Spi Spiritualized - Groove
Spi Spiritualized - Groove
Spi Spiritualized - Groove
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
www.groove.st<br />
2 8<br />
KARMA TO BURN<br />
”Almost Heathen”<br />
<strong>Spi</strong>tfire/Playground<br />
Instrumentalt stonerband från USA som inte<br />
gillar John Garcia (Kyuss, SloBurn, Unida).<br />
För att få ut första plattan var de tvungna<br />
att anlita en sångare, resultat: okej. Lite<br />
ökendoftande Clutch, Sixty Watt Shaman,<br />
C.O.C., riffigt, amerikanskt med cool sång.<br />
Även covern på 24 Hours (Joy Division) var<br />
hygglig. Uppföljaren däremot: instrumenten<br />
var nedstämda så det förslog, svintungt riffande<br />
och med repetitionsmallen som grund<br />
exploderande låtarna i makalösa crescendon.<br />
Dessutom helt instrumentalt! Efter bandets<br />
framträdande i Göteborg förra året var jag<br />
helt mållös. Hur kunde tre personer bygga<br />
upp en sådan mäktig ljudbild? Mina förväntningar<br />
inför nya plattan var minst sagt höga.<br />
Som vanligt består bandets låttitlar av nummer<br />
istället för namn. Inledande 19 är lovande<br />
med det typiska Karma To Burn-soundet<br />
intakt, men vad händer sen? Mallen är densamma<br />
men denna gång infinner sig aldrig<br />
dynamiken på samma sätt som sist.<br />
Låtidéerna känns tunnare med mera riffhackande-partier<br />
och inte lika explosivt<br />
nerigt, även om det inte är dåligt. Kanske har<br />
jag för höga förväntningar? Lyssna och<br />
bedöm själva.<br />
Thomas Olsson<br />
ANITA LANE<br />
”Sex o’clock”<br />
Mute/Playground<br />
Anita Lane var under tio års tid Nick Caves<br />
flickvän. Under de åren då han tog som mest<br />
droger, yrade omkring i underkläder på<br />
Berlins bakgårdar och med galen blick hetsade<br />
till stordåd i Birthday Party och tidiga<br />
upplagan av Bad Seeds. Hon skrev texter,<br />
fotograferade och var även med som Bad<br />
Seeds-medlem på From Here to Eternity. Den<br />
kanske bästa Bad Seeds-låten någonsin,<br />
Stranger Than Kindness på Your Funeral My<br />
Trial, gjorde hon och Blixa Bargeld, en låt<br />
som Nick Cave alltid har spelat live de gånger<br />
jag sett honom med Bad Seeds. När han<br />
sedan tände av och flyttade till Brasilien stannade<br />
Anita Lane kvar i Europa. Hon fortsatte<br />
arbeta med Blixa, Die Haut och alla andra<br />
som man förknippar med 80-talets underjord.<br />
Först 1993 kom solodebuten som hon knåpade<br />
ihop med arbetsnarkomanen Mick Harvey.<br />
Först nu, åtta år senare, hennes andra.<br />
Till en början ter sig Sex o’clock som en<br />
väldigt anspråkslös historia med stonkig<br />
Hammond och Lanes hesa stämma som<br />
egentliga enda byggstenar. Men ju mer jag<br />
lyssnar desto mer fascinerande är det. Vilken<br />
röst, så otroligt sexig. Mick Harvey, som<br />
uppenbart hållit mycket i musiken, låter Lane<br />
breda ut sig i all sin dekadens, desperation<br />
och där Cave numera svirar omkring i smoking<br />
rufflar Lane i postpunktrasor. Väldigt<br />
otidsenligt, men ack så fantastiskt – mer svett<br />
och blod. En sådan klyscha som att det är<br />
äkta, känns plötsligt allerstädes närvarande.<br />
Att hon sedan lyckas sparka liv i låtlik som<br />
Home is Where the Hatred is och I Hate<br />
Myself kan inte annat än ges stående ovationer.<br />
Det får förresten hela plattan, i timmar.<br />
Fredrik Eriksson<br />
MERCURY REV<br />
”All Is Dream”<br />
V2<br />
Att åstadkomma ett mästerverk är både en<br />
välsignelse och en förbannelse. Förbannelse<br />
därför att allt man gör därefter kommer att<br />
mätas och vägas mot storverket. Mercury<br />
Revs mästerverk heter Deserter’s Songs.<br />
Egentligen är All Is Dream en rätt bra<br />
skiva. Problemet är att gruppen inte tagit ett<br />
tillräckligt långt steg bort från Deserter’s<br />
Songs. Stråkarna finns där, med förklaringen<br />
att de ville fullfölja Jack Nitzsches intentioner.<br />
Legenden Nitzsche, som bland annat arbetat<br />
med Neil Young, ville arrangera All Is Dream,<br />
men gick bort innan skivan var färdig. Fin<br />
gest, men konstnärligt inte helt lyckat. All Is<br />
Dream känns lika rikt texturerad och fint<br />
utmejslad som föregångaren. Hade Deserter’s<br />
Songs inte funnits, hade All Is Dream varit en<br />
större triumf. Som det är nu kommer den,<br />
trots sina små förtjänster, alltid få leva i<br />
skuggan av ett magnum opus.<br />
Peter Sjöblom<br />
MESHUGGAH<br />
”Rare Trax”<br />
Nuclear Blast/MNW<br />
Jag trodde aldrig den dagen skulle komma<br />
när jag är tvungen att tycka illa om ett band<br />
som Meshuggah. Inte bara illa utan även<br />
känna besvikelse. Ett briljant band som<br />
Meshuggah bör inte släppa ifrån sig något<br />
dylikt. Personligen är jag inte det minsta<br />
intresserad av att höra kassa demoinspelningar<br />
från tidigt 90-tal. Jag vill höra nya välproducerade<br />
låtar där Jens Kidman sjunger på<br />
riktigt. Jag vill höra Tomas Haake spela trummor<br />
med kirurgisk precision. Frederick<br />
Thordendal ska spela helt flippade gitarrsolon<br />
som får nackhåren att resa sig. Jag hoppas<br />
vid gud att detta är en sista platta på det<br />
kontrakt man har med Nuclear Blast. Det<br />
enda jag kan säga om Rare Trax är ett stort<br />
varför?<br />
Per Lundberg G.B.<br />
MISSISSIPPI SLUDGE<br />
”Biscuits & Slavery”<br />
Record Heaven/MNW<br />
Yeahh, coolt omslag: överviktig man i snickarbyxor<br />
med bar överkropp och sydstatsflaggan<br />
bunden runt halsen, hagelgeväret i handen<br />
samt patronbältet runt midjan, poserar i<br />
öknen på skrotad grävmaskin. Okej, gyttjerock<br />
(sludge)! Med Lynyrd Skynyrd, Blackfoot,<br />
Black Crowes och även en smula ZZ Top i<br />
bakhuvudet presterar dessa fräcka pojkar en<br />
mer uppdaterad och metallisk version av<br />
dagens sydstadsrock, typ Zakk Wyldes Pride<br />
& Glory. Efter några vändor i spelaren hörs<br />
det att gruppen saknar en mer varierad sångare,<br />
större låtutbud och erfarenhet för att få<br />
till det riktiga sydstatsgunget. Men ändå är<br />
soundet ganska charmigt med gitarristen Jeff<br />
Mohrs vildsvinsbökande riff och tillbakalutade<br />
flumstil. När sen Black Crowes-osande<br />
Somethin’ Gotta Give är en trevlig bekantskap<br />
kommer den passa fint i CD-hyllan.<br />
Thomas Olsson<br />
N*E*R*D<br />
”In Search of…”<br />
Virgin<br />
Superheta producentduon The Neptunes,<br />
bestående av Pharrell Williams och Chad<br />
Hugo, har istället för att bara prodda Kelis,<br />
Backstreet Boys, Jay-Z, Janet och No Doubt<br />
nu även gjort musik i eget namn som bandet<br />
N*E*R*D. Och In Search of… är en flummig,<br />
porrig och knasigt cool platta som blandar<br />
hiphop, r’n’b och psykedelia till en oemotståndlig<br />
anrättning. Samtidigt framstår de<br />
omväxlande som svarta motsvarigheter till<br />
Beavis & Butt-head (som i videohiten<br />
Lapdance) och känsliga familjeförsörjare<br />
(Provider) vilket gör upplevelsen än mer<br />
udda. Killarnas musikaliska influenser följer<br />
inte heller standardmallen; AC/DC, Stevie<br />
Wonder, Steely Dan, Donny Hathaway och<br />
Queen är kungarna – så hur skulle någon<br />
kunna ogilla detta?<br />
In Search of… håller dessutom över en<br />
litet längre period. De första uppspelningarna<br />
känns urfräscha men efter det tar plattan<br />
fart på riktigt. Funkgunget i Things Are<br />
Getting Better får mig att drömma om att<br />
A Tribe Called Quest nån gång borde visat en<br />
litet hårdare sida. Brain är en minimalistisk<br />
electropärla, Truth Or Dare med Kelis och<br />
Terrar är en benhård låt med mycket självförtroende<br />
medan Run to the Sun andas klassisk<br />
soul omstöpt i 2000-tals-dräkt. Känslan är<br />
just att killarna är totalmoderna. Allt låter<br />
så… spännande. Stay Together är ett musikaliskt<br />
bygge bestående av ett litet antal<br />
enkla byggstenar, men när de fogas ihop blir<br />
resultatet nytt och kanonsvängigt. Dessutom<br />
är killarna roliga. Blir svårt för någon annan<br />
att överträffa detta utan The Neptunes hjälp.<br />
Gary Andersson<br />
NEUROSIS<br />
”A Sun That Never Sets”<br />
Relapse/MNW<br />
Steve Von Till och hans Neurosis har på sitt<br />
sjunde album samarbetat med Steve Albini,<br />
som är känd för sin nakna, mustiga och<br />
naturliga ljudbild. Ett samarbete som gynnat<br />
bandet. Hardcoretendenserna har till viss del<br />
fått stryka på foten och doom metal-atmosfärerna<br />
är inte lika svulstiga som tidigare, men<br />
all frustration, ondska och helvetiska seghet<br />
som hela tiden funnits i deras musik framhävs<br />
ännu tydligare än tidigare. Dessutom fortsätter<br />
bandet experimentera i sitt låtskrivande, och<br />
numer är de riktigt bra på att arrangera ihop<br />
låtarna. Gränsen mellan kärvheten i de lugnare<br />
partierna och hotfullheten när de exploderar<br />
är luddigare än någonsin. Enhetligt och<br />
snyggt är det första intrycket från A Sun<br />
That Never Sets – och det består. Neurosis är<br />
därmed inte bara unika i sin stil, de är helt<br />
grymma!<br />
Pigge Larsson<br />
NEW ORDER<br />
”Get Ready”<br />
Warner<br />
Jag blev tårögd när jag hörde singeln Crystal.<br />
Blev helt enkelt så glad att New Order har<br />
hittat tillbaka. New Order låter som de ska.<br />
Äntligen, det tog tretton år. Meningslösheter<br />
som Electronic och Monaco vill man helst<br />
glömma. På Get Ready imponerar Crystal,<br />
Primitive Notion och Miles an Hour mest.<br />
Det är popmusik alldeles unik just för New<br />
Order. Det finns faktiskt inget annat band som<br />
kan låta just så här. Det finns heller ingen<br />
annan som spelar bas som Peter Hook.<br />
Vanligtvis, och när det är som bäst, styr han<br />
låtarna med sina melodiskt attackerande<br />
slingor. Överhuvudtaget gillar jag attacken<br />
som går igenom hela albumet. Steve Morris<br />
bankar på i värsta Joy Division-stil och<br />
Bernard Sumner låter som han menar vartenda<br />
ord han sjunger. En nästan punkig energi<br />
som vi inte hört från dem sedan 1985 års<br />
Low Life. Ett nära nog perfekt pop-, men<br />
allra mest New Order-album. Man blir glad.<br />
Jonas Elgemark<br />
HEATHER NOVA<br />
”South”<br />
V2<br />
Heather Nova är en av mina absoluta favoritartister.Trots<br />
att hon egentligen inte gjort<br />
något riktigt bra sedan 1994 med fantastiska<br />
Oyster. Men har man en gång skrivit låtar<br />
som Doubled Up och Maybe An Angel är<br />
man ett geni för alltid.<br />
Även om Heathers senaste skiva Siren var<br />
ganska trist visste jag bättre och fortsatte<br />
vänta på den Oyster II som skulle komma<br />
förr eller senare. Så det var med stor förväntan<br />
och en aning nervositet jag la South i<br />
spelaren. Och nej – ingen Oyster II. Men så<br />
snart man accepterat detta hör man att<br />
Heather Nova hittat rätt spår igen, eller snarare<br />
gått vidare. Rösten, ja Rösten, står fortfarande<br />
i centrum och låtarna är lekfullt<br />
vackra och stämningsfulla. Heather Nova har
Change language