SAMHALLE - Visa filer

Innan någon form av urvalsbevarande föreslås, måste man rimligtvis
undersöka om urvalet är tillräckligt för de behov som nämns i arkivlagen.
Det måste dock understrykas, att vissa urvalsmetoder har skräddarsytts för
viss typ av forskning. Det medför risker för att det material som bevaras blir
mindre allmängiltigt. Det enda vi vet om framtidens forskning är att den inte
kommer att se ut som dagens. Urvalsmetoder är sannolikt mer användbara
när det gäller bevarande för att dokumentera en verksamhet än för annat
bevarande. I dag används urvalsmetoder dock ofta på stora omfattande serier
som torde kunna användas av en lång rad forskningsområden för ett flertal
forskningsuppgifter om företeelser utanför den ursprungliga arkivbildarens
verksamhet. Ett typiskt exempel på en sådan serie är patientjournaler inom
hälso- och sjukvården. Denna serie har vid flera tillfällen varit aktuell för
urvalsbevarande. Efter årtionden av utredningar har dock utfärdats en rekommendation
om totalt bevarande.
Däremot kan bevarande av typexemplar (typvolymer) vara tillräckligt
för att dokumentera arkivbildarens verksamhet. Vi kan nu återgå till arkivinstitutionernas
forskarförfrågningar. För att dokumentera verksamheten
räcker det kanske med en volym per år.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att bevarande av urval innebär begränsningar
i forskningens möjligheter att utnyttja ett material. Innan en
urvalsmetod används, bör därför materialets värde för olika typer av forskning
göras. Då måste särskilt värde för forskning om företeelser utanför
arkivbildarens verksamhet uppmärksammas.
Arkivkostnader som argument för gallring
De arkivbildande myndigheterna har genom arkivlagen ålagts att svara för
kostnader för bevarande av arkivhandlingar, i princip för all framtid. Arkivmyndigheterna
tar numera inte emot handlingar utan någon form av resursöverföring.
Detta innebär att myndigheterna får bekosta ett bevarande vars
enda syfte är den kommande forskningens behov. För myndigheterna kan
detta synas helt orimligt, särskilt när de själva inte får avgöra vilket material
som skall bevaras och när bevarandet motiveras med forskning om företeelser
utanför myndigheten. Det nya finansieringssystemet kan därför i sämsta
fall motverka ett bevarande i arkivlagens anda.
En konsekvens av det nya finansieringssystemet torde bli krav på tydligare
motiveringar för bevarande. Ett bevarande bör då motiveras med både forskning
om verksamheten och forskning om andra faktorer.
33