LTU-CUPP--05/110--SE - Luleå tekniska universitet

fick dela runa (u-runan, till exempel, kunde även stå för v, o, y och ö) samtidigt som det fanns
flera runor med nästan samma ljudvärde.
För att göra den 16-typiga futharken tydligare utvecklades runt år 1000 ett system med stungna
runor, det vill säga markeringar på runorna för att visa vilket ljudvärde runan symboliserade. I
och med att en runa kunde ha flera olika ljudvärden förenklade man det hela genom att sätta en
prick eller en punkt i eller på till exempel k-runan, vilket gjorde att den betydde g istället för k.
Detta gjorde det mycket enklare för läsaren. 44
Under vikingatiden vidareutvecklades kortkvistrunorna till så kallade stavlösa runor. 45 Dessa var
i en ännu mer förenklad form än kortkvistrunorna. De kallades även hälsingerunor, då dessa först
upptäcktes på runstenar i Hälsingland, men de har även hittats på stenar i Medelpad,
Södermanland och i norska Bergen. Det som skiljer de stavlösa runorna från kortkvistrunorna är
att stavlösa runor saknar huvudstavar. Detta förenklade ytterligare för ristaren och påminner
snarast om en sorts stenografi. 46
2.3 Runforskningen genom tiderna
Runornas historia har berörts av flera olika författare och forskare. Den romerske
historieskrivaren Tacitus verk Germania från omkring år 100 e. Kr. skildrar bland annat det
urnordiska samhället under det första århundradet efter Kristus. Han beskriver en ritual där en
präst eller familjeöverhuvudet tyder tecken som är inkarvade på träbitar. 47 I Eddadikten Havamal
beskrivs också en form av ”runundervisning” för unga män när de når vuxen ålder. 48 På 900-talet
beskrev den arabiske författaren Ibn Abi Jakub el Nedim hur ”ruserna” (den arabiska
benämningen på nordbor) karvade sin skrift på träbitar. Detta är sannolikt runor. 49
44 Enoksen 1998, s. 80-81
45 Se bilaga 4, kortkvistrunor och stavlösa runor.
46 Enoksen 1998, s. 75-76
47 Tacitus Germania s. 45
48 Eriksson, Strid 1991, s. 16
49 Enoksen 1998, s. 22
15