Julkaisu Adoben PDF-muodossa - Herkules.Oulu.Fi - Oulu

17
konstatera någon negativ påverkan av det parallella tillägnandet av två språk på barnets
intellektuella utveckling.
Ronjats undersökning innehåller även en jämförelse mellan hans sons talutveckling
och talutvecklingen hos ett annat barn, Addi, som simultant presenteras två språk
(franska och tyska) men i motsats till Louis så att språken används blandat av vuxna. Av
jämförelsen mellan talutvecklingen hos Louis och Addi drar Ronjat (ibid.:103ff.) den
slutsatsen att trots skillnaderna vid vissa punkter, är de mest väsentliga resultaten
desamma hos de två barnen. Tillägnandet av de två skilda artikulationssystemen var hos
Louis fr.o.m. början som hos en infödd. Uttalet av det ena språket hade inget inflytande
på det andra språkets uttal. Tyskans uttal hos Addi var lika bra som hos Louis medan
uttalet i franskan var mindre stabilt och det förekom vissa germanismer i hennes franska.
Louis uppnådde "rent" uttal i de två språken ung vid 3.5 års ålder medan Addi gjorde det
vid slutet av 2 års ålder, mycket tidigare än Louis alltså. Enligt Ronjat (ibid.:106) beror
skillnaden inte på de tillämpade metoderna utan är förknippad med barnens personlighet
och intelligens.
Lexikala och syntaktiska lån från det ena språket till det andra var hos bägge barnen
tillfälliga och begränsades till enskilda ord. Både Louis och Addi hade i en tidig ålder ett
lika vidsträckt ordförråd i de två språken: tillägnandet av ett nytt ord i det ena språket
framkallade tillägnandet av ekvivalent ord i det andra språket. Varken Louis eller Addi
blandade avsevärt mellan sina två språk. De kunde i en tidig ålder uttrycka sig på de två
språken som enspråkiga barn i genomsnitt uttrycker sig på ett språk så att de kunde
överföra samma tanke från det ena till det andra språket utan översättning. (ibid.)
Konkret kännedom om att tala som (till) pappa eller att tala som (till) mamma var
uppenbar för Louis från och med början. Medvetandet om att det gällde två skilda språk
började enligt Ronjat uppstå vid 1.5 års ålder och fullt medvetande om detta gjorde sig
gällande vid slutet av 3 års ålder. Addi hade fr.o.m. början hört sägas en français,
comment dit-on en allemand, auf Deutsch, wie heisst es auf Französisch? och använde
själv dessa uttryck fr.o.m. 2.5 års ålder och förstod deras innebörd. Medvetandet om
tvåspråkighet uppstod alltså något tidigare än hos Louis. Ett förväntat resultat var att
Louis svarade på tyska till sin mamma även om denna skulle tala franska medan Addi
svarade genomgående på det språk på vilket man vände sig till henne. (Ronjat ibid.: 104-
107)
Det fanns i början av 1900-talet alltså två klart motsatta uppfattningar om två- eller
flerspråkighet och dess påverkan på den intellektuella utvecklingen. Både Ronjat och
Epstein konkluderar att det i princip är möjligt att i tidig barndom tillägna sig två (eller
flera) språk som mer eller mindre autonoma system, men Ronjat ser tvåspråkighet som
något positivt, utan de negativa följder för den intellektuella utvecklingen som Epstein
pekar på. Förklaringen till resultatskillnaderna i de två undersökningarna ligger i deras
olika material samt i de teoretiska utgångspunkterna. Ronjats undersökning är en fallstudie
där ett systematiskt genomfört "experiment" utfördes under ytterst gynnsamma
omständigheter, medan Epsteins arbete bygger på ett större antal observationer om
inlärningen av två språk under olika omständigheter. Ronjat utgår därtill ifrån rent
lingvistiska iakttagelser utan någon psykologiskt grundad förklaring och tar i motsats till
Epstein inte itu med frågan om det finns olika typer av tvåspråkighet. Epstein går långt
vidare och söker med en – om än bristfällig – psykologisk teori utan detaljerad lingvistisk
beskrivning förklara varför tillägnandet av två eller flera språk inte alltid lyckas utan