LTU-CUPP--05/110--SE - Luleå tekniska universitet

Stenmagle-asken, se § 2.1.6), och det vore ju fullständigt onödigt att rista in sitt namn i ett
föremål om ingen annan kunde läsa det. Det tyder på att många kunde läsa runor, i alla fall i de
högre samhällsskikten. Enligt runforskaren Marit Åhlén kunde den äldre futharken ha fungerat
som en sorts statussymbol; de som kunde läsa och skriva hade hög status, eller så var det bara de
av en högre samhällsklass som fick lära sig läsa och skriva.
Syftet med de båda skriftspråken kan diskuteras; runorna verkar ha haft en större praktisk
betydelse (speciellt om de utvecklades på grund av handeln). Runorna utvecklades hela tiden de
användes för att bli mer effektiva, vilket tyder på att de var mer användbara än oghamskriften.
Ogham, däremot, förblev konstant, kanske för att det var en tradition eller hade ett rituellt snarare
än ett praktiskt syfte. Eftersom latinet kom tidigt till Britannien och Irland kan det vara så att
ogham kanske inte behövdes som skriftspråk på samma sätt som runor utan hade en mer rituell
innebörd. Enligt vår uppfattning har runorna skapats på grund av en ökad handel, vilket krävde
att köpmännen kunde hålla ordning på räkenskaperna, skicka meddelanden till varandra och så
vidare. Ogham kan ha skapats som en motreaktion på latinets utbredning och det romerska rikets
inflytande, eller av en irländare som influerats av latinet och bestämt sig för att skapa ett
skriftspråk för sitt modersmål. Tyvärr finns det inte tillräckliga bevis för att kunna fastställa exakt
vilka som använde ogham och vad det användes till, men enligt Auraicept Na N-Éces ingick det i
de keltiska poeterna filids utbildning och användes av dem för att nedteckna sagor och poesi.
Enligt Kenneth Jackson har runor och ogham inget som helst samband. Runorna härstammade
enligt honom från ett norditaliskt alfabet, vilket även Marstrander hävdar, och ogham härstammar
från latinet. Att de fick ett liknade utseende är en slump som mest har sin orsak i att tecknen
skulle vara enkla att rista. Denna teori stöds av Steve Blamires. Marstrander däremot ansåg att
runor och ogham utvecklats i samma region i Sydeuropa men sedan gått skilda vägar. Båda
skriftspråken ska enligt honom härstamma från ett norditaliskt alfabet. Om det överhuvudtaget
finns ett samband vore detta det troligaste.
Ursprunget till dessa båda skriftspråk kan, och kommer, säkerligen diskuteras och debatteras av
forskare under lång tid framöver, och efter författandet av denna uppsats har vi funnit att det inte
finns tillräckliga bevis för att hävda att runor och ogham är besläktade. Det finns inte heller
30