Programtidning Berwaldhallen April 2011 (pdf) - Sveriges Radio

04 Intervju April 10/11
i HuVuDET På EN
kONSERTmäSTARE
Malin Broman är aktuell
som solist i Brahms
Dubbelkonsert tillsammans
med Steven Isserlis vid
konserterna 1 och 2 april.
Se sid 7.
Malin Broman
Född: 1975
Uppvuxen: Kungsbacka
Studier
Det Kongelige Danske Musikkonservatorium
och Musikhögskolan i Göteborg.
Diplom 1997 vid båda institutionerna. Guildhall
School of Music & Drama i london.
I Berwaldhallen
1:a konsermästare i Berwaldhallen sedan 2008.
Solist i vivaldis vintern, december 2010.
Musikalisk ledare för orkestern i ett program med
musik av Mendelssohn, veress och haydn,
november 2010.
Priser i urval
The Washington International Competition for
Strings 1994.
Trea i Eurovision Broadcasting Union Competition,
finalen sändes i Tv i de flesta europeiska länder.
Andra pris i Carl Nielsen International violin
Competition.
Pris av hallands Akademi för sina uppmärksammade
insatser inom musiken 2002.
ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 2008.
Kungbacka pianotrio vann första pris vid Melbourne
International Chamber Music Competition 1999.
Bor
I Stockholm tillsammans med pianisten Simon
Crawford-Phillips och en dotter på 4 ½ år.
Syskon på väg.
April 10/11 Intervju 05
Hennes smittande spelglädje och entusiasm har
uppmärksammats av kritiker, som kallat henne
för ett ”fynd”. Själv säger hon att det viktigaste
är själva musiken. Att kommunicera den. Möt
Sveriges Radios Symfoniorkesters förste konsertmästare
Malin Broman.
kratten är många och den positiva grundsynen genomsyrar
hela vårt samtal. Malin Broman ser hellre möjligheterna
än hindren.
- Jaa.. jag är nog sådan. Jag hade turen att bli född
sådan. Jag får så mycket energi från människor runt
omkring. Då är det inte svårt att ge.
låt oss ta det från början. Malin kommer inte från en
musikbakgrund. Jo, hon är släkt med Sten Broman. han var hennes
farfars bror. hon träffade honom en gång. Men han och hennes farfar
var väldigt olika. Farfar var professor i neurologi och mer intresserad
av jakt och ”science”. och hennes pappa tyckte bättre om
att spela fotboll än piano när han var liten. Att Malin började spela
fiol var tack vare hennes mamma, som hade en kollega som skulle
starta en Suzukigrupp. och det visade sig bli en riktig lyckträff.
läraren var en eldsjäl.
- vi var ett gäng som startade. och av dem så tror jag att 70
– 80 % blev musiker. För mig blev det en riktig drive att bli … så
bra som möjligt, helt enkelt. och sen slussades jag vidare, när jag
var 10 tror jag, till lisbeth vecchi som också var en sådan där riktig
eldsjäl.
När Malin var 13 år började hon pendla från Kungsbacka till
Köpenhamn för att ta lektioner. Sakta gick det upp för henne att det
var det här hon ville syssla med. och familjen stöttade henne.
- Jag tänker att det kanske var lättare för dem, för att de inte
var musiker. Eftersom det inte alls var deras dröm, hade de mer
inställningen att: om vi ska göra det här så gör vi det på det sätt
som läraren rekommenderar. För mig känns det mycket svårare,
med mina barn, eftersom det är mitt intresse på ett helt annat sätt.
När hon var 16 flyttade Malin till Köpenhamn. och fortsatte
studera, parallellt i Köpenhamn och Göteborg. 1997 gick hon ut
med diplom på båda ställena.
Efter examen fortsatte hon på Guildhall i london, samtidigt
som hon spelade heltid med sin nybildade Kungsbacka pianotrio,
gjorde turnéer, vann tävlingar och fick mycket lovord och uppmärksamhet.
Samtidigt var hon också med i Nash-ensemblen.
och så en dag hörde Berwaldhallen av sig. De ville att hon
skulle söka tjänsten som förste konsertmästare i Sveriges Radios
Symfoniorkester.
- Jag bodde i England då och tyckte bara det var trevligt att
komma hit och spela. och sen blev jag förälskad i jobbet. Både i
kollegorna - och musiken! Efter 13 år med kammarmusik tyckte jag
väl att jag kan till exempel Beethoven. Att då plötsligt få en symfoni
framför sig, wow! Den sidan hade jag inte mött förut. och att få
spela Mahler och Bruckner…fantastiskt. Det finns ju inte så mycket
kammarmusik av dem.
Som konsertmästare sitter hon längst fram i första violinstämman
och visar hur de andra ska spela, när stråken ska gå upp
respektive ner. vad gör hon mer?
- Innan en produktion är det mycket förberedelser. Tanken är
att jag ska bestämma vilka stråk jag vill ha fyra veckor före en konsert,
och sen ska det ut till de andra stämledarna. Men det fungerar
inte riktigt. För när vi t ex arbetar med harding tar det all koncentration
den veckan. Då är man här. Då är det väldigt svårt att samtidigt
tänka fyra veckor framåt.
Under repetitioner och konserter är hon sedan länken mellan
dirigent och orkester.
- Jag tänker att jag kan vara en samlingspunkt. Jag tror att jag
kan visa väldigt mycket med kroppsspråket; frasering, timing - att
försöka att hjälpa till där det behövs.
Kroppsspråket intresserar Malin, och där ser hon en skillnad
mellan att spela i orkester och att spela kammarmusik. Som kammarmusiker
har hon sin egen ”röst” i musiken, hennes stämma
hörs och får utrymme. I orkestern ligger det hon kan uttrycka
mycket mer i kroppsspråket, att också visa musiken med kroppen.
hon har funderat en hel del kring hur hon kan använda kroppen
som uttryck. hur kan hon använda kroppsspråket för att få musiken
att gå snabbare, eller sakta ner, eller få ett visst uttryck?
- Sen upplever jag musiken som ett samtal, att vi, förstafiolerna,
säger något till de andra. vi har alltid olika roller; det kan vara vi
som talar, men vi kan också kompa, vi kan vara tillsammans med
någon, svara, ge en kommentar. Att få igång det samspelet i orkester
tycker jag är jätteroligt.
varje vecka är ny. varje dirigent har sin personlighet. En del
drar hela orkesterns fokus till sig, medan andra lämnar över mer till
orkestern. och i ärlighetens namn är inte alla veckor lika inspirerande.
Det ser Malin som en utmaning. Då blir hennes roll än viktigare, att
göra vad hon kan för att lyfta sina kollegor.
- Det är det som är så underbart i min position, att jag kan
göra en skillnad. vi ska ha vår egen identitet som Sveriges Radios
Symfoniorkester och göra bra konserter oavsett vem som står där.
Just den sidan av arbetet, rollen som ledare, har varit den
kanske största utmaningen för Malin.
- Det är jätteutvecklande, för jag såg inte mig själv i den rollen.
och det har inte alltid varit helt lätt för det jag gör sker inte längre i
någons vardagsrum tillsammans med tre kollegor som jag känner
innan och utan. Det är mycket mer officiellt, det jag spelar, det jag
visar, det jag säger, är inför så många människor. och framför allt
att det ju är kollegor, som jag har jätterespekt för. Så det har varit
den tuffa delen. Men om man får vända på det, så är det ju det som
har varit utmaningen också, som har gjort att det har varit spännande:
här kan jag lära mig jättemycket.
Att lära sig nya saker, hoppa på nya projekt, hitta nya mål i
tillvaron, är ständiga drivkrafter för Malin Broman. En av de mer
förvånande punkterna på meritlistan är uppdraget som professor i
violaspel på Edsbergs musikinstitut.
- Ja, säger hon och skrattar, det är lite speciellt faktiskt. Jag
fick en inbjudan från Edsberg att ta över violaklassen och det tyckte
jag var den knasigaste idé jag någonsin hört - så jag tänkte att det
måste jag hoppa på. Jag har spelat mycket viola. Ibland tycker jag
det är roligare att öva mina stämmor på viola. Man måste tänka
ännu mer på hur man lägger upp teknik och hur man producerar
ton, så det har varit bra för mitt fiolspel också.
och nu väntar ett projekt som hon sett fram emot, övat inför
och drömt om i 1 ½ år nu: att vara solist i Brahms Dubbelkonsert
med Steven Isserlis, cello och Daniel harding, dirigent.
- Det finns ingenting som är så roligt som att öva för en sån här
konsert, för det finns så mycket att göra. Spela Brahms Dubbelkonsert
på viola t ex. Det finns många olika sätt att öva, så det blir
en riktig motivation och morot. Jag har spelat med några amatörorkestrar
i landet för att komma in i det, så att jag bara kan njuta
sen när det gäller. Att spoliera en sådan här chans genom att vara
någon annanstans i tankarna, det vill jag inte.
Katarina Lindblad