Julkaisu Adoben PDF-muodossa - Herkules.Oulu.Fi - Oulu

25
multitude of reports is that life in dark closets, wolves’ dens, forests, or sadistic parents’
backyards is not conductive to good health and normal development.” (1967:141f.)
Longitudinella studier (se Long, 1990:265) i andraspråksinlärning visar att bara
inlärning från mycket tidig barndom leder till infödd nivå i andraspråket, trots flera års
exponering för andraspråket (t.ex. i andraspråksmiljö i högre ålder), och att inlärning av
andraspråkets fonologi, morfologi och syntax är mognadsberoende. Dessa kan inläras
under den kritiska perioden för andraspråket medan inlärningen efter denna period blir
svår och ofullständig.
De teorier som förnekar existensen av en kritisk period för andraspråksinlärningen
baserar förklaringen på affektiva, sociala och psykologiska faktorer. Misslyckandet i
andraspråksinlärning har förklarats med faktorer som attityd, motivation och
självvärdering. Enligt Long (1990:275) kan dessa dock inte förklara varför olika
lingvistiska domäner drabbas av försämringen tidigare, t.ex. fonologi före syntax, eller
varför olika attityder till andraspråket hos språkinlärare inte påverkar inlärningen. Ett
annat försök till förklaring av dålig inlärning av ett andraspråk har varit kvaliteten och
kvantiteten av inflödet, dvs. det språk en inlärare kommer i kontakt med. Yngre inlärare
påstås få tydligare och enklare inflöde, medan äldre kan ta emot mera komplicerat inflöde
eftersom de bättre kan förhandla om betydelser. Dessutom får yngre inlärare mer inflöde
än äldre, eftersom äldre är bättre inlärare överhuvud och klarar andraspråksinlärningen
väl med mindre inflöde. Studierna inom andraspråksforskning har emellertid kunnat visa
att äldre inlärare inte når infödd nivå i andraspråket trots inflöde under en längre tid, och
att mängden inflöde inte har något samband med andraspråksinlärningen. Long
(ibid.:279) menar således att det i likhet med vid förstaspråksinlärning finns en kritisk
period för andraspråksinlärning med ungefärligen samma åldersgränser som för
förstaspråket. Inlärare som börjar efter 6 års ålder kan bli flytande andraspråkstalare men
dock med fonologisk brytning; infödd nivå i fonologi kan inte nås om inlärningen börjas
efter 12 års ålder. Inlärare som börjar först efter 15 års ålder bryter dessutom syntaktiskt
och morfologiskt. Därtill kan inlärare, som börjar sent (efter 7 års ålder), inte nå infödd
kompetens med avseende på kulturellt lämpliga ämnesval, samtalsstrategier eller
andraspråkets pragmatik överhuvud utan drabbas av en ‘diskursaccent’ (Scarcella,
1983:109). Slutsatserna kan enligt Long (1990:280) framställas på följande sätt:
1. Inlärningsåldern påverkar den initiala takten och slutliga nivån i andraspråket
2. Det finns en kritisk period i förstaspråks- och andraspråksinlärning under vilken
inlärning av olika lingvistiska färdigheter lyckas och efter vilken den blir
ofullständig
3. Försämrad inlärningsförmåga är kumulativ, dvs. drabbar olika lingvistiska domäner
efter varandra (inte alla på en gång), och gäller inte bara fonologi
4. Försämrad förmåga drabbar några individer redan vid 6 års ålder, och inte först
under puberteten
En helt motsatt syn presenteras av många forskare inom universell grammatik, UG, dvs.
att infödd kompetens i andraspråket kan nås även när språkinlärning börjas senare i livet
(bl.a. Chomsky, 1988; White & Genesee, 1996). Denna synvinkel utgår från idén om att
lingvistisk kompetens stammar från en medfödd kunskap, universell grammatik, som
innehåller abstrakta principer och parametrar som tvingar fram vår kunskap om språk.