Julkaisu Adoben PDF-muodossa - Herkules.Oulu.Fi - Oulu

49
Talaren kan även hävda att han har samma åsikter, attityder eller kunskap som
lyssnaren. En strategi är att söka instämmande. Talaren kan försöka hitta lämpliga, trygga
ämnen att prata om med lyssnaren för att på detta sätt kunna hålla med. Ju mer talaren vet
om lyssnaren, desto lättare är det att hitta sådana samtalsämnen. I många kulturer inleder
man t.ex. den ansiktshotande handlingen begäran med kallprat för att visa att man inte
bara vill ha något av lyssnaren utan också vill värna om förhållandet med honom.
Medhåll kan även visas genom upprepning av det som den tidigare talaren har sagt: Vid
sidan av att kontrollera att man hört rätt kan upprepningar användas för att betona det
emotionella medhållet av yttrandet (A: John went to London this weekend. B: To
Lóndon!)
Talaren kan vidare försöka att undvika att uttrycka motsatta uppfattningar mot
lyssnaren. Önskan att instämma leder ibland till att man döljer sitt icke-instämmande eller
tar till vita lögner (Yes I do like your new hat). Garderingar bidrar till att talaren kan
uttrycka sina åsikter vagt för att inte hota lyssnarens ansikte. Att uttrycka egna åsikter
med intensifierande adverb (absolutely) och förmildra dem med garderingar hör till
positiv artighet. Garderingar kan användas för att förmildra den ansiktshotande kraften i
t.ex. förslag, kritik eller anklagelser genom att de gör talarens intentioner oklarare (A:
What’s the matter? B: Well my husband sort of, never does anything, you know…) och
samtidigt bidrar till att talaren kan undvika att uttrycka sin attityd i klarspråk. (Brown &
Levinson ibid.:115ff.)
Deiktiska hänvisningar har att göra med hur meningarna förankras i vissa aspekter i
kontexten (t.ex. deltagarrollerna i talsituationen, den spatio-temporala och sociala
ställningen). Till exempel hänvisar pronomenet jag vanligen till den som har talarrollen,
nu till den tid då yttrandet fälls, där till en plats som är mera avlägsen än den som
hänvisas till med här osv. Ett normalt omarkerat deiktiskt centrum är där talaren är den
centrala personen, tiden då yttrandet fälls är den centrala tiden och platsen där talaren
befinner sig när han talar den centrala platsen. Det kan dock även förekomma avvikelser,
t.ex. talaren talar så att den centrala tiden gäller en förfluten tid eller så att den centrala
platsen är lyssnarens plats, inte talarens, eller talaren talar så att den centrala personen är
lyssnaren och inte talaren. Dessa avvikelser används enligt Brown och Levinson
(1987:118f.) också i artighetssyften, speciellt när man byter synvinkel från talarens till
lyssnarens sida, dvs. man intar lyssnarens roll. Karakteristiska fall bland
solidaritetsstrategier är sådana där man försöker slå ihop talarens och lyssnarens
synvinklar; sådana där man avviker från den normala förankringen och på så sätt
försöker minska avståndet mellan talaren och lyssnaren.
Bland deiktiska strategier kan således urskiljas en strategi som innebär övergång från
talare till lyssnare. Denna strategi gäller då talaren talar som om lyssnaren var talare, eller
då lyssnarens kunskaper är identiska med talarens. Ett exempel föreligger i fall där man
visar empati genom att försäkra något som bara lyssnaren kan veta om (A: Oh this cut
hurts awfully, Mum. B: Yes dear, it hurts terribly, I know.) Man kan ytterligare slå ihop
jag och du till ett vi även om det endast är lyssnaren som avses (OK now, let’s stop the
chatter and get on with our little essays.). Dessutom utgör övergång i tiden, dvs. bruket
av historisk presens, enligt Brown och Levinson (ibid.:120f.) en solidaritetsstrategi
åtminstone i engelskan.
Den andra mekanismen som ligger till grund för positiv artighet utgörs enligt Brown
och Levinson (ibid.:125) av att antaga att talaren och lyssnaren samarbetar. Dessa