1 O o • e :CÔ - Västerbottens museum

•M 

ö 

0 

b 

«•H 

Oft 

•d 

Öfi 

K 

1 

43 

M 

fl 

S « 

fl 

o 

? 

4a 

Cfi 

§ 

« 

& 

1 

ti 

O 

o 

• e 

o 

m 

:CÔ

insidan • 

Fru Kerstin Myrberg, som förestår 

hembygdsföreningens medlemsregister, 

har haft det tvivelaktiga nöjet 

att vara föreningens klagomur under 

hösten. Våra upprepade vänliga anmaningar 

till tredskande medlemmar 

att inleverera årsavgiften - på vilken 

utgivningen av denna förträffliga 

skrift bygger - har föranlett många 

förtretade medlemmar att gripa telefonen 

och meddela att de redan betalt 

avgiften i år. Tyvärr har det då 

varit avgiften för 1969! De eftersläpningar, 

som under årens lopp uppstått 

i föreningens publikationsverksamhet, 

liksom omläggningen av 

utgivningen, har haft den beklagliga 

följden att avgiftsinkrävningen nu 

måste förskjutas från slutet av året 

till början. Det gnissel som uppstår 

är ledsamt inte minst för den till 

det hela fullt oskyldiga Kerstin! En 

påfrestning återstår: avgiftsinbetalningen 

för 1971, som vi tänker föreslå 

våra vänliga medlemmar att utföra 

sedan vi sänt första häftet. Lägg 

undan litet av skatteåterbäringen! 

Över till något lustigare. Dragning 

har förrättats i medlemslotteriet: 

En liten ke rami sk skulptur (av Britt- 

Ingrid Persson) vanns av Britta Wallen, 

en handfäll (idé och utförande av 

elever vid Seminariet för huslig utbildning) 

av Eskil Forsman, en rakuskål 

(Finn Lynggaard) av Inga Säterborg, 

en svarvad träskål (Yngve 

Lundberg) av Johan Key, ett par tovade 

vantar av Lars-König Königsson 

och två näverskålar av Folke Bylander 

och Theodor Andersson. 

God jul förresten!

- 

£ 

Studieämnet "Ett sekel i Skelleftebygden" har 

sedan hösten 1969 sysselsatt ett 50-tal studiegrupper 

i norra länsdelens byar. Verksamheten 

har avsatt ett omfattande material om byarnas 

liv och utveckling: ett urval presenteras 

här. Mittsektionen: mer om sameslöjd. 

• byarna 

berättar 

4/70 •ö:-

ett sekel i skelleftebygden # 

De västerbottniska hemmens slitna 

bruksföremål, målade möbler 

eller vackert snidade fästmansgåvor, 

dessa lämningar från en 

gång existerande livsmiljöer, 

fragment av en historisk verklighet, 

som möter oss i museer 

och hembygdsgårdar, hur ska 

de på ett meningsfullt sätt ställas 

samman med läroböckernas skildringar 

av svensk historia? Förgäves 

letar vi där efter de små 

samhällenas verklighet, ständigt 

flyr de enskilda människorna undan. 

På sin höjd möter de oss 

som exotiskt staffage i resenärers 

berättelser, som data i husförhörs- 

och skattelängder, som 

tragiska eller tragikomiska domboksnotiser, 

I själva verket är 

västerbottningarnas livsbetingelser, 

det liv som levdes under 

1600- och 1700-talen lika avlägset 

för oss, lika svårt att få en 

konkret bild av, som livet på 

stenskrapornas, pilspetsarnas 

och kokstenarnas boplatser. Och 

ändå är det i "den lilla verkligheten" 

omkring enskilda människor, 

där samhällsidéerna i en 

ständigt inbrytande ny tid skall 

förverkligas, som de viktiga förändringarna 

sker och kan bli fattbara 

för oss. Insikten om detta är 

folklivsforskarens och det är en 

allt viktigare uppgift att söka 

hålla fast och registrera levande 

människors minnen om detta: 

hur livet gestaltat sig ur de västerbottniska 

byarnas och gårdarnas 

perspektiv. 

Ett utomordentligt fint och 

framgångsrikt försök att åstadkomma 

detta har under de senaste åren 

198 

gjorts genom ett samarbete mellan 

Vuxenskolan i Skellefteå och 

Skellefteå museum. Studiecirklar 

har organiserats omkring ämnet 

"Ett sekel i Skelleftebygden", där 

det teoretiska studiematerialet 

varit av underordnad betydelse, 

det viktiga cirkeldeltagarnas aktiva 

arbete med att själva samla 

och dokumentera sin egen bygds 

utveckling. Man har arbetat med 

inventering av gamla handlingar och 

gamla fotografier, med intervjuer, 

uppteckningar, avbildningar och 

med bandinspelningar. Som en 

utgångspunkt har cirklarna haft en 

stencilerad "allmän" introduktion 

om skelleftebygden under de senaste 

hundra åren författad av intendent 

Ernst Westerlund och en frågestomme 

med 7 stora frågekomplex, 

som det gällt att diskutera 

och samla material omkring. Den 

har sammanställts av Ernst Westerlund 

och Peter Gustavsson i 

samarbete. Eivor Andersson har 

organiserat cirkelarbetet och berättar 

i en särskild artikel om 

detta. Nils-Olof Berglund, som 

varit cirkelledare, berättar om 

sina erfarenheter. Huvuddelen 

av den presentation av projekt, 

som följer här, upptar emellertid 

ett urval av det material som 

cirklarna i ett manuskript på redan 

flera tusen sidor själva producerat, 

prov på det bildarkivoch 

inspelningsmaterial som de 

åstadkommit. Materialet är 

grupperat efter frå ge stommens 

huvudpunkter, som var och en 

kortfattat introduceras av Ernst 

Westerlund. •

kring byarnas utveckling* 

Avsnittet syftade närmast till att man skulle få fram en allmän, översiktlig 

bakgrund till byns uppkomst och utveckling. Här har resultatet 

med få undantag blivit bäst i yngre byar, sådana som utsynats som nybyggen 

efter omkring 1750, i vilka man på några håll lyckats få fram 

namn på och den ungefärliga tidpunkten för den första bebyggarens ankomst. 

När släkten stannat kvar i byn har man också ibland lyckats 

följa den fram till våra dagar. Frågorna inom gruppen har också syftat 

till att klarlägga föreningsväsendets utveckling - tillkomsten av 

ekonomiska och ideella föreningar som så påtagligt kom att ersätta 

och fördjupa många av de funktioner byalagen hade, men som de förlorade 

efter laga skiftets genomförande. Här har uppspårandet av 

föreningsarkiv kommit att bli ett viktigt inslag i cirklarnas arbete. 

Likaså har frågor om skolväsendets och kommunala organs utveckling 

tagits upp. En särskild avdelning berör det kommersiella livet 

och till sist har cirklarna uppmanats att teckna ner traditioner och 

anekdoter om enskilda personer. 

en byskola 

Sedan folkskolestadgan tillkom år 

1842 tog det lång tid innan skolväsendet 

hunnit utbyggas i den vidsträckta 

Skellefteå socken. Det var 

brist på lärare och lokaler och 

inte minst brist på medel att bygga 

upp ett ändamålsenligt skolväsen. 

Man gick in för en kostnadsfördelning 

mellan socknen å ena 

sidan och byalagen (skolrotarna) 

å andra, varvid skolrotarna skulle 

svara för lokalerna och socknen/ 

kommunen för lärarlöner och övriga 

kostnader för skolans drift. 

Att börja med uppläts ofta någon 

bagarstuga eller liknande till skollokal, 

men allt efter som byggde 

rotarna egna skolhus. I de flesta 

byarna - även de som var relativt 

små - växte skolhus upp. När man 

framåt vår tid satte i gång med 

skolindragningar i de mindre byarna, 

fick byborna igen skolhusen 

och använde dem till bönhus eller 

samlingslokaler för byns behov. 

Det sista roteskolhuset inom Byske 

användes för sitt ändamål till 

slutet av 1950-talet. Det var i 

Hedfors. 

"Protokoll hållet i Gagsmark den 2:dra maji 

1877 angående om skolhusets uppförande och 

anskaffande av nödiga medel till ofvannämnda 

byggnad. 

Beslöts att samman Sjuta 100:- Kronor, hvilken 

surna skall utgå efter matlag 

utgjöres af nedannämde antekning. 

Johan Jonsson 5 

östen Jonsson 5 

Jakob Jonsson 5 

Anders Jonsson 5 

Olof Jonsson 5 

Erik Aström 5 

Johan Lundberg 5 

Johan Aström 5 

Carl Eriksson 5 

Johan Nilsson 5 

Johan Persson' 5 

J G Lidman 5 

Johan Andersson 5 

Nils Carlsson 5 

Anders Andersson 5 

Olof Fredrik Nilsscn 5 

Jöns Persson 5: 

Jonas Lundberg 

Erik Åströms söner 5:- 

95:- 

Abraham Lind 

Johan Stål 

J A L Stå hl 

August Lind 

Abraham Pehrs sons söner 

Sven Johan Johansson 

Petter Alfred Olofsson 

Erik Gustaf Nyström 

Mikael Jonsson 

Stafsjön. Anders Nilsson 

Åkerbo. Anton Olofsson 

Tväråfors. Carl Gustaf Nilsson 

Brännäs. Nils Johansson 

Jakob Lidman 

Brännland. Gustaf Eriksson 

Otto Eriksson 

Erik Gustafsson 

Gagsmark. Johan Lundmark 

Salomon Pehrs son 

Enock Nordqvist 11 

199

Nedre Bäck, Bureå. 

Familjen Edvard Nilsson, 1930 

Skolroten omfattade sålunda 

ovannämnda byar från Gagsmark 

i söder till Brännland i norr, och 

skolvägen för barnen från Brännland 

var c:a 13 km dålig väg. Endast 

de, som ovan antecknats för 

kontantinsats, deltog i byggnadskostnaderna. 

De övriga torde ha 

huvudsakligen varit s.k. backstugesittare 

och inhyses. 

Här följer en specifikation av 

byggnadskostnaderna. Där ej annat 

angives torde det ha gällt ersättning 

för byggnadsarbete. 

Johan Åström för snickerier 140:- 

Johan Larsson 3:60 

Johan Åström, 200 spik 0:90 

" " 4:55 

1000 spånspik 1:- 

Johan Persson, 60 st 4" spik 0:37 

Anders Jonsson, 150 st 3" spik 0:60 

200 

Johan Jonsson, 150 st 

5" 100 st 3" 1:57 

Jöns Persson, 52 st 5" 0:38 

Anders Andersson, 100 st 4"0:60 

Johan Åström, 5 skp krita 0:30 

Olof Johansson, 30 st 5" 0:27 

Johan Jonsson för timr 2:50 

Östen Jonsson 3:50 

Jakob Jonsson 2:50 

Anders Jonsson 6:- 

Olof Jonsson 3:- 

Johan Åström 4:- 

Carl Ericsson 1:- 

J G Lidman 2:50 

Johan Persson 1:50 

Anders Andersson il- 

Johan Nilsson för kalk 10:och 

järn 

Östen för 3 skäl kalk 1:50 

Jakob Jonsson för l/2 skäl 0:25 

Kost till muraren 6:75

Jöns Pehrsson, 11/2 skäl 0:75 

kalk 

Johan Lundberg 1 50 

Herr Falk, glas 48 - 

Gångjärn med skruvar 6 - 

Summa 256 39 

tillkommer för 2 st block 2 - 

258 39 

Denna rätt måttliga byggnadskostnad 

fördelades mellan husbönderna 

för matlagen. 

Av summorna synes framgå, 

att fördelningen skedde efter skatt. 

Utrustningen kompletterades med 

ett bord, 2 stolar och en kanna 

innehållande ett stop fotogen. 

Några kostnader för timmer 

till bygget hade man inte, eftersom 

man kunde taga detta från 

byns samfällda mark. Skolhusets 

bottenplan var 21 alnar i längd 

Nedre Bäck, Bureå. 

Fr. v. Oskar, C. L, , Augusta 

Anna och Olof Forsberg. 

och 12 alnars bredd. Byggnaden 

var indelad i förstuga, en större 

och en mindre lärosal samt ett 

litet rum för lärare. Skolhuset 

brann emellertid ned till grunden 

i mars månad 1895. Eldorsaken 

var överhettning från murstocken. 

Medan det ännu rök ur tomten samlades 

byamännen till rådslag och 

beslöt att omedelbart anskaffa 

virke från den samfällda skogen 

och bygga ett nytt skolhus. 

I september 1896 var ett nytt 

skolhus uppfört på samma tomt. 

Denna skolbyggnads saga blev 

ännu kortare. I mars 1905 brann 

också denna skola ned till grunden. 

Orsaken var denna gång 

lärarinnans hund, som i ett obevakat 

ögonblick rivit omkull en 

fotogenlampa. Skattelägarna sam- 

201

Utsikt över Kåge 

Utsikt över Kåge före laga skiftet. Vykort 

"Ensamrätt: Kåge Koop. Hand. Fören. 

Manuf. & Div. Affär". 

lades även denna gång för överläggning. 

Diskussionen rörde sig 

om huruvida man skulle våga 

bygga nytt efter de två bränderna 

inom relativt kort tid. Under branden 

låg en kringstrykande luffare 

i byn, och denne hade i drömmen 

sett tre stora ljus på den plats, 

där skolan stått. Detta tolkades 

så, att det skulle inträffa tre skolhusbränder, 

vilket gjorde byamännen 

betänksamma. Efter långa 

överläggningar beslöt man till 

slut att sätta igång med det tredje 

skolhusbygget, men en av delägarna 

vägrade att bidraga till 

bygget. 

Bottenplanen utökades nu med 

en meter både i längd och bredd. 

Tilläggas bör, att detta skolhus 

ännu står kvar, numera som samlingslokal. 

Det användes för skoländamål 

till år 1949. (GAGSMARK) 

202 

kring 

en fackförening 

Tanken om en politisk organisation 

för arbetarna vid Bureå, föddes 

nog samtidigt som tanken om 

jn facklig organisation. Redan 

1906 fanns det ett dussintal arbetare 

som i smyg försökte föra sin 

organisations tankar fram till en 

socialistisk sammanslutning. 1907 

bildades den första fackföreningen 

och därmed blev nog tanken om 

bildandet av en arbetarekommun 

satt på framtiden, men den var 

ingalunda glömd. 

Vi vet att den första fackföreningen 

slogs i spillror vid 1909 

års "storstrejk" och att arbetarna 

hade det svårt att kunna göra sig 

gällande både fackligt och politiskt 

Det tog år att läka de sår som 

"storstrejken" åstadkommit, men 

det fanns män som fortsatte att

"Pappa längst till höger, faster Emma står på balkongen, Adolf sitter 

på stenen, stora flickan: Mirjam Gradin." Drängsmark 1913. 

kämpa för en organiserad arbetarekår. 

Det fanns också ett kraftigt 

motstånd mot arbetarnas socialistiska 

tankar, allmänt trodde 

man det var fråga om en väpnad 

revolution, en organisation som 

med alla medel ville komma till 

makten. Ingen tänkte på att det var 

fråga om en politisk demokrati, 

en fråga om frihet, jämlikhet och 

samverkan för att skapa trygghet 

och medbestämmande även för den 

egendomslöse. 

Våren 1914, den 24 maj, kom 

ombudsman Elmgren till Bureå 

och höll ett politiskt föredrag vid 

den så kallade Korsvägen. Ingen 

vågade eller ville hyra ut lokal 

till en socialist, därför fick mötet 

hållas "uti det fria". Efter mötet 

föreslog Elmgren att dom som 

önskade bilda en arbetarekommu 

skulle stanna. Tolv arbetare stannade 

och förklarade sig beredda 

göra ett försök. Men nu dök lokalfrågan 

upp på nytt, man kunde inte 

ostört diskutera och bilda en arbetarekommun 

mitt på landsvägen 

eller i ett dike. Räddningen kom i 

form av en skomakare vid namn 

Oscarsson, som erbjöd de 12 att 

följa med upp på hans arbetsrum, 

K O Norlunds sko- och garveriverkstad. 

Efter en ingående diskussion 

om förutsättningarna och 

utsikterna beslöts att bilda Bureå 

Socialdemokratiska Arbetarekommun 

med 12 medlemmar. Till ordförande 

valdes nämnda Oscarsson, 

till sekreterare N A Eriksson och 

till kassör Aron Häggblom. 

Av tillgängliga uppgifter är det 

svårt att göra sig en riktig uppfattning 

om första årets svårigheter. 

Motstånd kom både från arbetarhåll 

och från den besuttna delen 

av befolkningen, allt socialistiskt 

var ett "rött skynke" som alla var 

203

mer ello mindre rSdda. 16*. £c 

händelse, som ockai »att* »pAr efter 

sig det första Aret, var kriget 

som bröt ut på hösten 1914. 

Av gamla protokoll framgår att 

en stor del av frågorna vid arbetarekommunens 

möten de första 

åren gällde hur man borde agera 

för att lindra nöden för dem som 

drabbades hårdast - barnfamiljerna 

- av "kristiden "och dyrtiden". 

I ett protokoll av den 18 april 

1915 t. ex. finns det ett beslut om 

att ingå till kommunalstämman 

med en begäran om utdelning av 

mjöl på kredit till de obemedlade. 

Det nämns också i ett protokoll 

om försäljning av ett emörparti, 

som enligt säkra källor tvångsinhandlades 

av en s. k. " smör jobbare" 

Det första politiska elddopet 

kom vid partisprängningen 1917, 

då det socialdemokratiska partiet 

delades i ett höger- och ett vänsterblock. 

De som bildat arbetarekommunen 

och varit med från början 

höll trots allt ut, även om irritationen 

från vänster många gånger 

var besvärande. Under denna 

splittringsperiod förbrukades nästan 

all kraft på inbördes kamp. 

I april 1923 kom sammanslag- 

Grönsaksodling hos familjen 

Stenlund i Älgträsk, Jörn, 1925. 

204 

ningen &t 4» Cvi fraktionerna, till 

•tt enhetligt soci«ideraökiati»kt 

parti. Sammanslagningen medförd» 

att arbetarekommunen kunde påbörja 

och fullfölja sina kommunala 

ambitioner om en samhällsutveckling 

där alla kunde få vara med 

och bestämma. 

Medlemsantalet som under 

första 10 åren legat mellan 12 och 

40 medlemmar ökade starkt och 

när avd. 238 1926 beslöt att kollektivt 

ansluta sig till partiet steg 

medlemsantalet till 322. Nu blev 

det stor aktivitet i arbetarekommunen 

dels genom att nästan alla 

fackliga medlemmar kom till och 

dels genom att ungdomen bildade 

en ungdomsklubb 1923. 

Från slutet av 20-talet kom arbetarekommunen 

mer och mer att 

framstå som en politisk maktfaktor 

på det kommunala området. I 

början var det nog många som 

skeptiskt såg denna utveckling men 

så småningom skapade arbetarrörelsen 

aktning och förståelse 

för sina uppfattningar och i dag 

tror jag att många anser att socialdemokraterna 

har gjort en verklig 

kommunalpolitisk insats i Bureå. 

(BUREÅ)

Första "tullkvarnen" i Bäckfors 

vid Kåge älv, 1907. 

föreningar 

i drängsmark 

Missionsförening. 

Under "Rosenius ' tid" utbröt en 

andlig väckelse i våra trakter. 

Många andliga ledare uppträdde, 

och därav uppstod gruppbildningar 

av olika slag. Eftersom Evangeliska 

Fosterlandsstiftelsen, 

som tillkom 1856, var allmänt känd, 

så bildades lokalföreningar ute i 

landet, som anslöt sig dit. Så skedde 

också i våra trakter. Inom Byske 

bildades missionsförening 1892, 

omfattande hela församlingen. Sedan 

bildades lokalföreningar ute i 

byarna, vilka direkt anslöt sig till 

stiftelsen. Den 25/11 1903 bildades 

Drängsmarks DUF. Vid bildandet 

anslöt sig 14 medlemmar, vilket 

antal ökade förs ta året till 105. 

Första styrelsen bestod av predikant 

Forsman ordf. , herrar G. Fur- 

206 

berg, Evald Lindmark, Carl Lindmark 

och Fröken Mina Lundqvist. 

Söndagsskola startades år 1905, 

ledare blev Hugo Lindmark, Johan 

Wikström, Anna Steinvall, Amanda 

Brännström, Thilda Brännström 

och Mina Lundqvist. 

Syförening bildades år 1911. 

Ledare Mina Lundqvist, Hilda 

Lundström och Elin Forsman. 

Juniorförening bildades år 1933. 

Styrelse: Judit Lundqvist, Gerda 

Lundqvist, Oskar Lundqvist, Sigfrid 

Sjöstedt och Simon Wallmark 

ordförande. 

Bönhusfö rening. 

Bönesammankomsterna, som ända 

till på 1870-80-talet hållits i hemmen, 

hade sedan skolhus byggts i 

byn, varit anordnade där. Men 1920 

kom förslag om att bygga ett bönhus, 

och den 24/l 1920 bildades en 

bönhusförening, och fastställdes 

stadgar. Till styrelse utsågs Evald

Lindmark ordf. , Hjalmar Lundqvist, 

Leander Ståhlberg, Nikanor Brännström 

och Sigfrid Lundström. I 

väntan på tomtfrågans lösning, 

dröjde man med att bygga till 

fram på 1930-talet. Då blev det 

aktuellt med ett nytt skolhusbygge 

på annan plats inom byn, och man 

kunde förvärva det gamla skolhuset. 

Tomtfrågan var därmed löst. 

Den 13 april 1933 beslöt föreningen 

att bygga bönhuset på gamla 

skoltomten, efter överenskommelse 

med skattägarna att få förvärva 

skolhuset med tomt. Sedan ritning 

och kostnadsberäkning upprättats 

av byggmästare O V Lundqvist, 

Drängsmark antogs förslaget, 

och samma man antogs att utföra 

bygget. Invigningen av bönhuset 

förrättades av missionsföreståndare 

pastor Nils Dahlberg från 

Stockholm, den 10 december 1933. 

Den slutliga byggnadskostnaden 

uppgick till 17. 000 kronor. Utom 

detta var en del virke gratis levererat 

av skogsägare. Frivilligt 

arbete utfördes av byborna i övrigt. 

Sedan må nämnas, om den 

andliga verksamheten, att gudstjänster 

och byaböner, under en 

lång följd av år uppehölls med att 

någon föreläste ur en predikobok, 

t. ex. Luthers, Fjellstedts eller 

Hammarstens skrifter. 

Mejeriförening, tjurförening. 

I slutet av 1800-talet, började den 

odlade jordbruksarealen alltmer 

utökas, samtidigt förbättrades arbetsmetoderna 

och vissa redskap 

moderniserades. Maskiner inköptes 

som t. ex. slåttermaskiner, 

tröskverk. Kreatursbesättningar 

utökades och mjölkproduktionen 

blev större. Därmed blev frågan 

om ost- och smörtillverkning aktuell. 

I början på 1890-talet bil-, 

dades den första mejeriföreningen 

i Drängsmark. Mejeri byggdes 

207

vid vägen genom norra byn, på 

tomt tillhörande kommunalordf. 

Johan Lindmark. Ett tiotal bönder 

inom byn blev medlemmar i föreningen. 

Detta mejeri nedlades 1902. 

Nästa mejeri byggdes år 1914, då 

bildades en förening med de flesta 

av byns bönder som medlemmar. 

Detta drevs av föreningen till år 

1933, då den anslöt sig till Skellefteortens 

Mejeriförening. De första 

föreningarna blev av betydelse 

för jordbrukarna och för bygden. 

De skapade större intresse för 

ladugårdsdrift, sporrade till bättre 

kreatursbesättningar och därmed 

större mjölkproduktion. Som 

följd därav bildades 1910 en kontrollförening 

och tjurförening. 

Dessa föreningar upphörde 1927, 

men återupptogs 1945 och bedrev 

sin verksamhet till på 60-talet, 

då en del bönder övergick till Akontroll 

och semin. 

Motor fö rening. 

År 1912 inköptes ett självrensande 

tröskverk "Gevalia" med råoljemotor. 

Detta tröskverk inköptes 

av två personer, Evald Lindmark 

och Sigfrid Lundström, som 

sedan tröskade åt de flesta i byn. 

Från och med detta började en ny 

epok:från tröskning med bult och 

slaga eller handmaskin och hästvandring 

övergick man till maskindrift. 

Efter några år skulle tröskverket 

säljas. Därför bildades den 

19/1 1920 en trösk- och motorförening, 

samma dag antogs stadgar. 

I föreningen ingick 30 medlemmar, 

med en insats av 100 kr vardera. 

I köpet ingick tröskverk, motor 

och vedkap. Denna förening utökade 

sin verksamhet med inköp av 

flera maskiner, 3 tröskverk, 2 elmotorer, 

en traktor med remskiva, 

vedkap, spånhyvel, torvströmaskin 

m. m. Den betjänade de flesta 

av byns bönder en lång tid i viss 

mån fram till 1970. Under senare 

208 

tid har många jordbrukare köpt 

egna traktorer med redskap, självbindare 

etc. nu senast skördetröska 

som ägs av privatpersoner. 

Detta gjorde att motorföreningen 

upplöstes den 1 maj 1970. 

Skytteförening. 

År 1907 den 22/9 bildades 

Drängsmarks skytteförening, med 

45 medlemmar under första året. 

Med undantag av en period på trettiotalet 

har föreningen varit verksam 

och är så ännu idag. 

Elektrisk förening. 

I slutet på förra världskriget blev 

frågan om elektrifiering aktuell. 

1917 bildades Drängsmarks elektriska 

förening. Ström köptes från 

Kåge. Denna förening upplöstes 

år 1950, då Skellefteå kraftverk, 

genom köp övertog företaget med 

ledningar och tillbehör. 

(DRÄNGSMARK) • 

0 Utdrag ur reglemente för fattigvårdsföreståndare 

1855: 

1. Föreståndaren är ansvarig 

för att ingen inom distriktet 

förgår i hunger och elände, 

samt föranstaltar om passande 

arbete. 2. Överenskommelse 

om de fattigas försörjande 

bör träffas vid maj stämman. 

3. Alla skattägare, så vitt ej 

något undantag genom överenskommelse 

göres, äro efter 

innehavd skatt lika förbundne 

till de.fattigas försörjande. 

4. De fattiga, vilka som distriktshjon 

stå under tjänstehjonsstadgan, 

böra inom distriktet 

förses med en mot 

vars och ens förmåga svarande 

sysselsättning, när distriktet 

förser dem och deras hustrur 

och barn med föda och nödiga 

kläder. Äldre barn böra 

emellanåt hållas till läsning.

ur arbetslivet* 

Gruppbild (arbetslaget?) 

vid Kåge gamla kvarn. 1892 

Foto: N. Madsen, Köpenhai 

Frågorna i den här avdelningen siktade på en kartläggning av de förändringar 

som skett i arbetsmetoder och redskapsbestånd i basnäringarna, 

men också om hur betydelsen av olika arbeten förändrats -under 

1900-talet. Cirklarnas arbete kom därför i stor utsträckning att handla 

om begynnande industrialisering, om hur ursprungligen hantverksmässiga 

tillverkningar kommit att utvecklas till småindustri och om hur 

tidigare väsentliga stödnäringar som jakt och fiske blivit fritidssysselsättningar. 

Frågorna har också givit anledning till fina redogörelser 

för arbetet i hem och hushåll, om bostäder och heminredning. 

209

• 

Båtbyggare Anders Boström, Boviken i färd med ett av sina sista 

byggen. Foto 1918 av Annette Boström. 

ett bondeår 

Vårbruket började med utkörning 

av gödsel, som förut under vintern 

utkörts i kasar på tegarna. 

Man brukade ha en kärra med 

två hjul som kallades "vindkärrskäppa" 

eller "vickflake" med 

denna kördes gödseln ut på tegen 

i jämna rader. Sedan var det att 

bre ut den så jämnt som möjligt, 

vilket skedde med "dynggrep", 

längre tillbaka i tiden hade de träskyfflar. 

Detta att breda ut gödseln 

var i många fall kvinnogöra. 

Första häststallgödselspridaren 

i dessa trakter, som kom kring år 

1922 var en oerhörd lättnad. Sedan 

gödseln var utbredd började 

nedmyllningen, varvid enda brukliga 

redskap var "västerbottensalen". 

Kring 1905-08 började det 

finnas rullharv och fjäderharv, 

sedan följde en rad olika harvar 

210 

och verktyg. De avlöstes kring 

1922-30 med traktorredskap. När 

allt var tillkört var det klart för 

sådd. Den gick till så att man 

först stegade ut bredden på 

" sessvornen", jag tror det var 

8-9 steg. Sedan kom "såmästarn", 

som i regel var bondmoran, hon 

bar kornet i en "sessvack" (en 

flätad korg med grepe). Hon gick 

med fasta och regelbundna steg 

och kastade kornet jämt och fint 

mellan de uppdragna ränderna. 

När kornet skulle nedmyllas kom 

"sessalen" till användning, den 

var något mindre och lättare än 

"västerbottensalen". Första hästradsåningsmaskin 

kom här kring 

1910. Efter såningen och nedmyllningen 

skulle åkern "bultas". Därvid 

användes en hemmatillverkad 

"bult" som var gjord av en rund 

trä stam försedd med skaklar.

Strömmingsrensning hos Anders Boström, Boviken, 1922. 

Potatis sättningen var ett arbetskrävande 

moment. Det skulle 

först köras så att jorden blev riktigt 

lucker och fin. Sedan, när 

sättningen började, så drog de 

upp en rand med ett gräv. I denna 

fåra skulle strös fårgödsel, sedan 

sattes potatisen i fåran, därefter 

följde en man med en trä stäva 

med långt skaft, fylld med "folkskit", 

som lagrats i tomma tjärtunnor 

och nu utblandats med 

vatten. Vid detta moment spreds 

en doft som röjde att "potatisannan" 

var igång. 

När så gödsel- och sättningsproceduren 

var klar kom grävaren, 

som med jordyxa grävde 

över potatisen. 

Efter vårbruket blev det så en 

lugnare tid, som kallades "mellananna". 

Då skulle alla gärdesgårdar 

och stängsel ses till. Det 

var ett omfattande arbete, en del 

gårdar kunde ha milslånga gärden 

att stänga. Vid denna tid fick 

kreaturen gå i bete fritt i skogen, 

därför gällde det att utestänga 

allt, som man var rädd om, för 

kreaturen. Vidare skulle alla 

vinter- och sommarkördon strykas 

med trätjära, det kallades 

att "valla". Det skulle göras när 

det var riktigt solvarmt. 

Efter en hel del pyssel med ett 

och annat började man göra klart 

för "slåttanna", som i forna tider 

mest var lieslåtter. Man hade 

röjt upp grovar och ängen där 

det växte gräs, och detta var man 

då ytterst noga med att slå och ta 

igen, även om det var lite. 

Kvinnorna räfsade med träräfsor 

och bredde höet, det kallades 

"dyssjor". Om det var torrt väder 

gick det bra, men vid regnigt 

var det arbetsamt. Då var det 

att "röra opp", vända höet. Det 

211 

•

kunde fortgå en fjorton dagar eller 

tre veckor, så blev höet oftast 

skämt och såligt. Själva hårdvallslåttern 

gick så till, att de ställde 

upp tidigt medan daggen fanns. De 

började nog slå vid tre-fyra tiden 

på morgonen. De började ytterst 

vid renen och tog breda slag. De 

kunde då gå efter varandra trefem 

man och slå tills allt var klart, 

då låg höet i tjocka karmar ihopfört 

vid lieslagen. När så daggen 

torkat, skulle höet bredas ut till 

torkning, fick ligga för dagen men 

på aftonen när solen började dala, 

då tog man ihop höet och stackade 

i små högar som kallades "seten". 

Nästa morgon när daggen torkat, 

breddes höet ut igen. Så höll man 

på tills det blev torrt att lada. Vid 

ladningen användes vid den allra 

första tiden "sjvegan", björkvidja, 

som barkades, bultades och vreds 

till ett kraftigt rep på c:a 4-5 meter 

med en ögla i ena änden. På 

denna "sjvega" tömdes och lades 

höet i en stor börda som "helades" 

genom öglan och " sjvegalåmmen", 

som fungerade som bärträ när 

bördan axlades av kraftigaste karlen 

och bars till ladan. Sedan började 

en del göra sig trähästräfsor, 

man började hässja höet och i början 

av seklet kom första hästslåttermaskin 

till trakten, följd av hästräfsa. 

Så börjar hösten nalkas och det 

är tid för skörden, "sjålanna". 

Från den allra första tiden var 

det att handskära åkern, man hade 

hem smidda handskaror, som här 

kallades "sjerun". Då hjälpte alla 

i familjen till de flinkaste kunde 

skära upp till 18-20 skylar per 

dag. De yngre fick lägga ut banden 

av ihopvridna björkvidjor samt 

plocka ax. Tidigt på morgonen, 

var far i huset och de äldsta pojkarna 

ute för att sätta upp skylarna. 

De började med att göra 

upp ett hål i marken, däri stöttes 

212 

så snesen ned. Den var sex-sju 

alnar lång med spetsig udd och väl 

barkad och hyvlad. Sedan ställdes 

ett stöd kallad "sjylståe", som 

hade till uppgift dels att stödja 

skylen, dels att hindra första bandet, 

"nekan" att åka ned på marken. 

Sedan hade de en skylkrok 

bestående av en spetsig stång, 

med en infasad tvärslå. Kornbanden 

låg nu i en hög på 15-17 

nekar kallad "kåsan", med axen 

vända norrut. "Snesen" var nedstött 

på södra sidan om "kåsan". 

Så tog de skylkroken och stack 

den spetsiga udden bakom bandet 

på översidan och framom på undersidan 

och spetsade så upp banden 

på skylarna, som när tegen var 

färdig stod där i långa, raka rader. 

I början av seklet var det 

många som utbytte skäran mot 

lien, de band då fast en förare 

ovanpå lieorvet, som här kallades 

"blekta". Sedan blev det ej 

så länge innan de började mixtra 

och göra sig skördeapparater, 

som sattes på slåttermaskinlien. 

Sedan började maskinerna komma: 

självavläggare, självbindare och 

så skördetröska. (BERGLIDEN) 

inom 

hemmets väggar 

Då man ser tillbaka på början av 

1900-talet, ja fram till 30-talet, 

hur enkelt och primitivt det var 

och hur tungarbetat! Bostaden bestod 

i många hem av endast ett 

rum och kök. Inredningen i köket 

bestod av järnspis som uppvärmning, 

bord och stolar. Väggfast 

rymligt skåp, "mjölkkontor" 

Bilder: tunnbrödsbagerskor, 

interiör från Jörns mejeri omkring 

1924, kor i Missenträsk 

1925 och potatisupptagning 

hos Wallmarks i Drängsmark 

1920.

(hörnskåp), symaskin, vedbänk, 

1-2 "gustavianska "sängar (utdragssängar). 

Bädden var ett 

halmbolster, lakan, dunkuddar, 

får skinnsfäll och vaddtäcke, golvet 

täcktes av hemmavävda trasmattor, 

för fönstren hemmavävda 

gardiner. Finrummets (kammaren) 

inredning; säng, byrå, bord, gungstol, 

stolar, kommod m. m. 

Vatten bars in från brunnen, 

inget avlopp fanns, varför man 

fick använda sig av en slaskhink, 

som tömdes flera gånger dagligen. 

Men så fanns det ju ej heller 

några fritidsproblem varken för 

ung eller gammal. 

Matvanor. Klockan 8, morgonmål, 

tunnbrödsbryta. Klockan 11, 

lunch bestående av varierande, 

klimpmjölk, välling, palt, pannkakor 

etc. Klockan 4, middag:fläsk, 

kött, potatis eller köttsoppa, ärtsoppa. 

Smör, bröd och mjölk fanns 

alltid med. 

Någon lyx var ej vanlig i bondhemmen, 

utom möblerna fanns 

spinnrocken, eller vävstolen inne 

och skulle vara i flitigt bruk. Men 

214 

på lördagarna då blev det storstädning 

för klockan 6 på eftermiddagen 

gick sabbaten in, då satte man 

på sig rena kläder och då var det 

något extra gott till kaffet. 

Hur enkelt och anspråkslöst 

det än var så nog höll de flesta på 

renlighet. I fönstren blommade 

Nerium, Fuxior, Geral (sannolikt 

rosen geranium) Pelargonior, 

Vandrande Jude, Asparagus, Myrten, 

Flitiga Lisa m. fl. Krukorna 

var av trä eller näver. 

Utanför stugan fanns i många 

hem en liten trädgårdstäppa med 

ett staket omkring. Där fanns hägg, 

syren och vinbärsbuskar . Där 

blommade kejsarkronor, tusensköna, 

vallmo, blåklint dessutom malört 

som kokades till medicin vid 

magbesvär. Mynta användes vid 

beredning av blodkorv, gräslök. 

Tätört fanns på en myrodling, som 

min Far hade odlat upp, och så 

kålrot samt rovor. (BERGLIDEN) 

BÄCKS BY. En beskrivning av 

Bäcks byamän. Kan köpas gm 

Sture Karlsson P1 2332, Bureå.

en stormnatt 

Jag är en av Västerbottens äldre 

fiskare och har kämpat i åtminstone 

65 år härute vid Bottenhavets 

kuster, och skall nu här berätta 

om en händelse som inträffade under 

en stormnatt vid Sandvikens 

fiskeläge. 

Den händelse, som jag ska omtala, 

inträffade omkring 1870, det 

vill säga en 8 år före min tillblivelse. 

Det var så att sommaren 

hade förflutit under de sämsta 

fiskeförhållanden och det berättas, 

att de som fiskat mest (det var 

många fiskare på den tiden i Sandviken) 

hade fått hundra kilo fisk 

för hela sommaren. Och det var 

vad folk skulle leva utav, ty de 

som var yrkesfiskare hade inget 

annat som gav något till livsuppehället. 

Sommaren gick och det 

blev höst och "Mikaeli". Då var 

det alltid höstmarknad i Skellefteå 

och fiskarna brukade fara dit 

upp för att sälja sin fisk. På Mikaeli-lördag 

så for de som hade 

Cyklister uppställda vid AnnaVestins 

gård i Drängsmark vid sekelskiftet. 

någon "fjölling" upp till Skellefteå 

men en del hade ingenting och 

de fick stanna hemma. Den dagen 

var vädret oerhört vackert. Den 

som berättat detta för mig var då 

en pojke på 11 år och han hette 

Olov Holmkvist. Fadern fick då 

honom att följa sig och sätta ut 

skotar på det s.k. "Fördärvet". 

Då de kom dit, visade dét sig, att 

det var mycket fisk i farten, ty 

det var gott om fiskmåsar. De 

satte ut 6 skotar där. På söndag 

morgon for de ut, det vill säga 

på "Mikaeli-söndag", för att dra 

in skötarna och det var så mycket 

fisk, så de kunde bara lasta 4 

skotar i båten. Det var en stor 

stund för honom och han sa då 

till pojken: "Jag har nog tänkt att 

dom som hade till fordra utav 

mig skulle få ta utav mig allt vad 

jag ägde, men nu ska de få betalt 

och jag ska försöka klara mig ett 

tag till. Nu ska a' Johanna få sig 

ett skopar, i annat fall har hon 

fått vara utan i vinter". De kom så 

215

hem med lastad båt till fiskeplatsen 

och det blev stor uppståndelse 

bland de andra som kommit 

tillbaka från försäljningsplatsen. 

Vädret var fortfarande vackert 

på "Mikaeli-söndag". Nu kastade 

alla sina nät i båtarna, stenade 

och rodde ut. Ett av båtlagen tog 

igen de skötar, han inte hade kunnat 

ta med, för att de var fulla 

med fisk. Dit tog de nu alla sina 

skötar, för nu skulle det vara att 

håva guld. Men det var en natt 

för sent. Då de hade "lagnat" sina 

nät, for de iland. Det hade blivit 

mörkt, vid 9-tiden gick vinden 

över till nordlig och det började 

snöa. Och där hade de sina egendomar! 

Ni förstår hur det kändes 

för dessa fattiga fiskare, det var 

ett gråt och ett tjut i hamnen, som 

var hemskt. Vid 1-2 tiden på natten 

bedarrade stormen något. 

Men de väntade på ljuset vid 4tiden 

då började de bemanna sina 

båtar med kvinnor och en del 

pojkar. De kom sig också ut till 

"Fördärvet" och fick sina nät i 

båtarna igen, men det var ingen 

fisk och det var klart att vända 

hem. Då gick stormen lös igen 

med blåst och snö, så hårt att de 

inte vågade vända båtarna, utan 

måste hålla dem mot brottsjöarna. 

Nu var det så att stormen var 

nordostlig och den kursen bar in 

mot Hålfjärden och Kågnäsudden. 

Därför hade också varenda person, 

som fanns kvar i Sandviken, 

kvinnor och gamlingar, begett sig 

mot Kågnäsudden för att stå där 

och titta, om någon av båtarna 

möjligen skulle nå land. De började 

se någon båt omsänder komma 

drivande in mot Hålfjärden, 

Snusan och Megrundet. Snön och 

kölden var oändlig, men de kraftigaste 

männen började nå land 

vid fiskeläget Kågnäsudden. Därifrån 

sattes det ut någon båt, någon 

kom från Sillskatan för att 

216 

hjälpa dem iland, för de hade då 

kommit mer under land (lä). Någon 

båt om sänder kom iland. De 

som hade väntat var glada att ha 

fått de sina tillbaka. Undan för undan 

kom båtarna iland, men någon 

hade börjat ha förfrusna personer 

i båtarna och de låg på "skottarna" 

så gott som stelfrusna. 

Till slut hade alla båtarna nått 

land. Men en kvinna var så gott 

som livlös, hon bars upp ur båten 

till synes livlös. Hon bars in i en 

av fiskestugorna och eftersom 

det fanns getter,kunde de koka 

upp getmjölk och ösa i henne. Och 

de fick liv i henne. Hon var en 

ung kvinna, som senare blev stammoder 

till en fiskar släkt i Sandviken. 

Efter att ha fått iland de 

sina var det att vända tillbaka igen 

och börja en ny svältvinter, men 

ändå vara glad att ödet hade skaffat 

tillbaka de anhöriga. Så har 

det varit det besvärliga fiskar livet 

genom tiderna, det är bara en 

av de händelser som där har skett. 

(BOVIKEN) 

• I Bäck arrangerade byborna tillsammans 

med Riksutställningar 

och Skellefteå museum utställningen 

"Byn visar", i vilken byns historia 

och aktuella miljöproblem togs upp. 

Harjakt i Drängsmark 1914. 

Fjorton harar skjutna av Johan 

och Andreas Lundgren.

om tvål och tvätt 

När man slaktade tog man vara 

på alla ben och samlade dem tills 

man hade full "fusgrita" (fähusgrytan) 

eller helst denna två gånger 

full. Då kokade man benen i 

grytan och tog vara på den flottkaka, 

som flutit upp när koket 

kallnat. Så fortsatte man och kokade 

benen tills allt fettet var urkokt. 

Sedan tog man en burk hård 

lut, för sådan fanns, och sänkte 

d.en i rent vatten i grytan och kokade 

tills burken var tom. Då 

blandades fettet i, man rörde om 

och gjorde ett uppkok, sedan fick 

massan stelna. Dagen efter var 

Älvbron i Byske byggs om 1912 

det en vit, stel tvålliknande massa, 

som man skar upp i bitar och 

förvarade som annan tvål. Jag har 

själv kokat denna såpa eller tvål 

i slutet på 40-talet och använt den 

som tvättmedel. Den är fullt användbar. 

Lut gjorde man av aska och 

kallade den asklut. Den bästa askan 

var den som fick ligga länge 

under elden, så att den började 

bli i klimpar och hårdna. Bästa 

askan brukade bli under fähusgrytan, 

där blev askan inte så ofta 

bortrensad. Så lade man askan i 

en säck, som måste vara så tät 

att askan inte gick igenom. Sedan 

217

sänkte man ned säcken i en trätrumma 

eller träså, där man först lagt 

ett kors av trä, så att säcken inte 

vilade direkt på tunnans botten. 

Strax ovan botten hade man gjort 

ett hål och satt en tapp för. Nu var 

det bara att ösa kallt vatten över 

asksäcken och låta detta stå tills 

det blev klädtvätt. När man sedan 

skulle koka kläderna, öppnade man 

tappen på tunnan och tog därifrån 

den lut som behövdes för kokningen. 

Askluten hade brun färg "kaffefärg". 

(VALBRÄNNA) 

När man skulle skölja kläderna 

brukade man bära ut baljan till 

brunnen och där hinka upp vattnet 

och stöta och skölja kläderna. Men 

var det för kallt ute, fick man bära 

sköljvattnet både in och ut. För det 

fanns inget avlopp i fähuset. Men 

det var inte alltid det fanns vatten 

i brunnen hela vintern. Då fick man 

tina snö i "fusgrita" både till dricksvatten 

åt kreaturen och för tvätten. 

En tvättdag började dagen före 

218 

med blötläggning, för kläderna var 

oftast hårt smutsade och av hemvävt, 

tungtvättat tyg. Tvättmedlet 

var mest bara av hemgjord lut. 

Den var gjord av björkaska, som 

lades i en "lutrost" bestående av 

en trätunna med ett hål för avtappning, 

och ett lager träpinnar lagda 

kors och tvärs på bottnen, sedan 

säckväv flera varv, sedan aska fulla 

tunnan, sedan slå på kokt vatten. 

Man kokade också såpa av denna 

lut, med tillsats av fett, önskade 

man tvål måste man salta i den där 

såpan. 

Nu först började själva tvätten, 

för dem som hade en någorlunda 

varm plats att vara på gick det bra, 

men oftast var det en bäck eller å. 

Tvätt i 20 graders kyla var ingen 

sinekur precis, det hände nog att 

vattnet frös på tvättbrädan. Sedan 

kom själva sköljningen med klappträ, 

eller senare stötning. 

(GRANBERGSTRÄSK) 

forts. s. 251

läderberedning 

En arbetsbeskrivning av Arthur Tillker 

verktyg och material« 

Råmaterial: helst nyslaktade, tunna, kormfria renskinn. Torra och 

begagnade skinn kan också användas, men är mindre lämpliga eftersom 

de i regel är brutna i hårremmen, vilket framkommer först 

efter garvningen. Garvämnen: framgår av beskrivning och recept. 

Kniv, skinnskrapa, räckjärn, räckbänk, dragvidja (järnkätting, vidja) 

sjcwvn-s hraf>

När syrningen är avslutad, plockas håret bort, varefter skinnet sköljes 

så att allt hår avlägsnas. Metallkärl får inte användas att lägga skinnet 

i - detta gör skinnet svart! Använd trä-, plast- eller emaljkärl. 

Kontrollera att inga spikar finns i träkärlet och att emaljen är hel! 

garvning 

Vid garvningen används sälg-, björk- eller granbark beroende på vad 

skinnet skall användas till. Sälgbarken gör skinnet lättarbetat och ger 

det ljus färg, medan björkbarken ger strävare skinn och en mörkbrun 

färg. Granbark lämpar sig bäst för nöthudar. Den ger hårstommen en 

seg och hållbar yta, som inte bryts, och ger lädret ljus färg. 

220 

Skala av barken och låt den 

torka - därigenom blir den 

starkare och mörkare i färgen. 

Hacka sedan sönder den med 

yxa.

Fyll en kopparkittel till hälften 

med bark, häll därefter 

vatten till kittelns kant. Låt 

det sedan koka en timme. 

Koka inte barken i järngryta! 

Använd inte heller vattenledningsvatten 

- det kan finnas 

rost i vattnet även om man 

inte urskiljer den med blotta 

ögat. Man riskerar att få 

skinnet fläckigt och bör därför 

använda vatten från sjöar 

eller bäckar. 

Sila av barken i ett träkärl 

och låt barklagen svalna. 

Den får inte vara mer än 

handvarm, högst 35 grader, 

om flera skinn skall garvas. 

Om bara ett eller två skinn 

garvas, måste temperaturen 

vara ännu lägre så att 

skinnen inte bränns. Tillsätt 

en handfull salt - garvsyran 

tränger då fortare in. 

Lägg ner skinnet i barklagen. 

Rör om så att garvsyran fördelas 

över hela skinnet. Den 

tränger fortare in när skinnet 

är i rörelse. Om skinnet 

ligger stilla, uppstår ljusa 

ränder där det legat i veck. 

Omrörningen bör pågå 1-2 

timmar. På fläckar där håret 

suttit kvar måste också 

yttersta hinnan på hår sidan 

skrapas bort med ett redskap 

som inte får vara eggvasst. 

Eljest uppstår obarkade, ljusa 

fläckar. 

221

fcMyhlrziwky 

Skinnet sätts fast i en räckbänk 

och skrapas på köttsidan 

så att fett och hinnor avlägsnas. 

Kvar sittande fett och 

hinnor medför att garvsyran 

inte kan tränga in. 

Vid skrapningen används ett 

skrapjärn, "räckjärn", som 

stöds mot armhålan, vilket 

ger möjlighet att utnyttja 

kroppstyngden, samt en mindre 

handskrapa. Den senare 

är lättare att hantera utan 

risk för att skada skinnet. 

Vid skrapningen skall vänster 

hand hålla skinnet sträckt 

medan högra handen håller 

skrapjärnet. Det är olämpligt 

att - som tyvärr ofta 

sker - lägga skinnet på ett 

hårt underlag vid skrapningen 

- risken för skador på 

skinnet blir då mycket stor. 

Koka ny barklag, tillsätt salt. 

Kontrollera temperaturen och 

lägg ned skinnet. Rör om 

tills lösningen blivit något 

blekt. Risken för ränder blir 

då mindre. Garvningstidens 

längd avgörs bäst genom prov. 

Skär av ett stycke av huden, 

se på snittet. När ingen vit 

rand syns, är huden genomgarvad. 

För lång tid i barklösningen 

gör huden skör. 

Hudar, som skall användas 

till skor, får aldrig genomgarvas 

- de släpper då igenom 

vatten. 

Skrapa skinnet på nytt, då det är färdiggarvat, så att de sista resterna 

av hinnor och fett försvinner. Häng upp det fritt på en lina. Fäst det 

med klämmor. Kasta inte skinnet över en stång med den blanka sidan 

inåt, då uppstår risk för skador! 

222

färgning 

När huden är i det närmaste 

torr, skall den färgas. Härvid 

används albark. Bäst är 

barken från roten, som ger 

starkare färg. Skala bort det 

yttersta grå barkskiktet. Det 

är på roten mycket tunt och 

kan skrapas bort med en slö 

kniv. Skrapa sedan av barken 

och mal den i köttkvarn. 

Häll i något vatten och gnid 

huden på hår sidan med denna 

barkmassa. Om barken blir 

för torr, tillsätt ytterligare 

vatten, eljest färgas huden 

dåligt. 

Efter färgningen borstas 

skinnet väl fritt från all 

bark med en mjuk borste. 

Låt skinnet torka något och 

smörj in det med fett. Detta 

dras in allteftersom skinnet 

torkar. Smörj inte torra 

skinn! Det kan uppstå fläckar. 

Använd fett från djur, 

t. ex. klövfett, eller växtfett:margarin 

eller majsolja.

vitgarvning 

När huden är i det närmaste 

torr - viss fuktighet måste 

finnas kvar - rullas skinnet 

ihop med hårsidan inåt och 

bearbetas först i järnkätting 

och sedan i ett vidjeband av 

hoptvinnade björkvidjor. 

Vitgarvat läder används mest till finare sömnad. Härtill tas kalvskinn 

eller tunna vajskinn. Håret tas bort på samma sätt som redan beskrivits. 

Hinnorna rivs omsorgsfullt bort från köttsidan. Under torkningen 

arbetas skinnet hela tiden så att det blir mjukt och smidigt. Använd 

händerna eller en dragvidja! Ett exempel på användningen ger 

bilden sid. 231. De applicerade skinnen, som garnerar läderpåsen, 

är vitgarvade. 

• Nu för tiden spinnes sentråden på följande sätt (Sorsele): senan blötes 

först i vatten, varefter den slites i allt smalare delar med tänderna. 

Knutar och ojämnheter avlägsnas. Så tvinnas helt smala sentrådar 

var för sig och sedan tillsammans, beroende på hur tjock man önskar 

tråder}. Tvinningen sker med höger hand mot kinden eller låret under 

det sentrådens ena ända hålles fästad mellan tänderna eller med vänster 

hand. Under arbetet fuktas senan med saliv eller vatten. (S. Drake) 

224

lädersömnad 

En arbetsbeskrivning av Marianne Nilsson 

verktyg och material • 

Hemgarvat renskinn, senträd, kläde till kantning och mellanlägg. 

Skärnålar, syring, sax, kniv, tång. Sömsätt: sticksöm och kastsöm. 

Slöjdare kan rekvirera tillskärningsmönster i verklig storlek från 

Same-ätnams slöjdkonsulenter. 

kaffepåse 32 cm- 

Delarna klippes till, 2 sidstycken, 

1 bottenremsa, överdel, 

remsor till mellanlägg. Som 

mellanlägg kan också användas 

kläde som ger tätare sömmar. 

«Ii! 

OVU^UtC ® 

î 

g- 

Mz cm- 

l/Trttwr&mistfs© 

/ 2 S Cd- \ 

^•sUjokctv 

t 

N 

225

226 

CHKrdUt+vs cwvcjSirfrf/ 

Bottenremsan och sidstyckena 

märkes i mitten så att rynkningen 

lättare kan fördelas 

jämt mot sidstyckena. Bottenremsan 

rynkas med kaststygn. 

Mellanlägget fuktas och vikes 

dubbelt.Sidstyckena och bottenremsan 

sys med sticksöm 

ihop med mellanlägget på 

avigsidan. Den färdigsydda 

nederdelen vändes och sträckes. 

Överdelen sys ihop i sidan 

med sticksöm. Överdelen och 

den färdigsydda nederdelen 

sys ihop tillsammans med 

mellanlägget. 

Överdelen fållas.Skinnet vikes 

in ungefär 1-2 cm sys 

fast med efterstygn på avigsidan. 

Om fållen görs tillräckligt 

bred kan den också 

fungera som dragsko. I stället 

för att fålla överdelen 

kan en klädesremsa sys fast 

på insidan med sticksöm. 

Klädet skall vara fullt synligt.

Till snodden klippes 2 jämna 

läderremsor, c:a 3 mm breda, 

som tvinnas samtidigt som de 

snos tillsammans. För att få 

en jämn och vacker snodd - 

se till att lädrets rätsida 

kommer utåt vid tvinningen. 

Snodden kan anbringas på två 

sätt. 

Alt. i. Snodden sys fast i sidsömmen 

ca 2 cm från påsens 

överkant och knytes runt påsen. 

Alt. 2. Till dragsko lämnas 

en öppning i sidan på fållen. 

Öppningen kastas över med 

täta stygn. Till dubbel dragsko 

lämnas fållen öppen i båda 

sidor och två snoddar användes. 

På snoddens ändar sys fast 

läder eller klädestofsar. • 

CUA> I cdt. 2 

227

Till en ryggsäck tas 

två hemgarvade medeltjocka 

renskinn. Ett 

skinn går åt till ryggsäckens 

lock och ryggsida, 

varvid locket tas 

ut från skinnets halsdel. 

Ur det andra tas 

bottenstycke och framsida. 

Remmar och mellanlägg 

tas från skinnens 

sidor.Säcken sys 

vanligtvis med sticksöm. 

Till kantning används 

sticksöm och 

efterstygn, till skarvning 

fällsöm. Ryggsäcken 

ovan från Tärna 

tillhör fru G. Bergström. 

Den lilla säcken 

t. h. är från D orotea. 

Den har trähandtag 

och kan alltså 

även bäras i handen. 

228 

Lnrtti+v (|) 

IrcmuiUjohc-®

skinnberedning 

En arbetsbeskrivning av Arthur Jillker 

verktyg och material • 

Torra, saltade eller färska renhudar. Salta eller färska hudar är att 

föredra, då vekningstiden blir kortare. Skinnskrapa, räckjärn, se 

sid. 219! Kemikalierna anges särskilt för varje fas av beredningen. 

Vekning 

Hudarna läggs på golvet med köttsidan 

upp. De bestrykes rikligt 

med en saltlösning bestående av 

0, 5 hg havssalt på 10 1 vatten. Bestrykningen 

sker lämpligen med 

en mjuk borste och skall pågå 

tills hela huden är ordentligt genomfuktad. 

Den får inte torka på 

någon fläck, utan skall, om så 

behövs, strykas flera gånger om 

dagen. Tiden varierar från hud 

till hud. De torra hudarna tar 

längre tid än saltade och färska. 

Obs! att saltlösningen skall ha 

rumstemperatur vid på strykningen. 

Skavning 

Sedan huden är fullständigt vekt, 

skall den skavas i sitt våta tillstånd. 

Allt kvarvarande kött, 

framför allt bindväven, skall skavas 

bort. Om inte hinnorna avlägsnats, 

tar huden ej garvning. 

Garvning 

Lägg åter hudarna på golvet med 

köttsidan upp! De skall nu behandlas 

med en blandning bestående 

av 0, 3 kg havssalt och 1 kg kalialun 

eller 0,7 kg aluminiumsulfat, 

som lösts i 10 1 vatten. Lösningen 

bör ej förvaras i emaljerat 

kärl. Hudarna bestryks med 

denna lösning så ofta att de alltid 

är blöta. Behandlingen pågår under 

cirka fem dagar så att huden blir 

helt genomfuktad. Därefter får den 

långsamt börja torka. Om något 

parti torkar fortare, fuktas detta 

med ytterligare lösning, så att 

torkningen sker jämnt. När huden 

vitnar och blir mjuk vid tänjning 

är den genomgarvad. 

Sträckning 

När huden torkat, så att den inte 

känns blöt, men ändå innehåller 

så mycket fukt att den är mjuk, 

skall första sträckningen ske för 

att motverka krympning. Den utföres 

med ett s.k. räckjärn. 

Smörjning 

Hudarna bestryks nu med en lösning 

bestående av 0,3 kg havssalt 

i 10 1 vatten för att en viss sväll - 

ning i huden skall uppstå. Därefter 

sker infettningen med 1 1 lipodermpelsticker 

i 10 1 vatten. Lösningen 

skall vid be strykningen vara 

30° varm. Man ger hudarna 

rikligt av denna lösning. Lipoderir 

pelsticker är ett speciellt fett för 

pälsskinn. Det är luktfritt och ger 

ingen mis sfärgning. Det kan köpas 

hos AB Triga, Göteborg. Sedan 

hudarna infettats skall de ligga 

och torka. Härvid sker en eftergarvning 

som är välgörande 

för mjukheten. 

Sträckning 

Nu skall de åter sträckas så att de 

blir mjuka och elastiska. En förutsättning 

för ett bra resultat är att 

man använder felfria hudar. Man 

kan inte göra en dålig hud bra genom 

beredning! Var därför alltid 

kritisk vid val av hudar. 

229

ällingberedning 

De nyflådda bällingarna spänns ut ordentligt när de sätts upp för torkning. 

Spika noga längs kanten eller tryck fast tätt med tunna hyvelspån tvärs 

över bällingarna. När de är torra skrapas hinnorna bort från köttsidan 

med kniv eller skinnskrapa. Också elektrisk handborrmaskin med raspstift 

kan användas. Till barkningen kan björk-, vide- eller sälgbark användas. 

Från ungbjörkar tas barkskiktet under nävret - barken från gamla 

björkar gör skinnet hårt och skört. Sälg- och videbark gör skinnet något 

känsligare för fukt. Barken används färsk eller torkad. Nu finas två 

sätt att fortsätta arbetet: 

# Den finfördelade barken läggs i aluminium- eller plastkärl. Över barken 

slås kokande vatten och blandningen får stå och dra en halvtimme. 

Barkmassan kan också kokas, då utvinns garvsyran bättre. Barkmass^n 

gnids därefter in på bällingarnas köttsida, men får inte vara varmare än 

25 Bällingarna gnids upprepadi ger med massan tills de är genomgarvade. 

0 Man kokar barken en timm ;. Därefter silas den av i en balja och får 

svalna tills den är handvarm. Salt tillsättes - mindre än när hela hudar 

garvas. Därefter läggs bällingarna ned i vätskan. Rör om och sträck bällingarna 

några gånger under det dygn de skall ligga i badet. När de tas 

upp pressas vattnet ut på hårsidan med en plastskrapa. Låt dem sedan 

torka långsamt. Någon risk för att håret lossnar finns inte. • 

handskar • 

Till skinnhandskar: 1 gång bällingar, 

läder till snoddar och 

kantning, kläde till tofsar. Sys 

med sticksöm. Först sys tummen 

ihop, sedan insidan, sist 

utsidan. Handskens och tummens 

utsidor är något större än insidorna 

och rynkas när man syr. 

230 

I 

© Mstuokc (D (varMUjcJcts 

wu

#De hudstycken, som icke flås af med den egentliga huden, hafva sina 

egna namn och sin särskilda användning. Den på hufvudet kallas 

härna, på lapska "källo" = panna, den på extremiteterna, ända ned 

till fotlederna kallas bälling (=ben-ling), på lapska "kabmas". Dessa 

stycken begagnas till skor för vintern, ludna, som de äro; af de förra 

förfärdigas s.k. hämskor (för män), af de senare bällingskor 

(för kvinnor), äfven som kör-handskar. Bägge slagen skinnbitar äro 

vackrast då de tagas af brunn-renar (tjurar) vid höstslakten, i medlet 

af september; de äro då mörka, temligen korthåriga och glänsande 

svart-brun-grå. Härnor och bällingar utspännas på det sätt att å 

den ännu fuktiga insidan fastklibbas näverremsor eller hyvelspånor. 

(Gustaf von Diiben). 

Läderväska av brunt skinn med applikation i gult skinn. Väskan har 

tre fack, vars öppningar stängs med remmar. 30x23 cm. Jämtl.mus. 

231

skinnsömnad 

En arbetsbeskrivning av Marianne Nilsson 

hämsko 

verktyg 

och material« 

Sax, kniv, tång, syring, 

skärnålar. 2 st härnor. Härnorna 

ska vara lika i färg 

och hårtjocklek. 2 st bakbällingar. 

10-12 st grova sentrådar. 

Läder till mellanlägg 

märlor, snoddar. Kläde till 

garnering och ev. kantning. 

Härnorna fuktas med barklag 

och sträckes. Botten, häl och 

bakstycke skärs ut. Båda skorna 

skärs ut på samma gång så 

att delarna blir exakt lika stora. 

232 

htirntf/ VI \ I |f 

^^¿¿¡v^^; 

l/vUvtsnUwpa - Mrfrc d&U+i/

Håren som kommer i vägen för 

sömmarna putsas bort. 

Bakkantens mittpunkt märks ut. 

Hälen rynkas. 

Biten som kommer att bilda häl 

sys fast vid den rynkade delen. 

För sömmar används hela tiden 

sticksöm. 

Bakstycket sys fast vid hälen. 

Sidstycket och bakstycket sys 

ihop. Bakstycket skarvas först 

om det är nödvändigt. Öppningarna 

vid nospartiet sys ihop. 

233

234 

Framdelen rynkas och mitt 

fram sys en bit kläde fast. Sömmarna 

putsas och jämnas till. 

Framdelen vändes och läggs 

ihop för att ej torka. 

Bällingen som bildar överdel 

på skon vikes dubbel för att få 

fram mittlinjen. 

Mallen placeras mitt på bällingen 

med hjälp av den vikta linjen. 

Överdelen ritas och skäres ut. 

Håren på kanterna runt överdelen 

skärs bort ca 5 mm.

Den rynkade delen av skon, 

mellanlägget, överdelen och 

märlorna passas in och fästes 

provisoriskt. Skon sys 

ihop med sticksöm på rätsidan. 

På in- och utsidan av överdelen 

ska en sena följa sömmen. 

Sedan sys överdel och 

skaft ihop. 

När skorna är färdiga sätter 

man i en läst av träbitar för 

att skon skall få en riktig form 

Rickard Tegström har gjort 

två filmer om sameslöjd. Den 

äldre heter SAMERNAS SLÖJD 

den nyare KONSTENS HÄN- 

DER. Båda distribueras av 

Samernas folkhögskola i 

Jokkmokk. 

235

ällingskor • 

Samma sömnadsredskap 

som för hämskorna, samma 

tråd. En "gång" bällingar 

(= 1 par fram- och 1 par bakbällingar) 

till ett skopar, 

garvat läder till mellanlägg 

i sömmarna. 

msåmm 

Tillskärning enligt det 

i Åsele lappmark och 

Jämtland vanliga mönstret. 

Bällingskor tillskurna efter 

den i Sor sele-Tärna - området 

gängse metoden. 

236 

Wt 

^ ^ ^ ^ 

(S) 5 U 

(5) (nKrodis 

jp V - ^ 

— S 

© 

© ¡VlMnfaytUAi/ (D ImfaMfow mut> 

fvöul © sCd^-Ujo/cc^ © IraJ^siAjtykm/ 

© ävcrdMy

and 

En arbetsbeskrivning av Astrid Enoksson 

Den enda textila teknik, som samerna i Västerbotten i äldre tid utövat, 

är framställningena av band. Dessa har antingen varit flätade, "smöjda" 

eller "lagda", eller vävda med en bandvävsked av trä eller horn. 

flätning 

material 

Rundtvinnat eller fyrtrådigt ullgarn: rött, gult, grönt och blått. Fyrtrådigt 

garn är grövre och används företrädesvis till mansskoband. 

De flätade banden, som framförallt 

använts till skoband, är utan 

jämförelse de vanligaste i Västerbotten. 

Denna teknik har funnits 

i hela landet och har liksom 

bandvävningen övertagits 

som ett kulturlån från nordborna. 

För att göra flätade band behöver 

man inga redskap men 

det var vanligt att man täljde 

sig en "bandkvissla" d. v. s. en 

grenklyka som man fäste varpen 

i och som man satte mot 

midjan då man arbetade. På så 

sätt kunde man ta med sig arbetet 

t. ex. då man vallade renar. 

237

Annars fästes varpen i en 

kåtastång, en stol eller 

annat fast föremål. 

Varptrådarna delas under arbetet 

upp i två hälfter med 

lika många trådar i varje, 

Med fingrarna lyfter man sedan 

vartannat trådpar i den 

ena gruppen av trådar, så 

att man får ett skäl. 

Skälet vidgas med tummen. 

238

Man griper yttersta tråden 

med tummen och pekfingret 

och för den sedan genom 

skälet in mot mitten. 

Inslagstråden skall dras åt ordentligt. 

Samma sak görs sedan 

från motsatt sida, Man 

får en struktur med inslagstrådarna 

diagonalt mot bandets 

mitt. 

Kvinnornas skoband är sammansatta av kortare, enfärgade band av 

olika kulörer, t. ex. i kombinationerna rött-gult-grönt eller röttblått-grönt. 

Samma färgkombination används vanligtvis av samerna 

inom samma dalgång. Skarvarna mellan de kortare banden kan 

ibland vara över lindade med spunnen tenntråd. Mans skobanden flätas 

också i tre färger, t. ex. gult-grönt-rött eller rött-blått-svart, 

men med färgerna blandade i varpen så att banden blir melerade, 

se bilden nedan! Materialåtgången i ett skoband är 100 g garn. Antalet 

trådar i varpen för kvinnoskoband 34-36, för mans skoband ca 40 

(beror av garngrovleken). Varpens längd 265 cm, krympningen 65 cm 

och den färdiga längden 200 cm. Uppläggningen av varpen tar 20 min. 

flätningen, "läggningen", 18-20 timmar, monteringen (tofs, fastknytning, 

pressning) 1 timme. De angivna tiderna avser 1 par skoband. 

239

vävning 

Gamla vävda band är sällsynta i Västerbotten men blir vanligare ju längre 

man kommer norrut. Dessa nordsamiska band är ofta rikt mönstrade 

medan de västerbottniska banden är mycket enkla, ofta randade. Vanligtvis 

är de vävda av ylle, man kan också träffa på band med inslag av linne 

eller bomull. 

material 

Samma material som för flätade 

band. Bomulls- och lintråd 

har även förekommit i 

exempelvis ryggsäcksband. 

Bandvävskedar av trä finns 

i handeln, medan en vävsked 

av horn, som är hållbarare, 

måste beställas av en hornslöjdare 

och blir jämförelsevis 

dyr. 

Garnet varpas på en varpställning eller mellan två fasta punkter, t. ex. 

två stolsryggar, vilket är vanligare, eftersom trådantalet i bandvävarna 

oftast är litet. Om väven är mycket kort, kan trådarna mätas ut 

utan att man fäster dem. Vid beräkningen av varpens längd måste hänsyn 

tas till den krympning, som äger rum under vävningen och det 

spill, som fastknytningen medför. Jämför exemplet sid. 242! Beräkningen 

av trådantalet för en viss bredd beror av garnets grovlek. Vid 

trädningen av vävskeden träds varannan tråd i hål, varannan i springa. 

Viktigt är att varpen kommer mitt i vävskeden. Det är därför enklast 

att trä väven från mitten. 

Runt ena änden på varpen knyter 

man fast ett bomullsband, 

med vilken man kan fästa varpen 

vid något fast föremål, där 

man vill sitta och arbeta. Den 

andra änden av varpen lindas 

runt en sticka, som man trär 

in under ett skärp, eller också 

knyter man om även den 

änden med ett bomullsband, 

som sedan kan knytas runt midjan. 

När bandgrinden föres upp och ner bildas skälet. Inslagsgarnet dras åt 

så hårt att det helt täckes av varpen och tryckes till antingen med garnstickan 

eller handen om man inte använder sticka. Den största svårigheten 

med att få ett jämnt och vackert band ligger i arbetsrytmen. Det gätler 

att dra åt varje inslagstråd lika hårt och att trycka in tråden lika 

hårt för varje inslag, och att hålla varpen lika hårt spänd under arbetet. 

240

Vävtekniskt skiljer sig nordsamiska 

och sydsamiska band från 

varandra. Den nordsamiska traditionen 

innebär att man lägger 

in inslaget på baksidan av vävskeden 

och alltså väver ifrån 

sig. 

Den sydsamiska traditionen 

överensstämmer med bandvävningstekniken 

i det övriga landet, 

där man lägger in inslaget 

på samma sida om bandgrinden 

som man själv sitter och alltså 

väver mot sig. En annan skillnad 

är att man på nordsamiskt 

område gjort inslaget med handen, 

på syd- och centralsamiskt 

område med hjälp av en vävnål 

(se sid. 177) eller garnsticka. 

Denna olikhet tyder på att samerna 

i norr bevarat en ålderdomligare 

vävnadsteknik, som 

har samband med den upprättstående 

vävstol som använts av 

nordborna under förhistorisk 

tid och som sjösamerna i Nordnorge 

än i dag använder då de 

väver sina berömda ranor. Det 

band som utgör början på denna 

väv är för övrigt vävt i samma 

teknik som de nordsamiska banden. 

De vävda banden har i Västerbotten 

bl. a. använts som dekoration 

nederst på kolten, som 

bälte (i Malå) eller som foder 

på tenntrådsbroderade bälten, 

som ryggsäcksband, som band 

till barnvaggan, till penningpungen 

och som hårband. Koltarnas 

kantband är märkliga, 

därför att ena stadkanten är kortare 

för att bandet skall kunna 

följa den utsvängda kolten. • 

241

• Med bandvävsked vävs numera mest slipsband. Materialåtgång och ar- 

betstid framgår av följande exempel. 

Antal trådar 65 Varpning 

Varpens längd 200 cm Trädning 

Krympning 15 cm B redning 

Spill 50 cm Vävning 

Färdig längd 135 cm Totalt 

läs mer i: 

20 min 

50 min 

10 min 

210 min 

4 tim 50 min. 

SIGRID DRAKE Västerbottenslapparna. Uppsala 1918. 

BIRGIT LAQUIST Iakttagelser rörande de svenska lapparnas bandvävning. 

Norrbotten 1946. 

T. H. SVARTENGREN Lapsk bandvävnad. Norrland i ord och bild 

1928, nr 40. 

LIV TROTZIG - ASTRID AXELSSON Band. Motala 1958. 

litteratur om slöjd 

Lars Thomasson 

En del av samekulturen som under 1960-talet ägnats allt större intresse 

är sameslöjden. Ett belägg för att sameslöjden fått en renässans eller 

kanske kommit att få ett annat egenvärde än tidigare är bl. a. det intresse 

man kan spåra i litteraturen kring den, eller mindre anspråksfullt 

uttryckt, i vad som skrivs om den. 

Medan man under t. ex. 1950-talet endast kan påträffa några enstaka 

separatuppsatser om sameslöjd, är förhållandet för 1960-talet helt annorlunda. 

I tidigare redovisade bibliografiska anteckningar om samerna 

för tioårsperioden 1950-59 (i Skytteanska samfundets handlingar 1, 1961) 

återfinns frågor om sameslöjd självfallet i de böcker eller artiklar, som 

avser att ge en samlad översikt över samekulturen i Sverige, t, ex, 

Collinders Lapparna 1953, Vorren-Mankers Samekulturen - en översikt 

1957, Ruongs Samer (klassbiblioteket 10) 1955, och Mankers artiklar 

Lappar etc. i Svensk uppslagsbok, 2 uppl. 1950. Men därutöver återfinns 

endast ett par-tre noteringar med direkt anknytning till sameslöjden, 

nämligen Phebe Fjellströms uppsats Lapsk benornamentik (i Norrbotten 

1952), en uppsats av Asbjörn Nesheim, Den samiske grenevevningen 

og dens terminologi (i Schandinavica et Fenno-Ugrica, Uppsala 1954) 

och Gunnar Rönns populärartikel Äkta och falsk sameslöjd (i Folket i 

bild 1959, h. 25). Dessutom påträffas ett par notiser om lappländsk "grenneväv" 

och lapsk tenntrådsdragning i Agnes Geijers uppsats Det textila 

arbetet (i Nordisk kultur 15 A, 1953). 

Förhållandet är ett annat för det följande årtiondet. I översiktsarbeten 

som Ruongs The Lapps in Sweden 1967 och Samerna 1969 framhålls sameslöjden 

som ett viktigt kulturelement, och det kommer också till uttryck 

i illustrationsmaterialet, såsom t. ex. i Mankers De åtta årstidernas 

folk 1953. Separatuppsatserna som rör sameslöjden (i vid bemärkelse) 

är påfallande flera. Genomgående är det hög kvalitet på illustrations- 

242

materialet i fråga om såväl arbetsmoment inom slöjden som själva föremålen. 

Några exempel med sådant illustrationsmaterial: Phebe Fjellströms 

uppsats Samernas hemslöjd (i Same idag 1965) och hennes bok 

om Jokkmokks museum, Tuodje, Luleå 1967, Gunilla Lundahls Dakkan 

(i Kontur 13/ Swedish design annual 1965/66) och Nils Hövenmarks 

översiktsuppsats Samerna - en minoritet i brytningstid (i LKAB-tidningen 

1968, h. 4), men alldeles särskilt den fina bildsviten om modern sameslöjd, 

Same idag (i Till Fjälls 1967), text:Gunilla Lundahl, foto:Pål 

Nils Nils son. 

I anteckningarna nedan har sådant tagits med som bedömts som bibliografiskt 

material, således även recensioner av böcker och presentationer 

av utställningar. Uppgifter av notiskaraktär har däremot utelämnats. 

Den intresserade kan finna strängt taget allt av det slaget vid genomgång 

av dels Samefolkets olika årgångar, dels dagspressen i övrigt. 

Några artiklar diskuterar mera vetenskapligt t. ex. material och 

terminologi. Gränsdragningen kring ämnet är emellertid svår. Artiklar 

kring samedräkten, smyckena, silvret etc. är utelämnade. 

Några tidningsartiklar från de senaste åren finns likaså medtagna. 

Anteckningarna gör inget anspråk på att vara. fullständiga. 

litteraturförteckning 

ANDERSSON, GÖSTA, Esaias Poggats. 

111. (Samefolket 1968, h. 5- 

6,s. 94-95). (Intervju med sameslöjdaren 

Esaias Poggats i Kiruna) 

ANDERSSON, GÖSTA, Från slöjdkonsulentens 

arbete. 111. (Samefolket 

1961, h. 6-7, s. 115.) 

(Intervju med sameslöjdkonsulenten 

Artur Jillker i Jämtland.) 

ARWIDSSON, ERIK, Handicrats of 

Norrbotten. 111. (Norrbotten - 

land of the Arctic circle. Sthlm 

1960, s. 110-116.) 

ARWIDSSON, ERIK Handicrafts of 

hemslöjd. 111. (Norrbotten. En 

fjärdedel av kartan. Luleå 1965, 

s. 131-138. ) 

BARCK, AKE, Sameslöjden ett 

kontroversiellt ämne. -Varför 

kalla oss konsthantverkare. 

(Norrbottens-Kuriren 6/6 1969.) 

BARCK, Ake, Sameslöjdens värde 

stiger. 111. (Nordkalotten 1970, 

s. 42-43. ) 

BERGSTRÖM-ANDELIUS, EMMA, 

& ÅGREN, KATARINA, Om lapska 

rotkorgar och deras bindning. 

För nomadskolor och arbetsstugor 

utarbetad av Emma 

Bergström-Andelius. 111. litt. 

(Västerbotten 1966, s. 1-76. ) 

(Nytryck av Emma Bergström- 

Andelius skrift om lapska rotkorgar 

från 1932. Kompletterad 

med fotografisk bildsvit och 

textavsnitten "Emma Andelius 

och den västerbottniska slöjden" 

samt "Traditionsuppgifter om 

västerbottnisk korgslöjd" av 

Katarina Ågren. Med förord av 

Nils Lithberg. ) 

ENOKSSON, SUNE, Se: Synpunkter. . 

ERIKSSON, TORBJÖRN, Sameslöjden 

i dag. 111. (Samefolket 1968, 

h. 5-6, s. 84-86. )(intervju med 

Gösta Andersson i Luleå. Se: 

Synpunkter. . .) 

FJELLSTRÖM, PHEBE, Bevarad 

särart - aktiv anpassning. Tradition 

och nyskapande inom samisk 

hantverksproduktion. 111. 

(Sameslöjd. Luleå 1967. s. 213- 

228. ) 

FJELLSTRÖM, PHEBE, Medeltida 

hantverkstradition i modern samisk 

slöjd. (Mönsterbok i samisk 

slöjd. Luleå 1968, s. 16-23.) 

FJELLSTRÖM, PHEBE, Samernas 

hemslöjd. 111. (Same idag. Upps. 

1965, s. 20-23. ) 

FJELLSTRÖM. PHEBE, Tuodje. 

En bok om samisk brukskonst 

utg. av Jokkmokks museum. 

Luleå 1967. 32, (2) s. , 31 pl. -s. 111.

GRANLUND, JOHN, Den lapska 

kisan. Några etniska karakteristica 

i samernas slöjd. 111. (Sameslöjd. 

Luleå 1967, s. 77-104.) 

HOLMQVIST, WILHELM, Från 

Oxhyrhynchos till Jokkmokk. 

Senantika och merovingiska 

traditioner i lapsk hornslöjd. 

111. (Sameslöjd. Luleå 1967, s. 

53-66.) (Deh lapska flätbandsornamentiken 

och dess förankringsgrund. 

) 

HVARFNER, HARALD, En bok om 

samisk slöjd. 111. (Sameslöjd. 

Luleå 1967, s. 17-22.) (Inledningskapitel 

till En bok om samisk 

slöjd. Om lokala museer 

med samesamlingar.) 

HVARFNER, HARALD, Samisk 

form. 111. (Norrbotten 1966, s. 

117-120.) (Fyra illustrationer 

av samisk slöjd med kort inledning 

av Harald Hvarfner.) 

HVARFNER, HARALD, Samiskt i 

museer. 111. (Sameslöjd. Luleå 

1967, s. 9-16.) (Samiska samlingar 

i Luleå, Jokkmokk och 

Arjeplog. ) 

HÖVENMARK, GUN, Detta är äkta 

samekonst. 111. (Nordkalotten. 

Turist 69. Luleå 1969, s. 14.) 

HÖVENMARK, GUN, Kunden och 

sameslöjden. Handeln med sameslöjd 

- en förutsättning för 

dess fortbestånd. 111. (Sameslöjd. 

Luleå 1967, s. 251-258. ) 

JÄKS, IVER, Tenk på nåp~pi. Sameslöjdens 

formgivning. (Sameslöjd. 

Luleå 1967, s. 201-206.) 

KADDIK, ARVID, Från slöjdutskottets 

verksamhet m. m. (Samefolket 

1967, h. 1, s. 17-18.) 

(Same-Ätnams slöjdutskotts 

verksamhet.) 

LAGERFJÄRD, S. A., Om lappknivar 

och samernas vapen för 

jakt. (Norrländska Socialdemokraten 

13/1 1969.) 

LETTE, RUNO, Samisk tennslöjd. 

En återupptagen slöjdart. 111. 

(Sameslöjd. Luleå 1967, s. 161-170.) 

LETTE, RUNO, Mönsterplanscher 

med beskrivningar. 111. (Mönsterbok 

i samisk slöjd. Luleå 

1968, s. 25+52 pl. -bl.) 

LJUNGKVIST, EVA, Om samernas 

slöjd. (Hemslöjden 1967, h. 1, 

s. 3, 12.) 

244 

LUNDAHL, GUNILLA, Dakkan. 111. 

(Kontur 13/Swedish design 

annual 1965/66, s. 38-43. )(Om 

samerna och sameslöjden.) 

LUNDAHL, GUNILLA, Sameslöjd - 

hantverk som lever. 111. (Form 

1965, h. 7, s. 460-464. )(Om utställning 

av sameslöjd på Hantverket 

i Stockholm 1965.) 

LUNDAHL, GUNILLA, & NILSSON, 

PÅL NILS, Same i dag. En bildsvit 

om modern sameslöjd av 

Pål Nils Nilsson med text av 

Gunilla Lundahl. 111. (Till Fjälls 

1967, s.4-19.) 

LUNDQUIST, ANNICA, Sameslöjd. 

111. (Villa & Hem i Sverige 1964, 

h. 2, s. 66-69.) 

MANKER, ERNST, The bone age 

of the Lapps. Some samples of 

Lapp bonework from the 

collections of Nordiska museet. 

111. (Lapponica. Lund 1964, s. 

186-198.) 

MANKER, ERNST, Från bruksföremål 

till minnessak. Traditionella 

ting i ny funktion. 111. (Sameslöjd. 

1967 Luleå 1967, s. 239- 

242. ) 

MANKER, ERNST, Horn eller ben. 

(Horn eller ben. Lapptrummans 

solromb som sexualsymbol. Inlägg 

i anslutning till symposium 

i Jokkmokk den 23-25 maj 1966 

av Ernst Manker. Luleå 1968, 

s. 1-2.) (Terminologien inom 

sameslöjden.) 

MÖNSTERBOK I SAMISK SLÖJD. 

Horn-och träslöjd i Norrbottens 

län. Sammanställd och ritad 

av Runo J:son Lette. Utgiven 

av Same-Ätnam genom dess 

slöjdutskott under medverkan 

av Phebe Fjellström, Israel 

Ruong, Lennart Wallmark. 

Luleå 1968. 26 s.+52 pl.-bl. 

III. (Bildsvit med sameslöjd 

i ny funktion. Mönsterplanscher, 

Se även: Fjellström, Ph. , Medeltida 

hantverkstradition. .. ; 

Lette, R. J:-son, Mönsterplanscher. 

. . ; Wallmark, L. , 

En lapsk mönsterbok. ..) 

NESHEIM, ASBJÖRN, Duol'lje - 

coar've - muorra. Samisk 

slöydterminologi og dens 

opprinnelse. (Sameslöjd. Luleå 

1967, s. 23-30.)

NESHEIM, ASBJÖRN, The Lapp 

fur and skin terminology and 

its historical background. 111. 

litt. (Lapponica. Lund 1964, 

s. 199-218.) 

NILSSON, NILS, Sameslöjden i skolan. 

(Nordiskt samelärarmöte i 

Nasu 1-2-14 aug. 1965. Helsingfors 

1965, s. 98- 100. (Stencil. A4.) 

NILSSON , NILS, Slöjdens ortskaraktär 

angelägen att bevara. 

(Samefolket 1965, h. 10, s. 

143-144.) 

NILSSON, NILS, Unga slöjdare. 

Slöjden i sameskolorna. 111. 

(Sameslöjd. Luleå 1967, s. 

179-184.) 

NILSSON, PÄL NILS, Se: Lundahl, 

G. , &Nilsson, P.N. 

NORDISK SAMEUTSTÄLLNING 

I KIRUNA. 22-29 juli. 18-24 

augusti (1962). Programblad 

Kiruna 1962. 4 s. 111. 

NORDSTRÖM, FOLKE, Formupplevelser 

och. tolkningar. 

Föremålen som konst och 

konsthantverk. 111. (Sameslöjd. 

Luleå 1967, s. 207- 

212.) (Sameslöjdens tradition 

och framtid. Relationen 

mellan tradition och förnyelse). 

PEHRSSON, LARS, G., Samiska 

konsthantverk blir hårdvaluta i 

USA: (Norrbottens-Kuriren 

20/8 1969.) (Om sameslöjdaren 

Lars Pirak.) 

PETTERSSON, KERSTIN, & 

WERNER-LJUNGSTRÖM, Åsa, 

Slöjdarna (i Jokkmokk). 111. 

(Vad sker i glesbygden? Luleå 

1968, s. 99- 112.) (Sameslöjden. 

Same-Ätnam och dess verksamhet 

på sameslöjdens område. 

) 

PIRAK, LARS, Mönsterbok i samisk 

slöjd. (Samefolket 1970, 

h. 1-2, s. 14-16. ) (Recension av 

Mönsterbok i samisk slöjd. 

Luleå 1968.) 

PIRAK, LARS, Sameslöjdaren - 

en kulturbärare. 111. (Sociala 

meddelanden 1966, h. 5-6, 

s. 74-82.) 

PIRAK, LARS, Slöjden - en källa 

till liv. 111. (Bland Sveriges 

samer 1959-60, s. 28-35.) 

PIRAK, LARS, Sameslöjden - 

ett kulturarv. 111. (Samefolket 

1961, h. 12, s. 182-183.) 

PIRAK, LARS, Sameslöjden - 

ett levande kulturarv. 111. 

(Bygd och natur 1962 (årsboken), 

s. 75-81.) 

PIRAK, LARS, Så jobbar en samekonstnär. 

111. (Nordkalotten. 

Turist 69. Luleå 1969, s. 15) 

PIRAK, LARS, Se även: synpunkter. 

... 

PIRAK, LARS, Vi ser på sameslöjd. 

(Norrländska Socialdemokraten 

1/2 1969.) (Med utgångspunkt 

från samlingarna i Jokkmokks 

museum.) 

POGGATS, ESAIAS, Se:Andersson 

G. , Esaias Poggats. 

ROSANDER, GÖRAN, Utställningen 

i sameslöjd i Östersund 

111. (Samefolket 1968, h. 10-12, 

s. 209.) (Utställning i Östersund 

1968, anordnad av Sameätnams 

slöjdutskott och Jämtlands 

länsmuseum.) 

(RUONG, ISRAEL), "Dakkan" - 

en unik utställning. 111. (Samefolket 

1965, h. 10, s. 146-148.) 

(Om utställning av sameslöjd på 

Hantverket i Stockholm 1965.) 

RUONG, ISRAEL, En bok om samernas 

slöjd. (Samefolket 1967, 

h. 1, s. 20-21.) (Recension av 

Sameslöjd, Luleå, 1967.) 

RUONG, ISRAEL, Samerna och 

naturmiljön. Ekologiska aspekter 

på föremål och byggnader 

111. (Sameslöjd. Luleå 1967, 

s. 31-52.) 

(RUONG, ISRAEL), Sameutställningen 

i Kiruna. 111. (Samefolket 

1962, h. 10, s. 127-128) 

(Om en utställning med bl. a. 

sameslöjd i Kiruna i samband 

med nordkalottveckan där 

sommaren 1962.) 

(RUONG, ISRAEL), Slöjdutställning 

i Stockholm i sommar. 

111. (Samefolket 1963, h. 5-6, 

s. 85-90.) (Presentation av 

sameutställning på Skansen i 

Stockholm sommaren 1963.) 

(RUONG, ISRAEL), Slöjdutställningen 

i Kiruna. En stor framgång. 

111. (SET 1960, h. 8-9, 

s. 138-139.) 

(RUONG, ISRAEL), Tradition och 

förnyelse. 111. (SET 1960, h. 

6-7, s. 89.) (Intervju om sameslöjd 

med slöjdaren Lars Pirak 

i Jokkmokk.) 

245

RUONG, ISRAEL, Två böcker om 

sameslöjd. 111. (Samefolket 

1968, h. -5-6, s. 96-99.) (Recensioner 

av Sameslöjd, Luleå 

1967 och Mönsterbok i samisk 

slöjd, Luleå 1968. ) 

RUONG, ISRAEL, Se även:Mönsterbok 

i samisk slöjd. 

SAMEUTSTÄLLNINGEN. 111. (Vänner 

i norr. Från Nordkalottöverläggningarna 

i Kiruna och 

Piteå 1962. Red. :Bengt Andersson. 

Utg. av Föreningen Nordens 

Norrbottenkrets. Luleå 

1963, s. 25-31. ) (Sameutställningen 

i Kiruna i samband med 

nordkalottveckan där sommaren 

1962. Med anförande av 

Israel Ruong och Tage Erlander. 

) 

SAMESLÖJD - tradition och nydaning. 

Handlingar från internordiskt 

symposium kring samisk 

slöjd i Jokkmokks museum 

den 23-25 maj 1966. 

Red. : Harald Hvarfner. Luleå 

1967. 268 s. 111. sak-, ort- och 

personreg. (Slöjdterminologien. 

Samekulturens förhållande 

till naturmiljön. Inlån, anpassning 

och särart. Undervisning 

på sameslöjdens område. 

Slöjdarens situation. Sameslöjdarens 

alster som konst och 

konsthantverk. Olika synsätt i 

arbetet för slöjdens fortbestånd. 

Dynamiken i traditionsförloppet. 

Bedömning, prissättning 

och handel. Se även:Fjellström, 

Ph. , Bevarad särart. . . , 

Granlund, J. , Den lapska kisan; 

Holmqvist, W. , Från Oxyrhynchos. 

. . ; Hvarfner, H. , En 

bok om samisk slöjd; Dens., 

Samiskt i museer; Hövenmark, 

G. , Kunden och sameslöjden; 

Jåks, I., Tenk på nap'pi; 

Lette, R. , Samisk tennslöjd; 

Manker, E. , Från bruksföremål. 

. . ; Nesheim, A., 

DuolTje. . . ; Nilsson, N., Unga 

slöjdare; Nordström, F., Formupplevelser 

och tolkningar; 

Pirak, L., Att vara slöjdare; 

Ruong, I., Samerna och naturmiljön; 

Två nya museer; Wallmark, 

L., God slöjd; Vorren, 

(¡6., Statisk och dynamisk. . . ) 

SOMMARSTRÖM, Bo, k TIDE- 

STRÖM, ERIK, Sameutställningen 

på Skansen. 111. (Samefolket 

1963, h. 10, s. 162-163.) 

SYNPUNKTER(på sameslöjd). 111. 

(Samefolket 1968, h. 5-6, s. 86- 

91. X Synpunkter lämnade av 

Lars Pirak, Sune Enoksson och 

Same-Ätnams slöjdutskott såsom 

kommentarer till Torbjörn 

Erikssons intervju med Gösta 

Andersson i Luleå om sameslöjd. 

Se:Eriksson, T., Sameslöjden 

i dag.) 

THOMASSON, LARS, Litteratur om 

sameslöjd. Några anteckningar 

avseende 1960-talet. Litt. (Samefolket 

1969, h. 10-12, s. 189-191) 

TIDESTRÖM, ERIK, Se: Sommarström, 

B., & Tideström, E. 

TINGBERGER, PER-EVERT, Samerna 

och hemslöjden. 111. (Arbetaren 

1962, h. 48, s. 8. ) 

TVÅ NYA MUSEER. Samlat - 

vårdat - tillgängligt - utnyttjat. 

Inledande text:Harald Hvarfner. 

Bild: Bert Persson. (Sameslöjd. 

Luleå 1967,s.9-16.) (Bildsvit 

om Arjeplogs och Jokkmokks 

museer.) 

VERNER-LJUNGSTRÖM, ÅSA, 

Se:Pettersson, K. , StWerner- 

Ljungström, Å. 

WALLMARK, LENNART En lapsk 

mönsterbok. (Mönsterbok i samisk 

slöjd. Luleå 1968, s. 13-15.) 

WALLMARK, LENNART, God slöjd. 

Riktlinjer för bedömning och 

prissättning av sameslöjd. 111. 

(Sameslöjd. Luleå 1967, s. 243-250) 

WALLSTRÖM, LENNART, Slöjdutställning 

i Kiruna. 111. (SET 1960, 

h. 6-7, s. 87. ) (Om utställning 

av sameslöjd i Kiruna sommaren 

1960.) 

VORREN, 0RNULV, Statisk og dynamisk. 

Ulike kultursyn som 

grundlag for vurderingen av 

samisk husflid og kunsthåndverk. 

111. (Sameslöjd. Luleå 

1967, s. 229-238.) 

ÅGREN, PER-UNO, Några bilder 

av västerbottnisk hemslöjd. 

Foto:Sune Jonsson. Text:Per- 

Uno Ågren. 111. (Västerbotten. 

(Ett bildverk.) Malmö 1969, s. 

247-256.) (Ur innehållet:Bildsvit 

med text om bl. a. den samiska 

tennslöjden. )

ur min mönstersamling 

Teckningar och text av Runo Lette 

Kok sa av Arthur Jillker, 

Jormsvattnet, Jämtland. 

Längd 172 mm. 

Koksan har den för Jämtland 

typiska formen med 

stor tung skopa och högt 

uppåtböjt, mjukt breddat 

skaft. Koksorna har god 

balans även om de ställes 

på ett bord. Dekoren 

är lik den som använts 

i Västerbotten och har 

väl i någon mån påverkats 

av mönsterboken 

från 1920. Bandflätan benämns 

på samiska "dorek" 

eller "kistok". 

247

Mjölkskopa, "nahpi", i Västerbottens museum, Umeå. Inv. nr 3230. 


Märkt "JBF 1922". Sannolikt från Vilhelmina-området. 

En "nahpi" med utsökt renhet i form och dekor, en smekning för 

hand och öga. 

248

Mjölkskopa, "nahpi", av Erik Albert Jonsson, Koppselet, Malå. 

Tillverkad 1894 för Anna-Sara Sofia Sjulsson, Setsele, 1894. 


Överst skaftet till en mjölkskopa med fastnitad graverad hornskiva. 

Hos Sara och Lars Sjulsson i Setsele 1943. 

249

Knivslida av läder, tenntradsbroderad, 

i Dalarnas 

museum, Falun. 


Gehäng , '' gattatak' 1 , se 

sid. 157. En gammal, 

mycket vacker knivslida, 

som sannolikt kommer 

från Västerbotten. Den 

är upptill överklädd med 

grovt rött tyg och har 

tenntrådsbroderier över 

tyget och ned utefter 

skinn slidans söm. I slidans 

spets hänger en 

mässingbricka med två 

ringar nertill.

forts, från s. 218 

• Kassör ökvist, vid Bure bolag, 

blev ägare av ett fickur, en arvsklenod, 

som han satte stort värde 

på. Det var något fel på uret, men 

stadens urmakare kunde inte laga 

det, då det var av äldre typ. Han 

skickade det med en god vän till 

Stockholm, men utan resultat. Som 

en sista desperat åtgärd lämnade 

han in den till Algot Nyström i 

Bureå. När Algot med sin svarv 

justerat kuggarna på en del hjul, 

gick klockan perfekt och Ökvist 

fick hämta den. Efter ett dygn kom 

han tillbaka och påstod att klockan 

stannat. Algot öppnade boetten och 

tittade i uret. ökvist frågade vad 

det var för fel. "Jaa si ökvist 

gett draga opp fjära om klocka 

ska gå". 

• På ett av våra mest isolerade 

ställen bodde i början av seklet en 

familj;, som var känd för sitt mustiga 

språk. Stället där de bodde 

bestod av en avsöndrad lägenhet, 

med några åkerlappar. Det saknade 

skog och ägdes av sonen. Denne 

kom i eknomiska svårigheter och 

gården hotades av exekutiva åtgärder. 

Av den anledningen besöktes 

gården av representanter för fattigvården 

i Jörn, som ville höra 

sig för om förhållandena. De sammanträffade 

med föräldrarna. Besöket 

sågs inte med blida ögon av 

den frispråkiga gumman. Deras 

närgångna frågor retade henne och 

när en av besökarna frågade om sonen 

inte kunde avverka skog för att 

klara skulden kom explosionen: 

" N Kalle, den skog han hav, hä 

jer krengom tjölla (pungen) a engetengmair!" 

(JÖRN) 

• Skogli-Johan var en gång nära att 

drunkna i ett dike, där han arbetade 

med sönerna. När han fått av 

sig den värsta gyttjan utbrast han: 

"Ja si ha i dräppä mä nedi e dik, 

no ha ji skämdäs!" 


"hmmsw 

'¿¡¿b 

En försommar skulle en piga hjälpa 

sin husbonde med arbete i skogen. 

De skulle fälla och bränna 

skog och koka aska, det kallades 

"pottaska". Det bar långt bort i 

skogen, de hade mat med sig för 

veckan. Matsäcken var nog av 

skralaste slag, det var potatis och 

kokt strömming, som värdinnan 

hade emballerat i en tunnsäck som 

förut använts som hösäck. Man 

förstår att matlusten nog inte 

blev den bästa av stanken av varm 

potatis och strömming, blandad 

med hästlukt från säcken. Det var 

ett tungt arbete för en flicka på en 

sexton-sjutton år, men hon hade 

fått löfte, att om hon var duktig i 

arbetet, så skulle hon få ledigt till 

midsommar och fara till kyrkan, 

vilket den tiden räknades som toppen 

av lycka - att få vara ledig en 

hel helg och träffa ungdomar och 

bekanta. På fredag kväll, fick hon 

alltså sin ledighet. Då skulle hon 

gå hem från skogen, c:a 1 mil. När 

hon gått halvvägs blev hon så trött, 

att hon satte sig på en sten vid vägen 

för att vila. Utarbetad och slut 

som hon var, somnade hon och vaknade 

först fram på lördagen, när 

några ungdomar, som var på väg 

till kyrkan, kom förbi och såg den 

sovande flickan. Det var inte annat 

att göra än att gå hem, men 

då var det för sent med någon 

kyrkfärd. När hon kom hem, sa 

värdinnan, att när flickan var så 

fumlig, var det bara att skura upp 

ladugården. Det blev hennes midsommaraftonsgöra: 

att skura ladugården. 

Detta har "pigan" berättat, 

.fru Eliana Boström, dotter till 

ustav Larsson i Stenliden. 

251 

D #

splitveakäring 

"Splitveakäring" var den som hade 

turen att få vara med som stuvare 

av splitved och stav på lastande 

skutor. 

När skutan anlöpt hamn, var 

flickorna nere och hörde sig för 

om stuvningen. I de flesta fall skötte 

kaptenen själv anställningarna, 

men snart hårdnade konkurrensen, 

och de med rutin och organisation 

ordnade snart sina egna gäng. Frågade 

på kontoret när någon skuta 

var i antågande och när masterna 

siktats på en skuta, rodde de ut för 

att möta och hinna först att ordna 

för sig. 

I seklets första år var det Tilda 

Fredriksson, Hilda Andersson, 

Anna Mikaelsson, hennes dotter 

Serafia, Hermanssons fru Emma 

och Edströms flickor:Elin, Augusta, 

Agnes och Adél, Vikdals flickor: 

Olga och Valborg, Klara Källmark, 

Augusta Fredriksson, Svedbergs 

flickor: Selima, Agnes och Netty, 

som var gäng numro 1. Senare 

tillkom Vilma Karlsson, Lindkvists 

flickor: Linda, Rut och Emy, Elida 

Engman, Olga och Beda Fredriksson, 

Hulda Lindström, Maria 

(Lasse-Maja)Lindström, Helga 

Vikström, Ada Moberg, Ebba Eriksson, 

Anna Hellsing och många fler. 

Arbetet tillgick så, att besättningen 

bar virket från kaj eller 

pråm till porten, eller till relingen 

då lastrummet blivit fullt. Nybörjarna 

fick därifrån bära ut virket 

till de mer rutinerade, som stuvade. 

Och det gällde hålla undan. Staven 

var i buntar och svårare att 

stuva absolut tätt, men med lock 

och pock så fick det lov att gå. När 

rummet var fyllt så skalkade 

(täckte med presenningar) besättningen 

rummet. Sedan började 

däckslasten som blev mindre när 

det var frågan om brädlast. På 

20-talet kom också en och annan 

252 

skuta med motordriven vinsch. Då 

blev det mindre slitsamt, men jäktigare, 

för fort skulle det gå. Ibland 

kunde det gälla extra ackord, som 

skulle göras upp med kaptenen. 

Då gällde stuvarbasens talförhet 

och bestämda ordalag. Särskilt 

kända för sin munvighet var Klara 

Källmark och Emmy, "Pit-Emmy", 

Lindqvist samt systern Linda 

Fors. 

Två gånger per dag bjöds det 

på kaffe ombord. Då var det som 

en enda stor familj som slog sig 

ner på däck eller på lastluckan och 

drack kaffe och drog någon historia. 

På en större skuta kunde det 

behövas ända upp till ett 30-tal 

kvinnliga stuvare och det var en 

rusch som inte går att beskriva. 

De slantar som flickorna fick av 

stuveriarbetet gick till familjerna. 

Som nybörjare hade flickorna 

1:50 per dag, men en van fick 2:50. 

Vilma Karlsson kunde på sin sista 

skuta 1930 uppbära en inkomst 

av 8 kronor per dag. Visserligen 

10 timmar, säger hon, men "Aatt 

kroon"! 

På kvällen efter slutad arbetsdag 

gick sjömännen i land. Då var 

konkurrensen knivskarp. På dagen 

gällde det att vara duktig stuvare, 

på kvällen trevligt sällskap. Det 

skojades och nojsades som vanligt 

ungdomar emellan. 

Vilma Karlsson berättar: "He 

komme en skut som heite Primo, 

å var fra Brantevik. Å där var-e 

en päjk som va da grann. Å tro 

meg eller int han to a Sara Bergman". 

Låg skutorna kvar över helgen, 

träffades man på "Jeita" burebornas 

dansbana genom tiderna. "Där 

n Dal Magnus" (Magnus Dahl Johansson) 

spelade på sitt enradiga 

dragspel. Senare blev det Knut 

Lindström och Kalle Nilsson som 

med sina handklaver fick stå för

musiken. Eller man träffades på 

kaféet "nest a Klara Eriksson", 

numera Engströms gård. Det var 

också vanligt att flickorna bjöd 

pojkarna på fika. Senare tillkom 

Åströms Café på "Graan", som 

var bekant för sina landgångar och 

där mången bureflicka bjudit sin 

tillfälliga arbetsvän på kaffe. 

Emma Andersson Lundgren 

Hermansson "A Ol Annersa Emma" 

har berättat följande: "He var da 

föri nitti (1890) i meinns int se 

noga are. Ve vor oppa än stor n 

engelsman. Åg heile skuta var se 

grann åg fin. Åg tala om sjöpäjka 

sen! Dem vor da se galant å fartu 

å hjalt oss möttje. Åg fin en skeppar 

var e. Åg matn feing ve vårenda 

mal, mens däm lag jär. Sä god 

mat hadd ve allri förr eller sen 

ette. Men vå he var, he feing ve 

allri vetta". 

Splitveds skutor som det gärna 

talades om var: Emma av Vitemölle, 

Tana av Råå, Lilla av Pors- 

grund, Fred av Brantevik, Primo 

av Brantevik samt Louis Bergman. 

(BUREÅ) • 

• Fattigunderstöd i form av ved, 

som betalades ur bykas san i Kåge 

1856: "Till Anna Kaisa Olofsdotter 

5 lass ved dels upphuggen, dels 

långved, samt mat under hennes 

sjukdom från nyåret till påsk. Dito 

till lappen Per Mattsson i 

Frängsmyran, mat från nyåret 

till samma tid. Samt till änkan 

Britta Stina Forsberg, mat och 

ved under hela vintern". 

Bilden: Karl Gunnar Wikström, 

Nedre Bäck, drar ur en höskrinda, 

som han kört hem 

på vinterföret. Bilden är fotograferad 

av sonen Nils Anders 

Wikström i slutet av 1960talet 

och ett exempel på att 

en nytagen bild kan ha fint dokumentärt 

värde - inte bara 

gamla bleknade foton! 

253

årets och livets högtider* 

I helg- och festtraditioner har under de senaste decennierna skett stora 

förändringar. Seder och bruk knutna till årets och livets högtider och 

fast förankrade i det gamla bysamhällets institutioner har lösts upp i 

takt med strukturförändringarna i samhället och ersatts eller modifierats 

genom påverkan via skola, tidningar och andra massmedia. Mest 

påfallande är kanske att den kyrkliga centreringen av så många helgmönster 

försvunnit. Frågorna har syftat till en så fyllig skildring som 

möjligt av helgsederna under ett år. 

från jul till mikaeli 

Firandet av Lucia har varit vanligt 

i byn sedan början av 1930talet. 

Det var i samband med söndagsskolans 

julfest och vid skolavslutningen 

före jul, som denna 

sed blev införd. 

Julfirandet har väl varit enahanda 

i alla byar. Den speciella 

julmaten bestod av lutfisk, risgrynsgröt, 

pressylta, dopp i grytan 

och blodkorv. Julskinkan kom betydligt 

senare, omkring 1940. Julklappar 

kastades in genom dörren, 

sedan gällde det för vederbörande 

att så snart som möjligt komma 

undan. Julgran har varit vanlig så 

länge cirkeldeltagarna minns. 

Julkärven har funnits uppsatt på 

varje gård, till mat åt småfåglarna. 

Julslakten bestod mest av en 

gris och bästa fall av en spädkalv. 

Nyår firades med nyårs vaka i 

byns bönhus. Senare blev det också 

nyårsrevy på Folkets Hus, dock ej 

under senare år. För att se hur 

framtiden skulle bli "lyfte man 

kopp", stöpte i tenn och sprang 

till vedboden, gick in baklänges 

och tog ett vedträ för att se hur 

ens tillkommande skulle se ut. 

Under fastlagstiden var det 

fettisdag som firades. Enligt gammal 

god sed, skulle man äta sju 

mål mat. Då kokades även knäck, 

som serverades i pappersstrutar. 

Semlan kom senare, gissningsvis 

i seklets början. Bruna bönor och 

254 

fläsk är idag fettisdagsmat. Fettisdagarna 

skulle ungdomarna tolka 

på skidor efter häst. 

Påsk var kyrkhelg för ungdomarna. 

Då skulle vid städningen 

trasmattorna, som täekt hela köksgolvet 

sedan jul, tagas ut. Påskhelgen 

var också den enda gång då 

det serverades ägg under året. 

Första maj hälsades våren med 

eldar på byarnas berg. Det var 

vanligt att man räknade hur många 

eldar man såg, det var något av en 

tävlan. Enligt byaprotokoll hölls 

den förmodligen första majstämman 

1828. Sådana återkom därefter 

årligen. 

Pingst var kyrkhelg, ungdomshelg. 

Då skedde även konfirmation 

av flickgruppen. Var pingsten 

sen, flyttade man den helgen ut i 

bagarstugan, sommarstugan. Var 

pingsten tidig, väntade man med 

inflyttningen till närmare midsommar. 

Vid midsommar skulle man 

emellertid ha flyttat ut, om man 

brukade göra det. Då skulle vinterbostaden 

vara pyntad och skurad. 

Bron lövades och en del gjorde 

även "lövsalar", dvs man satte 

upp björkar i en rundel, så att 

det blev som ett rum. Vi minns 

som barn vilken glädje det var 

att få fira midsommar i dessa salar. 

Förtäring var bullar och tomtebrus.

Midsommar var kyrkhelg för 

de äldre, ungdomarna firade midsommarvaka 

i olika former med 

dans på byns eller grannbyns 

dansbana, gudstjänst i byns bönhus 

eller också samlades man hos 

någon kamrat, där man roade sig 

av hjärtans lust. 

Mikaeli var kyrkhelg för ungdomarna. 

Vid Mikaeli skulle man 

flytta in från sommarbostaden. Då 

började även höstslakten, mest fåren, 

som vid den tiden togs in från 

bete. Men även en del storboskap 

slaktades, en del till husbehov, en 

del till försäljning. 

Efter Mikaeli, då man flyttat 

in från bagarstugan, började höstbaket. 

Man bakade tunnbröd, men 

även "käkun" ett slags ljusugnsbröd, 

men mindre och tjockare. 

Man gjorde ett hål i kakan och 

hängde den på stänger för torkning. 

Även vanligt ljusugnsbröd 

bakades, det var tunnare och kallades 

"käkobröd". Brödet skulle 

räcka över vintern, eftersom det 

vintertid var svårt att elda upp i 

bagar stugan. 

Höstböndag, liksom böndagen i 

juli var kyrkhelg för de äldre. 

24 oktober var flyttningsdag för 

tjänstefolk. (HJOGGBÖLE) 

Julafton firades inte i någon särskild 

omfattning. Julgranen kom 

in någon gång sent på kvällen, där 

den nu fanns. De första julklapparna 

var allmänt en rund rågbulle, 

som var sötstöpt, med en stor 

smörklimp i mitten, som kallades 

"kleningen". Denna kaka med smör 

Badhusfesten i Kåge den 7 augusti 1910 

Foto: C. Franke, Skellefteå.

sparades och åts av med största 

andakt. Smörklimpen åts av till 

blodkorven på julmorgonen. Julkorven 

var gjord av fårtarmar, 

blod, kornmjöl, kryddpeppar, salt 

och vatten. "Pengelkorv"gjordes 

av hjärtsäcken och åts till jul, och 

var enligt kursdeltagarna mycket 

god. Risgrynsgröt var stående rätt 

när risgryn fanns, julskinka fanns 

inte. Däremot fanns så kallat "syltefläsk". 

Det skulle kokas så färskt 

som möjligt, helst nästan varmt 

och lades sedan i saltlake. Denna 

rätt är mycket god och ätes än i 

dag. Pepparkakor bakades så långt 

tillbaka kursdeltagarna minns. En 

annan sorts småkakor, sockerbröd, 

bakades på smör, socker, grädde 

och mjöl. Den enda frukt eller 

extra godsak som förekom var 

sviskon och "handelsgotta", de karameller, 

som man fått när man 

handlat. Julklappar förekom inte. 

Att ha främmande och gå på julkalas 

var redan då vanligt. Kornkärven 

var ett stående nöje för 

alla barn. Till julottan åkte man 

så många som kunde komma ifrån. 

Kappkörning var vanlig, man körde 

efter sjön. Julen var en starkt 

religiös högtid. 

I samband med nyårsfirande 

stöpte man "nyårskronor" av tenn 

eller "lyfte koppen" - med båda 

metoderna kunde man se in i framtiden. 

Nyår var en mera fri och 

glad helg än julen. 

Kyndelsmäss skulle fåren klippas, 

första gången för året. Den 

ull man fick kallades "kyndelsmässväften". 

Gräsfrö såddes i ett 

fat för att man skulle få veta grobarheten. 

Fastetidens höjdpunkt var fettisdagen. 

Då skulle man vara ute 

och skjutsa hela dagen. Man skulle 

vidare äta sju gånger: dopp i 

grytan helst på fårkött och kornbröd 

och sedan köttsoppa, vetebullar 

med kokt mjölk. Gick man 

256 

in på ett ställe så skulle man bjudas 

på något, annars så skulle 

man skita på tröskeln. 

Påsk var en kyrkhelg, ungdomen 

träffades och man bodde i 

kyrkstugorna. Pojkarna konfirmerades 

på påsken. 

Äggätandet blev vanligt tack 

vare att hönsen började värpa vid 

påsktid. 

Byastämman ägde 'rum den 1 

maj, om den inte inföll på en söndag. 

Majbrasa har nog funnits 

länge, men ingen vet hur länge, 

ofta en liten brasa vid gårdarna 

för att barnen skulle få elda siälva. 


bröllop i drängsmark 

Kokmor hade kommit dit 7 dagar 

i förväg för att rusta till mat och 

dryck. Så hade köpts i00 kannor 

brännvin och 30 kannor vin. Alltsammans 

gick åt, men så mycket 

druckna blevo ej gästerna, emedan 

de voro många och bröllopet räckte 

i flera dagar. Dessutom hade 

männen en viss vana att tåla med 

att dricka starkvaror utan att bli 

redlösa. 

Präster var dit och vigde, sedan 

vidtog bröllopsmiddagen med 

mycket mat och dryck. Det tog 

lång tid innan den blev färdig och 

dansen fick börja. Efter denna hade 

alla, fram för allt ungdomen, 

längtat. Bord och stolar flyttades 

ut i salen och spelmännen började 

stämma sina instrument. Först 

spelade de upp en vals. Den förnämsta 

bland gästerna dansade 

första dansen med bruden, och sedan 

den mest ärade av det kvinnliga 

könet en dans med brudgummen, 

sen var det fritt val. Nästa 

dans blev en kadrilj. Dansen fortsatte 

till klockan 2 på natten, avbruten 

av mer eller mindre långa 

pauser under det förfriskningar 

intogos. Nu åts kvällsmålet, varpå

fritid 

Fest på Gammelgården, 

den äldsta platsen 

i Drängsmark. 

1912. 

Syskonen Lundgren 

på hemgården i 

Drängsmark ca 1900. 

Midsommarfest vid 

godtemplarhuset i Kåge 

1913. Foto: Örne, 

Brännfors.

gästerna sökte upp sina logi, som 

anordnats i granngårdarna.Men 

dessa räckte ej till för ungdomen, 

för dem bäddades en s.k. "flatbädd". 

Madrasser och bolstrar jämte 

andra sängkläder placerades tvärt 

över ett av rummen, och där blev 

det rum för många. Helst par om 

par intogs bädden. Där blev ej 

mycket stillhet under vilotiden. 

Klockan tio dagen därpå var 

det uppstigning. Men redan på 

sängen gingo värdarna vid brölloppet 

omkring och bjöd männen på 

kaffe och "kask" och kokmor bjöd 

flickorna på vin. Brännvin och andra 

starkvaror var det gott om, 

men sällan hände det att någon 

blev bråkig. Hände detta bar man 

helt enkelt ut bråkstaken. Sedan 

man undanstökat en hastig morgontoalett, 

blev det att äta frukost, 

varpå dansen vidtog igen. Ibland 

kunde samvaron utsträckas över 

flera än två dagar .(DRÄNGSMARK)« 

• O. D. Klockhoff kom 1838 till Byske, 

där han blev brukspredikant. 

Han blev också intressent i Byske 

såg och glasbruk. Från 1844 tituleras 

han disponent, 1859 avsade 

han sig predikantbefattningen. I 

Byske har man studerat hans brev. 

O. D. Klockhoffs son Jonas 

Klockhoff, som startat ett "affärshus 

^Im.aison de commerce" i Antwerpen 

15/1 1874 låter sin medarbetare 

skriva följande brev: 

"Antwerpen den 9 nov. 1874. Herr 

J. O. Klockhoff, Skellefteå. Som 

Eder son, min associe, för närvarande 

är hindrad af sin bröllopsresa 

att sysselsätta sig med mindre 

vigtiga affärer har han givit 

mig i uppdrag att Af Eder utbedja 

mig några upplysningar rörande 

Yttersfors sågverk, och som äro 

af stor vigt för den firma som begärt 

dessa upplysningar af oss. 

Hvilka äro de närvarande aktieegarne 

i Yttersforss bolag? Är 

258 

det sannt att Hr Engman äger 7/8 

och Hr Trotzig l/8 deraf? Är bolaget 

solidariskt? Kan man utan 

risk lemna bolaget ett större förskott? 

Jag vågar utbedja mig ett 

telegrafsvar så fullständigt som 

möjligt och torde det vara nödvändigt 

för att undvika indiscrétion 

inom telegrafen att använda några 

betecknande termer t. ex. Engman= 

Kapten, Trotzig = Kassören, Bolagsmännen 

= fartyg, Bolaget = Redare. 

Utbedjande mig ett snart och fullständigt 

svar hat jag äran teckna 

med utmärkt högaktning Ernst 

Lagermark". 

Sonen Jonas skriver den 9 dec. 

1874. "Lagermark ber mig tacka 

för upplysningarna angående Ytterstfors 

och för brefvet av den 

27 som ankom för ett par dagar sedan. 

Vi hava såldt 2000 Std af Ytterstfors 

för nästa år. Men ber jag 

Pappa ej låtsas veta om det. Priset 

är 7 1/4 pund för 3x9 prima. Jag 

trodde mig kunna lyckas erhålla 

10/ - mera men omöjligt ty köparen 

ville på inga villkor lemna 

förskotter. Helsa systrarna och 

mamma från pappas Jonas". 

Äreport i Kåge för kung Gustaf 

V och drottning Viktoria 

vid deras besök i början av 

1920-talet. Porten byggd av 

järnhandlare A. G. Ålander 

med hjälp av bybor.

övertro och folkmedicin* 

Intresset för övertroföreställningar, för folkmedicin och berättelser 

om kloka gubbar och gummor har varit stort och cirklarna har på det 

området producerat ett omfattande material. Det är vittra, bäraren 

och olika former av kreaturs- och fångstmagi som dominerat traditionsstoffet. 

Oftast är berättelserna korta, fragmentariska - uttunnade 

rester av en rik föreställningsvärld, som dominerat västerbottningarnaS 

attityder mot sin tillvaros oförklarliga händelser, olyckor, 

sjukdom och död. Folkmedicinen har varit ett sätt att bemästra situationer 

som man inte kände mera "rationella" metoder att komma till 

rätta med och uppteckningarna ger rika belägg för hur segt magiska 

förhållningssätt ännu lever kvar. 

troll, vittra och bärare 

Trollen i Åbyn hade sedan urminnes 

tider bott i Trollberget, 

men bebyggelsen började komma 

för nära, så att trollen en kall 

vinterdag flyttade till Lillsjöberget. 

De rastade hos Ol Ols 

och én trollgumma ställde sig 

vid härden för att värma händerna. 

Sedan gick hon fram till vaggan 

och tittade på en odöpt unge. 

Ol Ols mor kastade en kniv i 

vaggan, vilket gjorde att trollgumman 

tappade intresset för 

bainet och försvann. Detta är 

enda gången jag har hört att 

trollen har irriterat någon i 

Åbyn, troll och människor lämnade 

tydligen varandra i fred 

med ömsesidig respekt. 

Trollens nuvarande viste kan 

jag enligt löfte inte avslöja. De 

påstod att de - om Maja Holmbom 

och Ernst Westerlund skulle få 

veta det - inte skulle få en lugn 

stund. 

Mina sagesman hörde som 

barn trollkoskällorna i Lillsjöberget. 

Jag hörde själv som barn 

de spröda tonerna, särskilt om 

våren, men de sista trettio åren 

har jag inte hört dem. Trollen 

kanske "driver kreaturslöst" 

som vi andra. Trollgummornas 

hoande efter korna hör vi nu ibland 

som paussignal i radio, 

berguv, skogsduva osv. 

Morbror Effe var fiskare, 

vem han var morbror till vet 

jag inte, men han kallades så. 

Han fiskade en afton i Bastusjön, 

då en flicka kom springande 

efter stranden. Flickan var 

vacker och barfota över hela kroppen. 

Stranden är stenig och morbror 

Effe skrek, att hon skulle akta 

fötterna. -"Ge fan i mig gubbe, 

men koka din fisk väl", skrek 

flickan och försvann. Den kvällen 

fiskade morbro Effe allt vad han 

orkade bära hem. 

Den här gången betydde alltså 

mötet med vittra god fångst. Var 

det därför att Effe försökt hjälpa 

henne ? Det är enda exemplet jag 

kan ge, där människa och vittra 

har talat med varann, annars är 

människan i liknande berättelse 

endast åskådare till oförklariga 

händelser som betyder nära förestående 

åsk- och regnväder. 

Man skall aldrig berätta eller 

skryta om fiskefångster. En pojke 

hade fiskat ganska bra med ål 

från en flotte i Boavan. Flotten 

var ju ett obekvämt flytetyg vid 

ålfångst, så pojken berättade om 

259

problemen för morbro Effe och 

bad att få låna ekan. Morbro Effe 

svarade: - "Prova flotten en gång 

till". Pojken provade och berättade 

sedan att det var slut med den 

fina ålfångsten. - "Jag förstod 

det", sa morbro Effe, "Du skulle 

bara bett om att få låna ekan". 

"De gamle" berättar att det 

inte är något "dräpt" i bössan under 

skärtorsdagsnätterna: 

"Man kan skjuta så att man ser 

dagsljuset genom villebrådet, men 

man lyckas aldrig nedlägga det". 

Det här påståendet skulle ju 

egentligen kontrolleras genom 

praktiska prov, men då nu all vårjakt 

är förbjuden, har det inte blivit 

av. 

Ägaren av en ny häst skulle leda 

djuret tre varv motsols runt en på 

gården jordfast sten och skrika i 

hästens vänstra öra: "Här är Du 

hemma". Djuret var därmed tryggat 

till gården. En granne hade 

en häst, som var så gårdskär att 

den inte gick att ha på bete. Från 

betesmarken, var den än var belägen, 

gick hästen, simmade om 

det behövdes, hem till stallporten. 

Ägarens kommentar: "Den här 

gången hade det nog räckt med 

ett varv, eller också skrek jag 

för högt. " 

Djuren kunde också "tryggas" 

genom att matas med bröd som 

ägaren burit under armen. Ett 

annat sätt att "trygga" djur var 

att låta kreaturen gå över husmors 

"fushilka", dvs den huvudduk 

hon använde i ladugården när 

det första gången skulle in i ladugården. 

Min far berättar att han 

som 12-åring (1907) ledde hem en 

ny ko till en gård där husmor var 

barnmorska. Pojken förde utan 

vidare ceremonier in kon i fähuset. 

Men "morän" beklagade sig 

över att hon inte hann lägga hilkan 

över tröskeln. På fars fråga, 

vad det skulle ha tjänat till, sva- 

260 

rade hon: "Jag brukar göra det 

för säkerhets skull". 

Det var sed att rista ett kors 

i levern, när något djur slaktades. 

Varför man gjorde det, 

visste ingen, det var med andra 

ord en åtgärd "för säkerhets 

skull". 

När det gäller att "stämma 

blod" och hur det går till, är folk 

ganska förtegna. Det beror kanske 

på att än i dag många tror, 

att det finns människor, som besitter 

den förmågan. Jag har frågat 

en del av de äldre i bygden 

men bara fått undvikande svar. 

Som 12-åring (1938) tjuvlyssnade 

jag när en gammal man (75- 

80 år) viskade åt grannens piga: 

"Du ska titta på såret och säga: 

Liksom såret efter spikarna och 

såret i din sida slutade blöda slutar 

också detta sår att blöda". 

Gubben tillade, väsande: "När 

man blir van så behöver man inte 

ens se såret, det räcker om man 

tänker, men man måste göra så 

här. "Det var första gången jag 

såg någon göra korstecknet. 

En del personer hade "bäraren". 

Eller måste ha den, emedan de hade 

"tur" i sina förehavanden. 

En husmor, död redan när jag 

var pojke, påstods av avundsjuka 

grannar ha haft bäraren därför att 

hon "fick" så mycket av lagårn. 

Hon hade tur med kalvar, hennes 

kor mjölkade mycket och det betydde 

mycket smör. 

Vid en kaffeeld berättade en 

40-årig kolportör 1942 (och det 

verkade som att han trodde på det): 

"Bärarn skaffar man sig genom 

att en nyårsnatt karva en flisa ur 

en kyrkklocka och låta denna flisa 

utgöra kärnan i ett nystan av sju 

olika sorters garn. Sen är det bara 

att önska sig något och kasta nystanet. 

Det bringar det önskade med 

sig tillbaka till ägaren". Han varnade 

dock för att nystanets ägare

"hade svurit bort sig åt satan". 

Fegljus sågs ofta i samband med 

att någon dog. Detta visade sig som 

ett blåvitt ljus som kunde röra sig, 

detta stannade vid det hus där någon 

dog. 

När folk inte hade tillgång till 

väderleksrapporter fick andra 

iakttagelser duga. 

Havstjädern (storskarv el. 

mellanskarv?) var, när den visade 

sig i skärgården och i fjärdarna, 

en stormvarning. Då bärgade 

fiskarna näten och drog sina båtar 

långt upp på land. Fågeln visar sig 

endast om hösten, i september, 

enligt mina sagesmän. Den visade 

sig hösten 1969 i Åbyälvens mynning 

och observatören, Tyko Westerlund 

säger, att efteråt "kom 

sjölve buen". 

Gamla skolan i Stavaträsk, Jörn, 

byggd 1875. Fotot från omkr. 1920 

Om skogsfågel, speciellt 

orrar spelar i "otid", t. ex. mitt 

på dagen, blir det oväder. 

När man vid myrslåttern märkte 

att vattnet hastigt sjönk undan 

och att det bubblade i mossen 

kunde man vänta regn inom tre 

timmar. 

Elva dygn efter det att lommen 

dragit sig inåt landet river insjöarna. 

En observatör i Kinnbäck 

påstår att lommens beteende 

gäller Kinnbäcksfjärden. 

När första humlan syns föder 

sig "gammelkon" på utebete. Humlan 

var även ett klartecken för 

laxfiskaren. Det gällde för honom 

att få sina nät i sjön, när första 

humlan visade sig, Då började 

laxen gå till. 

De gamle spådde i väder och 

261

Kåge DUF (De ungas förbund) 1930. Fotot taget 

i Kåge gamla skola. I mitten med skägg skräddarmästare 

Th. R. Karlsson med hustru Kristina 

utfärdade långtidsprognoser. Av 

abborrfenors och lakalevers utseende 

kunde man avgöra vinterns 

längd och vårens ankomst. De 

mer moderna "läste" vintergatan, 

och baserade sina förutsägelser 

efter dess utseende. 

En representant för en yngre 

generation kommenterar: "När 

n v Oskar var tvungen att köpa hö 

sa han att lakalevern var kort och 

tjock och spådde tidig vår. Hade 

Oskar någon skrinda hö att sälja 

påstod han, att lakalevern var 

lång och smal och spådde sen 

vår". 

Kan vi skryta över vår marknadsföring 

? 

(ÅBYN) 

262 

separatorhärm 

När en separator drogs uppstod 

ett surr, när man drog den 

sakta: "starkvalle, starkvalle". 

En annan gång kom ljudet 

"spärrjonk" eller "fresgrek, 

fresgrek" eller "jurist, jurist, 

jurist". Åter en annan gång 

kunde det bli en ramsa med 

öknamn på olika byars invånare, 

ett byhärm: "Glommes 

koppara, Storli skroppara, 

Ullbers suckara, Sterns knallhatta, 

Grämmes mankara, 

Björkli tankara, Neckus pjeckara, 

Skellet neckara, Stornose 

fote stavara, Åli sankar a". 

(GRANBERGSTRÄSK)

gamla 

medikamenter 

1. Malört, som man odlade i sin 

trädgårdstäppa, kokades, silades 

och användes mot magbesvär. 

2. Frangulabark kokades och användes 

mot gulsot. Somliga blandade 

även i malört. 

3. Islandsmossa, plockades, rensades, 

sköljdes, kokades och silades 

sedan. Därefter tillsattes socker 

som kokades 5-10 min. Massan 

blev geleartad, ett effektivt medel 

mot hosta: 1 matsked 3-4 gånger 

dagligen. 

4. Mot difteri tog man trätjära i 

en burk, eldade en tegelsten och 

lade i tjäran. Sedan inandades röken 

och bacillerna dog. 

5. Enbär, fullmogna, kokades och 

intogs vid blodbrist, "bleksot". 

6. Av enrot tog man de spädaste 

rötterna, sköljde väl och torkade, 

sedan kokades de och dracks. Det 

blev som te och var mycket effektivt 

mot äggvita och blåskatarr. 

7. Trätjära var ett mycket använt 

medel om man hade fått ett 

sår, som inte ville hela. Användes 

också vid eksem och mot något 

som kallades "klån" - då smorde 

de sig i trätjära, det fick vara ett 

par dagar och de blev fria från 

det. 

8. Vid bölder användes rabarberblad, 

kokt rågmjölsgröt eller kåda 

och varmt vatten. 

9. Vid förkylningar brukade man 

koka rå lök, skuren i små bitar, 

i mjölk och litet socker. Detta 

dracks så varmt som möjligt. 

10. Mot kolik en kaffekopp mjölk 

med 1/2 matsked amoniak. 

11. Mot förkylning var det att 

värma fötterna och smörja dem 

med talg. 

12. Mot frossa togs en kamferbit 

stor som en ärta. 

13. Koppning var mycket vanlig 

förr. Den användes mot värk och 

för att få bort sjukt blod. Det gick 

till så, att man med en "åderyxa" 

slog hål på en blodåder och sedan 

med ett litet horn som sattes över 

såret sög ut blodet från det onda 

stället. 

14.Spansk fluga, en sorts dragplåster 

som man klippte en bit 

av, sattes bak på halsen och fick 

sitta tills det blev en vattenblåsa. 

Då skulle värk i ögonen gå över. 

15. Blyvatten köptes på apoteket 

och ströks på de ställen man fått 

någon svullnad på. (BERGLIDEN) 

djursot och djurbot 

I början på 1900-talet fanns det 

en som hette Salmon Strömberg 

här, han brukade vara behjälplig 

vid svåra kalvningar och vända 

på kalvarna när de låg fel. När 

korna fick kalvförlamning då var 

det inte annat än att pumpa upp 

djuren med vanlig cykelpump, sedan 

den började att finnas, tidigare 

vet jag ej hur de gjorde. Fick 

korna ont i juvret då var det att 

lägga dit något som kunde hålla 

varmt och även dra ut det onda 

t. ex. på sommaren med rabarberblad, 

eljest varm gröt, trätjära 

om det hade blivit något sår. 

Veterinär var inte att tänka på 

annat än vid svåra saker. Då var 

det inte annat än att köra med 

häst och hämta veterinären. När 

man då kom dit, var han inte alltid 

hemma, så det var att vända 

och köra 3 mil vardera vägen. Om 

något djur var dåligt och de inte 

visste vad det kunde vara, så kokades 

starkt kaffe, som slogs i en 

flaska, plus en kaffekopp sprit. 

263

•Pft M w é ffrh Jcrzjtiy Wfr 

Den tjugoförsta juni det var en sorglig dag, 

När detta skulle hända ett så förfärligt slag. 

Från Sikfors tvenne flickor och syskon båda två, 

De funno sina gravar i böljorna de blå. 

Och Elin hett' den ena, hon var just nitton år, 

Hon föll för skördens lie i blomman av sin vår. 

Och hennes syster Hildur på tolfte året var, 

och båda hade mistat sin moder och sin far. 

De rodde över älven strax ovan Sikfors fall, 

och upp till dem hörs ljudet av vreda vågors svall. 

De anade dock föga, vad döden förelåg, 

När de med sina blickar ned över forsen såg. 

När de mot stranden kommo en massa timmer låg, 

Utöver hela älven så långt som ögat såg. 

De sökte fram sig leta att stranden nå till slut, 

Men timret börjat glida och dra dem med sig ut. 

Allt mer och mer de närmar sig ned mot forsens djup, 

O stackars, stackars flickor, er levnad är nu slut. 

De dock för livet kämpa och ro med kraft ännu, 

Och se en båt där kommer till deras räddning ut. 

Man ser hur båten nalkas och ned mot forsen styr, 

Här roddes ock för livet, ty var minut var dyr. 

De som på stranden stodo knappt våga andas då, 

Ser timmerhopen åter mot båten tränga på. 

Nu ljuder genom rymden ett sista jämmerskri, 

Må Gud nu eder hjälpa, ty nu är allt förbi. 

Och räddarna de måste till stranden vända om, 

Ty här kan intet göras, för sent, för sent man kom. 

O, tänk du arma fasa, o bittra sorg och ve, 

Att ned i djupet dragas och ingen räddning se. 

Jag ryser när jag tänker var stund ännu därpå, 

Och aldrig skall den synen utur mitt minne gå. 

Vi rusade till stranden, där forsen tagit slut, 

Vi taga alla båtar och ro från landet ut. 

Men huru än vi söka uppå vår sorgens stråt, 

Då slutligen vi finna en sönderslagen båt. 

Ja, ungdom så är livet, när bäst det mot oss ler, 

Är kanske döden närmast, fast du den icke ser. 

Ja, när du här på jorden, din väg mest sorglös går, 

Kanhända uppå brädden utav din grav du står. 

• (BYSKE) 

"5 C~ 

•

Datts. hÄlldes i djuret iör a« se 

•aS följder det kund» ha. Vad de 

»ven använde, var nässla, »om torkades 

på sommaren och när sedan 

djuren blev sjuka lades den i 

en hink och kokhett vatten slogs 

på. När det blev lagom kallt så 

"mjölade" de på det för att få korna 

att äta upp det. Kring 30-talet 

började de mycket här att anlita 

en hemlärd djur läkare, som hette 

Yalberg, och var från Gummark. 

Han var en mycket bra djurdoktor - 

det händer än i dag att då veterinärens 

mediciner inte hjälper för 

" småbrukarsjukan" hos korna att 

mån till sist prövar Yalbergs recept! 

2 hg kalspad er salt, 1 hg jeaniarot, 

pulvriserad, blandas och 

ges 2 matskedar 2 gånger per dag. 

(BERGLIDEN) 

När en ko visade tecken på att 

hon svalt något vasst föremål, en 

stoppnål t. ex. så snickrade man 

små, "kaner", flisor, av en blybit 

och blandade detta i en degklump 

gjord av vatten och mjöl. 

Sedan var det inte svårt att få 

kossan att äta upp degklumpen 

med blybitarna i. Sedan skulle 

blyet fungera som magnet och 

fånga upp det vassa föremålet i 

kons mage, och ordna så att det 

kom rätt väg ut. Detta var ju 

ingen hjälp för kon, utan endast 

en trossak. 

Boraxlösning gavs före kalvningen 

för att det skulle gå lätt 

och bra vid kalvningen. 

Efter kalvningen gav man kon 

en blandning av snus, terpentin 

och kokt starkt kaffe för att hon 

fort skulle bli "go", dvs fri efterbörden. 

För att kon skulle bli 

brunstig sopade man ihop spindelnät 

med hjälp av en kvast i ladugårdstaket. 

Så blandades spindelnätet 

i litet mjöl och vatten så 

det blev en degklump, och detta 

gavs kon som gärna åt upp det. 

NÄ T koma blev hftrigiga och 

" omatfriaka'' och avföringen var 

torr och glansig. visste man al* 

korna led av "mangfalltOrka". 

Långt tillbaka i tiden gav de korna 

surt blod mot denna åkomma. 

Man ordinerade även saltlake. 

Buljong av kalvkött försökte de 

också bota med, sedan kalspadersalt 

och sirap. Ett gammalt recept 

löd att man av halm skulle 

vrida ett tjockt rep och lägga detta 

i kons mun och dra i detta så att 

kon måste sträcka ut halsen och 

munnen stod öppen. Sedan skulle 

de slå i henne en blandning av 

kalspadersalt och kalk. Senare 

blev det olja och sirap som ordinerades 

genom veterinär. På 

30-talet kom de med ett bra recept: 

2 hg karlsbader salt, 1 hg jeaniarot, 

pulvriserad, blandas och 

ges 2 matskedar 2 gånger per dag. 

När en ko får kalvförlamning 

blir hon så djupt medvetslös att 

hon ej känner när man rör på 

hennes öppna ögon. Då var det 

förr att försöka få tag i en djurläkare 

som kunde använda följande 

metod. Förberedelsen började 

i köket. Man iordningställde ett 

litet rör, gärna den grövre och 

mest ihåliga delen av en hönsfjäder, 

så klippte man av fjädern 

några centimeter och gjorde den 

ren. Sedan gick man till "fuse", 

fähuset och tog med sig tvål, 

vatten, handduk, cykelpump, det 

lilla röret och till smala band rivna 

trasor. När kossan nu ligger 

totalt stilla så var det lätt att 

göra denna behandling. Först 

tvättar man juvret rent och särskilt 

spenöppningen. Sedan sticker 

man försiktigt in det lilla 

röret av fjädern in i spenöppningen 

så kopplar man till cykelpumpen 

och börjar pumpa luft i juvret. 

Man får inte pumpa dit så 

mycket luft att det blir hårt, 

utan det skall vara välfyllt med 

265

en viss mjukhet kvar. Så tar man 

av de rivna trasorna och knyter 

igen spenöppningen sedan man 

avlägsnat röret för luften skall 

vara kvar i juvret. Sedan gör 

man på samma sätt med de tre 

andra spenarna. Så lägger man 

fällar och täcken över kon så att 

hon blir riktigt varm och det är 

bara att vänta till kon vaknar, 

och då mjölka luften ur juvret. 

När korna fick en del av juvret 

svullet och ömt, och man 

tryckte på den ömma delen och 

fann att det var liksom en hård 

kaka där och mjölken vid mjölkningen 

var klimpig eller som de 

sa "kon mjölkar slarven" då 

var det juverinflammation. 

Efter kalvningen var korna 

särskilt utsatta för sådant, vilket 

nog ofta orsakades av drag från 

någon öppning i "fuse". Därför 

gällde det att se till att fusdörren 

och "döng-gloggen" var täta. De 

brukade därför hänga filtar, täcken 

eller fällar vad de nu hade på 

fusdörren så att den tog tätt. 

Eller göra en extra dörr genom 

att spika ett täcke som var större 

än dörren på dörrkarmen. 

Var det nu juverinflammation 

så var det bråttom att motarbeta 

detta så att juvret inte tog skada. 

Ett bra djurläkarrecept var att 

blanda 2 delar blysocker med 1 

del alun och av denna blandning 

ta 1 matsked och blanda i 1 liter 

varmt vatten, I detta vatten skulle 

en ylletrasa doppas och sedan viras 

runt juvret. Utanpå detta torra 

varma trasor, och sist t. ex. en 

del av filt, som man tog under 

juvret knöt över kons rygg. Dessa 

omslag skulle göras var tredje 

timma och samtidigt med ombytet 

skulle den onda delen av juvret 

mjölkas ur. Men innan man 

började med någon behandling 

skulle juvret väl tvättas och 

mjölkas ur väl. 

266 

Ett annat bra recept var att 

först tvätta juvret väl och mjölka 

ur. Sedan att tvätta i varmt 

starkt såpvatten, krama och 

samtidigt mjölka ur. På så sätt 

bearbeta juvret tills det började 

mjukna. 

(GRANBERGSTRÄSK) • 

• Vid ett hemmansköp i Drängsmark 

1800 uppgjordes följande om 

betalningen: "Vilken summa skall 

betalas på så sätt att köparen skall 

till hälften af säljarens återstående 

lifstid honom med kläder, föda 

och skötsel förse, så ock till hälften 

med kläder, föda och skötsel 

förse och underhålla sina trenne 

syskon till dess de sig själva kuniia 

och vilja försörja!'. 

• Farbror Hjalle berättar hur 

det var när Ottos kor var bergtagna. 

Det var en vårnatt i början 

av 1900-talet, när sågen var igång 

endast när vårfloden kom. Farbror 

Hjalle var en av sågkarlarna. Vid 

en av middagsrasterna i den skumma 

sågkåken började farbror berätta 

om hur han blev vidtalad av 

Ottos Maria, att gå till Vitberget 

och skjuta loss deras kor , som 

varit borta i tre dygn. Hjalle var 

på den tiden så han tog sig en tår 

på tand, och kände sig dåsig och 

nervös, men han hade lovat att 

ge sig iväg. Han gick till Vitberget, 

till en viss sten vid stigen, 

och sköt ett skott. Ingenting hände, 

han gick hem till Maria, som 

frågade vad han hade sett. Han 

svarade att korna kommer hem. 

Genast tog Maria en gryta från 

spisen, trebent på den tiden, lade 

grytan med fötterna upp på sängbotten 

och bäddade sängen. Maria 

frågade ytterligare, men Hjalle 

ville ingenting säga. Han kände 

sig kuslig till mods efter allt hokus 

pokus. Korna kom hem samma 

dag.

¿fe* 

y 5/ 

/ # 

•*/• ' s & 

• - ¥* rr • > 

v - / a- 'c '/ .. ay jr. 

1 ftc 

G- /jL f /i c t

hur det började 

Eivor Andeirsson 

En studiecirkel i Övre Bäck som 

för några år sedan studerade ämnet 

"Din hembygd" tog itu med 

att systematiskt kartlägga byns 

jordbrukstekniska utveckling. 

Försökte t. ex. besvara frågorna: 

När kom den första slåttermaskinen 

till byn, vem köpte 

den, vad kostade den? 

I samband med kommunsammanslagningen 

1967 i Skellefteområdet 

uppmärksammades att 

Skellefteå stad, Skellefteå landskommun, 

Bureå och Byske kommuner 

hade givit ut egna sockenhistoriker, 

medan Jörn var utan. 

Eftersom bosättningen i Jörn 

skett relativt sent, började man 

diskutera vilka möjligheter som 

fanns att t. ex. inom studiecirklar 

hjälpa till med att samla material 

till en kommande Jörnshistoria. 

Diskussionen resulterade 

i att nio studiecirklar bildades. 

Myrheden A 

0 Ullbergsträsk 

• Missenträsk 

• Storträsk 

Men en idé följs ofta av flera. 

Inom övriga kommundelar fördes 

på tal den mycket snabba utveckling, 

som skett under den senaste 

hundraårsperioden. Man konstaterade 

att det fortfarande finns 

många som upplevt utvecklingen 

från självhushållning till penninghushållning. 

Med utgångspunkt 

i erfarenheterna från cirkeln i 

Övre Bäck och cirklarna i Jörn 

låg tanken nära att lägga upp ett 

mera systematiskt studie- och 

forskningsarbete i studiecirkelform. 

Projektet fick namnet 

"Ett sekel i Skelleftebygden". 

I cirklarnas studiematerial 

ingår utom den i introduktionen 

beskrivna studieplanen Berg- 

Svenssons Bondens år och Eskeröds 

Årets fester. 

Varje cirkel har själv bestämt 

vilka av studieplanens frågor, 

som skall tas upp, När man inom 

• Blåfors 

> Fällfor s 

Stavaträsk® 

Tåmeträsk • 

Tvärån 0 

Granbergsträsk Norrlångträsk* 

• Valbränna ^ ^ „ 

Jö rn ® Hebbers liden # - 

Ku s mark 

1 m Ostvik 

Östanbäck 

Klockträsk^ Kåg^ Xåge?\\J 

"Ett sekel i Skelleftebygden" 

Myckle ^Boviken 

Skellefteå 

Vuxenskolans studiecirklar Medie. 

268 

Gummark» G, Falmark 

Bergliden» Ragvaldsträsk • Burea 

Valliden® Bergnäs a Sjöbotten» 

Skråmträsk» Hjoggböle • Öv. Bäck • 

Skelleftehamn 

B ur vik 

1 Ned. Bäck

ett frågeområde kommit så långt 

man kan, går man över till en 

annan uppgift. Mellan cirkelsammankomsterna, 

vilka som regel 

hållits en gång i veckan, har deltagarna 

på egen hand anskaffat 

eller kompletterat källmaterialet. 

Det kan ha gällt intervjuer eller 

inspelningar med äldre personer, 

uppsökande av gamla handlingar 

av olika slag eller bilder. Vid 

cirkelträffarna har man redovisat 

materialet och diskuterat. I 

många fall har deltagarna själva 

skrivit uppsatser om vad de upplevt 

eller hört berättas. 

Cirkelns grundböcker har endast 

kommit till användning som 

jämförelsematerial: det centrala 

hela tiden varit byns egen historia. 

För att underlätta cirklarnas 

arbeten har ett antal informationsträffar 

anordnats. I stort sett har 

alla cirklar fått besök av någon 

från Skellefteå Museum: Ernst 

Westerlund, Peter Gustavsson 

eller Asta Brandt. Men cirklarna 

Ernst Westerlund besöker studiecirkeln 

i Granbergsträsk. 

har också utnyttjat möjligheten 

att besöka museet. 

Redovisning av cirklarnas insamlade 

material pågår. Allt 

eftersom materialet sänds in till 

studieförbundets expedition renskrivs 

det och återsänds till varje 

cirkel i lika många exemplar som 

antalet deltagare i cirkeln. På så 

sätt får alla del av cirkelns gemensamma 

arbete, och man har 

fått vara med om att ge byn en 

egen liten byahistoria. 

Det ligger många timmars arbete 

bakom det material som cirlarna 

lämnar. Men det har varit 

stimulerande, och det har väckt 

intresset för gammal kultur. Studiekampanjen 

Ett sekel i Skellefte— 

bygden kommer vad gäller studiecirklarna 

att slutföras våren 1971. 

Hur materialet slutligen skall användas 

är ännu oklart, men någon 

form av publicering planeras. • 

269

ygdehistoria och sikfest 

Nils- Olof Berglund 

"Ett sekel i Skelleftebygden", kan 

en kurs med det namnet få några 

deltagare i byarna Boviken-Fällbäcken? 

Med en viss förhoppning 

och en stor affisch på byns anslagstavla 

gjordes ett försök. Döm om 

min förvåning, när jag första 

kvällen kunde räkna in hela tio 

deltagare. Eftersom kursen sedan 

fortskred steg antalet till fjorton, 

men vi var ofta fler, ty intresset 

för en historia som låg envar så 

nära, ville man hellre ta del av 

än ett, må vara intres sant TVprogram 

. 

Från början var det en fråga 

hur man med så varierande åldrar 

och bakgrund som fanns inom gruppen 

skulle lägga upp kursen. Men . 

detta visade sig snart, att det inte 

skulle bli något problem. De yngre 

fick skriva ner vad de äldre berättade. 

Vid varje sammankomst, 

som blev en stor trivselkväll, 

framkom åtskilliga historier, 

som förmodlingen annars aldrig 

blivit kända för kommande generationer. 

Detta att man fick möj- 

270 

ligheter att samlas och berätta 

händelserna i grupp, gjorde att 

flera kunde komplettera varandra 

och hjälpas åt tills man fick en 

tillförlitlig och innehållsrik bild. 

Vad som sedan blev nedskrivet 

drogs ut på stencil och kom därigenom 

samtliga till del. 

Ett stort kapitel blev genomgången 

av byaarkivet. Bovikens 

by torde ha ett av de mest välbevarade 

byarkiven inom socknen. 

Det finns bevarat i två stora bankfack. 

Enbart uppsorteringsarbetet 

av handlingarna tog åtskillig tid, 

och då blev bara det vi ansåg mest 

intressant nedskrivet. I övrigt 

gjordes ett register över handlingarna 

- kapitelvis. En genomgång 

av dessa kapitel återstår 

dock. Samtliga blad som blivit 

nedtecknade har stencilerats och 

varje deltagare har fått en god 

början till en byahistoria i lösbladsformat. 

Också handlingar, som finns 

bevarade hos enskilda har kommit 

fram och med dem har vi förfarit

på samma sätt som med byahandlingarna. 

Med den skillnaden att 

vi har försökt skriva av det mesta, 

emedan originalet är i privat ägo. 

Med hjälp av bandinspelningar 

finns vidare en del material bevarat. 

Det är en metod som kanske 

borde utnyttjas mera, men det kan 

ha en del praktiska svårigheter. 

Vissa personer har nämligen svårt 

att kunna berätta naturligt, när 

de skall tala i mikrofon. 

För att variera sammankomsterna 

hände det att vi någon kväll 

hade filmförevisning, besök av 

någon från museet eller något så 

enkelt som en kaffepaus. 

Varje by har väl något visst 

som är bundet till dess histora. 

För Boviken-Fällbäckens del är 

detta fisket. I generationer har de 

flesta varit fiskare i större eller 

mindre utsträckning. Det var detta 

som födde idén att inbjuda övriga 

deltagare i denna vittomfattande 

kurs på "sikfest" efter gammalt 

mönster. Det blev bestämt att 

det hela skulle äga rum den 21 

maj, ty då kunde det förmodas 

att isen hade försvunnit ur Boviksfjärden. 

Men isen blev kvar längre 

och vi blev tvungna att flytta 

fram "sikfesten" en vecka. Med 

denna dag kom det första riktigt 

fina vårvädret. 300-400 intresserade 

kom för att beskåda notdragning 

och notbockar, en utställning 

av nät, ljuster, dobbar, 

sälstockar m. m. Vi hade ordnat 

en gissningstävlan, där det gällde 

att gissa hur många fiskar 

som skulle följa med noten i land. 

Resultatet blev 30 fina sikar, av 

vilka en glad vinnare från Ragvaldsträsk 

fick 10. De övriga 

auktionerades ut. Trots att vi 

inom gruppen inte hade någon erfarenhet 

av arrangemang, tyckte 

vi själva att vi lyckats. _

Västerbotten 1970 • 

Västerbottens läns hembygdsförenings årsskrift 

Årgång 51. Umeå 1970. 

innehåll 

Sune Zachrisson INLEDNING 2 

Evert Baudou FORSKNINGSPROJEKTET NTB OCH HÄLLA 5 

MED GRÄVSKOPA OCH PENSEL 17 

Stig Anesäter JAKT PÅ FORNTID I VILHELMINA 18 

Ernst Westerlund STENÅLDERSVERKSTAD VID TÄRNASJÖN 20 

HUR GAMMAL ÄR KRUKAN? 22 

Peter Gustavsson GREJORNA HAR ANVÄNTS! 23 

HUR GAMLA ÄR FYNDEN? 30 

Lennart Sundqvist BÄVERJÄGARE PÅ SPÅREN 32 

VAD DUGER STENYXORNA TILL? 35 

Hans Christians son NORDARKEOLOGI GRÄVER 36 

Asta Brandt FORNTIDSFISKE VID KÅGE ÄLV 44 

Stig Anesäter RÖSE VID RÖSE - MONUMENTALT VID VÅRA 45 

KUSTER 

KOKA SOPPA PÅ EN STEN 49 

VÄSTERBOTTNISK FORNTID 50 

Inger Zachrisson KRING NORDSVENSK FORNTID 52 

Bo Lundmark NÅGRA SJÖNAMN INOM TÄRNA 54 

Karl-Ivar Asander FRÄN FOLKRÖRELSE ARKIVET 59 

Torsten Cederberg HÄNT I VÄSTERBOTTEN 1969 61 

Peter Gustavsson SKELLEFTEÅ MUSEUM 83 

VÄSTERBOTTENS MUSEUM 1969 104 

Kar 1-Ivar Åsander FRÄN FOLKRÖRELSEARKIVET 114 

Inger Zachrisson UTGRÄVNINGAR SOMMAREN 1970 115 

SKELLEFTEÅ MUSEUM 1969 116 

MÖNSTERBOK FÖR LAPSK HEMSLÖJD I VÄSTERBOTTEN 122 

Sune Enoksson HORNKNIV OCH TRÄKOSA 124 

MÖNSTERBOK - HORN OCH TRÄ 146 

Marianne Nilsson o.Katarina Ågren TENNTRÅDSBRODERI 180 

MÖNSTERBOK - TENN 185 

ETT SEKEL I SKELLEFTEBYGDEN 198 

KRING BYARNAS UTVECKLING 199 

UR ARBETSLIVET 209 

Arthur Jillker LÄDERBEREDNING 219 

Marianne Nilsson LÄDERSÖMNAD 225 

Arthur Jillker SKINNBEREDNING 229 

Marianne Nilsson SKINNSÖMNAD 232 

Astrid Enoksson BAND 237 

Lars Thomasson LITTERATUR OM SLÖJD 242 

Runo Lette UR MIN MÖNSTERSAMLING 247 

ÅRETS OCH LIVETS HÖGTIDER 254 

ÖVERTRO OCH FOLKMEDICIN 259 

Eivor Andersson HUR DET BÖRJADE 268 

Nils-Olof Berglund BYGDEHISTORIA OCH SIKFEST 270 

272

BILDER FRÅN KÅGE 

Bilderna sid. 197 är alla från 

familjen Grönlund på Kåge gästgiveri. 

Vänstra bilderna uppifrån: 

slåtterlag framför slåtterstugan 

i Kågemarken 1934, Joh. 

och Berta Grönlund visar sina 

älsklingsdjur 1930, tolkning efter 

gästgivarens isländare 1918. 

Högra bilderna: storbyk 1925, 

gästgivaren och kronojägaren 

Lindgren från Källbomark. 

NYUTKOMNA BÖCKER 

KatarinaÅgren - Karin Lundholm: 

Näverslöjd. Utgiven av ICA-förlaget. 

Den innehåller praktiska 

anvisningar för slöjdare, en 

översikt av nävrets traditionella 

användning och ett rikt bildmaterial 

med gamla och nya näverföremål. 

Pris ca 20:-. 

Sydsamisk slöjd. De för häftenas 

läsare bekanta artiklarna om 

sameslöjd i nr 3 och 4 utges också 

i en separat volym. Där finns 

alltså materialet ur mönsterboken 

från 1920 och de tidigare i 

tryck inte tillgängliga beskrivningarna 

av läder- och skinnslöjd. 

Pris ca 12:-, 

VÄSTERBOTTEN 1971 

Redaktionen har så smått börjat 

planera för nästa års temahäften. 

De ämnen som diskuteras 

är följande: 

• västerbottniskt båtbyggeri 

• strömbäcksglas 

•ur en gammal fotosamling 

•västerbottnisk mat 

Låter det inte trevligt? 

På återseende i så fall 1971! 

SAMLINGSKARTONG 

Med detta häfte följer en samlingskartong 

till de 4 häftena 

av VÄSTERBOTTEN 1970. Den 

kan hopfogas genom klistring 

eller med en häftapparat - därför 

finns hålet i ryggen så att 

häftapparatens ena skänkel 

kan stickas in. 

Vid bindning avlägsnas häftenas 

opaginerade omslag. 

Västerbotten • 

utges av Västerbottens läns hembygdsförening. Tidskriften utkommer 

med 4 häften 1970. 

Medlemsskap i föreningen kan tecknas genom att 20:- insättes 

på postgiro 6 26 22-6. Tidskriften sändes då per post utan kostnad. 

I redaktionen: tjänstemännen vid Västerbottens museum och 

Skellefteå museum. 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 905 90 Umeå 1. 

Layout och teckningar: Göran Carlsson. 

Tryckt i offset hos Centraltryckeriet, Umeå 1970.

aksidan • 

Olika åldrars sätt att läsa Västerbotten. 

(Teckning af Theophil Schuler - kompletterad af redaktionen. )

1 O o • e :CÔ - Västerbottens museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?