Svenska kulturfonden 2006—2007

att blanda ihop teater och kyrka, säger han.
Men han såg ändå en potential och både Ylva
och Johan trodde på att pjäsen skulle bli bra efter
vissa omarbetningar, bland annat ville de stryka
epilogen. När idén skulle presenteras för Margareta
Skantze var Johan inte så lite nervös för hur hon
skulle reagera, men det visade sig att författarinnan
själv hade gjort precis samma ändring då pjäsen sattes
upp i Sverige.
Processen med pjäsen tog flera månader, eftersom
Johan och Ylva inte ville ”håsa fram nånting”.
Båda hade andra jobb på gång, och jobbade med
Maria Magdalena på sidan om.
– Senare när det började storma var vi väldigt
glada över att processen hade tagit så lång tid. Det
kändes skönt att stå på stadiga ben, och vara helt på
det klara med varför vi gjort som vi gjort, säger
Ylva.
Fortfarande har båda svårt att förstå de starka
reaktioner pjäsen väckte.
– Speciellt efter turerna med Da Vinci-koden
tycker jag det var ännu angelägnare att göra den här
pjäsen. Jag kan inte förstå varför några inom kyrkan
inte ville ta tillfället i akt och diskutera de här
frågorna. Istället försökte biskopen bokstavligen
stänga dörren till kyrkan, säger Johan.
När pjäsen för tio år sen hade premiär i Sverige
väckte den ingen debatt. Också Margareta Skantze
var förvånad över kalabaliken.
Efter framträdandena har Ylva och Johan diskuterat
pjäsen med publiken. En liten minoritet av
åskådarna har inte gillat vad de sett, bland annat
för att de tyckt att pjäsen smutsar ner bilden av en
ren Jesus. Och så finns det de som följt med tidningsdebatten
och nästan blivit besvikna över att
pjäsen inte innehåller mera hot stuff än den gör.
Johan och Ylva har jobbat tillsammans flera
gånger förut och var under arbetets gång överens
om det mesta som hade med pjäsen att göra.
– Jag hade inte velat göra det här med någon
annan än Johan. Han har uppmuntrat mig och gett
mig självförtroende så att jag har kunnat vila i arbetet.
När man känner sig osäker är det lätt hänt att
man tar till stora gester, men vi ville båda göra föreställningen
så ren och enkel som möjligt.
Om samarbetet fungerat så bra kan man kanske
vänta sig något liknande projekt i framtiden?
– Det skulle väl vara Höga visan i ocensurerad
och bibeltrogen version i så fall. Framförd av oss
båda, nakna i kyrkan, skrattar Johan.
Juthbacka herrgård har återhämtat sig
Christoffer Thomasfolk
efter ett långt uppehåll är kulturverksamheten
vid Juthbacka på väg att blomstra upp igen.
Herrgården har grundrenoverats och arbetet blev
klart för ett år sedan. Projektet har fått stort stöd av
Svenska kulturfonden.
Juthbacka herrgård reser sig återigen stolt mot
skyn från sin kulle invid ån i Nykarleby. Det luktar
gamla traditioner när man närmar sig den historiska
omgivningen med anor från 1600-talet.
Förväntningarna stiger när man kliver in i den
nyrenoverade herrgården som uppfördes år 1821 i
gustaviansk stil. Det nygamla golvet ger ifrån sig ett
härligt knakande ljud – och här har storheter som
zacharias topelius och husets första ägare
carl backman lämnat sina fotavtryck.
– Topelius lär ha skrivit i sina dagböcker att han
brukade dansa med flickorna på Juthbacka.
Det säger anders fors som känner till varje
liten detalj om herrgården. Han var projektledare
26 27
för renoveringen som genomfördes mellan hösten
2003 och våren 2006. Ett projekt som han ledde
med stor ödmjukhet.
– Målet var att försöka ta fram det gamla och att
komma så nära det ursprungliga som möjligt.
Krävande arbete
Herrgården, som har haft många ägare och varit
plats för flera olika verksamheter, började förfalla
på 1970-talet – en utveckling som fortsatte ända
fram till millennieskiftet. Därför var renoveringsarbetet
krävande. Fors och hans medhjälpare fick ta
bort fyra lager med skivor innan de kom fram till
det ursprungliga golvet.
På väggarna hittades också de första tapeterna
som i ett rum består av gammalt bokföringspapper.
– På den tiden var det vanligt att använda olika
typer av papper som man placerade på stock-