Svenska kulturfonden 2006—2007

More documents

Recommendations

Info

Rapporten Klimat och resultat i den finlandssvenska grundskolan publicerades i februari 2007, och väckte omedelbar debatt. Brunell har utgående från undersökningsmaterialet försökt hitta de faktorer som skapar ”mönsterskolor” – dvs. skolor som kan uppvisa både goda resultat och ett gott klimat. Dylika ”mönsterskolor” hittar Brunell i första hand, och kanske något överraskande, på de svenska språköarna – Kotka, Tammerfors, Björneborg och Uleåborg – och i andra hand i Nyland. Åboland och Åland är ungefär jämstarka i det här avseendet, medan Österbotten anmärkningsvärt nog bara kan uppvisa en ”mönsterskola”. Brunell kan alltså bland annat peka på att en stark finskspråkig influens i skolorna inte 54 inverkar skadligt på resultaten och trivseln, vilket man kanske har befarat – snarare tvärtom. Likaså tycks inte antalet behöriga lärare vara avgörande för elevernas trivsel och resultat; jämförelsevis flest obehöriga lärare finns i skolorna i Nyland, medan Österbotten av förekommen anledning (lärarutbildningen vid Pedagogiska fakulteten i Vasa) har den största andelen behöriga lärare. Däremot verkar lärarnas ”stränghet” vara av betydelse för elevernas kunskapsmässiga resultat. I de skolor där rektorerna uppgav sig ha vissa problem med ”för stränga” lärare, klarade sig eleverna något bättre än i dem där ”problemet” inte fanns. Det visar sig också att skolor som satsar på stöd- undervisning, extra kurser och klubbar av olika slag, placerar sig högre upp på mönsterskalan, både vad gäller resultat och klimat. Rent finansiella faktorer och medvetet pedagogiska satsningar kan alltså spela en betydelsefull roll. Brunell betonar själv det problematiska med en indelning av skolorna av det här slaget – ”mönsterskolor” versus motsatsen ”monsterskolor”, som de har kommit att benämnas i debatten. Faktum är, att de finlandssvenska skolorna överlag uppvisar mycket goda resultat, och i ett internationellt perspektiv alla kan klassas som ”mönsterskolor”. Likaså är skillnaderna mellan skolorna mycket små. Brunells allmänna slutsats blir att elevernas socioekonomiska bakgrund ser ut att vara av avgörande betydelse. Förenklat: ”Mönsterskolor” är de som får ”mönsterelever” – elever med gott självförtroende och föräldrar med hög socioekonomisk och -kulturell status. Men förenklingar är alltid knepiga, och Brunell poängterar att den sociokulturella bakgrunden, trots att den är av stor vikt, inte är förutbestämmande för elevens framgång eller de skolmässiga resultaten. Det går att ändra på rådande mönster, och skolan och den enskilda läraren har en nyckelposition när det gäller att hjälpa eleverna framåt. Det handlar enligt Brunell om skolornas och elevernas totala situation. Om resurser, processer, attityder och prioriteringar, både i och utanför skolan. Ansvaret ligger hos alla berörda parter; hemmen, eleverna, lärarna, skolan och samhället. Och det bästa resultatet nås om alla dessa samarbetar, med en sund utveckling av skolan och eleven som främsta mål. I skrivande stund går debatten vidare, och vilka konkreta resultat rapporten kan komma att leda till 55 återstår ännu att se. Att den utgör ett digert material att arbeta vidare med för att förbättra den finlandssvenska skolan torde i varje fall vara klart. Samarbete och nätverk ska rädda gymnasiefältet Som ett led i engagemanget för den finlandssvenska skolan, tog Svenska kulturfonden för ett par år sedan initiativ till en omfattande gymnasieutredning. Utredningen har gjorts i samarbete med Utbildningsstyrelsen, där undervisningsrådet erik geber har ansvarat för huvudrapporten De svenska gymnasierna i Finland. En lägesanalys. I den utredningen har Kulturfonden finansierat kapitlen om läromedel och om elevströmmarna. Dessutom beställde Kulturfonden en parallellrapport, där gymnasierna själva fick komma till tals. Gymnasieregioner med en ledande rektor som tar hand om de stora pedagogiska linjedragningarna, medan lokala rektorer sköter den dagliga verksamheten i de enskilda gymnasierna. Det är en del av den bild som fd tom gullberg målar upp för den framtida gymnasieutbildningen i Svenskfinland i rapporten Gymnasiets röst. En utredning om de finlandssvenska gymnasierna – ur deras egen synvinkel. Under de senaste åren har många undersökningar fokuserat på yrkesutbildningen, och många gymnasier har känt sig åsidosatta. – I gymnasierna fanns ett behov av att komma ut och diskutera hur de mår, säger Tom Gullberg om bakgrunden till undersökningen. Tanken var att låta gymnasierna själva komma till tals, därav titeln Gymnasiets röst. I det här fallet är det rektorerna som för gymnasiernas talan. Men det finns också andra faktorer som talar för
att gymnasiefältet bör granskas. Alltid kan man kanske inte rulla på i samma spår som tidigare. – Den demografiska utvecklingen, som visar att årskullarna minskar, föranleder också en diskussion om hur gymnasiernas framtid gestaltar sig, konstaterar Gullberg. Samarbete nyckelordet Samarbete och nätverk är två ord som Gullberg ofta återkommer till. Dessa två begrepp är nämligen viktiga om man vill undgå en nedläggning av gymnasier i framtiden. I dag är många av de 36 finlandssvenska gymnasierna små – 20 av dem har färre än 160 elever – medan de två största har passerat 400-strecket. – Undersökningen visar att både stora och små gymnasier är tvungna att kämpa med resurserna. Problemet i de mindre gymnasierna är att de har svårt att exempelvis bjuda ut frivilliga fördjupade kurser, eftersom intresseunderlaget är så litet. De stora skolorna måste i gengäld erbjuda samma kurs flera gånger per läsår eftersom elevunderlaget är stort – och det slukar deras resurser, konstaterar Gullberg. – Å andra sidan har de stora gymnasierna större möjligheter att erbjuda specialkurser, eftersom intresseunderlaget är större. Det är här som Gullberg gärna skulle se ett framtida samarbete för att garantera en jämbördig utbildning för alla. Oberoende av var i Svenskfinland man bor, ska man kunna ta del av ett mångsidigt kursutbud på basis av det egna intresset. – Det ska inte spela någon roll om gossen går i skola i Virkby eller i Helsingfors. Han ska ha samma möjlighet att avlägga de kurser han vill, och 56 därför är det nödvändigt att hitta olika lösningar där man kan avlägga kurser hos varandra, säger han. Speciellt utsatta är de så kallade små ämnena, som de korta nybörjarspråken eller fördjupade kurser i filosofi och livsåskådning. Också det nya realprovet ställer krav på fördjupade kurser som alla gymnasier inte har möjlighet att erbjuda. Rapporten visar att gymnasierektorerna är positiva till samarbete, men helst vill de samarbeta med varandra. Intresset för samarbete med exempelvis yrkesutbildningen är litet. Resurser krävs till annat – Alla gymnasier klarar av att hanka sig fram med ett minimiutbud av kurser, men det behövs också resurser för övrig verksamhet, säger Gullberg. Ett dylikt område är till exempel de temaområden som nämns i läroplanen. De här sex temaområdena, som bland annat handlar om hållbar utveckling, informations- och mediekunskap, kulturell identitet och kulturkännedom, hänför sig inte till något speciellt ämne, utan tanken är att de ska genomsyra hela verksamhetskulturen i skolan. – Temaområdena behandlas på sin höjd i form av en temadag, eftersom det inte finns tillräckligt med resurser – trots att temaområdena också tangeras i studentexamen. Läroplanen kräver mycket utöver den egentliga undervisningen, men resurserna slukas i huvudsak av själva undervisningen och räcker inte till för andra ändamål, säger Gullberg. Ett annat problem är att de 75 kurser som krävs för slutbetyg från gymnasiet kan avläggas på olika sätt, beroende på i vilket gymnasium man går. De obligatoriska kurserna är självfallet gemensamma för alla, men externa kurser behandlas olika. – En del skolor godkänner dittan och dattan, medan andra är betydligt mer restriktiva, säger Gullberg och nämner trafikkunskap som ett exempel. En tredjedel av gymnasierna godkänner bilskolornas teoriundervisning som en gymnasiekurs, medan två tredjedelar inte gör det. – Vi behöver en gemensam linje när det gäller externa kurser, fastslår han. En annan ojämlikhet är gymnasiediplomen, som man i dag kan avlägga bland annat i mediekunskap och konstämnen. Det återkommande problemet är att diplomarbetet också kräver resurser. – Vissa skolor satsar på det här och erbjuder kurser som stöder diplomen, medan andra anser att det närmast är strunt som bara kräver resurser som skolan inte har. Men det är inte enbart studerandena som kan drabbas av ett ojämlikt system. Också bland lärarna syns samma fenomen, bland annat i form av hur mycket ersättning de får för studentexamensarbetet. Vissa gymnasier satsar mera på detta, andra mindre. Gymnasieregioner bevarar små skolor Om Tom Gullberg får som han vill, har vi i framtiden det han kallar för gymnasieregioner, det vill säga ett nätverk av nuexisterande gymnasier. I sin modell målar han upp en bild där det finns en ledande rektor med övergripande pedagogiskt och administrativt ansvar, samt lokala rektorer som sköter den dagliga verksamheten i respektive skola. Det här kunde också strukturera rektorernas 57 arbetsbörda, för faktum är att Gullbergs rapport visar att rektorerna upplever att de inte har tillräckligt mycket tid för pedagogisk planering. Ett samarbete som påminner om det här finns de facto redan i dag. Gymnasierna mellan Kristinestad och Vörå, ”Vi 7”, samarbetar nämligen i dagens läge genom en gemensam kursbricka, och har i princip allt utom en ledande rektor. – Man kunde också tänka sig att gymnasieregionen skulle ha en gemensam upprätthållare. I Österbotten kunde till exempel Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur fungera som upprätthållare för en, alternativt två gymnasieregioner. Med en gemensam upprätthållare skulle det vara lättare att skapa samarbete än idag, då man är tvungen att samarbeta med flera olika kommuner. Men frågan är om de stora gymnasierna är beredda att ta ansvar och se till att också de små överlever. – Är de stora villiga att samarbeta? Finns det ett finlandssvenskt mervärde i detta? frågar sig Tom Gullberg. Ett samarbetsnätverk skulle kunna garantera ett mångsidigt och jämbördigt kursutbud. Och den bakomliggande tanken är att rädda det som räddas kan. – De små gymnasierna är i många fall den enda svenska kulturinstitutionen på orten. Den symbolen kan vi inte ge bort, utan i stället kunde vi satsa på att sy ihop gymnasierna med varandra, fastslår han. Med den här modellen menar Gullberg att vi kunde undgå att ha alltför många nedlagda gymnasier om 10–20 år. I bästa fall.
Page 1 and 2: Svenska kulturfonden 2006—2007
Page 3 and 4: En gammal ny fond Roger Broo svensk
Page 5 and 6: Den är viktig för att skapa och u
Page 7 and 8: Han betonar kollektivet, lagarbetet
Page 9 and 10: egenskaperna skulle Erna Tauro ha v
Page 11 and 12: nären jan-erik andersson. - Här g
Page 13 and 14: Maria Magdalena ruskade om och blev
Page 15 and 16: väggarna. Därefter målade man di
Page 17 and 18: Att återskapa en klangvärld från
Page 19 and 20: Uppläsningen ger plats för lyssna
Page 21 and 22: hon ordförande för byarådet i Is
Page 23 and 24: kommunikation mellan människor. Sp
Page 25 and 26: Petronella har mött den poetiska h
Page 27: pen. I Puotilan ala-aste är många
Page 31 and 32: ialet som gått åt till dräkter,
Page 33 and 34: svenska kulturfondens uppgift är a
Page 35: Svenska kulturfonden 68 77%

Svenska kulturfonden 2006—2007

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?