innebörd och konsekvens 174 

Konkreta förslag från brukarrepresentanterna (de intervjuade) 175 

Slutkommentar 175 

Ordlista 178 

Deltagare 180 

4

Förord 

I den förändring som utmärker hälso- och sjukvården i Östergötland finns 

en uttalad strävan hos ledningen att öka samverkan och samsyn mellan 

olika beslutsfattare. Det medicinska programarbetet är ett led i denna 

strävan. Det står för en långsiktig strategi som bl a syftar till att politiker 

och verksamhetsansvariga på ett konstruktivt sätt ska kunna mötas i det 

gemensamma arbetet med att nå målet: bästa möjliga hälsa för östgötarna. 

Landstinget har valt ut ett antal viktiga vårdområden där det medicinska 

programarbetet ska bedrivas. Behovsstyrd vård, patient- och anhöriginflytande, 

helhetsperspektiv på ett sjukdomsförlopp, kunskapsbaserad sjukvård, 

kostnadseffektivitet, resultatutvärdering och rangordning av vårdbehov 

(prioritering) är viktiga hörnstenar i detta arbete. Arbetet inleddes 

under 1995 och f n arbetar vi med följande programområden: andningsorganens 

sjukdomar, rörelseorganens sjukdomar, hjärtsjukdomar, stroke, 

psykisk ohälsa, demenssjukdomar samt cancer. 

I början av 1999 utgavs "Modell för kunskapsbaserad prioritering och 

resursfördelning", som är en delrapport inom det medicinska programarbetet. 

I denna redovisas vårt hittillsvarande arbete med att utveckla en 

modell för prioritering inom hälso- och sjukvården. I rapporten redovisas 

även våra utgångspunkter vad gäller behov, resultat och kostnadsanalys. Vi 

lyfter även fram etiska aspekter vid prioritering. Utvecklingen inom detta 

område kommer att gå vidare. 

I denna första utgåva av programmet om andningsorganens sjukdomar 

har vi strävat efter att ge i första hand politiker och tjänstemän en någorlunda 

begriplig information om: 

olika sjukdomar i andningsorganen, 

dess betydelse för patienten, 

möjligheter till medicinska åtgärder och resultatet av desamma och 

kostnadseffektivitet av respektive åtgärd. 

Det yttersta syftet är alltså att dokumentet ska kunna utnyttjas i situationer 

där resursfördelning och prioritering är aktuella. Förhoppningsvis 

ska dokumentet i viss mån fylla detta behov. Det är emellertid ingen slutprodukt 

utan bör betraktas som en plattform, på vilken man successivt kan 

bygga vidare och utföra förbättringsarbeten genom fortsatt kontinuerlig 

bearbetning. 

5

Programmet kommet att ligga till grund för avtal om hälso- och sjukvårdsinsatser 

vid sjukdomar i andningsorganen mellan landstingets nämnder 

och berörda vårdgivare. Det utgör en också en plattform för fortsatta diskussioner 

om vårdutveckling m m. 

Som nämndes ovan kommer programmet kontinuerligt att utvecklas och 

förnyas. I takt med att vi ökar vår kunskap inom denna och andra sjukdomsgrupper, 

skapas förhoppningsvis bättre möjligheter att på ett faktabaserat 

sätt diskutera vilket vårdutbud som ska tillhandahållas östgötarna. 

Detta förutsätter även en genomgripande diskussion om hälso- och sjukvårdens 

mål. 

Avsikten är också att utveckla dialogen med östgötarna om de val som 

måste göras inom hälso- och sjukvården och vilka värderingar som ligger 

till grund för dessa. 

Vi vill särskilt tacka ordföranden i den medicinska programgruppen, 

chefsöverläkare Björn Tilling, och hans medarbetare och samordnaren i 

förtroendemannagruppen, Malou Lindberg, för deras engagemang i 

programarbetet och idoga arbete med sammanställningen av denna skrift. 

Linköping i juni 1999 

Paul Håkansson, Gunilla Nyrén, 

landstingsråd och projektledare 

ordförande i den 

politiska styrgruppen 

6

Inledning 

Gapet mellan behov och resurser, och de utmaningar som detta skapar 

för svensk hälso- och sjukvård inför 2000-talet, diskuteras bl a i delbetänkandet 

HSU 2000 (SOU 1996:163). 

Den medicinska utvecklingen skapar nya möjligheter att behandla sjukdomar, 

särskilt i den växande gruppen äldre, samtidigt som de ekonomiska 

resurserna är begränsade. Detta ställer fortsatt höga krav på ett effektivt 

utnyttjande av de ekonomiska resurserna inom kommuner och landsting, 

liksom de politiska processerna att åstadkomma en folklig förankring för de 

värderingar som ska ligga till grund för prioriteringar inom vården. Kraven 

ökar också på en öppen dialog mellan politiker, administratörer och dem 

som arbetar i hälso- och sjukvården, i syfte att utveckla verksamheten och 

hushålla med begränsade resurser. 

Inom Landstinget i Östergötland sker arbetet med att hantera det ökande 

gapet mellan behov och resurser på olika sätt. Det finns en uttalad strävan 

att försöka påverka behovet av hälso- och sjukvård i befolkningen. Detta 

sker dels genom omfattande folkhälsoinsatser, dels genom en utökad och 

fördjupad samverkan mellan sjukvård och andra, främst kommunerna och 

försäkringskassan. För att i mesta möjliga mån anpassa landstingets kostnader 

till minskade intäkter, har det under de senaste åren även genomförts 

omfattande rationaliseringar och effektiviseringar inom hälso- och 

sjukvården i länet. Detta arbete kommer att behöva fortsättas även i framtiden. 

Den mer långsiktiga strategin innebär att det skapas förutsättningar för 

en dialog om hushållning med resurser och prioritering efter befolkningens 

behov av hälso- och sjukvård. Denna dialog sker huvudsakligen mellan 

politiker och medicinskt verksamhetsansvariga men måste också innefatta 

patienter, deras närstående och allmänheten. Arbetsredskapet i 

denna dialog utgörs av det medicinska programarbetet. 

7

Syfte 

Det övergripande syftet med medicinska program är: 

att se hälso- och sjukvården ur ett medborgarperspektiv, där befolkningens 

behov av hälso- och sjukvård blir styrande och vägledande för 

tilldelning av resurser respektive prioritering. 

att stärka medborgarnas/patienternas ställning och medverkan i 

vården och att utgöra en plattform för ökat engagemang av 

förtroendevalda. 

att utveckla dialogen om hushållning och prioritering mellan politiker 

och medicinskt verksamhetsansvariga. 

att skapa optimala helhetslösningar i ett vårdkedjeperspektiv, primärvård–länssjukvård–högspecialiserad 

vård, inklusive samverkan 

med kommuner och försäkringskassa. 

att utifrån behovssynen öka samverkan över organisatoriska gränser 

och leda fram till gemensamma riktlinjer för resultatutvärdering 

inom olika sjukdomsgrupper. 

Andningsorganens sjukdomar 

Ansatsen med programarbetet är att presentera en analys av sjukdomsgruppen, 

problem och behov i samband med detta, ur såväl ett professionellt 

som ett patient- och närståendeperspektiv. 

Detta program beskriver de vanligaste sjukdomarna i andningsorganen, 

d v s näsan, svalget, luftstrupen och lungorna. I programmet finns också en 

beskrivning av öroninflammation eftersom detta är så intimt förknippat 

med infektioner i de övre luftvägarna. Lungcancer beskrivs i medicinska 

programet om tumörsjukdomar. 

Sjukdomar i andningsorganen är den vanligaste anledningen till kontakt 

med sjukvården och utgör den vanligaste orsaken till läkarbesök, framför 

allt i primärvården. Här finns sjukdomar med lindriga, kortvariga symtom 

som inte kräver specifik medicinsk behandling och sjukdomar som är kroniska, 

svårt invalidiserande och obotbara. Barn och ungdomar drabbas oftare 

av infektionssjukdomar och allergier än vuxna. 

Många sjukdomar ger likartade symtom och besvär men har olika 

sjukdomsorsaker och behandlas därför på olika sätt. Behandlingar av sjukdomar 

i andningsorganen kan både vara medicinska och kirurgiska. 

8

Samma sjukdom kan ha olika svårighetsgrader, t ex lindrig och svår astma, 

och behandlas inom olika delar av sjukvården, t ex inom primärvård, av 

barnläkare, medicinklinik och lungmedicinsk klinik. Många sjukdomar kan 

behandlas inom öppen vård och är inte speciellt resurskrävande medan andra 

mindre vanliga kan kräva högspecialiserad vård och vara mycket resurskrävande, 

t ex lungtransplantationer vid cystisk fibros. 

Programmet är indelat i sex huvudavsnitt: 

1) Ett första inledande med allmänt om anatomi och tobaksrökning. 

Nästan alla sjukdomstillstånd i andningsorganen försämras av tobaksrökning 

och vissa sjukdomar är till allra största delen orsakade 

av detta. 

2) Sjukdomsbeskrivningarna är indelade i första hand efter sjukdomsorsak; 

de första avsnitten avhandlar sjukdomar orsakade av allergi och 

annan överkänslighet och här beskrivs t ex astma och allergisk 

snuva. 

3) Nästa del omfattar infektionssjukdomarna i andningsorganen, där 

sjukdomsorsaken är virus och bakterier. Detta avsnitt behandlar 

kortfattat de vanligaste sjukdomarna men även något om numera 

mer ovanliga sjukdomar, som t ex tuberkulos. 

4) Det fjärde avsnittet beskriver andra vanliga sjukdomar i andningsorganen 

och här finns beskrivningar av sjukdomar som ger bestående 

nedsättning av lungfunktionen, t ex kroniskt obstruktiv lungsjukdom, 

framför allt orsakad av tobaksrökning, men även snarkning, 

heshet och förstorade halsmandlar. 

5) Det femte avsnittet beskriver mer ovanliga lungsjukdomar, t ex 

cystisk fibros, lungkomplikationer hos för tidigt födda barn och mer 

sällsynta sjukdomar med skilda sjukdomsorsaker. 

6) Den sista delen i programskriften beskriver förtroendemannagruppens 

undersökning som bygger på samtal och intervjuer med personer 

och anhöriga till dem som haft astma eller kroniskt obstruktiv 

lungsjukdom. 

Sjukdomsbeskrivningarna har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter 

för flera olika specialiteter såsom allmänmedicin, barnmedicin, 

lungmedicin, geriatrik samt infektions- och öron-, näs- och halsläkare. Patienter 

med sjukdomstillstånd i andningsorganen kan vårdas på många 

olika kliniker och en stor del vårdas i öppen vård i primärvård och på 

specialistmottagningar. Landstingets statistik om vårdkonsumtion och 

vårdkostnader är bäst utvecklat inom den slutna vården och därför har vi i 

9

detta program inte hunnit ta fram data angående vårdkonsumtion och 

behandlingskostnader, men arbetet på detta fortskrider och ska senare 

komplettera programbeskrivningen. 

10

Grundläggande värderingar 

Programarbetet utgår från några grundläggande värderingar. Dessa ska 

bilda utgångspunkt för dels hur resurserna ska fördelas till hälso- och 

sjukvården, dels för prioriteringar. En gemensam människosyn byggd på 

humanistisk tradition och patientens behov av trygghet, respekt och delaktighet 

i samband med vård och behandling ska känneteckna verksamheten 

i vården. 

Den humanistiska människosynen innebär att människan har frihet, 

ansvar och mänsklig värdighet. Varje människa är en kroppsligt, psykologiskt 

och andligt unik och självständig individ. Människan är en social 

varelse, beroende av såväl biologiska betingelser, en yttre miljö som 

mänskliga relationer. 

En grundläggande tanke i humanismen är att alla människor har lika 

egenvärde, och att människor inte ska rangordnas efter ras, religion, 

ålder, kön, samhällsklass, samhällsnytta eller nationell tillhörighet, när 

det gäller medborgerliga rättigheter. Människovärdesprincipen är en 

grundläggande princip i det demokratiska samhället. Att respektera en 

människas värde innebär att hon respekteras för sin egen skull, att hon 

alltid behandlas som en person med rätt att leva och utveckla sig. 

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska följande tre etiska grundprinciper 

ligga till grund för prioriteringar i vården: 

Människovärdesprincipen; alla människor har lika värde och samma 

rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. 

Solidaritetsprincipen; resurser bör fördelas efter behov. 

Kostnadseffektivitetsprincipen; vid val mellan olika verksamhetsområden 

eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt, 

mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet, eftersträvas. 

Det är således oförenligt med de etiska principerna att behoven i allmänhet 

ska styras av ålder, födelsevikt, livsstil och sociala förhållanden. Däremot 

är det rimligt att i det enskilda fallet ta hänsyn till omständigheter 

som begränsar nyttan av medicinska åtgärder. 

11

Hälso- och sjukvårdslagen stadgar fyra prioriteringsgrupper: 

I Vård av livshotande sjukdomar, vård av sjukdomar som utan behandling 

leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig 

död, vård av svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård i 

livets slutskede och vård av människor med nedsatt autonomi. 

II Prevention och habilitering/rehabilitering. 

III Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar. 

IV Vård av andra skäl än sjukdom och skada. 

Landstinget i Östergötland har redan tidigare beslutat att dessa etiska 

värderingar och prioriteringsprinciper ska bilda utgångspunkten för det 

medicinska programarbetet. 

12

Andningsvägarna 

Till andningsvägarna räknas näsan med dess bihålor, svalget, struphuvudet 

med luftstrupen och lungorna. Man skiljer på de övre (fig 1) och 

nedre (fig 2) andningsvägarna. Från luftstrupen delar sig luftvägarna i allt 

mindre och smalare luftrör för att slutligen komma till luftblåsorna, de så 

kallade alveolerna, som är omslutna av täta små blodkärlsnystan (fig 3). 

Figur 1 

Figur 2 

13

14 

Figur 3 

Andningsorganen har till uppgift att syresätta blodet. När blodet tagit upp 

syre från inandningsluften i alveolerna, pumpas det ut från hjärtat till 

kroppens alla organ där förbränningen sker i kroppens celler, så att energi 

till alla funktioner skapas. Vid förbränningen skapas koldioxid, som via 

blodet transporteras tillbaka till lungorna och avlägsnas från kroppen via 

utandningsluften.

Tobaksrökning 

I Östergötlands läns befolkningsenkät anger 17% av männen och 19% 

av kvinnorna att de röker dagligen. Andelen kvinnor som rökte var genomgående 

större än andelen för män, bortsett från den äldsta åldersgruppen. 

Män rapporterar en något högre genomsnittlig konsumtion cigaretter: 12,7 

cigaretter dagligen och kvinnor 9,9 cigaretter dagligen. 

Frekvensen rökare är högre hos personer med låg utbildning, arbetslösa 

och långtidssjukskrivna. 

Figur 4 Procentuell andel dagligrökare 

bland män och kvinnor i relation till ålder. 

15

16 

Rökvanor 

I Östgötaenkäten angav männen genomsnittsålder på 17,2 år vid rökdebut 

och kvinnor 18,1 år. 

Från tidigare undersökningar har visats att 30% av barn och ungdomar 

har prövat att röka minst en cigarett vid 11 års ålder. Motsvarande siffra 

vid 13 års ålder är knappt 50% och vid 15 års ålder ca 70%. 

Medicinska effekter av rökning 

Tobaksrökning har flera olika effekter på människan: 

1 Beroendeskapande. 

2 Cancerframkallande. 

3 Kvävande i andnings- och cirkulationssystemet. 

4 Allmänt giftiga effekter i kroppen i övrigt. 

5 Retande på slemhinnor. 

6 Allergiframkallande. 

Det har i många år varit allmänt känt, att rökning utgör en av de största 

orsakerna till för tidig död och ökad sjuklighet i stora delar av världen. I 

genomsnitt talar data för att en rökare dör 7–10 år tidigare p g a rökning 

jämfört med en ickerökare. Genom olika beräkningar kan man populärvetenskapligt 

uttrycka det på så sätt, som att 1/3–1/4 inte drabbas av ökad 

dödlighet. 1/3–1/4 av rökarna kommer att få en måttligt ökad dödlighet av 

sin rökning, medan resten, dvs ca 1/3 upp till nära 1/2 av rökarna, kommer 

att drabbas hårt av sin rökning. Den senare gruppen beräknas dö i 

genomsnitt 22 år för tidigt. Denna fördelning av risken visar att det inte i 

första hand är fråga om död och sjuklighet vid åldrarna "risk att dö vid 80 

istället för 90". Istället handlar det om att hälften av rökarna kommer att 

dö drygt två decennier i förtid. 

Passiv rökning 

Med passiv rökning menas den rök som ickerökare ofrivilligt andas in 

från rykande tobak och rökarnas utandningluft. Även passiv rökning är 

skadlig och framkallar ökad sjuklighet, men omfattningen av sjukdomarna 

är mycket svårare att mäta och därmed sämre dokumenterade. Undersökningar 

har t ex visat, att 15–20 % av vårdtillfällena på sjukhus för barn kan 

förklaras av att barnen utsatts för passiv rökning av sina föräldrar.

Tobak och andningsvägarna 

När det gäller allergi i luftvägarna, framför allt astma, löper rökaren klart 

högre risk att utveckla allergiska besvär och astma. Rökare som drabbas av 

övre luftvägsinfektioner får lättare komplikationer såsom bihåleinflammation, 

öroninflammation, luftrörskatarr och lunginflammation. Långdragen 

heshet och luftrörskatarr drabbar rökare i långt större utsträckning än 

ickerökare. 

Kroniskt obstruktiv (obstruktion = hinder, tillsnörande) lungsjukdom 

förklaras till 90% av rökning och ca 20% av alla rökare drabbas av denna 

sjukdom. 

Övriga hälsorisker 

Förutom sjukdomar i andningsorganen drabbas rökare även av hjärtkärlsjukdomar, 

lungcancer och flera andra cancerformer såsom i urinvägarna, 

livmoderhals, struphuvud, munhåla, bukspottkörtel och vissa leukemiformer. 

Rökning medför ökad risk för benskörhet, och rökning under 

graviditet ökar risken för abort, sjukdomar hos barnet och låg födelsevikt. 

Metoder för rökavvänjning 

SBU (Statligt institut för utvärdering av medicinska behandlingsmetoder) 

har utvärderat metoder för rökavvänjning och deras slutsatser sammanfattas 

i en rapport 1998 enligt nedan: 

Tobaksrökning är det största, enskilda förebyggbara och behandlingsbara 

befolkningshälsoproblemet som för många människor leder till sjukdom 

och för tidig död. De vetenskapliga studier som finns tillgängliga visar, att 

enkla frågor från sjukvårdspersonal om rökvanor, kopplade till bestämda 

råd om att sluta röka och råd om nikotinersättningsmedel, är kostnadseffektivt 

när det sker som rutin. 

Rökare som kommer i kontakt med sjukvården bör: 

1 Tillfrågas om rökvanor. 

2 Uppmanas att sluta röka. 

3 Erbjudas rådgivning och i motiverade fall 

4 rekommenderas använda nikotinersättningsmedel. 

De flesta rökare får, inom en period om några få år, kontakt med sin allmänläkare 

och tandläkare. Det är väl styrkt i vetenskapliga studier att såväl 

kort, strukturerad rådgivning som behandling med nikotinersättningsmedel 

fungerar väl i alla dessa miljöer och inte bara i speciella forskningsverk- 

17

samheter. Det är därför särskilt viktigt att verksamma inom primär- och 

tandvården, både personal och beslutsfattare, tar ett verkligt ansvar för 

rökavvänjning. 

Hypnos och andra psykologiska metoder för rökavvänjning är resurskrävande, 

och deras effekter är svagt dokumenterade. Däremot finns stöd för 

att s k kognitiv terapi kan minska risken för att på nytt börja röka efter ett 

rökstopp. Akupunktur har inte visat sig vara en verksam metod för rökavvänjning. 

En rad olika läkemedel (utöver nikotinersättningsmedel) har 

prövats, men de är antingen ineffektiva eller belastade med besvärande 

biverkningar och kan därför inte rekommenderas. 

En kraftsamling av resurserna för utveckling och spridning av kunskaper 

kring rökavvänjning och särskild kompetens i dessa frågor bör finnas, 

åtminstone i varje sjukvårdsregion. 

18

Sjukdomsbeskrivningar 

Allergi och annan överkänslighet 

Astma 

Diagnoskod 

J45.0 Allergisk astma 

J45.1 Icke-allergisk astma 

J45.8 Blandad astma 

J45.9 Astma ospecificerad 

J46.0 Akut svår astma 

Incidens och prevalens 

De obstruktiva lungsjukdomarna utgör tillsammans en av världens vanligaste 

sjukdomar, dvs är en av våra folksjukdomar. 

Undersökningar som gjorts vid olika tidpunkter, i samma geografiska 

område och med samma metodik, visar en klar ökning av astma de senaste 

20 åren. 

1986 startade en studie i Norrbotten (OLIN), i vilken man fann en astmaprevalens 

mellan 3,9 och 6,4% (läkardiagnostiserad astma). 1992 fanns en 

klar ökning av prevalensen till 7%. Av 20-åringar angav 9% att de hade 

läkardiagnostiserad astma. 

Prevalensen av astma varierar något inom landet, med den högsta prevalensen 

i norr. Det finns många olika studier från olika delar av Sverige 

gjorda under 1990-talet och prevalensen varierar från 5–8%, i någon enstaka 

studie 10%. 

Hos barn låg astmaprevalensen i olika undersökningar 1990 på 

2,1–7,9%. Under de första levnadsåren drabbas 20–40% av alla barn av 

astmaliknande symtom i samband med luftvägsinfektioner (sk luftrörskatarr). 

Av dessa barn tillfrisknar flertalet, men de som har upprepade episoder 

av luftrörskatarr och föräldrar eller syskon som är allergiska eller 

själva har andra tecken på allergi (tex eksem), löper större risk att få en 

bestående astmasjukdom. 

19

Hans Formgren har för Folkhälsoinstitutet gjort en stor sammanställning 

av olika studier på förekomsten av astma och allergi i Sverige. Denna bild 

visar en sammanställning av prevalensstudier av astma hos barn respektive 

vuxna under de senaste 20–30 åren. 

Figur 5 Astmaprevalens hos barn och 

unga 1976–1995 enligt 26 refererade 

studier. 

20

Figur 6 Astmaprevalens hos vuxna 1966– 

1995 enligt 29 refererade studier. 

Om man beräknar antalet individer som har astma, innebär ovanstående 

siffror att det finns ca 500000 svenskar med astma och 

ca 25000–33000 (6–8% x 414000 = antalet invånare i Östergötland) 

östgötar med astma. 

I landstingsenkäten i Östergötland 1995 uppgav 4,4% av den manliga 

befolkningen över 16 år att de hade astma. Motsvarande siffra för kvinnor 

var 5,7%. Vid jämförelser med tidigare år (1991 och 1993) finns en ökning 

bland alla åldersgrupper, men den är mest uttalad hos kvinnor. 1995 uppgav 

1,2% av männen och 1,4% av kvinnorna svåra besvär av astma. Svårighetsgraden 

tilltar med åldern. 1995 uppgav 4,9% av befolkningen att de 

vid något tillfälle använt astmamedicin. 

21

Astmans svårighetsgrad varierar naturligtvis mellan olika individer. De 

allra flesta med astma har en lindrig till måttlig sjukdomsbild, men många 

är också svårt handikappade av sin sjukdom. Det är svårt att få fram siffror 

på hur många som har en svår sjukdom. I ULF-undersökningen (statlig 

undersökning om svenska folkets levnadsförhållanden) har befolkningen 

själv fått uppge sin svårighetsgrad, och cirka en fjärdedel uppfattar sig då 

ha svåra besvär. 

Figur 7 Prevalensen av astma hos vuxna 

enligt ULF-undersökningen 1981, jämfört 

med motsvarande 1988/89 (SCB Folkhälsorapport 

1991, Socialstyrelsen). 

Enkätundersökningar av skolbarn i Linköping visar en ökande förekomst 

av astma; 1974 var astmaprevalensen 2,7% och 1994 var den 6,3%. 

22

x 2 -test, p = 0.003 < 0.001 < 0.001 < 0.001 

Astmadöd 

Figur 8 

Astma kan vara en dödlig sjukdom. Ett astmaanfall kan mycket snabbt gå 

över till ett livshotande tillstånd. I Läkemedelverkets nya rekommendationer 

(1997) framgår tydligt att dödligheten i astma bör kunna minskas. 

Dödsfallen är ofta kopplade till otillräcklig diagnostik, vilket i sin tur ofta 

beror på en dålig uppfattning om sjukdomens svårighetsgrad och bristande 

kunskaper om åtgärder vid akut astma hos såväl patient, anhöriga som 

läkare och annan sjukvårdspersonal. 

Riskfaktorer för astmadöd 

Tidigare akut svår astma (tidigare intensivvård, respiratorvård, två 

vårdtillfällen senaste året för astma, tre akutbesök för astma, inläggning 

senaste månaden för astma). 

Stort medicinintag (kortison i tablettform, överförbrukning av akut 

medicin). 

Annan komplicerande sjukdom (hjärt-kärlsjukdom, psykisk sjukdom). 

Svåra socioekonomiska förhållanden. 

23

I Sverige har mortaliteten i astma i alla åldrar sjunkit de senaste åren. I 

åldersgruppen 1–34 år har mortaliteten minskat från 6,2 individer/milj 

invånare 1987 till 1,0 individer/milj invånare 1994–1996. 

I de högre åldersgrupperna är det svårare att bedöma, om den minskning 

man ser beror på en reell minskning eller på svårigheten att ställa rätt 

dödsorsaksdiagnos hos patienter med sammansatt sjukdomsbild. 

Under 1990-talet har antalet dödsfall av astma i Östergötland varierat 

mellan åtta till 22 personer. Det är framför allt i de äldre åldersgrupperna 

som dödsfallen finns. Under 1980-talet dog sex barn av astma i Östergötland, 

under 1990-talet har hittills endast ett barn dött (1991). 

Medicinsk innebörd 

Astma är en sjukdom med kronisk inflammation i luftvägarna och innebär 

svullnad av luftrörens slemhinna, varierande grad av kramp i luftrören 

och ökad slemproduktion. Detta ger symtom som hosta och pip i luftrören 

samt andfåddhet. Utmärkande för astma är att symtomen varierar med 

tiden och kan försämras av olika yttre faktorer. Symtomen kan också 

förbättras spontant eller av medicinering. 

Inflammationen i luftrören gör att slemhinnan blir känsligare för retande 

ämnen. Man säger att luftrören blir hyperreaktiva. 

Mekanismerna bakom astma är komplexa och sannolikt olika hos olika 

typer av astmatiker. Astma kan vara en del i en allergisjukdom. Allergikern 

har ofta en ökad känslighet i många olika organsystem. Samtidigt 

med astma kan den allergiske också vara drabbad av rinnsnuva, ögonengagemang 

och hudbesvär såsom nässelutslag, eksem eller plötsligt 

uppträdande svullnader. Den mest fruktade sjukdomsbilden hos den 

allergiske patienten är den allergiska chockreaktionen som, om den inte 

omedelbart behandlas, leder till döden. 

Tendensen att reagera allergiskt beror på en ärftlig benägenhet att bilda 

en speciell typ av antikroppar (IgE), vilka bildas vid kontakt med främmande 

äggviteämnen. Man säger att patienten sensibiliseras, blir känslig, för 

det främmande äggviteämnet som också kallas allergen. Exempel på 

allergiutlösande ämnen är pollen, pälsdjursepitel och kvalster, men även 

födoämnen, insektsstick och läkemedel. 

Allergisk astma är vanligare hos barn och unga än hos vuxna. Hos astmabarn 

har 70% annan allergisk sjukdom, och positiv allergitest mot djur 

finns hos 85% av tonåringar med astma. 

24

Icke-allergiska faktorer spelar en större roll hos vuxna, där exposition för 

ospecifikt retande agens i hem, samhälle och arbetsmiljö kan medföra 

försämring. Exempel på ospecifika retande agens är tobaksrök, starka 

dofter, kemikalier, avgaser, kyla och fukt. De flesta personer med astma blir 

försämrade i sin sjukdom i samband med luftvägsinfektioner. 

Astma är en kronisk sjukdom som kan ge besvär under hela livet. Perioder 

utan nämnvärt medicineringsbehov förekommer, liksom att sjukdomen 

"läker ut". 

Yrkesastma 

Inom arbetslivet finns särskilt utsatta grupper – industriarbetare, målare, 

lackerare och svetsare som utsätts för kemikalier, lantbrukare som 

utsätts för damm, mögelsporer och kemikalier, bagare vilka kan utveckla 

mjölallergi, men även sjukvårdspersonal. Ett exempel är latexallergi som 

ökar, eftersom latex ingår i många sjukvårdsmateriel. 5–10% av sjukvårds- 

och tandvårdspersonal har rapporterats sensibiliserade mot latex. 

En uttalat latexallergisk person tolererar inte ens latexstoft i luften. Risken 

att utveckla astmasymtom i samband med yrkesarbete ökar vid samtidig 

rökning. 

Tobaksrökning 

Allergi mot tobak är extremt ovanligt, och reaktionen på tobaksrök är en 

ospecifik retning i de av inflammation påverkade luftrören. 

Passiv tobaksrökning är ett stort problem för astmatiker. 

Hos de flesta rökare sjunker lungfunktionen betydligt snabbare än normalt 

med åren. Har rökaren också astma blir lungfunktionsnedsättningen 

ännu större. För övrigt hänvisas till det speciella kapitlet om tobaksrökning. 

Påverkan på patientens livskvalitet 

Svårighetsgraden av astmasjukdomen varierar mellan individer. De 

flesta patienter kan leva i det närmaste normalt, medan de svårt sjuka 

kan vara handikappade av sina andningsbesvär och riskera att dö i ett 

akut anfall. 

Astma är en kronisk sjukdom som kräver långvarig medicinering. Sjukdomen 

innebär ofta en inskränkning i många aktiviteter, bla för att undvika 

kontakter med utlösande faktorer. Att inte få luft skapar ångest, och 

astmatiker som har haft svåra astmaanfall är ofta rädda för att få nya. 

Liksom vid andra kroniska sjukdomstillstånd är det av stor betydelse, att 

de som drabbats av denna sjukdom själva tar ett eget ansvar för sin livssituation. 

25

När symtom uppkommer, trots behandling, leder detta till frånvaro från 

skola och arbete, vilket får ekonomiska konsekvenser för individen. Astmaförsämring 

leder ofta till störd nattsömn och som följd av detta trötthet 

dagtid för både den sjuke och familjen. 

Förr ansåg man att astma var en psykisk sjukdom (hysterisk). Denna 

missuppfattning lever till viss del kvar i samhället. Det kan vara svårt att 

förstå att en annars frisk och stark individ blir sjuk av "mitt älskade husdjur 

eller min nybakade nötkaka". 

Det kan finnas svårigheter att välja rätt yrke för den astmasjuke, och 

barn och ungdomar behöver ofta särskild yrkesrådgivning. 

Egenvård och eget ansvar 

Enligt nationell och internationell konsensus är det av stor vikt, att de 

som drabbats får kunskap om vad som sker i deras luftvägar p g a astmasjukdomen, 

liksom att de får kunskap om de olika medicinernas verkan. 

Det är viktigt för att de ska ges möjlighet att aktivt delta och förstå sin 

egen eller anhörigas behandling. Arbetet med detta bör ses som en fortlöpande 

process; att ge den som drabbats information, utbildning och träning 

så att de, så långt som möjligt, kan känna att de förstår sin sjukdom och 

har "kontroll över astmasjukdomen". 

I denna egenvård är målet att den sjuka själv ska ha kunskap att anpassa 

sin behandling enligt den behandlingsplan som utarbetats tillsammans 

med exempelvis ett astmateam på brukarens ordinarie vårdenhet. 

Detta kräver ett etablerat samarbete mellan vårdgivare och brukare, ett 

samarbete som innefattar utbyte av information och en ömsesidig respekt. 

För en framgångsrik egenvård krävs också ofta förändringar av beteenden 

och levnadsvanor hos den drabbade och även ofta hos deras familjer, 

detta i syfte att förhindra och minska försämringsperioderna i sjukdomen. 

För att lyckas med behandlingsmålen, som för de flesta med astma bör 

kunna vara symtomfrihet dag och natt, frihet från restriktioner då det 

gäller fysisk aktivitet och bästa möjliga lungfunktion, är det av stor vikt att 

brukarna själva accepterar sin astmasjukdom och aktivt tar ett eget ansvar 

för vad sjukdomen kräver i form av förändringar och behandlingar, 

såväl med läkemedel som andra förebyggande åtgärder. 

Innebörd för familj och närstående 

För att minska symtom för den astmasjuke behövs ofta en anpassning av 

hem-, barnomsorgs-, skol- och arbetsmiljö. Detta kräver, speciellt då det 

gäller allergi, stor förståelse från övriga familjemedlemmar, kamrater och 

arbetsgivare. 

26

Ofta är flera familjemedlemmar sjuka i allergi och/eller astma, och medicinering 

och läkarbesök kan vara en stor ekonomisk belastning. 

Om man upplevt svåra astmaanfall kan oron för nya anfall vara stor hos 

de närstående och leda till överbeskydd av den sjuke. 

Möjlighet till förbättrad medicinering har inneburit att astma nu ofta 

handläggs utanför sjukhus och att ansvaret för behandlingen till stor del 

överflyttats från sjukvården till den sjuke och dess familj. 

Möjlighet att förebygga 

Primärprevention 

Astmasjukdomen uppkommer som en kombination av allergisk, ärftlig 

benägenhet och exponering för miljöfaktorer. Sedan länge ges råd till familjer 

med ökad allergirisk utifrån ärftliga faktorer; långvarig amning 

rekommenderas, liksom djur- och rökfrihet och en väl ventilerad hemmiljö. 

Den största andelen av ökningen i astmaprevalens kommer dock 

från familjer utan allergibenägenhet, varför det är svårt att påverka prevalensen 

med dessa primärpreventiva åtgärder. För den enskilde individen 

kan de dock ha stor betydelse. 

Genom att sanera viss yrkesmiljö, till exempel eliminera isocyanater 

(kemiska ämnen som används vid tillverkning av bl a plast) och latex, kan 

den yrkesrelaterade astman begränsas. 

En del nyligen genomförda studier har givit hopp om att den allergiska 

astma kan förebyggas genom så kallad hyposensibilisering (även kallad 

allergivaccination, se sid 33. Någon säker kunskap finns inte om detta 

ännu – ytterligare forskning behövs och pågår. För närvarande används 

allergivaccinationen framför allt vid allergisk snuva samt bi- och getingallergi. 

För att reducera exponeringen för allergiframkallande ämnen har många 

kommuner startat allergidagis och allergiklasser/allergiskola. Med tanke 

på problemets vanlighet är en bättre lösning att skapa en miljö som är bra 

för alla barn, inklusive allergikerna. I en sådan miljö måste djurkontakter 

och rökexponering minimeras. 

Sekundärprevention 

Det är viktigt att tidigt upptäcka astma, då man visat att att tidig och 

långvarig behandling med läkemedel, som dämpar inflammationen, behåller 

lungfunktionen bättre än endast symtomatisk behandling. 

27

En tidig effektiv behandling av uppkomna symtom minskar risken för 

kronisk sjukdom med lungskada och framtida invaliditet. 

Vid uppkommen sjukdom är det viktigt att kartlägga utlösande faktorer 

och utföra en sanering av dessa. 

Det är också viktigt att tidigt upptäcka och behandla försämring i astmasjukdomen 

genom att patienten själv kan mäta sin lungfunktion och 

genom tidigt insatt behandling förhindra att ett allvarligt astmaanfall 

utvecklas. 

Utredning 

Astmadiagnos innebär ofta långvarig och kostsam medicinering, varför 

man ska sträva efter att ställa diagnos före behandling. 

Basutredning kan ofta numera göras i primärvården, åtminstone av 

äldre barn och vuxna. Vid oklar diagnos kan ytterligare utredning, eller sk 

second opinion, bli nödvändig på specialistklinik. Små barn med tidiga 

besvär bör primärt utredas av barnläkare. 

Astmadiagnosen bör ställas med objektiva mått, antingen med spirometrihjälp 

eller sk PEF-mätare. Med spirometri erhålls säkrare värden på 

luftvägarnas grad av täthet, medan PEF-mätare är ett något grövre mått, 

men lätthanterligt och billigt. Med spirometri ges möjlighet till tidigare 

upptäckt av sjukdomen. Klara kriterier för astmadiagnos med hjälp av 

spirometri eller PEF-mätning finns. I utredningen ingår mätning av 

luftrörens grad av täthet och möjligheten att påverka denna med medicinering. 

Lungröntgen ska, speciellt hos äldre och rökare, utföras framför allt för 

att utesluta andra sjukdomar. 

Allergiutredning görs i de fall man misstänker allergisk orsak till besvären. 

Speciellt hos barn, där astman till stor del är allergiorsakad, ska 

allergiutredning alltid göras. Förutom frågeformulär kan blodprov och olika 

hudtester utföras. 

Utredningen kan också behöva innefatta miljöutredning i hem, barnstuga, 

skola och arbetsplats, avseende miljöfaktorer som ventilation, uppvärmning, 

förekomst av djurepitel etc. 

Vid misstanke om yrkesrelaterad astma kan det vara nödvändigt med 

särskild utredning med hjälp av yrkes- och miljömedicinska enheten. 

28

Ytterligare undersökningar av lungorna kan också behöva utföras, till 

exempel metakolintest, allergenprovokation eller köldprovokation. Dessa 

undersökningar mäter lungornas benägenhet att reagera med inflammation. 

I speciella fall kan ytterligare sofistikerade undersökningar vara nödvändiga 

för att utesluta eller verifiera astma. Ovanstående specialun-dersökningar 

blir aktuella först då patienten remitterats till lungmedicinsk klinik. 

Differentialdiagnoser som ska uteslutas 

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom, s 74. 

Kronisk bronkit, s 83. 

Lungembolism, (blodpropp i lungorna). 

Funktionell andningsrubbning. 

Hyperventilationssyndrom. 

Sensorisk bronkiell hyperreaktivitet. 

Lungcancer. 

Interstitiella lungsjukdomar, s 117. 

Främmande kropp. 

Högt andningshinder. 

Stämbandscancer. 

Stämbandsdysfunktion. 

Pneumotorax, s 132. 

Hjärtsjukdom. 

Infektioner. 

Matstrupssjukdom. 

Hosta utlöst av läkemedel. 

29

Sjukdomar där astmasjukdomen utgör en del i hela sjukdomsbilden 

Allergisk bronkopulmonell aspergillios (tröskdammslunga), s 120. 

Eosinofila lunginfiltrat, s 120. 

Vaskulitsjukdom, s 124. 

Näspolypos (salicylat överkänslighet), s 48. 

Astmaliknande tillstånd med sensorisk hyperreaktivitet/funktionella 

andningsbesvär 

På senare år har det uppmärksammats att luftrörsbesvär med astmaliknande 

symtom, utan att astma kan påvisas, är relativt vanligt förekommande. 

Exempel på sådana symtom är: 

Tung andning, svårt att få luft. 

Tryck, tyngd över bröstet. 

Smärta/värk/obehag i bröst/hals. 

Stopp/lock för andningen (ev panik). 

Hyperventilation (yrsel mm). 

Ömmande brosk/revbensgränser. 

Subjektiv känslighet i luftrören vid ansträngning, kyla, fukt, värme, 

rök, starka dofter, bilavgaser, kemikalier. 

Astmautredning ska göras, och om den med objektiva mått utesluter 

astma, ska patienten inte behandlas med astmaläkemedel (som dessutom 

inte hjälper dem). 

Det är viktigt att urskilja gruppen kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) 

och emfysem. Dock kan KOL finnas samtidigt med astma, i synnerhet om 

patienten är eller tidigare har varit rökare. KOL-/emfysempatienten har 

som regel en betydande lungfunktionsnedsättning och inte sällan en uttalad 

andfåddhet. Risk finns att patientens avancerade symtombild leder till 

en överförskrivning av astmaläkemedel. 

En astmaliknande sjukdomsbild kan ses vid lungcancer. Tidig diagnostik 

är av största vikt för att patienten ska kunna botas. Det är därför rimligt, 

att alla patienter med annat än tillfälliga andningsbesvär genomgår 

lungröntgen, speciellt rökare eller tidigare rökare. 

30

Behandling och rehabilitering ("State of the Art") 

Astmabehandlingens mål 

Normalisera patientens ork/kondition så långt möjligt. 

Normalisera/optimera patientens nattsömn. 

Minsta möjliga inskränkning i patientens livsföring. 

Förbättra patientens lungfunktion. 

Låg/normal retbarhet i luftrören. 

Bästa långtidsprognos. 

Minimera risken för akut anfall. 

Minska dödligheten i astma. 

Minimera biverkningar av medicineringen. 

Det finns klara riktlinjer för astmabehandling genom internationella och 

nationella konsensus. Detta finns återgivet i Östergötlands vårdprogram för 

astma och KOL. Genom en sk behandlingstrappa ges stöd för när och i 

vilka doser de olika läkemedlen ska användas. 

Möjligheten till ickefarmakologisk behandling ska utnyttjas. Det innebär 

att allergensanering, rökstopp, fysisk träning och utbildning av patienten 

är av största vikt. Ett bra sätt att överföra kunskap är via specialutbildade 

sjuksköterskor, sk astmasköterskor, som genom noggrann och upprepad 

information kan bistå patienten i denna del av behandlingen. 

Vid vårdcentralerna i Östergötland har de senaste åren inrättats ett 

flertal astmamottagningar. Av länets 41 vårdcentraler har nu 25 stycken 

etablerade astmamottagningar, jämfört med 11 år 1995. Östergötland ligger 

nationellt sett långt fram då det gäller att föra ut behandling och utredning 

av astmapatienter till primärvården. 

Dock har undersökningar av vårdkedjor och intervjuer av astmasjuka 

visat, att omhändertagandet av astmapatienterna i Östergötland ännu inte 

är optimalt. Ett fortsatt utvecklingsarbete av astmavården är därför nödvändigt. 

SFAM:s (Svensk Förening för Allmänmedicin) nätverk för astmaoch 

allergiintresserade allmänläkare har föreslagit kriterier för hur en fullvärdig 

astmamottagning bör vara utformad. 

31

En astmamottagning bör: 

Ha en verksamhetsansvarig läkare. 

Ledas av en specialutbildad sjuksköterska. 

Vara utrustad med spirometer. 

Genomföra strukturerade utredningar med PEF-mätningar, PEFdagbok, 

uträkning av variabilitet, reversibilitet och ansträngningsprovokation. 

Ge patientundervisning där sjukdomslära, prevention, medicinering 

och individuella behandlingsplaner utgör basen. 

Ha en tidsbeställd mottagning. 

Sjukgymnaster kan lära ut andningsteknik och avslappningsteknik. Detta 

kan vara viktigt för att underlätta andningen vid framför allt akuta anfall. 

Farmakologisk behandling 

Astmabehandling ges huvudsakligen som inhalationsbehandling, dvs 

läkemedel tillförs via olika hjälpmedel direkt till luftrören. Detta görs för att 

uppnå så bra effekt som möjligt och för att minimera risken för biverkningar. 

Behandlingen delas in i symtomlindrande och inflammationsdämpande 

behandling. Den symtomlindrande behandlingen är luftrörsvidgande genom 

lindring av krampen i luftvägarna. Den kramplösande effekten kan vara 

snabb och kortvarig eller mer långsamt insättande och långvarig. De flesta 

symtomlindrare hör till gruppen beta-två-stimulerare. 

Den inflammationsdämpande behandlingen minskar inflammationen i 

luftrören och ska ges regelbundet för att ha effekt. Till de inflammationsdämpande 

medlen räknas kortison och natriumkromoglikat, men även de 

allra nyaste preparaten som kallas leukotrienantagonister. 

Det finns studier som visar, att patienter som tidigt fått inhalerat kortison 

och fortsätta medicineringen en längre tid, har bättre lungfunktion efter ett 

par år än de som inte fick denna behandling på ett tidigt stadium. 

Astmabehandling utgör en balansgång för växande individer, eftersom det 

hitintills mest kraftfulla läkemedlet, kortison, i alltför stora doser innebär 

risk för försämrad tillväxt. Å andra sidan innebär också en obehandlad 

astma försenad tillväxt. 

Vid samtidiga besvär från näsan med täppthet och rinnsnuva bör dessa 

symtom behandlas, eftersom besvären i de nedre luftvägarna förbättras då 

näsbesvären behandlas effektivt. 

32

Genom att överföra kunskap till patienten och ge möjlighet till egenkontroll 

med PEF-mätning i hemmet kan patienterna själva, på ett aktivt 

sätt, ta del i sin behandling och tidigt förebygga tillfällig försämring, t ex i 

samband med en luftvägsinfektion. Till stöd för detta har speciella behandlingsplaner 

utarbetats (t ex trafikljusmodellen), där patienten får utförlig 

skriftlig information om förändring av medicineringen vid ändrade PEFvärden 

eller förändrade symtom. 

Hyposensibilisering, allergivaccination, kan övervägas när det allergiska 

inslaget i astmasjukdomen är övervägande och när optimal miljösanering 

och farmakoterapi inte givit tillfredsställande resultat. Denna behandling 

ska alltid ske på sjukhus, då risk för akut astma och allergisk chock finns. 

Hyposensibilisering innebär att man startar med att ge mycket små doser 

av allergenet under huden. Successivt ökas dosen till full dos, som sedan 

ges regelbundet under 3–5 år. 

Behandling av svår kronisk astma 

Svår kronisk astma är resurskrävande och kan göra anspråk på all tillgänglig 

medicinsk terapi. Det blir då en balansgång mellan läkemedlens 

positiva effekter och dess biverkningar. 

Försämringar kan komma snabbt, vara allvarliga och kräva snabbt omhändertagande. 

Det är då viktigt att det finns resurser för adekvat omhändertagande 

med kunnig personal och kontinuitet. Med hjälp av insatser 

från LAH (lasarettsansluten hemsjukvård) kan patienten bli mindre 

sjukhusbunden. 

Rehabiliteringsmöjligheter i Östergötland 

Rehabiliteringsmöjligheterna i Östergötland är princip obefintliga för vuxna 

patienter via landstingets försorg. Rehabiliteringssjukhus för astmatiker 

finns i Sverige i Åre. Tidigare kunde ett antal patienter per år sändas 

dit. Landstinget bekostar inte längre någon rehabilitering för vuxna astmatiker. 

Astma- och allergiföreningen bedriver fjällvistelse varje sommar och 

vinter för barn och ungdomar. 

33

Handikappinsatser 

Utrustning för att mäta lungfunktion och tillföra läkemedel är numera 

gratis för patienten. 

PEF-mätare ger ett enkelt och objektivt mått på astmasjukdomens svårighetsgrad. 

Den är nödvändig för att patienten själv ska kunna variera sin 

medicinering i förhållande till sjukdomens varierande svårighetsgrad. 

Så kallad spacer är ett hjälpmedel för att effektivt tillföra spray till lungorna. 

Den används speciellt till barn och äldre och vid akuta andningsbesvär. 

Ett ännu effektivare sätt att tillföra medicinen till lungorna är att ge den 

via en nebulisator, som ger en fin "dimma" av flytande läkemedel, som når 

långt ut i luftvägarna. Nebulisatorer används framför allt till de små barnen 

och vid akuta eller svåra astmabesvär. 

För barn med svårare astma kan vårdbidrag vara aktuellt som ersättning 

till familjen för den extra insats och tidsåtgång som barnets sjukdom medför. 

Vid svårare kronisk sjukdom kan också bostadsanpassningsbidrag för 

den enskilde individen vara aktuellt. 

Åtgärder för att sanera arbetsmiljö kan komma ifråga och i enstaka fall 

är det även nödvändigt med hjälp till egen bil, då allmänna kommunikationer 

kan vara omöjliga att klara av för den svårt allergisjuke. 

Samarbete mellan olika samhällsinstanser (t ex försäkringskassa, AMI, 

bostadsförmedling) behövs för att förebygga ytterligare ökning av allergi och 

för att underlätta för de redan allergisjuka. 

Möjlighet till egenvårdsinsatser 

Den ickefarmakologiska behandlingen med miljösanering i hem och på 

arbetsplats är en viktig egenvårdsinsats, och det är nödvändigt att ge patienten 

kunskap och stöd i detta. 

Eftersom astmasjukdomen enligt definitionen varierar i svårighetsgrad, 

krävs en varierad medicinering, och patienten själv är bästa experten för 

detta. Att följa lungfunktionen kontinuerligt är mycket viktigt för bästa 

möjliga medicinering. 

Detta är ett problem för de minsta barnen, vars lungfunktion är svårare 

att mäta. Barnets behandling kräver medverkan av föräldrarna ända upp 

mot tonårsperioden. Förbättrad teknik för inhalationsutrustning innebär 

även att de minsta barnen kan behandlas tillfredsställande, men detta 

kräver kunskap, ork och tid hos föräldrarna och regelbunden kontakt med 

professionen för handledning. 

34

God tillgänglighet med möjlighet att snabbt och lätt komma i kontakt med 

sjukvården är en förutsättning för patientens eget deltagande i behandlingen. 

Kunskap hos patient och anhöriga om hur man ska förfara vid astmaanfall 

är en annan del i egenvårdsinsatsen. De patienter som har haft, eller 

löper risk att få, allvarliga allergiska tillstånd (anafylaxi) ska noggrant 

undervisas och ha en skriftlig instruktion om behandling och åtgärder vid 

sådana anfall samt ha tillgång till särskild medicin för detta. 

Hälsovinster 

Trots en ökande förekomst av astma har mortaliteten sjunkit, och likaså 

har antalet vårddygn för astma minskat, förutom för små och späda barn. 

Kostnaderna för slutenvård av astma har således minskat. Däremot har 

öppenvårdskostnaderna och läkemedelskostnaderna stigit kraftigt, motsvarande 

den ökande prevalensen av astma (enl H Formgren). 

Denna utveckling kan delvis tillskrivas de förbättrade möjligheterna till 

läkemedelsbehandling. Genom en tidig insättning av antiinflammatoriska 

läkemedel minskas risken för en bestående nedsättning av lungfunktionen 

även i framtiden. Detta ger på sikt en positiv utveckling i sjukdomens 

prognos och även en förbättring av den enskilda individens livskvalitet. 

Man har kunnat visa, att en astmamottagning sänker samhällets kostnader 

för astma i form av mindre sjukskrivning och färre akuta och ickeakuta 

läkarbesök. 

Genom ett effektivt omhändertagande och rätt behandling försöker man 

uppnå att patienten kan leva ett så normalt liv som möjligt. Se "Astmabehandlingens 

mål" under rubriken "Behandling och rehabilitering". 

Astmatikern kan inte räkna med att bli botad, men ur patientperspektiv 

har den förbättrade behandlingen inneburit en revolution. Många astmatiker 

kan nu behandlas utan sjukhusvistelser, och barnen kan numera få 

vara hemma hos sin familj, slippa sjukhusmiljö och följa skolarbetet mer 

kontinuerligt. Trots detta innebär astmasjukdomen en inskränkt livsföring 

genom att den drabbade inte kan gå hem till kamrater med husdjur 

eller välja vilket yrke som helst. 

Forskning och utveckling 

Mekanismerna bakom orsakerna till astma är mycket komplexa. Grundforskning 

om allergisjukdomens uppkomst pågår över hela världen, med 

mycket god forskning producerad i Norden och Linköping, i samarbete med 

andra länder (t ex Baltikum). I jämförande studier mellan Sverige och 

öststaterna har man kommit att betrakta allergisjukdomarna som ett 

35

"reglerfel i immunsystemet", så att reaktionsmönster avsett som skydd mot 

maskar och parasiter gått snett till reaktion mot födoämnen, djur och pollen. 

Fortsatt forskning behövs om sambandet mellan infektioner, tarmflora 

och livsstil. 

Rent praktiskt behövs forskning för att värdera lungfunktionen hos de 

minsta barnen, och det behövs också fortsatt utveckling av mer lätthanterlig 

inhalationsutrustning även för de minsta barnen. 

Allergicentrum ökar möjligheterna för fortsatt 

astmaoch allergiforskning i Linköping, där samarbete 

över klinikgränserna och med primärvård 

kan ske. På sikt bör också samarbete med andra 

samhällsinstanser komma till stånd, framför allt 

det allergipreventiva arbetet. En fortsatt utveckling 

av vårdprogrammet bör också ske. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Mål att arbeta med för astmavården i Östergötland 

Fortsatt utbyggnad av astmamottagningarna på vårdcentralerna. 

Tidig och korrekt diagnos med objektiva mått och tidigt insatt, bästa 

möjliga, medicinering. 

Minska astmadödligheten. 

Fortsatt utvecklingsarbete med samverkan mellan primärvård och 

specialistklinik samt mellan specialistklinikerna (utveckling av 

Allergicentrum). 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

36

Referenser 

1 "Omfattningen av allergi och annan överkänslighet", Hans Formgren, 

1998. 

2 Läkemedelsverkets rekommendationer om farmakoterapi vid 

astma 1995 och 1997. 

3 "Astma och KOL, vårdprogram i Östergötland 1996". 

4 Inventering av astmaverksamheten på vårdcentralerna i Östergötland 

1997. 

37

Allergisk snuva (allergisk rinit) 

Diagnoskod 

J30.1 Säsongbunden (hösnuva). 

J30.3 Perenn allergisk rinit. 

Incidens 

Anges till 1 % vid undersökning 1991 (Norrman et al). 

Prevalens 

Flera epidemiologiska undersökningar har visat på en ökning av antalet 

sjuka. Från den första undersökningen av värnpliktiga 1971 med 4,4 % till 

1993/94, då prevalensen i samma åldersgrupp uppgick till 25 %. 

I SCB:s redovisning av ULF-undersökningen 1996 av åldersgruppen 16–84 

år anges prevalensen till 17,6 % (män) och 19,1 % kvinnor). 

Åldersrelation 

Ålder Män % Kvinnor % 

16–24 27,9 23,9 

25–44 21,5 23,7 

45–64 12,9 15,4 

65–74 12,0 14,9 

75–84 6,8 13,4 


Förmågan att bilda IgE-antikroppar är en del av vårt normala immunförsvar, 

tex vid parasitangrepp. Hos allergiker bildas IgE-antikroppar även mot 

omgivningsfaktorer, som man normalt bör tåla, tex pollen från träd och 

gräs, djurhår, fjädrar, kvalster och mögel (s k allergen). Orsaken till denna 

ökade benägenhet att bilda IgE-antikroppar är, trots intensiv forskning, 

ännu okänd, men studier visar att inte bara ärftliga faktorer utan också 

föroreningar i omgivningsluft är av stor betydelse. 

IgE-antikropparna kan påvisas i blod, hud och slemhinnor. I slemhinnor 

och hud fäster IgE-antikropparna vid särskilda celler, sk mastceller, vars 

innehåll av starkt reaktiva ämnen, framför allt histamin, frisätts då antikropparna 

reagerar med motsvarande allergen, vilket resulterar i olika 

allergisymtom från hud och luftvägar. 

38

Vid allergisk rinit utgörs symtomen av klåda, nysningar, vattentunn 

snuva och nästäppa. Ögonen drabbas ofta samtidigt av klåda, rodnad och 

ibland kraftig svullnad av ögonvitan. Patienterna kan samtidigt också ha 

besvär med astma och eksem. Nässymtomen kan leda till en rad följdsymtom, 

som störd nattsömn, trötthet och nedsatt koncentrations- och 

prestationsförmåga. 

Besvärsgraden kan variera från lätta och tillfälliga besvär till uttalade 

och ständigt pågående, med trötthet och inskränkt arbetskapacitet. 


Patienterna klagar på symtom från ögon/näsa. Långa serier av nysningar, 

ständigt snytande och ständig klåda kan vara starkt generande 

och störa dagliga aktiviteter i arbete och fritid, vid bilkörning mm. Spontant 

berättar patienterna mycket ofta om en lång rad av olika följdsymtom 

som domineras av trötthet, irritabilitet, störd nattsömn och ibland tryckvärk 

över näsrot/panna/kinder. Dessa följdsymtom ger en minskad prestationsförmåga 

och påverkar patientens tolerans för störningar och relationer 

till andra personer i familjekretsen och i skolan/arbetsmiljön. Studier 

baserade på frågeformulär har bekräftat dessa livskvalitetssänkande besvär, 

och att dessa förbättras signifikant om nässymtomen behandlas 

adekvat. Svåra besvär kan leda till byte av både boendemiljö och arbetsmiljö. 


Sanering av patientens omgivning kan innebära inskränkt livsföring, 

genom att man får avstå från egna husdjur, undvika planerade besök av 

eller hos djurägande släkt/vänner. Planering av semestrar och andra resor 

får ske så att onödig allergenexponering undviks. Patientens trötthet och 

irritabilitet kan kännas påfrestande. 


Om patienterna har besvär vid vissa djurkontakter, eller stark misstanke 

finns att sådan kan utvecklas, uppmanas de att inte skaffa egna 

husdjur av något slag hemma i bostaden eller att inte utsätta sig för djurkontakter 

vid besök hos vänner/släktingar. Om ridsport utövas av någon 

annan familjemedlem, ges råd om "inslussning" via klädbyte och dusch för 

denne. Stoppningar med dun, fjäder eller tagel bör även undvikas i möbler 

och särskilt i bäddutrustningen. Om kvalsterallergi föreligger ges råd om 

städning, val och skötsel av bäddutrustning och råd om madrasskydd. Bostaden 

bör hållas välstädad och för att underlätta städning, bör heltäckningsmattor 

undvikas liksom luddiga mattor och andra textilier som lätt 

samlar damm. 

39

Luftventilationen ska vara god i bostad/skola/arbetslokal, och flitig 

fönstervädring rekommenderas. 

Patienten informeras om betydelsen av rökfrihet, och att även ständigt 

passiv rökning från någon i omgivningen kan vara skadlig, med ökad risk 

för allergiutveckling. 

Vid yrkesval rekommenderas patienten, om möjligt, välja yrkesområde 

där exponering för vanligt förekommande allergen och slemhinneirriterande 

luftföroreningar kan undvikas. 

Utredning 

Sjukhistorien är viktigast, och kan i typfall ge en klar diagnos. I oklara 

fall, eller vid behov av objektiv dokumentation vid tex intygsskrivning, kan 

komplettering med pricktest i huden eller blodprovsanalyser (RAST) behövas. 

Inget av testerna är dock helt tillförlitligt, då falskt negativa resultat 

förekommer, särskilt vid allergi för mögel, kvalster och djurepitel. 

Dessutom är undersökning av näsan med noggrann inspektion viktig. 

Vid allergi finns typiskt utseende av snuva och slemhinna, och som kan 

skiljas från utseendet vid infektion. Efter att avsvällande näsdroppar givits 

i avsikt att underlätta inspektionen längre in i näsan, kan andra orsaker 

till nässymtom också bedömas. Detta är viktigt, eftersom andra behandlingsformer 

då blir aktuella. Hos barn är det vanligast med främmande 

kroppar eller körtel bakom näsan. Hos vuxna måste snedställning av nässkiljeväggen 

utvärderas, polyper behandlas och i värsta fall elakartade 

slemhinnesjukdomar och tumörer upptäckas och åtgärdas i tid. 

Patienterna söker först i primärvården, där de flesta med okomplicerad 

allergi med fördel kan utredas och behandlas. Vid misstanke om någon 

annan allvarlig diagnos bör patienten remitteras till öronspecialist för hjälp 

med diagnostik och åtgärd. 

40


Om primärpreventiva åtgärder inte lyckats förebygga symtom gäller 

följande: 

1 Satsa på att bättre undvika kontakt med allergenen. Det kan 

innebära allt från relativt enkla åtgärder som att avlägsna husdjur 

och förbättra städning till tyngre insatser som bostads- och/eller 

arbetsmiljöbyte. Noggrann utvärdering med tillgängliga testmetoder 

blir då aktuell. 

2 Lindra symtomen med hjälp av mediciner. All form av medicinering 

bör om möjligt tas som förebyggande behandling och fortsätta 

under den förväntade exponeringstiden. 

Antihistaminer finns i tablettform eller som mixtur för barn 

och även som nässpray, tas 1(–2) gånger dagligen och har effekt 

vid mild till måttligt svår allergi. 

Lomudalspray för näsan bör ges 4–6 gånger per dygn och har 

förebyggande effekt vid mild till måttligt svår allergi. 

Kortison kan ges som nässpray 1(–2) gånger dagligen och har 

god effekt även vid mer uttalad allergi. Kortison kan även ges 

som långverkande behandling med injektion i lårmuskulaturen 

med lindrande effekt under 2–3 veckor. Vid riktigt svåra 

besvär kan kortison i tablettform ges som korta kurer under 

7–10 dagar. 

3 Allergivaccinering (hyposensibilisering), d v s upprepade injektioner 

av stigande mängder av allergenextrakt i avsikt att sakta 

vänja patienten att tolerera allergenet. Förbättring kan förväntas 

vid behandling av pollenallergiker och viss förbättring vid pälsdjursallergi 

och kvalsterallergi. Behandlingen är dock kostsam, 

tidskrävande (upp till fem år) med potentiell risk för anafylaktisk 

chock (häftig el plötslig chock med feber, hudutslag, ödem och 

blodtrycksfall) vid varje dostillfälle, och kräver därför specialistresurser. 

Metoden rekommenderas därför till patienter först sedan annan 

adekvat terapi, som sanering och farmaka, prövats men inte givit 

önskad symtomkontroll. 

41


Rökfrihet; även passiv rökning från omgivningen bör undvikas. 

Sanering i bostad och, om möjligt, i arbetsmiljön. 

God fysisk kondition, d v s regelbunden fysisk träning. 

Vid yrkesval, om möjligt, undvikande av exponering för allergen och 

luftvägsirritanter. 

Receptfria läkemedel, om behovet är litet eller sporadiskt. (Vid större 

behov rekommenderas hjälp med receptförskrivning.) 

Hälsovinster 

Behandlingsresultat 

Allergi är ett kroniskt sjukdomstillstånd, ofta livslångt. Naturalförloppet 

har tidigare inneburit debut i tidig barnaålder upp till tidig vuxenålder med 

tendens till spontan förbättring med tilltagande ålder. Numera ses debut av 

allergi även upp i medelåldern. 

Sanering och undvikande av allergen och luftvägsirritanter kan mildra 

förloppet. Farmaka kan endast mildra symtomen. 

Allergivaccinering (hyposensibilisering) med vissa allergenextrakt (pollen 

från träd, gräs, gråbo) kan leda till ökad tolerans hos ca 85–90% av de 

behandlade patienterna. Detta innebär för patienten klart mindre symtom 

under motsvarande pollensäsong och mindre behov av mediciner. Symtomfrihet 

kan aldrig utlovas. Kontrollerade studier har visat att hyposensibilisering 

av patienter med hösnuva kan förebygga att allergin försämras med 

astmautveckling. 

Behandling med djurepitel ger inte lika god förbättring. Behandlingen 

reserveras därför för patienter som är handikappade i sin sociala miljö 

p g a indirekt exposition för djurepitel (tex djurhår på andras kläder). 

Behandlingseffekten kan hos dessa i bästa fall minska känsligheten, 

så att patienten kan röra sig mer fritt i samhället, stå i kö, åka buss 

eller tåg och så vidare. 

Behandlingseffekten med kvalsterallergen är relativt måttlig, men kan 

prövas om adekvat sanering och medicinering inte givit adekvat symtomkontroll. 

42

Resultat ur patientperspektiv (patientens kvalitetsindikatorer) 

Kontroll över rinit- och sekundärsymtom innebär: 

Ökad livskvalitet med förbättrad fysisk och psykisk prestationsförmåga. 

En minskad risk för sensibilisering för andra allergen. 

En minskad risk för försämring i nedre luftvägarna och astma. 


Fortsatt immunologisk forskning. 

Behov av fortsatt arbete med miljöanalyser i utomhusluft, bostäder, 

skolor och olika arbetsmiljöer. 

Behov av läkemedel med förbättrade och nya verkningsmekanismer. 

Säkrare preparat med mindre anafylaxirisk vid hyposensibilisering. 

43

Annan överkänslighet i näsan (vasomotorisk 

rinit) 

Diagnoskod 

J30.0 

Incidens 

Prevalens 

– 7,6 % (män) 1988/89 SCB (ULF) 

13,8 % (kvinnor) (16–84 år) 


8,0 % (män) 1996 SCB (ULF) 

13,7 % (kvinnor) (16–84 år) 

Vasomotorisk rinit är ett samlingsbegrepp för en rad olika tillstånd, där 

ett symtom från näsan utlöst av någon omgivningsfaktor kan misstänkas, 

men som inte kan förklaras av en allergisk mekanism (dvs påvisande av 

allergiantikroppar). Mekanismerna är outforskade, men vissa data börjar 

komma som visar att reaktiva kemikalier stör slemhinneepitelets skyddande 

funktion. 

Hit räknas "multipel kemisk överkänslighet", sjuka-hus-sjukan, överkänslighet 

mot luftföroreningar, starka dofter, snabba temperaturomställningar 

– dvs faktorer i inandningsluften. Även faktorer som intas via 

födan och bieffekter av vissa mediciner kan resultera i nässymtom, tex 

överkänslighet för salicylsyra, värkstillande mediciner och näsdroppsmissbruk. 

Symtombilden domineras ofta av nästäppa, men varierande grad av 

nysningar och snuva kan också förekomma. Många av dessa patienter har 

astmaliknande besvär med hosta och upplevelse av andningsbesvär. 

I likhet med allergisk rinit finns varierande besvärsgrad, från lätta och 

tillfälliga rinitbesvär till uttalade och ständigt pågående med inskränkt 

arbetskapacitet. 

44


Symtomen kan påverka livskvaliteten i samma grad som vid allergisk 

rinit, d v s att förutom symtom från näsa kan sekundärsymtom som trötthet, 

irritabilitet, störd nattsömn och minskad prestationsförmåga dominera 

den klassiska bilden. Studier baserade på frågeformulär har bekräftat 

dessa besvär och att de minskar signifikant om symtomen behandlas 

adekvat. 

Svåra besvär kan, liksom vid allergisk rinit, leda till byte av såväl boendemiljö 

som arbetsmiljö. Somliga patienter är påtagligt känsliga för dofter 

från omgivning och för att inte bli sjuka, väljer de hellre att stanna hemma 

istället för att ta risken att exponera sig för parfymer och tobaksrök, d v s 

isolerar sig socialt, undviker fester, restaurangbesök mm. 

Då det inte finns några diagnostiska metoder, utan diagnosen ofta blir en 

uteslutningsdiagnos, kan risk finnas för att patienten uppfattar sig outredd 

och missförstådd, trots att stor energi lagts ned på att spåra eventuella 

orsaker. 


För familj och närstående kan sjukdomen innebära en inskränkt livsföring 

för att lojalt stödja sin överkänsliga familjemedlem. 


Besvären är ovanliga i tidig barnaålder men ökar med stigande ålder. Det 

är svårt att förebygga besvär: 

dels pga att eventuella utlösande faktorer som luftföroreningar inte 

kan undvikas, 

dels pga att utlösande faktorer kan vara helt okända. 

Patienten uppmanas att upphöra med egna rökvanor och, om möjligt, 

förmå sin omgivning till minskad rökexponering. 

Patienten uppmanas även till val av arbetsmiljö med så ringa risk för 

exponering för luftvägsirritanter som möjligt. Oftast är dock patienten i en 

ålder då han/hon arbetat i många år i sin arbetsmiljö, och eventuell omskolning 

eller omplacering kan vara svårgenomförbar. 

45

Utredning 

Sjukhistorien är den enda och därmed mycket viktiga utredningsmetoden. 

I vissa fall kan etiologin härledas till någon omgivningsfaktor i bostad, 

arbetsmiljö, föda eller medicinering. Vanliga allergitester är här inte 

till någon hjälp. 

Specifika tester för fastställande av graden av överkänslighet i nässlemhinnan 

saknar reproducerbarhet och utfaller med stor individuell variation. 

De är därför inte lämpliga att använda vid besvär i övre luftvägarna. 


Behandling med mediciner: 

Avsvällande tabletter mot nästäppa. 

Lokala kortisonsprayer mot nästäppa och rinnsnuva. 

Atrovent-Nasal vid besvärande rinnsnuva. 

Även behandling med oljespray eller saltlösning för att mjuka upp och 

fukta näsan, då slemhinnan känns torr, rekommenderas. 

Råd om rökstopp och sanering av andra miljöfaktorer, där så är möjligt, 

är andra sätt att undvika irritation av luftföroreningar. 

Vid mycket uttalade besvär kan omplacering av boende och arbetsmiljö 

bli aktuell om utlösande faktorer finns i dessa miljöer. 


Användning av saltlösning och oljedroppar för att mjuka upp och 

anfukta torra slemhinnor. 

Rökfrihet; även passiv rökning från omgivningen bör undvikas. 

Sanering i bostad och, om möjligt, i arbetsmiljön. 

God fysisk kondition, dvs regelbunden fysisk träning. 

Vid yrkesval, om möjligt, undvikande av exponering för 

luftvägsirritanter. 

46

Hälsovinster 


Vasomotorisk rinit är ett kroniskt sjukdomstillstånd. Naturalförloppet är 

debut i vuxen ålder med tendens till ökande besvär med stigande ålder. 

Sanering och undvikande av luftvägsirritanter kan mildra förloppet. Farmaka 

kan endast mildra symtomen. 


Kontroll över riniten och alla sekundärsymtom ger en förbättrad fysisk 

och psykisk prestationsförmåga och förbättrad livskvalitet. 


Patofysiologin vid ospecifik överretbarhet i luftvägsslemhinna är okänd. 

Viss forskning har påbörjats, men behovet är stort av forskning för klarläggande 

av samband mellan symtom och omgivningsfaktorer. 

47

Näspolyper (näspolypos) 

Diagnoskod 

J33.8 

Incidens Prevalens 

– ca 1 % 


Näspolypos är ett tecken på en avancerad inflammatorisk och livslång 

sjukdom i nässlemhinnan. Polyperna utgörs av lucker vävnad täckt av 

ordinärt luftvägsepitel. De utgår från de naturliga öppningarna till näsans 

bihålor och vid ökande storlek hänger de i skaftade stjälkar i lång rad 

under mellersta näsmusslan och översta näsmusslan. Etiologin är okänd. 

Polyperna orsakas inte av allergi eller infektion, men svullnar till extra vid 

dessa tillstånd. 

En ökad frekvens ses vid vissa andra sjukdomstillstånd: 

Salicylicaintolerans (= nästäppa eller astma vid intag av tex Treo, 

Magnecyl) 36%; många av dessa patienter har även astma. 

Cystisk fibros 15 % (ger symtom redan i barnaåldern). 

Kartageners syndrom – "immobile cilia syndrom" (= ofta spegelvänt 

hjärta, dåligt fungerande flimmerhår i näsa-luftrör med ökad 

infektionsbenägenhet i näsa och lungor, ger symtom i barnaåldern) – 

27 %. 

Hos barn med mycket uttalad atopi (ärftlig benägenhet att utveckla 

överkänslighet) med eksem och allergisk rinit vid överkänslighet för 

flertal allergen, inklusive födoämnesallergen. 

48

Polyperna ger successivt tilltagande nästäppa på båda sidor. Besvärsgraden 

kan vara mycket olika hos olika individer, från lätt nästäppa och 

återfall efter behandling först efter många år till avancerade besvär med 

total utfyllnad av näsan och snabbt återfall inom några månader. Ofta tillstöter 

infektioner med risk för bihåleinflammationer. 

Även utan att salicylicaintolerans finns, har många polypospatienter 

astma. 


Nästäppan i sig ger trötthet, irritabilitet, störd nattsömn, koncentrationsstörningar 

och nedsatt prestationsförmåga, liksom vid andra kroniska 

orsaker till nästäppa såsom allergisk och vasomotorisk rinit. Luktsinnet är 

i regel helt borta eller starkt försvagat, vilket patienten upplever som ett 

handikapp. De kan inte känna viktiga dofter som kan varna för fara, tex 

brandrök, lösningsmedel mm. De upplever inte heller smak som vanligt 

och kan inte njuta av goda måltider och drycker. 


Nästäppa med åtföljande snarkningar upplevs störande av rumskamrater. 

Möjligheter att förebygga 

Då sjukdomsorsaken är okänd, kan förebyggande åtgärder inte förväntas. 

Risk för återfall efter medicinsk eller kirurgisk behandling finns alltid, 

men kan till viss del förhindras med långvarig och regelbunden behandling 

med kortisonspray för näsan. 

Utredning 

Utredning sker genom inspektion av näsan, ev med hjälp av fiberskop. 

Ibland behövs komplettering med bihåleröntgen eller skiktröntgen för att 

kartlägga igensvullna bihålor. 

Definitiv diagnos fås vid mikroskopisk undersökning (PAD) efter operativt 

borttagande av polyperna (evulsio). 

Om polyper upptäcks hos barn, ska dessa remitteras för utredning och 

behandling hos barnspecialist. 


Förstahandsalternativet är lokal regelbunden behandling med 

kortisonsprayer. 

49

Vid recidiv (återfall) med stora polyper insätts kortisontabletter, ofta i 

kombination med antibiotika. Kan upprepas 3(–4) gånger årligen. 

Operation väljs om polyperna, trots kortison lokalt och i tablettkurer, inte 

ger adekvat näsandning. Operation kan utföras som evulsio i lokalbedövning 

(bortslyngning av polyperna) eller med FESS-teknik (mer lokalt riktat 

ingrepp för att vidga upp de naturliga men igensatta bihåleöppningarna; 

kräver specialinstrument och stor kirurgisk vana). 


Egenvård kan ske med kontinuerlig behandling med kortisonsprayer. Det 

kräver dock kontakter med ansvarig behandlande läkare för hjälp med 

receptförskrivning. 

Hälsovinster 


Näspolypos är ett kroniskt och livslångt sjukdomstillstånd. Recidivrisk 

finns alltid, men med stor individuell variation (från några månader till 

flera år). Patienterna behöver därför ha möjlighet till uppföljande kontroller 

av öron-, näs- och halsspecialist, som noggrant kan inspektera näsan och 

föreslå adekvata doser kortisonsprayer och tablettkurer och antibiotika, 

innan recidiven blir alltför uttalade. Kirurgisk terapi kräver givetvis insats 

av öron-, näs- och halsspecialist. 


Kontroll över nästäppa och alla sekundärsymtom ger en förbättrad fysisk 

och psykisk prestationsförmåga. 


Fortsatt grundforskning för att finna etiologin till näspolypos. 

50

Infektionssjukdomar 

Infektionssjukdomar i andningsorganen 

– allmänt 

Infektionssjukdomar i andningsorganen innebär ett brett spektrum av 

sjukdomstillstånd. De omfattar allt från bagatellsjukdomar, som är självläkande 

och inte kräver insatser av sjukvården, till sjukdomstillstånd som 

kan leda till döden, trots intensivvård och alla tänkbara behandlingsmöjligheter. 

I mellangruppen återfinns stora sjukdomsgrupper, där behandling 

med framför allt antibiotika räddar liv och förhindrar handikapp. 

Det som är typiskt med infektioner i andningsorganen, är att alla har 

personlig erfarenhet. Några gånger under livet kommer vi att drabbas. 

Under olika åldrar dominerar olika sjukdomar. Dessutom yttrar sig samma 

infektion olika hos barn, vuxna och åldringar. Typiskt är också att infektionssjukdomar 

uppträder i epidemier som kan drabba ett daghem, en 

skola, ort eller, som vid influensa, stora delar av landet. Om man ser ur 

sjukvårdens synpunkt, kan det innebära stora svårigheter att planera för 

insatser vid jourmottagningar eller behov av extra vårdplatser under 

influensaepidemier. 

Betydelsefullt för hur ett sjukdomsförlopp kommer att utvecklas, är framför 

allt patientens ålder. Det som för ett skolbarn är en självläkande förkylning, 

kan för ett spädbarn innebära andningssvårigheter och matningssvårigheter. 

För en gammal människa kan samma infektion ge en svår 

nedsättning av allmäntillståndet, behov av tillsyn eller sjukhusvård. 

Det som inverkar på sjukdomsförloppet hos den enskilde, är det man 

kallar motståndskraft, dvs kroppens eget försvar mot angrepp från virus 

och bakterier. Särskilt viktigt är näringstillståndet. Dåligt kosthåll i alla 

åldrar, men särskilt hos gamla, gör att förloppet blir mer allvarligt. I uländerna 

dör barn av vanliga barnsjukdomar pga brist på näring. En klinisk 

iakttagelse, som på senare år fått stöd av forskning, är att människor 

som är psykiskt nedgångna, tex vid depressioner eller sorg, också är mer 

känsliga. På 1960-talet visade en studie, att familjer i långvarig stress 

eller svår akut stress insjuknade i halsfluss fyra gånger oftare än andra. 

Även rökarna och rökarnas barn insjuknar oftare. 

Smittrisken är en viktig faktor. Yrken med många kontakter med andra 

är mer utsatta, liksom daghemsbarn. Många barn klarar sina infektioner 

utan bekymmer, medan vissa barn får upprepade öron- eller lunginflammationer. 

Man kan då behöva diskutera val av barnomsorg. 

51

Infektioner i andningsvägarna är alltså mycket vanligt. Så kallad övre 

luftvägsinfektion finns normalt hos: 

0–2-åringar 6 ggr/år 

5–9-åringar 3,5 ggr/år 

vuxna i snitt 1–2 ggr/år. 

Typ av smittämne har givetvis stor betydelse för sjukdomsförloppet. Grovt 

indelat består de av många olika typer av virus och bakterier. Bland virus 

svarar sk rhinovirus för 50% av våra vanliga förkylningar. Andra aktuella 

virus är adenovirus, echovirus och coxsachievirus. 

En särskild typ av virus, som blir aktuellt med ett eller ett par års mellanrum, 

är influensavirus. Dessa har förmågan att ändras efter hand, vilket 

betyder att många människor saknar motståndskraft mot den nya varianten 

och därför insjuknar. Dessa infektioner, som alltså antibiotika inte har 

någon effekt mot, ger ofta ett allvarligt insjuknande som kan ge ökad dödlighet, 

särskilt hos de äldre. Orsaken är ofta att patienten har en annan 

sjukdom, som försvagar individen. Det kan gälla tex astma eller hjärtsjukdom. 

Också diabetiker drabbas hårdare än för övrigt friska personer. När 

influensa får dödlig utgång, beror det ofta på att den virussjuka patienten 

har fått komplikation av en bakterieinfektion. I dessa lägen är behandling 

av bakteriekomplikationen avgörande. Framför allt antibiotika, men också 

tillförsel av vätska, näring, syrgas och andningsgymnastik, har betydelse. 

Även sk vanliga förkylningar kompliceras ibland av bakterieinfektioner. 

De vanligaste bakterierna i dessa infektioner är streptokocker, pneumokocker 

och hemofilus. 

För att ge ett begrepp om vanligheten kan nämnas att man räknar med 

att cirka 300000 personer i Sverige drabbas av halsfluss årligen. Vi kan 

också konstatera att 20–25% av besöken på en läkarmottagning i primärvården 

beror på sjukdomar i andningsorganen. 

Ur befolkningens synpunkt finns olika behov i samband med infektionssjukdomar 

i andningsorganen. Man har behov av en allmän kunskap för att 

förebygga smitta, för att lindra symtom och känna till när man behöver 

sjukvårdens hjälp. Denna utbildning i egenvård sker ofta under en följd av 

år genom sjuksköterskor i primärvården då dessa talar i telefon med patienterna. 

Av alla telefonsamtal till sjuksköterskan på vårdcentral och 

jourmottagning handlar en mycket stor del om feber och hosta. Telefonrådgivning 

är svårt. Olika människor beskriver på olika sätt. En del bagatelliserar 

sina symtom; andra ger en dramatisk beskrivning. Bäst fungerar 

det om en begränsad befolkning vänder sig till samma vårdgivare. Man 

hinner då lära känna patienten tillräckligt väl för att rätt kunna värdera 

telefonuppgifterna. 

52

Ofta räcker inte telefonrådgivning, utan patienten behöver och har rätt till 

en bedömning. Dels finns lika symtom som ger besvär, dels finns en oro för 

allvarlig sjukdom, tex lunginflammation. Doktorns uppgift är att utesluta 

vissa sjukdomar och att ställa diagnos. Rätt diagnos är ju en förutsättning 

för rätt behandling, och det är lika fel att behandla för mycket som att avstå 

från en behandling som behövs. Särskilt påtagligt är detta när det gäller 

användningen av antibiotika. 

Patientens symtom värderas, gärna med uppgifter kring spridning i omgivningen, 

vilket daghem som är aktuellt etc. Undersökning kan ge viss 

ledning i tex hur trumhinnan ser ut eller vad som hörs med stetoskopet 

vid undersökning av lungorna. Ibland räcker inte detta, utan laboratorieundersökning 

kan behövas. Utveckling av vissa snabbtester har gjort det 

möjligt att få fram säkrare diagnos på ett par minuter. 

När det gäller oklara fall behövs ibland också röntgen eller ultraljud. Om 

man väger samman vad som kommit fram, kan man föreslå en diagnos 

och därefter val av behandling. Även om det finns en gemensam syn på val 

av antibiotika finns också annat att ta hänsyn till. Patienten kan ha en 

överkänslighet. Vid vissa infektioner med spridningsrisk kanske prov 

måste tas även på övrig familj eller dagiskamrater. 

Dessutom kan patienten, förutom behandling, ha behov av tex intyg till 

arbetsgivare eller försäkringskassa eller intyg för sitt sjuka barn. Skolbarn 

kan behöva intyg till skolgymnastiken. 

Slutligen kan en gammal människa behöva kontakt med hemtjänst för 

att få ökad hjälp under en sjukdomsperiod. 

Inflammation och infektion 

Begreppen inflammation och infektion används i dagligt tal ofta synonymt. 

Detta är i vissa situationer korrekt medan det i andra kan vara helt felaktigt, 

vilket skapar förvirring. Inflammation och infektion är inte synonyma 

företeelser utan överlappar i praktiken delvis varandra. Detta beror på att 

inflammationsreaktionen är en av kroppens basala försvarsreaktioner, 

som kan utlösas av flera olika former av "skador". Som exempel, förutom 

bakterier och virus, kan nämnas mekanisk skada (traumavåld), kemisk 

skada, värme och strålning. Oavsett vad som utlöser reaktionen, är bilden 

i det inflammerade området oftast likartad, dvs man finner de klassiska 

tecknen: rodnad, värmeökning, ömhet/smärta och nedsatt funktion. 

53

Vi kan alltså se tre varianter: 

I Både infektion och inflammation samtidigt. 

II Inflammation utan infektionsorsak. 

III Infektion utan märkbar inflammationsreaktion. 

Det vi i den fortsatta texten här menar med inflammation är den reaktion 

vi ser på skada orsakad av bakterier och virus. 

Bakterier av olika slag finns i stort sett överallt i vår omgivning och gör i 

många fall "nytta", exempelvis i nedbrytningsprocesser. Människan lever 

normalt i nära samspel med ett stort antal icke-sjukdomsframkallande 

bakterier, medan andra mer "farliga" bakterier har förmåga och benägenhet 

att på olika sätt orsaka skador (med inflammationsreaktion), vilka vi 

uppfattar som infektioner. Bakterier skiljer sig på många sätt från normala 

celler, bla skyddar de sig med kapsel och saknar cellkärna. Storleken på 

en bakterie är ca 1/1000 mm. 

Virus är mycket små, ca 1000 gånger mindre än en bakterie, och saknar 

förmåga att själv föröka sig. Till sin överlevnad och spridning måste viruspartiklar, 

innehållande genetisk information (DNA eller RNA), överta "kommandot" 

i normala celler och utnyttja "cellmaskineriet" för sina egna 

ändamål. 

54

Övre luftvägsinfektion (ÖLI) 

Diagnoskod 

ICD10 J00-J06 

ICD9 460-466 

Begreppet ÖLI är ett samlingsnamn för alla infektioner i de övre luftvägarna, 

dvs utom luftrör och lungor. Ofta avser begreppet virusinfektioner 

med allmänna symtom som feber, huvudvärk, snuva och halsont. 

Snuva (rinit) 

Bihåleinflammation (sinuit) 

Diagnoskod 

ICD 10 J 01 

Bakteriesnuvan är ofta tjock och färgad och gränsen till bihåleinfektioner 

är flytande. Symtom förutom snuvan är feber och smärtor i ansiktet. 

Beroende på hur påverkad patienten är och hur länge infektionen har 

varit ges 

I enbart avsvällande behandling, 

II antibiotika eller 

III spolning av bihålorna. 

Före spolning, som oftast görs på öronklinik, bör röntgenundersökning av 

näsans bihålor göras. 

Det bör påpekas att all snuva inte är infektioner. Snuva kan också orsakas 

av allergi eller sk främmande kropp i näsan. Vissa bihåleinfektioner 

kan kräva sluten vård. 

55

Mellanöroninflammation (otit) 

Diagnoskod 

ICD10 H66 

ICD9 383 

Mellanöroninflammation är en vanlig komplikation till ÖLI. 50% av alla 

barn i treårsåldern och 65–70% av alla barn i sjuårsåldern har haft 

mellanöroninflammation. Cirka 5% av samtliga barn i en årskull drabbas 

av tätt återkommande öroninflammationer. I Östergötland är cirka 200 

barn per årskull sk öronbarn. 

Tillståndet innebär öronvärk och ibland flytningar ur örat, i regel kombinerat 

med allmänna ÖLI-symtom och feber. 

Enstaka öroninflammationer under uppväxten påverkar inte den totala 

livskvaliteten. För öronbarnen (fler än tre öroninflammationer på sex månader) 

innebär de täta infektionerna försämrad livskvalitet med återkommande 

perioder av smärta och hörselnedsättning. 

Ur patientens synpunkt är det angeläget med åtgärder som förbättrar 

hörseln och därmed möjligheten att kommunicera (obs språkutvecklingen 

hos små barn). 

För närvarande gör forskningen inga alternativ till behandling. I det 

akuta skedet ges oftast antibiotikabehandling. Riktlinjer/vårdprogram 

finns mellan öronkliniken och primärvården om när antibiotikabehandling 

är nödvändig och när man kan avvakta. Även antibiotikaval, behandlingstidens 

längd och uppföljning av sjukdomstillståndet ingår i riktlinjerna. S k 

dränagebehandling (insättning av plaströr) minskar ofta risken för nyinsjuknande. 

56

Inflammation i mellanörat utan varbildning 

(otosalpingit) 

Diagnoskod 

ICD 10 H65 

ICD 9 381 

Tillståndet förekommer hos ca 15% i åldern 2–5 år och hos 2% i åldersgruppen 

8–12 år. Ibland beskrivs sjukdomen som "vätska bakom trumhinnan". 

Detta kan innebära ett långdraget tillstånd, ofta hos barn i förskoleåldern, 

och förekommer med eller utan föregående öroninflammation. 

Livskvaliteten påverkas genom en hörselnedsättning, som minskar möjlighet 

till kommunikation med andra och innebär risk för språkutvecklingen 

(särskilt om tillståndet blir långdraget och är dubbelsidigt). Tillståndet 

läker ofta spontant. Vid besvär i mer än sex månader genomförs dränagebehandling 

(insättning av "plaströr" genom trumhinnan). Detta sker i 

narkos. Hörseln förbättras i regel efter ingreppet. På öronkliniken kontrolleras 

patienten 2–3 gånger per år. Plaströret stöts i regel ut inom ett år. 

Upprepad rörbehandling kan då ibland behövas. I Östergötland utförs 

750–800 dränageoperationer årligen (oförändrat antal de senaste fem 

åren). 

57

Halsfluss (tonsillit) 

Diagnoskod 

ICD 10 J35 

ICD 9 035 

Halsfluss är en vanlig sjukdom. Cirka 300000 läkarbesök per år i Sverige 

föranleds av halsfluss. Sjukdomen innebär halsont och feber och orsakas 

framför allt av streptokockbakterier. Penicillinbehandling har god effekt. 

Patienten är i regel påverkad och arbetsoförmögen under en vecka. Hos 

15–20% av patienterna återkommer sjukdomen trots behandling. Vid insjuknande 

4–5 gånger per år brukar operation förordas (borttagning av 

halsmandlarna). I Östergötland utförs ca 500 sådana operationer per år. I 

regel blir patienten besvärsfri efter ingreppet. Försök med långtidsbehandling 

med antibiotika för att nå samma resultat rekommenderas inte p g a 

målet att minska antibiotikaanvändningen i samhället. 

Halsböld (peritonsillit) 

Diagnoskod 

ICD 10 J36- 

ICD 9 463 

Halsböld är en komplikation till halsfluss. Efter ett första insjuknande 

med halsont och feber inträder ofta en förbättring, därefter stigande feber, 

ensidiga halsbesvär med svår värk upp mot örat och svårigheter att gapa. 

Penicillinbehandling är oftast inte tillräckligt, utan kirurgisk behandling 

krävs. Om halsbölden inte snabbt kommer till behandling kan sjukdomen 

utvecklas till ett livshotande tillstånd. 

58

Svalgkatarr (faryngit) 

Diagnoskod 

ICD 10 J06-P 

ICD 9 460 

Sjukdomen orsakas hos små barn, ofta av streptokocker. Under 

sjukdomsperioden kan barnet ha svårigheter att äta. 

Stämbandskatarr (laryngit) 

Diagnoskod 

ICD 10 J04.0 

ICD 9 464 

Sjukdomen kan orsakas av både bakterier och virus. Ibland försvinner 

rösten helt då stämbanden svullnar. Rethosta är vanlig. Besvären förvärras 

av rökning och felaktig röstanvändning. Vissa röstyrken, som tex lärare, 

är mer utsatta. Då det är viktigt med röstvila är patienten arbetsoförmögen 

under sjukdomsperioden. Vid återkommande besvär kan man behöva hjälp 

av logoped. 

59

Falsk krupp (pseudokrupp) 

Diagnoskod 

ICD 10 J05.0 

ICD 9 464 

Sjukdomen drabbar i regel förskolebarn och orsakas av vissa virus. 

Många får besvär vid enstaka infektioner, men en del barn får återkommande 

besvär. Oftast vaknar barnet på natten med andnöd och skällande 

hosta. Barnet är oroligt pga kvävningskänsla, och tillståndet är dramatiskt 

för hela familjen. Av denna anledning söker man ofta akut hjälp på 

sjukhuset. Behandlingen består av kortison, eventuellt adrenalin i inhalation. 

Tillståndet släpper ofta efter ett par timmar. 

Struplockskatarr (epiglottit) 

Diagnoskod 

ICD 10 J05.1 

ICD 9 464 

Sjukdomen orsakas av hemofilusbakterien. Patienten har i regel vanliga 

ÖLI-symtom men blir efter hand starkt påverkad med uttalade besvär att 

både andas och svälja. Tillståndet är allvarligt och kan leda till döden. 

Patienter med epiglottit är klara sjukhusfall. Risken för andningspåverkan 

har lett till framställning av vaccin. Inom barnhälsovården erbjuds numera 

alla barn detta. Sedan vaccination mot hemofilusbakterien införts på BVC 

1993 är epiglottit ovanlig. 

60

Nedre luftvägsinfektioner 

Influensa 

Influensa är en smittsam, virusorsakad luftvägsinfektion som i typiska 

fall ger upphov till sjukdomskänsla, feber, frossa, huvudvärk, muskelvärk 

och torrhosta. Sjukdomen ses i Sverige nästan uteslutande under vinterhalvåret. 

Fall av influensa förekommer varje år, ibland sparsamt, ibland i 

form av större epidemier, mer sällan som del i en världsomfattande utbredning, 

sk pandemi. Det är inte ovanligt att 2–10% av befolkningen insjuknar 

i influensa under perioden december–april. I samband med större 

epidemier kan mer än var femte individ drabbas. 

Det finns olika typer och subtyper av influensavirus. Dessutom sker en 

ständig förändring genom gradvisa eller språngvisa förändringar av virus 

ytstruktur. Genomgången infektion ger upphov till viss immunitet mot den 

aktuella virustypen, men innebär således inte ett säkert skydd mot infektion 

med nya virustyper. 

Influensa kännetecknas av uttalade sjukdomssymtom under några dagar, 

men för unga och i övrigt friska personer är den akuta sjukdomen 

oftast över inom en vecka. Allvarliga komplikationer (bla tillstötande bakteriell 

luftvägsinfektion) och dödsfall förekommer dock, och drabbar då 

främst patienter med underliggande sjukdom eller personer i hög ålder. 

Närmare 90% av de dödsfall som skett i anslutning till senare års influensaepidemier 

har inträffat hos personer som är över 65 år. I samband med 

större epidemier kan en "överdödlighet" registreras, dvs ett större antal 

dödsfall än det för säsongen förväntade. Influensavintern 1995/96 dog 

under två månader 3100 fler personer i Sverige än under motsvarande 

period 1994/95, en vinter med ovanligt få influensafall. 

Flera möjligheter finns att minska effekterna av en annalkande influensaepidemi. 

Här berörs försök att minska smittspridningen, bruk av antivirala 

(motverkar virus) medel respektive vaccination. 

Minskad smittspridning 

Inkubationstiden vid influensa är kort (1–3 dagar). Smittan är huvudsakligen 

luftburen, och infekterade personer är i regel smittsamma innan diagnosen 

är känd. Möjligheterna att hindra spridningen av influensavirus i 

befolkningen är därför begränsade. Barn och ungdomar som saknar immunologisk 

erfarenhet av influensa har som regel den högsta sjukdomsincidensen 

och spelar därigenom en viktig roll för smittspridningen. Att 

exempelvis tillfälligt stänga skolor eller ställa in större publikevenemang 

61

orde således kunna begränsa smittspridningen. Sådana åtgärder har dock 

kommit till liten användning och kan i dagens samhälle knappast på ett 

avgörande sätt hindra en influensaepidemi. 

Antivirala medel 

För vissa utsatta patienter eller i speciella situationer kan behandling med 

antivirala medel vara aktuell. Amantadin (Virofral) har under flera år varit 

tillgängligt i Sverige för profylax (förebyggande) respektive tidig behandling 

vid influensa A. Måttlig effekt och risk för biverkningar, särskilt hos de 

äldre, har hittills begränsat användningen. Goda erfarenheter av tidigt 

insatt amantadin finns dock rapporterade, tex vid ett första konstaterat fall 

av influensa A på vårdinstitutioner. Flera antivirala substanser är under 

utveckling. Ett nytt medel för inhalationsbruk (Relenza, zanamivin) är nyligen 

registrerat i Sverige och kommer from våren 1999 att vara tillgängligt 

för bruk. 

Influensavaccin 

Vaccin mot influensa har utvecklats sedan 1940-talet. Vaccinets sammansättning 

anpassas efter den aktuella hotbilden och sker efter årlig rekommendation 

från Världshälsoorganisationen, WHO. Vanligen ingår tre olika 

virusstammar, ofta två av influensa typ A och en av typ B. 

Unga människor utvecklar i regel ett gott antikroppssvar efter vaccination; 

äldre personer och patienter med vissa kroniska sjukdomar svarar 

sämre. Vaccinets skyddseffekt är således beroende av individuella faktorer, 

men också av hur väl den aktuella influensastammen överensstämmer 

med vaccinstammen. Det är därför inte förvånande att studier av influensavaccinets 

skyddseffekt visat stora variationer. Vid god överensstämmelse 

har skydd upp till 90% rapporterats. Om virustyperna i vaccinet skilt sig 

markant från orsaken till den aktuella epidemin, finns å andra sidan studier 

som inte kunnat visa någon skyddseffekt alls. För personer med normalt 

immunförsvar anges ofta ett genomsnittligt skydd mot klinisk influensa 

vara 60–70%. 

Ett stort antal undersökningar från flera länder och med olika metodologi 

har visat att vaccination av äldre sänker risken för influensarelaterade 

komplikationer, behov av sjukhusvård och risk för dödligt förlopp. En nackdel 

med dagens influensavacciner är det kortvariga och subtypsspecifika 

skyddet. Ny vaccination måste därför genomföras inför varje influensasäsong. 

62

Biverkningar av influensavaccination 

Den vanligaste reaktionen efter vaccination är lokala besvär i form av 

rodnad och ömhet vid injektionsstället. Ibland förekommer kortvarig feber. 

Allvarliga överkänslighetsreaktioner är ytterst sällsynta. Av inaktiverat 

vaccin kan man inte få influensa. 

Indikationer för influensavaccination 

Även om skyddseffekten mot influensainfektion är ofullständig, har ett 

stort antal studier visat att vaccination kan minska risken för allvarliga 

komplikationer och död i samband med influensa. Vaccination rekommenderas 

därför i första hand för de personer som löper en ökad risk för sådana 

allvarliga sjukdomsförlopp. 

Ansvarig läkare gör individuella överväganden, men det är Socialstyrelsens 

mening, att vaccination mot influensa är av värde för följande grupper: 

Patienter med kronisk hjärt- och/eller lungsjukdom, i synnerhet de 

med hjärtsvikt och nedsatt lungfunktion. 

Personer över 65 år. Indikationen ökar med stigande ålder och vid 

underliggande kronisk sjukdom. 

Även patienter med andra kroniska sjukdomar, som instabil diabetes 

mellitus eller gravt nedsatt infektionsförsvar (av sjukdom eller medicinering), 

kan rekommenderas vaccination mot influensa, men värdet av 

vaccinationen är inte lika väl dokumenterat som för de ovan nämnda 

grupperna. 

Personer med risk för allvarligt influensaförlopp bör vaccineras årligen. 

Vaccinet ges i god tid inför kommande influensasäsong – lämpligen under 

oktober månad, men det kan även ges senare under vinterhalvåret. 

Skyddseffekt uppnås 7–10 dagar efter vaccinationen. 

Om en pandemi hotar genom att influensavirus genomgått en markant 

förändring (sk antigen shift), kan vaccination i betydligt större omfattning 

vara berättigad. 

Kostnader för vaccination mot influensa 

All vaccination är frivillig och den som rekommenderas vaccination mot 

influensa får själv stå för kostnaden. I Östergötland får de av SoS beskrivna 

riskgrupperna ovan tillgodoräkna sig kostnaderna i högkostnadsskyddet 

from hösten 1998. Utländska studier tyder på att vaccination av äldre är 

en kostnadseffektiv åtgärd i studerade länder. 

63

Luftrörskatarr (bronkit) 

Lunginflammation (pneumoni) 

Diagnoskod 

Bronkit Pneumoni 

ICD 9 466 480–487 

ICD 10 J20–J22 J10–J18 


Luftvägsinfektioner är över lag mycket vanliga i samhället, såväl inom 

öppen som sluten sjukvård. Studier som beskriver luftvägsinfektionernas 

incidens varierar mycket beroende på var dessa studier har gjorts, av vem 

och hur de utförts samt vilken åldersgrupp som har studerats. Resultaten 

kan därför bli varierande från olika studier och svåra att kvantitativt jämföra 

med varandra. 

Bronkit 

Sluten vård uppgift saknas 

Öppen vård 40–50/100000* 

* engelsk öppenvårdsstudie (1984). Säsongsvariant, mest jan–feb. Oklart 

om denna är representativ för svenska förhållanden. 

Pneumoni 

I i-land (oavsett ålder) 360–1600/100000/år 

Hos personer > 60 år 2000–2500/100000/år 

Öppen vård 1000/100000/år (studie i Tierp 1987) 

Enligt egna beräkningar på infektionskliniken vid Universitetssjukhuset 

i Linköping (US) utgör pneumoni och bronkit tillsammans ca 20% (21,7% 

resp 19,7%) av det totala antalet vårdtillfällen 1996/1997. På akutkliniken 

vid US är motsvarande siffror ca 7–8% (7,5% resp 7,7%). 

64

Mortalitet 

Statistik för landet visar att mer än 4000 personer dog i lunginflammation 

1990, vilket motsvarade ca 5% av alla dödsfall detta år. Lunginflammation 

är därför den tredje vanligaste dödsorsaken efter hjärt-kärlsjukdomar 

och cancer. 


Akut bronkit (luftrörsinfektion) är en inflammation i luftrörens slemhinnor, 

vanligen förknippad med generell luftvägsinfektion. En stor grupp olika 

virus kan ge upphov till akut bronkit. Hos luftvägsfriska personer orsakar 

endast ett mindre antal bakterier akut inflammation (tex mykoplasma, 

TWAR, pertussis) men hos personer som av annan anledning har kroniskt 

irriterade luftrör, kan även andra luftvägsbakterier ge inflammation. 

Pneumoni (lunginflammation) är en infektionsutlöst inflammation i 

lungvävnaden belägen perifert om de yttersta förgreningarna av luftrörsträdet 

(bronkioli). Denna infektion är vanligen förvärvad ute i samhället 

och drabbar framför allt (svårast) små barn och gamla personer. Sjukdomsorsaken 

är skiftande (bakterier/virus), och bland de bakteriella smittämnena 

är den sk pneumokocken vanligast. 


Bronkit ger olika grad av funktionsnedsättning, framför allt beroende på 

eventuella underliggande sjukdomar och om patienten har mycket späd 

eller hög ålder. Hos i övrigt friska individer är sjukdomen oftast spontant 

övergående med hosta och feber under några dagar, men kan vid sk bakteriell 

pålagring kräva antibiotikabehandling. Sjukskrivning sker kortvarigt 

och konvalescensen är relativt snabb. 

Lunginflammation är en sjukdom som mer påtagligt begränsar den fysiska 

arbetsförmågan även hos yngre individer. Detta får sjukfrånvaro som konsekvens, 

vilket påverkar både den enskilde individen och dennes omgivning. 

För en del krävs inneliggande vård på sjukhus pga kraftigt påverkat 

allmäntillstånd. Konvalescenstiden varierar från några veckor upp till ett 

par månader. Den dominerande funktionsnedsättningen beror på kvarstående 

och ibland uttalad trötthet. 


På samma sätt som en luftvägsinfektion i de övre respektive nedre 

luftvägarna kan vara av olika svårighetsgrad, är innebörden för familjen på 

samma grundvalar varierande. Vad man dock bör hålla i minnet är, att 

beroende på den sjuka individens egna förutsättningar kan stora variationer 

av vårdbehov föreligga. En för en frisk vuxen tämligen banal infektion 

65

kan för ett litet barn på några veckor eller den åldrade pensionären få 

mycket svåra konsekvenser och kräva helt andra vårdinsatser. Det som är 

banalt för en individ kan vara livshotande för en annan! 

Inkomstbortfall sker till följd av sjukskrivning, alternativt vid vård av 

sjukt barn. Eventuellt behov av hemtjänstinsatser kan finnas. 


Luftvägssmitta finns ständigt runt omkring oss i vår miljö och vårt samhället 

med variationer beroende på årstid och smittämne (exempelvis 

influensaepidemier vintertid, "kikhostan går på dagis"). Att helt undvika 

smitta är därför i de flesta fall inte möjligt. Dock kan sk predisponerande 

omständigheter, vilka kan medföra ett svårare sjukdomsförlopp, minimeras. 

Rökstopp och införande av specifik profylaktisk vaccination till 

utsatta personer kan där nämnas (se senare vaccination). Utredning av 

eventuell behandlingsbar immunbrist är också viktig för en liten grupp 

patienter (sk hypogammaglobulinemi). 

Utredning 

Hur skiljs olika luftvägsinfektioner från varandra? 

Patientens symtom kan vara likartade vid djup infektion i luftrören och/ 

eller lungvävnaden och domineras av feber och hosta. Ofta hostar patienten 

upp gröngult slem (färgat av kroppens vita blodkroppar), som kan vara 

blodtillblandat om små blodkärl brustit i slemhinnan p g a hosta och inflammation. 

Om inflammationen i lungan ligger långt ut i vävnaden, så att 

lungsäcksbladen retas, känner patienten detta ofta som smärta vid hoststöten 

eller djupa andetag. Beroende på hur mycket av lungvävnaden som 

är påverkad, kan även olika grader av andfåddhet uppstå. 

Vid undersökning av den sjuke ser man mycket till det allmänna tillståndet, 

dvs hur medtagen patienten är. Ansiktsfärg, andningsfrekvens, 

hjärtfrekvens och blodtryck är faktorer som är viktiga att bedöma. Lungorna 

avlyssnas för att utröna om "orena" andningsljud finns. Dessa kan 

tala för att det finns varigt sekret i de minsta lungblåsorna och luftrören. 

En totalbedömning är viktig för att bestämma om den sjuke kan vårdas 

hemma eller bör tas om hand på sjukhus. 

Röntgenundersökning av lungorna är viktigt för att bedöma om lungvävnaden 

är påverkad. Det man ser på denna är framför allt om vävnaden har 

ökat vätskeinnehåll p g a inflammation (vita förtätningar på bilden). 

För att kunna få en riktig diagnos och ge rätt behandling behöver man 

ofta identifiera smittämnet i fråga. Detta kan ske, vad gäller bakterier, med 

olika former av odlingar och, vad gäller virus, med immunologisk teknik, 

66

elektronmikroskopi eller ibland specialodling. Virusdiagnostik sker bla på 

nässekret från patienter med typiska influensasymtom och som utgör de 

första sjukdomsfallen under vinterhalvåret. 

Odlingar efter bakterier tas från nässekret djupt bakom näsan (sk NPHodling), 

på upphostat slem men även direkt från blodet. 

Vid mycket svårt sjuka fall (personer i respirator eller personer med 

nedsatt immunförsvar) kan det vara nödvändigt att odla direkt från de 

finaste luftrören, vilket kan ske med sk bronkoskopi. 

Blodprovtagning för bedömning av vissa inflammationsmarkörer tas oftast 

("snabb" sänka = CRP, "vanlig" sänka = SR, antalet vita blodkroppar). 

Eventuell uppföljning och kontroll 

Symtom vid en luftvägsinfektion är i allmänhet hosta. Detta symtom kan 

även ses vid andra sjukdomar av olika svårighetsgrad, som kräver annan 

specifik utredning och behandling. En beredskap för att "hostan" kanske 

inte alltid beror på infektion måste alltså finnas med i handläggningen av 

patienten. 

Vuxna personer med lunginflammation kontrolleras ofta efter 4–6 veckor 

med en lungröntgenundersökning, för att man ska se att lunginflammationsförändringarna 

gått tillbaka på förväntat sätt. Om man vid kontrollundersökningen 

finner kvarstående förändringar måste, beroende på 

utseende och lokalisation, ofta annan orsak sökas – exempelvis malignitet, 

tuberkulos eller mer ovanligt smittämne (resistenta bakterier hos person 

med nedsatt immunförsvar). 

Hos personer med upprepade och verifierade lung-, bihåle- eller öroninflammationer 

(i vuxen ålder) bör utvidgad utredning om eventuell förvärvad 

immunbrist ske (se nedan i separat avsnitt). 


I första hand rekommenderas den sjuke egenbehandling (vätska, febernedsättande, 

slemlösande, se nedan) vid uppkommen luftvägsinfektion. De 

flesta infektioner som engagerar luftrören (bronkit) är virusorsakade och 

självläker, medan andra blir (sekundärt) eller är primärt orsakade av bakterier 

och därigenom lämpade för antibiotikabehandling. Gränsdragningen 

sker ofta på kliniska och erfarenhetsmässiga grunder, där odlingar, blodprover, 

röntgen mm är till god hjälp. Se separat avsnitt beträffande antibiotikaval. 

Bedömning görs också om den sjuke kan vårdas i hemmet eller 

om tillståndet kräver sjukhusvård. Vid mycket svårt sjuka patienter kan 

intensivvård med mekaniskt understödd andning (respirator) bli aktuell. 

67


De flesta infektioner i de övre luftvägarna är virusorsakade och kräver 

inte antibakteriell behandling utan självläker. Vila, rikligt med dryck i 

samband med feber, eventuellt slemlösande behandling och ev febernedsättande 

terapi rekommenderas i de flesta fall. 


Klinisk prövning genomfördes våren 1998 i Europa på ett nytt 

inhalationsläkemedel med förväntad specifik effekt mot influensa A/ 

B. Detta godkändes och registrerades i Sverige februari 1999 

(Relenza, zanamivir, Glaxo-Wellcome; prisuppgift saknas i dagsläget 

och preparatet förväntas finnas tillgängligt på apoteken under senare 

delen av våren. Ytterligare ett medel för oralt bruk finns under utveckling 

hos ett annat bolag.) 

Ett försvagat influensavirus, som kan tas in via näsan, provas för 

närvarande i USA med stor framgång. Det är troligt att detta blir ett 

nytt barnvaccin om några år. 

Specialtillverkat (s k konjugat) vaccin mot bakterier med stor motståndskraft 

mot antibiotika. 

Högspecialiserad vård med Extracorporal Membran Oxygenering, 

ECMO, används idag till spädbarn på vissa specifika indikationer. 

Möjligheten finns att tekniken kan appliceras på vuxna när inte 

konventionell respiratorbehandling räcker (exempelvis unga personer 

med mycket svår pneumokockpneumoni). 

68

Kikhosta (pertussis) 

RS-virusinfektion 

Ytterligare några sjukdomar i nedre andningsvägarna har stor betydelse. 

Det gäller pertussis (kikhosta) och sk RS-virusinfektion hos små barn. De 

senaste åren har man lyckats framställa ett nytt vaccin mot kikhosta. 

Detta är mer effektivt än det vaccin som fanns på 1970-talet. Särskilt de 

minsta barnen kan utveckla livshotande sjukdomstillstånd pga andningsstopp. 

Det nya vaccinet erbjuds därför inom barnhälsovården. Men det finns 

fortfarande stora ålderskullar som är ovaccinerade. Det betyder att patienter 

med långdragna hosttillstånd mycket väl kan vara sjuka i kikhosta, 

även om de typiska symtomen saknas. Det finns inga snabbtester att 

använda ännu. Specifika blodtyper och odlingsprov tar omkring en vecka. 

RS-infektionen är vanlig och kan bli mycket allvarlig hos de yngsta. Ofta 

krävs sjukhusvård i det akuta skedet. Många barn utvecklar efteråt kronisk 

luftrörskatarr och astmaliknande tillstånd. 

69

Tuberkulos 

Från att tidigare ha varit klassad som en av de allvarligaste folksjukdomarna 

i Sverige, har tuberkulosen de senaste 50 åren minskat högst 

påtagligt i frekvens. Antalet nyupptäckta fall i landet ligger idag relativt 

konstant med ca 500–600 fall per år. Till skillnad från situationen i 

Sverige utgör denna sjukdom globalt ett gigantiskt problem, där enligt 

WHO:s beräkningar ca en tredjedel av jordens befolkning anses vara infekterade 

med tuberkelbakterier. Tuberkulos är också den infektionssjukdom 

som hos vuxna orsakar de flesta dödsfall i hela världen. I u-länderna är 

sjukdomen starkt förknippad med trångboddhet, bristande näringstillförsel 

och dålig hygienisk standard. Det finns även en koppling till HIV/AIDS, 

framför allt i Afrika, som bidrar till spridning och hög dödlighet. 

Lokalt i E-län har i medeltal 20 fall av tuberkulos årligen diagnostiserats 

under de senaste 10 åren (21 st 1996, 12 st 1997). 


Tuberkulos orsakas av bakterien Mykobacterium tuberculosis, en 

långsamväxande men i gengäld mycket långlivad bakterie. I naturen kan 

denna bakterie klara sig fritt i flera år och överlever i människokroppen 

under en persons hela livstid. 

De personer som idag insjuknar i Sverige är till 50% svenskar över 60 

år. De har i tidiga år blivit smittade primärt och har därefter burit bakterierna, 

men med stigande ålder och försämrat immunförsvar drabbas de av 

att bakterierna "vaknar till liv", dvs en återaktivering sker. Den andra 

gruppen är yngre personer med utländsk härkomst. Dessa har smittats i 

sitt hemland och insjuknar tidigt efter den primära smittan. 

Sjukdomen/bakterierna överförs som droppsmitta från en person med 

smittsam tuberkulos. Risken att smittas via bakteriehaltiga "luftdroppar", 

som kan inandas är därför störst vid nära och upprepad kontakt. Detta 

gäller framför allt för familjemedlemmar och hushållskontakter till en 

tuberkulossjuk. Späd ålder och nedsatt immunförsvar innebär också en 

ökad sjukdomsrisk. Globalt smittas många i barndomen och blir bärare av 

bakterierna, men de flesta blir aldrig sjuka. 

Sjukdomen ger vanligen symtom från lungor och luftvägar. Symtomen 

liknar dem som finns vid en långdragen luftvägsinfektion – lunginflammation 

med hosta och feber – men tuberkulos kan även drabba vilket organ i 

kroppen som helst, t ex lymfkörtlar, tarm, skelett eller njurar. 

70

Utredning 

Diagnosen ställs ofta utifrån patientens sjukhistoria och lungröntgenbild. 

Ibland kan diagnosen bekräftas genom att man finner tuberkelbakterierna 

vid mikroskopi av patientens upphostningar. Bakterierna kan också påvisas 

genom speciell odling, men denna kan ta flera veckor. En starkt positiv 

sk tuberkulinreaktion (ett hudtest) kan inge misstanke om en aktiv 

tuberkulos. 


Flera läkemedel mot tuberkulos finns. Hos oss används de alltid i kombination 

i syfte att snabbt få smittfrihet och motverka att bakterierna blir 

okänsliga, sk resistensutveckling. Resistenta tuberkelbakterier börjar bli 

ett stort problem i flera andra länder. Behandling pågår lång tid (6–12 månader) 

för att sjukdomen ska läka ut. Under denna tid är det viktigt att 

patienten tar föreskrivna medel regelbundet och utan uppehåll. Sjukskrivning 

kan under en kortare period i det tidiga förloppet vara aktuell, men 

därefter kan de flesta leva normalt. 

Uppföljning 

Vid förekomst av smittsam tuberkulos ska sk miljöundersökning ske, 

vilket i praktiken innebär att patientens familj eller andra närkontakter 

kallas för undersökning. Denna innebär oftast lungröntgenkontroll samt 

sk tuberkulintest. I regel är det lungkliniken i länet som ombesörjer 

dessa miljöundersökningar. 

Förebyggande 

Genom BCG-vaccination har man kunnat skydda små barn mot den 

primära tuberkulosformen (ca 50–80procents skyddseffekt). Denna vaccination 

är sedan mitten av 1970-talet inte längre rutinvaccination p g a den 

minskade risken för svenska barn att smittas och insjukna i Sverige. 

Vaccination till personer med ökad risk att utsättas för smitta (vissa riskgrupper) 

sker fortfarande. 

Slutsats 

I ett land där tuberkulos är relativt sällsynt, är den största risken att 

tuberkulossjukdomen inte upptäcks. Även om vi i Sverige är "förskonade" i 

jämförelse med övriga världen, är det viktigt att hålla kunskapen och kompetensen 

om tuberkulos vid liv. Invandring och ökat resande gör också att 

situationen snabbt kan ändras, framför allt vad gäller förekomsten av 

resistenta bakterier. 

71

Vaccination 

Följande vaccinationer kan ges i förebyggande syfte: 

Till barn 

Pertussis vaccination infört 1996 i allmänna vaccinationsprogrammet 

för barn, sk subkomponentsvaccin. 

(H influezae vacc) skyddar mot barnmeningit (hjärnhinneinflammation) 

och epiglottit (strupslocksinflammation). 

BCG-vaccination (mot tuberkulos) till riskgrupper (s 71). 

Till hjärt-lungsjuka och personer äldre än 65 år 

Influensa: Varje år tas nytt vaccin fram, vilket beräknas ge skydd mot 

de mest troliga influensavirus som är i globalt omlopp (se separat 

avsnitt sid 62). 

Pneumokock: Ett vaccin finns tillgängligt, innehållande 

kapselstrukturer från 23 av de vanligaste pneumokockstammarna. 

Under utveckling 

Konjugerat pneumokockvaccin, sk konjugatvaccin (riktat mot enstaka 

pneumokockstammar där resistensproblematik är vanlig) är under utveckling. 

Antibiotika vid luftvägsinfektioner 

När indikation föreligger för antibiotikabehandling finns ett stort antal 

medel till förfogande. Beroende på medicinens "effektivitet" att avdöda 

endast enstaka bakterieslag eller ett stort antal olika arter (spektrum), 

brukar man förenklat dela in antibiotika i smal- respektive bredspektrumantibiotika. 

Man bör i allmänhet eftersträva så "smala" och effektiva preparat 

som möjligt vid all behandling. "Vanligt" penicillin, som är ett tämligen 

smalt medel, är fortfarande förstahandsvalet i Sverige vid samhällsförvärvade 

akuta bakteriella luftvägsinfektioner. Då antibiotikaförskrivning 

både är ekologiskt riskabelt och ekonomiskt osunt, är det av yttersta 

vikt att man först gör klart om indikation för antibiotikaförskrivning föreligger. 

72

Konsumtionen av antibiotika har ökat konstant sedan 1987 utan påvisbara 

medicinska eller epidemiologiska orsaker. Detta måste tolkas som ett 

tecken på att överförskrivning sker. Merparten av antibiotikaförskriv-ningen 

görs i den öppna vården (ca 80%), och de medel som används där har 

procentuellt ökat mest i förbrukning. 

Vid en genomgång av antibiotikaförskrivningen vid luftvägsinfektioner 

inom öppenvård 1994 fann man att det i den kvantitativt största sjukdomsgruppen, 

övre luftvägsinfektion (vilka oftast är virusorsakade), gavs antibiotika 

i ca hälften av fallen. Situationen var likartad beträffande akut 

bronkit. "Vanligt" penicillin var det antibiotika som förskrevs mest för 

samtliga infektionsdiagnoser i luftvägarna med ett undantag, nämligen 

akut bronkit. Akut bronkit behandlades i de flesta fall med bredspektrumantibiotika. 

Glädjande nog finns det färska rapporter som tyder på att 

antibiotikaförbrukningen i Östergötland har minskat under de senaste 

åren. Minskningen har framför allt skett bland de sk makroliderna, som 

tillhör bredspektrumantibiotika. I jämförelse med riket konsumerar östgötarna 

något mindre antibiotika, och ur ett kommunperspektiv ligger 

förbrukningen fortfarande under eller i nivå med riksgenomsnittet. 

I slutenvård finns oftare indikation för antibiotikabehandling av luftvägsinfektioner 

än i öppenvård, beroende på att det är sjukare patienter som 

vårdas. Men även här krävs nogsam analys inför antibiotikaval, av samma 

skäl som ovan. I den mån man tvingas använda "bredare" preparat bör man 

eftersträva sk växelbruk av antibiotika från olika preparatgrupper. 

Tillförsel av antibiotika innebär alltid en ekologisk störning av den normala 

bakteriefloran, bl a i luftvägarna. Ju bredare antibakteriellt spektrum 

(dvs ju fler bakteriearter ett antibiotika påverkar), desto kraftigare blir 

påverkan på den normala ekologin. Symtomgivande överväxt av bakteriearter 

som är motståndskraftiga mot antibiotika kan då ske. Risken är att 

dessa egenskaper förs vidare som genetiskt material (resistensgener) till 

mer elakartade och sjukdomsframkallande bakterier. 

Om vi i framtiden ska ha en möjlighet att bevara vår nuvarande 

resistenssituation i landet är 

övervakning av resistensläget, 

upprepad och regelbunden information till förskrivande läkare och 

möjligheten till snabba återbesök för patienten ( istället för direkt 

antibiotikabehandling) 

angelägna strategier. Möjligheter att ta fram förbättrad förskrivningsstatistik 

via apoteken kan bli ett värdefullt instrument i det fortgående 

uppföljnings- och kvalitetsarbetet. 

73

Övriga vanliga sjukdomar 

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) 

Diagnoskod 

J44.0, J44.1, J44.8, J44.9 


Epidemiologiska undersökningar av KOL är ofta svårvärderade, bl a på 

grund av att definitionen och därmed diagnostiken av sjukdomen varierar. 

I åldersgruppen 40–65 år förekommer pipande andning hos ca 10% av 

männen och i något mindre utsträckning hos kvinnorna. Andfåddhet 

uppger 25–30% av männen och 35–40% av kvinnorna i samma åldersgrupp. 

Prevalensen av KOL stiger med ökande ålder och når ett maximum vid 

ca 70 års ålder. I Sverige beräknas prevalensen till 3–5%, vilket i Östergötland 

(med en folkmängd på ca 415000) skulle motsvara ungefär 

12500–20500 individer. 

15–20% av alla rökare utvecklar KOL. Sjukdomen är vanligare hos män. 

Några incidenssiffror för Sverige finns inte. 


Vid kroniskt obstruktiv lungsjukdom föreligger en tämligen konstant 

förträngning av luftrören, som inte alls eller mycket lite kan påverkas av 

luftrörsvidgande läkemedel. Denna förträngning orsakas till närmare 90% 

av rökning och är en följd dels av kronisk luftvägsinflammation, dels sk 

emfysemutveckling (se sjukdomsbeskrivning "Emfysem"). 

Andra orsaker till KOL kan vara exponering av tex industridamm och 

kadmium i yrkeslivet, luftföroreningar, upprepade nedre luftvägsinfektioner 

i barndomen och brist på det lungskyddande ämnet alfa-1antitrypsin. 

KOL leder ofta till ett försämrat utbyte av syrgas och koldioxid och i svåra 

fall till andningssvikt (= låga syrgas- och/eller höga koldioxidvärden i 

blodet) och för tidig död. De allra flesta KOL-patienter får dock en lätt eller 

måttlig påverkan på lungfunktionen. I USA har American Thoracic Society 

gjort en sannolik procentuell fördelning av KOL-sjukdomens svårighetsgrad; 

enligt denna har mer än 60% av befolkningen en lätt grad av sjuk- 

74

dom (= lätt lungfunktionsnedsättning), ca 25% en måttlig och 10–15% en 

svår/uttalad lungfunktionsnedsättning. Någon motsvarande uppdelning 

finns inte gjord i Sverige, men troligen är storleksordningen från USA rimlig 

även för svenska mått. Definitionen av lätt/måttlig/uttalad lungfunktionsnedsättning 

skiljer sig emellertid något mellan länderna, vilket man 

också ska komma ihåg. KOL är ändå den vanligaste orsaken till kronisk 

andningssvikt. 

KOL utgör den vanligaste diagnosen bland lungsjukdomar inom slutenvården. 

På Lasarettet i Motala utgjorde under 1997 diagnoserna KOL, emfysem 

och kronisk bronkit 3,3% av alla vårdtillfällen, beräknat utifrån 

huvuddiagnos. 

KOL börjar smygande, i regel efter flera års rökning, och drabbar därför 

vanligen personer över 50 år. Symtomen är slemhosta, andfåddhet vid 

ansträngning och ibland upprepade luftvägsinfektioner. Viktnedgång och 

nedsatt aptit är också vanligt. 

Komplikationer till KOL kan förutom lunginflammation även vara mer 

akuta tillstånd såsom pneumotorax (se denna sjukdomsbeskrivning) och 

blodpropp i lungorna. Andra exempel är stigande blodvärde (hemoglobin), 

sekundärt till syrebrist, påverkan på hjärtats pumpförmåga, för tidig död, 

akut och kronisk andningssvikt och tom lungcancer. 

Behandlingskomplikationer till alltför mycket kortison (framför allt i tablettform) 

är tex utveckling av diabetes/sockersjuka och benskörhet, vilka 

i sin tur erfordrar särskild behandling. 


Andfåddheten kan leda till att patienten blir arbetsoförmögen och 

även hindras från ett normalt liv på fritiden. Detta skapar social 

isolering, men också ekonomisk otrygghet. 

Andfåddheten kan också leda till svårigheter att sköta hemmet, laga 

mat, klä sig och tom vistas utanför bostaden. 

Ångest med bla dödsrädsla. 

Ökat beroende av närstående och vänner. 

Bristande förståelse från omgivningen, då patienten i regel är ganska 

opåverkad i stillhet. 

Skuldkänslor/skamkänslor. 

Biverkningar från läkemedel. 

75


Beroendet och behovet av anhöriga ökar parallellt med att sjukdomen 

försämras. Detta ställer större krav på förhållandet och ökad respekt 

för den sjuke KOL-patienten. 

Ökat kunskapsbehov hos omgivningen för KOL-sjukdomen. 

En ovilja att lämna patienten ensam kan uppstå. 

Resor och gemensamma aktiviteter försvåras, ibland även ekonomin. 

Rökstopp kan bli nödvändigt hos övriga i familjen. 

Lasarettsansluten hemsjukvård (LAH) kan i svåra fall bli aktuell. 


Primärprevention (= förhindrande av att sjukdom uppstår) 

Rökstopp i unga år, alternativt att aldrig börja röka. Nästan 20% av 

Sveriges befolkning röker. 

Sekundärprevention (= för att förebygga försämring/återfall vid 

redan känd/utvecklad sjukdom) 

Rökstopp: Det är aldrig för sent att sluta röka! Lungfunktionen försämras 

betydligt långsammare efter rökstopp och följer den försämring 

som normalt ses hos friska ickerökande individer. Passiv rökning 

bör undvikas. 

Tidig lungfunktionsundersökning med sk spirometri på rökande 

personer kan upptäcka en lungfunktionsnedsättning innan patienten 

börjar få symtom. 

Ökad fysisk träning. 

Strävan efter normal vikt. 

Ökad kunskap om sjukdomen. 

En reflektion: Man kan leka med tanken på vad spirometri på alla rökande 

personer skulle innebära. I Östergötland finns ca 200000–250000 

individer över 40 år. Andelen rökare är ca 20%. Sålunda skulle man hitta 

ungefär 40000–50000 rökande människor över 40 år i länet. Sannolikt 

76

skulle dessa behöva screenas, kanske någon gång per år, och man kan lätt 

inse vidden av de resurser detta skulle ta. Dessutom kommer säkert många 

bland dem med normal spirometri att fortsätta röka, i visshet om att någon 

lungsjukdom inte kommer att drabba dem. Det finns faktiskt idag några 

enstaka studier som visar att man inte åstadkommer fler rökstopp genom 

screening med tidig spirometri. Detta är följaktligen inte något vi anser oss 

kunna rekommendera samhället. Primärprevention är sannolikt det i 

särklass viktigaste. 

Man skulle dock kunna sikta på att i primärvården göra tidig lungfunktionsmätning 

(spirometri) hos de rökare som har någon form av andningsbesvär 

(tex hosta, slem eller ren andfåddhet) och som söker för detta eller 

något annat. Det är sannolikt också angeläget att försöka finna dem med 

mer avancerad KOL för total bedömning, inklusive rehabiliteringsinsatser 

– detta dels för att förhindra försämring och förbättra lungfunktion, livskvalitet 

mm, dels för att minska behov av sjukvårdsinsatser för denna grupp 

framöver. 

De flesta som börjar röka gör det i tonåren. Därefter är det ovanligt med 

rökstart. Förändringar på spirometri/lungfunktion kan förväntas efter ca 

20 års rökning (20 cigaretter per dag). 

Utredning 

Sjukhistoria och kroppsundersökning. 

Lungfunktionsundersökning med sk spirometri. 

Lungröntgen, framför allt för att utesluta andra orsaker till patientens 

besvär. 

Mätning av syrgas- och koldioxidhalten i artärblod. 

Ibland kan andra blodprover, lungfunktions- och röntgenundersökningar 

(tex datortomografi av lungorna) behöva göras som 

ett led i utredningen. 

77


Figur 9 Kurva modifierad efter Fletcher 

Förutom syrgas i hemmet finns idag ingen behandling som ensam visat 

sig påverka KOL-patienternas överlevnad. 

Behandlingsmål 

Rökstopp. 

Förbättrade symtom, förhindrande och behandling av akuta 

försämringar och komplikationer. 

Bibehållen optimal lungfunktion. 

Förbättrad livskvalitet. 

Minimerade behandlingsbiverkningar. 

Förbättrad överlevnad. 

78

Behandling utan läkemedel 

Rökstopp är i särklass viktigast! 

Ökad kunskap om KOL. 

Sjukgymnastisk träning såsom andningsövningar, hostteknik, 

inhalationsteknik, avspänning och konditionsträning. 

Uppnådd normalvikt. 

Miljösanering; undvik passiv rökning och luftföroreningar i görligaste 

mån. 

Övrigt, tex hjälp med färdtjänst, parkeringstillstånd och hemhjälp, 

ombesörjning med hjälpmedel som rollator, trapphiss eller annan 

bostadsanpassning. 

Läkemedelsbehandling 

Luftrörsvidgande 

Antikolinergika (förstahandsmedel vid KOL) minskar andfåddheten. 

Beta-2-stimulerare minskar andfåddheten. 

Teofyllin åstadkommer bla en viss luftrörsvidgning och minskad 

andfåddhet. 

"Slemlösande" 

Acetylcystein har slemlösande effekt, framför allt vid inhalation. 

Kortison 

Inflammationshämmande; effekt vid akut försämring men oklart 

vilken plats kortisonbehandling i övrigt har vid KOL. 

Antibiotika 

Infektionsbehandling; ges inte sällan vid KOL för att förebygga svårare 

luftvägsinfektioner som tex lunginflammation. Tämligen liberal 

indikation. 

Syrgasbehandling 

Ett krav för syrgasbehandling är rökstopp och "tillräckligt" dåliga 

syrgasvärden. I dessa fall har positiva effekter uppnåtts (se nedan). 

Vaccinationer (infektionsskyddande) 

Influensavaccin rekommenderas till alla KOL-patienter. 

Pneumokockvaccin bör ges till alla KOL-patienter vart femte år. 

Gammaglobulin 

Ges om brist finns i blodet. 

Behandling kan också behöva ges mot sekundärkomplikationer som tex 

diabetes och benskörhet. Blodsocker bör kontrolleras hos de patienter som 

får tablettkurer med kortison, oavsett om dessa kurer är kortare eller 

79

längre. Behandling mot benskörhet rekommenderas idag om mängden 

kortison (Prednisolon) överstiger eller är lika med 7,5 mg per dygn, förutsatt 

att behandlingen överstiger sex månader. 

Kirurgisk behandling 

Volymsreducerande emfysemkirurgi – se under sjukdomsbeskrivningen 

för emfysem. 

Lungtransplantation; framför allt hos yngre patienter med emfysem 

och sk alfa-1-antitrypsinbrist. Under 1996 gjordes 23 lungtransplantationer 

i Sverige (dock inte alla på grund av KOL/emfysem). 

Vårdnivå 

En KOL-patient med lindrig till måttlig sjukdom/lungfunktionsnedsättning, 

och utan allvarlig påverkan på syrgas- och koldioxidnivåerna, kan 

med fördel skötas inom primärvården. De patienter där terapisvikt och 

diagnostiska problem föreligger, där kontinuerlig tablettbehandling med 

kortison övervägs och misstanke om andningssvikt finns, bör remitteras 

till lungklinik eller medicinklinik. Det senare gäller även vid ställningstagande 

till ytterligare utredningsbehov och vid bedömning av eventuell 

kirurgisk behandling. 


Behovet av dessa insatser ökar i takt med att sjukdomen försämras och 

kan gälla allt från gånghjälpmedel och andra transporthjälpmedel till 

bostadsanpassning och kommunal hemhjälp. En KOL-patient som successivt 

försämras andningsmässigt är att jämställa med en rörelsehindrad. 


Rökstopp, alternativt att aldrig börja röka. 

Bibehållen normalvikt. 

Motionsprogram och träning av andnings- och hostteknik. 

Ökad egen kunskap om KOL. 

Hälsovinster 


KOL leder till ökad sjuklighet och kostar individ och samhälle mycket i 

form av lidande och ekonomiskt avbräck. KOL-patienterna har mer än 

dubbelt så mycket sjukfrånvaro som den övriga befolkningen. År 1995 i 

Sverige utgjorde diagnoserna bronkit-emfysem-astma totalt 1,8% av samtliga 

vårdtillfällen och 1,1% av alla vårddagar i landet. I Östergötland skulle 

80

detta motsvara 1361 vårdtillfällen och 8772 vårddagar samma år, vilket 

motsvarar en vårdavdelning med 24 platser ständigt fylld av patienter med 

obstruktiv lungsjukdom. 

Årligen dör ca 2000–2500 personer i Sverige på grund av KOL. Sjukdomen 

är den fjärde–femte vanligaste orsaken till för tidig död. I Östergötland 

innebär detta att ca 100 individer årligen avlider till följd av KOL. 95% av 

dödsfallen inträffar hos personer äldre än 55 år. KOL är den enda av de 

vanligaste dödsorsakerna som ökar. 

Rökstopp innebär vid KOL att den fortsatta lungfunktionsnedsättningen 

framöver sker parallellt med den för en frisk ickerökande 

individ. Sålunda förbättras långtidsprognosen. 

Utbildningsinsatser skapar ökad kunskap om sjukdomen, dess orsaker 

och behandling. Det leder till ökad trygghet, minskad ångest, 

bättre följsamhet avseende behandlingen. Därtill blir patienten säkrare 

i hanteringen av en akut försämring och lär sig veta när 

sjukvårdskontakt ska sökas. 

Läkemedelsbehandling leder i många fall till symtomlindring, men 

endast syrgasbehandling i hemmet påverkar patientens överlevnad 

positivt. Syrgasbehandling i hemmet kostar mellan 10000 och 

80000 kronor per år och patient. Flytande syrgas och gas på flaska 

är extra dyrt. Syrgasmottagningen i Linköping har totalt hösten 1998 

ca 90–100 patienter med denna behandling. Av dessa har ungefär 80 

diagnoserna KOL och emfysem. Under 1997 fick ca 80 patienter 

syrgas i hemmet (dock inte alla med KOL). 

Samarbete mellan dietist och sjukgymnast kan via ökad närings- och 

energitillförsel (hos de undernärda) skapa underlag för ökad motion 

och tillika muskelmassa. Detta resulterar i ökad tolerans mot ansträngning, 

ökat motstånd mot infektioner, ökad aptit och mindre 

ångest. 

Volymsreducerande emfysemkirurgi har med hittillsvarande resultat 

från USA och Sverige (Stockholm) visat förbättrad lungfunktion, ökad 

livskvalitet och fysisk kapacitet, minskat syrgasberoende och förbättrade 

syrgasvärden, ett respektive två år efter operation. (Lungtransplantation 

har idag en sexårsöverlevnad på ca 38%.) Kostnaden för 

preoperativ utredning och uppföljning är ca 60000 kronor och för 

själva kirurgin och den postoperativa vården ca 250000 kronor. 

I en studie från Göteborg har man visat att nedstämdhet, ångest och 

gångsträcka har större betydelse för hur KOL-patienterna mår, än 

syrgasnivå och lungfunktionsmått. 

81

Resultat ur patientperspektiv (patienternas kvalitetsindikatorer) 

Dessa resultat beror på hur tidigt patienten söker sjukvården och sålunda 

hur långt sjukdomen hunnit framskrida. Utgången beror också på 

om rökstopp går att genomföra eller inte, eftersom fortsatt rökning är förenlig 

med dålig prognos och snabbare försämring av lungfunktionen. I studier 

varierar följaktligen treårsöverlevnaden mellan 60% och 100% samt femårsöverlevnaden 

mellan 40% och 90%. Prognosen beror alltså på flertalet 

faktorer, där som sagt rökning och grad av lungfunktionsnedsättning är 

två, och undernäring och nivåerna på syrgas- och koldioxidvärdena är 

andra. 

Beroende på KOL-sjukdomens svårighetsgrad påverkas patientens arbetssituation 

och fritidssysselsättningar i olika stor utsträckning. 


Rökstopp som primärpreventiv åtgärd. 

Klinisk forskning med utvärdering av redan befintliga läkemedel vid 

KOL och utprovning av nya mediciner. 

Epidemiologisk forskning. 

Utvärdering av emfysemkirurgi. 

Utformning av fler lokala, men också nationellt, vårdprogram för KOL 

med målet att nå en enhetlig syn på behandling, omhändertagande 

och rehabilitering. 

Kanske särskilda centra för rehabilitering av denna patientgrupp 

framgent kan förbättra omhändertagandet och tom prognosen. Men 

för detta krävs sannolikt fler studier kring effekten av de åtgärder som 

görs idag. 

82

Rethosta – kronisk luftrörskatarr (kronisk 

bronkit) 

Diagnoskod 

J 42. - P 


Det är svårt att avgöra hur många som insjuknar (incidens) och hur 

många personer som finns i befolkningen (prevalens) med kronisk bronkit. 

Patienten ska ha haft hosta och upphostningar under lång tid men egentligen 

inga andra symtom från luftvägarna. Många upplever inte hostan och 

upphostningarna som besvärliga och söker därför inte läkare. Många undersökningar 

har visat att symtom från andningsorganen ökar med stigande 

ålder. Dessa faktorer gör det svårt att redovisa några säkra siffror på 

förekomsten av kronisk bronkit. 

I de enkätundersökningar som gjorts förekommer kronisk bronkit hos 

drygt 10% av männen och mer än 5% av kvinnorna i 50 års ålder. Siffrorna 

stiger sedan till 13% respektive 7% vid 65 års ålder. I enkätundersökningar 

har man hos män i åldern 40–65 år funnit att slem i 

luftvägarna förekommer hos 25–30 %. Kvinnor rapporterar detta symtom i 

mindre utsträckning. För Östergötlands del, med knappt 99 000 personer i 

åldersgruppen 40–65 år, skulle detta innebära att kronisk bronkit förekommer 

hos 5000–10000 östgötar, och att slem i luftvägarna förekommer 

hos så många som 25000 östgötar. 


Kronisk bronkit – kronisk luftrörskatarr eller vardagligt talat rökhosta – 

definieras sedan lång tid enligt följande: hosta och upphostningar av slem 

de flesta dagar i minst tre månader per år under två på varandra följande 

år. Andra orsaker till en liknande symtombild, såsom t ex tumörer, 

bronkiektasier och tuberkulos ska ha uteslutits. 

Kronisk bronkit orsakas till nästan 100 % av rökning. Till en högst obetydlig 

del kan andra orsaker såsom luftföroreningar, luftvägsinfektioner 

och exponering för olika agens i yrkeslivet förklara åkomman. 

Röken orsakar irritation i luftvägarna och dessa reagerar med tillväxt 

och ökning i antalet av slemproducerande celler i luftvägarna. Samtidigt 

förlamar och förstör röken de små armar (cilier) som ska transportera 

slemmet till munnen, där det vanligen spottas ut eller sväljs ner. Resultatet 

blir stora mängder slem som samlas i luftvägarna. Detta genererar 

sedan hosta. 

83

Kronisk bronkit kan endera kvarstå med hosta och upphostningar eller 

utvecklas till kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL). I det första fallet 

förekommer ofta försämringsperioder (exacerbationer) i samband med 

luftvägsinfektioner. Mellan dessa försämringsperioder är patienten väsentligen 

besvärsfri. Åkomman leder här inte till invaliditet. 

I det andra fallet är utvecklingen betydligt allvarligare. Patienter utvecklar 

en kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL). Patienten drabbas här av en 

kronisk luftrörsförträngning och patienten får successivt ett ökat luftvägsmotstånd. 

Patienten får allt svårare att andas. Detta kan leda till uttalad 

andningsinvaliditet och för tidig död. För närmare presentation av den 

åkomman, var god se särskilt avsnitt om kroniskt obstruktiv lungsjukdom 

(KOL). 


Sjukdomen i sin enklaste, milda form påverkar inte patienten annat än 

vid försämringsperioder, då patienten ofta behöver söka professionell hjälp. 

Sålunda har patienten vanligen en bevarad livskvalitet. 


Påverkan på familjen och anhöriga är vanligen ringa. 


Börja aldrig röka! 

Vid förekomst av rökning – sluta röka! 

Utredning 

Diagnos ställs utifrån sjukhistorien, men andra orsaker som astma, 

infektion och tumörer ska uteslutas. För det senare krävs t ex lungröntgen, 

lungfunktionsundersökningar och laboratorieprover. 

Behandling ("State of the Art") 

Behandlingen är förhållandevis enkel: 

Sluta röka! 

Slemlösande läkemedel vid behov. 

Eventuellt antibiotika vid försämringsperioder. 


Behövs inte i sjukdomens milda form. 

84

Möjlighet till genvårdsinsatser 

Egenvården är enkel – sluta röka! 

Hälsovinster 

Då patienten slutar röka försvinner så småningom hostan och den ökade 

slemproduktionen. Risken för att senare utveckla kroniskt obstruktiv 

lungsjukdom och/eller emfysem blir betydligt mindre, vilket skulle medföra 

mycket stora besparingar både för individ och samhälle. 

85

Lungemfysem 

Diagnoskod 

J43.- 


Data saknas. 

Definition och medicinsk innebörd 

Emfysem är ett tillstånd som framför allt drabbar de små lungblåsorna, 

och som leder till förstörelse av blåsornas mellanväggar med bildning av 

större blåsor, hålrum. Gasutbytet mellan luft och blod försvagas därmed, 

och risk för utveckling av kronisk andningssvikt föreligger (vg se detta 

avsnitt). Dessutom förlorar lungorna sina elastiska egenskaper, vilket bla 

är orsaken till att en kronisk luftrörsförträngning uppstår. Orsaker: 

Rökning (vanligast!). 

Ärftlighet; drabbar flera medlemmar av samma familj. Dominant 

ärftlig emfysemtyp förekommer vid α-1-antitrypsinbrist. 

Symtomatologi 

Emfysem utgör i kombination med kronisk luftrörsinflammation orsakerna 

till luftvägsförträngning vid kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL). 

Patienterna blir alltmera andfådda vid minsta ansträngning. 

Övriga symtom kan vara slemhosta och upprepade luftvägsinfektioner. 

Emfysem kan ibland ge upphov till spontan pneumotorax (luft i lungsäcken 

– se berört avsnitt), därmed akuta andningssvårigheter. 

Hos 15–20% av rökarna uppkommer luftvägsobstruktion till följd av kronisk 

luftvägsinflammation och emfysemutveckling. 


Graden och karaktären av patientens emfysem avgör hur patientens 

livskvalitet påverkas. I många fall utvecklas lungskada under lång tid utan 

att patienten har några besvär eller söker läkare. 

Besvärlig hosta leder till upprepade läkarbesök och upprepade blodprovstagningar 

med sökning för lunginflammation utan resultat. Patienterna 

känner sig oförstådda. 

86

En patient med emfysem kan ha mycket varierande symtom, från lindriga 

som föga påverkar livsföringen till helt invalidiserande, som hindrar vederbörande 

från att lämnar hemmet. 

Oberoende av svårighetsgraden av emfysem medför sjukdomen emellertid 

ofta ångest i samband med lufthunger, s k andnöd. Patienten kan så 

småningom bli arbetsoförmögen och hindras även i sina vardagliga 

hemmaaktiviteter. 


Patientens närmaste upplever, liksom patienten själv, den begränsade 

arbetsförmågan både hemma och i arbetet som negativ. 

Ångest medför en psykologisk påfrestning i samvaron. Man vill ogärna 

lämna patienten ensam. Resor och fritidsaktiviteter kan försvåras. Patientens 

arbetsoförmåga påverkar inte sällan familjens ekonomi. 

Familjen kan ibland involveras som vårdande resurs då syrgasbundna 

patienter vårdas i hemmet. 


Störst betydelse för utveckling av emfysem har rökning. 

Stora sjukvårdsresurser satsas på omhändertagande av patienter som 

redan drabbats av emfysem. Inte lika mycket resurser går till att förhindra 

sjukdomsuppkomsten. 

Rökstopp är viktigast! (Vg se speciellt avsnitt.) 

Förebyggande åtgärder ska ha som mål att människor aldrig börjar röka. 

(Se speciellt program gällande rökning.) 


För patienten med emfysem är information om sjukdomens orsaker och 

natur mycket viktig. Patienten själv kan påverka sin framtid genom ändrat 

levnadsmönster i syfte att minska/eliminera riskfaktorer: 

Rökstopp. 

Förbättrad arbetsmiljö – rökstopp hos personer i omgivningen. 

Genom ökad kunskap och förståelse för sjukdomsmekanismer och 

behandlingsalternativ i olika situationer känner patienten en ökad trygghet, 

vilket minskar ångest och oro. 

87

Läkemedelsbehandling – se speciellt avsnitt om KOL. 

Vid avancerad emfysemsjukdom finns möjligheter att kirurgiskt – volymreducerande 

lungkirurgi vid emfysem – avlägsna de mest sjukdomsomvandlade 

och därmed sämst fungerande delarna av lungorna för att ge 

möjlighet för de mindre sjuka lungdelarna att fungera bättre. Effekten för 

patienten blir bl a minskad andfåddhet, ökad fysisk kapacitet och förbättrad 

livskvalitet. Under 1996 opererades ca 50 patienter i Sverige. 

Handikappinsatser, möjlighet till egenvårdsinsatser, 

hälsovinster 

Hänvisar till avsnittet KOL. 


Hänvisar till avsnittet "Kronisk andningssvikt". 

88

Kronisk andningssvikt (kronisk respiratorisk 

insufficiens) 

Diagnoskod 

ICD 10 J96.1 

Incidens 

Okänd. 

Prevalens 

Någon svensk undersökning av prevalens vid kronisk andningssvikt 

finns inte. 1985 publicerades en undersökning från England över förekomsten 

av kronisk andningssvikt vid KOL (PaO2 < 7,3 kPa och FEV1 < 50% av 

beräknat normalvärde). Hos personer äldre än 45 år beräknades förekomsten 

till 0,3%, vilket skulle motsvara ca 500 personer i Östergötland. Kronisk 

andningssvikt har dock även andra orsaker än KOL. Se nedan. 


Tillståndet innebär oförmåga att upprätthålla normalt gasutbyte i lungorna 

med syrgasbrist och/eller koldioxidansamling i blodet som följd. Att 

tillföra syrgas till kroppens olika organ och eliminera koldioxid, som bildas 

vid förbränningen av energirika föreningar i kroppens olika celler, är av 

vital betydelse. Andningsfunktionen upprätthålls genom två funktionella 

system – själva lungorna där gasutbytet sker och andningspumpen som 

ventilerar lungorna. Kronisk andningssvikt kan indelas i två grupper: en 

grupp där orsaken till svikten sitter i själva lungan och en grupp där orsaken 

finns i andningspumpen. Av detta följer att inte bara tillstånd som vi 

vanligtvis betraktar som lungsjukdomar ger upphov till kronisk andningssvikt, 

utan även tillstånd som påverkar andningsmuskelfunktionen. 

Lungsjukdomar som leder till kronisk andningssvikt är bland andra kroniskt 

obstruktiv lungsjukdom (KOL), emfysem, lungfibros, resttillstånd efter 

lungtuberkulos och lungcancer, där dock KOL/emfysem dominerar. Exempel 

på sjukdomar som påverkar andningsmuskelfunktionen är resttillstånd 

efter polio och olika neuromuskulära sjukdomar. 


När kronisk andningssvikt föreligger är ofta andningsfunktionen kraftigt 

nedsatt med betydande andfåddhet, även vid måttlig ansträngning, och 

oförmåga att förflytta sig annat än kortare sträckor. Vid avancerad sjukdom 

behöver patienten ofta hjälp med av- och påklädning och kan endast för- 

89

flytta sig med hjälp av andra. Att inte kunna röra sig fritt och vara beroende 

av andras hjälp påverkar livskvaliteten. Personer som saknar anhöriga 

isoleras. Andningshandikapp är inte alltid synligt vid ett ytligt betraktande, 

varför patienter ofta misstros beträffande sin sjukdom. 


Anhöriga har ibland svårt att tro eller förstå att den sjuke har en minskad 

förmåga att klara av de dagliga aktiviteterna, vilket leder till slitningar 

i familjen. De svårast sjuka kräver att någon finns i närheten hela dygnet. 

Arbetsbördan blir tung och möjligheterna att upprätthålla sociala kontakter 

minskar. 


Nedan kommer kronisk andningssvikt, sekundär till KOL/emfysem, att 

redovisas eftersom denna sjukdom dominerar som orsak till kronisk 

andningssvikt. Möjligheten att förebygga densamma på sikt beror på 

primärpreventiva åtgärder mot rökning bland yngre, eftersom KOL/emfysem 

till 80–90% orsakas av rökning. När väl KOL/emfysem uppstått, gäller 

det att med de behandlingsmöjligheter som finns förhindra en sjukdomsutveckling 

som leder fram till kronisk andningssvikt (sekundär prevention). 

I denna behandling är rökstopp viktigast, då det är den enda kända 

åtgärd som kan påverka sjukdomsutvecklingen långsiktigt. 

Utredning 

Kronisk andningssvikt uppstår först vid avancerad KOL/emfysem. Sjukdomen 

är då ofta känd sedan många år och utredning redan tidigare utförd. 

När kronisk andningssvikt misstänks eller är konstaterad, remitteras 

patienten till lungmedicinsk eller internmedicinsk sjukhusklinik för 

bedömning. Man gör där en genomgång av sjukhistorien, utför kroppsundersökning 

och kontrollerar blodets syrgas och koldioxidnivå genom blodprov 

från pulsåder. Diagnosen baseras på dessa blodprov vid minst två tillfällen 

med minst 2–3 veckors mellanrum för att utesluta att det rör sig om 

en tillfällig försämring. Man gör också en undersökning av lungfunktionen 

med sk spirometri (dynamisk och statisk), utför lungröntgen och bedömer 

möjligheten till optimering av lungfunktionen med läkemedel och behandling 

av eventuell samtidig hjärtsvikt. Kompletterande utredning kan också 

innefatta datortomografi av bröstkorg och lungor för att bedöma emfysemutbredning. 

I särskilt utvalda fall kan lungmekanisk undersökning i vila 

och under arbete vara motiverad. 

90


Behandling vid kronisk andningssvikt sekundär till KOL/emfysem avser 

att: 

Förebygga ytterligare försämring. 

Minska luftrörsförträngning. 

Minska effekten av syrgasbrist och/eller koldioxidansamling. 

Optimera fysisk kapacitet (rehabilitering). 

Bedöma möjligheterna till kirurgisk behandling. 

Förebygga ytterligare försämring 

Den viktigaste åtgärden är rökstopp för de patienter som alltjämt röker. 

Flera vetenskapliga studier visar att rökstopp hejdar en fortsatt snabb 

lungfunktionsförsämring. Vaccination mot influensa och pneumokockinfektioner 

ingår och kan förhindra potentiellt livshotande infektioner. 

Minskad luftrörsförträngning 

En viss minskning av luftrörsförträngningen kan åstadkommas med 

läkemedel. Läkemedel som kommer ifråga är: 

Antimuskarinika (antikolinergika) som vidgar luftrören och minskar 

andfåddheten. 

Kortverkande B2-stimulerare som vidgar luftrören och minskar 

andfåddheten. 

Teofyllin som bl a åstadkommer en viss vidgning av luftrören. 

Kortison verkar inflammationshämmande och har en visad effekt vid 

akut försämring. I övrigt är det oklart vilken plats kortisonbehandling 

har i underhållsbehandling vid KOL. 

Slemlösande läkemedel kan vara av värde, särskilt om det tillförs 

som inhalation. 

Sammantaget kan sägas att ovan nämnda läkemedel har viss symtomlindrande 

effekt vid KOL/emfysem, men de åstadkommer inte någon dramatisk 

förbättring beroende på de permanenta förändringar som finns i 

lungor och luftrör. 

Vid samtidig hjärtsvikt kan även behandling med vattendrivande medel 

och ACE-hämmare bli aktuell. 

91

Minskad eller eliminerad syrgasbrist och/eller koldioxidretention 

Vid kronisk syrgasbrist i blodet kan syrgasbehandling (oxygenbehandling) 

ges. Eftersom extra tillförd oxygen inte kan lagras i kroppen, måste behandlingen 

ges kontinuerligt minst 15–16 timmar per dygn (helst 24 timmar) 

för att ha effekt. Lämpligt flöde titreras fram med upprepade blodprovskontroller 

av syrgas- och koldioxidnivåerna. För högt flöde kan vara skadligt, 

t o m livshotande. Behandlingen ges i hemmet via så kallad oxygenkoncentratorer 

som koncentrerar luftens syre. Möjlighet till oxygentillförsel 

via gasflaska eller som flytande oxygen via mindre termos finns 

också, vilket gör att behandling även utanför hemmet är möjlig. Vid kronisk 

andningssvikt där bakomliggande orsak är sviktande funktion hos 

andningspumpen, är hemrespiratorbehandling aktuell, oftast enbart nattetid, 

hos vissa dock dygnet runt. Behandlingen ges antingen via ventilation 

på näs- eller näs/mun-mask eller via hål på halsen direkt till luftstrupen 

(tracheostomi). 

Optimerad fysisk kapacitet (rehabilitering) 

Rehabiliteringen syftar till att öka den fysiska kapaciteten, minska 

andfåddhetskänslan, öka kunskapen om sjukdomen och bakomliggande 

mekanismer, ge råd beträffande nutrition, hjälp till olika handikappinsatser 

och eventuellt förmedla kontakt med andra personer i samma 

situation. 

Bedömning av möjligheterna till kirurgisk behandling 

Stora emfysemblåsor som trycker på omgivande lungvävnad, med sämre 

funktion hos dessa delar som följd, kan opereras. Vid ojämnt fördelat (heterogent) 

emfysem kommer troligen i en framtid volymreducerande emfysemkirurgi 

att kunna erbjudas. Kirurgin får alltjämt betraktas som experimentell 

– se nedan. I vissa utvalda fall kan lungtransplantation övervägas. 


Insatser från arbetsterapeut kan underlätta patientens dagliga liv genom 

en översikt av boendet. Exempel på åtgärder är toalettstolsförhöjning, 

grepptång, strumppådragare mm. Omdisponering i skåp och information 

om energisparande rörelsemönster är andra exempel. Gånghjälpmedel bör 

skrivas ut tidigt, för att patienten ska kunna upprätthålla sin rörelseförmåga 

så länge som möjligt. De svårast sjuka kan ha behov av rullstol, i 

vissa fall elrullstol. Anhöriga och patient kan behöva stöd exempelvis med 

att söka handikappersättning, färdtjänst, parkeringstillstånd mm. 

92


Viktigaste åtgärden är rökstopp men även att öka eller minska 

näringsintag beroende på om övervikt eller undernäring (malnutrition) 

föreligger. Motion, så mycket som sjukdomen tillåter, är också viktig. 

Hälsovinster 


1 Rökstopp minskar den årliga lungfunktionsförsämringen till 

samma nivå som hos ickerökare. 

2 Med undantag av oxygenbehandling vid kronisk syrgasbrist har 

läkemedelsbehandling endast måttlig effekt på symtom och sjukdomsförlopp. 

Vid oxygenbehandling har förlängd överlevnad konstaterats, 

liksom positiv effekt på livskvalitet och kognitiva funktioner. 

Oxygenbehandling minskar det ofta förhöjda trycket i lungkretsloppet 

och reducerar antalet röda blodkroppar (hematokriten) 

i blodet i de fall detta är förhöjt. Behandlingen medför möjlighet till 

vård i hemmet, vilket är av stor betydelse både för den sjuke och 

sjukvården. I Östergötland har ca 80–90 patienter syrgasbehandling 

i hemmet. För den grupp av patienter med lungcancer som får 

syrgasbehandling som palliation i livets slutskede, är oftast behandlingstiden 

kort, till skillnad från KOL med kronisk andningssvikt 

där behandlingstiden ofta är flera år. Under 1997 startades 

syrgasbehandling i hemmet hos ca 80 patienter i Östergötlands 

län. 

3 Rehabilitering leder till att patienten bättre kan utnyttja den 

kvarvarande fysiska kapacitet som finns, minskad känsla av 

andfåddhet vid ansträngning och förbättrad livskvalitet. Rehabilitering 

leder emellertid inte till förbättrad lungfunktion eller bättre 

prognos på sikt. 

4 Operation av stora emfysemblåsor (bullae) medför förbättrad 

lungfunktion för kvarvarande lungvävnad med bättre lungfunktion 

och mindre andfåddhet som resultat. Volymreducerande lungkirurgi 

utvärderas för närvarande i en nationell studie, se nedan. 

Resultat av lungtransplantation faller utanför denna beskrivning. 

93

5 Hemrespiratorbehandling medför minskad dagtrötthet och förbättrade 

syrgas-/koldioxidvärden. För dem med neuromuskulär sjukdom 

är behandlingen i vissa fall en förutsättning för livets upprätthållande. 


Vid KOL/emfysem är forskningen i huvudsak inriktad på: 

Cell- och molekylärbiologisk forskning i avsikt att förstå bakomliggande 

mekanismer i lungan, men även i andra organ som drabbas, 

exempelvis muskulaturen. 

Klinisk forskning för att finna nya läkemedel som underlättar andningen. 

Utvärdering av kirurgisk intervention vid avancerat heterogent 

emfysem. Preliminära data från Sverige och USA (okontrollerade 

studier) talar för att denna typ av kirurgi kan vara av stort värde i 

utvalda fall (20–30% av emfysempatienterna) med minskad andfåddhet, 

ökad fysisk kapacitet, förbättrad lungfunktion och livskvalitet. I 

flera undersökningar har flertalet patienter som före operation var 

beroende av kontinuerlig syrgasbehandling blivit oberoende av fortsatt 

syrgasbehandling. Resultat på lång sikt är inte kända. 

94

Förstorad körtel bakom näsan (adenoidhypertrofi) 

Diagnoskod 

J35.9P 


Det går inte att beräkna hur många som lider av detta tillstånd. Adenoiden 

förekommer normalt upp till 5–6 års ålder varefter den tillbakabildas. 

Om adenoiden blir för stor i förhållande till det tillgängliga utrymmet i 

nasofarynx (näs-svalgrummet), kan barnet få problem. 


Då adenoiden blir för stor, kommer den att förorsaka nästäppa, nasalt tal, 

svårigheter att äta och snarkningar med störd nattsömn. Sekundärt till 

dessa besvär kommer viktnedgång, trötthet och koncentrationssvårigheter. 

Nattetid gör barnet andningsuppehåll och får precis som vuxna ett 

sömnapnétillstånd (hinder i andningsvägarna ger tillfälliga andningsuppehåll). 

Var god se detta kapitel. 

Det finns även uppgifter på bettdysfunktion till följd av tillståndet 


Om barnet inte får i sig tillräckligt med mat och inte sover ordentligt blir 

det irriterat, oroligt, får uttalad dagtrötthet och koncentrationssvårigheter, 

vilket givetvis har menlig inverkan på barnets utveckling. 


Det är lättförståeligt att ovan nämnda symtom även påverkar andra 

familjemedlemmar. Man blir orolig för barnets utveckling och har kanske 

själv sömnbesvär och uttalad trötthet efter vaknätter, då man tror att barnet 

ska dö i samband med andningsuppehållen. 


Det finns inga möjligheter att förebygga tillståndet. 

95

Utredning 

Utredningen är hos barn ibland svår, då det kan vara svårt att spegla upp 

i utrymmet bakom näsan. Ibland är röntgen ett hjälpmedel. Andra orsaker 

till nästäppa ska uteslutas och man bör överväga allergi och annan hyperreaktivitet 

som orsak till tillståndet. 

Behandling ("State of the Art") 

Behandlingen vid symtomgivande adenoid är operation, abrasio, där man 

avlägsnar den förstorade adenoiden. 

Hälsovinster 

Redan samma dag efter operationen kan en påtaglig förbättring ses. 

Barnet sover bättre och lugnare. Det vaknar piggt och utvilat och tidigare 

koncentrationssvårigheter, trötthet och irritabilitet är som bortblåsta. 

Man kan förstå att ingreppet är positivt både för barnet och för andra 

familjemedlemmar. 

96

Förstorade halsmandlar (tonsillhypertrofi) 

Diagnoskod 

J 35.1P 


Det går inte att göra några beräkningar på hur många som lider av tillståndet, 

då det är ett relativt begrepp. Det finns ingen normalstorlek på 

tonsillerna, och först när de blir för stora för sitt utrymme uppstår problem. 

Tillståndet drabbar framför allt barn. 


Tonsillhypertrofi är ett medicinskt problem om det orsakar andningssvårigheter, 

framför allt nattetid, eller sväljningssvårigheter. Andningssvårigheterna 

kan orsaka ett sömnapnésyndrom. Vg se detta avsnitt. 

Sväljningssvårigheterna kan leda till viktnedgång. 


Med störd nattsömn och svårigheter att äta följer koncentrationssvårigheter 

och irritabilitet. Dagtröttheten är uttalad och man får svårt att sköta 

skolarbetet. Långvariga andningsuppehåll nattetid kan på lång sikt även 

orsaka förhöjt tryck i lungkretsloppet med efterföljande konditionsnedsättning. 


Som vid adenoid och sömnapnésyndrom finns en oro för utveckling och 

skolarbete. De nattliga andningsuppehållen är mycket oroande och man 

tror ibland att barnet har tagit sitt sista andetag. Koncentrationssvårigheter 

och irritabilitet påverkar givetvis familjen i menlig riktning. 


Tillståndet går inte att förebygga. 

Utredning 

Utredningen består i sjukhistoria och svalginspektion. Ibland får man 

även ta till sömnregistrering. 

97


Behandlingen vid tonsillhypertrofi med sömnapnésyndrom är tonsillektomi, 

då man avlägsnar de förstorade tonsillerna. Oftast görs detta ingrepp 

i kombination med abrasio, då man tar bort körteln bakom näsan. 

Indikationerna för tonsillektomi hos barn är återkommande svalginfektioner 

(tonsilliter), halsböld och tonsillhypertrofi med sömnapnésyndrom 

och barn med öppet bett. 

Hälsovinster 

För både patienten och de närstående är ingreppet befriande. Oron försvinner. 

Patienten blir piggare, mer koncentrerad och äter bättre. 

98

Snarkning/sömnapnésyndrom (OSAS) 

Diagnoskod 

R06.5/G47.3 


Prevalensen habituella (vanemässiga) snarkare är minst 15% hos kvinnor 

och 20% hos män i åldersintervallet 50–60 år. Undersökningar för att 

studera förekomst av sömnapnésyndrom (OSAS) har varierat beroende på 

hur tillståndet definierats. Även de studerade gruppernas sammansättning 

har givit stora differenser i prevalens. Så har tex OSAS angivits till mellan 

1% och 3% av normalbefolkningen. Minst 100000 svenskar skulle då lida 

av OSAS. En stor amerikansk studie visade 1993 att 4% av männen och 

2% av kvinnorna hade OSAS. Undersöks istället vissa riskgrupper, blir 

prevalenstalen helt annorlunda. I en grupp av överviktiga personer är 

50–60% av männen habituella snarkare och bland patienter med högt 

blodtryck – där ämnesomsättningsstörningar är överrepresenterade – är 

förekomsten av OSAS hög. 


Snarkning orsakas av en partiell förträngning av de övre luftvägarna, 

beroende på att svalgmuskulaturen slappnar av och inte kan stå emot det 

undertryck som uppstår vid inandningen. Svalget blir trängre, vilket innebär 

ökat luftflöde och mjuka gommen börjar vibrera. I extrema fall kan 

ljudnivåer över 80 dB presteras, vilket motsvarar bullret – från en startande 

motorcykel eller en skällande hund. 

Om svalget förträngs helt leder detta till andningsuppehåll, sk apné, som 

definieras som andningsuppehåll på 10 sekunder eller längre. Om fem 

apnéer eller fler förekommer per timme sömn eller 30 apnéer eller fler 

under en normal nattsömn, talar man om sömnapné. 

Sömnapnésyndrom är sömnapné plus subjektiva besvär. Dessa besvär är 

en direkt följd av den dåliga syremättnad som andningsuppehållen ger. När 

syremättnaden sjunkit tillräckligt djupt, avbryts andningsuppehållet av att 

sömnen blir ytligare eller att man vaknar. Om detta upprepas ofta, 10–20 

gånger per timme, vilket är vanligt, leder det till dålig sömnkvalitet. 

Utsöndringen av stresshormoner ökar under natten. Dessa orsakar bla 

svettning och ökad urinproduktion. Man vaknar med huvudvärk, får svårt 

att hålla sig vaken under dagen, har koncentrationssvårigheter och nedsatt 

minnesfunktion. 

99

Den drabbade blir lätt irriterad och kan utveckla depression. Vid uttalat 

OSAS har mer än en tredjedel impotens och hälften stor alkoholkonsumtion. 


Frånsett de redan nämnda psykiska konsekvenserna av snarkning/OSAS 

ses socioekonomiska och medicinska konsekvenser. 

Snarkning med dagtrötthet som följd har klassats som vår vanligaste 

trafikfarliga folksjukdom. Manliga snarkare i åldern 30–69 år och som har 

svårt att hålla sig vakna dagtid löper fyra gånger högre risk att råka ut för 

en singelolycka än normalföraren. För dem som själva också har märkt att 

de lätt nickar till vid ratten är risken för en singelolycka 12 gånger större. 

När dessa förare får behandling minskar olycksrisken dramatiskt. 

Dagtidsöversömnighet innebär också svårigheter att klara arbete och att 

upprätthålla sociala kontakter. Skilsmässofrekvensen är tex ökad, såväl 

bland vanemässiga snarkare som bland patienter med OSAS, inte bara 

orsakad av socialt störande snarkning utan även av de psykologiska och 

psykiatriska komplikationerna vid OSAS. 

Medicinskt leder andningsuppehållen till en betydande akut omställning 

av blodcirkulationen, och dessa förändringar leder till långtidseffekter i 

form av hjärt-kärlsjukdomar vid OSAS. Sömnapnésyndrom innebär bla: 

Stora variationer i blodtryck och hjärtfrekvens med förlust av det 

normala nattliga blodtrycksfallet, vilket utgör risk för uppkomst av 

förstoring av vänster hjärtkammare, som i sin tur är en betydelsefull 

prediktor för plötslig död i hjärt-kärlsjukdom. 

Ökad risk för kärlkramp, hjärtstillestånd eller kammarflimmer i 

anslutning till apné. 

Ökad risk för såväl högt blodtryck som hjärtinfarkt. 


Det är mycket vanligt med störningar i relationen till närstående, inte 

bara pga ljudlig snarkning. Patienten kan också vara svår att leva tillsammans 

med, eftersom hans ständiga trötthet kan ge en ändrad personlighet. 

Personen kan bli lättirriterad och aggressiv. Den intellektuella förmågan 

avtar – svårigheter finns att lära nya saker – och den sjuke har lätt att 

glömma. Patienten reagerar långsamt och är allmänt initiativlös. 

Anhörigas oro för patientens hälsa är dessutom en faktor som begränsar 

deras livskvalitet. 

100


Viktreduktion; OSAS är en typisk vällevnadssjukdom; övervikt är 

den absolut största riskfaktorn. 

Rökstopp; rökning förvärrar snarkningen genom att näsans och 

svalgets slemhinnor blir kroniskt inflammerade. 

Minskad alkoholkonsumtion; alkohol ger lättare upphov till 

andningsuppehåll hos snarkare. Apnéerna blir längre och syrehalten 

i blodet sjunker ytterligare. Detsamma gäller många mediciner, 

särskilt vissa sömnmedel, i synnerhet benzodiazepiner. 

Diagnostisera och behandla andra tillstånd som ökar risken för 

OSAS, tex underfunktion i sköldkörteln och resttillstånd efter polio. 

Undvik sömn i ryggläge. 

Pröva näsvidgare (Nozovent). 

Utredning 

De diagnostiska åtgärderna vid misstänkt nattlig ventilationsstörning 

föregås av en allmän medicinsk utredning. Rök-, alkohol- och sömnvanor 

kartläggs, liksom viktutvecklingen över tid. Patientens dagtidssymtom 

kartläggs också, speciellt avseende sociala konsekvenser och yrkesmässiga 

risker. 

Kroppsundersökning görs med speciell inriktning på de övre luftvägarna 

för att finna anatomiska orsaker till försämrat luftflöde, som kan åtgärdas 

kirurgiskt, tex sned nässkiljevägg, förstorade halsmandlar, lång mjuk gom 

eller breddökad gomspene. Standardmetoden, polysomnografi, mäter bla 

EEG, EKG, ögonrörelser, muskelaktivitet osv men används endast i speciella 

fall beroende på låg tillgänglighet (kräver sömnlaboratorium) och hög 

kostnad. Ambulanta utrustningar har därför utvecklats, där sömnregistreringen 

görs i hemmet. Man mäter då blodets syremättnad, andningsrörelser, 

snarkljud, kroppsposition och luftflöde genom näsa och mun. 

101


Allmän behandling 

Information om överviktens betydelse för uppkomsten av OSAS för att 

motivera patienten att gå ned i vikt. Ibland remiss till dietist. 

Information om sovställningens betydelse. Förändring från ryggläge 

till mage kan reducera apnéerna med upp till 75%, från rygg till sida 

med knappt 60%. 

Minska flödesmotståndet i näsan med tex lokal steroid vid tex allergi. 

Kirurgisk behandling: ju gravare snarkning/OSAS desto mer restriktiv 

inställning till kirurgi 

Uppföljning efter kirurgi 

Alla med OSAS ska utvärderas inom ett år med helnatts sömnregistrering. 

Upprepade nattregistreringar är ofta nödvändiga för att 

upptäcka återfall. 

Patienter som inte svarat på behandlingen ska erbjudas alternativ 

behandling. 

Icke-kirurgisk behandling 

De icke-kirurgiska metoderna syftar till att öka de övre luftvägarnas 

vidd, antingen mekaniskt eller pneumatiskt (med hjälp av luft). Läkemedel 

är i allmänhet utan effekt. 

NCPAP (kontinuerligt positivt luftvägstryck). Övertryck skapas i svalget 

genom att man anbringar en välsittande näsmask, som via böjliga 

slangar står i förbindelse med en luftpump ("omvänd dammsugare"). 

Lämpligt tryck ska fastställas under en helnattsregistrering. 

Andra metoder 

Snarkskena som drar underkäken framåt, vidgar svalget och ökar 

muskelspänningen i kritisk muskulatur, vilken annars bidrar till 

förträngningen. 

Näsöppningsvidgare. 

102

Kostnader 

Sedan knappt två år kan nCPAP-behandlade patienter i Östergötland hyra 

utrustningen till en kostnad av 150 kronor per månad. Tidigare betalade 

patienten hela kostnaden själv, ca 12000 kronor. Behandlingskostnaden 

för snarkskena får patienten betala helt själv, ca 2500–3000 kronor, trots 

att snarkskena visat samma behandlingseffekt som operation (UPPP). Det 

är inte heller ovanligt att patienten, av ekonomiska skäl, föredrar operation. 

Kostnaden för operation överstiger 10000 kronor, varför en relativ 

kostnadsneutralitet mellan olika behandlingsalternativ skulle gagna såväl 

patient som samhällsekonomi. 


Bibehållen normalvikt. 

Regelbundna motionsvanor. 


Minska alkoholkonsumtionen, speciellt timmarna innan 

sänggåendet. Undvik "sängfösare". 

Genom att undvika sömn i ryggläge. 

Hälsovinster 

Behandlingsvinster 

OSAS är en kronisk sjukdom som inte läker eller förbättras utan behandling. 

Tvärtom tenderar tillståndet att progrediera och ger sannolikt 

med tiden irreversibla förändringar. Patienten löper en ökad risk att insjukna 

i hjärt-kärlsjukdom, både som resultat av sjukdomens långtidseffekter 

och samtidigt förekommande övervikt och rökning. Denna risk 

kan med adekvat behandling (se "State of the Art") helt eller delvist elimineras. 

Överlevnaden, efter nCPAP-behandling, blir densamma som om dessa 

riskfaktorer inte fanns. Dessutom minskar sömnbehovet med förbättrade 

intellektuella och kognitiva funktioner som följd, mao förbättrad livskvalitet. 

103


Behov av kontrollerade befolkningsstudier avseende förekomst av 

sömnrelaterade andningsbesvär och OSAS. 

Utveckling och kontroll (validering) av förenklade diagnostiska metoder, 

sk screeningmetoder. 

Uppkomstmekanismer för hjärt-kärlsjukdom vid OSAS. 

Sambandet mellan låg syremättnad i blodet, sömnfragmentering och 

kognitiva brister. 

Randomiserade, kontrollerade studier av olika behandlingsalternativ 

jämfört med ingen behandling vid lätt OSAS, inklusive livskvalitetsoch 

hälsoekonomiska studier. 

Utbildning 

OSAS är en vanlig sjukdom som måste ingå som en del i den medicinska 

grundutbildningen. Det finns ett stort utbildningsbehov av allmänpraktiker 

och specialister inom andra områden än sömnmedicin. Stora grupper 

medicinsk personal är okunniga om diagnostiska metoder, även om behandlingsmetoder 

vid OSAS. OSAS roll som en potentiell, konfunderande 

faktor för sjuklighet och död hos överviktiga och patienter med hjärt-kärlsjukdom, 

bör uppmärksammas. 

104

Heshet – stämbandssjukdomar 

Diagnoskod 

J04.0-J37.0 

J38.1/J38.2 

J38.0 


Det saknas undersökningar av frekvensen röstrubbningar i befolkningen. 

Röstproblem utvecklas inte sällan över en längre tid och uppfattas 

då som en del av personligheten eller så bagatelliseras symtomen 

av patienten. Personer i omgivningen blir de som initierar läkarkontakt. 

Även uppgifter om förekomsten av röstproblem i olika yrkesgrupper saknas. 

De åtta foniatriska specialavdelningarna i Sverige registrerade under 

en sexmånadersperiod 1992–1993 data om nybesök av patienter med röstrubbningar. 

Fonasteni (funktionell röstrubbning) visade sig vara den i särklass 

vanligaste diagnosen, särskilt hos lärare. Dubbelt så många kvinnor 

som män sökte rösthjälp. Undervisningsyrken var klart överrepresenterade, 

liksom socialarbetare, jurister och präster. Musiklärare var åtta 

gånger vanligare i materialet än i Sverige som helhet. 

När det gällde godartade förändringar i struphuvudet (larynx) framstod 

klara skillnader med avseende på köns- och åldersfördelning i överensstämmelse 

med tidigare internationella undersökningar. För stämbands-knutor 

söker nästan uteslutande kvinnor i 20–30-årsåldern. Stämbandspolyper ger 

problem hos både män och kvinnor i medelåldern, medan 

kronisk stämbandskatarr (kronisk laryngit) främst drabbar kvinnor i 

50-årsåldern. 


Det råder konsensus om att patienter med heshet, som varat tre veckor 

eller längre, ska remitteras till öron-, näs- och halsläkare för stämbandsbedömning. 

Bland de diagnoser som då kan vara aktuella är: 

Inflammation: 

Akut stämbandskatarr (akut laryngit) 

Hastigt påkommen heshet. Patienten "tappar" ofta rösten helt. Debuterar 

i samband med övre luftvägsinfektion, men även annan oförsiktig 

röstanvändning kan bidra till uppkomsten. Rethosta är vanligt, 

men annars är patienten som regel utan besvär. Stämbanden är 

svullna, glansiga med ökad kärlteckning, men inte alltid rodnade. 

105

Kronisk stämbandskatarr 

Luftvägsinfektioner spelar roll vid uppkomsten, liksom rökning, alkohol 

och röstmissbruk. Den kommer ofta i skov med ökad heshet under 

2–3 månader för att sedan bli bättre under en längre period, varpå 

det hela upprepas. Stämbanden är grova, skrovliga, ofta irriterat röda, 

ibland med lokala, ljusa förtjockningar (leukoplakier) som kan utgöra 

ett förstadium till cancer. Dessa ska då kontrolleras regelbundet. 

Polyper, stämbandsknutor 

Stämbandskanterna är vanlig lokal för uppdrivningar av olika slag. 

Polyper varierar till form, färg och innehåll och orsakas främst av 

röstansträngning i kombination med laryngit. Stämbandsknutor är 

begränsade, ofta dubbelsidiga, uppdrivningar mellan den mittre och 

främre tredjedelen av stämbanden och är en vanlig reaktion på röstmissbruk. 

Högt röstläge och hög intensitet predisponerar. Varierar 

med åldern. Vanligare hos barn (5–10% drabbas), huvudsakligen 

pojkar. Hos vuxna dominerar kvinnor. Små mikroblödningar i stämbanden 

och kraftiga sträckningar i dem, då man talar med hög och 

stark röst, är orsaken och heshet är ofta enda symtomet. 

Stämbandsförlamning (recurrenspares) 

Nerven som försörjer stämbanden är utsatt, främst beroende på att 

den har ett långt förlopp från skallbasen ner i brösthålan. Den drabbas 

därför lätt vid våld mot halsen, inkl operativa ingrepp, infektioner, 

tumörväxt i såväl sköldkörteln som luft- och matstrupen och tryck, 

tex från ett förstorat vänster hjärtförmak eller av aldrig funna orsaker 

(idiopatiska). Det sistnämnda utgör ca 20–30% av fallen. Det 

påverkade stämbandet är stillastående och förskjutet mot medellinjen, 

vilket leder till dålig stämbandslutning med läckage och heshet. 


Rösten är för många yrkesverksamma det huvudsakliga arbetsverktyget. 

Det gäller inte endast sångare, skådespelare och präster. En klar och bärande 

röstklang i ett naturligt läge är en förutsättning för att man ska 

lyckas i kommunikationen med omgivningen. Brister i detta avseende, 

speciellt vid kroniska besvär, innebär ofta problem med återkommande 

behov av sjukskrivning. 


Vanligen ringa. 

106



Minskad alkoholkonsumtion, speciellt vid kronisk laryngit och samtidig 

rökning. 

Ökad medvetenhet om röstanvändning – rösthygien! Röstträning i 

unga år genom utbildning av förskollärare? 

Tidig upptäckt av röstproblem för att minimera kronisitet. 

Utredning och behandling ("State of the Art") 

Akut laryngit 

Sedvanlig öron-, näs- och halsundersökning inkl indirekt laryngoskopi 

(struphuvudets inre undersöks med hjälp av spegel och yttre 

ljuskälla). Alternativt används fiberljus. Behandlingen är röstvila. 

Rökstopp och hostdämpande medel. 

Kronisk laryngit 

Som ovan. Då observerade stämbandsförändringar kan vara ett förstadium 

till cancer ska dessa kontrolleras regelbundet. Inte bara 

stämbandens utseende, utan även deras svängningar, bör då undersökas, 

vilket sker med stroboskopi. En tumörväxt framträder då 

innan denna ses vid vanlig skopi. De flesta patienter har en överfunktion 

i röstorganet som ger en grov, pressad och väsande röst som 

kan motivera röstövningar hos logoped. 

Stämbandspolyper 

Undersökning som vid akut laryngit. Upprepade kontroller krävs för 

utvärdering av eventuell logopedbehandling. I de flesta fall krävs ett 

kirurgiskt avlägsnande, ibland endast logopedbehandling. Dock krävs 

röstbehandling efter operation för att minska återfallsrisken. 

Stämbandsknutor 

Undersökning som vid akut laryngit. Röstträning krävs i de flesta fall. 

På barn försvinner knutorna så gott som alltid spontant, medan kirurgi 

kan bli aktuellt på vuxna. 

107

Stämbandsförlamning 

Diagnosen ställs via indirekt laryngoskopi. En omfattande utredning 

på möjliga orsaker görs och kombineras med endoskopisk undersökning 

av struphuvudet, luftstrupen, luftrören och matstrupen. Dessutom 

görs datortomografi. Efter en tid kan det friska stämbandet gå 

över medellinjen vid fonation (ljudbildning) och på så sätt kompensera 

slutningsdefekten. Vid dubbelsidig förlamning är rösten bra men 

luftvägen förträngd, vilket ger andningsbesvär. I dessa fall blir ofta 

operation nödvändig, liksom då kompensationen från den friska sidan 

uteblir. 


Handikappinsatser behövs inte. 


Egenvårdsinsatserna är desamma som de förebyggande åtgärderna. 

Hälsovinster 

Psykiska faktorer och spänning har stor betydelse för röstproblemens 

uppkomst och vidmakthållande. Men även omvänt förhållande råder. En 

klangfull röst ger ökat självförtroende och säkerhet. Påverkar besvären 

yrkesutövningen, är framgångsrik behandling ibland avgörande för den 

fortsatta karriären. 

Utbildning 

En möjlighet är riktad utbildning till utsatta grupper med röstproblem. I 

England startade 1989 "Voice care and development for teachers project". I 

detta ingår möten över hela England, där lärare erbjuds arbeta med att 

utveckla sin stämma under sakkunnig ledning. Med tanke speciellt på 

lärarnas stora andel av de foniatriska patienterna är denna utbildning 

samtidigt förebyggande i ordets egentliga mening. 

108

Övriga ovanliga sjukdomar 

Lungkomplikationer vid för tidig födsel 

(bronkopulmonell dysfunktion, BDP) 

Diagnoskod 

P27.1 

Incidens 

Något svårbedömd pga varierande antal årligen, men är ca 1/1000 

födda. 

Prevalens 

Då sjukdomen i regel är övergående inom ca två år, kan prevalensen 

beräknas till 2–3/1000 barn i åldern 0–2 år, för att därefter i stort sett 

upphöra. 


Barnen har nedsatt lungkapacitet; enstaka är kroniskt syrgasberoende 

under en period av flera månader till år efter födelsen. De har i regel en 

ökad benägenhet för obstruktiva bronkiter, ev astma under de första två 

levnadsåren. Ev kan en astmabenägenhet kvarstå. En särskild risk är, om 

dessa barn drabbas av RS-infektioner det första levnadsåret. Dessa kan 

vara livshotande och ökar risken för utveckling av bestående astma. 

Påverkan på livskvalitet 

Barnen själva är i regel inte särskilt medvetna om besvären under den 

tid de är sjuka, men de är ofta tröttare än andra barn och växer ibland 

långsammare. Upprepade bronkiter i samband med luftvägsinfektioner, fler 

läkarbesök än genomsnittet och en mer än fördubblad risk för sjukhusvård 

finns under de första två levnadsåren. 

109

Möjligheter till egenvårdsinsatser 

Liksom för andra barn med återkommande luftvägsbesvär gör föräldrarna 

själva i hemmet betydande insatser i form av: 

Syrgasterapi (ev). 

Inhalationsterapi (betastimulerare, steroider). 

Peroral medicinering enligt givna direktiv. 

I denna åldersgrupp kan barnen naturligtvis inte själva bedriva egenvård. 

Hälsovinster 

Denna sjukdomsgrupp är liten, och en aldrig så intensiv behandling av 

barnen påverkar inte befolkningens hälsa i stort. Eventuella hälsovinster 

ligger på det individuella planet. 

Patientens kvalitetsindikatorer 

Behov av behandling i hemmet. 

Behov av inhalationsbehandling i hemmet. 

Antal läkarbesök. 

Antal sjukhusvistelser/dagar årligen. 


Internationellt pågår forskning för att: 

Förklara etiologin och den individuella känslighet som finns. 

Med olika farmaka förebygga uppkomst av BPD. 

Med olika behandlingsstrategier minska dödsrisk och förkorta 

durationen av BPD. Mest lovande fn tycks vara immunglobulinprofylax 

mot RS-virus. 

På grund av den låga incidensen/prevalensen och de låga födelsetalen i 

Östergötland bedrivs här ingen forskning kring kroniska lungsjukdomar 

hos nyfödda. 


Sjukdomen orsakar starkt ökat arbete för föräldrar till barn med BPD, 

inte nämnvärt skilt från andra familjer med kroniskt sjuka barn. Som 

alltid i sådana fall innebär det en påfrestning på familjerelationerna. Ibland 

påverkas möjligheten för bägge föräldrar att arbeta utanför hemmet. 

110


För närvarande ligger endast möjligheten att förhindra försämring av 

tillståndet i samband med RS-infektioner genom regelbunden immunglobulinprofylax 

inom räckhåll. Vi kommer antagligen att ha tillgång till 

specifikt immunglobulin inom ca ett år. 

Utredning 

Det sker ingen särskild utredning i regel. Diagnosen är klar innan barnen 

skrivs ut från nyföddhetsavdelningen efter födelsen; det gäller här 

undantagslöst mycket för tidigt födda barn som har haft andra lungproblem 

och i regel respiratorvårdats i nyföddhetsperioden. 


För närvarande är denna: 

Syrgasbehandling i hemmet om barnen har låga syrgasmättnadsvärden. 

Förebyggande behandling med kortisoninhalationer. 

Vid behov inhalationer med andra läkemedel. 

Sjukgymnastik. 


Inga handikappinsatser. 

111

Cystisk fibros 

Förekomst 

Cystisk fibros uppträder hos 1:4 500 nyfödda, d v s med 15–20 nya fall i 

Sverige per år. Det finns omkring 470 personer med cystisk fibros i hela 

landet; i Östergötland finns förnärvarande 22 personer, varav 13 barn. 

Orsak till sjukdomen 

Cystisk fibros orsakas av en ärftlig förändring (mutation) i en gen på 

kromosom 7. Den kodar för ett äggviteämne i cellmembranet benämnt 

CFTR (cystic fibrosis transmembrane conductance regulator). Detta äggviteämne 

fungerar som en kanal som transporterar klorid. Sannolikt har 

CFTR även andra funktioner. Vid CF är utsöndringen av klorid nedsatt och 

återupptaget av natrium i cellerna ökat. Detta leder till minskad förmåga 

att binda vatten, vilket ger en mindre mängd vätska i patienternas sekret. 

Sekretet blir därmed onormalt segt. 

Ärftlighet 

Cystisk fibros ärvs autosomalt recessivt. Det innebär att båda föräldrarna 

är friska anlagsbärare. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 % 

risk att barnet får sjukdomen. I 25 % av fallen får barnet varken sjukdomen 

eller blir anlagsbärare. I 50 % av fallen får barnet anlaget i enkel uppsättning 

och blir, liksom föräldrarna, frisk anlagsbärare. 

Hittills har man hittat över 700 mutationer av CFTR-genen, de flesta 

unika för en enskild familj/släkt. I Sverige är två olika mutationer dominerande 

och förekommer vardera hos 77 % respektive 12 % av befolkningen. 

Någon större skillnad i sjukdomsyttringar mellan olika mutationer 

har inte påvisats, men den vanligaste mutationen i Sverige (delta F508) 

diagnostiseras oftare i yngre ålder än övriga. 

Symtom 

Sjukdomen karaktäriseras, förutom av ett ovanligt salt svett, av ett generellt 

segt slem (sekret). Svårighetsgraden vid CF varierar mycket mellan 

olika personer, organsystem och med åldern. De flesta personer har symtom 

redan under första levnadsåret, men hos en del kommer symtomen 

senare, ev först i vuxen ålder. Symtomen härrör främst från lungorna och 

mag-tarmkanalen. 

112

Nyföddhetsperioden 

Hos 10–15 % av personer med CF har sjukdomen börjat med "stopp i 

tarmen" (mekoniumileus) under första eller andra levnadsdygnet till följd 

av ett mycket segt barnbeck (den nyföddes första avföring, mekonium). 

Spädbarnsåret och senare 

85–90 % av dem som har CF föds med en bukspottkörtel som inte fungerar. 

Detta anses bero på att det sega slemmet orsakar stopp i bukspottkörtelns 

utförsgångar. Inga födoämnesspjälkande enzymer från bukspottkörteln 

når tarmen, vilket innebär att barnen har svårt att tillgodogöra sig 

föda. Avföringarna blir många och ofta stora och fettrika. En del barn kompensationsäter 

tillräckligt mycket i början och kan då gå upp tillfredsställande 

i vikt. De flesta klarar dock inte av detta, trots att de äter 

mycket, framför allt inte när de slutar ammas och då inte har hjälp av 

bröstmjölkens fettnedbrytande enzym. Hos en del personer debuterar 

bukspottkörtelinsufficiensen först i tonåren eller ännu senare. Några få 

procent av personer med CF har en normalt fungerande bukspottkörtel 

hela livet. 

Envis hosta, särskilt om morgnarna och vid ansträngning, och segt slem 

kan också visa sig mycket tidigt. Tillstötande infektioner med bakterier 

som stafylokockus aureus, hemofilus influenzae och olika pseudomonasarter 

kan leda till upprepade lunginflammationer och är en del i den kroniska 

lungsjukdomen. 

Längre upp i åldrarna kan de som har CF även besväras av upprepade 

bihåleinflammationer, upprepade öroninflammationer och näspolyper. 

Vidare kan upprepade bukspottkörtelinflammationer ses hos de personer, 

som har en kvarvarande funktion i sin bukspottkörtel, liksom leverpåverkan. 

4 % av personer med cystisk fibros utvecklar symtomgivande skrumplever 

(levercirrhos). 

Ca 10 % av personerna med CF utvecklar diabetes mellitus. Denna är 

inte av typ 1, som man vanligen ser hos unga personer, utan snarare ett 

mellanting av typ 1 och typ 2. 

Puberteten kan vara fördröjd hos såväl pojkar som flickor med CF. De 

flesta män är infertila beroende på förändrat sekret från seminalkörtlarna 

och antingen frånvaro av eller tilltäppning av sädesledarna. Normal spermieproduktion 

finns i testiklarna och lyckad assisterad befruktning med 

hjälp av mikrometoder, där sädesceller injiceras i äggceller, har genomförts. 

En del kvinnor har segt sekret från livmoderhalsen (cervixsekret). 

113

Många har till följd härav nedsatt fertilitet. Insemination kan därför vara 

aktuell. Graviditet är således möjlig men kan medföra försämring av 

lungfunktionen. 

Njursten förekommer i något högre frekvens hos patienter med CF än 

hos normalbefolkningen. 

Låga natriumvärden (hyponatrimi) kan förekomma vid uttalad svettning 

och anses bero på den höga koncentrationen natrium i svett. Den drabbar 

främst små barn. 

Diagnostik 

Diagnosen CF baseras på kliniska symtom i kombination med förhöjda 

svettelektrolyter. Det måste dock påpekas att några procent av personer 

med CF har normala svettelektrolyter, och att enstaka personer får klara 

kliniska symtom mycket sent i livet. Genanalys och andra speciella undersökningsmetoder 

kan i vissa fall vara till hjälp i diagnostiken. 

För definitiv diagnos krävs, förutom symtom förenliga med CF, två patologiska 

svettest eller bekräftad genetisk diagnostik. Svettest är användbart 

på både barn och vuxna. Definitiv diagnos bör fastställas på ett CF-center 

enligt gällande vårdprogram för cystisk fibros. 

Behandling och åtgärder 

Behandlingen inriktas på symtomen och koncentreras framför allt på 

lungor och mag-tarmkanal. Lungbehandlingen består av slemlösande 

medicinering i form av tabletter och mixturer samt i inhalationsform. 

Vidare krävs slemmobiliserande och slembortskaffande åtgärder i form av 

intensiv andningsgymnastik. Dessutom förekommer dimtältsbehandling 

nattetid, framför allt när det gäller små barn. Personer med cystisk fibros 

behöver, som led i behandlingen, vara regelbundet fysiskt aktiva. 

Vid minsta tecken på försämring, i form av mer och färgade upphostningar 

från nedre luftvägarna, allmän trötthet, dålig viktökning hos barn 

eller viktnedgång, ökad andningsfrekvens, tillkomst av hosta eller försämrade 

auskultationsfynd på lungorna, ges antibiotika förutom att den dagliga 

lungbehandlingen intensifieras. Antibiotika ges även under virusinfektioner 

som vanliga förkylningar, eftersom personer med CF ständigt domonasarter) 

är bärare av bakterier i sina nedre luftvägar. 

Personer med CF får förutom med sedvanliga vaccinationer även BCG 

(tuberkulos), pneumokock- och influensavaccin. 

Vad beträffar mag-tarmsymtom är dessa främst betingade av en bristande 

bukspottkörtelfunktion som drabbar 85–90 % av personer med CF. De 

behöver därför tillskott av bukspottkörtelenzym till varje måltid. 

114

Mekoniumileus (stopp i tarmen), som 10–15 % av personer med CF får 

under första eller andra levnadsdygnet, kan ibland kräva kirurgisk åtgärd. 

Även senare i livet kan stopp i tarmen uppträda. 

Trots intensiv behandling är CF en sjukdom som innebär förkortad livslängd. 

Överlevnaden har successivt ökat och den förväntade livstiden är nu 

30–40 år. Små barn med svåra lungsymtom kan dö under småbarnsåren, 

men de flesta barn överlever och är relativt friska upp till 15–20-årsåldern. 

En successiv försämring av lungfunktionen sker, trots intensiv behandling. 

På personer med svåra lungförändringar kan lungtransplantation bli 

aktuell. 

Eftersom sjukdomen är fortskridande och behandlingen endast inriktad 

på symtomen, är det viktigt med ett optimalt, såväl medicinskt som psykosocialt, 

omhändertagande. Patienter med CF och deras föräldrar, liksom 

anhöriga, behöver därför ett starkt stöd på hemmaplan med regelbundna 

kontroller och kontakt med ett CF-center vid diagnos, för årliga kontroller, 

vid komplikationer, transplantationsutredningar etc. 

Vid diagnos krävs förutom medicinsk information också krisbehandling, 

information och träning i behandling av sjukdomen. Dietist och sjukgymnast 

är här mycket viktiga personer. Kurator informerar om samhällets 

olika stödåtgärder. 

Psykologiskt stöd är extra viktigt vid speciella åldrar och livssituationer, 

som då patienten/familjen får diagnosen CF, vid olika faser av patientens 

frigörelse från föräldrarna (skolstart, eget boende), vid försämringsfaser, 

yrkesval och val av utbildningen, inledande av samboförhållande/ingående 

av äktenskap och inför familjeplanering. 

Resurser på riks- och regionnivå 

I Sverige finns flera CF-center: Stockholm, Göteborg, Lund och Uppsala. 

Dessa centra arbetar i team bestående av läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, 

dietist, kurator, psykolog och sekreterare. De olika centrumen betjänar, 

med lite olika organisation, såväl barn som vuxna. De bedriver forskning 

och utvecklingsarbete och utgör en viktig kunskapsresurs för vårdpersonal 

i landet. 

Riksförbundet Cystisk Fibros bedriver utbildningsverksamhet genom 

återkommande utbildningsdagar för patienter, anhöriga och vårdpersonal. 

Vidare anordnar Riksförbundet Cystisk Fibros årliga utbildnings- och behandlingsveckor, 

lägerskolor och andra sammankomster, där erfarenhetsutbyte, 

utbildning och social samvaro är viktiga delar. 

115

Selektiv immunbrist 

– hypogammaglobulinemi 

De bakterier som vanligen orsakar luftvägsinfektioner bekämpas av 

kroppens försvar, framför allt av två försvarssystem: de vita blodkropparna 

och speciella skyddsproteiner, riktade specifikt mot olika strukturer på 

bakterierna, de sk antikropparna. Om en person inte har en normal produktion 

av antikroppar, kan detta te sig som en ökad frekvens av 

bakteriella infektioner i luftvägarna. Detta kan uppkomma redan vid 

födseln, men vanligare är att en antikroppsbrist uppstår någon gång under 

vuxenåren. Tillstånden är ibland svåra att upptäcka, då patienten ofta 

under flera år smygande får sina besvär. Om behandling inte ges, skadas 

luftvägar och lungor successivt och oåterkalleligt av de återkommande 

eller kroniska infektionerna. 

Till personer med verifierad hög frekvens av infektioner i luftvägarna 

(lunginflammation, bihåleinflammation, öroninflammation) kan speciell 

bestämning göras av antikroppshalten. Om brister påvisas, som kan sättas 

i samband med ökad infektionsbenägenhet, kan regelbunden behandling 

ges med immunglobulininjektioner. För patienten innebär detta injektioner 

varje till var tredje vecka med upp till 40 ml gammaglobulin varje gång. 

Injektionen tas med speciella bärbara batteridrivna sprutpumpar, vilka 

många patienter lär sig att själva sköta i hemmet. 

Utredning och handläggning av dessa patienter sker av infektionsläkare, 

och i dagsläget behandlas i Östergötland ca 120 patienter med denna form 

av gammaglobulinbehandling (95 i centrala och 25 i östra länsdelen). 

116

Sarcoidos (Mb Schaumann) 


Sarcoidos förekommer med en incidens om ca 19/100 000/år. Prevalensen 

är beroende på ras 3–50/100 000 i USA. Högsta prevalensen förekommer 

i Norden med 137/100 000. I Östergötland skulle detta motsvara ca 

500 personer. 


Sarcoidos sorterar under gruppen interstitiella lungsjukdomar. Dessa 

sjukdomar påverkar alveolarväggarna och interstitiet, dvs de minsta 

lungblåsorna och vävnaden mellan dessa. Den tillhör även gruppen granulomatösa 

sjukdomar, vilka kännetecknas av förmågan att bilda granulom. 

Till dessa hör bla tuberkulos och lymfom. 

Sarcoidos förekommer i två former – en akut och en kronisk. 

Vid den akuta formen insjuknar patienten ofta i feber, ledsvullnad (oftast 

fotled), knölros och på lungröntgen finner man sk hiluslymfom (lymfkörtelsvullnad). 

Patienten kan klaga över rethosta och tryck över bröstet. Inte 

sällan har patienten även ögoninflammation. Denna konstellation av 

symtom kallas Löfgrens Syndrom. 

Vid den kroniska formen insjuknar patienten långsamt. Ofta upptäcks 

den av en slump vid lungröntgen. Patienten har torrhosta, trötthet, andfåddhet 

och på lungröntgen finner man hiluslymfom. 

Sarcoidos kan drabba många organ såsom lymfkörtlar, hud, ögon, centrala 

nervsystemet, hjärtat, lever, mjälte, hormonsystemet och framför allt 

lungor. Den vidare framställningen ägnas helt åt lungengagemanget. 

Orsaken till sarcoidos är okänd. 

Lungorna drabbas i 90% av fallen. Prognosen är i allmänhet god, men 

10–25% av patienterna utvecklar någon form av fibros. Beroende på graden 

av fibros får man varierande grader av lungfunktionsnedsättning: 

alltifrån lättare astmaliknande symtom till grava svårt handikappande 

symtom, där patienten är helt sängliggande och syrgasberoende. 

Dödsfall vid sarcoidos orsakas framför allt av hjärt- och lungengagemang. 

117


Man ska komma ihåg att de allra flesta patienter som drabbas av sarcoidos 

tillfrisknar, men för ett fåtal kommer lungfunktionen att påverkas. 

Beroende på svårighetsgraden uppkommer olika grader av handikapp, som 

påverkar patientens livskvalitet. Vid lättare påverkan kan patienten klara 

ett närmast normalt liv, men med tilltagande svårighetsgrad får patienten 

allt svårare att orka och kan inte sköta arbete eller ens sina egna behov. 

Patienten blir helt beroende av andra. 


Innebörden för familj och närstående beror helt på patientens handikapp. 

För de flesta innebär sjukdomen en period med oro och kanske ångest, 

men när sjukdomen så sakteliga läker ut återgår man till normala familjeförhållanden. 

Vid gravare andningshandikapp uppkommer givetvis en 

större oro för patientens liv och hälsa. Ekonomin påverkas, och man kanske 

måste bryta upp från tidigare livsmönster, flytta och kanske till och 

med behöva hjälp utifrån. 


Sjukdomen går inte att förebygga. 

Utredning 

Sarcoidos är en svår diagnos där man måste nyttja en mängd undersökningar. 

Diagnosen bygger på mikroskopisk undersökning av biopsi (vävnadsprovtagning) 

från framför allt lungor och andra bröstkorgsorgan. 

Lungröntgen behövs vid flera tillfällen. Man behöver funktionsundersökningar 

vad gäller både hjärta och lungor, tex spirometri, arbetsprov och 

bestämning av syrgashalten i blodet. Ett stort antal blodprover måste tas. 

Därtill kommer odlingar och riktade undersökningar mot andra organ, 

som också kan drabbas av sarcoidos. 


I lättare fall behövs ingen behandling. Vid Löfgrens syndrom kan det 

räcka med NSAID-preparat (Non-Steroid Anti-Inflammatory Drugs), dvs 

preparat med antiinflammatoriska effekter som inte är av "steroid-natur" 

(kortison). Vid mer avancerade former behöver man ta till steroider i hög 

dos. Även andra riktade terapier har prövats. Syrgas kan behövas vid betydande 

lungfunktionsnedsättning. Även kirurgi med hjärt-lung-transplantation 

förekommer. Vid påverkan på andra organ än lungor förekommer 

andra mer riktade terapier, tex behandling mot hjärtsvikt. 

118


Att upprätthålla en så god kondition som möjligt ger på sikt ett mindre 

handikapp. 

Hälsovinster 


Prognosen är i allmänhet god. Svarta drabbas hårdare, liksom patienter 

med sarcoidos i fler än tre organ och patienter med symtom mer än sex 

månader. 

Resultat ur patientperspektiv 

Patienter som spontant eller efter behandling tillfrisknar kan föra ett 

normalt liv. De patienter som drabbas hårdare får olika grader av handikapp. 

Behandlingen syftar till att minimera skadorna av sjukdomen och 

graden av handikapp. 


Man letar fortfarande efter orsaken till sarcoidos. Forskning sker inom 

immunologi, genetik och molekylärbiologi. 

119

Kryptogen fibroserande alveolit 

Diagnoskod 

ICD 10 J84 

Incidens 

Några siffror över incidens av kryptogen fibroserande alveolit i Sverige 

finns inte. I litteraturen finns emellertid angivet incidenssiffror mellan 7 

och 11 individer per 100000 invånare och år, vilket överfört till Östergötland 

skulle motsvara 30–45 personer om året. Det finns uppgifter från 

England under senare år om ökande incidens, särskilt i de äldre åldersgrupperna. 

Prevalens 

Någon svensk undersökning av prevalens vid kryptogen fibroserande 

alveolit finns inte. Från USA finns redovisat en prevalens mellan 13 och 20 

individer per 100000 invånare, vilket för Östergötlands del skulle motsvara 

50–80 personer. Tillståndet är vanligare hos män än hos kvinnor. 


Först ska nämnas att när man i dagligt tal talar om kryptogen fibroserande 

alveolit, används ofta benämningen lungfibros. Lungfibros är dock 

slutstadiet för mer än ett 50-tal olika sjukliga tillstånd i lungorna och 

innebär bindvävsomvandling av lungorna, varav kryptogen fibroserande 

alveolit är den dominerande primära lungåkomman. Tillståndet kan leda 

fram till lungfibros inom gruppen fibroserande lungsjukdomar utan känd 

orsak. De sjukdomar som kan leda till lungfibros kan indelas i fem huvudgrupper: 

Yrkes- och miljöorsakade, exempelvis asbestos och tröskdammslunga. 

Läkemedelsutlösta, exempelvis av s k cellgifter och guld. 

Bindvävssjukdomar med lungengagemang, exempelvis reumatoid 

artrit och SLE. 

Primära, exempelvis sarkoidos och eosinofil pneumoni. 

Fibroserande lungsjukdomar utan känd orsak. 

I denna beskrivning avses med lungfibros kryptogen fibroserande alveolit. 

120

Sjukdomsprocessen startar som en inflammation i själva lungvävnaden. 

Det är här som gasutbytet sker, dvs upptag av syre från luften till blodet 

och eliminationen av koldioxid från blod till luft. Vad som startar den sjukliga 

processen i lungan är inte känt. Om inflammationen inte kan hävas 

med läkemedel eller spontant går tillbaka, övergår inflammationen i en 

reparationsfas med inlagring av bindväv, vilket medför försvårat gasutbyte. 

När väl bindvävsomvandling skett finns ingen väg tillbaka. Inflammation 

och fibros kan förekomma härdvis och samtidigt i lungan. Fibros föregås 

alltid av inflammation. Syrgasbrist i blodet uppstår först vid ansträngning 

och allt eftersom processen går vidare, senare även i vila. Fibrosomvandlingen 

medför också förändring av lungornas elastiska egenskaper. De blir 

"stela" vilket medför ett ökat andningsarbete för att upprätthålla oförändrad 

ventilation. 


När mer avancerad lungfibros föreligger, är ofta andningsfunktionen 

nedsatt med andfåddhet även vid måttlig ansträngning och oförmåga att 

förflytta sig annat än kortare sträckor. Vid avancerad sjukdom behöver 

patienten hjälp med av- och påklädning och kan endast förflytta sig med 

hjälp av andra. Att inte kunna röra sig fritt och vara beroende av andras 

hjälp påverkar livskvaliteten. Personer som saknar anhöriga isoleras. 

Andningshandikapp är inte alltid synligt vid ett ytligt betraktande, varför 

patienter kan misstros beträffande sin sjukdom. 


Anhöriga har ibland svårt att tro eller förstå att den sjuke har en minskad 

förmåga att klara av de dagliga aktiviteterna, särskilt i ett initialt 

skede, vilket kan leda till slitningar i familjen. De svårast sjuka kräver att 

någon finns i närheten hela dygnet. Arbetsbördan blir tung och möjligheterna 

att upprätthålla sociala kontakter minskar. 


Kryptogen fibroserande alveolit har ingen känd orsak och därmed finns 

heller ingen möjlighet att förebygga. 

Utredning 

Utredning av misstänkt kryptogen fibroserande alveolit innebär en noggrann 

sjukhistoria, kroppsundersökning, lungfysiologiska undersökningar, 

diffusionskapacitetsmätning, artärblodgaser, lungmekaniska undersökningar 

och röntgenundersökningar. 

121


Behandlingen vid kryptogen fibroserande alveolit sker antingen aktivt 

med läkemedel (kortison enbart eller i kombination med cellgifter) eller 

enbart genom att avvakta. Valet är beroende av patientens ålder, allmäntillstånd, 

andningspåverkan och sjukdomsförloppets hastighet. I den hittills 

största publicerade studien av denna sjukdom utförd i England, 

Skottland och Wales blev ca 50% enbart följda på mottagningen utan 

aktiv behandling; resterande fick behandling. Av de behandlade fick 90% 

enbart kortison och resterande 10% en kombination av kortison och cellgifter. 

Behandlingen får vanligen fortgå under ett halvt till ett år, ibland 

längre. Under uppföljningen bedöms symtom, kontrolleras lungfunktion, 

diffusionskapacitet, artärgaser och lungröntgen görs. Ibland sker även datortomografi 

av lungorna. Både kortison och övriga läkemedel som kan 

komma ifråga, kan ha allvarliga biverkningar. Risken för sådana måste 

vägas in vid beslut om terapi. 


Insatser från arbetsterapeut kan underlätta patientens dagliga liv genom 

en översikt av boendet. Exempel på åtgärder är toalettstolsförhöjning, 

grepptång, strumppådragare mm. Omdisponering i skåp och information 

om energisparande rörelsemönster är andra exempel. Gånghjälpmedel bör 

skrivas ut tidigt för att patienten ska kunna upprätthålla sin rörelseförmåga 

så länge som möjligt. Till de svårast sjuka kan behov av rullstol, i 

vissa fall elrullstol, finnas. Anhöriga och patient kan behöva stöd t ex med 

att söka handikappersättning, färdtjänst, parkeringstillstånd mm. 


Motion, så mycket som sjukdomen tillåter, kan vara av värde. Tyvärr är 

ofta andfåddheten vid ansträngning, liksom hostan, så uttalad att motion i 

någon större omfattning inte är möjlig. 

Hälsovinster 

Att upptäcka sjukdomen i ett tidigt skede och ge behandlingen innan 

fibros hunnit bildas i lungorna är ett mål, eftersom möjlighet då finns till 

restitution av lungfunktionen. Tyvärr varierar svaret på behandlingen 

även vid tidig initiering. Spontanförloppet varierar också mellan individer, 

från det akuta snabbt förlöpande till det med ett mer stillsamt förlopp. 

Undersökningar visar att 50% av patienterna har avlidit inom en femårsperiod. 

Cirka 30% lever dock upp till 10 år. När andningssvikt med syrgasbrist 

uppstår, kan syrgasbehandling ges i syfte att lindra andfåddhetskänslan. 

Syrgasbehandling leder dock inte till förlängd överlevnad. 

122


Kunskapen om de bakomliggande mekanismerna har ökat under senare 

år. Diagnostiken har också förbättrats i och med införandet av högupplösande 

teknik inom datortomografiområdet. Visst hopp om förbättrad 

diagnostik ställs även till andra undersökningar som tex Tc-DTPAclearance 

(teknik som mäter funktionen i de små lungblåsorna), som dock 

ännu inte används i den kliniska vardagen. När det gäller den medicinska 

behandlingen har inte framstegen varit lika tydliga. För framtiden måste 

forskningen inriktas på att förbättra den farmakologiska behandlingen och 

att kunna identifiera de undergrupper av patienter med kryptogen 

fibroserande alveolit, som kan ha nytta av behandlingen – detta med tanke 

på de allvarliga biverkningar som de använda läkemedlen också kan ge 

upphov till. 

123

Lungengagemang vid kollagenoser/ 

vaskuliter och reumatoid artrit 

Benämning 

Lungengagemang vid SLE (Systemisk Lupus Erythematosus), Systemisk 

skleros/sklerodermi, Polyarterit (Churg–Strauss), Wegeners granulomatos, 

Sjögrens syndrom och Reumatoid artrit. 

Diagnoskod (koderna motsvarar ordningen ovan) 

J99.1*M32.1, J99.1*M34.8, J99.1*M30.1, J99.1*M31.3, 

J99.1*M35.0, J99.0*M05.1 


Ovanstående diagnoser är ett urval av sjukdomar, som kan engagera 

lungorna. Flera av sjukdomarna är förhållandevis ovanliga, emedan tex RA 

och Sjögrens syndrom förekommer oftare. Prevalens- och incidenssiffror för 

sjukdomarna som sådana är ibland svåråtkomliga på grund av bla internationell 

oenighet kring klassifikation och definitioner. Det råder dessutom 

oklarhet i fråga om frekvensen av lungengagemang i många fall. 

124

Figur 10 Siffrorna i tabellen ovan är beräknade utifrån en 

folkmängd i Sverige på ca 8,8 miljoner och i Östergötland på 

ca 415 000. 


SLE är en autoimmun sjukdom (antikroppar bildas mot kroppens 

egna beståndsdelar och framkallar sjukdom) som kan engagera 

flertalet av kroppens organ. Bla kan lungorna drabbas och ge symtom 

i form av andfåddhet, hosta (ibland blodig) och tryck i bröstet. Lungfunktionen 

kan nedsättas. 85 % är kvinnor; orsaken är okänd men 

en stark ärftlighet finns. 50 % får lungsäcksinflammation. Även 

svåra lungkomplikationer med mycket dålig prognos kan ses. Debutåldern 

ligger mellan 15 och 40 år. 

125

Systemisk skleros/Sklerodermi är en ovanlig så kallad reumatisk 

systemsjukdom, som innebär engagemang av bla huden (= sklerodermi) 

med förtjockning och förhårdnad, sjukliga förändringar i 

kroppens olika blodkärl och bindvävsinlagringar. Lungorna kan drabbas 

i form av sk fibros (bindvävsomvandling), vilket ses hos 35 % av 

patienterna. Det innebär smygande och inledningsvis mycket diskreta, 

om än några, andningssymtom, liksom förhöjt blodtryck i 

lungkärlen, vilket är ett mer sällsynt men betydligt allvarligare tillstånd. 

Orsaken är okänd, men man tror att störningar i immunsystemet 

har betydelse. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor (3:1) 

och debuten sker vanligen mellan 40 och 60 års ålder. 

Polyarteritis nodosa är en ovanlig men allvarlig sjukdom som kännetecknas 

av blodkärlsinflammation, vilken kan drabba flera olika 

organ, men där lungorna ofta brukar skonas. 

Churg–Strauss är nära besläktad med polyarteritis nodosa. Detta 

tillstånd är också ovanligt och kännetecknas bla av blodkärlsinflammation, 

astma och allergisk snuva. En viss typ av vita blodkroppar 

(eosinofiler) är ökade i antal och kan ansamlas i lungorna 

som infiltrat. Lungsymtomen är följaktligen de som ses vid astma och 

allergi (se dessa sjukdomsbeskrivningar). 

Orsaken till de båda sistnämnda tillstånden är okänd. De förekommer 

oftare hos män. 

Wegeners granulomatos är en mycket ovanlig sjukdom som kännetecknas 

av inflammation i blodkärl, och som kan engagera flertalet 

organ, bla de övre och nedre luftvägarna (där ofta sårbildningar ses). 

Orsaken är okänd och sjukdomen är något vanligare hos män. 

Luftvägssymtom kan utgöras av nästäppa, näsblödning, kronisk 

bihåleinflammation, hosta (ibland blodig) mm. Lunginflammationer 

kan förekomma. 

Sjögrens syndrom är en autoimmun (se under SLE) kronisk inflammatorisk 

sjukdom i framför allt tår- och spottkörtlar och faktiskt den 

näst vanligaste autoimmuna sjukdomen efter RA. Orsaken är okänd. 

Den uppdelas i en primär och en sekundär form. Flera organ i kroppen 

kan drabbas, däribland lungorna och luftvägarna, och i enstaka 

fall ge upphov till bla hosta och bronkitsymtom. Sjukdomen förekommer 

mest typiskt hos medelålders kvinnor. 

Reumatoid artrit (RA) är en tämligen vanlig autoimmun (se under SLE) 

kronisk ledinflammation. Den drabbar kroppens leder men kan även 

drabba andra organ. Orsaken är okänd, men ärftlighet är en viktig 

faktor. Sjukdomen drabbar framför allt kvinnor (3:1) och debuterar 

vanligen i 45–60-årsåldern. Lungorna kan engageras i form av lungsäcksinflammation 

(vilken ofta inte ger några symtom), infiltrat (som 

126

kan vålla diagnostiska problem gentemot tumörer och vissa infektioner) 

och bindvävsinlagring/fibros (vilken kan leda till andfåddhet och 

försämrad lungfunktion). Ledinflammation i luftstrupen kan ge upphov 

till heshet och andningssvårigheter. 


Patientens totala livskvalitet beror till stor del på grundsjukdomens svårighetsgrad 

(tex hur uttalade ledbesvär och hur många leder som är påverkade 

hos en reumatiker), men även hur många organ som är engagerade 

är av betydelse. 

Andningsmässigt kan symtomen svänga mellan inga symtom alls till 

uttalad andnöd med påtagligt nedsatt lungfunktion. Detta påverkar förstås 

livskvaliteten olika. 

Flera av patienterna får också tämligen potenta mediciner – alltifrån 

kortison till olika cellgifter – som kan ge bieffekter och därmed inverka 

menligt på livskvaliteten. 


Innebörden för familj och närstående beror på grundsjukdomens svårighetsgrad. 

En patient med RA kan vara mycket handikappad och beroende 

av andra, medan en annan RA-patient klarar det mesta själv och är föga 

beroende av omgivningen. 

Vad avser lungorna/luftvägarna behöver inte hosta, heshet, nästäppa 

eller bronkitsymtom egentligen innebära något för anhöriga, bortsett från 

att det kan vara störande emellanåt. 

Tilltagande andfåddhet, astmabesvär och blodiga upphostningar kan vålla 

oro och ett ökat beroende. En ovilja att lämna patienten ensam kan uppstå 

och sociala gemensamma aktiviteter kan försvåras, liksom ekonomin i de 

fall patienten tvingas sluta sitt arbete. 

Frekventa sjukhusbesök kan ställa krav, och ibland kan lasarettsansluten 

hemsjukvård (LAH) bli aktuell. 


Eftersom orsakerna till beskrivna sjukdomstillstånd är okända, blir de 

också omöjliga att förebygga. 

127

Utredning 

Under denna rubrik beskrivs den utredning som lungengagemang vid 

ovan angivna sjukdomar kan föranleda: 

Sjukhistoria och kroppsundersökning. 

Lungröntgen. 

Lungfunktionsundersökning med bla spirometri och diffusionskapacitet. 

Blodprover. 

Analys av vätska i lungsäcken. 

I vissa fall kan ultraljud av hjärtat, datortomografi/skiktröntgen av 

lungorna, undersökningar av lungornas blodkärl (cirkulationen), 

bronkoskopi och remiss till öron-, näs- och halsspecialist vara befogat. 


Respektive grundsjukdom behandlas på särskilt sätt och kommer inte att 

avhandlas här. Nedan beskrivs behandling som kan övervägas vid 

lungengagemang. 

Behandlingsmål 

Förbättrade symtom. 

Bibehållen optimal lungfunktion. 

Förbättrad livskvalitet. 

Minimerade behandlingsbiverkningar. 

Förbättrad överlevnad. 

Rökstopp. 

Behandling utan läkemedel 

Rökstopp. 

Sjukgymnastik. 

Övrigt, tex hjälp med färdtjänst, parkeringstillstånd och hemhjälp, 

ombesörjning med hjälpmedel såsom rollator och trapphiss. 

Bostadanpassning. 

Behandling av näsblödning. 

Uttömning av vätska i lungsäcken för att lindra symtom, alternativt 

ihoplödning av lungsäcksbladen för att förhindra återkommande 

besvär. 

128

Läkemedelsbehandling 

Hostdämpande. 

Luftrörsvidgande; minskar andfåddheten. 

Kortison (tabletter eller inhalation); inflammationsdämpande. 

Cellgifter; immunhämmande. 

Allergidämpande och avsvällande; minskar allergiska symtom respektive 

kan lindra nästäppa och svullnad i bihålor. 

Antibiotika; vid bakterieinfektioner, tex lunginflammation. 

Syrgasbehandling i hemmet; kan ges vid svårartad lungsjukdom med 

sänkta syrgasvärden. 

Blodkärlsvidgande medel (framför allt sk kalcium-blockerare); kan 

prövas vid svår lungsjukdom med högt blodtryck i lungkretsloppet. 

Blodförtunnande; kan ges vid ökad risk för blodproppsbildning (tex vid 

SLE i vissa fall). 

Kirurgisk behandling 

Lungtransplantation; kan bli aktuell i mycket svåra fall (vid tex 

fibrosinlagring och högt blodtryck i lungkretsloppet). 


Grundsjukdomen i sig kan kräva varierande grad av insatser (tex RA). 

Vid lungengagemang varierar också behovet av insatserna beroende på 

tex grad av andfåddhet och lungfunktionsnedsättning. Gånghjälpmedel, 

bostadsanpassning och hemhjälp kan vara exempel på sådant som kan bli 

aktuellt. 


Motion/träningsprogram har sannolikt betydelse, speciellt hos de patienter 

som lider av andfåddhet och lungfunktionsnedsättning. För astman vid 

Churg–Strauss, se sjukdomsbeskrivning "Astma". Rökstopp är en viktig 

egenvårdsinsats. 

129

Hälsovinster 

Prognos och behandlingsresultat beror i regel på när behandling insättes i 

sjukdomsförloppet, grundsjukdomens svårighetsgrad och hur många organ 

som är involverade. Tidig diagnostik och tidigt insatt aktiv behandling ger 

bättre prognos och resultat. 

Vid RA är dödligheten pga lungsjukdom dubbelt så hög jämfört med 

normalbefolknigen. Patienter med aktiv och behandlingskrävande 

sjukdom i specialistvården blir i 80% beroende av någon annans 

hjälp efter 15–20 års sjukdom, oberoende av behandling. Motsvarande 

siffra för patienter i primärvården är 35%. 

SLE-patienters femårsöverlevnad är ca 95%, och de flesta lever ett 

relativt normalt liv med tämligen god arbetsförmåga, om än med 

något högre sjukfrånvaro jämfört med normalbefolkningen. Prognosen 

anses dock som dålig i de fall patienten utvecklar högt blodtryck i 

lungkretsloppet. 

Vid systemisk skleros är prognosen i allmänhet god med oftast bevarad 

arbetsförmåga och låg invaliditetsgrad. Sekundär sjukdom ses 

hos 15% av RA-patienterna och 40–50% av SLE-patienterna. Prognosen 

är dålig vid högt blodtryck i lungkretsloppet med död inom sex 

månader till fem år. 

Sjögrens syndrom har i regel god prognos med vanligen långsam 

försämring. Lokalbehandling, kortison och i vissa fall cellgifter håller 

oftast sjukdomen i schack. 

Prognosen vid Wegeners granulomatos är sämre, även om den de 

senaste åren klart förbättrats genom behandling med cellgifter. Vid 

fullt aktiv sjukdom som inte behandlas eller behandlas inadekvat, 

dör patienten inom fem månader; kortison kan öka överlevnaden till 

12 månader. 

Polyarteritis nodosa har dålig prognos (femårsöverlevnaden 50–60%). 

Vid Churg–Strauss är dödligheten lägre och ibland läker sjukdomen 

tom ut. 

Behandling vid lungengagemang av ovanstående sjukdomar leder oftast 

endast till symtomlindring. Detta gäller även syrgasbehandling i hemmet 

vid fibrosomvandling, vilken alltså inte förlänger livet på patienterna. 

Lungtransplantation ger i de mycket svåra utvalda fallen ett förlängt liv. 

Det är också viktigt att komma ihåg att dessa sjukdomar kan engagera 

flera organ i kroppen, vilket kan kräva sin speciella behandlingsinsats, 

plus att grundsjukdomen måste behandlas adekvat. Det är därför svårt att 

uttala sig om prognos och överlevnad generellt. 

130


Fortfarande är orsakerna till de flesta av ovan nämnda sjukdomar 

okända, och än mindre vet man varför lungengagemang ses i vissa fall 

men inte i andra. Läkemedelsbehandlingen har med kortison och cellgifter 

förbättrat prognosen i många fall, men också till priset av biverkningar för 

patienterna. Tidig diagnos och insatt behandling är viktigt och i många fall 

en förutsättning för ett gott behandlingsresultat. Forskning kring och 

utveckling av bättre diagnostiska redskap, behandlingsalternativ och kring 

orsaker, men även epidemiologi, kan möjligen i framtiden både öka vår 

kunskap kring dessa sjukdomar. Förhoppningsvis kan prognoserna förbättras 

och ge patienterna en mer "skonsam" behandling. 

131

Luft i lungsäcken (pneumotorax) 

Diagnoskod 

LCD 10: J93.9 


Incidens av spontan pneumotorax: 2,5–18 per 100 000 med förhållande 

män–kvinnor 6:1. 7,4 per 100 000 för män och 1,2 för kvinnor. Motsvarande 

för Östergötland, där befolkningen når 415 000 invånare: 

ca 30 män och 5 kvinnor årligen. Prevalenssiffror saknas. 


Lungan är täckt av inre lungsäcksbladet, som vid bronkernas inträde i 

lungans centrala sida fortsätter som yttre lungsäcksbladet och bekläder 

brösthålans vägg. På så sätt kommer lungan att ligga i en säckbildning, 

pleurasäcken. Denna säck är i princip en tunn spalt av fuktighet, som gör 

att säckens blad rör sig friktionsfritt mot varandra, när lungan utvidgas 

och den faller samman. 

I förhållande till lufttrycket är det ett negativt tryck i pleurasäcken, och 

detta ökar i storlek när lungan vidgas. 

I själva verket är det just det negativa trycket som gör att lungan kan 

utvidgas. Uppkommer en kommunikation mellan pleurasäcken och ytterluften, 

genom hål i bröstkorgsväggen eller hål i den pleura som kläder 

själva lungan, kommer luft att sugas in i lungsäcken och utjämna trycket. 

Detta innebär ett allvarligt tillstånd, eftersom lungans förmåga att utvidga 

sig vid andningsrörelsen minskar eller blir helt upphävd. Beroende av 

uppkomstorsak kan pneumotorax särskiljas i: 

Spontan pneumotorax primär – hos patienter utan underliggande 

lungsjukdom. Vanligtvis uppkommer detta från bristning av luftblåsor 

som ligger direkt under pleura. Största delen av patienterna är rökare, 

men mekanismen för uppkomsten är oklar. 

Spontan pneumotorax sekundär – hos patienter med känd pleuralungsjukdom 

som KOL, astma, lungfibros eller infektionstumörsjukdomar. 

Traumatisk pneumotorax – uppkommer hos patienter som skadas 

genom yttre våld mot bröstkorg eller dess organ som ligger nära 

pleura. Exempelvis vid frakturerade revben. 

132

Ventilpneumotorax – förekommer när trycket i pleura överstiger lufttrycket 

under utandning. Sådan situation inträffar när skada i inre 

pleurabladet skapar en enkelgående ventil, som är öppen under 

inandning och tillåter luften att gå in i pleurarummet, men ventilen 

är stängd under utandning och förhindrar utträde av pleural luftsamling. 

Iatrogen pneumotorax – orsakad vid diagnostiska eller terapeutiska 

åtgärder, som exempelvis anläggande av CVK (centralvenkateter – 

anläggande av kateter i en blodåder som ligger i övre delen av bröstkorg), 

pleuratappning eller transbronchial lungbiopsi. 

Pneumotorax är en känd, men i Östergötland ovanlig, komplikation till 

användning av inhalationsnarkotika, som kokain eller marijuana. Pneumotorax 

har även beskrivits hos narkomaner som använder centrala 

vener som injiceringsport. 

Typisk är akut uppträdande andnöd, smärtor i bröstkorgen och hostretning. 

Vid överskjutning av centrala delen av brösthålan följer svår andnöd, 

cyanos (blåaktig eller purpurfärgad missfärgning av huden beroende på 

syrebrist i blodet), takykardi (hastig hjärtverksamhet) och eventuell 

cirkulationskollaps. 


Sjukdomen är för det mesta av akut natur, varför patienten i akut skede 

kräver vård inneliggande på intensivvårds- eller lungmedicinsk avdelning. 

Pneumotorax som inte kräver kirurgiskt ingrepp medför täta kontakter 

med sjukvården. 

Yngre personer bemöts ofta med viss misstro innan diagnosen ställts på 

akutmottagningen. 

Pneumotorax, med eller utan kirurgiskt ingrepp, innebär ett stort 

andningshandikapp för patienten. I många fall påverkas dennes vardagliga 

aktiviteter, och genom det försämras kraftigt vederbörandes livskvalitet. 

Ventilpneumotorax är ett livshotande tillstånd. 


Påverkan på familjen och anhöriga är vanligen dramatisk, eftersom hot 

om allvarlig sjukdom och död finns. 

133


Möjligheterna att förebygga är ringa hos patienter med spontan 

pneumotorax. Eftersom ett visst samband uppmärksammas mellan 

pneumotorax och rökning, och underliggande lungsjukdomar till 

pneumotorax har orsak i cigarettrökning, är den mest primärpreventiva 

åtgärden att sluta eller aldrig börja röka. 

Utredning 

Diagnosen ställs på typisk symtombild (andnöd, bröstsmärtor, hostretnig) 

och tom perkussionston samt upphävd andningsljud på den drabbade 

sidan vid fysikalisk undersökning. 

Spontan pneumotorax hos patienter med KOL blir mer dramatisk p g a 

deras små marginaler när det gäller lungkapacitet. Till svår andnöd tillkommer 

takykardi och cyanos (se under delen om symtom). Bröstsmärtor 

saknas ofta. Lungröntgenbilden är typisk. 


En mindre pneumotorax kan läka ut spontant. En större pneumotorax 

behandlas, dels för att lungan ska få expandera, dels för att inte pleuravätska 

ska bildas. Luften i lungsäcken kan lätt evakueras genom anläggning 

av s k Bülaudrän. Detta utförs på intensivvårds- eller lungmedicinsk 

avdelning. 

Kontinuerlig pleuradränage anläggs, till dess att pleurabladen lägger sig 

mot varandra och ger möjlighet för läkning. 

Lugnande, hoststillande medel och eventuellt syrgas behöver ibland 

tillgripas. 

Thorakotomi (öppning av brösthålan) görs vid större fistel (sjuklig förbindelse 

mellan två ihåliga organ), som inte sluts vid dränage och återkommande 

pneumotorax. 


Handikappinsatser blir mycket sällan aktuella vid denna åkomma. 

134

Möjlighet till egenvårdinsatser 

Möjligheterna till egenvård är begränsade när det gäller spontan 

pneumotorax. 

Det är emellertid viktigt att sluta röka. 

Egenvård beroende av underliggande lungsjukdom: 

Reglering av näringstillståndet beroende på om övervikt eller undernäring 

föreligger. 

Motion, så mycket sjukdomen tillåter. 

Ökad kunskap om lungsjukdomen och dess komplikationer. 

Hälsovinster 


Kirurgisk åtgärd återställer lungfunktionen och därmed patientens 

akuta symtom. Kvarstående symtom beror mest på underliggande lungsjukdom. 

Resultat ur patientperspektiv 

För de flesta patienter innebär behandlingen möjligheter att leva vidare, 

för dem i arbetsför ålder att fortsätta med sitt tidigare arbete, alternativt ett 

nytt som är anpassat till deras situation. För dem med underliggande 

lungsjukdomar är det ännu en signal om att sätta igång med egenvårdsinsatser. 


Inriktas kring bakomliggande lungsjukdomar – hänvisning till motsvarande 

del i "Kronisk andningssvikt". 

135

Förtroendemannagruppens 

delrapport 

Bakgrund 

Förtroendemannagruppens uppgift i det medicinska programarbetet är 

att belysa brukarperspektivet. Landstinget i Östergötland ser programarbetet 

som en metod att ta tillvara patienternas och de anhörigas synpunkter 

på ett systematiskt sätt. Meningen är att detta perspektiv ska 

komplettera det professionella i programmen. Patientens och de anhörigas 

upplevelser och erfarenheter ska lyftas fram och påverka utvecklingen. 

Det leder till ett ökat demokratiskt inflytande i planeringen av hälso- och 

sjukvården, vilket också är ett uttalat politiskt mål. Målsättningen är att 

arbeta fram en behovsstyrd hälso- och sjukvård, som strävar mot ett samordnat 

omhändertagande av patienterna under hela sjukdomsförloppet och 

en likvärdig vård över länet. 

Även Socialstyrelsen betonar vikten av att se på vården med brukarnas 

ögon och inte enbart med professionens. Risken är annars stor att endast 

en tolkning blir rådande. Socialstyrelsen har klargjort att den kommer att 

inrikta sig mer på patientperspektivet i framtiden genom samarbete med 

företrädare för patientorganisationer och patienter och anhöriga som har 

egen erfarenhet från hälso- och sjukvård. 

I förtroendemannagruppen för andningsorganens sjukdomar har fem 

politiker från fyra olika partier arbetat under handledning av en sjukvårdsutbildad 

samordnare. Politikernas roll som befolkningsföreträdare blir 

genom detta arbetssätt tydligare och förutsättningen bättre för politiker och 

verksamhetsansvariga att föra en gemensam diskussion kring vårdfrågor. 

Förtroendemannagruppen startade arbetet med att belysa brukarperspektivet 

beträffande astmaoch KOL-sjukdom. Detta beslut togs efter 

rådgivning med den medicinskt programansvariga. Astma- och KOL-sjukdom 

är två stora diagnosgrupper inom andningsorganens sjukdomar. De tar 

stora ekonomiska resurser i anspråk och vållar mycket lidande för de 

drabbade. 

Statistik från Epidemiologiskt Centrum visar att från 1978 t o m 1995 var 

antalet döda i astma 338 personer i Östergötlands län; 158 av dessa var 

kvinnor, 180 män. Alla åldrar var representerade och 72 av dödsfallen 

inträffade före 60 års ålder. Dödligheten i astma stiger med högre ålder. 

Trenden är att dödligheten sjunker för båda könen. Antalet döda i KOLsjukdom 

under samma tidsperiod var 207 personer; 75 kvinnor och 132 

136

män. Överrepresentationen av män anses bero på den livsstilsrelation till 

rökning som sjukdomen har, men kvinnorna håller på att hämta in försprånget 

till männen. De som dör av KOL-sjukdom är till övervägande delen 

över 60 år. Trenden är att dödligheten är stigande för båda könen. 

Andningsorganens sjukdomar beräknas ta fyra procent i andel av kostnaden 

för länssjukvård i Östergötland, om man utgår från uppdelningen av 

diagnosgrupperna i 1997 års länssjukvårdsavtal med sjukhusen. Motsvarande 

kostnad för primärvården finns inte framräknad. För att inhämta 

ytterligare kunskap om hur situationen ser ut i Landstinget i Östergötland 

för de aktuella diagnosgrupperna har förtroendemannagruppen sökt incidens- 

och prevalenstal för befolkningen i länet och på nationell nivå, men 

uppgifter var inte möjliga att ta fram. 

Målsättning 

Den övergripande målsättning som fastställdes var att tydliggöra sjukdomens 

och behandlingens innebörd och konsekvenser för brukarna samt 

att tydliggöra de vårdbehov som upplevs som centrala. 

Filosofiska funderingar pågår i länet runt begreppet behov – hur och vem 

ska definiera begreppet? Per-Erik Liss, vid Tema H, Linköpings universitet, 

menar att "behov är det gap som uppstår mellan patientens situation 

och det mål man har satt upp för förbättring av patientens hälsa". Centralt 

är att man måste bestämma; var vill man sätta målen och vem ska sätta 

dem – professionen eller brukaren eller en kombination av båda? Strävan 

måste vara att finna en riktlinje fram till ett gemensamt mål, där hälsooch 

sjukvården och brukarna tillsammans klarlägger de behov som finns – 

en identifiering av behoven som i sin tur leder fram till de krav som ställs 

på förändring och utveckling av vården. 

Många förändringar har under det senaste årtiondet skett i vården av 

såväl organisatorisk som ekonomisk art. Dessa förändringar avspeglar sig 

förmodligen inte enbart i hälso- och sjukvårdens rapporter utan även i hur 

brukarna uppfattar den vård de har att tillgå. Brukarna har förväntningar 

på vården och individuella behov, som de önskar få tillgodosedda. Det gäller 

att tydliggöra de behov som går att identifiera som generella inom en 

brukargrupp, så att de kan vägas in i planeringen av hälso- och sjukvården. 

På detta sätt uppnås en tydligare patientorientering. 

Frågeområden som diskuterats i brukarstudien är: 

Brukarnas upplevelser och erfarenheter av vården. 

Vad brukarna anser vara viktigt i vården för just deras eller de anhörigas 

sjukdom. 

Beskrivning av den "goda vården". 

137

Metod 

Eftersom politikerna inte hade någon medicinsk kunskap om de aktuella 

sjukdomarna kände de att det var viktigt att "lära mer". Ett besök på en 

astmaoch KOL-mottagning inom primärvården gjordes. Varje politiker 

fick då samma information som patienterna får om sin sjukdom. De provade 

också själva de hjälpmedel för diagnostik och behandling som används. 

Studiebesök gjordes även hos Hjärt- och lungsjukas länsförening och 

Astma- och allergisjukas länsförening. Politikerna informerades om 

intresseföreningarnas verksamhet och målsättning. De fick även tillfälle 

att själva informera om det medicinska programarbetet. 

Politikergruppen gick på föreläsningar om intervjuteknik, både i fråga 

om enskilda intervjuer och gruppintervjuer. Genom en litteraturgenomgång 

togs relevant litteratur fram, som politikerna fick möjlighet att ta del 

av. 

Undersökningspopulation 

Datainsamlingen skedde med kvalitativ metod, eftersom det vi ville ta 

del av handlade om upplevelser, erfarenheter och behov i vården. Intervjuerna 

delades upp enligt: 

Enskilda intervjuer med 22 patienter (10 KOL-sjuka, 12 astmasjuka). 

Gruppintervjuer med anhöriga (anhöriga till vuxna med astma, 

1 grupp, anhöriga till barn med astma, 1 grupp). 

Gruppintervju med KOL-sjuka och anhöriga. 

Gruppintervjuer med nyckelpersoner (Hjärt- och lungsjukas förening, 

1 grupp, Astma- och allergiföreningen, 1 grupp). 

Antal personer som ingick i brukarstudien var 51 stycken. 

138

De brukare som deltog i de enskilda intervjuerna inkluderades konsekutivt 

från tio olika vårdenheter, sju primärvårdsenheter och tre sjukhusenheter 

fördelade över hela länet. Innan intervjun fick de som erbjöds att deltaga 

skriftlig information om intervjuns syfte och möjligheten att avstå. Därefter 

ringdes de upp av en politiker, och tid och plats för intervjun avtalades. 

Intervjuerna skedde på plats som de tillfrågade själva valde – i hemmet, på 

en vårdenhet, i intresseföreningens lokaler eller någon annanstans. De 

intervjuade nyckelpersonerna utsågs av respektive intresseförening att 

representera föreningen. Även de anhöriga som intervjuades tillfrågades av 

respektive intresseförening. 

Intervjuformuläret konstruerades i syfte att fungera som ett stödformulär 

där frågeområden preciserades. Frågorna strukturerades inte i ett fastlåst 

mönster. Meningen var att intervjuerna mer skulle få en prägel av ett samtal 

med följdfrågor, exempelvis: "Varför anser du att det är viktigt? Kan du 

förklara hur? Vad menar du? Vem menar du?" Intervjuledaren sökte efter 

kännetecken för "den goda vården". Frågeområdena i stödformuläret testades 

genom sex pilotintervjuer. Intervjuledaren utgjordes alltid av en av politikerna. 

Förtroendemannagruppens samordnare satt med som bisittare och 

förde anteckningar. I början av varje intervjutillfälle upprepades informationen 

om syftet med intervjun och de deltagande fick möjlighet att ställa frågor. 

Varje intervju tog cirka 1,5 timme. Efter varje intervju kompletterades 

anteckningarna vid behov av intervjuledaren. 

Det bedömdes som viktigt med ett brett urval från länet, både geografiskt 

och från primärvård och sjukhusvård. Urvalet skulle också vara åldersmässigt 

brett, för enskilda intervjuer från 13 år och uppåt. Olika svårighetsgrader 

av sjukdomarna ansågs också vara viktiga att täcka in. Vi ville 

även ta tillvara erfarenheter från svårt sjuka och barn. Här vände vi oss till 

anhöriga via intresseföreningarna. 

Representativitet 

Kvalitativa intervjuer ger mycket information från enskilda individer, men 

resultaten är inte generaliserbara. Slutsatserna vi kan dra begränsar sig 

med andra ord till undersökningspopulationen. Därför lade vi stor vikt vid 

urvalet, i syfte att det så långt som möjligt skulle ge oss en bred kunskap om 

de aktuella sjukdomsgrupperna. De slutsatser vi drar är tolkningar av den 

information som vi fått ta del av. Vi är medvetna om risken att de intervjuade 

kan ha påverkats av det faktum att intervjuledarna utgjordes av 

politiker. Detta har vi försökt att ha i medvetande vid bearbetningen av 

intervjumaterialet. Brukarna fick även information om fritidspolitikernas 

vardagliga profession (i förtroendemannagruppen ingick en heltidspolitiker). 

139

Det insamlade materialet kommer från brukare med erfarenhet av vården 

från de nordligaste delarna (Rejmyre) till de sydligaste (Ydre) och centrala 

Östergötland. Vi har även träffat brukare från skärgården i öster och 

Motala i väster. 

Många av dem vi träffade har erfarenheter från både primärvård och 

sjukhusvård. Vi mötte människor med olika svårighetsgrad av sjukdom, 

från dem med gravt handikapp av sjukdomen till dem med endast måttliga 

besvär. Patienterna var i olika åldrar, mellan 17 och 85 år. De anhöriga vi 

intervjuade har erfarenhet av vården och sjukdomen alltsedan anhörigas 

spädbarnstid, upp i tonåren eller vuxen ålder. Intresseföreningarnas s k 

nyckelpersoner har stor erfarenhet, dels genom sitt engagemang i föreningen, 

dels genom sina egna erfarenhet av sjukdomen och vården. 

Analys 

Intervjumaterialet bearbetades genom utskrift, läsning och kodning. Den 

s k grovkodningen utgör en subjektiv bedömning av materialet utifrån om 

brukarna uttryckt att de var "nöjda", "missnöjda" eller "både missnöjda och 

nöjda" med vården. Efter grovkodningen sökte vi begrepp i syfte att koncentrera 

iakttagelserna. Följande begrepp framkom: 

bemötande inom sjukvården, 

förtroende för sjukvården, 

information inom sjukvården, 

sjukvårdens tillgänglighet och kontinuitet, 

kunskap inom sjukvården och 

kommunikation mellan olika enheter och till brukarna. 

Resultat 

Grovkodningen delar upp det insamlade intervjumaterialet i tre kategorier: 

de intervjusituationer där de deltagande uttryckt att de var "nöjda", 

"missnöjda" eller "både och" med vården. 

140

Figur 11 

141

Av uppdelningen framgår att det vid de flesta intervjusituationer framkommer 

att brukarna var relativt nöjda med den vård de mött, med undantag 

av de s k nyckelpersonerna och de anhöriga till vuxna astmasjuka. 

Även en av de astmasjuka patienterna uttryckte ett klart missnöje med 

den vård han mött. 

I avsnittet som följer återges en del av brukarnas egna synpunkter, 

uppdelat på de begrepp vi funnit i intervjumaterialet. I citaten speglas ofta 

flera av begreppen samtidigt, vilket innebär att olika begrepp kan förekomma 

i samma citat. Varje citat redovisas dock endast under ett begrepp. 

Sammanfattningarna som följer är förtroendemannagruppens tolkning av 

brukarnas synpunkter. 

Bemötande 

Nyckelpersoner 

"När du är dålig får du en fruktansvärd ångest. Möter du då inte förståelse 

och blir väl mottagen på din vårdcentral söker du vidare och hamnar 

istället på någon akutmottagning. Ångesten att möta oförstående personal 

är svår att leva med – att inte bli trodd på som patient. Det finns läkare 

som sagt till mig att jag inte har någon astma och som vägrat mig medicin. 

Då har jag svarat att jag måste ringa till lungmedicin och berätta att jag 

lurat dem i tio år!" 

"Oförståelse och okunskap riskerar man att mötas av inom primärvården, 

hos alla personalkategorier. Inom akutsjukvården tar man 

lungsjuka mer på allvar, men även här brister det." 

KOL-sjuka och anhöriga 

"Läkarna borde tänka på vilken stressituation både patienten och de 

anhöriga är i. Vid ett tillfälle när jag ställde en fråga, fick jag till svar av 

läkaren att det begrep jag mig ändå inte på – då frågar man inte igen!" 

"Tio minuter går åt till att knappa på burken (datorn), fem minuter åt att 

prata. Det skulle behövas mera tid hos läkaren." 

Patienter med KOL-sjukdom 

"Ibland upplever jag att de inte lyssnar på mig. Jag känner mig tjatig." 

"På sjukhuset tycker jag inte att de har tid med patienterna – de bara 

skriver ut mediciner, läkarna. Förr var det annorlunda. Då var de glada. Nu 

pratar de inte ens med patienten. Att de tar sig tid är viktigt." 

142

"Mest erfarenhet har jag från vårdcentralen där jag upplever att jag mött 

förståelse. De tar hänsyn till mina åsikter. Som exempel kan jag nämna 

ett tillfälle då jag oroade mig inför en utlandsresa. De ordnade ett recept på 

cortisontabletter, så att jag kunde känna mig säker när jag reste – sådant 

uppskattar man. Jag behövde aldrig använda dem, men jag hade dem som 

en trygghet. De gånger jag behövt söka sjukhus har jag fått klara av 

mycket själv; jag har känt mig otrygg, utlämnad, bortglömd. Jag har inte 

känt någon förståelse." 

"Det är viktigt att man som patient blir bemött korrekt, att man får korrekta 

svar och möts med vänlighet." 

"Man vill vara delaktig i sin egen vård. Att personalen inte pratar över 

huvudet på folk är viktigt." 

"Jag har arbetat många år inom sjukvården och det är viktigt hur man 

bemöter patienter och anhöriga. Jag har alltid blivit bra bemött, men jag 

har hört andra som tycker att de blivit illa behandlade. Det kanske har 

varit lättare för mig – jag känner ju sjukvården." 

"Jag vet inte vad jag ska säga. Den här sjukdomen är ju obotlig... kanske 

att förstå patienten, hur man har det. Vid ett vårdtillfälle mådde jag så 

dåligt. Personalen pratade då om att de skulle hjälpa mig att duscha – det 

var inte det som jag tyckte var viktigast; det försökte jag förklara för dem, 

att lyssna på patienten. Oftast är personalen väldigt bra." 

"Att respekteras som patient – det har hänt mig att jag fått vänta alldeles 

för länge när jag sökt för besvär med andningen." 

"I stort sett är jag nöjd, men de dåliga erfarenheterna jag har går aldrig 

ur; jag känner panik när jag tänker på det. De gör mig besviken och bitter. 

Annars är jag nöjd med sjukvården och personalen i övrigt." 

"Att man känner alla på vårdcentralen, att man är känd som patient är 

viktigt för mig. Jag har flyttat men har valt att gå kvar här på min vårdcentral. 

Man blir nästan som ett slags vänner. Det känns tryggt." 

"Ibland tänker jag; jag har ju lätt för att prata, men hur är det för dem 

som inte kan prata? Jag hoppas att vården har förmåga att lyssna på dem 

också – annars är det otäckt." 

"Bra bemötande är att bli väl omhändertagen. Personalen på astmaoch 

KOL-mottagningen är helt underbara; de verkar alltid ha tid – det är viktigt. 

De verkar sätta av tillräckligt med tid för varje patient. Det ger trygghet." 

143

"Det är viktigt att vara känd av personalen. Jag har haft flera läkare på 

medicin. Det känns inte så viktigt längre att ha en speciell läkare i och med 

att jag har så bra kontakt med min sköterska. Hon hjälper mig i 

läkarkontakten." 

"Jag har inga dåliga erfarenheter och har hela tiden fått en bra respons 

från vården, bra vård hela tiden. Bemötandet har varit positivt. Jag är en 

positiv person – naturligtvis beror det mycket på en själv, att man kan 

prata för sig. Att vara verbal är nog viktigt, tror jag." 

"Framför allt är det viktigt att man blir vänligt bemött. Det kan ju finnas 

läkare som inte tror på en. Det har inte hänt mig, men jag har hört andra 

som har blivit nonchalerade. Till en del kan det nog bero på hur man själv 

är, tror jag. Att bli bra bemött är viktigt. Senast jag sökte hade jag en 

hemsk hosta. Då var det en flicka som erbjöd mig att sitta in i ett eget rum 

– sådant värmer!" 

"Social och medicinsk kompetens inom vården är lika viktigt – att de 

lyssnar på mig. Jag har positiva erfarenheter av vården och jag hoppas att 

jag ska bli mera nöjd efter operationen. Jag är ju med i en studie. Först 

blev jag besviken över att jag får vänta ett år på operation. Men nu tycker 

jag att det är bra. Jag kan ju hoppa av när jag vill, om jag ångrar mig." 

"Väldigt vänligt bemött har jag blivit. Men samtidigt måste man kunna 

prata för sig; det kan jag! I alla fall är det så på sjukhuset, men här på 

läkarstationen behövs det inte." 

Anhöriga till vuxna med astma 

"Min hustru sökte akut på sjukhuset. När hon får astma får hon hosta, 

men läkaren lyssnade inte; hon fick hostmedicin som hon inte tålde! När 

hon skulle ta taxi hem var hon så dålig att taxichauffören inte ville köra 

henne. Då sa hon till honom att skjutsa henne hem, så att hon kunde 

behandla sig själv. Hon upplevde att de på akutmottagningen inte var 

kloka!" 

"Vi går inte till vårdcentralen. Vi får inte ens utskrivet medicin så att 

hon klarar sig – återigen brist på förståelse och misstroende inom primärvården." 

"Vi har inget förtroende för vårdcentralen p g a dåligt bemötande." 

144

Anhöriga till barn med astma 

"Att läkare visar intresse och lyssnar är viktigt – och om de inte har kunskap, 

att de talar om det och tar reda på det man undrar över. Engagemanget 

är viktigt, att man känner att läkaren bryr sig. Det kan också vara 

någon annan personalkategori, bara man känner att de har engagemanget." 

"Som anhörig får man ofta känslan av att man ställer konstiga frågor. Då 

väljer man till slut att inte ställa några." 

"Det har ofta hänt att man efter ett läkarbesök känner oro och ångest. Det 

är en jobbig bit för familjen när ett barn har astma. Det behövs förståelse." 

"Tidsbristen är en stor nackdel inom sjukhusen. Läkarna har inte tid; det 

är en känsla som man får som anhörig. Det känns som om de vill bli av 

med oss." 

"Det bästa som kan hända är om man får vara med i någon forskningsgrupp 

med barnet. Då känns barnet viktigt. Man får hjälp på ett annat 

sätt." 

"Som patient är du expert på just din sjukdom. Här finns ett stort glapp 

mellan läkare och patient. En läkare ska alltid vara den som vet bäst – det 

speglar en övertro på sig själv. Det måste vara en brist i läkarutbildningen 

att inte ha ödmjukhet." 

Patienter med astmasjukdom 

"Det är viktigt att läkaren inte pratar över patienter och anhöriga. Det har 

jag erfarenhet av. Vi har mött läkare som pratat över oss som föräldrar. Då 

ryckte en sköterska in. Hon märkte att vi reagerade negativt och försökte 

förklara att han var tekniskt duktig. Han var medicinskt kunnig men saknade 

den sociala kompetensen. Den är lika viktig som den andra, enligt 

min mening. Saknas den sociala kompetensen ska man inte ha med folk att 

göra." 

"Att personalen lyssnar på patienten är viktigt. Inställningen bör vara att 

patienten alltid har rätt – smidighet i vården!" 

"Detta att vara känd är viktigt. Min astmasköterska är som en kontaktperson. 

Hon vet vem jag är." 

"Det är en panikupplevelse att ha astma, att inte kunna få luft. Personalen 

bör tänka på att det även är en panikupplevelse för föräldrarna. Att nå 

rätt nivå inom vården upplever jag som viktigt, att man söker rätt och 

lyssnar på patienten, som ju är den enda som vet hur han mår. Annars 

upplever jag att det finns en stor tolerans idag ute i hela samhället för oss 

allergiker, med sanerade miljöer, exempelvis rökfria zoner." 

145

"Det är viktigt att personalen lyssnar på patienten. Det har till och med 

hänt mig att läkaren ringt upp mig och frågat efter uppgifter; det tycker jag 

är fint – det har aldrig hänt mig förr. Men den här läkaren är känd för att 

engagera sig, att vara social. Hon var väldigt populär – ändå hade hon tid 

att snacka. Nu är hon inte kvar. Jag tror att hon blev utbränd. Alla ville ha 

henne. Den sociala kompetensen hos personalen är viktig. Det ger trygghet; 

det är mera som förr i tiden." 

"Folk i samhället och i mitt umgänge förstår inte hur jag har det – det 

syns ju inte utanpå mig hur jag mår. Förståelsen är låg. Inom vården har 

jag mött bra förståelse." 

"Jag är nöjd med vården. Den vård jag kommit i kontakt med då det gäller 

astman har varit bra. Vid ett tillfälle, då jag sökte med mitt barn på akutmottagningen, 

så släppte de inte in oss. Vi blev hänvisade till en jourcentral 

istället. Det tycker jag var dåligt. De tittade inte ens på honom – det 

borde de ha gjort; han var ju dålig. Det gör att jag känner mig osäker. Tänk 

om jag blir dålig i astma – tar de hand om mig då?" 

"Det är viktigt att läkaren pratar och tar det lugnt, lyssnar på mig, ger sig 

tid. Den läkare jag har nu är aldrig stressad. Då accepterar man att man 

kan få vänta ibland. Det är få läkare som besitter den här förmågan, den 

sociala. Ibland kan de inte ens svenska. Oftast har det känts som om man 

är i vägen, att de snabbt vill bli av med en. Även min astmasköterska tar 

sig tid, lyssnar och pratar. Hon ordnar kontakten med min läkare. Astmasköterskan 

har en viktig funktion på vårdcentralen." 

"Det är viktigt att de tar hand om en när man söker. Det är bättre här på 

vårdcentralen än på sjukhuset – jag har ingen bra erfarenhet av sjukhuset." 

"På sjukhuset är de underbara. Man blir väl omhändertagen både på 

akuten, medicinavdelningen och astmamottagningen. De är så kunniga, 

personalen." 

"Jag har en pariboy hemma. Det gör att jag kan inhalera när jag behöver 

lite extra mediciner. Jag går hos min astmasköterska – ja, jag säger min – 

det känns tryggt; tryggheten är viktig! Man är så rädd när man har astma, 

är orolig och har ångest. Ett tag tordes jag inte åka ifrån stan. Nu tycker 

jag att jag klarar mig bra." 

"Förståelsen är hög ute i samhället och i vården för oss som har astma." 

"Jag har bara positiva erfarenheter av vården. Jag blir så väl omhändertagen 

och har alltid blivit det." 

146

"Personalen på vårdcentralen är fantastisk – ja, även på sjukhuset. De tar 

alltid hand om mig direkt när jag kommer med min astma. De har alltid 

ställt upp på mig." 

"På sjukhuset var det väldigt trångt. Till slut fick jag ligga på ett undersökningsrum. 

Jag blev från början inlagd på en medicinavdelning och efter 

14 dagar låg jag på ett undersökningsrum på en rehabiliteringsavdelning. 

Då känner man sig faktiskt lite som om man inte skulle finnas – att man 

är som en hösäck som de bara kan kasta iväg, att man är till besvär. Jag 

förstår ju; personalen är stressad. Det var mycket. Men som astmapatient 

mår man inte bättre av att det är så! Man får lättare ett astmaanfall." 

"Att känna trygghet vid vårdinrättningen hjälper mig, En gång fick jag gå 

hem från vårdcentralen utan att få någon hjälp med att andas. Det fanns 

ingen personal som kunde sätta ihop och koppla på apparaten jag skulle 

andas i. Sedan dess känner jag mig inte riktigt trygg. Jag är skeptisk mot 

vårdcentralen och dess astmavård. Jag stannar nästan hellre hemma än 

går dit när jag känner mig dålig. Om jag blir akut dålig skulle jag kunna 

tänka mig att åka direkt till sjukhuset. Jag har ju inte så bra erfarenhet. 

Som jag redan sagt, upplever jag inte att jag blir tagen på allvar av vårdpersonalen." 

"På sjukhuset vet de vad det är som gäller, och där får jag hjälp direkt. 

Bemötandet tycker jag är bra. Vårdcentralen har jag blivit så himla besviken 

på, så den har jag inget förtroende för." 

"Att bli bemött som en människa och inte som ett kolli är viktigt – det 

senare har hänt tidigare och ibland är det på gränsen. Det är bekymmersamt 

med tiden hos läkare; det går för fort. Vi äldre behöver lite längre tid." 

"Jag (som är 18 år, red anm) fick astma för cirka tio år sedan, men först 

när jag var elva år fick jag besked om att det var astma. Först sökte jag på 

en vårdcentral. Där träffade jag en läkare som sa att min berättelse inte 

var trovärdig! Han trodde mig inte – han kom inte fram till något. Han 

trodde mig inte för fem öre! Jag visste då inte vart jag skulle vända mig. 

Jag hade ju kvar mina besvär. Jag var tungandad och orkade ingenting. 

Efter ett år blev jag akut dålig, svimmade och kom då till akutmottagningen 

där fick jag konstaterat att det var astma." 

147

Förtroende 


"Primärvården kan inte det här med astma och KOL-sjukdom. Kunskapen 

brister hos många av allmänläkarna." 

"Kompetensen är dålig i primärvården – de är division tre-läkare." 

"Inom sjukhusen i länet finns en bredare kompetens, men skillnaderna 

mellan sjukhusen är stor. Inom universitetssjukhuset finns den bredaste 

kompetensen. Där är det gudomlig vård, inga spärrar." 

KOL-sjuka och anhöriga 

"Det handlar mycket om att kunna förstå. Det borde vara ett krav att de 

som arbetar inom vården kan svenska. Vi har träffat på läkare som talar 

väldigt dålig svenska." 

"Termer som de använder, som vi inte förstår – latin ska de tänka på att 

inte använda." 

"Läkarna tycker olika om olika mediciner – man får allt hålla reda på sina 

egna mediciner." 


"Jag har bra förtroende för läkarna och känner en trygghet i att de kan 

det de gör. Jag litar på läkarna." 

"Jag känner inte samma förtroende för läkarna på sjukhuset som jag 

känner för dem på vårdcentralen. Men jag söker vårdcentralen när jag 

behöver hjälp – till sjukhuset får man ju inte komma, om det inte är akut. 

Annars krävs remiss. Jag känner att min läkare och astmasköterska vill 

mitt bästa." 

"Att kunna lita på sin läkare är viktigt. Jag litar på min läkare på 

lungmedicin. Annars känner jag mig lite småsur på slutenvården och 

vårdcentralen. Det har jag hört att andra gör också. Men läkarna har väl 

mycket att göra. Jag känner inte samma förtroende för vårdcentralen – nej, 

det gör jag inte." 

"Den medicinska kunskapen är viktig hos läkarna, men även att de kan 

prata med patienten, att man inte blir nonchalerad. Jag är förbannad på 

vissa läkare i sjukvården här på sjukhuset och i XXX. Jag tycker inte att 

jag har fått den hjälp som jag vid speciellt två tillfällen behövde. De lyss- 

148

nade inte på vad jag hade att säga – de förstod inte vad det var. Jag fick 

sitta och vänta och trodde att jag skulle dö flera gånger. De vägrade att 

lyssna på mig. Jag visste ju, men de vägrade. Om det var brist på kunskap 

eller om de nonchalerade mig – jag vet inte vilket. Förtroendet känner jag 

mig kluven inför. Nu blir min sjukdom bara sämre från år till år." 

"Det är bra att ha samma läkare. Det är viktigt att han känner mig, så 

att jag slipper dra hela harangen igen. Jag litar på min läkare; när han blir 

fundersam så skickar han mig vidare. Det är viktigt att en läkare inte har 

så mycket prestige att han inte skickar vidare när det behövs. Ibland är det 

bra att fråga andra läkare – man får en annan vinkling, exempelvis värdet 

av andningsgymnastik." 

"Det är skitviktigt att läkaren kan mig, att han känner mig. För mig har 

det fungerat bra. Jag har min läkare som jag kan tala med allt om, men så 

är det inte för alla; det känner jag till genom släktingar. Att kunna prata 

med sin läkare är enormt viktigt, att det känns som om han bryr sig. En 

läkare som saknar den sociala kompetensen men som är medicinskt 

kunnig tror jag inte fungerar så bra. Det blir ingen bra vård – det har med 

att känna förtroende att göra." 

"Jag känner mig trygg med den vård jag får och har förtroende för sjukvården 

både på sjukhuset och vårdcentralen. Jag söker sjukhuset när jag 

behöver. Jag bor ju så nära vårdcentralen och bara vinkar till när jag behöver 

hjälp. Det känns viktigt att ha en speciell doktor, att jag känner honom 

och har förtroende för honom. Jag kan prata med min doktor om allting." 


"Att känna förtroende är viktigt, att inte bli nonchalerade av läkare – det 

har hänt oss inom primärvården. Vi söker aldrig vårdcentralen igen." 


"Förtroende för läkarna generellt som grupp har vi inte. Det är olika för 

olika läkare." 


"Här i XXX har vi en suverän astmasköterska som jag har stort förtroende 

för. Hon har hand om både mig och min flicka. Hon informerar om 

mediciner och om själva sjukdomen. Inom vården är det som om det finns 

olika skolor för hur astma ska behandlas. Som patient frågar man sig vilket 

som är riktigt. Det ges dubbla budskap. Det är viktigt att man som patient 

känner förtroende och får träffa samma personal." 

149

"Numera har jag förtroende för min vårdcentral och det är viktigt, att 

känna att de kan sin sak." 

"Möter man inte bra personal och får förtroende för vården, söker man 

vidare och söker inte där igen. Att man får träffa samma läkare är viktigt. 

Jag har märkt, att om man träffar olika läkare, så skiter de fullständigt i 

mig – läkarna tar inte ansvar. På min vårdcentral fungerar det bra nu. Jag 

känner att läkaren bryr sig." 

"Den tidigare vårdcentralen och XXX har jag inget förtroende för – där vill 

jag inte söka igen. Den har jag ingen god erfarenhet av. På min nuvarande 

vårdcentral fungerar det bra." 

"Specialisterna på lungmedicin känner jag förtroende för – i primärvården 

finns inte samma kunskap. Det vore nog annorlunda om det funnits 

speciell personal som kunde astma på vårdcentralerna. Då skulle nog 

förtroendet finnas, men som det är nu finns det nog inte." 

"All personal ska ta på sig oket att bemöta patienter vänligt, visa att de 

bryr sig om, både sköterskor och andra. Jag tror att halva läkningsprocessen 

är att man som patient får förtroende." 

"Jag har förtroende för vården och det har jag alltid haft. Jag har en speciell 

läkare som har hand om mig. Det ger trygghet." 

"Oftast är personalen helt underbar när man har väldiga problem. Det vet 

jag och känner mig trygg. De flesta känner jag förtroende för – ja, det gör 

jag för alla sköterskorna, men inte för läkarna. Det tror jag beror på att jag 

vid flera tillfällen fått argumentera för min behandling. De har inte lyssnat 

på mig." 

"Jag känner ett förtroende för min doktor – det måste jag göra – samtidigt 

känner jag honom för lite. Men utan att känna förtroende skulle man nog 

inte överleva." 

"Det är viktigt att man blir kallad till både astmasköterskan och läkaren 

– det ger trygghet. Jag känner att här tror de verkligen på att jag är sjuk. 

Det gör att jag känner förtroende. Astmasköterskorna är klart viktiga; de 

vet om sjukdomen och deras kompetens är viktig." 

"Att man kan prata med sköterskan – det känns lustigt att gå till en ny 

astmasköterska. Jag tycker att det är viktigt att man känner både läkare 

och astmasköterska. När man lär känna varandra så får man förtroende." 

150

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sammanfattning av bemötande och förtroende 

Att mötas av respekt, både som patient och anhörig, är viktigt. Vikten av 

ett bra mottagande av vårdpersonalen när man söker vård framhålls. När 

det gäller bemötandet är betydelsen av att bli trodd viktig, att bli tagen på 

allvar. Flera av de intervjuade, både patienter och anhöriga, beskriver 

olika situationer i vården där de upplever att den sjuka inte har blivit trodd 

av vårdpersonalen. Det för med sig ångest och otrygghet att inte få sin 

sjukdom bekräftad – detta i en redan för patienter och anhöriga ångestframkallande 

sjukdom. 

Ett annat problem som förs fram är upplevelsen av att en del personal 

brister i den sociala kompetensen. Att förmågan, viljan och tiden finns för 

samtal mellan vårdgivaren, patienten och de anhöriga tas upp som en 

viktig del. En del av brukarna uttrycker att detta saknas i vården idag. De 

som har en positiv bild är de som utrycker ett förtroende för vården. Förtroendet 

verkar i sin tur ha starkt samband med att ha en fast kontakt för sin 

sjukdom, oavsett på vilken vårdnivå denna kontakt finns. Den trygghet det 

innebär att känna personalen och själv bli igenkänd och sedd är betydelsefull, 

liksom att vårdpersonalen lyssnar på den som är sjuk och de anhöriga. 

Åsikten är att man även som brukare har ett eget ansvar för att vara 

verbal, att kunna prata för sin sak och beskriva besvär och behov. 

Samtidigt som flera är kritiska till bemötandet betonas att mycket fungerar 

bra, både inom slutenvård och primärvård. Man upplever att en stor 

del av personalen gör ett bra arbete. 

Mycket starka känslor uttrycks, både positiva och negativa. Den slutsats 

vi drar är att man som brukare har behov av att uppleva ett bra bemötande 

från vårdpersonalen, och att stor vikt läggs vid personalens sociala förmåga. 

Fungerar detta är förutsättningen bättre för att man som brukare 

ska känna trygghet och förtroende för vården. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

151

Information 


"Astmamottagningar i primärvården fyller en bra funktion. De borde 

byggas ut. Det ger trygghet att det finns speciella sköterskor som känner 

mig och som vid behov för kontakten vidare till läkaren. Det är viktigt att 

kunna lita på att någon av personalen tar ansvar och exempelvis ringer 

åter, att man inte sitter och väntar på besked som inte kommer. De ger en 

möjlighet till individuell vård, och även att anhöriga kan få kunskap om 

sjukdomen. Astmamottagningarna fyller en pedagogisk funktion genom att 

utbilda." 

KOL-sjuka och deras anhöriga 

"Vi saknar information, exempelvis vid utskrivningar, till både den som 

är sjuk och anhöriga. Det fungerar lika dåligt både i Linköping och i Norrköping. 

Som anhörig upplever man att läkarna tar lättvindigt på det här; de 

förstår inte sjukdomen och bryr sig ofta inte om dem som är gamla." 


"Informationen om hur man ska medicinera är viktig – en klar ordination. 

Jag har fått så många mediciner, så jag tycker att det är jobbigt. 

Astmasköterskan säger att jag måste ta dem och hon har förklarat hur jag 

ska göra och hur de verkar. Men jag känner inte att de gör någon nytta. 

Jag måste väl tro henne. Jag vill ju kunna röra på mig. Jag vill kunna 

dansa en timma i sträck fastän jag är 80 år." 

"Jag har fått bra information från astmamottagningen. Anhöriga behöver 

en del kunskap och jag berättar det jag vet om astman. Jag har inte så 

stora besvär. Den hjälp jag har fått av vården känner jag mig nöjd med." 

"Jag upplever en brist på information i sjukvården. Jag har egentligen 

inte fått så mycket från vården. Kunskapen har jag skaffat mig själv och 

jag har även fått kunskap genom bekanta. Den enda information jag fått är 

att luftrören vidgas av medicinerna. De talade t ex om för mig på apoteket 

att jag inte skulle använda Treo-comp när jag hade besvär från luftrören – 

det hade jag ingen aning om tidigare och det är bara ett år sedan det 

hände. Det kan jag tycka är dåligt – att man inte talar om sådant." 

"Även de anhöriga bör få kunskap. Informationsbiten är viktig. En del 

anhöriga är nog rädda, men de behöver nog ändå få veta. Jag har berättat 

för mina anhöriga, så mina barn är insatta i min sjukdom och så frågar de 

mig om de undrar över något. På lungmedicin och här på sjukhuset har jag 

152

fått bra information. Informationen på vårdcentralen tycker jag däremot 

har varit dålig. Man måste kunna fråga själv som patient för att få veta. Jag 

tänker på dem som inte frågar – de som är gamla, de har det nog inte lätt." 

"Att personalen är ärlig och att man får svar på det man undrar över. Jag 

får alltid information om provresultat från min läkare. Det är viktigt." 

"När jag väl fick reda på vad det var, att det var KOL, har läkaren väldigt 

väl förklarat vad det är med mina lungor. Jag vet att det bara blir sämre. 

Det är viktigt att veta som drabbad." 

"Jag vet egentligen inte så mycket om mina mediciner. Jag känner att 

jag skulle vilja veta mer hur de verkar. Det är viktigt, tycker jag, med 

information om sjukdomen – bland annat på grund av det har jag försökt att 

ta kontakt med KOL-mottagningen på lasarettet." 

"Möjligheten ska finnas att få prata med sköterskor och få råd om hur 

man ska göra vid olika åkommor. Jag tycker att det verkar behövas astmaoch 

KOL-mottagningar. Jag vet att det finns på andra vårdcentraler – det 

har jag hört. Allergier och astma finns ju i alla åldrar, men det är nog 

vanligare bland vuxna; man samlar på sig under åren." 

"Jag har gått KOL-skola, så jag vet vad det innebär. Det är viktigt. Även 

anhöriga fick vara med, och det var bra. Vi fick reda på lite mera medicinskt. 

Gruppen var på åtta personer." 

"Utprovningen av mediciner, att personalen har kunskap – experthjälpen 

i början var viktig; det gav en trygghet. För min del fungerade allt utmärkt. 

Det gick som på smorda hjul. Även mina anhöriga fick information, och det 

var nog viktigt; de trodde ju att jag skulle dö! Jag kunde ju inte andas, ser 

ni. Nu går jag hos en astmasköterska som finns på vårdcentralen. Det är 

kanonbra. Hon kan, exakt med hjälp av sin apparat, ställa in min medicin 

rätt. Hon ser i den hur mina lungor fungerar. Så använder jag min PEFmätare 

mycket. Jag har matat in mina data hemma i datorn sedan flera 

år." 

"Informationen är viktig. Jag hade behövt mer information om vad sjukdomen 

innebär och om mina mediciner – det har jag saknat. Man måste 

fråga själv. Ibland säger jag att man måste vara frisk för att vara sjuk! Jag 

vet inte så mycket om detta. Det skulle nog vara bra om det fanns en mottagning 

som kan det här. Jag vet inte; finns det någon specialist – hur är 

det? Ibland har jag haft den tanken när jag inte känner mig bra." 

"Vad är en KOL-sjukdom? Det vet jag egentligen inte. Det skulle jag vilja 

veta; kunskap är viktigt. Man undrar om det påverkar hjärtat. Jag behöver 

mer information. Jag vet ju att det är en påverkan på mina luftrör, men jag 

153

vet inte om mina lungor är påverkade. Jag var på lungröntgen för ett tag 

sedan. Då fick jag se bilderna och de sa att det var bra. Det var ingen läkare 

utan annan personal som visade mig, men jag förstod inte." 

"Rökinformationen är viktig. Det dröjde flera år innan jag fick reda på att 

jag borde sluta röka." 

"Min dotter vet inte mycket om min sjukdom. Hon har samma krav på 

mig som innan jag blev sjuk och kräver att jag ska fungera som förr. Hon 

har ingen förståelse för hur jag har det, ingen kunskap om min sjukdom, 

men hon frågar inte heller." 


"Det ges ingen information per automatik till anhöriga från vården. Man 

lär sig att ta för sig. Man måste kunna tala för sig." 

"Det jag vet har jag lärt mig genom min fru eller föreningen. Jag upplever 

följande som utmärkande för ett forskningssjukhus: patienten ses som en 

bärare av en intressant sjukdom. Den anhöriga som ett onödigt bihang." 


"Astmaskolan var väldigt positiv, men det finns inte längre någon tid för 

den. Att vi hade möjlighet att lära oss och barnen andnings- och inhalationsteknik 

var värdefullt, men det finns inga pengar till detta längre – det 

är synd. De har dragit ner på både allergisköterskor och sjukgymnaster. Vi 

får nu lära oss av varandra och genom intresseföreningen." 

"Det är mycket konfliktskapande i en familj om ett barn har astma. 

Informationsbristen är stor från vården, inte minst information till föräldrarna. 

Det skapar problem. Barnet upplever att föräldrar och läkare säger 

olika om t ex medicineringen." 


"Informationen till skolorna är viktig. Den skulle man satsa på och på 

miljön i skolorna. Skolpersonal och dagispersonal vet idag väldigt lite om 

astma och allergi. Man skulle kunna gå in från sjukvården på lärarnas 

studiedagar och ge några timmars utbildning. Informationen skulle skötas 

från centralt håll, t ex från barnavårdscentralerna. Astma och allergi ökar 

ju i samhället." 

"Jag märker skillnader mellan vårdcentraler. Förut tillhörde jag en annan 

vårdcentral, och där fungerade astmavården inte lika bra som här. På 

den jag tillhör nu har det verkligen varit bra. De har engagerat sig. De 

154

frågar aktivt vad jag tycker och det känns bra. Det är överraskande positivt 

med astmasköterskan – det är hon som håller i mig. Så har jag inte upplevt 

vården förut – det är något positivt." 

"Tidigare har jag gått astmaskola. Det var bra att få information. Nu har 

jag haft astma så länge och jag vet vad det är. En viss oro kan jag känna för 

kortisonet; jag vet att det inte är bra, men vad ska jag göra? Ibland upplever 

jag det som jobbigt med all medicinering." 

"Astmasköterskan har berättat för mig vad som händer i kroppen vid 

astma och hur medicinen verkar. Det har hon varit duktig på. Som anhörig 

till ett barn med astma har det varit viktigt för mig att få information, 

och på barnmottagningen har vi fått mycket information av en gudomlig 

läkare." 

"Jag läser allt jag kommer över om astmasjukdomen. Allt jag vet har jag 

tagit reda på själv. Det är nog viktigt att man får reda på en del från 

landstinget. Det har inte jag fått, och inte min fru heller. Samtidigt har 

hon nog av sina problem." 

"Jag har gått astmaskola både i Åre och på lasarettet, och det har varit 

värdefullt. Det är väldigt bra att få lära sig hur kroppen fungerar och få tips 

om hur man t ex ska andas; tänk så viktigt det är att andas rätt. Även 

anhöriga måste få lära sig vad astma är. Mina barn har lärt sig väldigt 

mycket. Jag har nog försökt att skydda dem tidigare; man är nog en bra 

skådespelare. Att någon i familjen har astma påverkar hela familjen. Mina 

barn har blivit väldigt ödmjuka inför sjukdom och de har fått lära sig att 

vara lugna." 

"Min dåvarande man fick ingen information om vad sjukdomen var eller 

innebär. Det hade varit bra. Det är väldigt viktigt att de anhöriga förstår, 

att de får en möjlighet att förstå. Själv hade jag en känsla av att vara en 

belastning." 

"Mina anhöriga har inte fått reda på något om astma från vården – allt 

har jag fått berätta. De skulle nog begripa mer om de fått information. 

Barnen har svårt att förstå det här med astma." 

"Jag var på Årekliniken nu i februari. Det var kanon – tänk om jag fått 

den chansen tidigare. Det var totalt doftfritt och jag fick lära mig att äta 

rätt och att motionera. En sjukgymnast lärde mig att andas rätt. Hon var 

med mig ute när jag gick och gav mig tips om hur jag skulle andas. Det 

saknar jag inom sjukvården här, att de tar tag i hela människan. Och så 

var det mycket gemenskap. Det var som en 44 000-milaservice; det behövde 

jag. Sedan februari, när jag var där, har jag inte varit på akuten. Det 

tror jag beror på att de ställde in min medicinering och på miljöombytet. 

Det måste vara väl investerade pengar för landstinget." 

155

"Jag saknar klara besked inom vården. När jag låg på sjukhuset var jag 

så dålig. De ändrade på maten, men sa inte varför. De drog in mina två 

sockerbitar till kaffet, men sa ingenting. Jag förstod nog, men det var dålig 

information. Så nog har jag fattat att det är en informationsbrist. Det är 

viktigt med information till både barnen och frugan. De bör ha klart för sig 

vad det är frågan om. All information får gå genom mig nu, vad det gäller 

astman." 

"Jag tycker att det är viktigt att även anhöriga får information. Det är 

viktigt att man får veta hur man ska ta sin medicin och hur det funkar i 

allmänhet i mina lungor. Astmasköterskan har visat mig bilder på lungorna 

och informerat mig. Min mamma var med hela tiden; det var bra. Jag 

visste ju ingenting." 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sammanfattning av information 

Det framgår klart att informationsbehovet är stort, och att informationen 

om sjukdomen och dess behandling ur ett brukarperspektiv är viktig; dels 

till dem som är patienter, dels till deras anhöriga, men även till allmänheten, 

skolor och dagis. En del missförhållanden inom området blir tydliga 

genom de ovanstående brukarcitaten. En bitterhet hos dem som upplever 

att de fått bristande information är tydlig. 

Det framgår även att skillnaden i information kan vara stor mellan olika 

vårdenheter. Det kan bero på vem av vårdpersonalen brukaren träffar. Hur 

man informerar fungerar således olika mellan vårdenheter, beroende på 

den tradition som är gällande på enheten, men även p g a varje enskild 

vårdpersonals förmåga, vilja och kunskap att ge information. 

De intervjuade lägger stor vikt vid att anhöriga och allmänheten är välinformerade 

för att på detta sätt uppnå en förståelse för den som är sjuk. 

Flera av dem som är sjuka, och deras anhöriga, saknar denna förståelse 

hos omgivningen; det kan gälla i familjen, i skolan med lärare och kamrater 

eller på arbetsplatsen. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

156

Tillgänglighet och kontinuitet 


"På en del av vårdcentralerna kan det vara svårt att få läkartid och det är 

för långa väntetider när man ska beställa tid. Det kan även vara svårt att 

få någon akut tid utanför den öppna mottagningsverksamheten." 


"Kontinuiteten är dålig på läkarsidan, främst då inom sjukhus; det är 

svårt att få tid att tala med läkaren. Det vore önskvärt med en läkare som 

känner till min situation. Ofta får man olika besked från olika läkare, och 

det är inte bra!" 

"Det är svårt att komma fram på telefon; oftast är det en automatröst som 

svarar – det känns inte bra." 

"Man blir väl omhändertagen när man kommer till sjukhuset – svårigheten 

ligger i att komma dit." 

"Tar jag ambulans upp, ja, då blir jag omhändertagen direkt." 

"Det finns någon regel om att läkaren bara tar tio patienter per dag på 

öppen mottagning. Råkar du vara nummer elva är det bara att gå hem 

igen." 

"Som det är nu är du nästan tvingad att söka den öppna mottagningen; 

väntetiden är annars tre månader för att få tid hos husläkaren. Inte har vi 

märkt av att det är flera läkare nu i vården. Inte är det lättare för dig som 

patient att få komma 07.30 och sedan kanske inte få komma in till en 

läkare före 11.00." 


"Jag kallas alltid en gång om året till astmamottagningen. Det känns 

viktigt med uppföljningen, att bli kallad automatiskt. Det vore också en 

trygghet att få möjlighet att träffa samma läkare – de byter ofta läkare här 

på vårdcentralen. När jag behöver hjälp ringer jag bara till vårdcentralen så 

ordnar de det, och man känner trygghet. Det är lätt att få kontakt med både 

vårdcentralen och sjukhuset." 

157

"Det var lättare förr att söka sjukvården, att komma i kontakt. Det har 

försämrats, anser jag. Det är på grund av alla nedskärningar inom vården, 

och det är helt fel! Jag önskar att man skulle kunna söka direkt vid behov 

på både vårdcentral och sjukhus. Som det är nu måste man ringa först; 

annars får man bannor av personalen – det har man blivit itutad." 

"På vårdcentralen är det lång väntetid; så är det inte på lungmedicin. Jag 

är väldigt nöjd med lungmedicin. Huvudansvaret för mina lungor har en 

läkare och för hjärtat en annan. Det är bra – jag kan inte ha det bättre. 

Tidigare, inom den öppna vården, fick jag träffa olika läkare. En del är si 

och en del är så. Nu kontrolleras jag automatiskt. De kallar mig var tredje 

månad." 

"Mina erfarenheter är positiva av astmaoch KOL-vården. På syrgasmottagningen 

är personalen väldigt bra. Det fungerar bättre än vad jag 

kunde tänka mig. Jag har hört hemska saker av andra, att de inte får tider 

till vården. I början när jag blev sjuk så tror jag inte att de på vårdcentralen 

förstod hur sjuk jag var – ändå var jag ju och lungtestades, men ingenting 

hände. Jag upplevde ett motstånd från vårdcentralen att få remiss till 

lungmedicin. Jag fick inte min diagnos förrän 1996; det tog alltså några 

år." 

"Att ha en fast kontakt med läkare är viktigt. Det förstod jag inte tidigare 

men har börjat förstå nu. I januari sa läkaren att "vi ses nog flera gånger", 

så han kallar nog mig tillbaka. Jag fick visst ett brev att jag ska kallas i 

höst. Under många år hade jag ingen fast kontakt. Då sökte jag i Örebro, 

Katrineholm, Norrköping, Finspång och i Linköping." 

"Man måste kunna prata för sig – det har jag märkt inom vården, men 

jag har alltid lyckats att komma till. Utom till KOL-mottagningen – hur 

sjutton tar man sig in på den? Det undrar jag." 

"Jag kallas automatiskt var tredje månad till astmaoch KOL-mottagningen 

på lasarettet. Det är viktigt; annars är risken stor att det inte blir 

av. Jag går hos XXX, en av sköterskorna, och hon har hand om mig." 

"Vid akut sjukdom är snabb vård, att tillgången finns, viktig. Att man följs 

upp – jag tycker att det sköttes väldigt bra när jag blev sjuk. Den läkare 

som jag sökte remitterade mig till en expert. Nu blir jag rutinmässigt 

kallad till min vårdcentral, både till läkaren och astmasköterskan. Tidigare 

har jag fått ringa själv, och det har nästan varit hopplöst att komma 

fram. Det är det enda som jag tycker har varit jobbigt." 

158

"Jag kallas inte automatiskt. Jag ringer bara när jag behöver nya recept, 

och behöver jag hjälp åker jag till lättakuten. Det fungerar bra. Samtidigt är 

det viktigt att min läkare känner mig, att hon vet vem jag är. Det blir mer 

personligt på något vis. Ibland har det varit ett elände att komma fram på 

telefon, men då får man vara ihärdig." 

"En brist är den långa väntetiden till vårdcentralen. Det tar minst två 

veckor innan man får någon tid hos läkare – det är för länge! Jag har inget 

förtroende för min vårdcentral, så där söker jag inte." 


"Kontinuiteten fungerade bättre förr; eftervården sköts inte. Har man 

inte något värde när man är sjuk? Det känns inte så. Man lär sig att ta 

egna initiativ. Vi söker dit vi vill. Vi är så erfarna nu, men så var det inte i 

början." 

"Jag har försökt att få kontakt med KOL-mottagningen på lasarettet, men 

det har jag inte lyckats med. De har inte öppet varje dag, så de är svåra att 

nå." 


"Jag saknar att mitt barn blir kallat till barn- och ungdomsmottagningen. 

Tidigare fungerade det så." 

"Tur är det om man får kontinuitet i läkarkontakten – ett intressant 

barn måste man ha." 


"Det är lätt att nå min vårdcentral. De har sagt, att behöver jag hjälp är 

det bara att ringa eller komma upp direkt. Varje morgon är det öppen mottagning. 

Det tycker jag är bra. Visst kan man få vänta lite, men det är okej. 

Om jag vore dålig i min astma så tror jag att jag skulle få hjälp direkt." 

"Jag har en fast kontakt med en läkare. Det ger trygghet. Jag får alltid 

komma direkt och slipper att berätta min historia om och om igen, och det 

är viktigt. Jag är nöjd med vården. Den har varit bra. Jag kallas till sjukhuset, 

till lungmedicin, en till två gånger per år. Numera har jag ingen kontakt 

med vårdcentralen. Jag tycker att det räcker med en kontakt och vill 

inte blanda in fler. Tidigare när jag var dålig sökte jag ofta akut på sjukhuset 

här i staden, men det gör jag inte numera. Det var länge sedan. Jag 

tycker att det är viktigt att ha en kontakt som känner mig. Det gör att jag 

känner ett förtroende." 

159

"Att bara kunna ringa till lungmedicin och få hjälp direkt är viktigt. Jag 

behöver bara ringa till sköterskorna, så ordnar de så att doktorn ringer upp 

samma dag. Det gör att jag känner mig lugnare nu. Det är flera år sedan 

jag sökte akut." 

"Jag har nu min kontakt på vårdcentralen, där jag har en speciell läkare. 

Det är jättebra. Han känner mig och behöver inte ifrågasätta allting. Så 

kallas jag regelbundet till astmamottagningen två till tre gånger per år. 

Uppföljningen är viktig. Visst känns det jobbigt ibland; jag får blåsa kurvor 

och så, men det är bra!" 

"Det är viktigt för mig att bli kallad. Det är så svårt att komma fram. 

Först måste man igenom växeln i XXX. Så är det ofta lång väntan. Senast 

jag skulle beställa tid hos doktorn fick jag vänta cirka en timma. Man 

måste vara frisk för att orka vara sjuk. Doktorn säger "Ring upp om fjorton 

dagar!" – men det är inte så lätt. Det vore bättre om läkaren eller sköterskan 

ringde upp på en avtalad tid, men det går inte – det har jag frågat. Blir 

jag akut dålig så får jag ångest. Jag är ju ensam; då är det bara att åka upp 

direkt." 

"Nu har de dragit ner på öppettiderna på akutmottagningen. Det är fel att 

vi får sitta i kläm. Akutmottagningen är stängd mellan 22.00 och 07.00. 

Det gör att jag känner mig orolig. Känner jag det minsta på kvällen åker 

jag upp före 22.00 för att slippa åka till Norrköping." 

"Det viktigaste är att man kan komma fram snabbt på telefon. Här på 

vårdcentralen kan man få vänta i timmar – det är en brist här! När jag är 

dålig i astman blir jag orolig och till sist ringer jag till akuten. De blir inte 

så glada och vill att jag ska ringa vårdcentralen först." 

"Jag har en speciell läkare som jag tycker är bra, men jag känner alla 

här. Att ha en läkare är väldigt viktigt, att man litar på sin läkare. Ibland 

är det stressigt. Hon är stressad – det märker jag. Det är väldigt viktigt att 

läkaren har tid. Jag kan gärna betala mer för vården, om jag får kvalitet." 

"Bland annat kontinuiteten i vården är viktig och att man är känd som 

patient, att man kan ringa till sjukhuset när man behöver och få hjälp med 

t ex kortisontabletter, utan att behöva åka upp. Jag kallas två till tre 

gånger per år. Det är väldigt bra. Det känns viktigt när man varit så jättesjuk 

att de kollar upp hur jag mår. Jag får blåsa och så kollar de hur jag 

sköter min sjukdom. Du måste göra något själv när du har en sådan här 

sjukdom. Läkarna kan inte ordna allt. Man måste själv som person ta 

ansvar för sin sjukdom, men det är bra att få stöd. Jag vet att jag alltid får 

hjälp när jag behöver." 

"Jag skulle tycka att det vore bra att ha en kontakt på vårdcentralen, dit 

man kan vända sig när man känner sig dålig, utan att behöva beställa tid – 

en astmamottagning med en sköterska som man kan kontakta då man 

160

känner sig osäker eller vill ha information, en som känner mig. Jag tror inte 

att det finns någon astmamottagning här i XXX, i varje fall har jag inte 

blivit hänvisad dit. Tillgängligheten är viktig. Det ska vara lätt att få 

komma dit vid behov. Så upplever jag inte att det är nu." 

"A och O är att det fungerar som det ska på akutmottagningen, att man 

snabbt blir omhändertagen – det är lite si och så med det ibland. Ibland får 

jag vänta onödigt länge. Personalen lämnar mig ofta ensam och slarvar 

med att ge mig larmknapp. Nu vet jag hur jag ska göra, men innan jag 

visste det var det jobbigt." 

"Det är lätt att ringa till min vårdcentral och få tid. Det har funkat hela 

tiden här. I Linköping är det lite si och så med att få tider till läkare – ofta 

är det även långa väntetider och läkarna passar inte tiden. Det är viktigt 

att man blir kallad till både astmasköterskan och läkaren. Det ger trygghet. 

Jag känner, att här tror de verkligen på att jag är sjuk. Det gör att jag 

känner förtroende. Jag kallas två gånger per år till astmasköterskan och 

en gång per år till läkaren. De kollar upp mina värden, lungfunktionen. 

Det ger trygghet." 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sammanfattning av tillgänglighet och kontinuitet 

Tillgängligheten inom primärvården upplevs av brukarna som dålig på 

flera vårdenheter. På en del vårdcentraler är telefontiden en halvtimma på 

morgonen, vilket man anser vara för kort tid. Tillgängligheten tycker man 

generellt har blivit sämre under de senaste åren, delvis på grund av organisatoriska 

förändringar. De intervjuade anser att det är för lite personal 

överlag inom vården. Upplevelsen är att primärvården fungerar mycket 

olika i länet. Ett exempel som förs fram är hur verksamheten bedrivs på de 

öppna mottagningarna, ett annat är astmaoch KOL-mottagningarnas 

utbyggnad. 

En erfarenhet som några uttrycker är, att har man ett behov av snabb 

hjälp så krävs det att man kommer i ambulans, oavsett vilken vårdnivå 

man söker på. 

Man anser även att kontinuiteten har försämrats under de senaste åren, 

detta p g a de stora besparingar som genomförts främst inom sjukhusvården, 

där kontinuiteten upplevs som dålig. Tillgängligheten inom 

sjukhusvården tycker man många gånger fungerar bra. Betydelsen av att 

uppföljningen fungerar, sjukdomen kontrolleras regelbundet, kallelser sker 

automatiskt och att man får möjlighet att träffa sin "egen" doktor eller 

sköterska framstår som mycket betydelsefullt. 

161

För de flesta som har barn med astma upplevdes beskedet att barnet 

hade astma som dramatiskt. Alla anser att en regelbunden uppföljning 

behövs. Här har de tillfrågade olika erfarenheter av hur det fungerat. 

De brukare som upplever en god tillgänglighet och kontinuitet i kontakterna 

med vårdpersonalen och kontrollerna utrycker även att de känner 

trygghet i och förtroende för vården. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Kunskap 


"Rehabiliteringsprogram saknas i vården för lungsjuka – detta är viktigt! 

Det är t ex få lungsjuka som får möjlighet att lära sig andningsgymnastik 

med hjälp av en sjukgymnast. Det behövs också fler dietister. De är för få 

inom primärvården." 


"En känsla som jag har är att det saknas en del kunskap och resurser på 

vårdcentralen om man har andningsbesvär – då menar jag om man söker 

för akuta besvär." 

"Jag saknar råd om den mekaniska sidan, om jag får säga så. Jag förstår 

ju att jag kan göra en del genom att andas rätt, men det har jag inte fått 

några råd om. Det verkar som om de har dålig kunskap om det här på 

vårdcentralen. Jag har läst en del tidningsartiklar om andningshjälp. Det 

är viktigt att den kunskapen finns och att man får information om det 

genom landstinget." 

"Frågan finns där om läkarnas kompetens – hur mycket kan de om det 

här, om astma och KOL? Tanken finns, kan jag få mera hjälp av en specialist?" 

"Att man får känslan av att läkaren/sköterskan är väl förtrogen med 

ämnet är viktigt. Om de inte är det – att de talar om det och skickar patienten 

vidare till experten. Det ger förtroende. Som patient märker man 

direkt om kompetensen saknas." 


"All sjukvårdspersonal skulle ha astmaoch allergikunskap som ämne i 

utbildningen. Som det är nu får de inte lära sig så mycket." 

162

"Det är väldigt dålig kunskap hos många av sjukvårdspersonalen. Det har 

hänt att när vi kommit till IVA, så har sköterskorna doftat." 

"Man måste bli sjuk dagtid för att ha möjlighet att träffa kunnig personal, 

men det är ett behov som vi har hela dygnet." 


"Läkarna har ofta satt sig in i mitt barns problematik dåligt. Ett annat 

problem är att olika läkare har olika åsikter om hur sjukdomen ska behandlas, 

i varje fall så känns det så. Därför väljer man hellre privata alternativ. 

Privatläkare upplever vi mer specialiserade på astma. Det behövs 

utbildning, kunskapshöjande, främst för läkarna. Flera utbildade allergologer, 

allergisköterskor och sjukgymnaster behövs." 

Patienter med astma 

"Det är viktigt att man får rätt behandling. Om de inte har kunskap ska 

de skicka patienten vidare till någon som har kunskap – att man kan lita 

på läkarna." 

"Min upplevelse är att olika läkare har olika uppfattningar om behandlingen. 

Det är jobbigt att de tycker olika – då undrar man vad de håller på 

med. Man vill som patient kunna lita på sin läkare. Den medicinska 

kompetensen är viktig." 

"Vården ska vara snabb, effektiv och bra. Det ska finnas kunnig personal. 

På astmamottagningarna finns kunnig personal. Att få förklarat vad 

astma är, det är viktigt." 

"Det är viktigt att möta kunnig och lugn personal. För min del har det 

fungerat bra." 

"Medicinsk kompetens är viktig, men den andra biten är också väldigt 

viktig, den sociala. Läkaren ska se till hela människans bästa, inte bara 

som t ex ett ryggskott; det har jag träffat på." 

"Att det finns kunskap om sjukdomen på den vårdinrättning som jag går 

till är viktigt. Jag har nog tyckt att det varit lite si och så med den kunskapen 

här, även om jag tycker att det har förbättras under de senaste åren. 

Jag vill även bli tagen på allvar när jag söker för mina besvär, och det har 

även det varit lite olika. Jag tror att det är svårt att färstå den oro som en 

astmasjukdom för med sig, om man aldrig varit sjuk själv – även om jag 

kan tycka att sjukvårdspersonal borde ha den förståelsen." 

163

"Läkarna har skilda uppfattningar om vad som är astma. Jag fick vänta 

för länge på att få rätt medicinering. Det är viktigt att rätt medicinering 

sätts in tidigt, så att man klarar sig. Att personalen fungerar bra och är 

kompetent, så att man får rätt diagnos snabbt, är viktigt; det gäller både 

läkare och sköterskor. Jag hade stora problem under det året som jag fick 

vänta innan jag fick rätt diagnos. Läkaren sa att jag ljög honom rakt upp i 

ansiktet!" 

"Remittering till specialistvård är viktigt – många allmänläkare uppehåller 

sina patienter. Risken finns att de inte skickar vidare. Det är viktigt 

att en acceptans finns för att skicka patienten vidare till specialist när det 

behövs. I regel tycker jag också att det är för långa väntetider för att få 

komma till en specialist." 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sammanfattning av kunskap 

Det är tydligt att man som brukare har ett behov av att möta vårdpersonal 

som har god kunskap om den sjukdom man drabbats av. Det är viktigt 

att få riktiga svar på sina frågor. Samtidigt uttrycks en förståelse för att all 

vårdpersonal inte kan kunna allt. Det ska då finnas alternativ som erbjuds 

i syfte att man som patient eller anhörig får sitt behov av kunskap om 

sjukdomen och dess behandling tillgodosett. God kunskap hos vårdpersonalen 

blir även en försäkran om att den medicinska behandlingen 

som ordineras är riktig. Flera av de intervjuade ger uttryck för att kunskapen 

är bristfällig i vården då det gäller dessa sjukdomar. Rätten till s k 

"second opinion" framhålls. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Kommunikation 


"Det brister i samarbetet mellan olika kliniker och vårdnivåer. Erfarenheten 

är att samarbetet mellan slutenvård och primärvård är noll. Anhöriga 

och sjuka märker bristen tydligt, bl a vid överlämnanden mellan kliniker 

och olika vårdnivåer. Om någon sökt akut, så vet ofta inte deras ordinarie 

vårdinrättning om det. Det finns inget "schema", ingen "given väg" i 

vården för lungsjuka. Det skulle vara bra om "vägen" i vården kunde fungera 

automatiskt." 

164

"Vi ställer ett stort hopp till allergicentrum, att det ska förbättra samarbetet 

mellan primär- och slutenvård. Meningen är ju att vårdcentralens 

läkare ska in till allergicentrum och arbeta ibland." 


"Kommunikationsbristen, främst mellan sjukhusen och primärvården, 

är stor." 


"Det är viktigt med samarbetet mellan olika enheter, mellan vårdcentral 

och medicinklinik – det har det aldrig varit tal om, som jag ser det – däremot 

mellan lung- och medicinklinik. De skickar anteckningar mellan sig." 

"Jag uppskattar verkligen att brandkårspersonalen har en möjlighet att 

åka ut och ge syrgas innan ambulansen hinner fram hit upp. Det gör att 

jag känner mig tryggare." 

"Att de olika vårdgivarna skickar uppgifter till varandra och rapporterar 

vad som hänt patienten, det är oerhört viktigt att det fungerar. Det är även 

viktigt att som patient få rapporter om t ex undersökningsresultat, men 

även det har fungerat bra för mig." 


"Min make har varit på Åre-kliniken, där han fick ett träningsprogram 

som han skulle följa för att ha en möjlighet att fortsätta må bra. När han 

kom hem och lämnade remissen på sjukgymnastiken på sjukhuset fick 

han beskedet att han inte kunde träna där! Han blev hänvisad till 

vårdcentralens sjukgymnastik, men där kan han inte gå på grund av sin 

allergi. Det tar man ingen hänsyn till, trots att vi påtalat detta, så nu har 

han ingen möjlighet att sköta sin träning." 

"Att hela tiden möta motstånd från vården – man orkar snart inte längre. 

Man känner sig som anhörig hela tiden motarbetad av vården. Det kräver 

enormt mycket energi från anhöriga och känns mycket tungt." 


"Det skrämmer mig att man inom sjukvården mellan olika vårdenheter 

förlitar sig på anhörigas förmåga att rapportera, att kommunikationen 

mellan sjukhusen och vårdcentralerna är så bristfällig!" 

165


"Jag har inte mött något negativt i vården, men man har ju hört av andra. 

Jag vet inte om det stämmer. Jag tror att mycket handlar om kommunikation 

mellan människor. Det är viktigt att kunna prata." 

"Det finns väl en trygghet. Samtidigt känner jag att de pratar över mig, 

en kommunikationsbrist; de pratar över mitt huvud. Jag, som har varit 

fackligt aktiv, är ju van vid att få reda på saker – jag vill ha reda på saker! 

Jag vill att personalen pratar med mig. Där är det en brist." 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sammanfattning av kommunikation 

Det framstår att många har erfarenheten och upplevelsen av en betydande 

kommunikationsbrist i vården, främst mellan olika vårdnivåer men 

även mellan vårdpersonalen och patienter och deras anhöriga. Tydligt är 

att de intervjuade anser att sjukvården inte tar sitt ansvar när det gäller 

detta område. Bristerna i kommunikationen leder till en känsla av otrygghet 

hos brukarna i kontakten med vården. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Den goda vården 


"God vård är att möta någon som lyssnar på dig, att du som kund blir 

accepterad och står i centrum, blir mottagen med respekt, att man talar till 

dig oavsett vem du är. Ett bra omhändertagande är att någon ser dig, att 

man inom vården visar hänsyn för den enskilda människan. Exemplevis 

skulle du inte bland personalen, kvinnlig som manlig, riskera att möta 

några "doftnissar". Dialogen är viktig mellan professionen och dem som är 

kunder och deras anhöriga, att sträva efter okonventionella roller, gå 

utanför det traditionella rollspelet, våga gå ifrån fastställda normer." 

"Hög kunskapsnivå hos personalen ger trygghet hos kunden; då lyssnar 

kunden. Det kan vara svårt för den sjuka och deras anhöriga att acceptera 

sjukdomen. Man måste få hjälp med att nå dit. För att lyckas med detta 

behövs hög kunskap hos personalen. Det handlar mycket om att kunna 

känna förtroende för vården. Astmasköterskor, astmaskola och allergicentrum 

är positiva inslag." 

166


"Att man lyssnar på mig som person – man behöver bli sedd, även som 

anhörig. Som det är idag känner man ett slags utanförskap, att man inte 

är involverad i den anhörigas vårdsituation. Det skulle exempelvis vara 

möjligt för anhöriga, som så önskar, att få vara med vid utskrivningen efter 

en vårdperiod." 

"Astma- och KOL-mottagningar i primärvård med sköterskor som är 

specialistutbildade kännetecknar god vård." 


"Uppföljningen, att de tar ett ansvar i vården och kallar mig för kontroller 

– det ger trygghet." 

"Tillgången på vård direkt när jag behöver den är viktigt, i alla fall då det 

gäller den här sjukdomen. Man får panik när man inte kan andas. Det kan 

ingen förstå som inte har varit med om det. Personalen ska vara lugn och 

kunna sin sak." 

"Att känna förtroende för den som jobbar med dig – personalen ska fungera 

bra. Även det sociala omhändertagandet ska fungera. Det är ofta en 

brist idag på många ställen och beror delvis på neddragningarna; det blir en 

brist på tid. Det har varit så mycket indragningar i vården; biträden, 

undersköterskor och sjuksköterskor får ju slita ihjäl sig. Den mänskliga 

kontakten saknas. Den sociala biten är väldigt viktig, men det finns mindre 

tid för den nu." 

"Bra omsorg om patienterna, att de vet vad de ska göra, att personalen 

har kunskap och att de är vänliga. XXX har varit väldigt bra med bemötandet 

av patient och anhöriga. Men vid flera andra tillfällen har jag blivit 

tilltufsad – det är inte så roligt. Ett gott bemötande stärker en. Sedan kan 

man ju acceptera olycksfall i arbetet. De är ju inte mer än människor." 

"Att jag blir mottagen med ett något så när glatt leende är viktigt. Om det 

är en akutsituation, att man som patient och anhörig får information om 

varför man får vänta. Man vill veta vad som händer, så att man inte känner 

sig bortglömd. Den professionella delen, att man blir omhändertagen 

för det man söker för, och den sociala delen i omhändertagandet är oerhört 

viktiga, liksom att de som tar hand om mig är utbildade ordentligt och har 

kunskap, men det tvivlar jag inte på." 

"Att jag blir väl omhändertagen och att de tar mig på allvar. 

Kommunikationsförmågan hos personalen är otroligt viktig. Jag har mött 

god förmåga hos de flesta. Att det finns tid för patienterna är viktigt. När jag 

167

har varit inlagd har personalen haft alldeles för lite tid. De arbetar häcken 

av sig. Jag menar inte att de inte vill, nej, det beror på att det är för lite 

personal. Det har dragits ner för mycket." 

"God vård är naturligtvis att den är tillgänglig för mig, att den finns, att 

vårdgivarplatsen är ljus, öppen och varmt välkomnande. När jag väl är 

framme, är det att jag möter förståelse från personalen och att de vid behov 

hjälper mig vidare, att jag möter personal som är kunnig och ställer frågor 

till mig och alla andra, så att just den patienten förstår. Det handlar om att 

kunna kommunicera, att personalen ska anpassa sig och se vem de har 

framför sig. Att man får informationen på ett sådant sätt så att man som 

patient och anhörig förstår är viktigt." 

"Då tänker jag främst på den vård jag ska få när jag blir gammal, att tid 

finns i vården, att inte bli utkastad, hemskickad innan man klarar av det. 

Ett bra bemötande och upplysningar – det är ju ändå min kropp, att de inte 

gör saker över mitt huvud. Mycket går ut på att man som patient och anhörig 

får fortlöpande information." 

"Det är ju att få hjälp naturligtvis, att det finns personal. Jag säger att 

man ska inte vara sjuk när man ligger inne. Det är jämt för lite folk. Som 

patient får man hålla reda på en hel del själv. Det beror på att det inte 

finns tillräckligt med personal p g a neddragningarna. Det är katastrofalt! 

Jag har sett gamla gubbar som inte har klarat av att få i sig mat och inte 

får någon hjälp. Personalen hinner inte. Man vill ju inte hålla på med att 

tjata, vet du. Man hör ofta när man är inlagd att "Du får vänta.". De svarar 

på ringningen men hinner inte hjälpa patienten. Det är brist på all personal, 

även på läkare. Väntetiderna är för långa på akutmottagningen på 

obekväm arbetstid. Det är så jobbigt med utländska läkare som inte kan 

svenska. Man får hoppas att de där politikerna som bestämmer får åka in 

själva, så att de får se hur det är. Det är dags att de lyssnar på oss vanliga 

människor – men det är så dags." 

"Att man kan bli frisk, men det går ju bara inte. Omtanken om människan 

och medmänsklighet är viktigt i vården, att man blir bra bemött som 

patient, att jag blir rätt medicinerad och har de mediciner jag behöver. Det 

är viktigt att veta vem jag ska vända mig till. Jag har arbetat tjugofyra år 

inom vården, så för mig är det inget problem." 


"God vård är omtanke och de eldsjälar som finns. Meditrina fyller en bra 

funktion. Där ges bra information på ett lugnt och sansat sätt. Ofta är de 

även centralt och bra placerade. Mediciner, att ha tillgång till mediciner är 

A och O. De höjer livskvaliteten. Det är positivt med de förbättrande läkemedlen. 

Hjälpmedelscentralen har kunnig personal och står för något 

positivt. En serviceinriktad vård skulle vara positivt. Är det kanske så att 

vården inte är serviceinriktad?" 

168


"Att du blir mottagen med respekt, att man talar till dig oavsett vem du är. 

Ett bra omhändertagande är att någon ser dig. God vård är också att man 

visar hänsyn för den enskilda människan." 


"Den ska finnas och vara till hjälp när jag behöver den, klara av allt som 

jag har behov av som patient. Inget dåligt krav, eller vad säger ni?" 

"God vård är att som patient och anhörig bli väl bemött, kunna känna 

förtroende för läkarna, att de har kunskap." 

"Den ska vara öppen när man kommer – det är A och O. Det är viktigt att 

man kan känna förtroende för läkare och övrig personal; det gör jag här 

uppe på sjukhuset och vårdcentralen. God vård är att bli bra bemött som 

patient och anhörig." 

"När patienten kommer till doktorn så ska han lyssna väldigt noga på och 

sedan undersöka patienten. Var och en känner bäst själv hur han mår. De 

ska ta alla patienter på allvar. En del läkare ger intrycket att "det här 

begriper inte du". De lyssnar inte på patienten, utan vet allt bäst själva. 

Det handlar om respekt." 

"En vård som finns när jag behöver den och som kommer hem till mig 

när det behövs. Min erfarenhet av LAH är otrolig. Kunnig personal, framför 

allt, kännetecknar den goda vården, liksom möjligheten att ha någon att 

vända sig till för rådgivning. Sjukgymnasterna har lärt mig mycket och har 

betytt mycket. De har lärt mig andningsteknik och att hosta upp. God vård 

är möjligheten till motion, t ex simning och bad. Den förebyggande vården 

är mycket viktig. Nu är det svårt att få tid till bassängen. Jag vet inte vad 

det beror på, men de tider som finns är inte aktuella för oss som arbetar. 

Det är lättare att träna i en grupp där alla har samma sjukdom." 

"Läkarna behöver ha lite mer tid för sina patienter. Ibland märker man 

att läkaren är stressad; det känner man som patient. Att man får prata om 

det som är viktigt – det har jag fått när jag varit hos min läkare och då 

känner jag mig lättad. Social förmåga är lika viktig som medicinsk, tycker 

jag. Information, att de ger bra information – på sjukhuset fick jag inte 

mycket. Det jag vet om min astma vet jag genom min läkare på 

vårdcentralen. Hon har tagit tag i det här och förklarat för mig. På sjukhuset 

hade de inte tid." 

"God vård omfattar allting. Allt ska fungera, även den förebyggande vården. 

När man drabbas av astma ska man bli trodd och få hjälp av kunnig, 

välutbildad personal, så att man kan få rätt medicinering. Till en början 

ska man erbjudas en tät läkarkontakt tills man mår bättre." 

169

"God vård är att känna trygghet, att veta vart man ska vända sig om det 

händer något, att få svar på de frågor som man har." 

"Att det finns kompetent personal som kan astma, att slippa väntetider, 

att få träffa personal som känner mig." 

"God vård är bra läkare som är varsamma, att de bryr sig om mig och min 

sjukdom, är engagerade. Jag har tidigare en annan erfarenhet, men då 

gällde det inte astman. Astmasköterskan behövs och astmamottagningen 

är bra. Annars skulle det inte bli rätt. Astmasköterskan är ju så specialiserad. 

Hon kan sjukdomen, och jag vet att jag får rätt behandling. Jag känner 

att jag mår bättre nu när jag går hos astmasköterskan. Jag blåser bättre 

för varje år och har koll på min sjukdom nu." 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sammanfattning av den goda vården 

Det som kännetecknar en god vård är tillgänglighet hela dygnet och hög 

medicinsk kompetens. Vården ska visa respekt för enskilda individer 

oavsett person. Den ska vara lika för alla som har ett behov av sjukvård. 

Medmänskligt bemötande och omhändertagande och stor social kompetens 

hos vårdpersonalen är högt värdesatta egenskaper. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sjukdomens och behandlingens innebörd 

och konsekvens 


"Kostnadsaspekten är ett problem för många. Mediciner är dyra. Ofta vill 

läkare prova olika mediciner. Det finns en risk för att det visar sig att 

medicinen inte hjälper och så ska den bytas ut. Till slut bryr man sig inte 

om att lösa ut medicinen. Det skulle finnas provförpackningar, som gav 

möjlighet att prova effekten av medicineringen." 


"Det är förskräckligt dyrt med medicinerna och de där stämplarna i kortet 

har jag aldrig förstått." 

170


"Jag tror inte att min sjukdom påverkar mina anhöriga, jag menar, att de 

är oroliga eller så. Min man är inte den omvårdande typen. Jag tror inte 

han förstår i alla fall. Jag har försökt att förmedla det jag vet. Jag skyddar 

nog mina anhöriga och vill inte oroa dem. Min sjukdom gör att jag känner 

ett visst socialt handikapp. Jag orkar exempelvis inte att vara så mycket 

med mina barnbarn. Jag tog chansen att pensionera mig vid sextio, delvis 

på grund av mina lungbesvär, delvis på grund av eksem. Jag saknar den 

sociala biten som mitt arbete stod för. Det blir ett socialt handikapp." 

"Man lär sig att leva med sin sjukdom, även om den är socialt handikappande. 

Jag kan t ex inte gå på bio och får oftast tacka nej. Jag måste hela 

tiden ta hänsyn till min sjukdom. Buss är omöjligt för mig att åka på grund 

av alla dofter och värmen. Sjukresorna är bra, Jag hoppas bara att de får 

vara kvar – dem är jag beroende av. En kommentar jag ofta får från bekanta 

är att de inte kan fatta att jag är så sjuk; jag ser ju så frisk ut. Sjukdomen 

syns inte utanpå. Paniken finns där hela tiden. Det är lätt att få 

panik när man inte kan andas." 

"Alla människor i vårt avlånga land borde få känna i fem minuter hur det 

är att inte kunna andas, så att de ska få förståelse för vilken ångest det för 

med sig." 

"Medicinen är dyr. Senast gick den på niohundra kronor – på en gång! 

Många, tror jag, drar sig för att hämta ut den." 

"Jag har aldrig tyckt att jag varit så sjuk. Det är nog så att jag skjuter det 

ifrån mig." 

"Nu är jag sjukpensionär sedan 1995 på grund av min sjukdom. Men jag 

får skylla mig själv; jag har rökt sedan jag var femton år. Jag fick reda på 

direkt att det enda var att sluta röka, så jag slutade direkt 1994. Jag har 

mött förståelse från vården och samhället i övrigt. Alla i familjen påverkas 

av min sjukdom. De får alltid ta hänsyn till mig. Socialt påverkas alla." 


"Den sociala isoleringen är stor när man lever ihop med någon som är 

drabbad av astma/allergi. Det är ett stort problem för oss anhöriga och 

socialt handikappande för hela familjen, inte minst barnen. Livssituationen 

förändras från en dag till en annan, från att barnen hade två 

friska föräldrar till att den ena föräldern har ett livslångt handikapp." 

171

"Vi som är anhöriga har valt att stanna med den som är sjuk. Många 

familjer splittras av sjukdomen. Både den sjuka och anhöriga kan lida av 

sjukdomen. Även om man egentligen är en utåtriktad person, sätter det 

sig lätt på psyket – det går inte att beskriva." 

"I och med att vi måste isolera oss på grund av sjukdomen så syns vi inte 

i samhället. Sjukdomen i sig gör att vi glöms bort. Handikappet astma syns 

inte utanpå människan; det är det största problemet." 


"Att vara förälder till ett astmasjukt barn innebär väldigt mycket ångest. 

Man känner att man jämt kollar upp barnet. Det innebär ett socialt handikapp." 

"När den här astmaoch allergigenerationen växer upp kommer de att 

ställa stora krav på samhället. Då är vi övertygande om att inställningen 

till den här sjukdomen kommer att förändras i samhället. Som det är nu 

känner man som anhörig en stor uppgivenhet." 


"Jag anser mig inte som sjuk utan som frisk, trots astman. Jag har lärt 

mig att leva med det och undviker miljöer som jag inte tål. Högkostnadsskyddet 

för mediciner är lätt att missa. Kunde man inte sköta det från 

centralt håll? Jag menar, nu i dataåldern kan det väl inte vara så svårt? 

Varför registreras det inte centralt? Det vore smidigt om man automatiskt 

fick sig tillsänt ett frikort när man kom upp i summan, men jag vet inte – 

landstinget kanske vill att man ska missa frikortet? Jag har förståelse för 

att medicinen kostar och man kanske inte går under med kostnaden, men 

astma är ju en kronisk sjukdom. Varför tog man bort den fria medicinen 

för just astma?" 

"Inom vården tar man hänsyn, men ute i samhället är det svårare med 

parfymer och så. Samtidigt tycker jag inte att man kan kräva att en person 

som är sjuk ska kunna styra alla andra på en arbetsplats. Jag menar, av 

alla andra kan man ju inte kräva att de ska behöva leva som en astmatiker." 

"Jag har mycket svår astma enligt min läkare men upplever det inte så 

själv. De tycker ju sitt! Men jag har ju lärt mig att leva med det här. Så jag 

mixtrar lite med mina mediciner efter hur jag mår; det styr min medicinering 

– men det säger jag inte till min läkare. Alla säger till mig att kortisonet 

inte är bra att äta och då påverkas man, men oftast behöver jag den. 

En viss rädsla har man ju. Jag har också värk i lederna och tror att det 

beror på kortisonet. Innan barnen föddes var jag sämre. Mina anhöriga och 

172

min sambo fick ta ett större ansvar, men det var väl okej för dem. Det är 

socialt handikappande. Jag kan inte umgås med folk som har djur och 

måste avstå från en del saker, men jag lever med min astma." 

"Det är väldigt jobbigt att vara förälder till ett astmasjukt barn – det påverkar 

hela familjen. Vår dotter var väldigt sjuk. Vi fick söka ofta, ibland fyra 

gånger i veckan. Medicinerna är fruktansvärt dyra. Nu sjunker de ju vartefter, 

men jag tycker att de, som tidigare, borde vara gratis. Som det är nu 

kommer jag inte upp i frikort." 

"Det är ett handikapp och jag accepterar det aldrig riktigt. Man lär sig att 

leva med astman, men accepterar den gör jag aldrig! Man måste få lära sig 

själv om sin kropp och sjukdom. Det måste man få hjälp med av vården. 

Det är det jag säger – jag har fått en sådan kunskap genom åren genom 

min sjukdom, lärt mig vara tacksam över den livskvalitet som jag har – 

förstå det här med livskvalitet. Det är ett handikapp att ha astma. Jag är 

trött och orkar inte som jag borde." 

"När en anhörig har astma får man lära sig att leva med det. Men det för 

med sig mycket oro för hela släkten. Barnen är oroliga för mig och jag för 

dem. De har ju sett mig när jag är dålig." 

"Förut var medicinen fri och jag tycker nog att den borde vara det nu 

också – insulinet är ju fritt. Kostnaden är betungande. Jag kommer upp i 

frikort när det är någon månad kvar på året, så jag har inte mycket hjälp 

av det. Jag vet att medicinkostnaden är betungande för många." 

"Jag förstår att det är astma nu, ja, både och – både förstår och inte. Jag 

kan förstå att det är en gränsdragning, att det kan vara svårt att avgöra vad 

som är vad. Den uppfattning jag hade om astma tidigare stämde inte överens 

med det jag upplevde! Den föreställning jag hade var att den som hade 

astma hade torrhosta hela tiden. Så var det inte för mig. Jag kände inte 

igen det som astma och var tvungen att lita på läkarna. Min bild stämde 

inte. Det är klart, visst kan jag känna en viss oro över att inte kunna 

uträtta det jag behöver, att behöva lämna över det till frugan. Ingen har 

sagt till mig vad jag ska göra om jag får andningsbesvär, men då söker jag 

akut. Det tar fyrtiofem minuter för ambulansen hit – det känns inte bra. 

Det är en sådan ångest att inte få luft!" 

"Det var svårt att vara ung och ha astma, speciellt de åren som vi inte 

visste vad det var. Jag var ensam om i klassen att ha astma, och som liten 

vill man hänga med de andra, men det gick ju inte! Lärarna trodde att jag 

var lat, främst gympaläraren. Förståelsen är dålig ute i samhället. Jag var 

ledsen då, kände mig misstrodd av både läkare och lärare. Nu har jag inte 

de problemen längre." 

173

"Jag orkade mindre och mindre när jag blev sjuk – det var jobbigt. Men 

samtidigt var vi ju flera. Sex stycken av femton i min klass har astma. En 

del tror inte på att jag har det besvärligt. De förstår inte; främst är det 

kompisar. Nu känns det som jag bara blir bättre och bättre. Jag spelar 

fotboll, handboll och innebandy. Det funkar bra nu." 

"Man måste våga säga till om personalen har parfym. Det händer ibland. 

Det är bättre med förståelsen nu inom vården för oss astmatiker. Men man 

kan undra, på akutmottagningen vid entrén finns en askkopp – hur kan 

det få vara så? Det är ju inte lämpligt." 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Sammanfattning av sjukdomens innebörd och konsekvens 

Det sociala utanförskapet sjukdomen för med sig, när man själv eller en 

nära anhörig drabbas, blir påtaglig i dessa citat. En bitterhet och uppgivenhet 

kan skönjas över att man själv eller familjen har drabbats. Även en 

känsla av skuld hos den som är sjuk framgår. Sjukdomen är inte något 

som påverkar livssituationen för endast en i familjen – den påverkar alla, 

även dem som själva är friska. Ångesten över att själv vara sjuk eller att 

en nära anhörig är sjuk är tydlig. 

Det är svårt att ha en sjukdom som långa tider inte syns eller märks 

"utanpå". Hur ska arbetskamrater, klasskamrater och andra i samhället 

kunna förstå en sjukdom som i långa stycken inte är märkbar för omgivningen? 

En sorg över att det sociala livet, både inom och utanför familjen, påverkas 

av sjukdomen uttrycks, liksom en sorg över de svårigheter sjukdomen 

för med sig i den enskildas arbets- och livssituation. 

Svårigheten att acceptera att man själv eller ens anhörig har drabbats av 

en kronisk sjukdom, som oftast kräver livslång medicinsk behandling, är 

även det en komplicerande faktor. Till detta kommer det hårdnande ekonomiska 

klimatet i samhället med bl a hög arbetslöshet. Att vara drabbad av 

en kronisk sjukdom innebär ofta en inverkan på hela familjens ekonomiska 

situation. Att medicinerna upplevs som dyra kan vara ett uttryck för 

detta. 

Att vara astmatiker eller KOL-sjuk kan innebära en förlust av värden i 

livet, både för den sjuka och hela familjen. 

174

Konkreta förslag från brukarrepresentanterna 

(de intervjuade) 

Möjlighet för patient och anhörig att beställa dubbel besökstid hos 

läkare. 

Återinförande av kostnadsfria mediciner. 

Elkostnaden för syrgasbehandling i hemmet bör ingå i subventioneringssystemet 

för läkemedel. 

Regler i landstinget att all sjukvårdspersonal ska vara doftfri och att 

inga rökzoner får ligga direkt invid entréer till sjukvårdsinrättningar. 

ID-kort för astmatiker, ett slags "astmakörkort". Innehav av sådant 

ska berättiga till direkt omhändertagande inom sjukvården. 

Särskilda rum med sluss in till akutsjukvården för astmatiker. 

Tillgång till allergisanerade rum på sjukhusen vid eventuell inläggning. 

Ny form för omhändertagande vid behov av akut handläggning av 

astmatiker. Sett ur ett patientperspektiv är nuvarande lösning, d v s 

hänvisning till akutmottagningarna, inte ändamålsenlig. 

Fortsatt utbyggnad av astmaoch KOL-mottagningar i primärvård och 

sjukhusvård. 

Ökade dietist- och sjukgymnastresurser i primärvården. 

Bredare utbildning i astma, allergi och KOL-sjukdom i vårdutbildningarna. 

○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ ○ 

Slutkommentar 

Vi i förtroendemannagruppen anser att den kunskap som vi fått ta del av 

genom kontakterna med brukarrepresentanterna är mycket värdefull. Det 

är slående att det som man från brukarhåll lyfter fram till stora delar handlar 

om det "mjuka", medmänskliga, sociala bemötandet och omhändertagandet. 

Med det menar vi inte att man från brukarhåll anser att den medicinska 

delen och kunskapsnivån hos vårdpersonalen är mindre betydelsefulla. 

Behovet av en medicinskt kvalificerad vård med personal som har en 

175

hög kunskapsnivå om sjukdomen och dess behandling, uttrycks vara nog 

så viktigt. Dock framstår det klart att den medicinska kompetensen inte 

kan ersätta den sociala kompetensen eller motsatsen; båda delarna anses 

viktiga för att täcka det behov som brukarna har av den "goda vården". 

Upplevelsen av brister i den sociala förmågan hos delar av vårdpersonalen, 

på olika vårdnivåer och hos olika personalkategorier, uttrycks 

tydligt. Även upplevelsen av brister i den medicinska kunskapen uttrycks, 

främst på primärvårdsnivå. De brukare som för fram en negativ åsikt/ 

erfarenhet härvidlag återfinns i alla åldrar och av båda könen. Intrycket av 

intervjuerna är att vårdutbudet för de aktuella patientgrupperna är beroende 

av var i länet de bor, d v s vilken vårdenhet de använder sig av. 

Astma- och KOL-sjukdom är två stora folkhälsosjukdomar med ökande 

prevalens- och incidenstal; detta är väl beskrivet i litteraturen. Sett ur ett 

folkhälsoperspektiv är det av största vikt att skapa likvärdiga, funktionella 

vårdstrukturer över hela länet. 

Förtroendemannagruppens tolkning av intervjuerna är att man från 

brukarhåll lyfter fram god social kompetens hos vårdpersonalen som något 

väsentligt och kännetecknande för den "goda vården". Med den sociala 

kompetensen följer förmågan att kommunicera med enskilda patienter 

och deras anhöriga, även med andra vårdnivåer. Kommunikationsbrister 

mellan vårdgivare, brukare och olika vårdnivåer påvisas tydligt i intervjuerna, 

liksom ett stort informationsbehov kring sjukdomen och dess behandling. 

Denna brist kan delvis bottna i pedagogiska svårigheter och/ 

eller kunskapsbrister inom vården. Den kan även spegla en tidsbrist och/ 

eller otillräckligt utarbetade mål och rutiner inom vårdorganisationen. 

Detta kan i sin tur leda till oönskade effekter. Under intervjuerna framkom 

att många av de sjuka inte känner till sin diagnos och inte använder 

sina mediciner såsom ordinerats. Flera uppgav att de använder medicinerna 

sporadiskt och i lägre doser än ordinationen. För att man som sjuk ska 

kunna göra ett initierat val, exempelvis av medicinering, krävs att man 

har kunskap om sin diagnos, sjukdom och behandling. Samtidigt måste 

man väga in att den brist på information som uttrycks även påverkas av 

mottagarens förmåga och vilja att ta del av information som ges. 

Det framkom även att de flesta intervjuade hade dålig kunskap om de 

regler som gäller för subventioneringssystemet för läkemedel. 

Det medmänskliga bemötandet bedöms av de flesta vara lika viktigt som 

den medicinska insatsen. Att man som brukare blir sedd och respekterad 

anses vara viktigt, liksom att man som brukare får möjlighet att utveckla 

en vårdrelation med personalen. Det skapar trygghet och förtroende för 

vården. 

176

Att skapa "forum" där brukare har möjlighet att föra fram sina åsikter och 

påverka vårdorganisationen anser vi vara ett sätt att visa respekt. På flera 

håll i världen finns numera brukarråd, där brukare och profession har 

gemensamma möten i syfte att utveckla vården. Även vårt arbete är ett 

tydligt exempel på hur förtroendevalda, brukare och medicinsk profession 

kan arbeta tillsammans. 

Möjligtvis förhåller det sig så att vårt samhälle av tradition, politiskt, i 

professionen och inom vårdutbildningarna, prioriterat teknisk kunskap 

och utbyggnad framför den sociala och pedagogiska kunskapen och utvecklingen 

i vården. Förmodligen är problemet än mer komplext. Det handlar 

även om vilka etiska värderingar och normer som är rådande inom vården. 

Är det kanske så att vårdpersonal har olika etiska värderingar och normer 

beroende av yrke och var de finns i organisationen? Det handlar om att 

förändra och bestämma den etiska norm som ska vara rådande i Östergötlands 

läns vårdorganisation. Vilken vårdkultur ska gälla? Som vi ser det är 

det primärt en central ledningsfråga. 

Även en förändring i vårdutbildningarna kommer att vara nödvändig, 

med en ökad tonvikt på social och pedagogisk träning. Detta måste ingå 

som ett kontinuerligt delmoment i utbildningen. 

Patientorganisationernas representanter hade flera kritiska synpunkter 

på vården. Vi uppfattar det inte som att de är negativa till den vård de mött. 

Vi ser det istället som ett engagemang och en vilja att påverka vårdutbudet 

och organisationen. Här tror vi att det finns stora fördelar med att utveckla 

ett bredare samarbete mellan de olika intressenterna, än vad som är fallet 

för dagen. 

Under arbetet och i våra kontakter med brukarrepresentanterna har vi 

blivit mycket positivt bemötta. Det uppskattas att förtroendevalda inhämtar 

kunskap på detta vis. För den stora viljan att delge oss erfarenheter, upplevelser 

och kunskaper är vi mycket tacksamma. 

177

Ordlista 

ACE-hämmare läkemedel som ges bl a vid hjärtsvikt 

Agens ämne 

Anafylaxirisk risk att utveckla allergisk chock 

Auskultera avlyssna 

Beta-två-stimulerare läkemedel som inandas och som vidgar luftrören 

Bettdysfunktion nedsatt/störd bitnings- och tuggförmåga 

Bronkiektasier sjukligt förstorade luftrör 

Bronkoskopi undersökningsmetod via smala rör att granska de större 

luftrören från insidan 

Diffusionskapacitet kapacitet att uppta och avge gaser mellan blod och luft 

i lungblåsorna 

Dynamisk spirometri mätning av luftflöden per tidsenhet 

Epidemiologi sjukdomars förekomst i samhället 

Etiologi sjukdomsorsak 

Fibros sjuklig bindvävsökning 

Granulom svulst av kornig vävnad eller kornigt utseende ofta bestående av 

nybildad inflammatorisk vävnad 

Heterogent emfysem oregelbundet utbrett emfysem 

Hyperreaktivitet sjukligt ökad retbarhet t ex i slemhinnor eller luftrör 

Incidens nyinsjuknande under en tidsperiod exempelvis under ett år 

Insufficiens otillräcklig 

Irreversibla bestående 

Kognitiva funktioner intellektuella funktioner 

Kognitiv terapi en form av samtalsterapi som leder till ökad insikt 

Koldioxidretention nedsatt förmåga att andas ut koldioxid 

Konfunderande faktor samverkande faktor 

Metakolintest en undersökningsmetod att mäta luftrörens känslighet för 

ospecifikt irriterande ämnen. 

Mortalitet dödlighet 

Nutrition näringsämnen 

Palliation lindring 

Pandemi epidemisk sjukdom som sprider sig till flera världsdelar 

Patofysiologi sjukdomsmekanismer 

PEF-dagbok antecknade PEF-värden vid regelbundna mätningar under en 

viss tidsperiod, exempelvis 2 veckor, där diagrammet påvisar eventuella 

skillnader i luftmotstånd vid olika mättillfällen 

PEF-mätning en enkel lungfunktionsmätning som endast mäter maximalt 

utandningsflöde 

Perkussionston de ljud som uppstår genom att knacka med fingrarna på 

kroppsytan vid undersökning av kroppens inre organ 

178

Peroral medicinering mediciner som nedsväljes 

Pneumokockpneumoni lunginflammation orsakad av 

pneumokockbakterier 

Prediktor indikator/förutspå 

Predisponera ökad risk för 

Prevalens förekomst av sjukdom vid en viss tidpunkt 

Primärprevention förhindrande av att sjukdom uppstår 

Profylaktisk förebyggande 

Progrediera försämra 

Randomiserad slumpvis valda, till exempelvis olika behandlingsalternativ 

Recidiv återinsjuknande 

Reversibilitet förmågan att vidga luftrören efter inandning av läkemedel 

Screena enkel undersökning oftast av flera individer för att finna de som 

har tecken till sjukdom 

Skopi besiktning av inre organ med hjälp av instrument 

Spirometer apparat för att göra lungfunktionsmätningar (spirometri) 

Spirometri undersökningsmetod för att kunna mäta lungornas kapacitet 

och funktion, mäter luftflöden, -motstånd, lungvolymer och ligger till grund 

för att klassificera olika typer av lungfunktionsnedsättning 

Statisk spirometri mätning av lungvolymer 

Steroid cortison (läkemedel) 

Stroboskopi teknisk registrering och observation av regelbundna svängningar 

med ett elektroniskt instrument 

Titrera upprepade mätningar 

Transbronchial via luftrören 

Variabilitet ett mått på spontana skillnader i luftmotståndet (uppmäts 

oftast via PEF-dagbok) 

Åtgärd behandling 

179

Deltagare 

Medicinska programgruppen 

Åsa Augustinsson, forskarstuderande, infektionskliniken, US 

Roger Bergeling, distriktsläkare, Borensberg vårdcentral 

Per Follin, bitr överläkare, docent, infektionskliniken, US 

Orvar Finnström, överläkare, docent, barnkliniken, US 

Karin Fälth-Magnusson, chefsöverläkare, docent, barnkliniken, US 

Thomas Gars, specialistläkare, medicinkliniken, LiM 

Kristina Irander, biträdande överläkare, öronkliniken, US 

Per Jakobsson, överläkare, lungmedicinska kliniken, US 

Elisabeth Jansson, klinikchef, öron-, näsa- halskliniken, ViN 

Lars-Göran Käll, specialistläkare, öron-, näsa- halskliniken, ViN 

Dag Lemming, avdelningsläkare, sektionen för neurorehabilitering, US 

Malou Lindberg, projektsekreterare, primärvårdens FoU-enhet i Mjölby 

Eva Millinger, specialistläkare, lungmedicinska kliniken/Allergicentrum, 

US 

Ove Nilsson, klinikchef, medicinkliniken, ViN 

Ulla Nyström-Kronander, distriktsläkare, Familjeläkarna Linköping 

Monica Peters, cheföverläkare, Kolmårdens vårdcentral 

Leif Strömberg, överläkare, barn- och ungdomskliniken, ViN 

Robert Svartholm, läkare, Allergicentrum, US 

Maria Wagman, specialistläkare, geriatriska kliniken, US 

Förtroendemannagruppen 

Malou Lindberg, samordnare 

Barbara Beck-Friis (m), t o m 1999-02-28 

Marja Bergström (v), t o m 1999-02-28 

Svea Sonhem (s), t o m 1999-02-28 

Berit Andersson (s) 

Anita Hedman (kd) 

Monika Gideskog (m), fr o m 1999-03-01 

Cvijeta Stojnic Karlsson (mp), fr o m 1999-03-01 

Patrik Sommansson (s), fr o m 1999-03-01 

180

Medicinskt program för andningsorganens sjukdomar - Landstinget i ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?