Svenska kulturfonden 2006—2007

Svenska kulturfonden 

2006—2007

edaktör: åsa thodén 

pärmdesign & ombrytning: lena malm 

pärmfoto: 

foton: 

tryck: universitetstryckeriet, 

helsingfors 2007 

svenska kulturfonden 

simonsgatan 8 

00100 helsingfors 

www.kulturfonden.fi 

isbn 

issn 

en gammal ny fond 4 roger broo 

utbildningen, språket, 

konsten och kulturen 7 alice lillas 

att dela med sig och nå fram 9 henrik rosenberg 

pristagarna år 2007 14 

”en finkänslig omsorg i väggarna” 18 lena linderborg 

maria magdalena ruskade om 

och blev succé 24 anna-jeanne söderlund 

juthbacka herrgård har återhämtat sig 27christoffer thomasfolk 

att återskapa en klangvärld 

från 1500-talet 32 alexander uggla 

uppläsningen ger plats för 

lyssnarens fantasi 36 lotta moring 

den fria kvinnan på knakaborg 39 sabine forsblom 

dansföreställning för ung publik 43 lisbeth rosenback 

fyra kvinnor, fyra öar, fyra årstider 46 folke pahlman 

ta vara på språkbadsbarnen 49 camilla berggren 

För skolan och den svenska utbildningen 53 åsa thodén & pamela granskog 

culturamobila — konsten möter folke 58 camilla lindberg 

verksamhet året 2006 64 

utdelning våren 200767 

stipendier och understöd våren 200768 

i n n e h å l l

En gammal ny fond 

Roger Broo 

svenska kulturfonden 

fyller 100 år nästa år. Under 

huvuddelen av denna långa tid 

levde fonden ett undanskymt 

liv med en anspråkslös utdelning 

av stipendier. Ända fram 

till början av 1960-talet sköttes 

utdelningen av centralstyrelsen 

för Svenska folkpartiet, fondens 

grundare. Då de disponibla medlen småningom 

började öka överlät partiet utdelningen till ett fristående 

organ kallat delegationen för Svenska kulturfonden. 

På detta sätt ville partiet betona fondens 

oberoende av den aktuella partipolitiken och låta 

ansökningarnas kvalitet bli avgörande för besluten. 

I samband med att alice lillas och jag tillträdde 

i ledningen för Kulturfonden 2002 genomfördes 

en tredje utvecklingsfas. Avkastningen hade 

återigen stigit väsentligt. Det gav resurser för egna 

4 

strategiska satsningar vid sidan 

av den traditionella stipendieoch 

bidragsutdelningen på 

basen av ansökningar. För att 

sköta den strategiska och operativa 

verksamheten tillsattes 

en styrelse, och för utdelningen 

baserad på ansökningar en kulturdelegation 

med bred förankring 

på kultur- och utbildningsområdet. Vidare 

anställdes en direktör, professor krister ståhlberg, 

och flera ombudsmän. 

Under de senaste åren har modellen vidareutvecklats 

på många sätt. För att öka fondens förankring 

och kännedom om de lokala aktiviteterna 

avdelades betydande resurser till de regionala dotterfonderna 

i Nyland, Österbotten och Åboland- 

Åland. De särskilda regionala fondstyrelserna 

besluter om utdelningen på sina områden. 

Kulturdelegationen och de regionala fondstyrelserna 

har sin utdelning en gång per år i mars–april. 

Ansökningarna skall inlämnas i november föregående 

år. För att skapa ökad smidighet och snabbhet 

införde styrelsen ett system med fortlöpande 

ansökningar och beviljning inom flera mindre stödordningar. 

Hit hör resebidragen samt projekten 

Kultur i skolan, Kultur i vården och Kultur i dagis, 

liksom stipendierna för produktion av lokal-TV 

och ungdomsaktiveringsstipendierna. Den som 

t.ex. ansöker om ett resebidrag kan räkna med 

beslut, positivt eller negativt, inom två veckor. 

Man måste veta var man står 

för att veta vart man går 

Fast Kulturfonden har stora resurser är behoven i 

Svenskfinland mångfalt större. Vi måste alltså prioritera. 

För detta behövs utvärderingar. Ett exempel 

är de finlandssvenska läromedlen. Fonden har 

tillsammans med andra fonder länge stött läromedelsproduktionen 

genom stipendier till författare 

och bidrag till förlagen. För att få ett underlag för 

fortsatta beslut beställde fonden en utvärdering av 

en renommerad läromedelsforskare i Sverige. professor 

selanders rapport påvisade brister och 

luckor, varför han rekommenderade samordning av 

resurserna genom en fusion av de två läromedelsförlagen 

Schildts och Söderströms. Det väckte 

ingen entusiasm hos förlagen. Kulturfonden har 

ägnat stor möda och gett generösa anbud för att 

åstadkomma åtminstone ett gemensamt förlag för 

elektroniska läromedel, där de finlandssvenska skolorna 

nu sackar efter i utvecklingen. Vår strävan är 

barnens bästa, och resultat måste åstadkommas. 

Aktuella exempel på utvärderingar är viking 

5 

i n l e d n i n g 

brunells vidareföring av den senaste pisaundersökningen 

till att gälla samtliga svenska 15åriga 

elever i grundskolan. En annan är tom 

gullbergs och erik gebers utvärderingar av 

de svenska gymnasierna. De brister och problem 

som utredarna påvisar bör Kulturfonden bidra till 

att avhjälpa. Det centrala ansvaret ligger förstås på 

kommunerna som förhoppningsvis drar nytta av 

utvärderingarna. 

En utredning av museifältet har nyligen startats. 

För att komma i åtnjutande av statsstöd, och för att 

även i övrigt stabilisera sin verksamhet, behöver de 

många små finlandssvenska museerna ökad samordning 

och professionalitet. 

Det allra viktigaste instrumentet för utvärderingar, 

analyser och visioner kommer att vara den 

tankesmedja, som snart skall inleda sin verksamhet. 

Den grundas och finansieras tillsammans med flera 

andra svenska fonder och stiftelser. 

Överhuvudtaget har samarbetet mellan de finlandssvenska 

fonderna utvecklats på ett glädjande 

sätt. Därigenom möjliggörs stora satsningar som 

överstiger den enskilda fondens förmåga, bl.a. viktiga 

byggnadsprojekt som studentkårshusen vid 

Arcada i Helsingfors och vid Åbo Akademi i Vasa, 

samt högskolecampuset i Ekenäs. 

Svenska kulturfonden bemödar sig om stor 

öppenhet. Vår detaljerade verksamhetsplan finns 

på nätet. Utdelningen offentliggörs bl.a. i denna 

årsbok. Om styrelsens satsningar informeras kontinuerligt. 

Verksamhetsplanen revideras årligen på 

s.k. idékonferenser för kulturdelegationen och styrelsen. 

Synpunkter och förslag inbegärs i förväg av 

de finlandssvenska organisationerna. Och självfallet 

tar vi gärna emot förslag också av enskilda personer. 

Svenska kulturfonden är svenskfolkets fond.

Svenskfinlands stora poet tua forsström 

har skrivit om gravgårdar, cirkusdirektörer, ensamhet 

och ömhet. 

I sina Sånger från 2006 skriver hon så här fint 

om lycka i föreningar: 

Jag gav mig av tillsammans 

med ett kringfarande sällskap 

och kom tillbaka med sand i fickorna och 

svart och blått, urinvägsinfektion och lite minnen 

Under natten hade trädgårdarna slagit ut 

i blom i kvarteren hemma där de 

pensionerade sjökaptenerna bor 

Det var änglatrumpet, citron 

och nånting jag inte kände igen 

Jag sprang längs trädgårdsgatorna 

förbi kaptenernas hus, jag sprang! 

Jag tänkte på mitt kringfarande sällskap 

och de sorgliga små städerna 

Jag tänkte att det är roligt att vara lycklig 

och höra till många föreningar 

Svenska kulturfonden stöder dessa föreningar! 

Roger Broo är ordförande för Svenska kulturfondens 

styrelse. 

6 

Utbildningen, språket, konsten och kulturen 

Alice Lillas 

visst är det angelägna 

frågor för oss finlandssvenskar. 

Att vi har Svenska kulturfonden 

jämte andra fonder och stiftelser, 

som kan stöda enskilda, 

arbetsgrupper, föreningar och 

utbildningsinstitutioner utöver 

det offentliga är självklart värdefullt. 

För det är vi alla donatorer tackskyldiga. 

Knappast kunde någon av dem ana hur väl deras 

donerade medel skulle förvaltas av Svenska litteratursällskapet, 

som sedan 1908 äger Svenska kulturfonden 

och årligen ställer avkastningen till fondens 

disposition. Årets avkastning är drygt 23 miljoner 

euro. På vårens utdelningsfest delas 10 miljoner 

euro ut på basen av november månads allmänna 

sökomgång. 

De tre regionala fonderna i Nyland, Åboland 

7 

och Österbotten har tidigare 

under våren delat ut knappt 

3 miljoner euro för i år. För att 

uppnå en så stor flexibilitet 

som möjligt finns dessutom 

särskilda stödordningar som 

t.ex. Kultur i skolan, Kultur i 

vården, Kultur på dagis, läromedelsstipendier,resestipendier 

för lärare och praktikantstipendier, inom vilka 

kansliet kontinuerligt under året kan bevilja bidrag. 

Likaså fördelar styrelsen drygt 4 miljoner euro 

under året. 

 

i n l e d n i n g 

För större investeringsprojekt inom utbildning och 

kultur finns Fonden för kultur- och utbildningsinvesteringar. 

Dess storlek varierar med fondens 

utdelning och är 10 % av den årliga avkastningen.

Den är viktig för att skapa och upprätthålla den 

infrastruktur som det svenskspråkiga konst- och 

kulturlivet behöver. Likaså behövs insatser för att 

garantera goda byggnader och miljöer för utbildningen 

på olika stadier. Men det är ingalunda 

meningen att Kulturfonden skall åta sig uppgifter 

som det offentliga genom skattemedel skall ansvara 

för. Fonden kan fungera som en viktig katalysator, 

men inte som en ansvarig aktör i fastighetsfrågor. 

 

Kulturens uppdrag är att skapa ett allmänt välbefinnande. 

Senare års forskning stöder också tanken 

att kultur är förebyggande hälsoarbete. Fondens 

mål är att genom öppenhet, mångfald och tydliga 

tyngdpunktsområden inbjuda kulturutövare inom 

olika genrer att engagera sig för kulturen, för 

konsten och för utbildningen. 

Att balansera mellan satsningar på amatörkultur 

och professionell kultur och konst är inte lätt. 

Det kan ju hända att amatörens arena blir en 

språngbräda till det professionella. 

Alla gemenskapsskapande evenemang har också 

ett stort lokalt värde, som ett socialt kitt i samhället. 

Här skall fonden naturligtvis vara med. Vi har 

också en god personal stödd av sakkunniggrupper 

som årligen söker fram och initierar intressanta och 

innovativa kulturprojekt. 

 

Eftersom detta år är den sista beviljningsomgången 

under min sexårsperiod som Svenska kulturfondens 

ordförande vill jag avsluta med några reflexioner 

kring förtroendeuppdraget. Ännu återstår föralldel 

arbetet med idékonferens, budget för 2008 

8 

och riktlinjer för nästa års utdelning, som inleds 

med ansökningar i november. 

Det har varit både lärorikt och intressant att få 

lära känna många nya aktiva människor, som brinner 

för olika kulturuppdrag i Svenskfinland. 

Visserligen sägs det ofta att den finlandssvenska 

sandlådan är liten, men den är ändå inte så liten att 

vi alla skulle känna varandra och varandras projekt 

och aktiviteter. Det har varit angeläget att få ta del 

av alla dessa aktiviteter och höra om olika visioner 

om och förväntningar på vad man skall åstadkomma 

med olika beviljningar. 

De regionala fondernas status har förändrats 

radikalt, och den beviljning på knappt 3 miljoner 

euro som de tre fonderna fördelar för närvarande 

har stor efterfrågan, men också stor effekt i lokalsamhället. 

Förankringen i det lokala är stor och jag 

ser gärna att de regionala fondernas utdelning 

ytterligare stärks i framtiden – så positivt har jag 

upplevt deras arbete. 

Många trevliga minnen finns även från kärnfulla 

samtal med personalen, medarbetarna i delegationen 

och styrelsen, medlemskapet i Fredrika 

Runebergs- kommittén och sedan mötena med alla 

dessa kulturarbetare och utbildare, som fonden 

årligen premierar. 

Arbetet i Svenska kulturfonden ger en utsiktspost 

över utbildnings- och kulturlivet i Svenskfinland. 

Det uppdraget har jag uppskattat. 

Alice Lillas är ordförande för 

Svenska kulturfondens delegation. 

Att dela med sig och nå fram 

Henrik Rosenberg 

att bli filmregissör var ett självklart val för 

Klaus Härö. Om han själv hade fått bestämma skulle 

han ha gjort sin första långfilm redan som 20åring. 

Men första gången han sökte in till regilinjen 

vid Konstindustriella högskolan kom han inte in 

(”för att jag var så ung”, har han fått höra i efterhand, 

”och barnslig, det förstod jag själv.”). Andra 

gången gick det sedan vägen. 

Någon reservplan har han aldrig haft, men medger 

att han nog, som troende kristen, funderade på 

att bli präst. 

– Jag kommer inte från kristna sammanhang, 

förklarar han. Jag har upptäckt tron på egen hand 

så småningom, ingen har tvingat mig till det, och 

den har gett mig så mycket fina saker som jag skulle 

vilja dela med mig av. 

Det här med att dela med sig är något som också 

gäller för hans syn på sina filmer. 

– Jag hoppas att mina filmer ska ha ett liv utöver 

9 

att de är underhållande, säger han. När man gör 

film och försöker lösa de praktiska problem som 

uppstår, så glömmer man ofta varför man har velat 

göra film. Med [första långfilmen] Elina – som om jag 

inte fanns gick det just så. Det att den handlade om 

ett barn som får upprättelse efter att hon varit väldigt 

ensam med sina problem, var en orsak till att 

jag kände så starkt för att berätta historien. Det 

fanns en stark motivering, men den kom bort under 

den hektiska processen, där det handlade om att 

ansöka om stöd och kämpa mot väder och vind och 

tid och min egen oförmåga. När filmen var klar och 

den senare fick ett pris i Argentina ryckte jag på 

axlarna – det var ju inte det första priset den fick. 

När jag sen fick höra att det var fråga om publikpriset, 

och att de som röstade fram filmen var barn från 

slummen, alltså människor som jag drömmer om 

att få visa mina filmer för, först då fattade jag att den 

hade nått just dit jag hade hoppats att den skulle nå.

Det är slutet av mars. Veckan innan har varit 

hektisk för Härö. Hans tredje film Den nya människan 

hade premiär på fredag, och han har klarat av 

sin del av marknadsföringen med allt vad det innebär 

av tv-, radio- och tidningsintervjuer. Där vi sitter 

på kafé Borgå Rosteri nere vid ån är han på egen 

mark. I ett par repriser under intervjun återkommer 

han till sitt förhållande till småstaden där han 

föddes och som han återvände till för sex år sedan. 

Det är en värld han känner sig hemma i; han säger 

att han har en känsla av att veta hur människor här 

tänker och att han ännu skulle vilja skildra den 

världen, som är väldigt nära och vardaglig. Han 

måste bara hitta den där historien som inte endast, 

som han säger, ”handlar om att sitta här och sitta 

10 

där, nån skiljs, nån blir sams, nån får jobb, nån blir 

arbetslös”. 

Den nya människan är Härös tredje långfilm. Av dem 

som gick på regilinjen vid Konstindustriella högskolan 

samtidigt som Härö på 1990-talet är det få 

förunnat att vara lika produktiva. Han nämner 

olli saarela och aku louhimies, båda på årskursen 

över honom, som de som bäst har fått fotfäste 

i filmbranschen. Andra av hans studiekamrater 

har inriktat sig på annat än fiktionsfilm och gör 

idag dokumentärer eller faktaprogram, och en del 

har helt bytt bransch och blivit t.ex. musiker. 

Ändå tycker han inte själv att han varit så värst 

produktiv. 

– Tre filmer på sex år, säger han och tittar eftertänksamt 

ner i bordet på sina knäppta händer. Det 

är inget som säger att jag gör min följande film 

nästa år, eller att det alls blir en film till. Visst, jag 

medger att jag tänker på att det kan bli en film till 

någon dag. Jag har tänkt mycket på det här faktumet 

på senaste tid. Går vi tillbaks i tiden till 50talet 

och tänker på dem som jobbade då; de gjorde 

en film om året – i Sverige två! Man talar om ingmar 

bergman och om Sjunde inseglet och 

Smultronstället, och tänker på dem – åtminstone har 

jag gjort det – som två av hans första filmer. När du 

tittar på hans filmografi inser du att han hade gjort 

14 filmer innan de här två. Det är nog få av oss 

dagens regissörer som kommer upp till sådana 

mängder. Amerikanska kolleger idag kan ha gjort 

tio filmer, och på sin höjd en av dem är fantastiskt 

bra. milos forman har gjort dåliga filmer de 

senaste åren, riktigt dåliga, men vi minns fortfarande 

Amadeus och Gökboet som något helt fantastiskt. 

woody allen gör en film per år, och bland dem 

ryms en hel del mediokra verk, men sen har han 

gjort Annie Hall och Manhattan, filmer som vi blir 

glada av bara vi tänker på dem. 

Härö säger att han aldrig har upplevt att hans karriär 

varit raka spåret. Han förstår att det kan verka så om 

man ser på den utifrån, men påpekar att innan han 

fick in sin fot i branschen så hade han i åratal suttit 

hemma och skrivit på sina manuskript som han lämnat 

in hos producenterna och fått nobben. 

Det har funnits en enorm vilja att komma vidare, 

från de första skolfilmerna till de småskaliga 

dokumentärerna och därifrån vidare till långfilmsvärlden. 

Det är nu han säger att om han själv 

hade fått bestämma så skulle han ha gjort sin förs- 

11 

k u l t u r p r i s e t 2 0 0 7 

ta långfilm bara av rena viljan redan som 20-åring. 

– Jag var så filmintresserad, säger han, jag tänkte 

på film natt och dag. 

Men det som kan vara möjligt idag, när den 

digitala tekniken slagit igenom och det lite här och 

var dyker upp respektlösa indiefilmer, var en utopi 

på 80-talet. En annan teknisk uppfinning som var 

aktuell under hans ungdomsår var videon, och han 

säger att han delvis har den att tacka för att han är 

i branschen idag. 

– Uttryckligen för att vi inte hade video hemma, 

berättar han så ivrigt att han ofta går över till att 

prata i presens. Alla runtomkring har video, och får 

se de filmer de vill, men det får inte jag. Jag vill se 

Gudfadern, jag vill se kubricks, coppolas och 

scorseses filmer, men jag kommer inte åt dem. 

Det blev ett otroligt sug att själv få filma något. 

Ser man med facit i hand på hans ungdomstid, studier 

och karriär, så inser man att det trots allt varit 

raskt marscherat för honom, medger han. Hans filmer 

har prisbelönats i många olika sammanhang, 

något som han anspråkslöst kvitterar med att det 

kan vara en skådespelare, fotografiet eller filmen 

överlag som premierats, inte han. 

– Jag har fått mera feedback för mina filmer än 

jag nånsin har bett om, funderar han. Eftersom jag 

som filmfreak i tonåren tyckte om såna filmer som 

ingen annan ville se, har jag dragit slutsatsen att jag 

kanske också kommer att göra filmer som ingen 

annan vill se. När t.ex. Den bästa av mödrar går så 

otroligt bra på bio känner jag en oerhörd tacksamhet 

för att den fått nå ut, och för att jag fått vara 

med på den resan – men jag kan inte brassa och 

smälla med hängslena och säga att det var jag som 

gjorde det.

Han betonar kollektivet, lagarbetet. Det som 

har glatt honom mest är när nån av skådespelarna i 

hans filmer fått pris, som maria lundqvist eller 

bibi andersson. 

– För mig är de lärare och jag elev. Att medverka 

till att de får pris känns som ett pris i sig. 

Maria Lundqvist har medverkat både i Den bästa av 

mödrar och i Den nya människan. 

En annan medarbetare som återkommit är 

manusförfattaren kjell sundstedt, som skrivit 

manus för Elina och Den nya människan. 

– Han var så nöjd med filmatiseringen av Elina 

att han erbjöd mig manuset till Den nya människan. 

Den är väldigt mycket hans film i och med att det 

är hans släkts historia, men jag vet att han har gett 

den åt mig för han vill att den ska bli min film, han 

har gett bort den och bett mig göra den till en film, 

till någonting som jag ser. Mycket av det visuella, 

som inte står i manus, utan är mina tolkningar, är 

scener som är svåra att skriva. Till exempel scener 

som den där flickorna sitter och väver tillsammans; 

det går inte att beskriva varje blick och varje gest 

sida upp och sida ner, så istället utarbetar jag dem 

under manusarbetet, som inre bilder. 

– Jag har varit väldigt nära manusprocesserna. 

Filmmanus skrivs i upp till tio versioner och jag har 

alltid skrivit en version själv. När jag har sett inspelningsplatsen, 

talat med skådespelarna och hört 

deras tankar, så istället för att behöva förklara så 

förskräckligt mycket vid inspelningen så har jag 

försökt skriva in det i manus. Vissa scener som inte 

har nått ända fram har jag försökt bearbeta. Ofta 

har det varit scener som har involverat att man 

säger ut svåra saker, som ”jag älskar dig”. 

12 

Två gemensamma nämnare för Härös alla tre långfilmer 

är att de utspelar sig i Sverige och i närhistorien. 

Härö vill själv lyfta fram ett annat drag. 

– Ingen av mina filmer är helt naturalistisk, funderar 

han, utan de har alla någon slags förhöjning. 

Speciellt Den bästa av mödrar som är berättad med 

väldigt stora penseldrag. Det var helt avsiktligt, det 

här är en vuxen man som minns tillbaks. Miljön är 

inte Sverige på 40-talet utan hur han minns att 

Sverige såg ut då. I den senaste filmen har vi försökt 

ha en mera naturalistisk approach. 

Att det skulle finnas en risk att han fastnar i en 

nisch, i det här fallet ”finlandssvensk som gör närhistoriska 

finsk-svenska samproduktioner”, har 

han också själv tänkt på. 

– Faran är att det börjar kännas att nu kan jag 

det här, och det är bara det här jag kan, medger 

han. Ta t.ex. de några år äldre kollegerna colin 

nutley och kjell sundvall – Änglagård och 

Jägarna gjorde jättestarkt intryck på mig när jag 

gick på filmskolan – men när jag ser vad de gör i 

dag, så är det sånt trams. Eller egentligen inte 

trams, utan de gör vad de redan kan. 

Härö skriver inte under att han skulle ha sökt sig 

bort från det finlandssvenska i sina filmer. Att det 

blivit tre filmer som utspelar sig i Sverige är mera 

en kedja av sammanträffanden, som fick sin början 

när han råkade förälska sig i en svensk barnbok. 

Han framhåller att han i sin dokumentärproduktion 

– fyra kortdokumentärer och två längre – 

befattat sig med den finlandssvenska världen; en 

svenskspråkig värld med mycket intryck från det 

finska. I dokumentärerna säger han sig stundvis ha 

nått fram till någonting som han inte har gjort i 

spelfilmerna. 

– Skulle jag få trycka på knappen, och få idéer 

och kunna trolla till det, så skulle det säkert bli en 

berättelse från den här verkligheten som jag känner 

bäst till. Den här världen som inte är rent svenskspråkig, 

utan där det hela tiden sipprar in finska 

och man byter mellan svenska och finska utan att 

tänka på det; det är min kotiasu, collegetröjan och 

de smutsiga verkkarna som jag drar på mig när jag 

kommer hem från jobbet. Det är den världen jag 

skulle vilja skildra. Men det måste finnas en orsak 

till att man ska göra det på film, det måste vara 

visuellt. Med visuellt menar jag inte episkt eller att 

det är vackert, utan att där finns något som man 

inte skulle ha kommit åt på en teaterscen eller i en 

novell. 

– En långfilm vartannat år borde vara finlandssvensk, 

räknar Härö snabbt ut, utgående från 

befolkningsunderlaget och den finländska filmproduktionen. 

Och det skulle vara roligt med en 

finlandssvensk långfilm som inte skulle ha en litterär 

förlaga. Now look who’s talking – vem var det som 

gjorde tove janssons Huvudrollen som film… så 

egentligen har jag inte mandat att säga det här. 

Men alltså en finlandssvensk film som skulle ta sats 

helt från filmiska utgångspunkter. 

På en annan front kan Härö ändå tänka sig att 

ge det litterära en chans. När jag intervjuade 

honom för sju år sedan, på tröskeln till långfilmsdebuten, 

nämnde han i en bisats att han aldrig 

kommer att regissera teater. Idag är han inte lika 

orubblig. 

– Visst är teaterregi ett helt annat jobb, medger 

han. Som filmregissör jobbar man så mycket mera 

med rytm, bild, ljud och musik som blir en flytande 

filmisk helhet. Ändå skulle jag känna mig trig- 

13 

k u l t u r p r i s e t 2 0 0 7 

gad att göra en teaterregi av nåt slag, för jag har fått 

en viss säkerhet i att jobba med skådespelare som 

jag inte hade för sju år sedan. Och teaterskådespelare 

är ju smarta människor, det insåg jag när jag 

jobbade med Svenska teaterns skådisar i en kort 

scen i Huvudrollen. 

När Klaus Härö mottar Svenska kulturfondens kulturpris 

2007 är det första gången priset går till en 

filmkonstnär. 

årets kulturpris går 

till en modig skildrare av 

stora och svåra frågor, som 

ofta handlar om brytningen 

mellan det allmänna och det 

enskilda. Han är en klassisk 

berättare. De flesta av hans 

verk har en klar huvudperson och en tydlig berättelse 

som engagerar och lockar. Produktioner om 

unga människor står hans hjärta nära. På ett initierat 

sätt och med djup medkänsla har han i flera 

sammanhang skildrat utsatta barn och ungas verklighet. 

De flesta av hans verk har fått internationella 

utmärkelser, det må sedan gälla produktioner 

under studietiden, dokumentärer eller långfilmer. 

Han kan göra underhållande produktioner med 

seriösa budskap. Som regissör har han en fenomenal 

förmåga att få skådespelaren att känna sig trygg 

i sin roll och därmed kunna förmedla känsloyttringar, 

inre vånda eller personlig utveckling. Hans 

engagemang i nordiska produktioner kunde gärna 

vara en förebild för andra. 

Årets kulturpris på 15 000 euro går till filmregissören 

Klaus Härö.

De övriga pristagarna år 2007 

Vår pristagare gör teater på ett 

sätt som respekterar både 

konsten och den enskilda skådespelaren. 

Hon underskattar 

aldrig människors förmåga att 

uppleva, gestalta och leva med i 

konstens olika uttryckssätt. Med 

clownteater och fysisk teater har 

hon infört ovanligare element 

på vår teaterscen. Hennes varma 

och långvariga engagemang för 

duv-teatern imponerar, samtidigt 

som produktionerna 

utmanar och tillför scenuttrycket 

och teaterpubliken något nytt 

och gränsöverskridande. 

Priset på 8000 euro går till 

skådespelaren och regissören 

mikaela hasán. 

För en minoritetskultur har de 

språkligt baserade kulturformerna 

en speciellt viktig roll, vilket 

vår pristagare är väl medveten 

om. I sin egenskap av kulturkritiker 

medverkar han både till 

ett gott språk och till en kritisk 

granskning av innehåll och 

form. Hans informativa och 

analytiska sätt att skriva har 

under hans långa karriär vid 

Åbo Underrättelser medverkat 

till tidningens goda renommé. 

Speciellt uppskattad är hans 

rättframma och klarsynta humor 

om vardagliga ting. Han har 

även gjort sig känd som en 

känslig poet med flera egna 

diktsamlingar. 

14 


kulturjournalisten och författaren 

bror rönnholm. 

 

Traditionell folkmusik med 

stark lokal förankring kan nå ut 

till en internationell publik om 

den görs på rätt sätt. Då musikalisk 

skicklighet varvas med ungdomlig 

fräschör och spelglädje 

blir resultatet övertygande och 

tilltalande. Entusiasm och sund 

stolthet över den egna kulturen 

kännetecknar gruppens musikaliska 

framträdanden. 


Jepokryddona som består av 

christine julin-häggman, 

katarina backlund, iris 

lillas, christa sandvik, 

catarina österlund och 

malin östman. 

 

Alla ungdomar behöver stöd och 

uppmuntran för att hitta sin 

väg. Det gäller i synnerhet ungdomar 

som fått se livets avigsidor. 

De har ett särskilt stort 

behov av att känna sig välkomna, 

nyttiga och kunniga. Genom 

ett långsiktigt och kreativt arbete 

under tjugo år har pristagaren 

arbetat för att ge i synnerhet 

arbetslösa och utslagna ungdomar 

en meningsfull tillvaro och 

framtidstro. Med hjälp av kulturprogram 

och företagsamhet 

erbjuds de en trygg miljö och en 

möjlighet att integreras i samhället. 

Årets barn- och ungdomspris 

på 8000 euro går till Musikcafé 

After Eight. 

Med en gedigen konstnärlig 

utbildning i bagaget har pristagaren 

under flera år verkat 

utomlands, främst i New York. 

Hon har gjort övertygande 

insatser som såväl fotograf, 

video- som performancekonstnär. 

Hennes förteckning över 

utställningar, festivaler och 

screenings är imponerande lång, 

och det är få andra konstnärer 

av hennes generation som kan 

uppvisa en liknande. Genom 

noggrann analys och definition 

av mål och metoder skapar hon 

självklara men slående och tekniskt 

avancerade verk. Också 

med enkla pennteckningar visar 

hon sin unika begåvning. 


bildkonstnären pia lindman. 

 

Årets lärare stortrivs med sina 

elever, och vill öppna skolan 

mot samhället. Tillsammans 

med sina elever i S:t Olofs- 

15 

skolan i Åbo har han vidareutvecklat 

projektet Tidningen till 

klassen: eleverna i hans skola 

inte bara konsumerar utan också 

producerar tidningstext. Samarbetet 

med Åbo Underrättelser 

har renderat skolan flera utmärkelser. 

För modersmålsundervisningen 

är nyttan given – 

eleverna lär sig att uttrycka sig i 

skrift, utgående från både 

svensk- och finskspråkigt material. 

Samtidigt lär sig eleverna 

en hel del om hur världen fungerar 

och om sina möjligheter 

att påverka. 

Årets lärarpris på 8000 euro 

går till modersmålsläraren kenneth 

nygrén. 

 

Scennärvaro och personlig karisma, 

sång och dans är hennes 

starka sidor. Därtill har hon en 

dramatisk nerv som gör henne 

till en verklig talang och kommande 

musikteaterartist. De här

egenskaperna skulle Erna Tauro 

ha velat vara med om att 

utveckla och stöda. 

Årets Erna Tauro-stipendium 

på 3500 euro tilldelas skådespelaren 

amanda löfman. 

 

Det svenska språkets fortlevnad 

i Finland förutsätter i stor 

utsträckning stöd av den finskspråkiga 

majoriteten. Vår pristagare 

har på många betydande 

poster i samhället konsekvent 

försvarat det svenska språkets 

ställning; som partiordförande, 

statsminister och Riksdagens 

talman. Han har visat djup förståelse 

för det svenska i ett 

historiskt perspektiv, som en 

brygga till det västerländska och 

nordiska arvet i vårt samhällsskick. 

Svenska kulturfondens pris 

till en finskspråkig person som 

har gjort en betydande insats för 

den finlandssvenska kulturen 

går till Riksdagens talman emeritus 

paavo lipponen. Priset 

är på 8000 euro. 

 

Svenska Österbottens Kulturfond 

har år 2007 valt att ge pris 

åt kjell lolax, en av musikens 

trotjänare. 

År 1984 tog Lolax initiativet 

till grundandet av Malax- 

Korsnäs musikskola, som sedermera 

införlivades i musikinstitutet 

Legato. Sedan år 1990 fungerar 

Lolax som institutets 

biträdande rektor. Sedan 1988 

har Lolax också en egen inspelningsstudio 

i Korsnäs, där det 

till dags dato gjorts ett hundratal 

musikproduktioner. Inom 

ramarna för musikproduktion 

mottog han senaste år en 

guldskiva. 

”Det finns en massa fina förmågor 

som måste få chansen. 

Då är det på min lott att i mån 

av möjlighet hjälpa dem så att 

de får pröva sig fram.” Så citeras 

vår pristagare i en intervju för 

Stationen.fi. Detta citat sammanfattar 

väl grunderna för 

valet av årets pristagare inom 

Svenska Österbottens Kulturfond. 

Svenska Österbottens 

Kulturfond vill med sitt pris om 

8000 euro visa sin uppskattning 

för det arbete Kjell Lolax utfört, 

och utför, musikkonsten i vårt 

landskap till fromma. 

 

Årets pristagare i Nyland – 

mårten westö – har tack 

vare sitt sätt att använda ord 

vidgat världen för sin publik. 

Han rör sig mödolöst mellan 

olika genrer, ibland är det poesi, 

prosa, radioteater eller rent journalistiska 

texter, ibland översätter 

han andras texter. Unikt nog 

duger hans översättningar från 

finska till svenska också i 

Sverige. I sina texter rör sig 

Westö ofta i sin hemstad, här ett 

citat ur novellen Ändhållplats: 

”Vi är någonstans mellan det 

sjunde och åttonde varvet när 

jag känner att jag börjar tappa 

greppet. Klockan är bara två på 

eftermiddagen men solen ligger 

redan lågt, under taknivå. 

Spårvagnsfönstren är så smutsiga 

att man knappast ser ut. Är 

vi i Berghäll eller Eira, Tölö eller 

Hagnäs?” 

Mårten Westö tilldelas Nylands 

svenska kulturpris på 8000 

euro för sitt rika författarskap. 

16 17 

 

Åbolands svenska kulturfonds 

pris 2007 tilldelas kjell 

ekström för hans insatser 

inom förenings- samt konst- och 

kulturlivet på Åland. Kjell 

Ekström har inom ramen för 

Önningeby hembygdsförening 

levandegjort Önningebykolonin, 

som var Finlands enda egentliga 

målarkoloni under friluftsmåleriets 

guldålder. 

Kjell Ekström är den drivande 

kraften bakom Önningebymuseet 

och föreningarna 

Önningebymuseets vänner och 

Sjöbloms emigrant- och torparmuseum. 

Han är också en aktiv akvarellist, 

gallerist, författare, kursledare 

och konstguide. 

Kjell Ekström vitaliserar det 

åländska konst- och kulturlivet 

genom sitt starka engagemang 

och sin outsinliga källa av idéer, 

som han dessutom i förbluffande 

grad har förmågan att förverkliga. 

Åbolands svenska kulturfonds 

pris är på 8000 euro. 

 

p r i s t a g a r n a å r 2 0 0 7 

Det Torvaldska priset, som 

utdelas för verksamheter och 

gärningar som stärker den åboländska 

identiteten, tillfaller i år 

rea åkerfelt i Iniö. Priset ur 

Meta och Ole Torvalds fond 

inom Svenska kulturfonden 

utdelas i år för 15:e gången. 

Prissumman är 2 000 euro. 

Rea Åkerfelt har under åren 

visat prov på starkt engagemang 

i aktuella kultursträvanden. Full 

av verksamhetslust och idéer 

mäktar hon med insatser som 

tjänar hela kommunen. Bland 

annat hennes insats för biblioteket 

förtjänar särskilt att nämnas. 

I den hedervärda skara av frivilliga 

ansvarsbärare, som lilla 

Iniö nödvändigt behöver, är Rea 

Åkerfelt en kulturarbetare med 

särskild bredd. Ett pris till 

henne kan ses som en honnör 

också för hela gruppen

”En finkänslig omsorg i väggarna” 

Lena Linderborg 

författaren tua forsström slår upp dörren 

på vid gavel och vinkar in mig i lägenheten. – Kom 

in och titta! Det här, vet du, det är ju rena drömmen! 

Tua Forsström är en av de finlandssvenska kulturpersonligheter 

som har fått en lägenhet i 

Majblomman, det nya servicehuset där Svenska 

kulturfonden äger 27 lägenheter via Lise och 

Thelma Standertskjölds specialfond. Huset ligger i 

Brunakärr i Helsingfors, mittemot Folkhälsans 

seniorhus. 

Det första jag får syn på när jag kommer in i 

Tuas arbetsrum är en jättestor tavla i två delar. Den 

täcker nästan hela väggen. Den är ett collage av 

outi heiskanen. 

– Bilden – som ju består av ett vimmel av små 

bilder – heter ”De glömda minnenas ö”, berättar 

Tua. Den är ju en hel värld, här är så många av de 

underbara varelserna man känner igen från Outis 

18 

grafik under årtionden. Man kan bara titta och titta 

på dem. 

Från fönstret i vardagsrummet har Tua en magnifik 

utsikt över hustaken. Köket och vardagsrummet 

är åtskilda av en vägg, men uppe vid taket finns 

en öppning i väggen. Det ger lägenheten en luftig 

prägel. 

– Allting är så fräscht! Det är första gången i 

mitt liv jag flyttar in i ett splitternytt hus, säger Tua 

entusiastiskt. 

En del av grannarna i huset är gamla vänner till 

Tua – kristin olsoni, lars huldén, för att 

nämna några. Hur känns det att bo i en trappa där 

alla andra är kulturmänniskor liksom man själv? 

– Ja, det var faktiskt ett litet frågetecken för mig 

i början, medger Tua. Jag har ju bott ute på landet, 

i Tenala, i en omgivning med folk i alla åldrar och 

yrkesgrupper. Månne det här nu kommer att kännas 

som ett konstnärsreservat, frågade jag mig själv. 

Men jag hade inte behövt oroa mig. Här får man 

vara i fred om man vill, och vill man ha sällskap så 

finns det också. Det sitter liksom ett slags finkänslig 

omsorg i väggarna här i huset, man känner sig 

väl till mods. 

– Min närmaste granne är märta laurent, 

tillägger Tua. Som var en av mina allra första 

teaterupplevelser i Helsingfors som flicka, i Tiggaroperan 

på Svenska Teatern! Som du ser är det ännu 

provisoriskt med min möblering här och gissa om 

jag var andäktig när jag häromdan knackade på hos 

Märta och fick låna två stolar! 

19 

Tua tar mig med på en rundvandring i huset. I 

bottenplanet finns sällskapsrum med kök, här kan 

man ordna fester. 

– Men kom här ska du få se det bästa: Tunneln! 

Mycket riktigt, där är den. Vid det här laget har 

jag hört så mycket talas om den att jag blivit nyfiken, 

och visst är den just så speciell som det påstås 

– tunneln som går från Majblomman under 

Mannerheimvägen till Folkhälsans seniorhus. I 

taket hänger lampor av det mest varierande slag, 

och golvet pryds av stora naivistiska figurer. 

Utsmyckningen av tunneln är ett verk av åbokonst

nären jan-erik andersson. 

– Här går jag flera gånger i veckan över till simbassängen 

i Seniorhuset. Och varje gång blir jag 

lika glad av kalkdoften och de här böljande väggarna. 

För att inte tala om att min kondition har blivit 

mycket bättre sen jag började simma, säger Tua. 

Och vattengymnastiken! 

Ett nytt skede i livet 

Vägg i vägg med Tua bor alltså skådespelerskan 

20 

märta laurent. Hon sitter i soffan i sitt stilfullt 

inredda vardagsrum, och hon berättar om flyttningen 

från Havsgatan i Eira hit till Majblomman. 

– Jag kan inte förneka att jag känner mig lite 

kluven. Lägenheten är fantastisk som du ser, och 

Tua är en jättetrevlig granne. Man skulle vara en 

idiot om man inte trivdes här. Men ändå … 

Märta ser en aning vemodig ut. Hon tittar ut 

genom fönstret. – Det kan inte hjälpas, jag saknar 

havet … 

Märta säger att yngre människor inte riktigt kan 

förstå hur det känns för en gammal människa att 

lämna sitt hem och flytta till en servicelägenhet. 

– Det är ett svårt skede i livet. Det handlar om 

saknaden efter något som varit och som man vet att 

aldrig kommer tillbaka. Lars Huldén uttryckte det 

så bra i sitt invigningstal. Men samtidigt måste 

man ju tänka framåt – mot den dag när man inte 

längre är så pigg och kry. 

Så lyser hon upp. 

– Mina barn är jättelättade över att jag flyttade 

hit. De hjälpte mig med flyttningen, de hjälpte mig 

möblera, de sydde till och med gardiner åt mig! När 

jag tänker på dem så är jag i alla fall glad över att jag 

vågade ta beslutet att lämna det gamla. 

Märta säger att hon har avslutat sin skådespelarbana. 

– Pjäsen 1945 på Lilla Teatern var en värdig 

avslutning. Jag vill inte bli en sån där skådespelare 

som gång på gång kommer med en ny avskedsföreställning! 

Men så pratar vi om turnépjäsen God morgon fru 

Lindbladt som Märta spelade på seniorhem runt om 

i Svenskfinland. Plötsligt får jag en känsla att vi 

kanske ändå får se henne på scen igen. 

– Folk ringer fortfarande och frågar efter pjäsen, 

21

erättar Märta. – Hm. Det var onekligen jätteroligt 

att turnera! 

Många har också undrat om det inte ska bli 

någon egen teateruppsättning på Majblomman – 

där bor ju så många skådespelare. Men det tror 

Märta inte på. 

– Det skulle bli för amatörmässigt. Vi är allihop 

yrkesmänniskor ut i fingertopparna, vi skulle inte 

stå ut med något halvproffsigt pyssel! 

Märta har möblerat lägenheten helt och hållet 

med sina gamla möbler – förutom pianot, som är 

nytt. Det spelar hon ofta på. Ovanför pianot hänger 

en tavla föreställande Svenska Teatern. 

Som att få en lottovinst 

Ett par trappor ner bor konstnären olof kangas 

tillsammans med sin sambo bibliotekarien emmi 

martin. Jag har inte träffat Olof förut, men jag 

kan genast höra att han kommer från Åland. 

– Jag är född i Mariehamn, men numera talar 

jag finska obehindrat, berättar Olof. 

Det går inte att ta miste på att det är en konstnär 

som bor här. Mitt i lägenheten står en träskulptur, 

på väggarna hänger Olofs egna tavlor. Från en 

liten hylla i hörnet tar Olof ner något som vid första 

anblicken verkar vara en bok. – Det här är en 

konstnärsbok, inte att förväxla med en konstbok. 

En konstnärsbok är ett självständigt konstverk som 

kan vara en bok, eller påminna om en sådan, förklarar 

Olof. 

Under de senaste åren har Olof ägnat sig mycket 

just åt konstnärsböcker. Han har ett arbetsrum 

på ön Stora Räntan utanför Helsingfors. – Vanligen 

ror jag dit ut. Men det går ju inte alltid. Just nu är 

det lätt att ta sig dit, när det finns is som håller. 

22 

Olof hade aldrig ens hört talas om Majblomman, 

när en vacker dag ett brev damp ner i 

postluckan. 

– Jag kunde knappt tro mina ögon. Där stod att 

jag skulle få flytta in i en splitterny lägenhet nära 

Helsingfors centrum med billig hyra! Det var som 

att få en lottovinst! 

Olof hade länge funderat på att flytta, eftersom 

den förra lägenheten var alltför bullrig. I den nya 

lägenheten njuter han av tystnaden. – Kan du tänka 

dig att vi befinner oss några meter från Mannerheimvägen, 

och här hörs inte ett knyst! 

Olof är imponerad av de gemensamma utrymmena 

i Majblomman som han kallar magnifika. 

Senare skulle han gärna dra i gång kurser eller 

andra aktiviteter här, kanske i samarbete med 

Folkhälsan. Förutom sitt skapande arbete sysslar 

Olof nämligen också med undervisning. 

– Här finns alla möjligheter. Klubbar, kurser, 

vad som helst! 

23

Maria Magdalena ruskade om och blev succé 

Anna-Jeanne Söderlund 

”Han vilar med huvudet mot mitt bröst i nattens 

mörker.” 

”Jag älskar honom. Han älskar mig. Vi är man 

och kvinna.” 

de här citaten ur passionsdramat Maria 

Magdalena ger kanske en liten vink om varför pjäsen 

blev Svenskfinlands mest omdebatterade år 

2006. Speciellt med tanke på att den ”han” som 

avses är Jesus. 

Maria Magdalena är en pjäs om den bibliska 

gestalten Maria Magdalena. Till de yttre ramarna 

är pjäsen bibeltrogen och handlar om tiden då 

Maria Magdalena som en av många följer Jesus och 

ser honom korsfästas och återuppstå. Men pjäsens 

författare margareta skantze har tagit sig friheten 

att tolka vad Maria Magdalena tycker, känner 

och tänker. 

När Maria Magdalena sattes upp i Finland 2006 

var det meningen att föreställningarna i första hand 

skulle ges i kyrkor. Men strax före premiären skickade 

biskopen ut ett brev till församlingarna där han 

rekommenderade kyrkoherdarna att inte öppna 

dörrarna för föreställningen. 

Pjäsen blev alltså både känd och ökänd redan 

innan den hade spelats i Finland en enda gång. 

Debatten gick het, speciellt på de nordösterbottniska 

tidningarnas insändarsidor. Skådespelaren ylva 

ekblad, som gestaltar Maria Magdalena, och pjäsens 

regissör johan fagerudd fick svara på 

insändare och förklara sig offentligt. 

Jag träffar dem båda på caféet Loftet i Vasa, där 

en stor del av det förberedande arbetet med Maria 

Magdalena ägt rum. 

– Det här har varit lite som ett vardagsrum för 

oss. Här diskuterade vi fram och tillbaka när vi 

bearbetade texten. I det skedet hade vi ingen aning 

om vilka starka reaktioner den skulle väcka, säger 

Johan. 

Vad var det som gjorde Maria Magdalena så kontroversiell? 

– Jag tror att det till stora delar beror på missförstånd. 

De flesta som har uttalat sig negativt om 

pjäsen har inte sett den. Eller så har de bara läst texten 

och tolkat in en massa egna idéer i den, säger 

Johan. 

År 2006 var Maria Magdalena som person 

redan färdigt kontroversiell på grund av dan 

browns bästsäljare DaVinci-koden, som utkommit 

ett par år tidigare. I den boken sägs det att Jesus och 

Maria Magdalena var älskande och fick ett barn tillsammans, 

vilket kyrkan skulle ha förtigit i 2000 år. 

I Margareta Skantzes pjäs finns inga sådana 

påståenden, åtminstone inte rakt uttalat. Däremot 

berättar Skantzes Maria Magdalena om hur hon 

drömmer om att en dag få bära Jesus barn. Och att 

hon älskar honom. Vad Jesus tycker om saken framkommer 

inte, utan pjäsen är helt och hållet subjektiv 

ur Marias synvinkel. 

– Jag tycker det är ganska naturligt att en karismatisk 

ledare kan framkalla den typen av känslor 

hos de personer som följer honom, speciellt hos en 

person av motsatt kön. Och speciellt med tanke på 

att Maria Magdalena kände en stor tomhet i sitt liv 

innan hon träffade Jesus. Vi har hela tiden framhållit 

att den här pjäsen berättas ur hennes perspektiv 

och inte ur Jesus perspektiv. Men det är kanske det 

som känts hotfullt för vissa personer! säger Johan. 

Hur som helst är det lätt att konstatera att motståndarna 

till Maria Magdalena gjorde ett veritabelt 

24 25 

självmål genom att uppmärksamma pjäsen, eftersom 

åskådarnas intresse sköt i höjden i takt med att 

pjäsen fick gratisreklam på insändarsidorna. Sammanlagt 

tio tusen personer såg Maria Magdalena 

under år 2006, både i kyrkor, församlingshem och i 

helt världsliga lokaler. Allt som allt har över femtio 

föreställningar getts och för år 2007 finns över tio 

nya framträdanden inplanerade, en del av dem 

utomlands. Dessutom planeras en radioversion. 

Rätt så häftigt för en pjäs som ursprungligen 

bara skulle visas ett tiotal gånger. 

– Jag kommer att fortsätta uppträda så länge det 

finns efterfrågan. Pjäsen är väldigt enkel att sätta 

upp var som helst, det enda jag behöver med mig är 

någon som sköter tekniken, säger Ylva, som står 

ensam på scen från början till slut. 

När hon för första gången fick läsa texten hade 

hon ingen aning om vilket rabalder den skulle ställa 

till med eller hur populär den skulle bli. 

– Texten berörde mig starkt första gången jag 

läste den och det tycker jag är en bra utgångspunkt. 

Det som berör mig berör förmodligen också andra 

människor. Jag hade heller aldrig gjort en monolog 

tidigare, så också det kändes lockande, säger Ylva. 

Texten hade sänts till henne av kristina 

holmqvist, aktiv församlingsmedlem i Karleby, 

som redan länge hade jobbat på att få den uppförd 

i Finland. Kristina och maken fjalar holmqvist 

har fungerat som producenter för pjäsen 

och ansökt om bidrag och skött administration. 

Projektet kunde förverkligas bland annat tack vare 

ett bidrag på 10000 euro från Kulturfonden. 

Johan var inte lika övertygad som Ylva och 

Kristina första gången han fick se texten. 

– Jag tyckte den var övertydlig och onödigt förklarande. 

Och så hade jag säkert lite fördomar mot

att blanda ihop teater och kyrka, säger han. 

Men han såg ändå en potential och både Ylva 

och Johan trodde på att pjäsen skulle bli bra efter 

vissa omarbetningar, bland annat ville de stryka 

epilogen. När idén skulle presenteras för Margareta 

Skantze var Johan inte så lite nervös för hur hon 

skulle reagera, men det visade sig att författarinnan 

själv hade gjort precis samma ändring då pjäsen sattes 

upp i Sverige. 

Processen med pjäsen tog flera månader, eftersom 

Johan och Ylva inte ville ”håsa fram nånting”. 

Båda hade andra jobb på gång, och jobbade med 

Maria Magdalena på sidan om. 

– Senare när det började storma var vi väldigt 

glada över att processen hade tagit så lång tid. Det 

kändes skönt att stå på stadiga ben, och vara helt på 

det klara med varför vi gjort som vi gjort, säger 

Ylva. 

Fortfarande har båda svårt att förstå de starka 

reaktioner pjäsen väckte. 

– Speciellt efter turerna med Da Vinci-koden 

tycker jag det var ännu angelägnare att göra den här 

pjäsen. Jag kan inte förstå varför några inom kyrkan 

inte ville ta tillfället i akt och diskutera de här 

frågorna. Istället försökte biskopen bokstavligen 

stänga dörren till kyrkan, säger Johan. 

När pjäsen för tio år sen hade premiär i Sverige 

väckte den ingen debatt. Också Margareta Skantze 

var förvånad över kalabaliken. 

Efter framträdandena har Ylva och Johan diskuterat 

pjäsen med publiken. En liten minoritet av 

åskådarna har inte gillat vad de sett, bland annat 

för att de tyckt att pjäsen smutsar ner bilden av en 

ren Jesus. Och så finns det de som följt med tidningsdebatten 

och nästan blivit besvikna över att 

pjäsen inte innehåller mera hot stuff än den gör. 

Johan och Ylva har jobbat tillsammans flera 

gånger förut och var under arbetets gång överens 

om det mesta som hade med pjäsen att göra. 

– Jag hade inte velat göra det här med någon 

annan än Johan. Han har uppmuntrat mig och gett 

mig självförtroende så att jag har kunnat vila i arbetet. 

När man känner sig osäker är det lätt hänt att 

man tar till stora gester, men vi ville båda göra föreställningen 

så ren och enkel som möjligt. 

Om samarbetet fungerat så bra kan man kanske 

vänta sig något liknande projekt i framtiden? 

– Det skulle väl vara Höga visan i ocensurerad 

och bibeltrogen version i så fall. Framförd av oss 

båda, nakna i kyrkan, skrattar Johan. 

Juthbacka herrgård har återhämtat sig 

Christoffer Thomasfolk 

efter ett långt uppehåll är kulturverksamheten 

vid Juthbacka på väg att blomstra upp igen. 

Herrgården har grundrenoverats och arbetet blev 

klart för ett år sedan. Projektet har fått stort stöd av 

Svenska kulturfonden. 

Juthbacka herrgård reser sig återigen stolt mot 

skyn från sin kulle invid ån i Nykarleby. Det luktar 

gamla traditioner när man närmar sig den historiska 

omgivningen med anor från 1600-talet. 

Förväntningarna stiger när man kliver in i den 

nyrenoverade herrgården som uppfördes år 1821 i 

gustaviansk stil. Det nygamla golvet ger ifrån sig ett 

härligt knakande ljud – och här har storheter som 

zacharias topelius och husets första ägare 

carl backman lämnat sina fotavtryck. 

– Topelius lär ha skrivit i sina dagböcker att han 

brukade dansa med flickorna på Juthbacka. 

Det säger anders fors som känner till varje 

liten detalj om herrgården. Han var projektledare 

26 27 

för renoveringen som genomfördes mellan hösten 

2003 och våren 2006. Ett projekt som han ledde 

med stor ödmjukhet. 

– Målet var att försöka ta fram det gamla och att 

komma så nära det ursprungliga som möjligt. 

Krävande arbete 

Herrgården, som har haft många ägare och varit 

plats för flera olika verksamheter, började förfalla 

på 1970-talet – en utveckling som fortsatte ända 

fram till millennieskiftet. Därför var renoveringsarbetet 

krävande. Fors och hans medhjälpare fick ta 

bort fyra lager med skivor innan de kom fram till 

det ursprungliga golvet. 

På väggarna hittades också de första tapeterna 

som i ett rum består av gammalt bokföringspapper. 

– På den tiden var det vanligt att använda olika 

typer av papper som man placerade på stock-

väggarna. Därefter målade man direkt på pappret. 

Fors och hans renoveringsteam gick även grundligt 

igenom hotell- och restaurangfastigheten intill 

herrgården. 

– Restaurangen var vattenskadad och vi fick 

slänga ut alla inventarier. Vi fick också bygga ett 

nytt, sluttande tak. 

Det blev också en hel del detektivarbete för Fors 

som reste riket runt för att hitta de rätta smidlåsen 

och dörrarna. Inventarierna har han också hämtat 

litet här och där. 

– Det roliga var att vi lyckades hitta Backmans 

kista. Den låg på vinden. 

Staden tog ansvar 

Nu är herrgården i ytterst god kondition. Men för 

bara några år sedan var framtiden oviss. Lyckligtvis 

kom staden till undsättning när den 2003 beslutade 

att köpa in gården och bilda Juthbacka-stiftelse. 

Nu ägs herrgården av stiftelsen som fick medel 

för att renovera fastigheten. Men Fors understryker 

vikten av de stöd som utbetalades från Kulturfonden 

mellan åren 2004 och 2006. 

– Stödet var avgörande för att vi kunde renovera 

hela herrgården. Utan Kulturfondens hjälp hade 

inte det varit möjligt. Herrgården tjänar återigen 

allmänheten och det är viktigt för hela nejden. 

28 29

Växande kulturcentrum 

Nu har restaurang- och hotellverksamheten vid 

herrgården kommit igång på allvar och det ordnas 

också konferenser, möten och andra tillställningar. 

Kulturlivet börjar också återhämta sig och nya projekt, 

däribland ett för kulturarbetare, planeras. 

Sedan 2006 är linda blomqvist anställd 

som projektledare för att utveckla Juthbacka kulturcentrum. 

Målet för henne är att en kulturverksamhet 

ska byggas upp vid gården, där såväl finkultur 

som populärkultur ska samsas och människor i 

alla åldrar mötas. 

Hon trivs med sin uppgift och förklarar att 

framtidsutsikterna för kulturlivet vid området är 

mycket goda. 

– Vi utvecklar nya koncept hela tiden och samarbetar 

bland annat med Arbis. Vi ordnar också 

författarbesök och musiktillställningar och funderar 

också på ett herrgårdsdrama i Agatha Christiestil 

då vi också bjuder på mat. 

Juthbacka, som är folkets plats, har växt till liv 

igen. 

30 31

Att återskapa en klangvärld från 1500-talet 

Alexander Uggla 

jag gör misstaget att kalla det stora, vackert 

utformade träinstrumentet för en gitarr. 

– Nej, en gitarr är det här ju inte, rättar niklas 

mellberg mig. 

Vid första anblicken är likheterna ändå många: 

en stor ihålig kropp som förstärker ljudet, en lång 

hals med tvärgående band som avgränsar tonerna 

från varandra och längst ut stämskruvar som reglerar 

längden på varje sträng. Dessutom hanterar 

Mellberg instrumentet som en vanlig gitarr, han 

trycker in strängarna med vänster hand och plockar 

tonerna med höger hands fingrar. Men man ska 

inte låta skenet bedra. Den lite gammalmodigt 

ljudande klangen kommer från en teorb. 

Teorben hör till de mer sällsynta stränginstrumenten. 

Betydligt kändare är den närbesläktade 

renässanslutan som i regel är kortare och annorlunda 

formgiven än teorben, som har hela fjorton 

strängar. De sju högsta strängarna kan man trycka 

32 33

ned mot greppbrädet som på en vanlig gitarr, 

medan tonerna från de lägsta inte går att förändra. 

De sju lägsta strängarna har därför bara en ton var. 

– Då jag började spela på det här instrumentet 

blev jag förvånad över hur lite man kan förlita sig 

på standardlösningar. Till exempel fingersättningen 

måste man lösa på ett helt annat sätt än man är 

van vid, säger Mellberg som har spelat klassisk 

gitarr i närmare trettio år. 

Under slutet av 1500-talet ökade intresset för 

enstämmig sång och det behövdes ett instrument 

som man kunde ackompanjera sången med. Man 

ville utvidga registret nedåt utan att förlora de höga 

tonerna. Kompromissen blev en kombination av 

två instrument: man lade till några långa bassträngar 

på en vanlig luta. Från sina italienska hemtrakter 

spred sig teorben småningom till Frankrike 

där den användes ännu på 1700-talet. 

Det stora och ganska otympliga instrumentet 

fick till slut ge vika för ärkelutan och nya riktningar 

inom musiken. Först under senare delen av 

1900-talet blev den tidiga musiken och de gammalmodiga 

stränginstrumenten moderna igen. Det var 

ändå inget självklart beslut för Niklas Mellberg, 

som är utbildad musiker från konservatoriet i 

Helsingfors, att bekanta sig närmare med teorben. 

– Men då jag läste mer om den musik som har 

komponerats för teorb blev jag glatt överraskad. 

Det är en mycket intressant repertoar, avantgardistisk 

på många sätt och med oväntade lösningar. 

Den spretar åt olika håll. 

Det är det originella i musiken som har lockat 

honom att lära sig spela teorb. Själv har han en 

kopia av originalinstrumentet, byggd i Finland. 

Men det räcker inte med att kunna hantera det, 

utan det behövs också historiska insikter för att 

kunna återskapa den ursprungliga klangvärlden. 

– Man använder smak och kunskap som ett filter 

för att kunna återskapa det riktiga ljudet. Man 

måste tänka med den tidens hjärna, fast det förstås 

är omöjligt. Men det hjälper att studera den tidens 

historia och orsakerna till att teorben ser ut såhär. 

Och så kan man läsa förorden till den musik som 

skrevs för att få en bild av de individuella musikernas 

teknik. 

Sedan sommaren 2006 har Niklas Mellberg haft 

möjlighet att ”tänka med den tidens hjärna” på hel- 

tid, eftersom han tilldelades Svenska kulturfondens 

arbetsstipendium för att fördjupa sig i teorben och 

redigera undervisningsmaterial för gitarr. Under 

ett år är han därför tjänstledig från sitt jobb som 

lärare vid Musikinstitutet Raseborg. Istället arbetar 

han med en solorepertoar för teorb samtidigt som 

han tar privatlektioner i spelteknik. Målet är att 

framföra soloprogrammet under hösten 2007. 

Mellberg koncentrerar sig på den stilperiod då 

teorbmusiken fick luft under vingarna, det vill säga 

mellan åren 1590 och 1640. En orsak till att perioden 

skiljer sig från mängden kan bero på att man 

idag känner till bara fyra betydande personer som 

skapade musik under teorbens ungdomsår. Italienarna 

alessandro piccinini, bellerofonte 

castaldi och pietro paolo melli samt tysken 

giovanni girolamo kapsberger gick dessutom 

åt olika håll musikaliskt sett, vilket skapade 

den spretighet som har fascinerat Mellberg. 

Och då han beskriver sitt personliga förhållande 

till den klang som det sällsynta stränginstrumentet 

producerar, går mina tankar osökt till en vinkännares 

lovsång av en stor smakupplevelse. 

– De många strängarna ger ett skimmer av toner 

som resonerar hela tiden. Det finns alltid något 

som klingar kring den ton man spelar. Ljudet har 

en barytonkvalitet med låga fundamenttoner, men 

teorben går ändå inte så högt att tonerna skulle bli 

vassa. Klangen den ger ifrån sig är … varm. Jo, 

varm är nog det ord jag tycker att bäst beskriver 

mitt instrument. 

34 35

Uppläsningen ger plats för lyssnarens fantasi 

Lotta Moring 

skådespelaren nina hukkinen blir intervjuad 

över en kopp kaffe på Café Kafka i Svenska 

Teaterns hus i centrum av Helsingfors. Det är en 

vanlig måndag i mars. Allt emellanåt går en kollega 

förbi och stannar för att växla några ord. Inga autografjägare 

finns på plats. Men småbarnen skulle 

knappast identifiera henne, för dem borde hon 

skruda sig i rosa overall och bli Isa gris, kompis till 

fåret Bärtil i buu-klubbens program med samma 

namn. En lite äldre publik känner bäst igen henne 

i mer romantiska 1800-talskläder, som Johanna 

Lindhof i den populära tv-serien Hovimäki. 

Isa och Johanna är två sidor av Nina Hukkinen, 

men det finns fler. För en frilansskådis gäller det att 

ha många järn i elden, och just nu brinner hon för 

en numera lite udda och otrendig konstform, uppläsning 

av dramatik. 

– Uppläsningen är en avskalad upplevelse, utan 

nutidens snabbhet, beskriver Nina. För publiken är 

36 

uppläsningen ett okomplicerat format som ger 

plats för den egna fantasin. En del sitter med ögonen 

slutna och bara lyssnar. Det blir som en blandning 

av hörspel och improvisation. 

I Ninas hemstad Grankulla finns en vacker 

sekelskiftesvilla, Vallmogård, som författaren 

mikael lybeck lät bygga åt sin familj. Vallmogård 

disponeras numera av stadens kulturförvaltning. 

Nina insåg att villan skulle kunna bli en fin 

miljö för uppläsning av Lybecks i dag rätt okända 

texter, som en gång spelades i både Helsingfors och 

Stockholm. År 2005 arrangerade hon en uppläsningsserie 

som blev mycket omtyckt. 

Det hade varit synd att lämna ett fungerande, 

enkelt och smidigt koncept, konstaterar Nina. 

Varför inte pröva på uppläsning av nutidsdramatik? 

– Det finns så få finlandssvenska scener och det 

skrivs mer pjäser än det sätts upp. Många fina, 

levande texter spelas kanske bara en gång 

37

Tack vare ett arbetsstipendium från Kulturfonden 

fick Nina tid att slå sig ner och botanisera i 

den finlandssvenska dramatiken. Hon valde ut tre 

pjäser av tre samtidsdramatiker som sattes – lästes! 

– upp på Vallmogård i höstas. joakim groths 

historiska pjäs Skotten i Helsingfors inledde serien, 

följd av Den sista cigarren, en nutidskomedi om åldrande 

av bengt ahlfors, och som nummer tre 

en fars av absurdisten anders larsson, Svarta 

stjärnor mot vit botten. 

Först dagarna före den första uppläsningen började 

Nina oroa sig – skulle det alls komma någon 

publik? Hon hade varit så ivrig och inte tänkt på att 

andra kanske inte var lika entusiastiska. Men när 

salen fylldes och folk började bära in extra stolar för 

att få sitta kunde hon andas ut. 

– Det var en fest! 

Inför varje läsning kontaktade Nina pjäsförfattaren, 

valde skådespelare – ett nytt gäng för varje 

pjäs – och ordnade med allt det praktiska, reklam 

och annat. Nina deltog också själv i varje pjäs. 

Repetitionsarbetet följde ett enkelt koncept. 

– Jag skickade manus till skådespelarna, alla 

läste hemma och så repeterade vi en gång före föreställningen. 

Ett annat projekt som Nina har möjlighet att ägna 

sig åt tack vare sitt stipendium handlar om clownteknik. 

Under ledning av per sörberg, en rikssvensk 

skådespelare och teaterpedagog, bekantar 

sig Teater Mars med denna okonventionella arbetsmetod. 

Slutresultatet ska bli en klassisk föreställning 

i ny tappning. Samma skådespelare som gjorde 

Tre systrar i mitten av nittiotalet gör nu pjäsen i 

en clownversion. 

– Clowntekniken handlar om att vara i nuet och 

38 

släppa alla förhandsplaner, förklarar Nina. Pjäsen 

utgör stommen, men clownerna kan göra saker för 

stunden. 

Nina deltar också i en teaterfortbildning på 

Teaterhögskolan där skådespelarna kliver ner från 

scenen och in i nya sammanhang, bland annat sjukoch 

socialvården. Nina, som själv nästan hann 

utbilda sig till socialarbetare innan hon via ytterligare 

ett par kringelkrokar landade i teatervärlden, 

leder en workshop för socialarbetare som lär sig 

nya sätt att närma sig sina klienter. 

Kulturfondsstipendiet är ett år långt, men Nina 

har delat upp det i två halvårsperioder med en paus 

emellan. Pausen pågår just nu, och den tiden ägnar 

Nina åt att spela med i Alice i underlandet på Viirus. 

I likhet med de övriga kvinnliga rollinnehavarna 

spelar Nina flera roller kring Alice som gestaltas av 

uppsättningens enda man. 

I höst tar det andra stipendiehalvåret vid och då 

är det dags för en ny uppläsningsserie på Vallmogård, 

denna gång med kvinnliga dramatiker. susanne 

ringell är självskriven, och så blir det två till. 

Också clownprojektet fortsätter, liksom studierna 

vid Teaterhögskolan. Nina har även spånat kring ett 

skolprojekt, att tillsammans med elever läsa pjäser 

från olika tidsperioder. Men det kan också bli 

någonting annat, kanske dikt i någon form. 

Uppläsningsserierna har lett till att Nina fått ett par 

privata ”keikkor” där hon läst noveller av Tjechov. 

– Som frilansskådis ska man vara öppen för nya 

saker. Nyfikenhet och iver är bra egenskaper hos 

frilansare. Det finns perioder när man är utan jobb, 

så man måste också själv skapa arbete åt sig. 

Men först ska Nina spela in nya avsnitt av Bärtil 

för tv. I sommar, så det blir en svettig sejour i den 

rosa grisdräkten. 

Den fria kvinnan på Knakaborg 

Sabine Forsblom 

wildemans står det på björken vid vägen där 

man svänger in. I en hundgård skäller något stort 

och vitt. Vid dörren sitter en kanin i sin bur. Bakom 

knuten står en väderkvarn och sträcker sina vingar 

mot himlens vindar. I dörren till glasverandan tar 

Mia emot med ett litet beige nystan på armen. 

Visst. Det finns något vilt och fritt över stället. 

– Gården är en av de äldsta i byn med anor från 

1200-talet, säjer Mia. Huset är visserligen nyare 

men andan finns här – golven knakar och ställets 

inofficiella namn är Knakaborg. Vi sätter oss i 

köket och tittar ut mot väderkvarnen. 

– Den är den äldsta fungerande i Östnyland, 

säjer Mia med stolthet i rösten. Det var den vi började 

med att renovera när vi kom hit för åtta år sen. 

Det gäller att visa att man som utböling kan ta vara 

på det man köpt, att man respekterar det ställe som 

alla bybor känner till. 

Och respekt har mia aitokari fått. I dag är 

39

hon ordförande för byarådet i Isnäs och har just 

genomfört alla tiders gemensamma satsning, en 

byadag som lockade över 2000 besökare och fick 

hela byn att samarbeta. Och gav Isnäs titeln Årets 

östnyländska by 2006. 

Fast det fanns skuggor i början. 

– Då vi kom hit vilade ännu skuggan av den 

nedlagda sågen som ett mörkt moln över byn. Byn 

som levt av och för sågen drabbades i början på 

1990-talet hårt av att sågen lades ner och det märktes 

på stämningen fortfarande då, säjer Mia. Folk 

gick mest och tittade ner i marken och liksom bevakade 

sågen som låg död vid havet. Den hade nästan 

blivit något heligt, något som ingen fick röra. Det 

sågs inte med blida ögon när ett gäng ungdomar 

flyttade in i de gamla sågbostäderna och började 

odla ekologiskt. 

40 

– Mej lärde byborna känna på de olika förrättningarna. 

När någon sjunger vackert på en begravning 

eller på en annan högtidsdag talar det till 

mänskor. Så småningom började de komma fram 

och tala med mej – och märkte att jag var helt ok, 

funderar Mia, som jobbar som omtyckt vikarierande 

kantor i Pernå. 

Skuggorna har flytt 

Idag har molnen över Isnäs skingrats. De som friställdes 

då sågen lades ner har antingen fått nya 

jobb eller gått i pension och inflyttningen har kommit 

igång. 

– Det som ursprungligen lockade oss: havet, 

småskaligheten, att man sköter om sin omgivning, 

syns tydligt i byn idag. Naturstigen är färdig, byggd 

med gemensamma krafter. Utsiktstornet, som öppnar 

vyerna över Lill-Pernåviken, blev klart i somras, 

lämpligt till byadagen. Mia lyser upp när hon 

tänker på den. Alla i byn var med, såväl föreningar 

som företag. Och över 2000 besökare som gick 

naturstig, lyssnade på musik, tittade på film på det 

gamla sågområdet, bekantade sig med föreningar, 

företag och konstnärer i byn, åt lunch, gick på 

marknad och lopptorg och dansade på föreningslokalen 

på kvällen. De som behövde det kunde dessutom 

ta del av en snabbkurs i dans. Med mera med 

mera. 

– Dagen blev precis det vi hade hoppats på: 

underbart väder, massor av besökare – ett bättre 

marknadsföringsjippo för byn kan man inte få. 

Redan samma dag var det folk som hörde sig för 

om möjligheterna att flytta hit! 

41 

Mia – de stora projektens kvinna 

Receptet för ett lyckat jippo? Marknadsföring i tid 

och ett program där det finns något för alla! 

– Trots att byadagen gick av stapeln först i 

augusti var programmet så långt klart redan i maj 

att vi kunde vara med i tidningarnas bilagor över 

sommarevenemang, och i juli spikade föreningarna 

upp plakat längs vägarna, säjer Mia. Hon kan det 

här med stora evenemang. Man måste vara ute i 

god tid, också för att få finansiering för sina projekt. 

Till byadagen fick byarådet 2500 euro av 

Svenska kulturfonden. 

– Jag gillar stora projekt. Jag har allt klart i 

huvudet med en gång. Om jag får det som jag vill, 

så funkar det, säjer hon utan skryt, endast som ett 

konstaterande. Hon vet vad hon talar om. Hon är 

kvinnan bakom Östnylands största endagsevene

mang Malmgårds marknad, Pernå kyrkas 650årsjubileum 

och nu också projektansvarig för 

Agricola-jubileet med bl.a. en medeltida mässa som 

firades på Trettondagen – också det ett projekt som 

Kulturfonden har varit med om att finansiera. 

– Det finns så mycket som görs här i trakten, 

säjer Mia. Det är bara det att när man jobbar med 

sitt på olika håll så får man inte syn på det. En byadag 

av det här slaget synliggör allt det som finns 

och allt det arbete som görs i de olika föreningarna 

i byn. Där är byaråden ett bra verktyg, de kan samla 

de olika föreningarna till gemensamma projekt. 

– Folk har önskat att byadagen ska ordnas varje 

år, men det kräver för mycket jobb, säjer Mia. 

Kanske vartannat år, med ett speciellt fokuseringsområde, 

funderar hon. 

Söt negativism 

I köket sprakar vedspisen, väderkvarnens vingar 

tittar in på oss genom fönstret. Mia bjuder på te, 

bröd och ekologisk korv. Mannen Vesa kommer in 

med yngsta sonen Adrian, två år. 

– Det gick väl tre-fyra år innan man blev accepterad 

i byn, säjer Vesa. Det fanns en sorts söt negativism 

här. Vi flyttade hit från Buckila eftersom vi 

ville att barnen skulle få gå i svensk skola. I Buckila 

fanns många inflyttade karelare och det märktes, 

säjer han – när vår äldsta son föddes kom hela byn 

med mat till oss så vi skulle klara den första tiden 

hemma. Här var det ju inte så. Kanske det beror på 

herrgårdskulturen, funderar han, här har man alltid 

jobbat tillsammans och alltid hållit ihop mot ”herrarna” 

tillsammans. 

– Se bara på Sarvsalöborna några kilometer 

bort. De har alltid varit fria fiskare och bönder. De 

kramas när man träffar dem. Fast Vesa var så upptagen 

av arbetet på gården och kvarnen de första 

åren att han inte hann tänka så mycket på hur folk 

reagerade på dem. 

– Jag vet bara att folk idag är väldigt stolta över 

byns väderkvarn, säjer han. 

Wildemans – ekologiskt odlat 

Efter mellanmålet kläs Adrian på ordentligt och 

sveps in i fårskinnsfällar. Sen är det tid för eftermiddagsluren 

på glasverandan. Vesa springer ut 

och kommer tillbaka med ekologiskt godis. Gillar 

du salmiak? undrar han. Visst, de odlar ekologiskt 

på gården också. Cirka tusen äppelträd med eget 

musteri och egen godisfabrik håller dem båda sysselsatta. 

Bland annat Wildemans salmiak tillverkar 

de. Omslaget har en indian på. Fria män … och 

kvinnor, naturligtvis. 

Dansföreställning för ung publik 

Lisbeth Rosenback 

låta ungdomar uppleva professionell dans. 

Det var tanken bakom dansföreställningen I say 

tomato … som premiärvisades på Vasa stadsteater i 

september 2006. 

Varför just en ung publik var målgruppen motiverar 

producenten mia wiik så här: 

– Det görs få dansuppsättningar som talar direkt 

till unga. Och inom skolans ramar går det sällan att 

erbjuda eleverna danskonstnärliga upplevelser. 

– Vår avsikt var att nå morgondagens kulturkonsumenter 

– ungdomar i högstadieålder och på 

andra stadiet – och ge dem möjlighet att se en koreografi 

med yrkesdansare, för att efter föreställningen 

möta danskonstnärerna i en workshop. 

I say tomato … involverar tre dansare: björn 

säfsten och sophie augot från Sverige samt 

jussi hanhirova från Finland. Säfsten har också 

koreograferat. 

– Det är alltså samtidigt frågan om om ett fin- 

42 43 

Mia Wiik är producent för dansföreställningen 

”I say tomato…”. 

ländskt-svenskt danssamarbete över Kvarken. Det 

råder ständigt arbetslöshet bland dansare såväl i 

Österbotten som Västerbotten. Genom projektet I 

say tomato … kunde vi erbjuda arbete för en period 

åt några yrkesdansare från båda länderna, säger 

Mia Wiik. 

– Ursprungligen var det tänkt att anne melender 

från Karleby skulle ha varit en av dansarna 

i gruppen. Hon var med och planerade och förberedde 

allting, men skadade sitt knä bara ett par 

veckor innan premiären, och ersattes därför av 

Björn Säfsten. 

Dansföreställningen I say tomato … tar fasta på 

några centrala teman, nämligen relationer och

kommunikation mellan människor. Speciellt situationer 

där kommunikationen fungerar mindre bra, 

som i ett förhållande där parterna fallit in i slentrianmässiga 

handlingsmönster. 

– Det är egentligen en ganska abstrakt uppsättning, 

men responsen från ungdomarna i publiken 

visade att de alldeles väl klarade av att tolka dansen 

och att de känt igen sig och sin värld i föreställningen, 

säger Wiik. 

I say tomato … nådde sin målgrupp, runt 70 procent 

av besökarna var unga i tonåren. 

I fjol höstas gavs tre föreställningar av I say tomato 

… i Vasa. 

– Dessutom åkte vi till Umeå med en show case, 

det vill säga visade upp delar av produktionen. Då 

fanns inköpare och kultursekreterare från Västeroch 

Norrbotten på plats. Så vi räknar med att vi 

kommer att få en del beställningar för hösten 2007. 

44 

Yrkesdansarna Björn Säfsten, t.v., Jussi 

Hanhirova och Sophie Augot medverkar i 

föreställningen ”I say tomato…”. 

Förutsatt att finansieringen ordnas ska I say 

tomato … framöver visas också på olika håll i Österbotten. 

Ett av målen med projektet är nämligen att 

föra ut dansen i regionerna. Annars brukar professionella 

dansproduktioner, som känt, oftast vara 

förbehållna invånare på större orter. 

– Såväl scenografin som ljud- och ljustekniken 

är planerad så att det ska gå att rigga upp en dansscen 

till exempel i en skolgymnastiksal. 

– Då har vi tänkt att eleverna först ska delta i en 

workshop där de får en introduktion i konstnärlig 

dans och kanske också kan prova på själva innan de 

ser föreställningen, säger Mia Wiik. 

I say tomato … har även inbjudits till en dansfestival 

i norska Hammerfest i slutet av mars 2007. 

Svenska kulturfonden stödde produktionen av I say 

tomato … med 8000 euro. 

Björn Säfsten står för koreografin i ”I 

say tomato…” och dansar också själv i 

föreställningen.

Fyra kvinnor, fyra öar, fyra årstider 

Stort filmdokument om skärikvinnor i Åboland 

Folke Pahlman 

under ett helt år, efter grundliga förberedelser, 

åkte lotta petronella runt i den åboländska 

skärgården för att träffa, samtala med och dokumentera 

fyra kvinnors liv på fyra ytteröar på film. 

– Det blev mer än så, det blev en djup kontakt 

mellan kvinnorna och mig, en värdefull förtrolighet 

som jag hoppas att också ska kunna märkas då filmen 

är klar för visning, säger Petronella. 

Fyra kvinnor, fyra öar, fyra årstider, fyra generationer. 

Det har varit utgångsläget för Lotta Petronellas 

skärgårdsdokument. Det är ett uppdrag hon anlitats 

att sköta som projektledare i projektet Skärgårdsdokumentation, 

med Skärgårdskanalen som 

huvudman och Svenska kulturfonden som huvudfinansiär 

i samarbete med Leader-föreningen I 

samma båt r.f. 

Skärgårdskanalen är en förening som arbetar för 

46 

att utveckla produktion av lokal-tv i de väståboländska 

kommunerna. 

– Filmen Skärikvinnor har varit ett mycket 

utmanande och därför också ett desto mer givande 

projekt som jag genomfört ensam med kameran i 

hand, säger Lotta Petronella. 

Varje kvinna på varje ö har hon besökt åtta till 

tio gånger, var och en under alla fyra årstider. 

– Jag tror att det var till stor fördel att jag träffade 

kvinnorna ensam, under längre stunder, under 

helt vanliga dagar och kvällar. Det uppstod ett 

starkt ömsesidigt förtroende då vi märkte att vi går 

47 

Klipper och ljudsätter. I höst har Lotta Petronella sin film 

”Skärikvinnor” klar för distribution och visning på stora 

filmduken och på tv. 

bra ihop, vi kunde kommunicera naturligt och 

öppet, säger Petronella. 

Hon säger att hon har massor av material som ska 

klippas ner till 70–90 minuter film. 

– Allt vi har sagt och diskuterat kommer inte att 

rymmas med, men jag tror att mycket av det som 

lämnas bort ändå ska skymta fram mellan raderna 

för den sensitive.

Petronella har mött den poetiska heli österman 

på Brännskär, den filosofiska anna aittola 

på Brunskär, den humoristiska thelma 

brunström på Tunhamn och unga lotta 

björklöf på Ytterholm. 

– Det är moderna skärgårdskvinnor som lever 

på olika vardagsvillkor, som talar om drömmar, 

minnen, sorger, glädjeämnen, visioner och framtidsplaner. 

Som lever tillsammans med äkta makar eller 

som lever ensamma. Som bearbetat sorgen efter en 

drunknad man med havet omkring sig som en enda 

stor näsduk att torka tåren i. Som funnit kärlek och 

glädje i skrevor och språng. 

– Det är kvinnor med stark identitet, med båda fötterna 

på jorden, som är djärva att säga rakt ut vad 

de tänker. Som är en del av det moderna samhället, 

i det landskap de lever i, säger Petronella. 

Hon klipper filmen under våren och klar för 

premiär blir den hösten 2007. Före det blir det en 

förhandsvisning under Korpo filmfestival på sommaren. 

– Filmen görs så att den kan visas både på stora 

duken och på tv. Alla kvinnorna talar svenska så filmen 

textas till finska och engelska. Meningen och 

målet är att filmen ska visas och väcka intresse inte 

bara i Finland utan i hela världen, säger Petronella. 

Utöver filmen Skärikvinnor har Petronella inom 

projektet Skärgårdsdokumentation också lett flera 

ungdomsprojekt. 

– Jag har jobbat med eleverna i Skärgårdhavets 

grundskola i Korpo och gymnasierna i Pargas och 

på Kimitoön. 

I Korpo gjorde eleverna lokala dokumentärer 

48 

och livsporträtt från början av 1900-talet. I Pargas 

gjorde eleverna filmer om ett äldre pars kärlekssaga, 

om egna framtidsdrömmar och en dokumentär 

om ett rockband. 

– Gymnasisterna på Kimitoön skapade bland 

annat ett mycket fint konstnärsporträtt av eva 

von weissenberg. 

Genom filmen lär eleverna sig konsten att 

betrakta sina rötter, sin omgivning, sig själva och 

sin framtid. Filmen blir ett redskap för att skapa 

förståelse för gårdagens, dagens och framtidens 

samhälle. 

Ytterligare har Lotta Petronella producerat en 

film om modellbåtbyggaren bertel eklund på 

Norrskata som visas på skärgårdscentret i Korpo. 

Lotta Petronella är en erfaren filmmakare, regissör 

och producent som direkt efter gymnasiet, som 17åring, 

åkte till London för att arbeta med film. Tolv 

år senare återvände hon hem till Åbo och fick då 

möjligheten att jobba med Skärgårdskanalen och 

dess projekt. 

För tillfället fungerar kanalen mest som ett produktionsbolag, 

men man jobbar också aktivt med 

att utveckla lokal-tv:n framförallt i Korpo med 

omnejd, men också i hela resten av Åboland i 

samarbete med regionens övriga lokal-tv-föreningar. 

 

Ta vara på språkbadsbarnen: 

Här finns stark vilja att lära sig svenska 

Camilla Berggren 

det finns en latent tvåspråkighet hos stora 

grupper finnar. Cirka 4 000 finska barn går som 

bäst i språkbad. Systemet har vuxit under tjugo år 

och nu gäller det för Svenskfinland att inse potentialen, 

säger veronica hertzberg. 

Hon jobbar som språkbadsombud på Folkhälsan 

under en treårsperiod. Tjänsten inrättades år 2006, 

och är ett projekt som är finansierat av flera finlandssvenska 

fonder, med Svenska kulturfonden i 

spetsen, med syftet att stärka språkbadsverksamheten 

i hela landet och arbeta för den svenska 

utbildningen på finska orter. 

Veronica Hertzberg bor i ett idylliskt frontmannahus 

i Botby. Här, i östra Helsingfors, kan det 

väl inte finnas speciellt många svensktalande. Det är 

helt fel. Veronica Hertzberg tittar ut genom fönstret 

och pekar: Där bor en svensk familj, där bor en 

familj vars barn går i språkbad, där är de tvåspråkiga. 

49 

Här i Svenskfinlands verkliga glesbygd ligger 

Helsingfors näststörsta svenska lågstadium. Inte 

nog med det; här finns också entusiastiska finska 

lärare och elever i svenskt språkbad i Puotilan alaaste. 

De hör till de cirka 4 000 finska barn som i 

dag går i 60 språkbadsklasser, i dagis, låg- eller 

högstadiet runtom i landet. Hur många elever sammanlagt 

som gått i språkbad under årens lopp vet 

ingen. Det är tjugo år sen christer laurén i 

Vasa introducerade svenskt språkbad i den finska 

skolan. En fantastisk chans att öka förståelsen för 

två språk i Finland, kan man tycka. 

– Men ofta är det tyvärr så att de finska barnens 

svenska existerar bara i klassrummet. Om det finns 

en chans att fortsätta tala svenska på fritiden i olika 

hobbyverksamheter där baren får svensktalande 

kompisar, kan vi börja tala om en äkta tvåspråkighet 

som sprider sig, säger Veronica Hertzberg.

”Ai mikä?” 

Låt oss alltså se hur man jobbar på svenska i en finsk skola, 

Puotilan ala-aste tar emot oss med öppna armar. Man är 

helt klart entusiastisk över sitt språkbad. 

– Nu ska vi förbereda oss för religionsprovet. Kom ihåg 

att repetera hur Jesus började sin verksamhet och hur han 

fick lärjungar, manar läraren manta vuorela. 

– Ai mikä se vika oli (vad var det sista)? frågar en elev 

genast. 

– Var har du dina öron i dag, man måste lyssna nu för att 

klara provet. Hur Jesus fick lärjungar, upprepar läraren tålmodigt. 

Så går det till, undervisningen sker på svenska. Om eleverna 

frågar på finska svarar läraren på svenska. Alla elever 

antecknar på svenska i sina häften. Det ser bra ut. Men så 

har de flesta gått språkbadsdagis före de kom till lågstadiet. 

– Vi har lärt oss ren i så många år, svarar barnen lugnande 

då jag undrar om det inte känns jobbigt med svenskan. 

Veronica Hertzberg jobbar nu för att göra nätverket av 

språkbadsskolor tätare och förhoppningsvis förbättra 

samarbetet mellan dem. 

– Lärarna som jobbar med språkbad är ofta riktiga eldsjälar. 

Men också de behöver stöd och uppmuntran i sitt 

arbete, säger hon. 

Det tycker lärarna i Puotilan ala-aste att låter bra. De är 

finnar som bott i Sverige och lärt sig svenska där. 

– Jag kan inte förstå hur det kan vara så svårt för vissa 

finnar att acceptera svenskan. Man talar om tvångssvenska 

men jag skulle säga att hela landet utsätts för tvångsengelska, 

säger Vuorela. 

Kanadensisk modell 

Språkbad är en kanadensisk modell. I Kanada satsar man på 

en levande tvåspråkighet och har ett politiskt beslut på att 

50 

femton procent av befolkningen ska vara tvåspråkig. 

I Finland går det helt enkelt till så att finska 

föräldrar väljer att låta sitt barn börja i ett språkbadsdagis. 

Det är ett finskt daghem där personalen 

talar svenska. Tanken är att gruppen finska barn 

som lärt sig kommunicera på svenska tillsammans, 

sedan fortsätter i en språkbadsklass i lågstadiet och 

högstadiet. Alternativt finns det exempel på barn 

som börjat i helt vanlig svensk grundskola. Men det 

har också funnits farhågor mot systemet. Bland 

annat har man inom Utbildningsstyrelsen varit 

rädd för att barnen inte ska lära sig sitt modersmål, 

finska. 

– Tvärtom har forskning visat att Helsingforsbarn 

i språkbad behärskar sitt modersmål bättre i 

årskurs sex än kamraterna som gått i vanlig finsk 

klass, säger Veronica Hertzberg. 

Modellen verkar fungera. Den föder inte bara 

två- utan också flerspråkiga människor. – Sinnena 

skärps. Lärarna är kanske mer måna om att barnen 

51 

faktiskt förstår det som avhandlas, man är noga 

med att definiera ord, att allt ska vara förståeligt, 

säger Hertzberg. Det har också visat sig att finska 

språkbadsbarn kan svensk grammatik bättre än finlandssvenska 

barn. Speciellt i tvåspråkiga regioner 

kämpar ju lärare mot en utarmning av modersmålet 

svenskan i de svenska skolorna. 

– Det är inte bara inlärningen som blir bättre. 

Språkbad har också en viktig social funktion. De 

flesta barnen håller ihop i samma grupp från dagis 

och hela grundskolan, säger Vuorela. 

Någon elev har valt att helt gå över till svensk 

skola och valt Botby högstadium. Skolan har fungerat 

bra för dem. 

Scouting på svenska 

Den stora utmaningen är att få språkbadsbarnen att 

faktiskt lära sig att använda svenska också utanför 

skolan. Att de tas emot i den finlandssvenska grup-

pen. I Puotilan ala-aste är många språkbadselever 

med i svensk fritidsverksamhet. salla pihlström 

och meri kiikka berättar att de går i 

svenska scouterna i Nordsjö. 

– Jag pratar svenska med min mormor, berättar 

joel ljungkvist. 

– Min morfars flickvän är svensk, berättar en 

annan pojke. 

Eleverna har också gott om argument för varför 

språkbad är så bra. Det vanligaste är att chanserna 

att få goda jobb i framtiden ökar om man är tvåspråkig 

i Finland. Flera berättar att de brukar hjälpa 

sina föräldrar med svenskan om de åker på 

semester till Sverige. I en annan klass låter läraren 

tuula sappio barnen ha lekdag. De plockar fram 

sina medhavda leksaker och leker på finska. Men då 

någon blir ledsen över att inte få vara med reder 

man upp situationen på svenska. 

Läromedel behövs 

Veronica Hertzberg talar om vikten av postningslistor 

och kontaktnät mellan lärarna. Sappio tycker 

att det är en strålande idé. Man kan ha god hjälp av 

varandra till exempel då det gäller att hitta undervisningsmaterial. 

– Traditionella finlandssvenska skolböcker kan 

ofta ha för svårt språk. Jag skulle önska mera material 

som bygger på svenska som andra språk. Man 

får verkligen använda sig av sin fantasi och uppfinningsrikedom, 

säger Sappio. 

Förstås använder hon Schildts och Söderströms 

böcker men varje vår brukar hon göra ett besök på 

den stora läromedelsmässan i Globen i Stockholm. 

Tillsammans med Vuorela har Sappio också ansökt 

om pengar för dataprogram och för utflykter. 

52 

– Vi måste röra oss också utanför skolan. Om 

man anmäler sig i tid kan man få en svensk guide 

till exempel på Heureka, säger Sappio. 

Lärarna ”fixar och mixar” ihop material. På 

katedern ligger en bunt Hbl som man använder i 

undervisningen. Ansvaret på den enskilda läraren 

blir ganska stort. 

– De har det säkert bättre i Vasa, tror Tuula 

Sappio. Liksom Vuorela poängterar Sappio de sociala 

aspekterna med språkbad. Kontakten till föräldrarna 

är en helt annan än i en vanlig klass. Och föräldrarnas 

val är ofta väldigt övertänkt. 

– De är medvetna om att deras barn via språkbadet 

kan nå en högre socioekonomisk status än 

medeltalet i östra Helsingfors. Språkbadsbarnen är 

helt enkelt en grupp som är litet privilegierad. 

Språkbad kan rädda skolor 

Veronica Hertzberg hör på och konstaterar att just 

denna Helsingforsskola är lyckligt lottad då Rastis, 

det svenska barn- och ungdomscentret med skola, 

fritidshem och dagis, ligger nära till. Men det som 

verkar mest naturligt, kontakt till det finlandssvenska 

lågstadiet, har man inte. 

– Det är bland annat såna kontakter jag ska vara 

med om att skapa. Nu ska vi ta vara på den fantastiska 

tvåspråkiga resurs vi har, säger språkbadsombudet 

Veronica Hertzberg. 

Och hon påpekar att språkbad till och med kan 

vara ett sätt att rädda en indragningshotad skola. 

– Till exempel Leppätien koulu i Sibbo fick färre 

och färre elever. På föräldrainitiativ är hela skolan 

nu en attraktiv språkbadsskola, berättar Veronica 

Hertzberg. 

För skolan och den svenska utbildningen 

Åsa Thodén och Pamela Granskog 

under verksamhetsåret har Svenska kulturfonden 

fortsatt sina satsningar på den finlandssvenska 

skolan. Två rapporter har färdigställts; en 

om grundskolan och en om gymnasierna. Syftet 

med Kulturfondens utredningar är att granska situationen 

i de finlandssvenska skolorna och lyfta 

fram frågor som är viktiga och relevanta för skolfältet, 

och skapa ett faktaunderlag som kan tjäna 

som utgångspunkt för diskussion och utveckling. 

Mönster- eller monsterskolor? 

Klimat och resultat i den finlandssvenska grundskolan 

– en fördjupad analys av pisa 2003, av ped 

viking brunell, är en undersökning om trivseln 

och de kunskapsmässiga resultaten i skolorna. 

Bakgrunden till undersökningen ligger i den förra 

pisa-rapporten (2000) – som visade att de finlandssvenska 

eleverna uppnådde ett litet sämre 

53 

resultat än de finskspråkiga. De här resultaten ifrågasattes 

i offentligheten, ofta med hänvisning till 

att det finlandssvenska samplet i den nationella 

undersökningen var så litet att resultaten inte 

kunde anses vara signifikanta. Kulturfonden beslöt 

därför att genom ekonomiskt stöd göra det möjligt 

att inkludera alla svenska skolor med niondeklassister 

i nästa pisa -undersökning, som alltså utfördes 

2003. I undersökningen ingick matematik, läsning, 

naturvetenskap och problemlösning, och dessutom 

en enkät på omkring 400 frågor som riktades till 

samtliga niondeklassister och deras rektorer. 

Eftersom resultaten från skol- och elevenkäterna 

inte redovisades nationellt beställde Kulturfonden 

ytterligare en fördjupad analys av pisa 2003. 

I den rapporten har de kunskapsmässiga resultaten 

och trivseln, klimatet, i skolorna jämförts, 

sammanförts och analyserats – något som aldrig 

tidigare har gjorts.

Rapporten Klimat och resultat i den finlandssvenska 

grundskolan publicerades i februari 2007, och väckte 

omedelbar debatt. Brunell har utgående från undersökningsmaterialet 

försökt hitta de faktorer som 

skapar ”mönsterskolor” – dvs. skolor som kan uppvisa 

både goda resultat och ett gott klimat. Dylika 

”mönsterskolor” hittar Brunell i första hand, och 

kanske något överraskande, på de svenska språköarna 

– Kotka, Tammerfors, Björneborg och Uleåborg 

– och i andra hand i Nyland. Åboland och Åland är 

ungefär jämstarka i det här avseendet, medan Österbotten 

anmärkningsvärt nog bara kan uppvisa en 

”mönsterskola”. Brunell kan alltså bland annat peka 

på att en stark finskspråkig influens i skolorna inte 

54 

inverkar skadligt på resultaten och trivseln, vilket 

man kanske har befarat – snarare tvärtom. Likaså 

tycks inte antalet behöriga lärare vara avgörande för 

elevernas trivsel och resultat; jämförelsevis flest 

obehöriga lärare finns i skolorna i Nyland, medan 

Österbotten av förekommen anledning (lärarutbildningen 

vid Pedagogiska fakulteten i Vasa) har den 

största andelen behöriga lärare. 

Däremot verkar lärarnas ”stränghet” vara av 

betydelse för elevernas kunskapsmässiga resultat. I 

de skolor där rektorerna uppgav sig ha vissa problem 

med ”för stränga” lärare, klarade sig eleverna 

något bättre än i dem där ”problemet” inte fanns. 

Det visar sig också att skolor som satsar på stöd- 

undervisning, extra kurser och klubbar av olika 

slag, placerar sig högre upp på mönsterskalan, både 

vad gäller resultat och klimat. Rent finansiella faktorer 

och medvetet pedagogiska satsningar kan 

alltså spela en betydelsefull roll. 

Brunell betonar själv det problematiska med en 

indelning av skolorna av det här slaget – 

”mönsterskolor” versus motsatsen ”monsterskolor”, 

som de har kommit att benämnas i debatten. 

Faktum är, att de finlandssvenska skolorna överlag 

uppvisar mycket goda resultat, och i ett internationellt 

perspektiv alla kan klassas som ”mönsterskolor”. 

Likaså är skillnaderna mellan skolorna 

mycket små. 

Brunells allmänna slutsats blir att elevernas 

socioekonomiska bakgrund ser ut att vara av avgörande 

betydelse. Förenklat: ”Mönsterskolor” är de 

som får ”mönsterelever” – elever med gott självförtroende 

och föräldrar med hög socioekonomisk 

och -kulturell status. Men förenklingar är alltid 

knepiga, och Brunell poängterar att den sociokulturella 

bakgrunden, trots att den är av stor vikt, 

inte är förutbestämmande för elevens framgång 

eller de skolmässiga resultaten. Det går att ändra på 

rådande mönster, och skolan och den enskilda läraren 

har en nyckelposition när det gäller att hjälpa 

eleverna framåt. Det handlar enligt Brunell om 

skolornas och elevernas totala situation. Om resurser, 

processer, attityder och prioriteringar, både i 

och utanför skolan. Ansvaret ligger hos alla berörda 

parter; hemmen, eleverna, lärarna, skolan och samhället. 

Och det bästa resultatet nås om alla dessa 

samarbetar, med en sund utveckling av skolan och 

eleven som främsta mål. 

I skrivande stund går debatten vidare, och vilka 

konkreta resultat rapporten kan komma att leda till 

55 

återstår ännu att se. Att den utgör ett digert material 

att arbeta vidare med för att förbättra den finlandssvenska 

skolan torde i varje fall vara klart. 

Samarbete och nätverk ska rädda gymnasiefältet 

Som ett led i engagemanget för den finlandssvenska 

skolan, tog Svenska kulturfonden för ett par år 

sedan initiativ till en omfattande gymnasieutredning. 

Utredningen har gjorts i samarbete med 

Utbildningsstyrelsen, där undervisningsrådet erik 

geber har ansvarat för huvudrapporten De svenska 

gymnasierna i Finland. En lägesanalys. 

I den utredningen har Kulturfonden finansierat 

kapitlen om läromedel och om elevströmmarna. 

Dessutom beställde Kulturfonden en parallellrapport, 

där gymnasierna själva fick komma till tals. 

Gymnasieregioner med en ledande rektor som 

tar hand om de stora pedagogiska linjedragningarna, 

medan lokala rektorer sköter den dagliga verksamheten 

i de enskilda gymnasierna. Det är en del 

av den bild som fd tom gullberg målar upp för 

den framtida gymnasieutbildningen i Svenskfinland 

i rapporten Gymnasiets röst. En utredning om 

de finlandssvenska gymnasierna – ur deras egen synvinkel. 

Under de senaste åren har många undersökningar 

fokuserat på yrkesutbildningen, och många 

gymnasier har känt sig åsidosatta. 

– I gymnasierna fanns ett behov av att komma 

ut och diskutera hur de mår, säger Tom Gullberg 

om bakgrunden till undersökningen. 

Tanken var att låta gymnasierna själva komma 

till tals, därav titeln Gymnasiets röst. I det här fallet 

är det rektorerna som för gymnasiernas talan. 

Men det finns också andra faktorer som talar för

att gymnasiefältet bör granskas. Alltid kan man 

kanske inte rulla på i samma spår som tidigare. 

– Den demografiska utvecklingen, som visar att 

årskullarna minskar, föranleder också en diskussion 

om hur gymnasiernas framtid gestaltar sig, konstaterar 

Gullberg. 

Samarbete nyckelordet 

Samarbete och nätverk är två ord som Gullberg 

ofta återkommer till. Dessa två begrepp är nämligen 

viktiga om man vill undgå en nedläggning av 

gymnasier i framtiden. I dag är många av de 36 finlandssvenska 

gymnasierna små – 20 av dem har 

färre än 160 elever – medan de två största har passerat 

400-strecket. 

– Undersökningen visar att både stora och små 

gymnasier är tvungna att kämpa med resurserna. 

Problemet i de mindre gymnasierna är att de har 

svårt att exempelvis bjuda ut frivilliga fördjupade 

kurser, eftersom intresseunderlaget är så litet. De 

stora skolorna måste i gengäld erbjuda samma kurs 

flera gånger per läsår eftersom elevunderlaget är 

stort – och det slukar deras resurser, konstaterar 

Gullberg. 

– Å andra sidan har de stora gymnasierna större 

möjligheter att erbjuda specialkurser, eftersom 

intresseunderlaget är större. 

Det är här som Gullberg gärna skulle se ett 

framtida samarbete för att garantera en jämbördig 

utbildning för alla. Oberoende av var i Svenskfinland 

man bor, ska man kunna ta del av ett mångsidigt 

kursutbud på basis av det egna intresset. 

– Det ska inte spela någon roll om gossen går i 

skola i Virkby eller i Helsingfors. Han ska ha 

samma möjlighet att avlägga de kurser han vill, och 

56 

därför är det nödvändigt att hitta olika lösningar 

där man kan avlägga kurser hos varandra, säger 

han. 

Speciellt utsatta är de så kallade små ämnena, 

som de korta nybörjarspråken eller fördjupade kurser 

i filosofi och livsåskådning. Också det nya 

realprovet ställer krav på fördjupade kurser som 

alla gymnasier inte har möjlighet att erbjuda. 

Rapporten visar att gymnasierektorerna är positiva 

till samarbete, men helst vill de samarbeta med 

varandra. Intresset för samarbete med exempelvis 

yrkesutbildningen är litet. 

Resurser krävs till annat 

– Alla gymnasier klarar av att hanka sig fram med 

ett minimiutbud av kurser, men det behövs också 

resurser för övrig verksamhet, säger Gullberg. 

Ett dylikt område är till exempel de temaområden 

som nämns i läroplanen. De här sex temaområdena, 

som bland annat handlar om hållbar 

utveckling, informations- och mediekunskap, kulturell 

identitet och kulturkännedom, hänför sig 

inte till något speciellt ämne, utan tanken är att de 

ska genomsyra hela verksamhetskulturen i skolan. 

– Temaområdena behandlas på sin höjd i form 

av en temadag, eftersom det inte finns tillräckligt 

med resurser – trots att temaområdena också tangeras 

i studentexamen. Läroplanen kräver mycket 

utöver den egentliga undervisningen, men resurserna 

slukas i huvudsak av själva undervisningen 

och räcker inte till för andra ändamål, säger Gullberg. 

Ett annat problem är att de 75 kurser som krävs 

för slutbetyg från gymnasiet kan avläggas på olika 

sätt, beroende på i vilket gymnasium man går. De 

obligatoriska kurserna är självfallet gemensamma 

för alla, men externa kurser behandlas olika. 

– En del skolor godkänner dittan och dattan, 

medan andra är betydligt mer restriktiva, säger 

Gullberg och nämner trafikkunskap som ett exempel. 

En tredjedel av gymnasierna godkänner bilskolornas 

teoriundervisning som en gymnasiekurs, 

medan två tredjedelar inte gör det. 

– Vi behöver en gemensam linje när det gäller 

externa kurser, fastslår han. 

En annan ojämlikhet är gymnasiediplomen, 

som man i dag kan avlägga bland annat i mediekunskap 

och konstämnen. Det återkommande problemet 

är att diplomarbetet också kräver resurser. 

– Vissa skolor satsar på det här och erbjuder 

kurser som stöder diplomen, medan andra anser att 

det närmast är strunt som bara kräver resurser som 

skolan inte har. 

Men det är inte enbart studerandena som kan 

drabbas av ett ojämlikt system. Också bland lärarna 

syns samma fenomen, bland annat i form av hur 

mycket ersättning de får för studentexamensarbetet. 

Vissa gymnasier satsar mera på detta, 

andra mindre. 

Gymnasieregioner bevarar små skolor 

Om Tom Gullberg får som han vill, har vi i framtiden 

det han kallar för gymnasieregioner, det vill 

säga ett nätverk av nuexisterande gymnasier. 

I sin modell målar han upp en bild där det finns 

en ledande rektor med övergripande pedagogiskt 

och administrativt ansvar, samt lokala rektorer som 

sköter den dagliga verksamheten i respektive skola. 

Det här kunde också strukturera rektorernas 

57 

arbetsbörda, för faktum är att Gullbergs rapport 

visar att rektorerna upplever att de inte har tillräckligt 

mycket tid för pedagogisk planering. 

Ett samarbete som påminner om det här finns 

de facto redan i dag. Gymnasierna mellan Kristinestad 

och Vörå, ”Vi 7”, samarbetar nämligen i 

dagens läge genom en gemensam kursbricka, och 

har i princip allt utom en ledande rektor. 

– Man kunde också tänka sig att gymnasieregionen 

skulle ha en gemensam upprätthållare. I 

Österbotten kunde till exempel Svenska Österbottens 

förbund för utbildning och kultur fungera som 

upprätthållare för en, alternativt två gymnasieregioner. 

Med en gemensam upprätthållare skulle det 

vara lättare att skapa samarbete än idag, då man är 

tvungen att samarbeta med flera olika kommuner. 

Men frågan är om de stora gymnasierna är 

beredda att ta ansvar och se till att också de små 

överlever. 

– Är de stora villiga att samarbeta? Finns det ett 

finlandssvenskt mervärde i detta? frågar sig Tom 

Gullberg. 

Ett samarbetsnätverk skulle kunna garantera ett 

mångsidigt och jämbördigt kursutbud. Och den 

bakomliggande tanken är att rädda det som räddas 

kan. 

– De små gymnasierna är i många fall den enda 

svenska kulturinstitutionen på orten. Den symbolen 

kan vi inte ge bort, utan i stället kunde vi satsa 

på att sy ihop gymnasierna med varandra, fastslår 

han. 

Med den här modellen menar Gullberg att vi 

kunde undgå att ha alltför många nedlagda gymnasier 

om 10–20 år. I bästa fall.

CulturaMobila — Konsten möter folket 

Camilla Lindberg 

konstnärernas rätta plats är bland folket 

och de skall inte vara en skild företeelse vid sidan 

om det liv som pågår i byarna. De skall leva synliga 

mitt i det sjudande livet, säger julian garner 

från Fiskars. 

Han är ledare för det gigantiska interaktiva kulturprojektet 

CulturaMobila som i ett första skede 

förverkligas under åren 2005–2008. Den underliggande 

rubriken är Lokala historier – ett interaktivt 

konstprojekt. 

Den huvudsakliga målsättningen är att skapa 

artistiska nätverk som kan bestå av teater, konst 

och musikverksamhet inom små samhällen. Inom 

projektets ramar har man arbetat för att kunna 

erbjuda ett strukturerat utbud av kulturaktiviteter 

speciellt för barn, ungdomar och åldringar. 

– Vi vill fungera som brobyggare och föra samman 

människor. Unga och gamla, finskspråkiga 

och svenskspråkiga, säger Julian Garner. 

58 

Brobyggare för folket 

Fiskars andelslag har bidragit till den starka tillströmningen 

av bofasta konstnärer till orten. I den 

gamla bruksmiljön kan man idag skönja synliga 

drag av det konstnärliga utövandet och den kreativitet 

som flödar. 

– Ibland har kanske de gamla ortsborna känt sig 

lite främmande för de nya inslagen, och vi vill 

erbjuda dem och de unga konstnärerna tillfällen 

där de kan komma samman och träffas, säger 

hanne horte. 

Hon står för den visuella designen i de olika 

storprojekten, och delar tillsammans med Julian 

Garner både familjeliv och arbete. 

En annan målsättning har varit att bygga broar 

och bestående kontaktnät mellan små byar och 

samhällen. På programmet står bland annat kulturbesök 

i sex olika byar i Västnyland och Åboland. 

Valet av byarna har inte skett slumpmässigt, utan 

man har velat få variation och därför fokuserat på 

olika aspekter vid urvalet. 

Bland byarna och orterna finns stabila jordbrukssamhällen, 

skärgårdskommuner, och samhällen 

som kännetecknas av stark inflyttning. De som 

valts ut är Sjundeå, Barösund, Fiskars, Pojo, Prästkulla, 

Iniö och Kökar. 

Två besök i varje by varje år, en teatermodul och 

en modul i visuell konst har varit en målsättning. 

Till verksamheten har också hört workshops, ledarkurser 

och andra evenemang. 

59 

Inte bara pengar 

Redan nu är flera stora projekt inom projektet avverkade 

och omsorgsfullt dokumenterade i både 

film- och bildform. 

Det är en imponerande kreativitet och fantasirikedom 

som flödat ut och in i byarna, men projektet 

CulturaMobila är av den storleksordningen att 

en enskild artikel inte kan göra det rättvisa. 

Svenska kulturfonden har stött jätteprojektet 

med 120 000 euro. Vad har man då rent konkret 

fått till stånd med de beviljade medlen? Bara mate-

ialet som gått åt till dräkter, byggnationer och 

kulisser ser ut att ha slukat en hel del pengar. Men 

så förhåller det sig inte. 

– Materialen ha inte varit så kostsamma som det 

ser ut, säger Julian Garner och förevisar vilka mäktiga 

visuella upplevelser man till exempel kan 

åstadkomma bara med rök, ljus och eld. 

– Uppfinningsrikedomen har varit viktig för att 

få pengarna att räcka till alla utgifter. Vi har hållit 

ögon och öron öppna och fått mycket material gratis 

från olika platser, säger Hanne Horte, som alltså 

ansvarar för scenografin och den visuella planeringen 

av de olika projekten. Många av de fina 

färgsprakande dräkterna har hon själv sytt. 

Skrot blir konst 

I fjolårets delprojekt Liv åt skrot uppträdde Julian 

själv som skräpdykare i åtta skolor, som under 4–5 

dagar fick besök av en mobil färggrann verkstad där 

man sysslade med att göra konst av hopsamlat 

skrot. Ett projekt som utmynnade i elevernas eget 

vernissage. 

Julian Garner blir entusiastisk när han i efterhand 

ser elevernas arbeten som finns dokumenterade 

på film. 

– De är helt fantastiska, se bara, säger han. 

Man kan bara hålla med honom. Här finns en 

klart underliggande pedagogisk dimension som är 

mer än att bara konstruera skrot i olika formationer. 

Nöjda ser också människorna ut att vara på det 

hem för äldreboende på Iniö som hör till dem som 

fått besök av CulturaMobila. Vem visste att man 

med hjälp av vanliga vinglas som dras på en bordskiva 

kan frammana en suggestiv ljudkonsert av 

hög klass? 

Ljusspektakel vid ån 

Julian Garner kommer ursprungligen från England 

där han i tiderna utbildat sig till pjäsförfattare. De 

nätverk han tidigare byggt upp har varit användbara 

i Finland. 

Utbudet av idéer och inspiration flödar inte 

bara inom samhällen utan även mellan nationer. 

Det är teaterprojektet 101 jultomtar & Den gröna 

gröna mannen ett konkret exempel på. 

Enligt en gammal engelsk legend är den gröna 

mannen känd som kungen av skogen och lär kunna 

vara en föregångare till vår röda julgubbe. Tillsammans 

med elever och lärare i de närliggande 

60 61

skolorna och andra intresserade övade man in olika 

teatersekvenser på temat. 

Under Hanne Hortes flinka fingrar tog en sju 

meter hög grön gubbe form. Allting gjordes som en 

förberedelse för det storevenemang i byn som skulle 

ordnas senare under hösten. 

Rent symboliskt har man velat sprida ljus i byarna. 

I november 2006 förverkligades den här tanken 

rent konkret med ett stort ljus- och teaterspektakel 

i Fiskars. En eldskulptur med solen som förebild 

lyste under några minuter upp hela ån och förvandlade 

höstmörkret till ljus. 

Ett hundratal människor bidrog med sina egenhändigt 

tillverkade ljuslyktor som de fått göra på 

olika workshops. Evenemanget startade med de 

inövade teateruppvisningarna vid skolcentret och 

fortsatte med en procession genom byn och ner 

mot ån. 

I kvällningen flöt lyktorna längs ån och välkomnade 

både renen och julgubben som skred in i bruket. 

Den ståtliga gröna gröna mannen fanns färdigt 

på plats och väntade där i all sin prakt. 

Teaterverksamheten har stått i centrum för hela 

projektet CulturaMobila, och en målsättning har 

varit att avdramatisera skillnaderna mellan professionella 

och amatörer. Växelverkan och de möten 

som skett i samarbetet mellan de olika aktörerna 

har varit en av kärnan i hela verksamheten. Barn 

och vuxna har fått vara både åskådare och deltagare. 

Kulturen en grundrättighet 

– Vi har under projektets gång säkert kommit i 

kontakt med ett tusental personer. Det är fint att få 

jobba med vanliga människor, säger Julian Garner. 

62 

Han har under flera årtionden enbart arbetat 

med konventionell teater både i England och i 

Norge. I Finland har han fått uppleva hur väl samarbetet 

kan fungera när det finns en mix av talanger, 

vilja och arbetsglädje. 

– Alla har en konstnärlig sida och att få jobba 

med den sidan gör dig lycklig, säger han med övertygelse. 

Alla har rätt till kulturupplevelser, både 

som konsumenter och utövare. 

Långvariga projekt skapar trygghet och det är 

en lättnad att veta att tid ännu finns att förverkliga 

det som är på hälft, menar paret Garner–Horte. 

– Kontinuiteten är grundstenen och ger helt 

andra möjligheter att bygga upp ett långvarigt förhållande 

med sina arbetspartner, säger Julian 

Garner. 

Längre projekt tillåter även små stunder av återhämtning 

mellan arbetspassen, som pågår både dag 

och natt under de mest intensiva perioderna. 

– Då kan små frön börja gro som sedan kan växa 

sig stora, säger Julian Garner. 

Gröna gröna gubbar, jättedockor, ljud- och 

ljusspektakel och stora utomhusteateruppsättningar. 

Ännu har byborna som fått besök av Cultura- 

Mobila knappast sett allt som finns att se. Har projektet 

ännu sin bärkraft kvar efter att tre år är till 

ända? Hoppas man på en fortsättning? 

– Ja, naturligtvis, säger paret med en mun och 

ser närmast förvånade ut över frågan. 


Verksamhetsöversikt 2006 

Utdelning av stipendier och understöd våren 2007

svenska kulturfondens uppgift är att 

stöda den svenska kulturen och utbildningen, det 

svenska språket och finlandssvensk verksamhet i 

Finland. Svenska kulturfonden grundades år 1908 

och består i dag av över 400 fonder, tillkomna 

genom testamenten och gåvor från privatpersoner, 

samfund och företag. Avkastningen utdelas via 

Kulturfondens förtroendeorgan, som tillsätts av 

Svenska folkpartiet. Svenska kulturfonden ägs och 

förvaltas av Svenska litteratursällskapet. 

Svenska kulturfondens övergripande målsättning 

är 

att stöda finlandssvensk samhörighet och 

identitet 

att utveckla kunnande, kompetens och 

kreativitet bland finlandssvenskar 

att stöda, stärka och utveckla det svenska 

språket i Finland 

64 

Svenska kulturfonden beviljar stipendier och 

understöd till samfund, enskilda och arbetsgrupper. 

Därtill tar Kulturfonden initiativ till och bereder 

specialprojekt inom fondens verksamhetsområden, 

och stöder också sökande som bereder större 

projekt inom intresseområdena. Svenska kulturfonden 

samarbetar med andra finlandssvenska fonder 

inom en rad viktiga stödordningar. Samarbetet 

rör bl.a. stipendier för studerande, läromedelsproduktion 

och understöd för journalister. 

Under det gångna verksamhetsåret 2006 har de 

innehållsliga prioriteringarna utvecklats i samarbete 

med andra fonder och stiftelser. Resultatet återspeglas 

i de reservationer som gjorts i budgeten 

inför år 2007. 

Inom fondens stödpolitik har yttre förändringar 

upplevts som en allt större utmaning, särskilt 

beträffande stödet för utbildning, men även beträffande 

den finlandssvenska sammanhållningen i 

styrelsens 

dispositionsmedel 

administration 

planering 

och utvärdering 7% 

1% 

10% 

investeringsfonden 

Verksamhet året 2006 

gemensamma 4% 

42% 

satsningar 

central 

med andra fonder 20% 

utdelning 

4% 

fortlöpande 

12% 

stödordningar 

Svenska kulturfonden Utdelning enligt verksamhetsområde 

regional 

utdelning 

stort. Vid sidan om stödet för granskning av yrkesutbildningen 

på andra stadiet, har särskilt det finlandssvenska 

gymnasiet lyfts fram som en central 

fråga på fondens dagordning. En rad gymnasieutredningar 

har igångsatts i samarbete med Utbildningsstyrelsen, 

och samarbetet omfattar även flera 

betydande projekt inom flerformsundervisningen. 

Svenska kulturfonden har särskilt eftersträvat 

effektivare lösningar inom den finlandssvenska 

läromedelsproduktionen. 

Beträffande den finlandssvenska sammanhållningen 

har Svenska kulturfonden särskilt uppmärksammat 

regionöverskridande projekt som 

skapat förutsättningar för möten mellan många 

finlandssvenskar. 

Strävan efter kvalitetsförbättringar har inriktats 

på att öka kundtillvändheten i fondens stödverksamhet 

och på att öka genomskinligheten i beslutsfattandet. 

Svenska kulturfondens verksamhetsplan 

65 

konst och 

kultur 

44% 

22% 

allmän 

finlandssvensk 

verksamhet 

30% utbildning 

4% 

vetenskap 

har utvecklats så att den innehåller så klara anvisningar 

som möjligt om de kriterier som ligger till 

grund för fondens stödbeslut. Kvalitetsarbetet 

kommer att fortsätta, särskilt beträffande uppföljningen 

av beslut samt genom utvärderingar av projekt 

och stödformer. Både fondens verksamhetsberättelse 

2006 och verksamhetsplanen för år 2007 

finns i sin helhet på www.kulturfonden.fi.

s v e n s k a k u l t u r f o n d e n s o r g a n i s a t i o n 

Svenska kulturfondens kansli 

Förvaltning 

Nylands svenska kulturfond 

styrelsen 2007 

Roger Broo, ordförande 

Matilda Hemnell, 

vice ordförande 

Kaj Björni 

Maria Bruncrona 

Håkan Mattlin 

Margareta Pietikäinen 

Barbro Schauman 

Ulf Sourander 

Thomas Öhman 

ersättare: 

Rikard Bjurström 

Märta-Lisa Westman 

Örn Witting 

kulturdelegationen 

2007 

Alice Lillas, ordförande 

Carl Haglund, 


Maria Antas 

Anna Edgren 

Roger Engblom 

Lars-Erik Eriksson 

Pauliina Holmqvist 

Wivan Nygård-Fagerudd 

Michael Oksanen 

Monica Oldenburg 

Gunnar Rosenqvist 

Carl-Eric Silvander 

Peik Stenberg 

Johan Wikar 

Pia Wilhelmson 

personal 

Krister Ståhlberg, 

direktör 

Petra Adlercreutz, 

ledningens sekreterare, 

stipendiehandläggare 

Mia Ahlroos, kulturproducent, 

fr.o.m. 7.3.2007 

Ann-Sofi Backgren, 

projektombudsman 

Kulturdelegationen 

Styrelsen 

Direktör 

Kultur och utbildning 

Åbolands svenska kulturfond 

Tove Ekman, 

projektombudsman 

Christina Fraser, 

stipendiesekreterare 

Veronica Granö- 

Suomalainen, 

utbildningsombudsman 

Peter Hällström, datachef 

Barbro Löfgren, 

ekonomichef 

Patrik Marjanen, 

dataassistent (t.o.m. 22.6) 

Annika Pråhl, 

kulturombudsman 

Åsa Thodén, 

informatör 

Lina Simons, sekreterare 

för Svenska studiefonden 

(moderskapsledig 1.12–) 

Iliana Gädda, fil.mag, 

tf. sekreterare för 

studiefonden 

66 

styrelsen för 

nylands svenska 

kulturfond 

Ingmar Karlsson, 

ordförande 

Maria Bernas-Hilli, 


Iwe Ekström 

Nina Gran 

David Gyllenberg 

Patrik Karlsson 

Martin Kevin 

Margareta Pietikäinen 

Kim Svenskberg 

Henrika Zilliacus- 

Tikkanen 

regionombud: 

Nina Björkman-Nystén 

Projektberedning 

Svenska Österbottens Kulturfond 

svenska 

österbottens 

kulturfond 

Tom Gullberg, 

ordförande 

Gerd Sunngren, 


Rose-Marie Engvall 

Rose-Marie Engvall 

Roger Eriksson 

Alice Lillas 

Christina Nygård 

Brage Räfsbäck 

Brit Stenman 

Christer Tonberg 

regionombud: 

Håkan Omars 

åbolands 

svenska 

kulturfond 

Kasper Westerlund, 

ordförande 

Bengt Backman 


Anna Edgren 

Ann-Sofie Isaksson 

Robert Jansson 

Bernt Klockars 

Ulrika Lind 

Calle Pettersson 

Peter Sandström 

Ulla Väärä 

regionombud: 

Åsa Rosenberg 

Utdelningen 

våren 2007 

svenska kulturfonden delar våren 2007 ut 

12 348 774 euro i understöd och stipendier. 

I den här summan ingår bidrag för arbetsstipendier, 

projektstöd till enskilda personer och arbetsgrupper 

samt understöd till samfund. Den utdelade 

summan är omkring 1.6 miljoner euro större än 

våren 2006. 

Vårens utdelning baserar sig på de närmare 3700 

ansökningar som lämnades in i november 2006. Av 

dem bifölls 2235 – dvs. 61 procent. Sammanlagt 

uppgick ansökningarna till en summa på 36.3 miljoner 

euro, vilket är 6.6 miljoner mer än året innan. 

Det här betyder att 34 procent av de ansökta summorna 

beviljades. 

Av den beviljade summan på går 51 procent till 

konst och kultur, 30 procent till allmän finlandssvensk 

verksamhet, 13 procent till utbildning och 

sex procent till forskning och vetenskap. 

åbolands 

svenska 

svenska kulturfond 

österbottens 3% 

kulturfond 

nylands 

9% 

svenska 

kulturfond 10% 

1% 

gemensam 

utdelning med 18% 

andra fonder 

67 

enskilda 

och 

arbetsgrupper 

allmän 

finlandssvensk 

verksamhet 

30% 

vetenskap 

och 

forskning 6% 

13% 

utbildning 

kultur 19% 

musik 27% 

Utdelning enligt 

ansökningsgrupp 

59% samfund 

Utdelning enligt 

verksamhetsområde 

51% konst 

och 

kultur 

Konst och kultur 

21% 

visuell konst 

15% litterär 

verksamhet 

15% 

teater 

3% 

dans


68 

77%

Svenska kulturfonden 2006—2007

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?