LTU-CUPP--05/110--SE - Luleå tekniska universitet

skulle enligt detta verk dateras till 2200 f.Kr. Dessa påståenden mötte naturligtvis ett visst
motstånd och det var bland annat dessa uttalanden som gjorde att runforskningen ansågs vara ett
ovetenskapligt ämne. 1700-talets runforskare möttes av hård kritik och intresset för runorna
avtog. Ämnet togs inte upp förrän på 1800-talet, då ett stort antal böcker, artiklar och uppsatser
började publiceras. 55
År 1865 lyckades den norske språkforskaren och runologen Sophus Bugge slutligen knäcka
”koden” även till den 24-typiga futharken. Bugge lade även fram förslaget att det var den 24typiga
runraden som var äldst, men de flesta runforskare ansåg att eftersom att den 24-typiga
hade fler tecken borde den vara yngst. Den danske språkforskaren och runologen Ludvig F A.
Wimmer stödde dock Bugges teori. Wimmer gav runraderna namnet futhark, då han funnit att
båda runalfabetens inleddes med de sex runor som bildar ordet futhark. 1874 utgav han en
avhandling som slutligen bevisade att den 16-typiga futharken utvecklats ur den 24-typiga. 56
Under 1900-talet började forskarna intressera sig för hur runorna kunde ha använts i magiska
syften, och Sigurd Agrell (1881-1936) presenterade en teori om ”talmagi” där han ansåg att
futharken istället skulle vara en ”uthark” och det första tecknet, f, skulle flyttas längst bak i
runraden och alltså bli det sista. Detta för att runan f stod för fä eller rikedom, vilket han tyckte
var liktydligt med talet 24, medan runan u stod för urkraft eller uroxe, vilket då skulle
symbolisera talet 1. Att runraden började med f istället för u var för att förvirra de oinvigda. 57
”Runmagiska” teorier av denna typ var populära under 1930-talet, men under den senare delen av
1900-talet har runforskningen gått framåt och moderniserats, och samarbetet mellan de nordiska
länderna har utökats. 58
55 Enoksen 1998, s. 203-204
56 Enoksen 1998, s. 208-209
57 Agrell 1934, s. 13-15
58 Enoksen 1998, s. 215
17