Juridiska institutionen - Ackordscentralen

Som framkommit i uppsatsen är lagstiftningen avseende realisation av aktiepant mycket
begränsad. Endast ett fåtal regler finns avseende pantrealisation och huvudregeln i
handelsbalken är nästintill obsolet. Om inte något avtal om pantrealisationen finns är det
dessa sparsmakade regler som parterna får förlita sig på. De få regler som finns
kompletteras av rättspraxis och doktrin. Detta leder till att gällande rätt på området är
svår att fastställa och är inte fullt klarlagd i alla situationer. Oklara regler missgynnar
både panthavare och pantsättare då parterna inte vet vad som får göras eller vid vilken
tidpunkt, eller vem som blir ansvarig om något sker i otid eller inte alls.
De regler som finns avseende realisation av pantsatta aktier skyddar i många
fall pantsättaren, exempelvis genom panthavarens underrättelseplikt och långtgående
omsorgsplikt som finns till skydd för att pantsättaren inte ska bli överraskad av att
realisation sker eller att realisation sker i onödan eller till ett för lågt pris. I enlighet med
att pantsättaren i många fall är svagare part är dylika regler givetvis motiverade.
Däremot kan tvingande skyddsregler i alltför stor mån inskränka panthavarens intressen,
och på så sätt vara hämmande för kreditgivning.
Å ena sidan kan dessa tvingande regler ses som betydande inskränkningar av
avtalsfriheten. Har parterna avtalat om att realisation kan ske på två sätt, och
panthavaren väljer ett av dessa, torde inte realisationen ogiltigförklaras i enlighet med
omsorgsplikten för att den andra formen för realisation hade varit mindre ingripande för
pantsättaren. Å andra sidan ska panthavaren inte ha något annat intresse av realisationen
än att den ska inbringa tillräckligt med pengar för att täcka fordran. Därför torde det inte
vara någon större uppoffring för panthavaren att välja den realisationsform som är bäst
ur pantsättarens synvinkel, så länge tillräckligt med pengar inbringas. Däremot gör en
tvingande omsorgsplikt att panthavaren måste beakta regler utanför avtalet vilket kan
vara obekvämt, särskilt eftersom att reglerna på området inte är enkla att fastställa.
Goda skäl talar därför att de tvingande reglerna bör begränsas till förmån för
avtalsfriheten. Med 37 § AvtL i beaktande kan slutsatsen dras att tvingande regler
skyddar pantsättaren från ett antal oskäliga avtalsvillkor och från att realisation sker i
onödan och på ett oförmånligt sätt. De tvingande reglerna är dock långt ifrån
heltäckande och pantsättaren kan, precis som panthavaren, bli lurad genom oskäliga
avtalsvillkor och oetiskt agerande från den andra parten. I och med att den tvingande
skyddslagstiftningen, som verkar till förmån för pantsättaren, inte är heltäckande blir
45