Jazzbladet nr 2/09 - Classic Jazz Göteborg

1
JazzblaDet
2/2009 årgång 31
Två New Orleans-legender: nyligen bortgångne
Grav-Olle t v (se sid 22) och en fortfarande
ung och oförstörd Anders Linde t h

2
Ö’a 5 juni
Gubbar på ljugarbänken
Pax- den okrönte dragspelskungen
Vad tittar Jan på- My Blue Heaven?

Redaktörens spalt
Värmen söker, som det heter.
Som tur är har jag ett kontor på
stan med utmärkt luftkonditionering
att fly till - hemma var
det 32 grader inomhus redan vid
10-tiden.
Sommaren har ju börjat med
besked, och med den Classic
Jazz Göteborgs sommaraktiviteter.
Många frågar om Långedrag;
till vår egen och många
andras besvikelse ser det inte
ut som om det blir något i år.
Tyvärr!! Bristande finansiering
från Älvsborgs och Tynnereds
stadsdelsnämnder och ett
påfallande ointresse från den
nye krögaren på Seglarkrogen
(GKSS-huset) har satt käppar i
hjulet den här gången.
Trevligare då att konstatera att
våra samararrangemang med
Kulturförvaltningen på Slottsskogsteatern
(vid Björngårdsvillan)
har börjat bra - Öckerö
Storband hade storpublik i tisdags.
En underbar kväll med go
musik och ett fantastiskt sommarväder.
Vi hoppas på en god
fortsättning . Det kan noteras
att det i år går alldeles utmärkt
att få en öl, ett glas vin och
smårätter på serveringen.
Jazzbladet ber att få önska en
Swinging Summer!
Bosse Alftenius
3
JazzblaDet
Organ för
Föreningen Classic Jazz
Göteborg
Redaktör och ansv utg:
Bosse Alftenius
Hovås Enebacke 7
436 58 Hovås
tel 0708 - 881623
e-post:
jazzbladet@classicjazzgoteborg.se
Du är välkommen med bidrag till
Jazzbladet! Material (helst i elektronisk
form) bör vara red. tillhanda
före 090915
BLI MEDLEM, STÖD VÅR
MUSIK!
Årsavgift:
Senior: 200:-
Junior (under 30 år) 30:-
Pg 91 60 23 - 5
Classic Jazz Göteborg
Ange namn, adress, epost
och om du spelar något
instrument!
Tryckt hos:
Boab Tryckeri AB
Box 58, 471 21 Skärhamn

Återblicken
Bert Slättung presenterar glimtar
ur Jazzbladet för
5 år sedan
Min morbror lyssna jämt på jazz
längs sjövägar vi for, / hans tändkulemaskin
höll takt med Lester
Youngs tenor. / Vi gick längs Sveriges
östra kust i styva fyra knop /
och jazzsynkoper blandades med
sillgrisslornas rop. (Radiomannen
m m Anders Wällheds 10-strofiga
dikt ”Min morbror han var skutkapten”,
publicerad ”med författarens
vänliga tillstånd”)
10 år sedan
Man måste spela trummor, inte
slå. Är man lyhörd så kommer
feelingen automatiskt. Många
tycker att trummor bara skramlar
och för ett ”jävla oväsen”. Det
behöver inte vara så. En trumslagare
har ett mycket stort ansvar
i bandet och får inte undantas. …
Att spela jazzmusik utan trummor
är inte bara tomt utan saknar den
så viktiga pulsen som jazzmusik
ska ha. (Trumslagaren Hasse
Skoog i en artikel under rubriken
”Mitt instrument”)
15 år sedan
Jag tror det var lördagen den 15
februari. …Vi kom dit i god tid. …
Vi gick runt det jättelika huset och
hittade till slut en öppen dörr. …
4
Vi tände upp, ställde upp mikrofoner
och högtalare och beredde
oss på att vänta – som det ju
brukar vara när man spelar efter
en bra middag. Tiden gick och
våra historier började sina. … Till
slut hittade den nu inte längre så
yrvakne vaktmästaren en bokningsliggare
på fester. Jodå, nog
skulle det bli fest här, men inte
lördagen den 15 februari utan
lördagen den 15 mars. … Vi …
enades om att inte åka hem direkt
utan låtsas som om kvällen förflutit
enligt programmet. (Pianisten
Bo Löfgren under rubriken ”Stunder
att minnas”)
20 år sedan
Tja, jag minns en gång när Lu
Watters blev utless på allt det
där snacket om kornettens mer
själfulla ton gentemot den hårda
trumpeten. Han gick in i ett annat
rum och spelade både kornett och
trumpet för en samling romantiker.
Och ingen kunde höra skillnaden!
(Citat från trombonisten Turk
Murphy)

25 år sedan
Solröd pelargonia i motljus
i mitt sommarfönster.
Kvällssol efter dagens regn.
Högsommarns dofter
tränger in genom den öppna
rutan.
Wild Bill Davisons kornett
hörs ur kassettspelaren.
Ett glas Valpolicella
halvfullt vid min sida.
If I had you
spelar kornetten
och kontrabasen…
kan det va Jack Lesberg?
Måsarna över huset
faller in i ensemblen.
(Utdrag ur dikten ”Sommarbild”
av saxofonisten och konstnären
Becke Hinnerson)
30 år sedan
Genom ett oursäktligt misstag
kom Carnegie Jazzband inte med i
förra numrets statistik över medelåldern
i de olika orkestrarna.
Rättelse följer: Medelåldern i
Carnegie är 35 år, dvs den ligger
precis på medelåldern för samtliga
orkestermedlemmar i föreningen.
Mer statistik. Bland föreningens
orkestermedlemmar finns 13
trumpetare, 14 rörblåsare, 12
trombonister, 8 pianister, 14 banjoister/gitarrister,
12 basister, 3
tubaister och 12 trumslagare. (Ur
rörblåsaren Johnny Korners spalt
”Johnnys Korner”)
5
Visdomsord från
Vrångö av
Ordförande Mysto
Bäste jazzdiggare.
Det har blivit sommar och ute
blåser sommarvind och inne
spelar William Lind. Eller rättare
sagt-det gör han inte alls.
Alla dom gamla gudarna är snart
borta. Snart måste vi som spelar
försöka bära jazztraditionen
vidare på våra egna händer.
Ni som lyssnar och inte (slipper)
spelar kan ju egentligen bara
lyssna på era gamla söndergnagda
skivor eller gå med i föreningen
Classic jazz i Göteborg.
Då kan man ju faktiskt råka ut
för något bra att lyssna på utan
att man i förväg vet vad det är
fråga om.
Personligen skall jag när denna
tidning kommer i tryck redan ha
spelat med en sjungande tjej
som jag inte vet ett dj-a dugg
om. Hon heter Madeleine Frey
och är någonstans från Onsala.
Redan per telefon förstår man
att hon kan mer om musik än
jag själv trots att hon är yngre
än ens egna barn! Skall bli kul
att se verkligheten i vitögat.

I övrigt torkar jag pannan och
håller mig i skuggan. I hamnen
där jag bor kommeri ”båtflyktingar”
i hundratal för att uppleva
den vackra naturen här på ör.
Och jag förstår dem.
I min trädgård har jag näktergalar,
måsar, starar och någon dj-a
typ som låter som Sony/Eriksson
mobiltelefon.
I Göteborg konkurrerar vi med
allt som går att konkurrera med.
Vad sägs om Madonna samtidigt
som Göteborgs Jazzfestival. Det
förefaller som att Göteborg helt
klart har fallit offer för en slags
hysterisk överexploatering av
events. Här är det någon slags
bygdegårdstävling mellan Stockholm
och Göteborg om allsång.
Detta leder till att de ynka få
musikjournalister som finns i stan
(och som inte vet att jazz existerar)
skriver om detta och då är
det ju Lotta som gäller.
Jag försökte i höstas ge information
till GP om att en av jazzmusikens
största musiker skulle
gästa stan och fick då besked
om att det fanns en ”lista” för
journalisterna över vilka events
de skulle bevaka.Tro inte att Bob
Wilber och Lars Erstrand fanns
bland dessa!
6
Så mitt tips inför året som
kommer – säg upp prenumerationen
av GP. Tidningen är numera
ett hysteriskt och krampaktigt
försök att få ungdomar som
fortfarande bor hos sina föräldrar
(som betalar prenumerationen)
att läsa det som står mellan
annonserna.
Vill ni i stället veta vad som är på
G i nöjesvärlden - gå med i Classic
jazz i Göteborg och skit i vad
som händer i världen.
Årsavgiften i Classic Jazz i Göteborg
är ungefär en tiondel av
Göteborgspostens men innehåller
det vi egentligen är intresserade
av – nämligen ”siskejazzens
utbredning i Göteborgsområdet.
Förtjänst 1.800 om året. Det ni!
I nådens år 2009-06-25
Mysto

7
Förhandsbokning
Tradjazzen i Göteborg!!
”Mozart är död, och Beethoven
är död, och själv känner jag mig
ganska krasslig.” Ja, det är ju så
att vi som blir lite mer motvilligt
äldre än de som ännu bara
är unga, men ändå motvilligt blir
precis lika mycket äldre för varje
år som går, börjar samla ihop
våra pressklipp, foton, inspelningar,
videos och allt annat vi
har i gömmorna för att på något
sätt dokumentera det lilla vi i
vårt hörn av världen har bidragit
med till jazzmusiken.
Ett berömvärt arbete i detta
avseende har utförts och slutförs
i detta nu av vår käre vän
pianisten och tradjazzhistorikern
Ingemar Wågerman som
på ett beundransvärt sätt lyckat
samla ihop det mesta som hänt
i den klassiska jazzen i Göteborg
under de senaste ca fem decennierna.
Vilket jobb, vilken noggrann
research, vilket lysande
arbete! Man bugar och bockar!
Tyvärr har ingen förläggare visat
sig intresserad. Helt klart blir det
nödvändigt att teckna (bindande)
förhandsbeställningar, och man
får nog räkna med ett pris på
350 kr.
Ett smakprov från boken finns på
nästa och följande sidor.
Jag vill därför uppmana ALLA
(”period!”) att redan nu kontakta
Ingemar och boka ett förhandsexemplar
av hans kommande bok
om tradjazzen i Göteborg, så att
den kan publiceras under värdiga
former och författaren själv
kan få ett skäligt arvode för allt
det briljanta arbete han lagt ner.
Dessutom tycker jag att Ingemar
vore en värdig kandidat vid Classic
Jazz Göteborgs nästa stipendieutdelning.
Hugade köpare kan (helst) skicka
mail till jazzhistoria@gmail.om
eller kontakta Ingemar på adress
Prästgårdsängen 17, 412 71
GÖTEBORG,
eller ringa 031-404798 (sommar
031-965338).
Johnny Korner

Vad menas med traditionell jazz
eller tradjazz? Den frågan har
ställts otaliga gånger och är inte
enkel att besvara - det finns olika
tolkningar. Ofta begränsar man
traditionell jazz till "revivaljazzen"
omkring 1940 och framåt, då man
försökte återskapa jazzen från
1920-30-talet. I allmänhet räknas
inte swing och storbandsjazz till
traditionell jazz. (Det kan nämnas
att tidskriften Jazzbladet från
början hade undertiteln "Tidskrift
för swing och tradjazz").
En viktig ingrediens i jazzmusik
i allmänhet och traditionell jazz i
synnerhet är betoningen på vissa
taktslag. Det är ett känt faktum
att västerlänningar tenderar att
betona första och tredje taktslaget;
de flesta jazzmusiker har väl
upplevt hur en entusiastisk publik
sitter och klappar i vad vi betraktar
som baktakt…
Den franske, tämligen kontroversielle
jazzkritikern och författaren
Hugues Panassié beskriver detta
fenomen i ett tänkt samtal mellan
en expert och en lekman:
8
Ingemar Wågerman: Vad är traditionell/klassisk
jazz?
Experten: Du vet att jazzen är en musik
som grundar sig på fyrtakten. I den
musik som du är van vid, är det de tunga
taktslagen som betonas, d.v.s. det första
och tredje slaget i takten. När vi frans-
män lyssnar till något av vår egen musik,
markerar vi instinktivt första och tredje
taktslaget genom en rörelse med huvudet
eller med foten eller handen. Hör själv.
(Experten visslar "Valentine" och lekman-
nen markerar alldeles omedvetet första
och tredje taktslaget.) Där ser du! I jazz-
musiken är det precis tvärtom: det är de
lätta taktslagen som betonas, andra och
fjärde taktslaget i varje takt.
(Hugues Panassié: Jazzmusik och Swing,
s. 19ff)
Därefter försöker experten få
lekmannen att klappa i rätt takt,
dock utan att lyckas.
Den amerikanske jazzskribenten
Dave Robinson (Traditional Jazz
Educators Network) gav 1996
en fyllig definition av "Traditional
Jazz" i "A Traditional Jazz Style
Guide" (http://www.prjc.org/tjen/
styleguide.htm ).

Han ställer upp följande kriterier:
1.Blåsinstrumenten spelar polyfoniskt
2.Lätt igenkännbara ackordmönster,
harmonik och frasering:
"Pre-bop", d.v.s. före bebop-revolutionen.
3.2/4 eller 4/4 takt. (Här skiljer
sig min uppfattning från Robinsons!
Valser var ofta förekommande
i New Orleans-jazz!)
4.Besättningen: I allmänhet trumpet/kornett,
klarinett/sopransax,
trombon, ev. annan sax, banjo/
gitarr och/eller piano, tuba/
strängbas/bassax, trummor/washboard.
Robinson ger också exempel på
olika genrer inom den traditionella
jazzen, något som många
jazzkritiker numera förkastar som
förlegat och oviktigt eller t.o.m.
skadligt. Han menar dock att ju
bättre man kan förstå hur en
jazzstil är uppbyggd och fungerar,
desto större möjligheter har
man att uppskatta den. Det finns
därför anledning att nämna dessa
genrer (Robinson ger detaljerade
beskrivningar av särdragen och
ytterligare exempel på utövare
och inspelningar). Uppställningen
kan naturligtvis diskuteras - det
finns andra skribenter som ställer
upp andra kriterier.
9
1.New Orleans Brass band style:
Tidiga brassband med marscher,
dirges och spirituals på repertoaren.
Inspelningar från revivalperioden
med Bunk's Brass Band,
Eureka Brass Band m.fl…
2.Classic New Orleans style
(Downtown style): King Oliver,
Armstrongs Hot Five, Jelly Roll
Morton m.fl.
3.New Orleans Revival style
(Uptown style): Bunk Johnson,
George Lewis, Kid Ory, senare Kid
Thomas, Preservation Hall Jazz
Band m.fl. Denna "återuppväckta"
stil speglar en närmast bortglömd
stil från 1920-30-talet med Louis
Dumaines Jazzola Eight och Sam
Morgans band från 1927 som
exempel.
4.Early Dixieland style: Original
Dixieland Jazz Band, Louisiana
Five m.fl. Ofta arrangerad musik
med många breaks och mest
ensemblespel.
5.New York style: Bix Beiderbecke,
Red Nichols, Miff Mole...
"Polerad" musik, ofta med intrikata
arrangemang.
6.Early Chicago style: McKenzie,
Wingy Manone…

7.Chicago style: Eddie Condon,
Muggsy Spanier, Bobby Hackett
m.fl. Ursprunget till "Dixieland"
med ensemblechorus + flera
solon.
8.Swing style: Bob Crosby, Fats
Waller…
9.Mainstream style: Red Allen,
Ruby Braff…
10.San Francisco style: Lu Watters,
Turk Murphy… Försök att
återskapa Morton- Oliver- Armstrong-stilen.
Ibland dubbelkornett,
mestadels tuba.
11.European "Trad" style: Dutch
Swing College, Chris Barber… En
mer "polerad" variant av New
Orleans Revival-jazzen.
Robinson nämner också den
"kommersiella" traditionella jazzen
där han bl.a. tar Louis Armstrongs
All Stars som exempel. Exempel
på "perifera" stilar är också skiffle,
jug bands, ragtime, blues och
boogie-woogie.
Den dominerande populärmusiken
under sent 20-tal och tidigt 30-tal
kallas ofta för Hot Dance Music.
Den kan sägas vara en föregångare
till storbandsswingen under
senare delen av 30-talet.
Om denna musik skall kallas jazz
är en tvistefråga. Samma problem
gäller de inspelningar som föregick
den ”första” jazzinspelningen
med Original Dixieland Jazz Band
1917: Wilbur Sweatman, Jim
10
Europe och flera andra gjorde
ännu tidigare inspelningar, men de
har inte betraktats som ”jazz”.
Göran Nylöf, som nämner den
första jazzskivan med Original
Dixieland Jazz Band, hävdar i
Kampen om jazzen att beteckningen
"Dixieland" ända fram till
mitten av 1930-talet bara var en
geografisk bestämning:
"Jazz" står där för en musikalisk
genrebestämning, medan "Dixieland"
på den tiden betecknade
orkesterns regionala ursprung.
Senare blev dixieland också en
genrebeteckning för vit traditionell
jazz. Men termen dixieland har
också haft en annan betydelse.
Bland många svenskar har den
likställts med traditionell jazz i allmänhet
och således även betecknat
den svarta New Orleansjazzen.
Just skillnaden mellan New
Orleansjazz och dixieland har ofta
diskuterats. Generellt kan sägas
att den svarta New Orleansjazzen
ofta (men långtifrån alltid) har
mer ensemblespel, färre soloinsatser
och arrangemang. Trumslagaren
spelar ofta virvlar och har
ingen hi-hat-cymbal.

Numera är det faktiskt mest
vita (européer) som spelar New
Orleans Revival. Den vita dixielandjazzen
förknippas ibland med
speciella scenkläder som halmhattar
och randiga västar. Belackarna
hävdar att dixieland är mer kommersiell
och utåtriktad än New
Orleansjazzen, o.s.v. Det är svårt
att dra skarpa gränser mellan
stilarterna.
Ola Pålsson inleder sin genomgång
av den svenska traditionella
jazzen så här i Orkesterjournalen
2009:1:
”Först vill jag säga att vi spelar
inte dixieland, och så spelar vår
klarinettist Anders Hässler på en
Albert-klarinett”
Det var magiska ord, en stolt programförklaring
av sousafonisten
Bengt ”Bim” Ingelstam i en orkestertävling
1959. (---) Året därpå
var den traditionella klassen vid
läroverkens tävlingar uppdelade i
dixieland och New Orleans. (---)
Om klarinettisten imiterade
George Lewis och kornettisten försökte
spela lika själfullt som Bunk
Johnson (vilket var svårt) fick det
ju inte heta dixieland.
Det lirade man ju på Östermalm.
Sådant ältas ännu. (---) Några
säger tradjazz, andra gladjazz
eller klassisk jazz. I Amerika bryr
man sig inte. Dixieland är heltäckande.
11
Faktum är dock att i det i Amerika
finns ett mycket begränsat
intresse för just New Orleans
Revivaljazz!
De mest entusiastiska New
Orleansmusikerna och -kännarna
betonar mer sambandet med ”root
music”, inte nödvändigtvis jazz
utan mer folkmusik i allmänhet.
Termen "tradjazz" förklaras av
Jens Lindgren i When the Saints…,
boken om tradjazzen i Stockholm:
En allt vanligare term är "trad".
Ordet användes i USA under
femtiotalet för att markera skillnaden
mellan den moderna och den
traditionella jazzen, "mods" och
"trads". Den längre formen "traditional
jazz" myntades f.ö. av Turk
Murphy, och är väl idag det vanligaste
samlingsbegreppet och den
term som musikerna själva mest
använder.
I mitten av femtiotalet fick ordet
trad en speciell betydelse som en
beteckning på en särskilt kommersiell
och förenklad form av
"revivaljazz" i Storbritannien.
I Chris Barbers och Acker Bilks
kölvatten följde många band som
använde sig av samma formula:
man jazzade upp populärmelodier
och marknadsförde musiken på
samma sätt som samtidens popmusik.

Under en kort period, den s.k.
"tradvågen", kunde jazzband till
och med ta sig in på topplistor i
konkurrens med andra tonårsidoler.
Fenomenet ebbade ut efter
några år.
Enligt Nationalencyklopedins
ordbok finns termen tradjazz
första gången belagd i Sverige
1964.
Det bör påpekas att "Swing style"
i Robinsons uppställning inte är
liktydigt med den swingmusik som
har Benny Goodman som främsta
exponent. Den musiken var den
gängse dansmusiken efter 1935
och en bit in på 40-talet. Så här
beskrivs swing av Bruér-Nyquist i
texthäftet till Svensk Jazzhistoria
vol 3, s.1:
Från början var ordet "swing" de
amerikanska jazzmusikernas sätt
att beskriva en musikalisk känsla,
när det "svängde" om musiken,
en egentligen ganska subtil och
mångtydig musikterm. Men under
andra hälften av 1930-talet blev
ordet alltmer en kommersiell
klyscha för att beskriva en driven,
ibland virtuos musik i mediumtempo
eller ofta snabbare.
12
Leif Anderson ger ett exakt datum
för swingens födelse i Jazzrevy
s.56:
Den 21 augusti 1935 hade Benny
Goodman sin bejublade premiär
på Palomar Ballroom i Los Angeles
och upplevde där den stora
vändpunkt som gjorde honom
till mannen som symboliserade
SWING i det allmänna publikmedvetandet.
--------------------------------------
Denna artikel kommer att ingå
som ett av inledningskapitlen i
min planerade bok om den traditionella
jazzen i Göteborg!
Ingemar Wågerman
jazzhistoria@gmail.com
031-404798

Vibrafonisten och swingmästaren
Lars Erstrand har avlidit efter
en längre tids sjukdom. Lars har
sedan slutet av 60-talet hört till
de stora profilerna inom svensk
jazz. Han hann också med att
bli etablerad och berömd på den
internationella jazzscenen.
Vi göteborgare fick ju chansen
att höra en av sjukdom märkt
Lars tillsammans med Bob Wilber
och Swing Brothers i höstas vid
en bejublad swingkonsert. Av
sjukdomen märktes dock ingenting
i Erstrands spel – han t o m
överglänste den mer namnkunnige
Wilber.
Så sent som i början av februari
gjorde han framträdanden med
Swedish Swing Society, gruppen
som startades i slutet av 1980talet
som Swedish Swing Quartet
med klarinettisten och Lars
mångårige spelpartner Ove Lind.
När Ove gick bort 1991 ersattes
han av Antti Sarpila och gruppnamnet
blev istället Swedish
Swing Society.
13
Lars Erstrand död
Den Benny Goodmaninspirerade
musiken bevarades dock under alla
år. Lars höll också igång den egna
kvartetten Lars Erstrand Four och
frilansade i många olika sammanhang,
bland annat med pianisten
Kjell Öhman.
Lars gjorde sin skivdebut 1965 och
han kom därefter att göra massor
av inspelningar.
Mycket uppmärksammad i Sverige
och utomlands är utgivningarna
Jazz at the Pawnshop, där han
hörs tillsammans med bland andra
Arne Domnérus och Bengt Hallberg
under några lyckade kvällar på
Stampen i Stockholm.
I början på nittiotalet gavs han
tillfälle att göra en inspelnig tillsammans
med Lionel Hampton. Många
ansåg att Lars där visade att han
kommit ikapp läromästare!
Lars Erstrand avled 11 mars 2009.
Han blev 72 år.
Bosse Alftenius

14
Aktuella föreningsaktiviteter
Jazzkryssningar Frederikshavn (i samarbete med Stena)
9/9 ir Bourbon Dixieland band
14/10 Happy Jazzband
11/11 Gothenburg Swing Society
9 /12 Second Line Jazzband
Slottsskogsteatern (i samarbete med Kulturförvaltningen)
7/7 Corona traditional Jazz band
14/7 Tant Bertas Jazzkapell
21/7 County House Jazzband
28/7 Dizzypline
4 /8 Dixieland Rednecks
Jazzkryssningar Kiel (i samarbete med Stena)
24-25/9 The Novelty Band
29-30/10 Gothenburg Swing Society
26-27/11 Jazzfestival: Swing Brothers
+ Tubasextetten + The Board band
10-11/12 Carnegie med Anna My
Restaurang Kapellet
16/9 Höstpremiär
Aktuell info hittar du på
http://www.classicjazzgoteborg.se/Nyheter.html

Fräsch New
Orleans-jazz av
välkänt
familjeföretag!
Happy Jazz Band har slagit till
igen med en CD ”S’il Vous Plait” -
uppkallad efter en kreolsk låt som
ingår i standardrepertoaren för
många band som bekänner sig till
New Orleans - idiomet.
Jag har alltid haft ett gott öga
(eller snarare öra!) till Happy
Jazz Band och deras fräscha och
svängiga NO-musik, så fjärran
från den trötta pensionärslunk
som är blott alltför vanlig i dessa
sammanhang.
Repertoaren är en välavvägd
blandning av gamla NO-käpphästar
som Yes Lord I’m Crippled och
High Society, 20-talslåtar som
Clarinet Marmalade och Gatemouth
Stomp och nyare material
som sentida Willie Nelson-balladen
Crazy, suveränt tolkad av bandets
chefscrooner Niklas Carlsson.
Niklas, ja. Han är som i så många
andra sammanhang en klart
lysande stjärna även här. Hans
trombonespel här erinrar om såväl
Kid Ory som J C Higginbotham
liksom också om Big Jim Robinson
(om man nu kan tänka sig en Big
Jim som spelar rent!).
15
Den senast tillkomne medlemmen
i bandet, den allestädes närvarande
Peter Hallgren, visar sig vara
ett fint tillskott - inte minst hans
vassa altsax med influenser från
den legendariske Captain John
Handy bidrar till att lyfta blåsartrion.
Bosse Ericssons precisa och sparsmakade
trumpetlead ger en fingervisning
om hur Bunk Johnson lät
när han var i sin krafts dagar.
Motor i det härligt tung-gungiga
kompet är pappa Lennart C, vars
trumspel är både stilriktigt och
hårdsvängande på samma gång
- inte särskilt vanligt bland NOtrumslagare,
som ju kan vara
påfrestande stelbenta!!
Med andra ord, en synnerligen
hörvärd CD. Ring snarast Roger
Malmstedt (0304 - 661972) och
beställ en - du blir inte besviken!!
Bosse Alftenius

16
Halvfransk gästtyckare kommer
igen...
Ulf Albrektsson replikerade i JB
1/2009 en liten del av min artikel i
JB 4/2008 gällande festivalupplägget
i Göteborg. Att ’’planka’’ in på
konserter fick jag lära mig redan
på femtiotalet då min framlidne
äldre bror och namne hyvade
in mig genom fönstret på Katrinelunds
ungdomsgård en kväll när
Landala Red Hot Stompers spelade.
Men denna min första plankning
berodde endast på min mycket
ringa ålder vilken gjorde att jag
helt enkelt ej skulle blivit insläppt.
Men brorsan som spelade kornett
och diggade Jörgen ville absolut
att jag, som just hade fått en
trombon i julklapp, skulle få se
och höra denna goda orkester. Vid
ett senarte tillfälle bjöd oss vår
pappa alias Tarzan (som betalade)
på en fin konsert i Stenhammarsalen
med denna orkester.
Något senare, när min ungdomskamrat
Klas Börjesson som just
börjat spela banjo skutsade mig
på styret på sin trimmade moppe
(pakethållaren var borta) ner till
Louis Armstrongkonserten vid tennishallarna
där Svenska Mässan
nu ligger, plankade vi båda in på
området. Vi gick då in genom
tennisspelinargången, med instrumenten
som tennisracketar på
axeln!
(Trombonetuiet använder jag
sällan numera då jag oftast går
med den avsågade ’’fältluren’’
direkt i näven.) Denna entré
gjorde att vi kom förbi ett fönster i
källarplanet där vi fick se självaste
Louis som satt i bara kalsongerna
och samlade sig före konserten!
Vidare kom vi in bakom scenen
varifrån genom en dörr i plankväggen
och nerför en trappa Louis
och de andra blåsarna kom allteftersom
solonumren utfördes av
deras medmusikanter, samt Wilma
naturligtvis. Vi fick därmed höra
denna underbara musik från komphållet
så att säga. Vi fick även
deras autografer på både papper
och banjoskinn! Louis brydde sig
inte om intäkterna, det viktiga för
honom var att publiken var där.
Dessa episoder m fl kunde med
fördel användas till manuset för
den roliga kortfilm Ulf föreslår.
Men; Ulfs författarförmåga (som
han tidigare visat prov på) använder
han i mer än 85 % av artikelutrymmet
till att tendentiöst
kritisera en gammal kompis rent
personligen. Hans relatering om
’’Det är vad som hände’’ är felaktig!
Därför att: hade Ulf erbjudit
mig en fribiljett till festivalen utan
motprestation att köpa den andra,
så skulle jag naturligtvis tagit den
och inte vänt på klacken!

Vad Ulf såg i mina ögon var helt
enkelt att jag inte gillade hans
deal; ’’du får en om du köper
en’’. Men detta uppenbarliga och
hastiga missförstånd oss emellan
får vi säkert tillfälle att klara upp i
sommar.
Betr det rent konstruktiva så var
jag nyligen i Prag där enormt
mycket ’’gratisjazz’’ spelas av
’’gatuband’’. På den gamla bron
Charles Bridge (det heter väl för
f-n Karlsbron/red anm)har man
i samarbete med myndigheterna
organiserat permanent tre till
fyra spelpass/dag om två timmar
vardera, (d v s 6 à 8 timmars
musik per dag!) som delas mellan
ett antal band. Dessa ’’lägger ut
banjofodralet’’ el likn för kollekt
samt säljer sina CD-plattor. Del av
dessa pengar betalas till staden
som ’’licens’’ för spelplatsen!
Dessa spelningar pågår nästintill
hela året och begränsas alltså
inte till några få festivaldagar/
år! Kanske något att ta efter på
Kungsportsbron eller annan lämpligare
plats?
Efter min debattartikel väntade
jag mig kanske en mera konstruktiv
fortsättning till effektivare
’’Classic Jazz Promotion’’ istället
för personkritik inom vår kamratkrets.
När känslorna blossar
blir det normalt positiva resultat,
precis som när vi spelar, förhoppningsvis...
Klaës Arne Reinhold
17
Ja, grabbar! Kanske dags att
gräva ner stridsyxorna och
enas över ett glas rött av god
årgång nästa gång ni träffas!
(Klaës- Arne får bjuda eftersom
”det var han som började”!)
Pragkonceptet vore något att
ta efter - jag har själv varit på
ort och ställe och njutit av den
högklassiga musiken.
Låt oss vara lite kreativa på
det här området - ju mer vår
musik exponeras för en bredare
(och gärna lite yngre)
publik, desto bättre!
Bosse A

18
St James Infirmary Graveyard
Diggers Goes Gospel igen - utan
tyrckfel denna gång (hoppas jag..)
I förr(förr)förra numret fick vi
veta hur bandet upptäckt ett nytt
forum: kyrkorna! Vi är nu äntligen
framme vid 25:e söndagen efter
trefaldighet.
Samling i god tid vid kyrkan,
många av musikerna med färdtjänst.
Församlingsbladet har
informerat om att "gladjazz ska
utföras av jazziga giganter med
mycket "groove" . När gubbarna
samlas ser dom kanske inte så
glada ut men grooven finns säkert
där.
Vi anpassar oss nu i framställningen
till dagens musikspalter
där klädseln är minst lika viktig
att recensera som musiken - vem
vill vara gammaldags?
Alla gubbarna har sina traditionella,
outslitliga nylonskjortor från
femtiotalet, även om färgen har
avancerat via naturlig oxidation
till off-white. Översta knappen
uppknäppt, vilket ger ett sportigt
och ledigt intryck. Utanpå dom
obligatoriska stage-pullovrarna i
grå ribbstickning som tyvärr döljer
dom roliga hängslena med noter
på .
Dagen till ära har alla sin begravningskostym
med 70-talets vida
byxben. Flera har rollator i matchande
pärlgrå lack med fräckt
modernistiskt gröna handtag. Kort
sagt - en orgie i betagande retromode!
Och Heinz har troget sitt
löfte gömt asatrosmycket under
skjortan.
Menigheten börjar nu samlas,
stammisarna sätter sig längst
fram.
När damerna ser hur "Åskan"
bygger upp sina trummor ser man
tydligt hur de drar ner hörapparaterna
på lägsta nivå.
Heinz träffar sin vana trogen en
kvinnlig bekant som för dagen
sköter orgeln, och de båda för-

svinner upp på orgelläktaren
för att se på inredningen. Efter
en stund hörs konstiga ljud från
orgelns fotpedaler. Heinz kallas
omedelbart ner till sin kontrabas.
"Prov på basakustiken"
räddar kapellmästaren situationen.
Nu börjar kyrkan fyllas på av
utsocknes ansikten i mängd. Det
är orkesterns fanklubb från Sjöhemmet
och Näst Sista Hvilan-
hemmet. Det blir trafikstockning
utanför av all färdtjänst, och en
och annan nyfiken dräller in för
att se vad pågår, och blir kvar.
Prästen hälsar alla välkomna,
"även vilsekomna får" och
meddelar att hur mycket man
än gillar musiken så är applåder
förbjudna i hans kyrka.
Damerna från Sjöhemmet som
klarat av både två och tre karlar
i sitt liv ser inte riktigt ut som
om de tänker låta någon som
kunde vara deras barnbarn
bestämma över sig. Vi får väl
se!
Bandet kommer så sakta på
plats, och "Lillfingret", "Fingers"
pensionerade son har tagit plats
som hjälptrummis där "Åskan"
inte når fram.
När det är bandets tur spelar
dom sin signatur: St. James
Infirmary, men i F-dur istället
för moll, för att litet mildra textens
feel-bad karaktär.
19
Under nattvarden kan hedningen
Heinz inte hålla tyst utan viskar:"
Om vi inte får mer att äta och
dricka än det där i pausen så
skulle jag köpt en korv ... " Han
tystas ner med löfte om kyrksmörgåsar
efter spelningen med
ost och skinka och kanske en paprikaskiva
på.
När det är bandets tur mottas
både "Just a Closer Walk" och
"When the Saints" med entusiasm
även om ingen vågar trotsa applådförbudet.
Men det är ju inte
förbjudet att sjunga med, vilket
damerna från Sjöhemmet gjort
förr. Dom ekar så fint efter "Fingers"
försång med betydligt större
engagemang än i psalmsången.
"Fingers" har vid det här laget
dragit av sig både kavaj och
stage-pullover (och blottat dom
roliga hängslena med noter på)
och leder sången med hela kroppen
som vore det ett Maranatamöte.
Den riktiga fullträffen kommer när
han i inspirationen fyrar av två
korus scatsång i Louis-anda. Det
går som en våg genom de främsta
raderna. Alla skruvar upp sina
hörapparater, och man hör kommentarer
som "han talar i tungor",
"en tungomålstalare", nästan som
i ungdomens frikyrka, det var i
alla fall fart då" ...
Efter detta kraftprov trotsar
damerna från Sjöhemmet applådförbudet
och stampar och tjoar
på det mest okristliga sätt. De får
också med sig de lokala församlings
borna i detta auktoritetstrots.

Trumpetaren Erik får framträda i
sin egen översättning av "Rocking
Chair" som han härmed generöst
erbjuder våra kära läsare att
framföra utan STIM-ersättning:
Tack för min rollator
då går jag trygg
på hårda gator
den stöder min rygg
Förr satt jag mest stilla
och kom ingenstans
jag gick ju så illa
och hade ju så dålig balans
Nu rullar jag stadigt
varthän jag än vill
och blir det för tradigt
folk hjälper om jag säger till
ja, rollatorn är toppen
med den mår jag bra
och trivs med livet varje dag.
Fan-klubben kan texten och
mimar med. Ska man framföra
litet kritik, så kanske "Fingers" är
litet väl generös med sitt "Halleluja".
Som det nu är kunde
prästen och de andra officianterna
knappt hämta andan innan han
var där med sitt "Halleluja"
Som tur var skar det sig sällan
riktigt illa. (Det är väl bara prästen
och Fingers som vet vad det
betyder)
En roande episod var när kollekthåven
passerade banjoisten
"Laggen", som ser dåligt och
trodde att det var kyrkans eleganta
och diskreta sätt att betala
gaget.
20
Ingen hade dock hjärta att kräva
tillbaka den lilla sedelbunt han
stoppade på sig. När det är dags
för att avsluta dagens ritual har
publiken inte fått nog. Dom som
kan stå gör det, de andra bankar
med sina rollatorer.
Fanklubben vrålar "Diggers , diggers,
diggers, och det blir förstås
ett extranummer med "Jesus,
That's my Baby". Nu går "Åskan"
vid trummorna loss i ett bejublat
trumsolo som främst utförs på två
träsnidade medeltida martyrer så
att maskmjölet står som ett moln
omkring. Kyrkvaktmästaren ser
orolig ut, men dom har sett värre
plågor och överlever.
Överlever gör också musikerna
som verkligen gjort skäl för "gladjazz".
Så roligt har dom inte haft
på länge. Särskilt åt Heinz besök
på orgelläktaren. Det kommer han
att få äta upp vid den årliga repetitionen.
Innan gubbarna skiljs åt
kommer frågan om "groove" upp.
Tre anser att det blev det och tre
är emot- så: vem vet?
Kanske återkommer vi till dessa
perenna gubbar som hellre dör än
slutar spela sin musik .Tradjazzen
är odödlig, så länge det finns
strängar på banjon!

Leifs skivtips 2/09
Detta skivtips blir liksom det föregående
en blandning av LP:n som
dykt upp i samband med flytten
samt gamla och nyanskaffade CDskivor.
Den första rekommendationen
gäller en dubbel-CD med Julian
”Cannonball” Adderley (1928-75)
från 1956-58 där bl a hans bror
Nat och Junior Mance medverkar.
Skivorna heter båda ”Cannonball
Adderley, Sophisticared Swing:
the EmArcy small-group sessions”.
Märket är Verve och båda skivorna
har beteckningen 528 408-2.
En intressant LP med Dave Brubeck
(1920-) dök upp vid flytten
nämligen ”Blues Roots, The Dave
Brubeck Trio Featuring Gerry Mulligan”
CBS S 6517.
Jag fann också två LP med Dutch
Swing College Band, en från 1972
med gästartisten Teddy Wilson
på EMI/Parlophone PCS 7164
och”digital dutch” från 1982 på
Philips 6423 545.
En i mitt tycke från den tiden,
1951/52, lite annorlunda CD med
Duke Ellington (1899-1974) är
”Ellington Uptown” innehållande
bl a ”The Mooche” och ”Perdido”.
Skivmärke CBS 460830 2.
Red Garland (1923-84) har
alltid tillhört mina favoritpianister.
Denna ”samlings”-CD från
1957-61 heter ”Red Garland Quin-
21
tets featuring John Coltrane” där
även trumpetaren Donald Byrd
medverkar i flera nummer. Finns
på Prestige PRCD-5702-2,
Lionel Hampton (1908-2003) har
för många varit en naturlig komponent
och på något sätt satt en
standard när det gäller utförande
av Goodman-swing. Därför är
roligt att höra honom i ett lite
”modernare” sammanhang, nämligen
dubbel-LP:n ”The Lionel
Hampton Quintet” från 1954.
Medverkande är Oscar Peterson,
Buddy DeFranco, Ray Brown och
Buddy Rich förutom Hampton
själv. Skivmärketär Clef Records
och numren MG C-628 och MG
C-642.
Lyckligtvis hittade jag fyra (nästan
fem) LP med Åke ”Stan” Hasselgård
(1922-48) vid flytten. Tre
skivor är på märket Dragon nämligen
”Swedish Pastry, Stan Hasselgård
& Wardell Gray with Benny
Goodman Septet 1948” DRLP 16,
”The Jazz Clarinet of Åke ”Stan”
Hasselgård, Stockholm/New York
1945-48” DRLP 25 och ”Stan Hasselgård
Jammin’ at Jubilee” DRLP
29.
Den fjärde ”rena” Hasselgårds-
LP:n är på märket Cupol och
heter ”Åke ”Stan” Hasselgård,
Svensk Jazzmusiker Av Internationell
Klass” CLPN 343. Den femte
LP:n är en svensk samlingsskiva
där Hasselgård medverkar i tre
nummer, bl a med Simon Brehms
sextett och kvintett. Denna LP
innehåller även nummer med

Carl-Henrik Norins kvartett och
sextett. LP:n heter ”Golden Era
Of Swedish Jazz” Telestar TR
11009.
Nu tycker jag att det varit väl
många LP. 1993 Gav Concord
ut en CD med Woody Herman
(1913-87) ”The Best OF Woody
Herman And His Big Band, The
Concord Years”. Det intressanta
med denna CD är hur Herman
behandlade flera av sina ”hits”
på äldre dar. CCD-4557.
En CD som jag blev väldigt glad
att hitta (jag har haft den på LP)
var ”Once Upon A Time” med
Earl Hines (1903-83) från 1966.
Skivan är Hines’ återkomst till
jazzen efter en tids ”frånvaro”.
Hines omger sig med ett storband
bestående huvudsakligen
av Ellington-musiker plus bl a
Pee Wee Russell. Skivmärke
Impulse 654 492-2.
För att tillfredsställa ”gamlingarna”
hittade jag av en tillfällighet
en CD med inspelningar
från 1924-29 med bl a Bennie
Moten och Andy Kirk. CD:n heter
”Kamsas City Jazz, 20s” ABM
ABMMCD 1104.
Som avslutning rena rama motsatsen,
Diana Krall (1964-) från
2008. CD:n heter ”Diana Krall
Quiet Nights”. med hennes vanliga
trio plus för mycket stråkar.
Verve.
Leif Wockatz
22
Jazzlegenden
Grav-Olle död
Olof Grafström, eller Grav-
Olle som han kallades, har
avlidit 82 år gammal.
Olles medfödda musikaliska
talang hade sitt ursprung i föräldrarna
och de många musikutövande
nära släktingarna. Tidigt
fick han sitt första instrument,
en cittra. Så följde den svarta
guldbronserade bleckflöjten där
de små fingrarna knappt nådde
hålen. Efter detta följde en rad
blåsinstrument. Under farfaders
överinseende utvecklade Olle
också sitt pianospel och som
sexåring exekverade han inför
publik på en hantverksmässa
”Ungersk rapsodi nr 2” och schlagern
”Den gamla spinnrocken”.
Klarinetten var i tonåren det
bärande instrumentet och det
var med denna han tillsammans
med några andra Ulricehamnsungdomar
bildade ”The Three
Swingers”.
Andra världskriget pågick men
på olika sätt nådde NO- jazztonerna
Ulricehamn via radio,
filmer, jazztidningarna Orkesterjournalen
och Estrad samt de
beställda ”Stenkakor” från USA.
Olle blev frälst. The Three Swingers
repertoar var allt för swingbetonad
och när han kom över
”Ory´s Creole trombone” fanns
det ingen återvändo. När Olle

hörde Nils Hellströms kåseri om
King Oliver så blev han en ”King
Oliver” bland Louis Armstrong och
många av de andra stora. Det blev
en kornett, inköpt på avbetalning.
Med sin medfödda talang följde
också ett arv av outtröttlig energi
där alla toner och fraseringar
skulle vara precis som på grammofonskivorna
som snurrade på
skivtallriken timme efter timme.
Hela tiden med siktet att bilda
en grupp med en renodlad New
Orleans repertoar.
Olle bestämde sig för att resa till
Stockholm - där fanns de likasinnade
musikerna. I ”bagaget” hade
han en okuvlig vilja, stort självförtroende
och en mängd låtar
som funkade till max. Det fysiska
bagaget bestod i princip enbart
av kornettväskan. Ödet eller en
tillfällighet gjorde att han kom till
Bromma Läroverk en kväll med
skoldans. Det är den här kvällen
Olle kommer att gå till historien då
han ”blåste ut Nisse Näs” och därefter
med eget band blir det mest
eftertraktade skoldansbandet. Det
finns två versioner av Olles inhopp
den kvällen men alla närvarande
intygar att ingen hade i den lokalen
blåst hårdare än Olle. Några
vittnen säger att Olle stod längst
bak i lokalen och först dolde sitt
instrument, men tog fram det och
från sin plats i lokalen tog kommandot.
Nisse lät Olle sitta in och
etableringen i Stockholms jazzelit
var ett faktum.
Om denna kväll kan man läsa
”Grav-Olles entré i Stockholms dixielandliv
var sensationell. Han dök
upp ur tomma intet – oklippt och i
23
rallarskjorta – och blåste ut idolen
Nisse Näs. En riktig liten Oliver”!
Olle och Nisse hade samma intuitiva
känsla för revival-jazzen och
det finns jazzskribenter som vill
framhålla att det var dessa herrar
som renodlat och var de första
som förde in denna i Sverige.
Redan efter en vecka hade Olle
bildat ett band, ”Olle Grafström
and his New Orleans Band”. Spelningstillfällena
strömmade till och
nästan vid varje tillfälle fanns det
nya grabbar med. Olle kände sig
säker och ville ha de bästa.
Lasse Mattsson (Black Bottom
Stompers) kan vittna om detta
hur Olle tog för sig. Om Olles
musikaliska upplevelser i Stockholm
under senare delen av
fyrtiotalet har Albrekt von Konow
återgivit i OJ. Bland de grabbar
som spelade med inledningsvis
var nämnda Konow och Stubben
Kallin dr, och Mattsson pi,
Jan Bark, tb, O Person och Björn
Ragne banjo, m.fl. Populariteten
ledde till engagemang på Nalen
där orkestern anmält sig för kvalificeringen
till OJ:s och Nationals
orkestertävling 1947.
Grabbarna gav ”järnet” från
början med ”I´m going away
to wear you off my mind” och
”That´s when I´ll come back to
you” vann och gick vidare. Vid
finalen i Konserthuset placerade
sig orkestern som tvåa med de
två låtarna ”Chattanooga stomp”
och ”Franklin Street Blues”.
Recensionerna var översvallande
och bl.a kunde man läsa:

”…Största överraskningen utgjorde
nog Olle Grafströms dixielandband,
som presterade en mycket
njutbar genuin jazz…” Vid samma
tillfälle fick Olle också ta emot ett
solistpris.
Olle fick ett engagemang på Nalen
med reklamen: ”Grav-Olles dixielandband
är inga negrer i vanlig
bemärkelse. Dom är vita. Men har
färg i alla fall”. I samband med
detta träffade Olle Rex Stewart.
Av Stewart fick Olle på dagtid
lektioner av Rex i andningsteknik
och att hantera den ”kromatiska
skalan”, som Olle säkert hört
talats om men inte klarade. Med
en veckas intensiv träning gick
Olle från höga C till höga G utan
vidare. Vilken känsla för en 21
åring när Olles store idol även tog
plats i Olles orkester. Mötet med
Rex resulterade i en ny kornett av
märket Reynolds.
Olle spelade mycket med Bunta
Horns band ”Bunta Horns New
Orleans Band” bl.a. på Storyville
Club i Stocksund och det var här
han bestämde sig för att resa till
Paris. Före resan gjordes några
privatinspelningar som tyvärr var
för dåliga för att ges ut. På Sv.
Visarkiv, jazzavd, finns njutbara
bandupptagningar med Olle i olika
konstellationer av band. Låtarna
”Call Of The Freaks” och ”Kansas
City Man Blues” är från dessa
band och utgivna med ”Grav-Olles
Storyville Four” återfinns på en
dubbel-cd ”Albrekts Swingband
1949-1994”. Den enda officiella
skivan, (skivmärke Gazell) är med
orkestern ”Grav-Olles Hot Five”
med låten ”Revolutionary Blues”.
24
Olle hade också en teknisk förmåga
utöver det vanliga. Redan
som fjortonåring hade han konstruerat
en evighetsmaskin som
skickats till Kungl. Patentverket.
Verket fann ritningarna intressanta
och rekommenderade Olle
till fortsatt utveckling. Krut tillverkades
i föräldrarnas kök ibland
med allvarliga konsekvenser och
andra för föräldrarna olyckliga
incidenter. Teknik för musik konstruerade
han själv. Grammofon,
förstärkare, radio och eget gravyrverk.
På det senare spelades
mycke av Olles repertoar in,
tyvärr omöjliga att överföra, men
flera finns på band. Det har också
spårats en av dessa lövtunna
skivor av märket Dual som användes.
På ena sidan gör Olle, trots
den dåliga ljudkvaliteten, ett väl
godkänt soloparti i ”Texas Moaner
Blues”. Som vokalist fanns
genomgående Britta Lindahl vid
Olles spelningar. Om Britta skriver
Konow ”En viktig gestalt i denna
1940-talsjazz var bluessångerskan
Brita Lindahl, som fångat Bessie
Smiths stil med förbluffande inlevelse”.
I Stockholm lever namnet
Grav-Olle fortfarande kvar och en
bandledare i Stockholm refererar
ofta till ”Vi spelar som på Grav-
Olles tid”.
Olle var ju också en sällsynt begåvad
konstnär och konstnärskapet
sköttes parallellt med musiken.
Det fanns alltså två goda skäl för
att dra till Paris. Det gick snabbt
att finna likasinnade musiker och
raden av namn är lång. Bill Coleman,
Willie The Lion Smith, Arthur
Briggs, Dizzy Gillespie men kanske

framför allt mötet med The King,
Louis Armstrong. Det var i samband
med dennes konsert i Paris
Olle fick komma bakom scenen
och hälsa på LA och övriga orkestermedlemmar.
På Vieux Colombier
spelade Claude Luters band
med Sidney Bechet. Bechet kände
igen Olle och kallade upp honom.
Träffen resulterade senare i att
Olle fick ett kort ”Rendez - Vous” i
orkestern. Upplevelsen att få sitta
intill Sidney var en av de största
upplevelserna berättar Olle.
På en kort visit i Sverige 1950
gjordes ett allvarligt försök att
rekonstruera någon av Olles
orkestrar och ett försök att göra
comeback. I all hast bildas ett
band ”Grav-Olles Gazell All Stars
– 1950” Det görs en inspelning
på Olles gravyrverk med mindre
lyckat resultat. I de Parisiska studentkvarteren
träffade han flera
unga grabbar och det bildades
även en orkester, ”Ollie Jaxson
Band” kallades det. I viss mån var
livet i Paris ett vagabonderande
liv men Olle har alltid varit en stor
bohem och anpassade sig väl.
Men det var också ett hektiskt liv
och fyllt av dåliga miljöer. I Paris
träffade Olle en afrikansk kvinna
och tillsamman återvände de till
Sverige.
Möjligheterna att etablera sig
som musiker var få. Kamraterna
var splittrade och det blev bara
enstaka spelningar och en ny tillvaro
tillsamman med sin fru. Skisserna
från Paris blev oljemålningar
och med lite ströjobb och hustruns
modellarvode levde han samma
bohemiska liv som han alltid gjort,
25
nu under takåsarna i Gamla Stan.
Vändningen i Olles och Suzannes
liv kom när Olle av en tillfällighet
fann Mariska. Vid ett tillfällighetsarbete
fick han för en spottstyver
köpa vraket av denna enormt
stora båt (vägde 20 ton och var
22 m lång). Tillsammans fick
makarna båten på rätt köl och
många Rossöbor minns hur arbetet
fortgick under 6 år när paret
samtidigt bodde i båten året runt.
Musiken fanns med hela tiden tillsammans
med tecknandet.
Inhoppet i Arnes kapell i Strömstad
är väl dokumenterat och Olle
trakterade både kornett och piano.
Sjöduglig seglade man till Holland
och efter ett haveri på hemvägen
landade man i Helsingborg. Det
finns inte en plats där Olle hamnar
utan att han likt en ”jakthund”
nosar upp musiker som lirar hans
musik. I Helsingborg går ryktet att
Grav-Olle förtöjt i norra hamnen.
Olle erbjuds övningslokal av de
mycket yngre grabbarna i ”Hot six
Syncopaters”, och också att medverka
i en kommande konsert.
Grabbarna har berättat att Olle
med sin maniska läggning arbetade
med att få upp sin ”ambis”
i timmar kompande sig själv på
sjömans-kyrkans piano.
Entusiasmen var stor hos grabbarna
någon uttrycker det så att
”Det var som om Jesus kommit till
stan”. En annan grabb säger ”det
var som ett lyckorus”. Trombonisten
i gänget ( som längre fram i
livet blev professor i sitt instrument)
säger om Olle:
”Olle var musikaliskt fullständig

och helt fri från skolning. Han
hade ett naturligt flöde. Detta
går inte att förklara, lika lite
som en humla som inte kan
flyga men flyger ändå”. Det
blev en konsert, som också
får betraktas som Olles sista
publika framträdande.
Ett par år efter succén i Helsingborg
rör sig Olle på Västkusten
och i Göteborg lägger han
till vid ”Drömmarnas kaj” vid
Gasklockan. Även nu når ryktet
jazzspelande yngre grabbar att
idolen finns där. Omkring ett
dussin grabbar har omvittnat
att de gästat Olle i Mariska och
lyssnat på skivor och jammat.
Nu liksom i Helsingborg har Olle
inte givit upp tanken att grabbarna
skall ingå i hans drömorkester
som skall bli Sveriges
nya band med genuin New
Orleansjazz på repertoaren. Det
är i Göteborg Mariska förses
med ett piano och vittnena är
många som hört Olle i ett frenetiskt
tempo timme efter timme
spela Boogie-Woogie och inte
så sällan imiterande Erroll
Garner och Fats Waller.
Åren går och livet förflyter i
med och motgångar. Olle tecknar,
samlar sig för utställningar
av sin konst bl.a. teckningar
av hans specialitet, fiskar. Har
förflyttat sig till Danmark och
bor hela tiden i sin älskade
Mariska. Finner en ny livskamrat
och drömmer fortfarande om
att kunna segla till varma och
sköna länder. Jobbar energiskt
och mödosamt med att mjuka
26
sin läppar och drömmen finns kvar
att komma tillbaka och han låter
sig intervjuas om sitt brokiga liv.
Det har gått trettio år när Olle
säljer Mariska. Livet i en stuga i
Grenaa kan aldrig ersätta livet i en
båt och Olle blir deprimerad. Han
sörjer sin livskamrat som gått bort
och Olle återvänder till Sverige
och Ulricehamn 1987.
Ett vegeterande liv följer med god
omsorg och Olle återkommer till
livet. Drömmarna lever kvar och
får ett innehåll där Olle lever sig
in i tanken att vara född i jazzens
Mecka där mamman och pappan
spelade på flodbåtarna. Vid våra
möten har jag identifierats som
en god vän, i regel från de olika
genrer Olle själv befunnit sig i:
hamnarbetare från Göteborg,
fiskare, trummis i någon orkester,
konstnär etc. En alltid öppen famn
har mött besökarna och ett framträdande
vid pianot, kaffet och
rökningen på uteplatsen har hört
till rutinerna.
Många av Olles musikkamrater
har lämnat denna värld, andra
befinner sig i sin egen inre värld
och kan inte nås. Att Olle blåste
starkt är omvittnat, det gjorde
också idolen Buddy Bolden.
Kanske de möts för att pröva sina
lungor i en duell och för att återigen
få uppleva den levnadsglada,
suggestibla och rytmiska musik
som var deras glädje.
Lars Olson

28
Trevlig
sommar!!