Svenska kulturfonden 2006—2007

More documents

Recommendations

Info

Det är slutet av mars. Veckan innan har varit hektisk för Härö. Hans tredje film Den nya människan hade premiär på fredag, och han har klarat av sin del av marknadsföringen med allt vad det innebär av tv-, radio- och tidningsintervjuer. Där vi sitter på kafé Borgå Rosteri nere vid ån är han på egen mark. I ett par repriser under intervjun återkommer han till sitt förhållande till småstaden där han föddes och som han återvände till för sex år sedan. Det är en värld han känner sig hemma i; han säger att han har en känsla av att veta hur människor här tänker och att han ännu skulle vilja skildra den världen, som är väldigt nära och vardaglig. Han måste bara hitta den där historien som inte endast, som han säger, ”handlar om att sitta här och sitta 10 där, nån skiljs, nån blir sams, nån får jobb, nån blir arbetslös”. Den nya människan är Härös tredje långfilm. Av dem som gick på regilinjen vid Konstindustriella högskolan samtidigt som Härö på 1990-talet är det få förunnat att vara lika produktiva. Han nämner olli saarela och aku louhimies, båda på årskursen över honom, som de som bäst har fått fotfäste i filmbranschen. Andra av hans studiekamrater har inriktat sig på annat än fiktionsfilm och gör idag dokumentärer eller faktaprogram, och en del har helt bytt bransch och blivit t.ex. musiker. Ändå tycker han inte själv att han varit så värst produktiv. – Tre filmer på sex år, säger han och tittar eftertänksamt ner i bordet på sina knäppta händer. Det är inget som säger att jag gör min följande film nästa år, eller att det alls blir en film till. Visst, jag medger att jag tänker på att det kan bli en film till någon dag. Jag har tänkt mycket på det här faktumet på senaste tid. Går vi tillbaks i tiden till 50talet och tänker på dem som jobbade då; de gjorde en film om året – i Sverige två! Man talar om ingmar bergman och om Sjunde inseglet och Smultronstället, och tänker på dem – åtminstone har jag gjort det – som två av hans första filmer. När du tittar på hans filmografi inser du att han hade gjort 14 filmer innan de här två. Det är nog få av oss dagens regissörer som kommer upp till sådana mängder. Amerikanska kolleger idag kan ha gjort tio filmer, och på sin höjd en av dem är fantastiskt bra. milos forman har gjort dåliga filmer de senaste åren, riktigt dåliga, men vi minns fortfarande Amadeus och Gökboet som något helt fantastiskt. woody allen gör en film per år, och bland dem ryms en hel del mediokra verk, men sen har han gjort Annie Hall och Manhattan, filmer som vi blir glada av bara vi tänker på dem. Härö säger att han aldrig har upplevt att hans karriär varit raka spåret. Han förstår att det kan verka så om man ser på den utifrån, men påpekar att innan han fick in sin fot i branschen så hade han i åratal suttit hemma och skrivit på sina manuskript som han lämnat in hos producenterna och fått nobben. Det har funnits en enorm vilja att komma vidare, från de första skolfilmerna till de småskaliga dokumentärerna och därifrån vidare till långfilmsvärlden. Det är nu han säger att om han själv hade fått bestämma så skulle han ha gjort sin förs- 11 k u l t u r p r i s e t 2 0 0 7 ta långfilm bara av rena viljan redan som 20-åring. – Jag var så filmintresserad, säger han, jag tänkte på film natt och dag. Men det som kan vara möjligt idag, när den digitala tekniken slagit igenom och det lite här och var dyker upp respektlösa indiefilmer, var en utopi på 80-talet. En annan teknisk uppfinning som var aktuell under hans ungdomsår var videon, och han säger att han delvis har den att tacka för att han är i branschen idag. – Uttryckligen för att vi inte hade video hemma, berättar han så ivrigt att han ofta går över till att prata i presens. Alla runtomkring har video, och får se de filmer de vill, men det får inte jag. Jag vill se Gudfadern, jag vill se kubricks, coppolas och scorseses filmer, men jag kommer inte åt dem. Det blev ett otroligt sug att själv få filma något. Ser man med facit i hand på hans ungdomstid, studier och karriär, så inser man att det trots allt varit raskt marscherat för honom, medger han. Hans filmer har prisbelönats i många olika sammanhang, något som han anspråkslöst kvitterar med att det kan vara en skådespelare, fotografiet eller filmen överlag som premierats, inte han. – Jag har fått mera feedback för mina filmer än jag nånsin har bett om, funderar han. Eftersom jag som filmfreak i tonåren tyckte om såna filmer som ingen annan ville se, har jag dragit slutsatsen att jag kanske också kommer att göra filmer som ingen annan vill se. När t.ex. Den bästa av mödrar går så otroligt bra på bio känner jag en oerhörd tacksamhet för att den fått nå ut, och för att jag fått vara med på den resan – men jag kan inte brassa och smälla med hängslena och säga att det var jag som gjorde det.
Han betonar kollektivet, lagarbetet. Det som har glatt honom mest är när nån av skådespelarna i hans filmer fått pris, som maria lundqvist eller bibi andersson. – För mig är de lärare och jag elev. Att medverka till att de får pris känns som ett pris i sig. Maria Lundqvist har medverkat både i Den bästa av mödrar och i Den nya människan. En annan medarbetare som återkommit är manusförfattaren kjell sundstedt, som skrivit manus för Elina och Den nya människan. – Han var så nöjd med filmatiseringen av Elina att han erbjöd mig manuset till Den nya människan. Den är väldigt mycket hans film i och med att det är hans släkts historia, men jag vet att han har gett den åt mig för han vill att den ska bli min film, han har gett bort den och bett mig göra den till en film, till någonting som jag ser. Mycket av det visuella, som inte står i manus, utan är mina tolkningar, är scener som är svåra att skriva. Till exempel scener som den där flickorna sitter och väver tillsammans; det går inte att beskriva varje blick och varje gest sida upp och sida ner, så istället utarbetar jag dem under manusarbetet, som inre bilder. – Jag har varit väldigt nära manusprocesserna. Filmmanus skrivs i upp till tio versioner och jag har alltid skrivit en version själv. När jag har sett inspelningsplatsen, talat med skådespelarna och hört deras tankar, så istället för att behöva förklara så förskräckligt mycket vid inspelningen så har jag försökt skriva in det i manus. Vissa scener som inte har nått ända fram har jag försökt bearbeta. Ofta har det varit scener som har involverat att man säger ut svåra saker, som ”jag älskar dig”. 12 Två gemensamma nämnare för Härös alla tre långfilmer är att de utspelar sig i Sverige och i närhistorien. Härö vill själv lyfta fram ett annat drag. – Ingen av mina filmer är helt naturalistisk, funderar han, utan de har alla någon slags förhöjning. Speciellt Den bästa av mödrar som är berättad med väldigt stora penseldrag. Det var helt avsiktligt, det här är en vuxen man som minns tillbaks. Miljön är inte Sverige på 40-talet utan hur han minns att Sverige såg ut då. I den senaste filmen har vi försökt ha en mera naturalistisk approach. Att det skulle finnas en risk att han fastnar i en nisch, i det här fallet ”finlandssvensk som gör närhistoriska finsk-svenska samproduktioner”, har han också själv tänkt på. – Faran är att det börjar kännas att nu kan jag det här, och det är bara det här jag kan, medger han. Ta t.ex. de några år äldre kollegerna colin nutley och kjell sundvall – Änglagård och Jägarna gjorde jättestarkt intryck på mig när jag gick på filmskolan – men när jag ser vad de gör i dag, så är det sånt trams. Eller egentligen inte trams, utan de gör vad de redan kan. Härö skriver inte under att han skulle ha sökt sig bort från det finlandssvenska i sina filmer. Att det blivit tre filmer som utspelar sig i Sverige är mera en kedja av sammanträffanden, som fick sin början när han råkade förälska sig i en svensk barnbok. Han framhåller att han i sin dokumentärproduktion – fyra kortdokumentärer och två längre – befattat sig med den finlandssvenska världen; en svenskspråkig värld med mycket intryck från det finska. I dokumentärerna säger han sig stundvis ha nått fram till någonting som han inte har gjort i spelfilmerna. – Skulle jag få trycka på knappen, och få idéer och kunna trolla till det, så skulle det säkert bli en berättelse från den här verkligheten som jag känner bäst till. Den här världen som inte är rent svenskspråkig, utan där det hela tiden sipprar in finska och man byter mellan svenska och finska utan att tänka på det; det är min kotiasu, collegetröjan och de smutsiga verkkarna som jag drar på mig när jag kommer hem från jobbet. Det är den världen jag skulle vilja skildra. Men det måste finnas en orsak till att man ska göra det på film, det måste vara visuellt. Med visuellt menar jag inte episkt eller att det är vackert, utan att där finns något som man inte skulle ha kommit åt på en teaterscen eller i en novell. – En långfilm vartannat år borde vara finlandssvensk, räknar Härö snabbt ut, utgående från befolkningsunderlaget och den finländska filmproduktionen. Och det skulle vara roligt med en finlandssvensk långfilm som inte skulle ha en litterär förlaga. Now look who’s talking – vem var det som gjorde tove janssons Huvudrollen som film… så egentligen har jag inte mandat att säga det här. Men alltså en finlandssvensk film som skulle ta sats helt från filmiska utgångspunkter. På en annan front kan Härö ändå tänka sig att ge det litterära en chans. När jag intervjuade honom för sju år sedan, på tröskeln till långfilmsdebuten, nämnde han i en bisats att han aldrig kommer att regissera teater. Idag är han inte lika orubblig. – Visst är teaterregi ett helt annat jobb, medger han. Som filmregissör jobbar man så mycket mera med rytm, bild, ljud och musik som blir en flytande filmisk helhet. Ändå skulle jag känna mig trig- 13 k u l t u r p r i s e t 2 0 0 7 gad att göra en teaterregi av nåt slag, för jag har fått en viss säkerhet i att jobba med skådespelare som jag inte hade för sju år sedan. Och teaterskådespelare är ju smarta människor, det insåg jag när jag jobbade med Svenska teaterns skådisar i en kort scen i Huvudrollen. När Klaus Härö mottar Svenska kulturfondens kulturpris 2007 är det första gången priset går till en filmkonstnär. årets kulturpris går till en modig skildrare av stora och svåra frågor, som ofta handlar om brytningen mellan det allmänna och det enskilda. Han är en klassisk berättare. De flesta av hans verk har en klar huvudperson och en tydlig berättelse som engagerar och lockar. Produktioner om unga människor står hans hjärta nära. På ett initierat sätt och med djup medkänsla har han i flera sammanhang skildrat utsatta barn och ungas verklighet. De flesta av hans verk har fått internationella utmärkelser, det må sedan gälla produktioner under studietiden, dokumentärer eller långfilmer. Han kan göra underhållande produktioner med seriösa budskap. Som regissör har han en fenomenal förmåga att få skådespelaren att känna sig trygg i sin roll och därmed kunna förmedla känsloyttringar, inre vånda eller personlig utveckling. Hans engagemang i nordiska produktioner kunde gärna vara en förebild för andra. Årets kulturpris på 15 000 euro går till filmregissören Klaus Härö.
Page 1 and 2: Svenska kulturfonden 2006—2007
Page 3 and 4: En gammal ny fond Roger Broo svensk
Page 5: Den är viktig för att skapa och u
Page 9 and 10: egenskaperna skulle Erna Tauro ha v
Page 11 and 12: nären jan-erik andersson. - Här g
Page 13 and 14: Maria Magdalena ruskade om och blev
Page 15 and 16: väggarna. Därefter målade man di
Page 17 and 18: Att återskapa en klangvärld från
Page 19 and 20: Uppläsningen ger plats för lyssna
Page 21 and 22: hon ordförande för byarådet i Is
Page 23 and 24: kommunikation mellan människor. Sp
Page 25 and 26: Petronella har mött den poetiska h
Page 27 and 28: pen. I Puotilan ala-aste är många
Page 29 and 30: att gymnasiefältet bör granskas.
Page 31 and 32: ialet som gått åt till dräkter,
Page 33 and 34: svenska kulturfondens uppgift är a
Page 35: Svenska kulturfonden 68 77%

Svenska kulturfonden 2006—2007

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?