SAMHALLE - Visa filer

larna inte ha imponerat. Flera berättar om hur pilkorsarna helt enkelt rev
sönder passen. Hade man tur nöjde de sig med det, annars blev den olycklige
bortförd, kanske anklagad för att ha svikit sitt fosterland genom att begära
utländskt medborgarskap.
Också när det gäller de svenska skyddshusen innehåller berättelserna övervägande
positiva minnen. Några berättar att de ansåg det säkrare att försöka
gömma sig på egen hand, men flertalet minns svenskhusen som platser där
man kunde känna sig relativt säker. Dessutom innebar vistelsen i svenskhusen
att man fick mat, åtminstone fram till mitten av december.
Som framgått var det många som bodde i husen och knappast någon underlåter
att nämna hur trångt det var. Men det var inte alla som tyckte illa om
trängsel. Återigen är det frestande att återge situationen genom ett barns
sinnen. En, som vid tillfället var 14 år, berättar så här om livet i ett skyddshus:
'Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte tyckte om det. Jag slapp gå i skolan.
Och andra judiska familjer flyttade in hos oss och det var underbart. Vi var
sex i våningen från början men blev snart fyrtio. Det fanns bara en toalett,
så det blev ju en del konflikter. Men du kan inte tro vad härligt det var med
alla varma kroppar överallt. Det fanns alltid sällskap, alltid diskussioner, det
hände alltid något."
Den relativa tryggheten i svenskhusen bröts definitivt under julhelgen
1944, i det sista desperata skedet av slaget om Budapest. Nu hände det, berättar
ett par av de intervjuade, att pilkorsarna bröt sig in också i svenska
hus och tvingade ut grupper av judar som de förde ner till Donau, där de
avrättades.
Detta är några glimtar ur de överlevandes berättelser. Hjälparbetet blir
givetvis belyst också i intervjuer med dem som befann sig på den hjälpande
sidan. Låt mig bara nämna att i samlingen finns en lång intervju, den längsta
av alla, med ambassadör Per Anger, som då var legationssekreterare i Budapest
samt med Tom Veres, som i november 1944 anställdes av Wallenberg
som fotograf, med uppgift både att ta passfoton åt de hjälpsökande och att
dokumentera det konkreta hjälparbetet.
Sammanfattning: intervjuernas värde
Kan man då göra en övergripande värdering av denna intervjusamling?
Journalister frågar efter "nyheter". Några sensationella uppgifter som får
kvällstidningarna att stoppa pressarna innehåller intervjuerna knappast.
Huvuddragen i det historiska förlopp de handlar om är ju förvisso kända.
Värdet för den fortsatta historiska forskningen är ändå, tror jag, betydande.
19