Juridiska institutionen - Ackordscentralen

Juridiska institutionen 

Vårterminen 2011 

Examensarbete med praktik, 30 högskolepoäng 

Civilrätt, särskilt obligationsrätt 

Realisation av pantsatta aktier 

Tidpunkt, form och värdering. En analys av gällande 

rätt och behovet av förändring. 

Författare: Kristin Bernhardtson 

Handledare: Docent Laila Zackariasson 

1

Innehåll 

1 Inledning .............................................................................................................. 6 

1.1 Bakgrund ............................................................................................................ 6 

1.2 Syfte.................................................................................................................... 6 

1.3 Avgränsningar .................................................................................................... 6 

1.4 Metod och material ............................................................................................. 7 

1.5 Terminologi ........................................................................................................ 7 

1.6 Disposition.......................................................................................................... 7 

2 Generellt om realisation av pantsatta aktier ........................................................ 8 

2.1 Allmänt om aktiepant och syftet med pantsättning av aktier ............................. 8 

2.2 Det sakrättsliga momentet .................................................................................. 9 

2.3 Realisation i allmänhet ..................................................................................... 10 

2.4 Lagreglering av realisation ............................................................................... 10 

2.5 Pantsättarens och panthavarens intressen vid realisation ................................. 11 

2.6 Delbar pant ....................................................................................................... 13 

2.7 Alternativ till realisation ................................................................................... 13 

3 Realisation efter att fordran förfallit .................................................................. 14 

3.1 Fordran ska vara förfallen till betalning ........................................................... 14 

3.2 Panthavarens underrättelseplikt ........................................................................ 15 

3.2.1 Underrättelse om att realisation kommer att ske ...................................... 15 

3.2.2 Ytterliggare underrättelse ......................................................................... 16 

3.2.3 Rimligheten i panthavarens underrättelseplikt ......................................... 18 

4 Realisation innan fordran förfallit ..................................................................... 19 

4.1 Allmänt om förtida realisation ......................................................................... 19 

4.2 Pantsättarens och panthavarens intressen vid hastigt värdefall ........................ 20 

4.3 Pantsättarens rätt att återta de pantsatta aktierna .............................................. 21 

3

4.4 Förutsättningarna för en förtida realisation ...................................................... 24 

5 Panthavares realisationsplikt ............................................................................. 26 

5.1 Rättighet att realisera som huvudregel ............................................................. 26 

5.2 Skyldighet att realisera som undantag .............................................................. 27 

6 Allmänt om realisationens form ........................................................................ 30 

6.1 Omsorgsplikten ................................................................................................ 30 

6.2 Försäljning ........................................................................................................ 31 

6.2.1 Offentlig auktion ...................................................................................... 32 

6.2.2 Värdepappersmarknad .............................................................................. 33 

7 Panthavarens övertagande av panten ................................................................. 34 

7.1 Förbud mot förverkandeklausuler, 37 § AvtL .................................................. 34 

7.1.1 Allmänt om förbudet ................................................................................ 34 

7.1.2 Säkerhetsdirektivet ................................................................................... 37 

7.2 Värderingen ...................................................................................................... 39 

7.3 Bankers möjlighet att överta pantsatt egendom ............................................... 42 

7.4 Behovet av ett förverkandeförbud .................................................................... 42 

8 Sammanfattning och analys av gällande rätt i förhållande till panträttens syfte44 

4

Förkortningar 

1936 års lag Lag (1936:88) om pantsättning av lös egendom som 

innehas av tredje man 

ABL Aktiebolagslag (2005:551) 

AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på 

förmögenhetsrättens område 

FI Finansinspektionen 

HB Handelsbalk (1736:1232) 

HD Högsta domstolen 

HovR Hovrätt 

KL Konkurslag (1987:672) 

KommL Kommissionlag (2009:865) 

Krfm Kronofogdemyndigheten 

LBF Lag (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 

LHF Lag (1991:980) om handel med finansiella instrument 

LKF Lag (1998:1479) om kontoföring av finansiella 

instrument 

LVM Lag (2007:528) om värdepappersmarknaden 

NJA Nytt juridiskt arkiv avd. 1 

PBL Pantbankslag (1995:1000) 

Prop. Proposition 

SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev 

Säkerhetsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av 

den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet. 

UB Utsökningsbalk (1981:774) 

5

1 INLEDNING 

1.1 Bakgrund 

Realisation av pantsatt egendom är en ingripande åtgärd för pantsättaren då 

äganderätten till egendomen övergår från pantsättaren till antingen panthavaren eller 

tredje man. Lagregleringen kring realisation är mycket sparsam och det finns inga 

generella, heltäckande regler avseende pantrealisation i svensk rätt. Det finns däremot 

mycket skrivet om institutet pant och möjligheten till och formen för realisation. 

Doktrin avseende pantrealisation är emellertid i regel allmänt hållen och går sällan 

utförligt in på hur pantegendoms olika beskaffenhet påverkas av gällande rätt. 

Aktier utgör numera en vanlig typ av pantegendom, vilkas karaktär 

väsentligen skiljer sig från annan egendom som kan utgöra pantegendom, exempelvis 

boskap. Boskap var den pantegendom lagstiftaren hade i åtanke vid instiftandet av 

pantbestämmelserna i 1734 års handelsbalk som fortfarande till viss del är i bruk. 

Aktiernas särskilda karaktär har i viss mån tillgodosetts genom särskild lagstiftning 

avseende pantsättning av finansiella instrument. Denna lagstiftning gäller dock inte alla 

panthavare, inte alla typer av aktier eller all form av realisation, och är långt ifrån 

heltäckande. 

1.2 Syfte 

Syftet med uppsatsen är utreda och analysera gällande rätt avseende det 

obligationsrättsliga förhållandet vid realisation av aktiepant. Analysen kommer att ske 

utifrån ändamålet med institutet pant vilket är att främja kreditgivning. Parternas 

intressen och deras behov av skyddslagstiftning kommer genomgående att analyseras 

utifrån hur kreditgivning främjas i största möjliga mån. 

1.3 Avgränsningar 

Uppsatsen är avgränsad till att gälla det obligationsrättsliga förhållandet mellan 

panthavare och pantsättare och den obligationsrättsliga regleringen avseende 

pantrealisation. Sakrättsliga regler avseende pantrealisation kommer inte att behandlas 

mer än översiktligt. Pantrealisation vid konkurs kommer inte heller att behandlas på 

grund av uppsatsens begränsade omfattning. 

6

Uppsatsen kommer att fokusera på primärpanthavares ställning gentemot pantsättare. 

Reglering av sekundärpantsättning behandlas inte. 

1.4 Metod och material 

Metoden som används i uppsatsen är rättsdogmatiskt. Metoden innebär att den primära 

rättskällan är lagstiftning. Tolkning av lagstiftning sker genom rättspraxis och 

förarbeten. Som komplement till dessa rättskällor används även doktrin. Då realisation 

av pantsatta aktier är sparsamt reglerad i svensk rätt kommer doktrin, och till viss del 

rättspraxis, till stor del att användas för att klarlägga gällande rätt. 

Den doktrin som använts för att fastställa gällande rätt är huvudsakligen 

avhandlingen Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lösegendom av Lennander från 

1977. Tyvärr är avhandlingen den enda litteratur som ingående och omfångsrikt 

behandlar ämnet. I så stor utsträckning som möjligt har annan litteratur använts för att 

stödja Lennanders resonemang, samt i vissa fall för att påvisa oenigheter avseende 

gällande rätt. Avseende vissa rättsfrågor har det dock varit svårt att veta huruvida 

Lennanders uppfattning är vedertagen eller en personlig åsikt. Uppsatsen försöker 

därför, så långt det är möjligt, att nyansera dessa skillnader. 

1.5 Terminologi 

Om inget annat anges kommer panthavaren att förutsättas vara långivare och borgenär, 

och pantsättaren kommer att förutsättas vara låntagare och gäldenär. Med termen 

pantegendom avses uppsatsen den egendom som pantsatts för säkerställande av en 

fordran. Med termen pantfordran avses den fordran som skyddas av panten. 

1.6 Disposition 

Uppsatsen inleds med ett kapitel som syftar till att ge läsaren en allmän överblick av 

ämnet realisation av pantsatta aktier. De två följande kapitlen beskriver och analyserar 

gällande rätt avseende pantrealisation vid två olika tidpunkter: efter att fordran förfallit 

till betalning och före förfallodatumet. Kapitlen avser gällande rätt då avtal avseende 

pantrealisation saknas. Därefter behandlas frågan om panthavaren endast har en 

rättighet att realisera, eller om det även föreligger en realisationsplikt i vissa fall. 

7

Efter att förutsättningarna för realisation behandlats beskrivs de olika formerna för 

realisation. Efter en beskrivning av de former där tredje man vanligtvis är köpare av 

egendomen beskrivs problematiken kring panthavarens övertagande av panten, med 

fokus på förverkandeförbudet och värderingen av panten. 

aktiepantsättning. 

Avslutningsvis analyseras gällande rätt i förhållandet till syftet med 

2 GENERELLT OM REALISATION AV PANTSATTA 

AKTIER 

2.1 Allmänt om aktiepant och syftet med pantsättning av aktier 

Vid en pantsättning i sin enklaste form får panthavaren säkerhet av panthavaren för 

krediten i form av egendom motsvarande fordrans värde. När pantsättaren återbetalar 

krediten vid den tidpunkt fordran förfallit till betalning återfår pantsättaren den pantsatta 

egendomen från panthavaren. Om pantsättaren inte återbetalar krediten då fordran 

förfaller till betalning har panthavaren rätt att realisera den pantsatta egendomen och 

därigenom återfå det utlånade beloppet. 1 

Syftet med institutet pant är att främja kreditgivningen vilket är en 

samhällsekonomiskt viktig funktion. 2 Kreditgivningen främjas genom att långivare blir 

betryggade av att få egendom som garanti för att ett anspråk ska fullgöras. Genom att få 

en betryggande säkerhet blir långivarna mer villiga till kreditgivning. 3 Det är framför 

allt panthavares prioriterade ställning vid en konkurs som gör att pantsättning gynnar 

kreditgivning. 4 Panthavare är, genom syftet att gynna kreditgivning, en skyddsvärd part 

vid reglering av pant. Även låntagarnas rättigheter måste dock tas i beaktande då dessa 

ofta är svagare avtalsparter än långivarna, vilka ofta är banker och andra kreditinstitut. 

Aktier är idag en vanlig typ av pantsatt egendom och är av stor betydelse för 

kreditgivningen. 5 Genom att traditionskravet i vissa fall kan ersättas genom registrering 

1 Lehrberg, Uppsatser i bankrätt, s 198. 

2 Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 3. 


4 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 313. 

5 Lennander, Kredit och säkerhet, s 85. 

8

i avstämningsregister är aktiepantsättning en smidig form av säkerhetsgivning. Även 

aktier i kupongbolag är en vanlig form av pantegendom. 6 

2.2 Det sakrättsliga momentet 

Denna uppsats kommer, som angivits i avsnitt 1.3, att fokusera på det 

obligationsrättsliga förhållandet mellan parterna vid pantsättning. För att få en bättre 

förståelse kring de obligationsrättsliga reglerna avseende realisation av pant krävs dock 

en bakgrundsförståelse av hur det sakrättsliga skyddet uppkommer vid pantsättning av 

aktier, då detta skydd är av stort intresse för panthavaren. Om detta moment inte har 

uppnåtts har panthavaren ingen säkerhet till sin fordran vid utmätning eller konkurs. 

Därför kommer de grundläggande kraven för sakrättsligt skydd beskrivas i det följande. 

Det traditionella momentet för sakrättsligt skydd är tradition av den egendom 

som ska pantsättas. Det avgörande för att tradition skett vid pantsättning torde vara att 

pantsättaren ska ha förlorat rådigheten över egendomen. 7 Om den egendom som ska bli 

föremål för pantsättning finns hos tredje man kan denne denuntieras om pantsättningen i 

enlighet med 1936 års lag. 

Vid aktiepantsättning anses det aktiebrev som utfärdats vara den egendom 

som ska traderas, vilket framgår av 3:8 ABL. Där anges att vid aktiepantsättning ska 13, 

14 och 22 §§ i SkbrL tillämpas. Det är pantsättarens överlämnande av aktiebrev till 

panthavaren som ger panthavaren sakrättsligt skydd. Detta gäller vid pantsättning av 

aktier i kupongbolag vilket är bolag där aktiebrev utfärdats för varje aktie. 

Ett avstämningsbolag är däremot ett aktiebolag där aktiebrev inte utfärdats 

utan aktierna är upptagna i ett avstämningsregister i enlighet med 1:10 ABL. 

Information om att bolaget är ett avstämningsbolag ska finnas i bolagsordningen. 8 Det 

sakrättsliga momentet för pantsättning av aktier i avstämningsbolag kan då inte ske 

genom tradition av aktiebreven eftersom att några sådana inte finns. 9 För sakrättsligt 

skydd krävs istället registrering av pantsättningen i avstämningsregistret i enlighet med 

LKF. 

6 

Angående skillnaden mellan avstämningsbolag och kupongbolag, se avsnitt 2.2. 

7 

Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 288. 

8 

1:10 ABL. 

9 

Zetterström, Sakrättens fyra huvudfall, s 75. 

9

2.3 Realisation i allmänhet 

Realisation av pant innebär att panthavaren tillgodogör sig pantens värde som säkerhet 

för den fordran panten är kopplad till. 10 Realisationen kan bland annat ske genom 

försäljning eller genom panthavarens övertagande av äganderätten. Realisation av en 

pantsatt egendom innebär inte per automatik att låneavtalet sägs upp utan innebär endast 

att panthavaren realiserar säkerheten för sin fordran. 

Med realisation åsyftas inte de eventuella medel som inflyter på grund av 

pantens innehav, exempelvis utdelning på aktier. Eftersom pantsättaren fortfarande är 

ägare till panten ska medel influtna från pantegendomen, exempelvis utdelning på 

aktier, tillkomma pantsättaren. Givetvis kan parterna avtala om att av panten influtna 

medel ska tillkomma panthavaren istället, antingen som pant eller som avbetalning av 

skulden. 

Vanligtvis inträder panthavarens realisationsrätt efter att fordran förfallit till 

betalning om pantsättaren underlåter att återbetala skulden. Om pantsättaren däremot 

återbetalar skulden när fordran förfallit till betalning har panthavaren inte längre något 

behov av att fortsätta ha säkerhet av sin fordran. Panthavaren ska därför återlämna den 

pantsatta egendomen till pantsättaren. Om inte annat avtalats ska detta ske zug um zug, 

vilket framkom i fallet NJA 1910 s 196. 11 Det innebär att parterna utlämnar sina 

prestationer samtidigt. 

2.4 Lagreglering av realisation 

Lagregleringen av pantrealisation är sparsmakad i svensk rätt. Allmänna regler om 

pantsättning finns i 10 kap HB. HB:s regler är generella och gäller därmed för 

pantsättning av all typ av egendom, även aktier. Realisation av pant regleras 

huvudsakligen i 10:2 HB. Av den ålderdomliga bestämmelsen, som haft samma lydelse 

sedan införandet 1734, följer att panthavaren har rätt att realisera pantsatt egendom om 

panten inte har återlösts vid förfallodagen. I slutet av stadgandet i 10:2 HB anges att om 

den pantsatta egendomen är värd mer än pantfordran är det gäldenären som erhåller 

övervärdet. Det är på samma sätt gäldenären som får täcka det resterande beloppet om 

10 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s 312. 

11 NJA 1910 s 196 samt Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 228. 

10

pantegendomen är värd mindre än pantfordran. 12 Vidare anges hur realisationen ska ske, 

men bestämmelserna avseende formen för realisationen är så ålderdomliga att de torde 

sakna praktisk betydelse numera. 13 

Regeln i 10:2 HB är dispositiv och formen för realisation avtalas därför ofta 

bort till förmån för mer tidsenliga regler. Av lydelsen framgår att den endast är 

tillämplig när fordran förfallit till betalning, och kan således inte tillämpas vid 

realisation innan förfallodagen. I dylika situationer finns ingen allmän reglering. Utöver 

reglerna i handelsbalken finns specialregler för viss typ av pantrealisation vilka främst 

rör realisationens form. 14 Även om regeln i 10:2 HB, och till viss del andra 

specialregler, sätter vissa ramar för pantrealisation så är reglerna långt ifrån 

allomfattande. I brist på avtalsvillkor som styr parterna i en tvist får stöd ofta sökas i 

rättspraxis och i doktrin istället för i lagtext. 

Det råder stor avtalsfrihet på området i och med att området inte är särskilt 

utförligt reglerat, och de regler som finns avseende realisation av pant är till stor del 

dispositiva. Detta innebär att gällande rätt i många fall är av mindre betydelse och 

endast inträder om parterna inte har något avtal eller avtalet inte reglerar realisationen. 

Den vida avtalsfriheten vid pantavtal är dock begränsad i viss utsträckning, 

både genom AvtL och av specifika regler avseende pant. I ett flertal andra lagar finns 

tvingande regler om pantsättning, men däremot inga som begränsar avtalsfriheten 

angående just realisation av pantsatta aktier. 15 Den mest betydande tvingande 

regleringen avseende pantrealisation återfinns i 37 § AvtL, det så kallade 

förverkandeförbudet, som begränsar panthavares möjlighet att tillgodogöra sig pantens 

övervärde vid en realisation. Förverkandeförbudet kommer att behandlas under avsnitt 

7.1. 

2.5 Pantsättarens och panthavarens intressen vid realisation 

När pantsatt egendom ska realiseras har pantsättaren och panthavaren vanligtvis skilda 

intressen. Pantsättaren vill vid många tillfällen inte att den pantsatta egendomen 

12 

Men 4, 10:2 HB. 

13 

Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 244f. Angående formen för 

realisation, se vidare avsnitt 6. 

14 

Speciella regler avseende formen för realisation av pantsatta aktier behandlas i avsnitt 6. 

15 

Se exempelvis LHF. För en uppräkning av tvingande bestämmelser avseende pantavtal, se Lennander, 

Kredit & Säkerhet, s 77. 

11

ealiseras. Detta kan framför allt vara fallet om det är aktier som pantsatts. Beroende på 

pantsättarens förhållande till de pantsatta aktierna kan intresset av att inte förlora 

äganderätten vara olika starkt. Om det endast rör sig om kapitalplaceringsaktier i vilka 

pantsättaren investerat för att förvalta sina tillgångar torde intresset av att behålla dessa 

inte vara alltför stort. Om pantsättaren däremot är verksam i bolaget är intresset 

förmodligen större. Exempelvis kan pantsättaren vara ett moderbolag i en stor koncern 

som pantsatt aktierna i ett dotterbolag för att säkerställa ett lån. I en dylik situation 

skulle en försäljning av dotterbolagsaktierna få stora konsekvenser för koncernen, som 

då förlorar ett av sina dotterbolag. Därigenom kan exempelvis en avgörande del av 

koncernens produktionskedja eller en del av varumärket gå förlorad. Ett undvikande av 

en sådan realisation är av största vikt för pantsättaren. 16 

Om realisation ändå ska ske, med eller mot pantsättarens vilja, ligger det i 

pantsättarens intresse att realisationen inbringar så mycket pengar som möjligt. 17 

Pantsättaren är fortfarande ägare till den pantsatta egendomen vid försäljningen och det 

eventuella övervärde som uppstår mellan realisationsvärdet och pantfordran tillkommer 

pantsättaren. 18 Det är därför pantsättaren som drabbas om den pantsatta egendomen 

försäljs under marknadsvärdet. 

Vidare ligger det i pantsättarens intresse att försäljningskostnaden är så låg 

som möjligt då det är pantsättaren som står för kostnaden. 19 En dyr realisation minskar 

därför pantsättarens intäkt från försäljningen. 

Panthavaren har delvis andra intressen än pantsättaren. Panthavarens primära, 

och ibland enda, intresse är att realisationen ska inbringa tillräckligt mycket pengar för 

att pantfordran ska täckas. 20 Om detta innebär att den pantsatta egendomen säljs till 

marknadsvärdet eller långt därunder är därigenom oväsentligt för panthavaren som bara 

vill täcka pantfordran. Enligt samma resonemang är det irrelevant för panthavaren om 

realisationskostnaderna är låga eller höga, förutsatt att de inte påverkar möjligheten att 

återfå värdet på pantfordran. I panthavarens intresse kan även ligga att realisationen ska 

16 

Antagligen är realisation i ett dylikt exempel inte särskilt vanligt förkommande i praktiken. För att ett 

stort bolag ska ta risken att pantsatta så pass viktiga aktier har de förmodligen goda möjligheter att betala 

tillbaka när fordran förfaller till betalning och avtal som försvårar realisationen. Skulle en dylik 

realisation ändå ske kan det tyda på att bolaget är på obestånd. 

17 

Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 240. 

18 

Se vidare avsnitt 7.1. 

19 


20 


12

kunna ske så smidigt som möjligt. Smidigheten kan innefatta att realisationen inte är 

mer tidskrävande än nödvändigt och att det enkelt går att hitta köpare. 

Regleringen av pantrealisation torde, i den mån det är möjligt, tillgodose 

både pantsättarens och panthavarens intressen. 

2.6 Delbar pant 

En fråga som är kopplad till pantrealisation är hur stor del av panten som får realiseras 

om den pantsatta egendomen är delbar. Är den inte delbar måste naturligtvis 

pantegendomen realiseras i sin helhet. Viss egendom, exempelvis aktier, kan däremot 

vara delbar och det kan således vara möjligt att realisera endast en så stor del av 

egendomen som motsvarar pantfordringens värde. Uppfattningen i praxis och doktrin 

tycks vara att om det är möjligt att realisera endast en del av den pantsatta egendomen 

för att få täckning för fordringen torde detta göras. 21 Syftet är att pantsättaren inte ska 

behöva avstå mer av sin egendom än nödvändigt. 

Vid aktiepant kan dock realisation av endast en del av aktierna innebära 

nackdel för pantsättaren, då aktierna kan ha ett större värde gemensamt än var för sig. 

Både pantsättaren och panthavaren kan vinna på att sälja hela aktiepanten i en dylik 

situation – pantsättaren genom att realisationen inbringar mer pengar och panthavaren 

genom att det kan vara lättare att hitta köpare till en större aktiepost än vid försäljning 

av enstaka aktier. I ett dylikt fall bör panthavaren därför samråda med pantsättaren 

innan realisation sker och en bedömning av vad som är lämpligt i det enskilda fallet får 

göras. Om varje aktie för sig endast kan säljas till ett mindre värde än vad styckpriset 

blivit om de sålts alla tillsammans torde en försäljning av alla aktier vara det mest 

rimliga. En försäljning av hela aktiebeståndet gynnar i sådant fall pantsättaren, och torde 

inte innebära en större olägenhet för panthavaren. 

2.7 Alternativ till realisation 

För att panthavaren ska ha rätt att realisera pantsatt egendom krävs ingen 

exekutionstitel. Om panthavaren däremot vill att Krfm ska utmäta egendomen och sälja 

21 Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 276 med hänvisning till NJA 

1929 s 194. 

13

den exekutivt krävs exekutionstitel. 22 Utmätning kan vara ett alternativ för panthavaren 

om denne själv inte vill ombesörja försäljningen. 23 

En sådan exekutionstitel kan vara antingen saklig vilket innebär att ett visst 

belopp ska utgå från pantegendomen. 24 Det kan även vara personligt, med innebörden 

att beloppet ska utgå från svaranden. 25 Att panthavaren har pantsatt egendom som 

säkerhet konsumerar inte rätten till pantsättarens personliga betalningsansvar. 

3 REALISATION EFTER ATT FORDRAN FÖRFALLIT 

Att fordran förfaller innebär att pantsättaren enligt avtalet ska återbetala sin skuld till 

panthavaren. Om pantsättaren frivilligt återbetalar sin skuld finns inget behov för 

panthavaren att realisera panten. Följande framställning i detta kapitel, som berör 

förutsättningarna för realisationsrätt, kommer därför att ha som utgångspunkt att 

betalning inte skett i enlighet med vad parterna överenskommit. 

3.1 Fordran ska vara förfallen till betalning 

För att realisationsrätt ska inträda krävs vanligtvis att fordran förfallit till betalning. 

Innan dess har panthavaren vanligtvis inte rätt att ta säkerheten i anspråk. 

Pantsatt egendom kan vara kopplad till flera fordringar. En fråga som kan 

uppstå blir således om det räcker att endast en fordring förfallit eller om samtliga måste 

ha förfallit till betalning. Exempelvis kan en räntekostnad kopplad till det lånade 

beloppet förfalla till betalning, medan huvudfordringen förfaller långt senare. Den 

allmänna uppfattningen är att panthavaren har rätt att realisera panten trots att endast en 

mindre del av fordran förfallit till betalning. 26 Denna rätt bygger antagligen på 

enkelhets- och effektivitetsskäl. Om motsatsen skulle råda, så att en väsentlig del av 

fordran skulle vara tvungen att ha förfallit till betalning för realisationsrättens inträde, 

skulle en definition av hur stor del som måste ha förfallit kunna skapa konflikt. Det 

skulle även leda till sämre skydd för panthavaren eftersom denna då inte skulle ha 

22 

Walin, Panträtt, s 330. 

23 

För en mer utförlig beskrivning av utmätning av pant, se Olivecrona, Utsökning, s 123f. 

24 

Olivecrona, Utsökning, s 123. 

25 

Olivecrona, Utsökning, s 123. 

26 

Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 268 samt Walin, Panträtt, s 327. 

14

någon separat säkerhetsrätt för de första delarna av fordran. Alternativet för panthavaren 

skulle då vara att kräva separat egendom som pant för de första delarna av fordringen. 

3.2 Panthavarens underrättelseplikt 

3.2.1 Underrättelse om att realisation kommer att ske 

Det finns i svensk rätt inget generellt lagstadgande om att panthavaren ska underrätta 

pantsättaren om att pantsatt egendom kommer att realiseras. Att så bör ske tycks ändå 

vara ostridigt i doktrin och har även framkommit i praxis. Det är dock inte klarlagt i 

vilken omfattning dylika underrättelser bör ske och vad de ska innehålla för 

information. 

Inledningsvis kan sägas att realisation på offentlig auktion ska kungöras, 

vilket framgår av 9:2 UB. Kravet på kungörelse gäller dock inte alla realisationsformer. 

Utöver ett eventuellt kungörelsekrav finns en skyldighet för panthavaren att personligen 

upplysa pantsättaren om realisationen. 

Den gängse uppfattningen är att panthavaren ska upplysa pantsättaren om att 

realisation kommer att ske efter att pantsättaren kommit i dröjsmål med betalning av 

den förfallna fordran. 27 Anledningen till upplysningsplikten är främst att pantsättaren 

ska påminnas om fordringen. Det är tänkbart att pantsättaren helt enkelt har glömt att 

betala och därför är i dröjsmål. I ett sådant fall är en påminnelse om att fordran förfallit 

till betalning det enklaste sättet för panthavaren att återfå sina utlånade pengar. 

Pantsättaren kan också, om underrättelse sker, hjälpa panthavaren att hitta en lämplig 

köpare och på så sätt få upp försäljningspriset. 28 Således kan en underrättelse till 

pantsättaren om att realisation kommer att ske vara till både panthavarens och 

pantsättarens fördel. 

Att en dylik underrättelseplikt för panthavaren föreligger framkom i NJA 

1972 s 439. I fallet hade panthavaren sålt pantsatta inteckningar på auktion. Auktionen 

hade kungjorts i en annons, men pantsättaren hade inte blivit personligen meddelad om 

realisationen. Hovrätten, vars domskäl HD fastställde i denna del av målet, uttalade att 

omständigheten att parterna avtalat om att realisation fick ske om inte skulden återlöstes 

27 

Se bland annat Walin, Panträtt, s 328 samt Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös 

egendom, s 268ff. 

28 


15

i rätt tid, inte gjorde att panthavaren befriades från att iaktta panthavarens intressen. 

Underlåtenheten att meddela pantsättaren om realisationen innebar att panthavaren 

”gjort sig skyldig till ett uppenbart åsidosättande av sina förpliktelser” mot 

pantsättaren. 29 Köparen av inteckningarna på auktionen, vilket var panthavaren själv, 

fick därför inte göra gällande någon äganderätt till dessa. 30 

Sammanfattningsvis finns det alltså en skyldighet för panthavare att i förväg, 

och efter att fordran förfallit, underrätta pantsättaren om att realisation kommer att ske. 

Skyldigheten föreligger trots att parterna avtalat om att panthavaren får realisera den 

pantsatta egendomen under givna omständigheter. Upplysningsplikten är i viss 

utsträckning alltså tvingande. 

Om panthavaren inte iakttar sin underrättelseskyldighet kan skadestånd eller 

ogiltighet av realisationen bli aktuellt. Den tidigare nämnda är den vanligaste 

konsekvensen av att realisationen inte gått till på rätt sätt. 31 Vid skadestånd på grund av 

att realisation inte skett på rätt sätt beräknas skadeståndet utifrån vad en korrekt 

realisation hade inbringat. 32 Om en underrättelse till panthavaren att realisera panten 

exempelvis hade lett till att pantsättaren funnit en köpare som betalat ett högre pris än 

vad som gavs vid realisationen beräknas skadeståndet utifrån mellanskillnaden. 

Det råder viss tveksamhet kring när påföljden kan bli ogiltighet. Det kan 

dock säkert sägas att en realisation, där panthavaren brustit i underrättelseplikten, och 

sedan själv köpt panten vid realisationen, kan ogiltigförklaras, förutsatt att panthavaren 

fortfarande har panten i sin besittning. 33 Om panthavaren har sålt panten till tredje man 

är det dock mer oklart om ogiltighet kan göras gällande. Samma sak gäller om tredje 

man köper panten direkt på en realisation som inte går till på rätt sätt. Troligtvis blir då 

skadestånd den praktiskt möjliga påföljden. 34 

3.2.2 Ytterliggare underrättelse 

Mer osäkert är huruvida det föreligger en skyldighet för panthavaren att underrätta 

pantsättaren om var och när realisationen kommer att äga rum. Denna osäkerhet 

29 NJA 1972 s 439 (s 446). 

30 NJA 1972 s 439. 




34 Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 287f. 

16

föreligger särskilt vid realisation av aktier som är upptagna till handel på 

värdepappersmarknaden. 35 

Vid vissa typer av realisation kan det ligga i pantsättarens intresse att få en 

upplysning om var och när försäljningen av aktierna kommer att ske. Det gäller främst 

när panten ska realiseras på offentlig auktion. Vid en sådan realisation kan pantsättaren 

vilja veta när och var auktionen kommer att äga rum för att närvara, antingen för att 

ropa in den pantsatta egendomen själv eller för att kontrollera att realisationen sker på 

rätt sätt. 36 Vid offentlig auktion torde därför den underrättelseplikt som tidigare 

beskrivits även innefatta information om tid och plats för realisationen. 37 

Om realisationen däremot gäller pantsatta aktier, och detta ska ske på 

värdepappersmarknaden är det inte lika självklart vad underrättelsen ska innehålla. Vid 

en sådan försäljning föreligger inget krav på kungörelse till allmänheten. 38 Anledningen 

till att något kungörelsekrav inte föreligger är troligtvis att aktierna anses vara 

tillgängliga för offentligheten, genom att försäljningen sker via värdepappersmarknad. 

På samma sätt anses kravet på panthavaren att upplysa pantsättaren om 

försäljning på värdepappersmarknad vara mindre än vid försäljning på offentlig auktion. 

En plikt för panthavaren att meddela pantsättaren exakt vid vilken tidpunkt försäljning 

kommer att ske tycks inte föreligga. Pantsättaren kan givetvis ha åsikt om när 

försäljningen torde ske eftersom värdet på aktierna kan variera, men panthavaren torde 

vanligtvis inte vara skyldig att beakta sådana åsikter. 39 Vid försäljning på 

värdepappersmarknaden torde det därför räcka att panthavaren upplyser pantsättaren om 

efter vilken tidpunkt försäljning kan komma att ske. 

Att det ställs lägre krav på panthavarens underrättelseskyldighet vid 

försäljning på värdepappersmarknad än vid annan försäljning beror troligtvis på att 

pantsättaren inte har samma behov att bevaka sina intressen. Eftersom att det inte är 

panthavaren, utan ett utomstående institut, som ombesörjer försäljningen torde 

pantsättarens oro för att försäljningen inte ska gå till på rätt sätt vara mindre än då 

panthavaren själv handhar försäljningen. Då ett stort värdepappersinstitut handhar 

35 

För en definition av värdepappersmarknaden, se 6.2 fotnot 87. 

36 


37 

Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 271 med hänvisning till NJA 

1972 s 439 (i not 21, Lennander s 271). 

38 

Walin, Panträtt, s 328. 

39 


17

försäljningen torde pantsättaren snarare vara garanterad att aktierna kommer att säljas 

för marknadspris. Vid försäljning genom ett värdepappersinstitut kan pantsättaren även 

bevaka sina möjligheter att köpa tillbaka de realiserade aktierna. 40 

Givet torde det däremot vara att panthavarens inledande skyldighet att 

informera om att realisation kommer att ske på grund av dröjsmålet fortfarande 

föreligger. Oavsett typen av realisationsform och den pantsatta egendomens 

beskaffenhet kan pantsättaren ha glömt att betala och det bör inte finnas någon 

anledning till att kravet på en inledande upplysning ska undantas vid 

aktiepantsrealisation. 

3.2.3 Rimligheten i panthavarens underrättelseplikt 

Sammanfattningsvis föreligger alltid en skyldighet för panthavaren att underrätta 

pantsättaren om att realisation av pantsatta aktier kommer att ske. Beroende på 

försäljningssätt föreligger sedan olika ytterligare krav på underrättelse. Om aktierna 

säljs på offentlig auktion ska panthavaren, förutom att kungöra försäljning till 

allmänheten, underrätta pantsättaren personligen om tid och plats för auktionen. Om 

aktierna däremot ska försäljas på värdepappersmarknad räcker det med att underrätta 

pantsättaren om detta samt efter vilken tidpunkt realisationen kan komma att ske. 

Det kan ifrågasättas om panthavarens skyldighet att underrätta pantsättaren 

verkligen är rimlig. Den inledande underrättelseskyldigheten angående att realisation 

kommer att ske om inte skulden betalas är givetvis befogad. Som ovan angetts kan en 

enkel förklaring ju vara att pantsättaren endast har glömt att betala skulden. 

Kravet på ytterligare underrättelse bör dock inte vara lika självklar. Givetvis 

kan det ligga i pantsättarens intresse att få reda på när och var realisationen kommer att 

ske. Det kan däremot ifrågasättas varför det ska åligga panthavaren att upplysa 

pantsättaren om det. Har pantsättaren intresse av att få den informationen kan 

pantsättaren lika gärna kontakta panthavaren med en förfrågan. Att en realisation kan 

underkännas på grund av att panthavaren har brustit i sin plikt att ge ytterligare 

information till pantsättaren kan anses vara för betungande för panthavaren, så länge 

denne har fullgjort sin första upplysningsplikt. 

40 De aktier som pantsättaren köper genom värdepappersinstitutet är dock nödvändigtvis inte precis 

samma, utan endast likadana aktier, som han tidigare hade. 

18

En alternativ lösning skulle vara att ge panthavaren en inledande skyldighet 

att informera pantsättaren att realisation kan komma att ske från en viss tidpunkt om 

inte fordran betalats innan dess. Därefter torde det endast åligga panthavaren att besvara 

en förfrågan från pantsättaren om mer precisa uppgifter angående realisationen. 

4 REALISATION INNAN FORDRAN FÖRFALLIT 

4.1 Allmänt om förtida realisation 

Bestämmelsen i 10:2 HB anger, som ovan beskrivits, panthavarens befogenheter att 

realisera panten efter att fordran har förfallit till betalning. I HB finns däremot inga 

stadganden angående panthavares rätt att realisera panten innan fordran förfallit till 

betalning. 

I 16 § 2 st KommL anges att en kommissionär får realisera varor denne har 

panträtt i innan fordran förfallit till betalning, om varorna är ”utsatta för snabb 

förstörelse eller försämring eller (…) kräver alltför kostsam vård”. 41 Detta stadgande 

kan tolkas på två olika sätt. Antingen kan det innebära att en rätt till förtida försäljning 

inte finns naturligt utan måste stadgas för att gälla, eller så kan KommL:s regler stadga 

en mer generell rätt som analogt kan tillämpas på andra situationer. 

I doktrin och rättspraxis har man anammat det senare alternativet och den 

gängse uppfattningen är att det i vissa situationer finns en rätt för panthavaren att 

realisera panten i förtid, även om detta inte avtalats. En analog tillämpning av KommL 

kan ge stöd för detta. 

Lennander har delat upp denna rätt i två typfall: förtida realisation när panten 

inte tål att förvaras längre på grund av sin egen beskaffenhet och realisation på grund av 

pantens hastiga värdefall. 42 I det första typfallet är panten utsatt för förskämning eller 

hastig förstörelse. Detta kan främst bli aktuellt vid pantsättning av frukt och andra varor 

som inte kan förvaras under en längre tid. Pantens hastiga värdefall i det andra typfallet 

beror, till skillnad från det första typfallet, på yttre omständigheter istället för av varans 

egen beskaffenhet. 

41 16 § 2 st KommL. 


19

När aktier utgör pantegendom torde det första typfallet inte kunna bli aktuellt, då aktier 

inte kan förstöras på grund av sin egen beskaffenhet. Det ligger inte i aktiernas natur att 

självförstöras efter en tids förvaring. Om värdet på aktierna försämras beror detta istället 

på yttre omständigheter och det är därför typfall två som kan bli aktuellt att tillämpa vid 

en förtida aktierealisation. Följande avsnitt kommer därför att behandla 

förutsättningarna för att pantsatta aktier ska kunna realiseras på grund av hastigt 

värdefall innan fordran har förfallit till betalning. 

4.2 Pantsättarens och panthavarens intressen vid hastigt värdefall 

Hastigt värdefall av pantsatt egendom kan bero på ett flertal olika faktorer. Exempelvis 

kan egendom minska i värde på grund av yttre omständigheter genom att den blir 

omodern eller som en konsekvens av konjunktursvängningar. 43 Om en pantsatt maskin 

minskar i värde på grund av att tekniken utvecklats kan en realisation vara i både 

pantsättarens och panthavarens intresse eftersom att det inte är troligt att den tekniskt 

omoderna maskinen kommer att öka i värde vid ett senare tillfälle. Värdeminskningen 

kan därför ses som permanent. I sådana fall gynnas pantsättare av en förtida realisation 

då en realisation vidare en senare tidpunkt skulle innebära en större förlust på grund av 

den ständiga värdeminskningen. Även panthavaren gynnas av en realisation då denne 

annars skulle ha säkerhet i en egendom som blir allt mindre värd. I en dylik situation 

kan pantsättaren och panthavaren alltså ha ett gemensamt intresse av en förtida 

realisation. 

Däremot kan pantsättaren och panthavaren ha skilda intressen när 

värdeminskning av pantsatt egendom inte är permanent utan endast temporär. 44 En 

sådan värdeminskning förekommer ofta vid aktiepantsättning då aktiekursen inte är fast 

utan i ständig förändring. För pantsättaren, som är ägare till aktierna, är en realisation 

efter ett kursfall i många fall en dålig affär, då det finns chans att aktierna ökar i värde 

efter en tid. Pantsättarens intressen vid realisation efter att fordran förfallit, vilka 

beskrevs i avsnitt 2.5, föreligger även vid förtida realisation. 

Panthavarens främsta intresse vid en temporär värdeminskning är, precis som 

vid en permanent sådan, att rädda sin säkerhet för de utlånade pengarna. Panthavaren 



20

kan inte vara säker på att gynnas av en framtida värdeökning eftersom fordran kan 

förfalla till betalning innan värdestegringen sker. Ju närmare förfallodagen det är, desto 

mer intresserad torde panthavaren vara att realisera pantsatta aktierna. Chansen att 

kunna tillgodogöra sig en eventuell värdestegring är mindre ju närmare förfallodagen 

man kommer, och en panthavare har ingen glädje av att aktierna kan komma att stiga ett 

år senare om fordran förfaller till betalning om två månader. 45 Det är aktiernas värde på 

förfallodagen som är av intresse för panthavaren. 46 Om panthavaren tror att värdet på 

aktierna, efter en hastig värdeminskning, kommer att sjunka ännu mer är en förtida 

realisation alltså i panthavarens intresse för att inte riskera att förlora mer av den redan 

försämrade säkerheten. 

På motsvarande sätt kan värdet på aktierna istället komma att öka innan 

fordran förfaller till betalning, och panthavaren skulle då gynnas av att inte realisera. 

Det framtida värdet på aktierna är dock svårt att veta och den försiktige panthavaren kan 

därför vilja realisera redan efter en första minskning för att inte riskera att förlora mer 

av sin säkerhet. 

Sammanfattningsvis har pantsättaren och panthavaren olika intressen vid 

temporära värdeminskningar på pantsatta aktier då pantsättaren kan se 

kursförändringarna på ett mer långsiktigt plan än panthavaren. Denna situation skiljer 

sig från värdeminskningar som är permanenta, och från typfall ett, då förskämning alltid 

är permanent. I de senare situationerna ligger det oftast i både panthavarens och 

pantsättarens intressen att realisera panten i förtid. 

Parternas intressen kan även påverkas av om realisationen innebär att 

låneavtalet förlöper eller inte. Vanligtvis innebär en realisation av pant inte att 

låneavtalet upphör utan fortlöper som vanligt. Om parterna däremot har avtalat om att 

lånet ska upphöra vid realisation kan det påverka deras intressen, bland annat beroende 

av hur förmånliga lånevillkoren är för respektive part. 47 

4.3 Pantsättarens rätt att återta de pantsatta aktierna 

Som ovan beskrivits kan det ligga i pantsättarens intresse att pantsatt egendom inte 

realiseras. Detta kan framför allt gälla vid aktiepant som sjunkit i värde, både för att 



47 Ramarna för avtalsfrihet angående realisation behandlas i avsnitt 5. 

21

aktierna kan öka i värde vid ett senare tillfälle och för att pantsättaren inte vill förlora 

kontrollen i aktiebolaget. Panthavarens rätt till realisation av pantsatta aktier torde 

därför ses i ljuset av pantsättarens möjlighet att förhindra realisationen. 

Pantsättarens möjlighet att förhindra realisation kan delas in i solventa och 

icke-solventa pantsättare. Om pantsättaren är solvent har denne möjlighet att lösa 

tillbaka panten. 48 Pantsättaren torde kunna utöva denna rätt trots att ett bindande 

låneavtal, som då sägs upp i förtid, föreligger. Motiveringen är att denna lösning gynnar 

både panthavaren, som får sin instabila säkerhet räddad om det är panthavarens vilja 

framför att låneavtalet består, och pantsättaren som undviker att förlora den pantsatta 

egendomen. En solvent pantsättare har även möjlighet att byta ut värdefallen pant mot 

annan egendom. Genom det får panthavaren en ny, förhoppningsvis mer stabil, säkerhet 

och pantsättaren får behålla sina aktier. Detta torde dock inte kunna ske mot 

panthavarens vilja. 49 Sammantaget kan det vara gynnande för båda parter att låna 

pantsättaren säga upp lånet i förtid. 

En solvent pantsättare kan därför ha möjlighet att förhindra realisation genom 

att säga upp lånet eller ställa annan säkerhet. Panthavarens rätt att realisera pant i förtid 

är beroende av möjligheten till dessa alternativ. Lennander anger dock att vid hastigt 

värdefall på pantsatt egendom så måste tidsfaktorn beaktas. 50 När pantsatt egendom, 

framför allt aktier, sjunker i värde kan tidsmarginalerna vara mycket små och att vänta 

med att realisera panten kan innebära att en stor del av säkerheten går förlorad. Detta 

innebär att trots att alternativa möjligheter finns till realisation har panthavaren inte 

någon skyldighet att tillse att dessa kan utövas, utan en förtida realisation kan ske 

oavsett vilka alternativ som ställs. 51 

Det kan dock ifrågasättas om det verkligen är motiverat att helt och hållet 

frånkänna panthavaren en skyldighet att erbjuda pantsättaren alternativa lösningar. I 

vissa situationer motiverar tidsskäl att panthavaren ska frånkännas en sådan skyldighet, 

men långt ifrån alla situationer. 




51 Lennander anger att ”även om det skulle förhålla sig så, att panthavaren har rätt att säga upp lånet eller 

kräva ny säkerhet, så bör detta faktum i och för sig inte betaga panthavaren en eventuell rätt till förtida 

försäljning av panten.” Se Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 124. 

22

Panthavarens plikt att underrätta pantsättaren om att en realisation, vilken beskrivits i 

avsnitt 3.2, kan komma att ske torde inte ha upphört endast på grund av att det rör sig 

om ett hastigt värdefall. Att underrätta pantsättaren om att en realisation kommer att ske 

om inte skulden betalas eller annan säkerhet ställs torde i många fall inte ta många 

minuter. Det kan därför argumenteras för att panthavaren, även vid förtida realisation, 

torde ha en skyldighet att försöka underrätta pantsättaren om att realisation kan komma 

att ske innan realisationen verkligen sker. 

Nästa steg blir att bedöma om panthavaren har möjlighet att vänta på att 

pantsättaren löser lånet eller ställer annan säkerhet. Det kan finnas chans att en solvent 

pantsättare snabbt kan utöva någon av de alternativa lösningarna och på så sätt kunna 

behålla aktierna. Pantsättarens rätt till alternativa lösningar torde därför inte vara 

utesluten, utan torde bedömas utifrån tidsaspekten i det speciella fallet. 

En pantsättare som inte är solvent har sämre möjligheter att förhindra att 

pantsatta aktier realiseras. I brist på medel för att kunna återlösa lånet eller pantsätta 

annan eller ytterligare egendom kan inte pantsättaren säkerställa panthavarens säkerhet. 

Vid en sådan situation kan panthavarens realisation av panten dock vara motiverad. Att 

pantsättaren inte är solvent kan tyda på att panten kommer att få realiseras för att täcka 

fordran. 52 

I enlighet med resonemanget torde dock en panthavare, så länge det inte är 

mycket tidskritiskt, underrätta en panthavare om att en realisation kommer att ske och 

erbjuda panthavaren alternativa lösningar förutsatt att dessa kan företas innan pantens 

värde försämras ytterligare. Dylika upplysningar bör en panthavare även ge till en 

insolvent pantsättare då en panthavare sällan säkerligen kan veta om en pantsättare är 

solvent eller insolvent. Risken finns att en panthavare underlåter att upplysa 

pantsättaren om att en förtida realisation kan ske och möjligheten till alternativa 

lösningar in tron om att pantsättaren är insolvent när pantsättaren har möjlighet att lösa 

lånet i förtid eller sätta annan egendom som säkerhet. För att undvika sådana 

missförstånd bör det inte läggas på panthavaren att bedöma pantsättarens ekonomiska 

tillstånd. Istället bör en skyldighet för panthavare att underrätta pantsättare om att 

förtida realisation kan ske om inte alternativa lösningar företas alltid föreligga så länge 

tidsskäl inte motiverar att panthavaren inte kan invänta att lånet löses eller annan 


23

säkerhet ställs. Denna skyldighet torde inte vara beroende av panthavarens uppfattning 

om pantsättarens eventuella insolvens. 

4.4 Förutsättningarna för en förtida realisation 

Inledningsvis kan understrykas att en förtida realisation av pantsatt egendom är ett 

undantag som inte hör till det vanliga pantförfarandet. 53 Det är inte tillräckligt för en 

förtida realisation att pantsättaren blivit insolvent. Så länge pantsättaren inte försummat 

sin betalningsplikt finns inte möjlighet för panthavaren att på den grunden realisera 

panten. Panthavaren kan alltså inte realisera vid kännedom om att pantsättaren kommer 

ha problem att fullgöra framtida betalningar. Detta framkommer i skuldebrevslagen. I 9 

§ SkbrL framkommer att en överlåtare inte svarar för en gäldenärs solvens om det inte 

avtalats. I 10 § framkommer att det även gäller pantsättning. 54 

Grundförutsättningen för att pantsatt egendom ska kunna realiseras i förtid på 

grund av hastigt värdefall är att värdefallet varit väsentligt och att panthavarens säkerhet 

är äventyrad på grund av värdefallet. 55 Säkerheten anses vara äventyrad om värdet på 

den fordran panten är kopplad till är större än värdet på den pantsatta egendomen efter 

värdeminskningen. 56 

Som ovan angivits kan rättsligt stöd för förtida realisation finnas i en analog 

tillämpning av 16 § 2 st KommL. 57 I propositionen till nämnt lagrum anges att rätten till 

förtida realisation främst avser råvaror som försämras på grund av sin egen beskaffenhet 

men att rätten analogt kan tillämpas på andra värdeminskningar. 58 Kursfall på aktier 

anges som exempel på sådan värdeminskning och det anges att en snabb nedgång på 

värdet av finansiella instrument kan jämföras med en förskämning av råvaror som måste 

realiseras och att paragrafen kan bli tillämplig på en dylik situation. Vidare anges att för 

att paragrafen ska kunna bli tillämplig krävs att panthavarens säkerhet verkligen har 

blivit äventyrad och att realisationsrätten kräver att nedgången är väsentlig och 

bestående. 59 

53 


54 

Se 9 § och 10 § SkbrL. 

55 


56 


57 Se avsnitt 4.1. 

58 Prop. 2008/09:88 s 113. 

59 Prop. 2008/09:88 s 113. 

24

Detta ligger i linje med de förutsättningar Lennander med flera anger för att rätt tid 

förtida realisation på grund av hastigt värdefall ska föreligga. Den gängse uppfattningen 

i doktrin tycks vara att vanliga kursförändringarna inte föranleder realisationsrätt. 60 För 

att rätt till förtida realisation ska föreligga krävs en mer ovanlig värdenedgång. 

För att realisationsrätt ska föreligga ska det således ha skett en väsentlig 

värdeminskning som inte kan ses som en vanlig kursförändring och panthavarens 

säkerhet ska vara verkligt äventyrad. Om panthavarens säkerhet blir äventyrad efter ett 

kursfall eller inte beror till stor del på hur pantens ursprungliga värde var i förhållande 

till fordran. Om värdet på panten var väsentligen högre än pantfordran krävs en mer 

omfattande värdeminskning för att säkerheten ska vara äventyrad än om panten och 

fordran haft samma värde vid tiden för pantsättningen. 

Det ovan sagda gäller när värdeminskningen skett oberoende av pantsättarens 

och panthavarens påverkan. Om någon av parterna däremot bär ansvaret för 

värdeminskningen blir rätten till realisation påverkad. Om pantsättaren orsakar skada på 

den pantsatta egendomen har panthavaren rätt att säga upp lånet eller kräva ny 

säkerhet. 61 Denna rätt bygger på den panträttsliga principen om att pantsättaren ska 

vårda panten. 62 Om panthavaren är den som vållar den skada som leder till 

värdeminskning har inte panthavaren rätt att realisera panten. Panthavaren får i en sådan 

situation bära ansvaret för värdeminskningen. 63 Den part som vållat skadan får således 

bära ansvaret för sitt handlande. 

Sammanfattningsvis kan sägas att panthavares rätt till förtida realisation av 

pant endast uppkommer i undantagsfall. I förhållande till annan pantsatt egendom krävs 

det än mer särskilda omständigheter för att få realisera pantsatta aktier eftersom värdet 

på aktier ständigt skiftar. För att rätt till realisation ska föreligga krävs därför att det står 

klart att det inte rör sig om en vanlig kursförändring utan att det är en mer drastisk 

förändring, något som kan vara svårt och ta tid att fastställa. 

Eftersom det vidare krävs att panthavarens säkerhet verkligen ska vara 

äventyrad inträder en realisationsrätt vid ett senare tillfälle för de panthavare som har ett 

stort övervärde i sin pant, eftersom övervärdet skyddar panthavaren från att få sin 

60 

Se Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 136-137 samt Walin, Panträtt, 

s 324. 

61 


62 

Angående vårdplikten, se avsnitt 5.2. 

63 


25

säkerhet äventyrad. Detta kan, ur en panthavares synvinkel, vara att föredra eftersom att 

denne då har mer tid på sig att se om det rör sig om en vanlig kursförändring eller om en 

rätt till realisation föreligger. Om realisationsrätt inträder kan panthavaren ha möjlighet 

att realisera panten innan värdet på aktier blir lägre än värdet på fordringen och kan 

således rädda sin säkerhet. För panthavare som inte har något övervärde i panten, eller 

endast ett mindre övervärde, kan dock en del av säkerheten gå förlorad eftersom rätten 

till realisation kan komma att bli fastställd först när aktierna redan har sjunkit under 

värdet på fordringen. Därför kan det vara av särskilt intresse för panthavare att ha ett 

stort övervärde vid pantsättning av aktier än vid pantsättning av annan egendom. Att ett 

parti bananer sjunker i värde kan snabbare fastställas än värdefall på aktier. Att ha ett 

övervärde som ”felmarginal” är därför av särskilt betydelse vid aktiepant då det kan ta 

längre tid att fastställa en realisationsrätt då man först måste utesluta att det rör sig om 

en vanlig kursförändring. 

5 PANTHAVARES REALISATIONSPLIKT 

5.1 Rättighet att realisera som huvudregel 

Panthavares möjlighet att realisera pantsatt egendom ses generellt som en rätt snarare än 

en plikt. När panthavarens rätt att realisera inträtt kan panthavaren välja att utnyttja 

realisationsrätten eller att fortsätta inneha den pantsatta egendomen som säkerhet för sin 

fordring. Panthavaren kan sedan välja att aldrig utnyttja sin realisationsrätt, eller att 

utnyttja den vid ett senare tillfälle. 

Om realisationsrätten utnyttjas vid ett senare tillfälle finns risk för att den 

pantsatta egendomen har minskat i värde jämfört med den tidpunkt då realisationsrätt 

först inträdde. Denna risk föreligger särskilt när pantegendomen utgörs av aktier, vars 

värde ständigt ökar och minskar. 

Panthavaren är dock inte den som drabbas av att den pantsatta egendomen 

minskat i värde från den tidpunkt då realisationsrätt först inträdde tills det att 

egendomen verkligen realiserades. Denna värdeminskning får pantsättaren stå för 

26

genom att ett lägre belopp kan erhållas genom pantrealisationen. 64 Ändringen i prisläget 

ska således inte belasta panthavaren. 65 

Att pantsättaren ska få stå för värdeminskningen kan vid en första anblick 

anses vara mycket missgynnande för pantsättaren, då pantsättaren inte bör drabbas av 

att panthavaren väntar med att realisera, oavsett om detta sker med avsikt eller av ren 

glömska. Man bör dock ha i åtanke att pantsättaren är ägare till egendomen. En ägare, 

framför allt av aktier, måste räkna med att egendomens värde förändras, oavsett om den 

är pantsatt eller inte och oberoende av om den fordran pantegendomen är kopplad till 

förfallit till betalning eller inte. Vidare har pantsättaren möjlighet att återfå den pantsatta 

egendomen genom att betala fordringen. Sammantaget kan det därför anses rimligt att 

det är pantsättaren som får stå för en eventuell värdeminskning. 

Det finns dock undantag från detta när pantegendomen hastigt faller i värde. I 

en dylik situation kan panthavaren ha realisationsplikt. Detta behandlas i avsnitt 5.2 

nedan. I undantagsfall kan pantsättaren också ha möjlighet att begära att panthavaren 

realiserar panten. 66 

5.2 Skyldighet att realisera som undantag 

Grunden för en eventuell plikt att realisera panten i förtid grundar sig på den vårdplikt 

som föreligger vid pantsättning. Vid ett pantförhållande har både pantsättaren och 

panthavaren vårdplikt gentemot varandra. Pantsättaren ska tillvara panthavarens intresse 

i den pantsatta egendomen. När den pantsatta egendomen är aktier torde vårdplikten 

exempelvis kunna innebära att pantsättaren ska rösta i panthavarens intresse vid 

bolagsstämmor. Panthavarens vårdplikt är ofta mer betydande då denne vanligtvis har 

panten i sin besittning. Vårdplikten framkommer av 10:3 HB som främst tar sikte på 

fysisk vård av panten, som vård av boskap mm. Det är dock ostridigt att det föreligger 

vårdplikt även för värdepapper och annan egendom som inte kräver fysisk vård. 67 Ur 

10:4 HB kan utläsas att panthavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot pantsättaren 

om vårdplikten åsidosätts. För panthavaren innebär vårdplikten att tillvarata 

64 Undén, Sakrätt I. Lös egendom, s 211. 

65 Undén, Sakrätt I. Lös egendom, s 211. 

66 Se Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 290f. 

67 Lennander, Kredit och säkerhet, s 93. 

27

pantsättarens intressen och att, om möjligt, förhindra att den pantsatta egendomen 

minskar i värde. 

Panthavarens eventuella plikt att realisera panten i förtid ses som en del av 

vårdplikten. Att en sådan skyldighet finns har bland annat framkommit i fallet NJA 

1934 s 661. I fallet hade pantsatta aktier sjunkit i värde på grund av Kreugerkraschen. 

Pantsättaren uppmanade därför panthavaren att sälja aktierna men panthavaren underlät 

att försälja dem. Efter förfallodagen, då aktierna sjunkit ännu mer i värde, hävdade 

pantsättaren att panthavaren skulle få stå för skillnaden i värde mellan aktiernas värde 

dagen då pantsättaren uppmanat till försäljning och det lägre värde som de pantsatta 

aktierna hade på förfallodagen. Parterna var dock oense om huruvida en skyldighet att 

realisera förelegat och angående när och om en uppmaning att försälja aktierna 

verkligen skett. HD fastslog att panthavare kan ha en skyldighet att realisera värdefallna 

aktier men att en uppmaning från pantsättaren att realisera inte föranledde att realisation 

krävdes enligt vårdplikten. 68 I målet hade det inte visats att det förelåg omständigheter 

som föranledde plikt för panthavaren att realisera aktierna. Panthavaren behövde därför 

inte stå för mellanskillnaden. 69 Av rättsfallet går att utläsa att det kan föreligga en plikt 

för panthavare att realisera pantsatt egendom. Pantsättarens uppmaning till panthavaren 

att realisera aktierna är dock inte automatiskt tillräcklig för att en sådan plikt ska 

inträda. 

I propositionen till 16 § 2 st KommL går att utläsa att en realisationsplikt kan 

föreligga. Där anges att panthavaren i vissa fall kan bli skadeståndsskyldig om 

realisation inte skett och egendomens värde väsentligen minskat. 70 Som ovan angetts 

syftar denna regel främst på råvaror och liknande egendom, men eftersom panthavares 

rätt till realisation analogt kan utläsas från denna paragraf torde även panthavarens 

skyldighet till realisation kunna tillämpas analogt. 

För att panthavaren ska ha skyldighet att i vissa situationer realisera pant 

krävs någon form av undersökningsplikt för att få kännedom om när panten bör 

realiseras. Undersökningsplikten sträcker sig dock inte längre än att det krävs ”allmänna 

kunskaper” om omvärlden. 71 Kursfall på en speciell aktie torde därför inte anses falla 

68 NJA 1934 s 661. 

69 NJA 1934 s 661. 

70 Prop. 2008/09:88 s 113. 


28

inom ramarna för undersökningsplikt. Däremot torde ett omskrivet börsras göra det. 72 

Kursras på en specifik aktie kan dock innebära försäljningsplikt om pantsättaren 

uppmärksammar panthavaren på raset. 73 

Sammantaget kan det alltså ingå i en panthavares vårdplikt att i förtid 

realisera pantsatta aktier, vilket dock ska ses som ett undantag från huvudregeln om att 

realisationsrätten är just en rättighet. Om detta underlåts krävs för ersättningsskyldighet 

att de pantsatta aktierna kraftigt sjunkit i värde och att panthavaren torde ha känt till 

värdeminskningen genom allmänna kunskaper. 

När det gäller aktier kan tänkas att skadeståndsskyldighet på grund av 

underlåtenhet att realisera aktierna kan drabba panthavare i mindre utsträckning än vid 

pantsättning av annan egendom eftersom det främst ligger i panthavarens intresse att 

realisera sådana aktier. Eftersom det oftare ligger i panthavarens, snarare än i 

pantsättarens, intresse att realisera värdefallna aktier kan det tänkas att en sådan 

panthavare är mer uppmärksam på ett värdefall. Om en aktiepanthavare däremot inte 

upptäcker att aktierna väsentligen faller i värde kan han drabbas både av 

skadeståndsskyldighet till pantsättaren och ha förlorat en del av sin säkerhet. 

Om det dock har gått så långt så att skadeståndsskyldighet kan inträda rör det 

sig förmodligen om en värdeminskning av det mer permanenta slaget och det ligger då 

även i pantsättarens intresse att aktierna realiseras i förtid. Panthavaren och pantsättaren 

har då båda intresse av realisationen och om pantsättaren har upptäckt värdefallet kan 

denne då uppmärksamma panthavaren. Om pantsättaren däremot inte vill att aktierna 

säljs, och inte uppmärksammar panthavaren på en värdeminskning, rör det sig 

förmodligen om en mer temporär värdeminskning. En dylik värdeminskning, där det 

främst är panthavaren som kan drabbas, torde inte kunna föranleda 

skadeståndsskyldighet eftersom aktierna kan komma att stiga i värde vid ett senare 

tillfälle till förmån för pantsättaren. 



29

6 ALLMÄNT OM REALISATIONENS FORM 

Realisationen av pantsatta aktier kan ske på ett flertal olika sätt, varav vissa 

tillvägagångssätt är mer vanliga än andra. Nedan kommer den omsorgsplikt som åligger 

panthavaren vid realisation att beskrivas. Vidare kommer de olika formerna för 

realisation av pantsatta aktier att behandlas. 

6.1 Omsorgsplikten 

Den vårdplikt som föreligger för panthavaren och pantsättaren under den tid som panten 

utgör säkerhet för en fordran övergår vid realisationen till en omsorgsplikt. 

Omsorgsplikten innebär att panthavaren är skyldig att till viss del tillgodose 

pantsättarens intressen vid realisationen. Företrädesvis innebär vårdplikten att 

panthavaren inte ska realisera panten om det inte är nödvändigt. 74 Pantsättaren ska 

således inte bli av med äganderätten till panten om situationen inte kräver det. Vidare 

innebär omsorgsplikten att om realisation ska ske ska panthavaren sörja för att den inte 

inbringar underpris. 75 

Vårdplikten finns inte generellt lagstadgad utan framkommer i praxis, doktrin 

och enligt allmänrättsliga principer. 76 I praxis har framkommit att omsorgsplikten inte 

går att avtala bort. Även om parterna avtalat om att panthavaren fritt får välja mellan 

vissa realisationsformer så måste panthavaren, oavsett om det avtalats eller inte, till viss 

del beakta pantsättarens intressen. Detta har bland annat framkommit i det ovan 

refererade fallet NJA 1972 s 439. 77 I målet uttalade hovrätten, vars domskäl i den 

aktuella frågan fastställdes av HD, att den omständigheten att parterna avtalat om att 

panthavaren skulle få realisera panten inte förtog panthavarens skyldighet att med skälig 

omsorg tillvarata pantsättarens intressen. 78 Omsorgsplikten går således inte att avtala 

bort, oavsett hur stor frihet avseende realisationen panthavaren har getts i avtalet. 79 

I praktiken innebär vårdplikten att panthavaren måste beakta en rad olika 

omständigheter vid val av realisationsform. Framför allt ska det pris som realisationen 

74 


75 


76 

Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, s 266f. 

77 

Se avsnitt 3.2. 

78 

NJA 1972 s 439 (s 446). 

79 

Undén, Svensk sakrätt I. Lös egendom, s 214. 

30

kan inbringa beaktas. 80 Vidare ska kostnaden för realisationsformen och det eventuella 

besväret för pantsättaren tas i beaktande. Pantsättarens övriga intressen och det aktuella 

pantavtalet kan också påverka vilken eller vilka realisationsformer panthavaren kan 

välja i enlighet med omsorgsplikten. 81 Den underrättelseplikt som beskrivits i avsnitt 3.2 

kan också ses som en del av omsorgsplikten. 

Omsorgsplikten när det gäller val av realisationsform kan ses som en stark 

inskränkning av avtalsfriheten. Om parterna har avtalat om att panthavaren får välja 

mellan två former av realisation, kan omsorgsplikten ändå inskränka rätten till att 

panthavaren måste använda ett av de två tillvägagångssätten. Detta kan anses vara 

missgynnande för panthavaren som eventuellt övergivit ett annat av sina avtalskrav till 

förmån för att få välja tillvägagångssätt vid en eventuell realisation. 

Å andra sidan kan sägas att panthavaren har mindre att vinna än vad 

pantsättaren har att förlora. Panthavarens enda intresse torde vara att realisationen ska 

inbringa ett tillräckligt stort värde för att fordran ska täckas utan att det ska vara alltför 

besvärligt för panthavaren. Kostnaden för realisationen står pantsättaren för så besväret 

som realisationen kan vålla panthavaren är främst tidsmässigt. 

För pantsättaren kan däremot formen för realisationen vara av stor ekonomisk 

betydelse. Olika former av realisation kan ha möjlighet att inbringa olika högt värde, 

och kostnaden för realisationen kan variera. Panthavarens val av en ogynnsam 

realisationsform kan därmed innebära en stor ekonomisk förlust för pantsättaren. 

Sammanfattningsvis kan omsorgsplikten avseende realisationsform innebära 

en inskränkning i avtalsfriheten för parterna. Däremot torde inskränkningen inte vara 

alltför betungande för panthavaren, medan den kan vara av stor betydelse för 

pantsättaren. 

6.2 Försäljning 

Försäljningen av den pantsatta egendomen kan ske på ett flertal sätt. Traditionellt 

försåldes pantsatt egendom vanligen på offentlig auktion, vilket är det tillvägagångssätt 

som anges i 10:2 HB. Huvudregeln för pantrealisation är även idag auktion i ett flertal 

lagar. Undantag från denna realisationsform är däremot vanlig när egendomen som 



31

ealiseras är finansiella instrument. Aktier räknas in i detta begrepp om de är noterade 

aktier i avstämningsbolag som kan säljas på värdepappersmarknaden. 82 

Förutom 10:2 HB och de specialregler som ska behandlas nedan, kan 

realisationsform även regleras i avtalet. De begränsningar av avtalsfriheten som 

föreligger då är, som tidigare nämnts, 37 § AvtL och omsorgsplikten. 83 

Vid realisation av aktier är det av betydelse att panthavaren kan visa sin rätt 

att försälja aktierna. Eftersom han inte är ägare till aktierna är han inte upptagen som 

ägare i aktieboken och har därigenom ingen självklar försäljningsrätt. Panthavaren bör 

därför kunna visa att han har panträtt i aktierna, vilket kan ske antingen genom bevis 

från avstämningsregistret om det är et avstämningsbolag, eller genom att uppvisa 

aktiebreven. Panthavaren bör också kunna visa sin rätt till realisation, vilket exempelvis 

kan ske genom fullmakt. 84 Ett enkelt sätt att göra detta är att panthavaren redan i 

pantavtalet fullmäktigas att realisera panten under vissa givna omständigheter. 

6.2.1 Offentlig auktion 

Även om det tingsrättsförfarande som anges i 10:2 HB inte tillämpas idag, används 

institutet offentlig auktion ändå fortfarande. 85 Auktionen ställer vissa krav på 

panthavaren för att auktionen ska vara giltig. I första hand ska auktionen offentliggöras 

genom kungörelse där tid och plats för auktionen anges. Anledningen är att auktionen 

ska göras tillgänglig för allmänheten. Tiden och platsen får inte vara så opassande att 

auktionen blir otillgänglig så försäljningsmöjligheterna påverkas. 

Den plats panthavaren valt för auktionen underkändes i fallet NJA 1920 s 

53. 86 I fallet såldes inteckningar avseende en fastighet i Solna på offentlig auktion. 

Auktionen hölls och kungjordes däremot i Malmö. Fallet visar hur valet av plats kan 

göra att auktionen underkänns, exempelvis då valet av plats försämrar möjligheten till 

82 Detta framkommer i LVM. Där anges i 1:4 p.1 att överlåtbara värdepapper innefattas i begreppet 

”finansiella instrument”. I p.2 anges att ”överlåtbara värdepapper” är värdepapper ”som kan bli föremål 

för handel på kapitalmarknaden” och aktier i aktiebolag ges som exempel. Med ”handel på 

kapitalmarknaden” innefattas inte privata utan endast publika aktier, då privata aktier inte är fritt 

överlåtbara, i enlighet med prop. 2006:07:115 s 281ff. Med kapitalmarknaden menas 

värdepappersmarknaden enligt prop. 2006/07:115 s 282. Således innefattas endast publika, noterade bolag 

i begreppet finansiella instrument. Därmed kan kupongbolag i princip uteslutas. 

83 Se avsnitt 7.1angående 37 § AvtL och avsnitt 5.2 avseende vårdplikten. 


85 Angående 10:2 HB:s tillämpning idag, se Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös 

egendom, s 243ff. 

86 NJA 1920 s 53. 

32

försäljning till rimligt pris. Hade auktionen istället förlagts i Solna hade antagligen fler 

potentiella köpare besökt auktionen och inteckningarna hade kunnat säljas till ett bättre 

pris. 

Panthavaren har även en skyldighet att tillse att försäljningen inte sker till 

underpris. Detta kan exempelvis ske genom att panthavaren deltar vid auktionen och gör 

ett återrop av egendomen om inte ett tillräckligt högt pris uppnås, alternativt anger ett 

lägsta acceptpris till den som ombesörjer auktionen. 87 

Det finns ingenting som hindrar panthavaren själv från att ropa in panten på 

auktionen. Inte heller föreligger något sådant hinder för pantsättaren. 88 

6.2.2 Värdepappersmarknad 

I ett flertal lagar anges tvingande specialregler angående pantrealisation som blir 

tillämpliga om den pantsatta egendomen utgörs av finansiella instrument. Detta sker 

bland annat i pantbankslagen och i KommL. 

I PBL, vilken reglerar pantbanksmarknaden, anges som huvudregel i 17 § 1 st 

att realisation ska ske på offentlig auktion. I 2 st anges att försäljningen däremot ska ske 

genom ett värdepappersinstitut om panten utgörs av finansiella instrument som är 

upptagna på en reglerad marknad. Försäljningen ska då ske till rådande marknadspris. 

I KommL anges som huvudregel i 16 § 3 st att realisation ska ske på auktion. 

I nästa mening anges dock att om den pantsatta egendomen utgörs av finansiella 

instrument, så får realisationen även ske på annat sätt om det sker på ett ”affärsmässigt 

rimligt sätt”. Detta innebär att pantsatta finansiella instrument kan realiseras på offentlig 

auktion, men att det även är tillåtet att realisera dem på annat vis, exempelvis genom ett 

värdepappersinstitut eller genom att panthavaren övertar äganderätten till panten. 

En ytterligare skillnad som uppstår när det är finansiella instrument som 

pantsatts anges i andra meningen i st 4. Där anges att om egendomen utgörs av 

finansiella instrument och realisationen sker på ett sådant annat sätt så föreligger inte 

den upplysningsplikt som annars gäller. Detta innebär att panthavarens plikt att, om 

möjligt, upplysa pantsättaren om att realisation kommer att ske, inte föreligger. 89 


88 Walin, Panträtt, s 334. 

89 16 § 4 st KommL. 

33

Syftet med att specialreglera realisation av finansiella instrument är troligtvis att en 

försäljning på en värdepappersmarknad är det forum där sådan egendom vanligen 

försäljs, och på så vis kan inbringa högst värde. Att inte samma upplysningsplikt 

föreligger vid försäljning av finansiella instrument är antagligen ett resultat av att de 

finansiella instrumenten i de flesta fall säljs till marknadsvärde, och att pantsättaren 

därmed inte torde göra någon ekonomisk förlust. Om det är vanligt förekommande 

värdepapper som realiseras har pantsättaren även möjlighet att på 

värdepappersmarknaden köpa tillbaka aktier av samma sort. 

7 PANTHAVARENS ÖVERTAGANDE AV PANTEN 

Ett alternativ till försäljning är att panthavaren själv övertar äganderätten till den 

pantsatta egendomen. Fördelen med detta är den låga realisationskostnaden vilket 

gynnar pantsättaren. En nackdel är den värderingsproblematik som uppstår. Om 

panthavaren själv ska överta äganderätten ligger det i panthavarens intresse att värdera 

egendomen så lågt som möjligt, medan det ligger i pantsättarens intresse att 

egendomens värde sätts så högt som möjligt. Som tidigare nämnts finns det tvingande 

förverkandeförbudet i AvtL som innebär att panthavaren inte får tillgodogöra sig 

övervärdet mellan pantens värde och pantfordran. 

Nedan kommer förbudet mot förverkande att beskrivas, följt av en diskussion 

kring säkerhetsdirektivets (Europaparlamentets och rådets direktiv om ställande av 

finansiell säkerhet) 90 påverkan på förbudet. Vidare kommer värdering av pantsatt 

egendom att behandlas, samt den speciallagstiftning som rör övertagande av pant när 

banker är panthavare. Avslutningsvis kommer en diskussion av förverkandeförbudets 

fördelar och nackdelar att föras. 

7.1 Förbud mot förverkandeklausuler, 37 § AvtL 

7.1.1 Allmänt om förbudet 

I 37 § AvtL stadgas att avtal om att pant ska vara förverkad om de säkerställda 

förpliktelserna enligt pantavtalet inte fullgöres är ogiltiga. Med förverkande menas att 

90 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell 

säkerhet. 

34

panthavaren själv övertar äganderätten till panten. Det är dock inte övergången av 

äganderätten i sig som förverkandeförbudet i 37 §, även kallad lex commissoria, avser 

att förhindra. Syftet med förbudet är att skydda pantsättaren från att panthavaren 

otillbörligen tillgodogör sig den pantsatta egendomens övervärde. 91 Om en panthavare 

får överta den pantsatta egendomen, istället för att pantsättaren ska betala fordran, kan 

panthavaren göra en ekonomisk vinst om den pantsatta egendomen är värd mer än 

fordran. Panthavaren kan då också själv avgöra när det är fördelaktigt att åberopa sin 

rätt. 92 Förverkandeförbudet innebär således att panthavaren inte får överta den pantsatta 

egendomen och därigenom tillgodogöra sig ett större värde än vad pantfordringen är 

värd. 93 

Att förbudet mot att panthavaren inte ska få tillgodogöra sig pantegendomens 

övervärde är vidsträckt och formulerat som att panthavaren inte får överta äganderätten 

grundar sig på problemet med att värdera egendom. Beroende på om det är panthavaren 

eller pantsättaren som ska värdera den pantsatta egendomen kan värdet bli olika stort på 

grund av parternas olika intressen. Om panthavaren haft rätt att överta egendomen om 

skillnaden mellan pantfordran och värdet av panten betalats av panthavaren, så att 

panthavaren inte skulle göra en obehörig vinst, kan det lätt uppstå konflikt angående 

värderingen. 94 

Även om ett förverkandeavtal tillerkänner pantsättaren den pantsatta 

egendomens övervärde så att panthavaren får ”köpa loss” den del av värdet som inte kan 

kvittas mot fordringen, är avtalet därför ändå träffat av ogiltighetsregeln i 37 §, så länge 

det inte går att objektivt fastställa ett värde på den pantsatta egendomen. 95 Om ett 

objektivt värde inte kan fastställas är ett dylikt avtal ogiltigt i enlighet med 37 §. Om 

panthavaren skulle tillåtas att köpa loss panten genom att betala skillnaden mellan den 

pantsatta egendomens värde och värdet på fordran skulle parterna gemensamt behöva 

värdera panten. Denna värdering kan leda till konflikt då det, som ovan angetts, ligger i 

panthavarens intresse att värdera panten så lågt som möjligt, medan det ligger i 

pantsättarens intresse att sätta ett så högt värde som möjligt på panten. 




94 Angående värdering, se avsnitt 7.2. 


35

Regeln om förverkandeförbud är endast tillämplig om avtalet om förverkande ingåtts 

innan pantsättaren har brustit i att fullgöra sina förpliktelser. Om ett avtal om att 

panthavaren får överta den pantsatta egendomen ingåtts efter att dröjsmålet uppstått är 

det inte ogiltigt enligt 37 §. 96 I dessa situationer anses pantsättaren mindre skyddsvärd 

genom att denne redan brustit i att fullgöra sina förpliktelser och ett eventuellt 

förverkande ligger närmare till hands, och har då större möjlighet att förutse vad ett 

förverkandeavtal verkligen innebär. Pantsättaren anses vara mer skyddsvärd innan något 

förpliktelsebrott skett eftersom pantsättaren vid det inledande ingåendet av ett pantavtal 

vanligtvis inte tror att någon förpliktelse kommer att brytas, utan att all betalning ska 

ske enligt plan. Det är i det skedet lättare att acceptera missgynnande avtalsvillkor 

eftersom pantsättaren då inte tror att dessa kan komma att tillämpas. 97 

Förverkandeförbudet i 37 § AvtL är dock inte helt vattentätt. Det är möjligt 

att kringgå lagstiftningen i 37 § genom olika upplägg som leder till att panthavaren får 

tillgodogöra sig övervärdet. Detta kan bland annat ske genom avtal om att den pantsatta 

egendomen inte förverkas utan realiseras i vanlig ordning, men att panthavaren får 

behålla det övervärde som finns mellan realisationsbeloppet och beloppet på 

pantfordringen. Denna situation träffas inte av ogiltighet enligt 37 § eftersom parterna 

inte avtalat om förverkande. Det innebär likväl att panthavaren får tillgodogöra sig 

övervärdet. Ett dylikt upplägg kan dock bli ogiltigt eller jämkas på andra grunder i 

AvtL. Dessa andra grunder kan vara 31 § om ocker, 33 § om tro och heder och 

generalklausulen i 36 §. Framför allt den sistnämnda kan bli tillämplig på avtal som 

innehåller för pantsättaren (och även för panthavaren) oskäliga avtalsvillkor, men där 

villkoren inte kan ogiltigförklaras med förverkandeförbudet i 37 §. Då kan villkoren 

istället jämkas eller ogiltigförklaras med generalklausulen. 

En annan möjlighet att kringgå 37 § gavs exempel på i NJA 1940 s 726. I 

fallet hade panthavaren, Aktiebolaget Svensk Filmindustri (SF), lånat ut pengar till 

pantsättaren Distributionsbolaget för en filminspelning. Parterna avtalade om att SF 

skulle överta alla negativ och övriga rättigheter från filmen, samt rätten att fortsätta 

filminspelningen, om inte Distributionsbyrån fullföljde sina förpliktelser enligt avtalet. 

Distributionsbyrån skulle erhålla 25 % av intäkterna från filmen. HD ansåg inte att detta 



36

var ett förverkandeavtal som skulle ogiltigförklaras enligt 37 § AvtL. 98 Fallet visar på 

att det är möjligt att låta panthavaren överta en del pantegendom, i detta fall rättigheter, 

utan att förverkandeförbudet blir giltigt. 

7.1.2 Säkerhetsdirektivet 

I sammanhanget bör säkerhetsdirektivet om finansiell säkerhet 99 som varit i kraft sedan 

2003 nämnas. Syftet med direktivet är bland annat att underlätta pantsättning och 

realisation av finansiella instrument inom europeiska unionen. 100 Sverige har valt att ge 

direktivet, som är ett minimidirektiv, en generell tillämpning och dessa regler ska därför 

gälla på alla marknader, inte bara den finansiella. 101 Direktivets tillämpningsområde är 

begränsat av att en av parterna i avtalet måste vara en finansiell myndighet eller ett 

institut som står under tillsyn av en sådan myndighet. 102 Sverige har inte ansett sig 

behöva ändra i avtalslagen eller införa någon ny lagstiftning då man redan uppfyller de 

krav som ställs på pantrealisation i enlighet med direktivet. 103 Den enda ändring som 

gjordes för att förena svensk rätt med direktivet var i 8:10 KL. 

Artikel 4 i säkerhetsdirektivet anger att medlemsstaterna måste tillåta 

säkerhetstagare att tillgodogöra sig säkerställd egendom när en utlösande händelse 

inträffat. Tillgodogörandet kan ske genom försäljning eller kvittning. Det kan även ske 

genom att säkerhetstagaren tillägnar sig egendomen, förutsatt att detta avtalats och att 

värderingsregler avtalats på förhand. 104 

Regeringen bedömde att 37 § i AvtL inte står i strid med kravet på att 

säkerhetstagare ska få tillägna sig panten. Motiveringen var att 37 § endast förbjuder 

panthavaren att tillgodogöra sig pantens övervärde vid tillägnelse, men att det i svensk 

rätt inte föreligger något hinder för tillägnelsen i sig. På så sätt ansågs svensk rätt inte 

98 

NJA 1940 s 726 (s 733). 

99 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell 

säkerthet. 

100 

Prop. 2004/05:30 s 1. 

101 

Prop. 2004/05:30 s 26. 

102 

För en mer exakt definition av parterna, se artikel 2.1 i säkerhetsdirektivet. 

103 

Proposition 2004/05:30 s 58f och Mikael Möller, Giltighet av avtal om tillägnelse av pant, i Festskrift 

till Torgny Håstad, s 645. 

104 

Se artikel 4.1 och 4.2 i säkerhetsdirektivet. 

37

strida mot kravet på att panthavare ska kunna tillgodogöra sig panten genom 

tillägnelse. 105 

Eftersom säkerhetsdirektivet ställer krav på att värderingsmetod ska 

fastställas på förhand innebär det att panten ska värderas, så att panthavaren och 

pantsättaren kan åtskilja pantens värde från övervärden. 106 Således ska panthavaren inte 

tillgodogöra sig övervärdet. Därför ansåg utredningen att den svenska regleringen om 

förbud mot att panthavaren tillgodogör sig övervärdet inte står i strid med direktivet. 107 

Denna bedömning, som kan verka överraskande om man ser till ordalydelsen 

och tidigare tolkning av 37 § AvtL, innebär dock inte att det är fastställt att 37 § AvtL 

inte innebär att avtal om förverkande av pant är giltiga då det inte är auktoritativt 

avgjort. 108 Regeringens bedömning, som Lagrådet inte invände mot, kan dock ses som 

en indikation på att tillägnelse som realisationsform för finansiella instrument kan vara 

tillåten. 109 

Något som ytterligare talar för den slutsatsen är den ändring som gjordes i 

8:10 KL som ett led i implementeringen av direktivet. 110 Konkurslagen anger i sin 

nuvarande lydelse att panthavare omedelbart får realisera finansiella instrument för att 

säkra sin fordran vid en konkurs, om försäljningen sker på ett affärsmässigt rimligt 

sätt. 111 Detta innebär att realisationen kan ske genom tillägnelse så länge det är 

affärsmässigt rimligt. Det ställs i konkurslagen inget krav på avtal om realisation. Vid 

en konkurssituation bör en panthavares realisationsmöjligheter inte vara mer generösa 

än vanligt med hänsyn till övriga borgenärers intressen. Därför går det att argumentera 

för att regeln i KL ska ses som generell för realisation av finansiella instrument, snarare 

än ett undantag som gäller i konkurssituationer. 112 I enlighet med detta resonemang 

skulle det alltid, oavsett pantsättarens ekonomiska ställning, vara giltigt för ett 

105 

I direktivets artikel 4.3 finns möjlighet för medlemsstaterna att frångå kravet på tillägnelse, om 

tillägnelse inte var tillåtet enligt nationell rätt 27 juni 2002. Därför fanns det en möjlighet för Sverige att 

inte behöva ändra nationell lagstiftning om regeringen bedömt att 37 § AvtL innebar ett förbud mot 

tillägnelse. 

106 

Prop. 2004/05:30 s 58. 

107 

Prop. 2004/05:30 s 58. 

108 

Mikael Möller, Giltighet av avtal om tillägnelse av pant, i Festskrift till Torgny Håstad, s 645. 

109 

Mikael Möller, Giltighet av avtal om tillägnelse av pant, i Festskrift till Torgny Håstad, s 645f. 

110 


111 

8:10 st 2 KL. Om det rör sig om onoterade aktier i konkursboets dotterbolag ska konkursboet först 

tillfrågas om de vill lösa in aktierna, 8:10 st 2 men 2. Regeln i 8:10 är inte begränsad till att någon av 

aktörerna ska vara en finansiell myndighet eller under tillsyn av en sådan utan ska tillämpas oavsett aktör. 

112 


38

panthavare att tillägna sig panten då realisationsrätt inträtt, förutsatt att tillägnelsen sker 

på ett affärsmässigt rimligt sätt. Det ska dock hållas i åtanke att detta, som tidigare 

nämnts, ännu inte är auktoritativt avgjort. 

Sammanfattningsvis är det ännu inte helt klart vilken verkan direktivet haft 

på förverkandeförbudet, eftersom det inte kommit något auktoritativt avgörande i 

frågan. Det fick dock omständigheter som talar för att panthavare eventuellt kan ha rätt 

att överta pantsatta aktier, förutsatt att panthavaren inte tillgodogör sig pantens 

övervärde och att värderingsregler avtalats på förhand. 

7.2 Värderingen 

Oavsett om förverkandeförbudet tillåter panthavarens övertagande eller ej, finns det 

situationer där värdering av pantsatt egendom behövs göras. Avtal som ingåtts efter att 

pantsättaren brustit i att fullgöra förpliktelsen är giltiga. 113 Det finns således situationer 

där panthavaren har rätt att överta äganderätten till den pantsatta egendomen. En annan 

situation där panthavaren har möjlighet att överta pantsatta finansiella instrument är den 

som anges i 16 § 3 st KommL, där det framgår att panthavaren får överta äganderätten 

om det sker på ett ”affärsmässigt rimligt sätt”. 114 

Oavsett vid vilken tidpunkt avtalet om förverkande ingåtts är 

värderingsproblematiken den samma. Den värderingsproblematik som man försökt 

undvika genom 37 § AvtL uppkommer därför när panthavaren har rätt att överta panten. 

För att panthavaren själv ska kunna överta panten på ett giltigt sätt krävs, 

förutom att avtalet om panthavarens övertagande skett efter att pantsättaren brustit i att 

fullgöra förpliktelsen, som huvudregel att en objektiv värdering kan göras. Om det går 

att fastställa ett värde på den pantsatta egendomen är det möjligt att panthavaren övertar 

egendomen och skillnaden mellan egendomen och fordringen betalas av den part som 

står för den lägre värderade prestationen. 

Syftet med att panthavare endast får överta pantsatt egendom om det går att 

göra en objektiv värdering av egendomen syftar, precis som förverkandeförbudet, till att 

skydda pantsättaren. Så länge det finns risk för att pantsättaren gör en förlust på att 

äganderätten till egendomen övergår till panthavaren och kvittas mot pantfordran, och 

113 Giltighet förutsätter givetvis att någon annan ogiltighetsgrund i avtalslagen inte kan tillämpas. 

114 Se ovan avsnitt 6.2.2. 

39

panthavaren gör motsvarande vinst, anses pantsättaren vara skyddsvärd. 115 Om det inte 

kan fastställas att värderingen skett på ett objektivt sätt föreligger en sådan risk, och 

övertagandet anses därför vara ogiltigt. 

Ett exempel på när en objektiv värdering skett gavs i målet NJA 1921 s 350 

där HD godkände att panthavaren övertog äganderätten till pantsatta aktier. I målet hade 

pantsättare Stenberg och panthavare Westergren ingått avtal om att Westergren fick 

försälja de pantsatta aktierna om lånet inte infriades vid förfallodatumet. När 

realisationsrätten inträdde valde Westergren att, istället för att försälja aktierna, själv 

överta äganderätten. Aktiernas börsvärde vid tidpunkten för övertagandet avräknades 

från skulden. HovR, vars dom HD fastställde, uttalade att Westergren var berättigad att 

överta aktierna till gällande börspris och avskriva beloppet på Stenbergs fordran. 116 HD 

godkände således ett övertagande då aktierna värderats till börspris. Det gick alltså att 

fastställa ett objektivt värde på aktierna, och pantegendomens värde i förhållande till 

fordringens värde gick att räkna ut. Det var på så sätt ingen av parterna som gjorde en 

ekonomisk vinst eller förlust genom att panthavaren övertog aktierna. 

Det som pantsättaren kan ha synpunkt på i en dylik situation är tidpunkten för 

när panthavaren väljer att realisera panten till sig själv. Åsikter för valet av tidpunkt är 

dock inte unikt för när panthavaren övertar aktierna, utan påverkar pantsättaren även då 

försäljning sker till tredje man. Hade panthavaren sålt aktierna till tredje man den 

aktuella dagen, istället för att sälja aktierna till sig själv, hade precis lika stort värde 

inbringats till pantsättaren. Så länge panthavaren inte brustit i sin omsorgsplikt avseende 

val av realisationsdag bör pantsättaren med framgång inte kunna anmärka på valet av 

dag. Det föreligger dock en skillnad vid valet av tidpunkt när panthavaren säljer till sig 

själv och till tredje man. Vid försäljning till sig själv har panthavaren ett intresse av att 

börsvärdet ska vara så lågt som möjligt, medan vid försäljning till tredje man ligger 

intresset endast i att panten ska inbringa så pass högt värde att pantfordringen täcks. 

Sammanfattningsvis har panthavaren möjlighet att själv överta den pantsatta 

egendomen då ett objektivt värde på egendomen går att fastställa. När noterade aktier 

utgör pantegendom är ett objektivt värde möjligt att bestämma, då aktierna finns till 

försäljning för allmänheten. Ett marknadsvärde går därigenom ofta att fastställa. 

115 Lehrberg, Uppsatser i bankrätt, s 203f. 

116 NJA 1921 s 350 (s 351). 

40

Onoterade aktier är däremot mer svårvärderade. Dessa finns inte möjliga för 

allmänheten att köpa. Frågan blir då om det över huvud taget är möjligt att fastställa ett 

objektivt värde på onoterade aktier, eller om det per definition är omöjligt för 

panthavaren att överta aktierna utan att realisera dem till sig själv på offentlig auktion. 

Här går att finna stöd i värderingsmetoder som kan tillämpas för att fastställa värdet på 

onoterade aktier. Metoderna kan också användas för att kontrollera att börsvärdet på 

noterade aktier är korrekt. 

Det finns ett flertal värderingsmetoder att använda vid bolagsvärdering. 117 

Exempelvis kan avkastningsvärdemetoden användas, där den framtida avkastningen 

räknas ut med hjälp av bland annat resultaten från de senaste åren. 118 Man kan även 

använda sig av det så kallade p/e-talet som anger hur många år det tar att få tillbaka 

satsade pengar, genom att aktievärdet divideras med den beräknade vinsten. 119 

Det man vill fastställa genom en värdering av aktievärdet är vad aktierna 

skulle inbringa för pris om de sålts under normala förhållanden. 120 Detta framkom i 

hovrättsmålet mellan Yggdrasil och Nordea, där det även angavs att det som beräknas 

vid värderingen är vad ”en klok och förståndig köpare med tillgång till rimlig 

information skulle vara villig att få betala för aktien”. 121 

Att fastställa ett värde på aktier, särskilt onoterade, kan i många fall vara 

komplicerat. Det kan vara möjligt att genom olika värderingsmetoder sätta ett 

någorlunda objektivt värde på aktien. För att värdet ska bli så objektivt som möjligt 

krävs en noggrann utredning av en eller flera värderingsmän. Den som gör värderingen 

bör vara oberoende i förhållande till pantsättaren och panthavaren för att värderingen 

ska bli sakligt utförd. 

Detta kan, på grund av den noggranna värdering som måste göras, bli en dyr 

form av realisation. Ju mer objektiv värdering som görs, desto dyrare blir det. Detta 

drabbar pantsättaren, då pantsättaren generellt är den som står för realisationskostnaden. 

Pantsättaren kan därför tänkas motsätta sig denna typ av realisationsform. Detta bör 

panthavaren kunna göra med allt rätt om inte parterna avtalat om att panthavaren får 

tillägna sig panten. 

117 Hager, Värderingsrätt, särskilt om ersättning och värdering vid expropriation, s 75ff. 

118 Hager, Värderingsrätt, särskilt om ersättning och värdering vid expropriation, s 76. 

119 Hager, Värderingsrätt, särskilt om ersättning och värdering vid expropriation, s 77. 

120 Mål nr T 1066-98, Yggdrasil./.Nordea, dom 2002-06-28 (s 5). 

121 Mål nr T 1066-98, Yggdrasil./.Nordea, dom 2002-06-28 (s 5). 

41

Om en alltför dyr värdering krävs torde panthavarens tillägnelse, även om det avtalats 

att sådan ska ske, kunna ogiltigförklaras i enlighet med omsorgsplikten, då den blir en 

stor olägenhet för pantsättaren. 

Om panthavaren tillägnar sig panten utan att en objektivvärdering skett blir 

panthavarens övertagande ogiltigt med stöd i 37 § AvtL eller omsorgsplikten. 

7.3 Bankers möjlighet att överta pantsatt egendom 

Panthavare är ofta banker och andra kreditinstitut. I LBF finns specialregler för 

kreditinstitut avseende rätten att försälja och överta pantsatt egendom. Med 

kreditinstitut förstås banker och kreditmarknadsföretag. 122 I 7:3 LBF anges vad ett 

kreditinstitut får göra för att skydda en fordran. Dels får kreditinstitutet köpa egendom 

som utgör säkerhet för fordran på bland annat offentlig auktion och på reglerad 

marknad. 123 Kreditinstitutet kan även överta egendom som utgör säkerhet för en 

fordran, ”om det finns skäl att anta att institutet annars skulle lida avsevärd förlust” 124 . 

Det ställs således högre krav för att kreditinstitutet direkt ska få överta egendomen än då 

egendomen köps på offentlig auktion eller reglerad marknad. Vad som innebär ”skäl att 

anta” eller ”avsevärd förlust” finns dock inte närmare definierat i lagens proposition. 125 

Vidare finns krav i LBF på att kreditinstitut, efter att egendom övertagits för att skydda 

fordran, ska avyttras vid lämplig tidpunkt, och senast när det kan ske utan att göra 

förlust på försäljningen. 126 

7.4 Behovet av ett förverkandeförbud 

Som konstaterats ovan är det främst 37 § AvtL som påverkar avtalsfriheten vid avtal om 

realisation av pantsatta aktier. Det är dock oklart vad 37 § AvtL har för innebörd, 

särskilt avseende realisation av finansiella instrument. Givet är dock att en panthavare 

inte får tillgodogöra sig pantsatt egendom utan att någon objektiv värdering sker, då 

detta krävs för att det ska ske på ett affärsmässigt rimligt sätt och för att panthavaren 

inte ska kunna tillgodogöra sig ett eventuellt övervärde. 

122 

1:5 p. 10. Med ”bank” avses bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank (p.2). Med 

”kreditmarknadsföretag” menas kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening (p. 13). 

123 

7:3 p. 1 LBF. 

124 

7:3 p. 2 LBF. 

125 

Prop. 1986/87:12 s 225-226. 

126 

7:6 LBF. Vidare anger 7:6 LBF att tillstånd från FI att fortsätta inneha krävs om egendomen inte 

avyttrats inom tre år från förvärvet. 

42

Syftet med 37 § AvtL är att skydda pantsättaren från att godkänna oskäliga avtalsvillkor 

som panthavaren ställer innan pantsättaren brustit i att fullgöra sina förpliktelser. Regeln 

ger dock inte pantsättaren ett generellt skydd, utan skyddar endast pantsättaren mot ett 

av många möjliga oskäliga avtalsvillkor. Det finns en rad andra oskäliga avtalsvillkor 

som pantsättaren kan känna sig tvingad att gå med på för att få kredit, exempelvis 

ockerränta eller villkor om att pantegendomen ska ha ett mycket högt övervärde. 

Sådana, eventuellt oskäliga, avtalsvillkor skulle kunna angripas med AvtL:s övriga 

ogiltighetsgrunder. 

Om inte förverkandeförbudet fanns skulle oskäliga avtal om förverkande 

kunna angripas med dessa andra ogiltighetsbestämmelser. Även om de 

ogiltighetsgrunderna inte skulle ge pantsättaren ett lika starkt skydd vid förverkande går 

det att ifrågasätta varför just ett avtal om tillägnelse, som eventuellt kan vara oskäligt, 

behöver speciellt skydd, då det finns en rad villkor som pantsättaren kan bli utnyttjad 

genom. Ett sådant vidsträckt skydd skulle dock inte vara praktiskt möjligt och det skulle 

vara en stor inskränkning av avtalsfriheten. 

Pantsättaren anses vara mer skyddsvärd än panthavaren då pantsättaren är 

mer utsatt och ofta i underläge gentemot panthavaren. Pantsättaren är den som är i 

behov av lånet och det finns risk för att pantsättaren går med på ogynnsamma 

avtalsvillkor för att erhålla lånet. Panthavaren är även, som ovan angivits, ofta ett 

kreditinstitut och har därigenom en starkare position i sin roll som näringsidkare. 127 

Pantsättaren anses vara mer skyddsvärd även av den anledningen att den 

förlust som pantsättaren kan komma att göra är mer skyddsvärd än panthavarens 

eventuella möjlighet till vinst. Detta grundas på den allmänna rättsuppfattningen om att 

förluster är mer skyddsvärda än vinster. 128 Den vinst panthavaren kan komma att göra 

kan även betraktas som otillbörlig då den endast bygger på en felaktig värdering av den 

pantsatta egendomen. 

Argumenten för att pantsättaren bör anses som skyddsvärd part är till viss del 

välbetänkta. Det finns dock situationer där pantsättaren inte bör anses vara skyddsvärd. 

Det kan exempelvis vara då även pantsättaren är näringsidkare och har lika stor inblick i 

pantinstitutet som panthavaren. Vid dylika förhållanden kan parterna anses vara 

jämställa, panthavaren är inte i en sådan skyddsvärd situation som avses i 37 §. Där kan 



43

förverkandeförbudet ses som en onödig inskränkning av avtalsfriheten eftersom båda 

parter torde vara medvetna om avtalets innebörd i större utsträckning än när 

privatpersoner sluter avtal. 

Det är heller inte säkert att det är pantsättaren som gör en förlust på vid 

förverkande eller felaktig värdering. Det kan rentutav vara så att det är pantsättaren som 

gör en obehörig vinst. Det blir då panthavaren som gör en förlust och bör därigenom 

vara den skyddsvärda parten. I en sådan situation blir panthavaren likväl skyddad trots 

att det är pantsättaren som ska skyddas, i och med att panthavarens övertagande inte är 

giltigt om värderingen inte kunnat ske objektivt. Panthavaren har i många situationer 

också möjlighet att välja att inte överta panten om värderingen inte gjorts på ett 

tillfredsställande sätt. 

8 SAMMANFATTNING OCH ANALYS AV GÄLLANDE 

RÄTT I FÖRHÅLLANDE TILL PANTRÄTTENS SYFTE 

Som ovan angivits syftar institutet pant till att främja den samhällsekonomiskt viktiga 

funktionen kreditgivning. Detta innebär att panthavaren, i sin roll som kreditgivare, bör 

vara en skyddsvärd part vid regleringen av pant. Om inte kreditgivaren är positivt 

inställt till kreditgivning och villig att utnyttja institutet pant är funktionen överflödig. 

Det går dock inte att ge panthavaren en alltför förmånlig reglering. Som 

framkommit i uppsatsen är kan även pantsättaren anses vara skyddsvärd som svagare 

part. Panthavarna är i många fall banker och kreditgivningsinstitut som kan utnyttja sin 

kunskap och storlek gentemot pantsättaren som på så sätt blir skyddsvärd. När 

pantsättarens kreditbehov uppstår kan behovet av kredit vara så starkt att oskäliga 

avtalsvillkor godkänns för att erhålla krediten. Detta är en ytterligare anledning till att 

pantsättaren anses vara skyddsvärd. 

Regleringen av realisation av pantsatta aktier kräver därför en balansgång 

mellan intresset av att skydda panthavaren för att främja kreditgivning och intresset av 

att pantsättaren, i egenskap av svagare part, ska bli utnyttjad. Panthavares intressen i 

regleringen är att skyddslagstiftningen inte ska vara alltför långtgående och inte heller 

tvingande. 

44

Som framkommit i uppsatsen är lagstiftningen avseende realisation av aktiepant mycket 

begränsad. Endast ett fåtal regler finns avseende pantrealisation och huvudregeln i 

handelsbalken är nästintill obsolet. Om inte något avtal om pantrealisationen finns är det 

dessa sparsmakade regler som parterna får förlita sig på. De få regler som finns 

kompletteras av rättspraxis och doktrin. Detta leder till att gällande rätt på området är 

svår att fastställa och är inte fullt klarlagd i alla situationer. Oklara regler missgynnar 

både panthavare och pantsättare då parterna inte vet vad som får göras eller vid vilken 

tidpunkt, eller vem som blir ansvarig om något sker i otid eller inte alls. 

De regler som finns avseende realisation av pantsatta aktier skyddar i många 

fall pantsättaren, exempelvis genom panthavarens underrättelseplikt och långtgående 

omsorgsplikt som finns till skydd för att pantsättaren inte ska bli överraskad av att 

realisation sker eller att realisation sker i onödan eller till ett för lågt pris. I enlighet med 

att pantsättaren i många fall är svagare part är dylika regler givetvis motiverade. 

Däremot kan tvingande skyddsregler i alltför stor mån inskränka panthavarens intressen, 

och på så sätt vara hämmande för kreditgivning. 

Å ena sidan kan dessa tvingande regler ses som betydande inskränkningar av 

avtalsfriheten. Har parterna avtalat om att realisation kan ske på två sätt, och 

panthavaren väljer ett av dessa, torde inte realisationen ogiltigförklaras i enlighet med 

omsorgsplikten för att den andra formen för realisation hade varit mindre ingripande för 

pantsättaren. Å andra sidan ska panthavaren inte ha något annat intresse av realisationen 

än att den ska inbringa tillräckligt med pengar för att täcka fordran. Därför torde det inte 

vara någon större uppoffring för panthavaren att välja den realisationsform som är bäst 

ur pantsättarens synvinkel, så länge tillräckligt med pengar inbringas. Däremot gör en 

tvingande omsorgsplikt att panthavaren måste beakta regler utanför avtalet vilket kan 

vara obekvämt, särskilt eftersom att reglerna på området inte är enkla att fastställa. 

Goda skäl talar därför att de tvingande reglerna bör begränsas till förmån för 

avtalsfriheten. Med 37 § AvtL i beaktande kan slutsatsen dras att tvingande regler 

skyddar pantsättaren från ett antal oskäliga avtalsvillkor och från att realisation sker i 

onödan och på ett oförmånligt sätt. De tvingande reglerna är dock långt ifrån 

heltäckande och pantsättaren kan, precis som panthavaren, bli lurad genom oskäliga 

avtalsvillkor och oetiskt agerande från den andra parten. I och med att den tvingande 

skyddslagstiftningen, som verkar till förmån för pantsättaren, inte är heltäckande blir 

45

den överflödig. En avtalspart kan ha möjlighet att lura in den andra parten i ett oskäligt 

avtal utan att den tvingande lagstiftningen skyddar. Det finns ingen anledning att ha 

regler som endast skyddar pantsättaren från endast utvalda delar av oskäliga 

avtalsvillkor, på samma sätt som det är onödigt att sätta munkorg på en av tio hungriga 

vargar. De tvingande reglerna bör därför ge vika till förmån för avtalsfriheten, särskilt 

med tanke på att pantsättaren inte undantagslöst är den svagare avtalsparten. 

Lagstiftningen avseende realisation av pantsatta aktier är på grund av det 

ovan angivna i behov av en översyn. Modernare och mer utförliga regler behövs. En 

tydligare lagstiftning skulle gynna både panthavare och pantsättare. Däremot bör 

tvingande regler och principer, som 37 § AvtL och omsorgsplikten, att ge vika till 

förmån för avtalsfriheten då reglerna endast skyddar från ett fåtal av många möjliga 

oskäliga avtalsvillkor, och endast skyddar en av parterna. En mer långtgående 

avtalsfrihet skulle i stor mån vara gynnande för panthavare medan den inte skulle vara 

särskilt missgynnande för pantsättaren. En förändring av reglerna till mer detaljerad, 

dispositiv lagstiftning skulle gynna syftet med institutet pant – kreditgivningen. 

46

Källförteckning 

Offentligt tryck och europarättsliga direktiv 

Proposition 1986/87:12 – Om ny banklagstiftning. 

Proposition 2004/05:30 – Finansiella säkerheter. 

Proposition 2006:07:115 – Ny lag om värdepappersmarknaden. 

Proposition 2008/09:88 – Ny kommisionslag. 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av 

finansiell säkerhet. 

Litteratur 

Hager, R. Värderingsrätt, särskilt om ersättning och värdering vid expropriation, Jure 

1998. 

Håstad, T. Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., Norstedts juridik, 2000. 

Lehrberg, B. Uppsatser i bankrätt, Norstedts juridik, 2002. 

Lennander, G. Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, Almqvist & 

Wiksell international, 1977. 

Lennander, G. Kredit och säkerhet, 9:e uppl., Iustus, 2006. 

Möller, M. Giltighet av avtal om tillägnelse av pant, i Festskrift till Torgny Håstad, 

Iustus, 2010. 

Olivecrona, K. Utsökning, 9:e uppl., LiberLäromedel, 1978. 

Undén, Ö. Sakrätt I. Lös egendom., 10:e uppl., Institutet för rättsvetenskaplig forskning, 

1995. 

Walin, G. Panträtt, 2:a uppl., Norstedts juridik, 1998. 

Zetterström, S. Sakrättens fyra huvudfall, Iustus, 2003. 

47

Rättsfall 

NJA 1910 s 196. 

NJA 1920 s 53. 

NJA 1921 s 350. 

NJA 1929 S 194. 

NJA 1934 s 661. 

NJA 1940 s 726. 

NJA 1972 s 439. 

Ej refererade fall 

Mål nr T 1066-98, Yggdrasil./.Nordea, dom 2002-06-28. 

48

Juridiska institutionen - Ackordscentralen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?