Spi Spiritualized - Groove

Irmin Schmidt & Kumo
text + bild: Henrik Strömberg
Det blir ingen direkt livlig scenshow när instrumenten bara
är datorer. Vissa menar att det måste komma en reaktion
mot artister som bara sitter där med ansikten som lik.
Det har länge pågått en diskussion i
musikvärlden huruvida elektronisk
musik faktiskt är vidare intressant live.
Hur kul är det egentligen att titta på en
kille bakom ett rack syntar? På senare tid
har diskussionen fått ny fart då fler artister
går upp på scen med en laptop-dator
och inte mycket mer.
På Europas största festival med
elektronisk musik, Sonar i Barcelona,
drevs saken till sin spets. Kvällen då skivbolaget
Mille Plateaux tog över en scen
kändes närmast absurd, då scendekoren
bestod av ett långt bord med sex laptopdatorer
på rad och en massa sladdar. En
i taget gick artisterna upp och satte sig
vid sin egen skärm och tryckte på knappar.
Kid606 (med två Powerbookdatorer)
interagerade visserligen lite med
publiken, men det berodde kanske mest
på att hans ljud plötsligt försvann mitt i
en låt.
På samma scen två dagar senare uppträdde
Irmin Schmidt & Kumo med en
flygel, en theremin och ett rack med
samplers och trummaskiner. Det visar sig
att de båda herrarna har starka åsikter i
frågan.
Irmin Schmidt är en av grundarna av
det legendariska krautrockbandet Can.
Han är en klassiskt skolad musiker
som spenderat större delen av sin tid
efter Can med ett operaprojekt,
Gormenghast.
Kumo är engelsmannen Jono
Podmores artistnamn. Kumo använde
sin klassika skolning till att släppa
drum’n’bass-tolvor på Psychomat, en
underetikett till Plink Plonk, skivbolaget
Mr C satte upp med pengarna från
The Shamen.
Recensionen av Irmin Schmidt &
Kumos album Masters of Confusion
finns på www.groove.st.
Är datorer musikinstrument?
– Jag vägrar gå upp på scen med en
dator, säger Kumo. Jag har sett allför
många band som ser ut som en bunt
sekreterare på ett kontor.
– Det är hemskt, håller Irmin med. Att
återskapa en redan deprimerande arbetssituation
på scen skulle kunna vara en
intressant sorts Beckett-liknande teater,
men det gör sig inte till musik.
– Musikerna blir så statiska, för de är
konstant fast vid den där saken, och de
missar hela kommunikationen med
publiken. Dessutom, den fysiska rörelsen,
utlevelsen på scen, blir aldrig större
än så, säger Kumo och rör på fingret som
om han tryckte på en knapp.
Det visar sig att Kumo förkastar
datorer totalt när det kommer till musikskapande.
– Jag har en laptop, och jag älskar datorer,
men de är till för elpost och sånt, de
är inte musikinstrument, säger Kumo
och dömer därmed ut i princip all popmusik
av idag – för att inte tala om
modern elektronisk musik.
Irmin inser att Kumo gått lite för
långt och för över resonemanget på mer
akademiska marker. Han menar att västerlandet
var fast i en väldigt intellektuell
och statisk musikalisk kultur, och att pop
och rock var en nödvändig revolution
som gick tillbaka till musikskapandets
rötter.
– Att skapa musik betyder en rörelse, ett
fysiskt uttryckssätt, och har något att
göra med riter, med dans, med skrik, med
väldigt grundläggande behov att
uttrycka sig. Så när musiken blev totalt
teoretisk och intellektualiserad, så var
pop och rock den nödvändiga reaktionen
till det. Och nu, när musiken återgår till
den här döden, så kommer nästa steg bli
att folk går upp på scen och kör rituell
dans. De kommer skrika efter gitarristen.
– Javisst, fortsätter Kumo, jag har en
Macintosh Powerbook och jag älskar
designen på den. Men den är inte sexig.
Inte som när Jimi Hendrix spelade gitarr
med tungan eller satte eld på den, eller
Keith Moon bakom trummorna, eller
som när Tina Turner skriker lungorna ur
sig. Den är bara inte sexig.
Jag frågar vad de två tycker om
Aphex Twin, som bland annat uppträtt
tillsammans med tre dansande teddybjörnar.
Kumo berättar om en av
Aphex tidiga turnéer, där scendekoren
bestod av en säng och en lampa.
– Han kom helt enkelt upp på scen och
gick och lade sig, medan man spelade ett
dat-band med hans musik. Olika medlemmar
av hans entourage, en grupp
syra-kokta pundare som följt med
honom på turné, gick då och då upp på
scen med några udda bitar scenkostym
på sig.
Irmin blir entusiastisk, och kallar det
ett väldigt satiriskt uppträdande. För en
artist som sitter framför en laptop skulle
lika gärna kunna ligga och sova.
– Så det är ett väldigt genomtänkt och
kritiskt uppträdande. Jag gillar förresten
Aphex Twin, han är klyftig och han har
gjort saker som är verkligen underbara
och riktigt intressanta. Han är inte den
som uppträder på scen och bara sitter
där med ett ansikte som ett lik i det grönaktiga
ljuset...
Groove 6 • 2001
1 1