ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

12 

KASPERGALA 

PRISERNA, PRATET OCH PARTYT 

BRUNNBERG STYR 

PÅ VÄG MED NYA ORDFÖRANDEN 

SKOGSSLAG 

MÅNGA OM TRÄDEN 

december 2004 

ARKITEKTEN 

SUMMERING 

Bara under hösten har vi fått tidigare 

samordningsministern, nuvarande 

finansministern, Pär Nuder att prata om 

arkitekturens tillväxtbetydelse och den 

nya samhällsbyggnadsministern Mona 

Sahlin att referera till Sveriges Arkitekters 

remissvar på Skärpning Gubbar. 

Det finns mycket som kan göras för att 

ytterligare öka arkitekternas medverkan 

och inflytande i samtalet om byggande 

och planering. Det är ändå uppenbart, 

när man blickar tillbaka på Sveriges Arkitekters 

första två hela verksamhetsår, 

att arkitekterna inte på samma sätt som 

tidigare står vid sidan av debatten. 

LEDAREN SID 70 

BULLERBYN EN TVÅNGSTRÖJA 

Man kan fundera över vad människor 

prioriterar när de bosätter sig i storstaden. 

Stockholms lägenhetspriser i city 

tyder ju på att det finns andra kvaliteter 

som värderas än, eller möjligen förutom, 

tystnad utanför porten. Man kan också 

fråga sig varför alla bostäder skall normeras 

efter samma mall. 

DEBATT SID 44

ARKITEKTEN 12/04 

Vi bjuder på en vit jul i år. I bilderna som ackompanjerar vårt 

reportage om den svenska skogen finns julstämningen. Så, om 

det inte finns någon snö i den verkliga världen när det är dags för 

tomten att komma, plocka då fram Arkitekten och försjunk i de 

frostiga vinterbilderna. 

Riktigt frostigt riskerar det också att bli i relationerna mellan 

STD och Sveriges Arkitekter. Det är en obegriplig konfrontation 

STD står för när man ensidigt rekommenderar 

sina företag att nästa år utöka arbetstiden 

med över en vecka. Riktigt hårda klappar kan 

God Jul! man kalla det. 

Kanske minns någon att SIF och CF för ett 

par år sedan under strejkhot fick igenom möjligheten att lokalt 

minska årsarbetstiden med några ynka timmar per år. Nu försöker 

STD mer än flerfaldigt ta tillbaka detta, utan någon som 

helst kompensation för de anställda. Ibland kan man inte undgå 

att förundras. 

Men nu ska vi inte deppa över det, utan glädjas åt att vi trots 

allt fortfarande får vara lediga på julafton. 

OMSLAGET: Helena Tallius Myhrman 

läser upp motiveringen till Salinpriset 

på årets Kaspergala. 

Foto: Rickard Kilström. 

Mer om priser och Kaspergala på sid 10, 37, 64 

ARKITEKTEN 

Medlemstidning för Sveriges Arkitekter 

ISSN 0347-058X Medlem i 

ADRESS 

Ansgariegatan 5 

Box 9225, 102 73 Stockholm 

Telefon 08-5055 7700 

Telefax 08-5055 7705 

E-post: kansli@arkitekt.se 

Webb: www.arkitekt.se 

REDAKTION 

08-5055 7700, arkitekten@arkitekt.se 

Per Lander (ansv utgivare) per.lander@arkitekt.se 

Dan Hallemar dan.hallemar@arkitekt.se 

Annika Jensfelt annika.jensfelt@arkitekt.se 

Nina Gunne nina.gunne@arkitekt.se 

Ina Flygare (layout) ina.flygare@arkitekt.se 

Kerstin Persson (tjl) 

PUBLICERINGSPOLICY 

Åsikter som framförs i signerade artiklar står för författaren. 

Redaktionen tar inte ansvar för insänt ej beställt 

material. Allt redaktionellt material i Arkitekten publiceras 

på Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Medarbetare som inte accepterar detta måste meddela 

förbehåll. I princip publiceras inget material med sådant 

förbehåll. 

ANNONSPRISER 2005 

Fullständig annonsprislista finns på www.arkitekten.se. 

Produktannonser, exempel: 

1/1-sida sv/v 17.000 kr, 4-färg 24.000 kr 

Platsannonser, exempel: 




Sättning/originalframställning debiteras extra. 

Moms och reklamskatt tillkommer ej. 

Alla Arkitektens platsannonser införs kostnadsfritt 

på Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Annonsering enbart på webben kostar 3100 kr + moms. 

ANNONSBOKNING 

Margareta Karlsson, 08-50 55 77 00 

margareta.karlsson@arkitekt.se 

Eller på www.arkitekt.se/arkitekten/annonsera 

PRENUMERATION 

Helår 450 kr + moms 

UPPLAGA 

TS-upplaga 2003: 9800 

TRYCK 

Tryckindustri Information, Solna 2004. 

UTGIVNINGSPLAN 

Annons- och 

Nummer manusstopp Utgivningsdatum 

1/2005 10/1 27/1 

2/2005 4/2 24/2 

3/2005 4/3 24/3 

4/2005 1/4 21/4 

5/2005 6/5 26/5 

6-7/2005 3/6 23/6 

2 ARKITEKTEN december 2004

Brunnberg 

bakom ratten. 

Följ med på en 

tur med 

Sveriges Arkitekters 

nya 

ordförande. 

sid 4 

”Det är helt makalöst hur man 

kan tro att det är en satsning 

på parkerna när man lägger 

ut ansvaret där det inte finns 

kompetens.” 

Stadsträdgårdsmästare Margareta 

Jonsson om omorganisationen av gatu- och 

fastighetskontoret i Stockholm. 

Nyheter sid 8 

Typiskt tysk tävling. 

17 domare, 30 experter 

och bruten anonymitet. 

sid 40 

Arkitekt i hetluften 

Arkitekt Hanne Weiss 

Lindencrona har fått 

170.000 kronor från 

Byggnadsföreningens 

jubileumsstiftelse för att 

utöver sin verksamhet 

som arkitekt ”forska” 

om hur statens syn på 

arkitekturen präglar den 

status arkitekter och 

arkitekturen har i ett 

land. 

Vad vill du (be)visa? 

– Samhällssynen på arkitektur handlar 

givetvis om förutsättningarna för regelverk, 

utbildning, forskning. Men det jag 

vill undersöka är vad som händer om man, 

Slag om skogen. Landskap som 

ska räcka till allt. 

sid 14 

Två av tre Salinvinnare. 

Vi träffar männen bakom 

vinnarbyggnaderna. 

sid 37 

som i Danmark, låter arkitekturen finnas 

självklart med i samhället. Går man in på 

deras bostadsministerium står det ”arkitektur 

och bostad”, till exempel. Det finns en 

”ideell” dimension som handlar om ett sätt 

för samhället att vara långsiktigt trovärdigt 

i sina uttalanden och utspel. Inte bara ett 

arkitekturår eller designår. Detta är framför 

allt viktigt om näringslivet ska vara berett 

till mer långsiktiga satsningar för att främja 

god arkitektur och gott byggande. 

Varför tror du att du fick pengar för just ett 

sådant här projekt? 

– Jag tror att det börjar växa fram en 

insikt i omvärlden om att god arkitektur 

är värdeskapande. Och god arkitektur och 

design är en förutsättning för utveckling av 

MER I DETTA NUMMER 

8 Nyheter: STD föreslår 

längre arbetstid. Åtta får 

gå från LTH. Formas fördelning 

får kritik. Vinnare av 

Sveriges Arkitekters priser. 

Delade meningar om arkitekttävling 

i Falkenberg. 

20 Reklamen invaderar stadsrummet. 

32 Sett, läst, hört: 

Arkitekturdagen. Orädda 

designers. En hård julnöt. 

P-vakter som stadsvärdar. 

32 Hani Rashid säger att 

arkitekturen försvinner. 

40 Tävlingar: Visans hus i 

Västervik. 

42 Debatt: Byllerbyn en 

tvångströja. Vi har inte 

glömt regionen. Lugn, 

vi har kontroll. Protest. 

Varsamt. Designarkitekt 

ny titel? 

62 Information från Sveriges 

Arkitekter: Rapport från 

stämman med presentation 

av nya styrelsen. Verksamhetsprogram. 

Kaspergalan. 

Lagändring gör skriftligt 

avtal nödvändigt. AB 04. 

Statligt avtal. 

70 Ledare: Utmaningar, avverkande 

och förstående. 

72 Glögg. 

såväl näringsliv som offentlig verksamhet 

och för export av varor och tjänster. 

Vad ska vi lära oss? 

– I första hand är det förstås ”det offentliga 

Sverige” som ska få goda förebilder för 

hur man kan se på värdet av god arkitektur 

och hur man kan införliva arkitekturfrågorna 

i många politikområden och samhällssektorer. 

Exempel på olika insatser som kan 

göras för att på kort och lång sikt främja 

god arkitektur, och hur man kan ”marknadsföra” 

denna på ett bra sätt här hemma 

och utomlands. Jag hoppas förstås också att 

det ska stärka oss arkitekter i våra möten 

med stat, kommuner och näringsliv i alla 

dess former. 

Dan Hallemar 

ARKITEKTEN december 2004 3


Med Brunnberg 

bakom ratten 

Fullständigt namn: Klas Brunnberg 

Titel: Arkitekt SAR/MSA 

Aktuell: Sveriges Arkitekters 

nya ordförande 

Text och foto: Annika Jensfelt 


Med Brunnberg 

bakom ratten 

Klas Brunnberg kommer och möter på 

Sturups flygplats. Liksom flera arkitekter i 

samma generation kör han Citroën. Att åka 

bil och visa upp Skåne har länge varit något 

av en hobby för honom. Även denna gång 

har han planerat en tur. 

En multigubbe och diversehandlare. Det 

är ord han beskriver sig själv med när han 

rattar oss mot Malmö. 

– Jag har jobbat både kommunalt och 

privat. Jag är född i Stockholm men bor i 

Lund och har arbetat över hela landet. Jag 

är arkitekt men jobbar med planering. Och 

jag har varit engagerad både inom gamla 

ArkitektFörbundet, gamla SAR och inom 

lokalföreningen i Skåne, säger han. 

Erfaren och kompetent, för att använda 

avgående ordföranden Johan Nyréns ord. 

– Jag har en benägenhet att hamna i organisationsvärlden. 

Jag vet inte vad det beror 

på. Jag är ingen ordningsman. Men jag är 

road och blir ofta lockad och absorberad 

av nya frågor och uppgifter jag ställs inför, 

säger Klas Brunnberg. 

Att vara ordförande för Sveriges Arkitekter 

är en väldig uppgift, konstaterar 

han. När han blev tillfrågad hade han just 

börjat fundera på att av tidsskäl hoppa av 

sitt ordförandeskap i Sveriges Arkitekters 

forsknings- och utbildningsutskott. Han 

och hans fru har köpt ett utanför stan beläget 

korsvirkeshus med renoveringsbehov. 

Och en släthårig tax. 

– Jag blev häpen då jag blev tillfrågad. 

Men jag har stort förtroende för valberedningens 

ordförande Anders Bodin och förstod 

att han menade allvar. Lite omtumlad 

och vimmelkantig frågade jag om råd och 

fick stöd hos både kollegorna och familjen, 

säger Klas Brunnberg. 

Det blev till slut vad som också var hans 

egen glada övertygelse som vägde tyngst. 

Han fickparkerar bilen och vi traskar in i 

Gamla staden. Saneringen blev Klas Brunnbergs 

första arbetsuppgift som nyanställd 

på stadsbyggnadskontorets detaljplanebyrå 

i Malmö 1971. En detaljplan från 1930 var 

det som gällde. Han visar på gatorna som 

aldrig blev breddade, på några av byggnaderna 

som bevarades. Och berättar om de 

ibland anarkistiska arbetsförhållandena, 

som när han efter ett upprört telefonsamtal 

ryckte ut och hjälpte till att rädda undan ett 

mullbärsträd. 

– Har du träffat Ivo, frågar han efter att 

ha nämnt namnet flera gånger. 

Ivo Waldhör var chef på detaljplanebyrån 

och uppenbart en man som Klas 

Brunnberg jobbat mycket tillsammans med 

och lärt sig mycket av under sina 18 år på 

kommunen. 

– Jag har varit med om en förändring. Nu 

hör planering och gestaltning ihop, säger 

Klas Brunnberg. 

Nästa stopp är vid Mellanhedsparken. Klas 

Brunnberg kliver ur bilen och pekar ut över 

den långsträckta, lätt skålformade gräsytan, 

kantad av en ojämn 

trädrad. Tilläggsisolerade 

trevåningshus 

på den ena sidan, 

skola på den andra. 

– Det är nästan 

som en barockscen. 

Det här har jag ofta 

som förebild i mina projekt, säger Klas 

Brunnberg. 

”Något av det finaste man kan se” kallar 

han också radhusområdet Friluftstaden från 

40-talet. Gult, skiftande tegel i kontrast mot 

vitkalk. Små, privata uteplatser och gemensamma 

gräsytor och gångar mellan husen. 

Samtidigt ett tydligt gaturum. 

Vi åker vidare mot Västra hamnen. Klas 

Brunnberg berättar hela tiden. 

– Käften går när det är något jag verkligen 

tycker är kul, säger han. 

Dit hör stadshistoria. Stadens årsringar 

är det första han tittar efter när han kommer 

till ett nytt ställe. Han beklagar lite att 

han trots sin lust aldrig skaffat sig någon 

akademisk meritering inom ämnet. Och tilllägger 

apropå det att forskning över huvud 

taget är alltför eftersatt och underskattat 

inom arkitektkåren. 

– Inom andra yrkesgrupper är akademiska 

meriter ett självklart led i karriären, 

konsulter är licentiater eller doktorer. Så 

borde det i större utsträckning vara inom 

arkitektkåren också, säger han. 

Så tystnar han för ett ögonblick, koncentrerar 

sig på vägen och väntar på en ny 

fråga. Den om skåningarnas förhållande 

till Stockholm får honom att tända till igen. 

Själv kommer han undan för att han inte är 

någon ”typstockholmare” som provocerar 

genom att tala utpräglad stockholmska. 

Men man kan bli utskälld för att vara 

”nollåtta” konstaterar han. 

– Det finns en Malmöpatriotism, ett sorts 

lillebrorskomplex som jag tycker är besvärande, 

säger han. 

När till och med Sydsvenska Dagbladet 

jublar över att kommunstyrelsens ordförande 

Ilmar Reepalu vid något tillfälle ”givit 

Stockholm på nöten” har det gått för långt, 

tycker han. 

– Jag har aldrig fattat varför man ska 

hålla på så där, säger han och 

försäkrar att han själv är lika 

hemma i Stockholm, inte minst 

eftersom hans barn och hans 

mor bor i huvudstaden. 

Samtidigt konstaterar han att 

Skåne är en bra landsända att bo 

i, inte minst tack vara klimatet, 

och att Malmö verkligen är på gång nu, har 

fått ett starkt självförtroende även inom 

arkitektur. 

I samma stund syns Turning Torso 

genom bilrutan. 

– Turning Torso kan man tycka vad man 

vill om, säger Klas Brunnberg. 

På frågan vad han själv tycker säger han 

att han inte ser någon anledning att debattera, 

men att han alltid ställt sig undrande 

över projektet. Han ifrågasätter 

att man bygger 

en så dramatisk byggnad 

på en redan dramatisk 

plats. Och hur kul är det 

med rombiska fönster? 

Ett starkt allmänt 

ökat intresse för arkitektur 

må ta sig ut i 

något absurda former. 

Men Klas Brunnberg 

vill ändå poängtera att 

arkitekterna har ett 

guldläge idag. 


– Vi är respekterade på ett helt annat 

sätt än för 15 år sedan. Folk förstår vad 

arkitekter menar och säger. Det måste vi 

förvalta. 

Det värsta hotet mot denna respekt från 

både allmänhet och andra inom bygg- och 

fastighetsbranschen är arkitekternas egna 

attityder, menar Klas Brunnberg. 

– Arkitekters elitism är alltid en lurande 

fara, säger han. 

Vi rullar vidare och gör en lov ut till 

Lomma hamn, som nyligen fick Sveriges 

Arkitekters planpris. Klas Brunnberg är en 

av dem som medverkar i det, som han säger, 

av kommunen föredömligt drivna projektet. 

Lomma hamn är gammal industrimark med 

både sanddyner mot havet och mer stillsamma 

kanaler. Eterniten i marken lägger 

man bara ett extra lager på, vilket gör att 

stadsdelen får en något upphöjd position, 

med än bättre utblickar. 

– Trevåningshus är det absolut mest 

markekonomiska, konstaterar Klas 

Brunnberg. Så fort man lägger på en extra 

våning går det inte att klara parkeringen 

genom småskaliga lösningar på kvartermark. 

Vi måste ta en titt på Jakriborg också, 

byggarbröderna 

Berggrens nybyggda 

medeltidsstad på 

slätten. En tysk hansastad 

är förebilden. 

Det är som att kliva 

in i en kuliss av gavlar 

och en rik mångfald 

fönsterspröjs. 

Och gatsten. Bara hyreslägenheter med 

förhållandevis låga hyror. Klas Brunnberg 

säger att området är en tankeställare för alla 

arkitekter och han tycker att det är helt fel 

att avfärda det på grund av stilen. 

– Jag förstår inte hur man kan säga att det 

är sämst bara för att det är ”gammelsnusk”. 

Det är till exempel inga dåliga gatumiljöer, 

säger han. 

Vi styr så mot Lund, där Klas Brunnberg 

bor och har kontor. Efter sina 18 år på kommunen 

blev han, som han säger, ”upplockad” 

till Fojab arkitektkontor. Där är han nu 

delägare. Hans pågående projekt är fortsättningen 

på Lomma hamn och 

så är han med och bedömer 

parallellskisser på bland annat 

Idrottshögskolan och en 

idrottsanläggning vid Umeå 

universitet. Klas Brunnberg 

är även arkitekturrådgivare åt 

Akademiska hus sedan flera 

år. Det var länge sedan han projekterade. 

– Över huvud taget har det inte blivit så 

många hus av Brunnberg, säger han. 

Men ett finns det. Han stannar till bilen 

i vägrenen på väg 108 och pekar ut genom 

bilrutan. 

– Där är min baby, säger Klas Brunnberg. 

Ett flisvärmeverk byggt 1997. 

– Det fick inte kosta en spänn. Men det 

är inte i pengarna det sitter. De påkostade 

projekten klarar sig alltid, men det är de billiga 

projekten som behöver arkitektur, säger 

Klas Brunnberg. 

Visst är det en bra reflex att 

det ska vara arkitekter inblandade 

i prestigeprojekten, tycker 

han. Men han talar om vikten 

av att även bensinmackar och 

gummiverkstäder tas om hand. 

Sånt är viktigare än Turning 

Torso. 

Väl i Lund, när vi kör förbi bostadshusen 

i Klosterträdgården, väcks den där 

extra entusiasmen hos Klas Brunnberg igen. 

– Lunds enda miljonprogramsområde. Jag 

är ett riktigt Klostergården-freak, säger han. 

Tegelfasaderna och dess fönstersättningar, 

hur man löst sockelvåningen med förråd 

och tvättstugor. Växelspelet mellan tre- och 

”Jag har en benägenhet att hamna i organisationsvärlden. 

Jag vet inte vad det beror på. 

Jag är ingen ordningsman. Men jag är road 

och blir ofta lockad och absorberad av nya 

frågor och uppgifter jag ställs inför.” 

sjuvåningshus. Planlösningarna med rundgång 

och vackra utblickar. Klas Brunnbergs 

lovord tycks knappt räcka till. 

– Det här är alldeles unikt enormt rekordartat 

jättebra för sin tid! säger Klas Brunnberg, 

som själv bodde i området i tolv år. 

Nu bor han i vad han kallar inget 

speciellt 80-talsområde. Men läget är bra, 

tycker han, bara fem 

minuter från kontoret 

på S:t Annegatan, där 

vår biltur har sitt slut. 

Klas Brunnberg visar 

runt. Han undviker 

elegant närmare guidning 

av sitt eget rum, 

men genom glasväggen ser man att skrivbordet 

är mer än överfullt. 

Mot den bakgrunden kan man förstå att 

Klas Brunnberg trivs bäst med att ge sig iväg 

utan papper eller penna och bara ha allt i 

huvudet. Hans ambition som ordförande i 

Sveriges Arkitekter är heller inte att sköta 

uppdraget från kontorsrummet. 

– Styrelsearbetet ser jag som nummer ett. 

Men det är även viktigt att vara närvarande 

i omvärlden, att synas i olika sammanhang. 

Min ambition är att till exempel åka runt 

och träffa landets lokalföreningar och närvara 

vid deras evenemang, säger han. 

Nu efter stämman känns ordförandeskapet 

konkret och verkligt. Ett möte med 

gamla styrelsen för summering och ord på 

vägen är det enda som återstår innan det är 

han som definitivt håller i ratten. 

Någon direkt rivstart med tvärvändningar 

och krängande är dock inte att vänta. 

Han tänker börja med att köra lika lugnt 

som under vår tur i hans Citroën. 

– Jag känner verkligen inte att jag behöver 

börja med att kliva in och ta tag i några 

stora problem eller oenigheter. Organisationen 

fungerar väldigt bra, säger Klas 

Brunnberg. 

MER OM KLAS BRUNNBERG Född: 1946 i Stockholm Familj: Fru Elzbieta, konstnär, grafisk formgivare och skribent, två egna barn, två bonusbarn, alla vuxna och har 

lämnat Lund, svart tax Oberon, snart fyra år. Bor: Lägenhet i Lund Utbildning: Arkitektur vid LTH 1971, Kungliga konsthögskolan, KKH, 1979. Jobb: Malmö stadsbyggnadskontor 

1971–89, FOJAB arkitekter 1989 – , Akademiska Hus (konsult, deltid) 1993– . Axplock förtroendeuppdrag: Karlskrona kommuns stadsmiljöråd, Fortifikationsverkets 

arkitekturråd, utbildningsnämnden A/LTH, lokalföreningsordförande i Skåne, lokalt ombud för tidskriften Arkitektur, Kasper Salin-prisjuryn, Kritikerprisjuryn, 

ledamot i Sveriges Arkitekters akademi för arkitektur, ordförande i Sveriges Arkitekters forsknings- och utbildningsutskott. 


NYHETER 

Nyhetsredaktör: Annika Jensfelt 

annika.jensfelt@arkitekt.se Landskapsarkitekter 

rasar över omorganisation: 

”Spiken i kistan för parkverksamheten” 

Stockholms finansborgarråd Annika Billström 

vill dela gatu- och fastighetskontoret i tre 

nya förvaltningar. I omorganisationen ingår 

även att ansvaret för parkinvesteringar läggs 

ut på stadsdelsförvaltningarna. 

Kommunfullmäktige förväntas ta beslut i enlighet 

med förslaget den 14 december. Bengt Isling, 

ordförande i Sveriges Arkitekters akademi 

för landskapsarkitektur är djupt upprörd. 

– Att lägga ut ansvaret för parkinvesteringar 

på stadsdelarna är inget bra förslag. Stadens 

parker kräver större grepp, säger han. 

Ett trettiotal medlemmar i Sveriges Arkitekter 

jobbar idag på gatu- och fastighetskontoret, 

de flesta landskapsarkitekter. Det är ännu inte 

klart hur de kommer att drabbas. Men det 

beräknas att över 100 personer ska bort i och 

med omorganisationen. 

Enligt beslutsunderlaget ska fastighetsavdelningen 

redan i januari flyttas och bilda en 

ny förvaltning tillsammans med saluhallsförvaltningen. 

Övriga nuvarande gatu- och 

fastighetskontoret ska i maj 2005 delas upp 

på två förvaltningar; markkontoret och trafikkontoret. 

Dessa förvaltningar ska också få 

sina egna nämnder. Landskapsarkitekterna 

på de nya centrala förvaltningarna kommer 

i huvudsak att arbeta med nyexploateringar. 

Sedan är det meningen att de ska stå till förfo- 

Färre med a-kassa 

5,1 procent, det vill säga 280 personer, bland Sveriges 

Arkitekters AEA-anslutna medlemmar hade ersättning 

från AEA i november, jämfört med 5,8 procent (320 

personer) i oktober. 

Nya dekaner på KTH 

KTH:s arkitekturskola blir till årsskiftet en del av 

”skolan för arkitektur och samhällsbyggnad”. (Se artikel 

i förra numret av Arkitekten.) 

Dekan för den nya ”skolan” är Björn Horsman 

från institutionen för infrastruktur och prodekan är 

Bengt Ljungqvist från byggvetenskap. En prodekan 

för arkitektutbildningen ska också utses. Kommande 

halvår är det nuvarande dekanus för Arkitekturskolan, 

Staffan Henriksson, som ska vara prodekan. Men 

hans förordnande går ut i juni 2005 och vem som efter 

det ska vara prodekan är inte klart. 

gande som konsulter om stadsdelsnämnderna 

behöver hjälp med sina parkinvesteringar. 

– Detta är sista spiken i kistan för parkverksamheten. 

Stockholm blir troligen den enda 

staden i landet som inte har en sammahållen 

parkorganisation med stadsträdgårdsmästare. 

Det offentliga rummet hamnar mellan 

stolarna. Det är för sorgligt, säger Margareta 

Jonsson, som är stadsträdgårdsmästare för 

Stockholms innerstad. 

Hon poängterar att det idag är ett nära samarbete 

mellan till exempel trafik- och parkfolk. I 

framtiden kommer tre olika 

parter att vara inblandade 

i parkprojekten istället för 

en. Och stora investeringar, 

som till exempel nu 

pågående upprustning av 

Vasaparken på Norrmalm, 

som kostar cirka 20 miljoner, 

kommer knappast att 

Stockholms 

finansborgarråd 

Annika Billström 

(s) har drivit igenom 

ett av många 

ogillat förslag till 

omorganisation av 

gatu- och fastighetskontoret. 

bli möjliga framöver, tror 

Margareta Jonsson. 

Finansborgarrådet Annika 

Billström säger att 

den främsta anledningen 

till omorgansationen är 

att spara mellan 75 och 

165 miljoner kronor årligen. 

Men hon förnekar inte att det också handlar 

om bättre kontroll över verksamheten. 

– Ökad politisk styrning är också ett skäl, 

säger hon. 

Annika Billström hävdar också att decentraliseringen 

av parkverksamheten är ett sätt 

att prioritera park- och grönfrågor. Hon delar 

inte oron med dem som tror att just parkerna 

är det som får stryka på foten när stadsdelarna 

måste spara pengar. 

– Jag är ute i stadsdelarna varje torsdag och 

vet att en av de frågor som engagerar mest är 

det gröna, säger hon och understryker vilken 

oerhört viktig uppgift de centralt placerade 

landskapsarkitekterna kommer att få, eftersom 

kompetensen inte finns ute i stadsdelarna. 

Margareta Jonsson förstår inte resonemanget. 

– Det är helt makalöst hur man kan tro att 

det är en satsning på parkerna när man lägger 

ut ansvaret där det inte finns kompetens, 

säger hon. 

Bengt Isling tror inte heller på Billström. 

– Det krävs en stark, central parkförvaltning 

med kompetens för parkfrågor. Sedan 

skötseln av parkerna lades ut på stadsdelarna 

1997 har Stockholms parker förfallit. Det har 

redan skett en degradering, säger han. 

Annika Jensfelt 

STD föreslår längre arbetstid 

Svensk Teknik och Design, arbetsgivarorganisation 

för bland annat arkitektföretag, 

vill förlänga årsarbetstiden 

från 1.980 till 2.024 timmar. Sveriges 

Arkitekter protesterar. 

Under många år har STD rekommenderat 

en årsarbetstid på 1.980 timmar. 

Men den timlista för 2005 som STD 

publicerat på sin webbplats innehåller 

2.024 timmar, det vill säga över en veckas 

förlängning. STD hävdar att det är 

den kollektivavtalade arbetstiden. Men 

enligt Sveriges Arkitekter existerar det 

inte något sådant kollektivavtal. 

– Avtalet liksom lagen säger bara 

att den ordinarie arbetstiden inte får 

överstiga 40 timmar per vecka. I övrigt 

regleras inte arbetstiden i det centrala 

kollektivavtalet, säger Sveriges Arkitekters 

chefsförhandlare Christer Fritzell. 

Sveriges Arkitekter har uppmanat 

STD att ta bort eller ändra informationen 

på sin hemsida, men utan resultat. 

STD hävdar att eftersom det centrala 

kollektivavtalet inte reglerar årsarbetstiden, 

är det 40-timmarsvecka som ska 

tillämpas rakt av. 

– Om något företag skulle införa 

STD:s nya timlista kommer Sveriges 

Arkitekter omedelbart att begära 

förhandling. Enskilda företag kan 

inte ensidigt förlänga arbetstiden. Vi 

kommer under inga omständigheter att 

acceptera en förlängning av årsarbetstiden, 

säger Christer Fritzell. 

Per Lander 


Åtta får gå 

från LTH 

Lunds tekniska högskola lider av ett 

stort ekonomiskt underskott och måste 

minska personalstyrkan. Fem och 

en halv visstidstjänster på arkitektutbildningen 

tas bort till årsskiftet. 

– Det är en besvärlig situation och vi har 

varit tvungna att vidta åtgärder, säger 

Thorbjörn Laike, prefekt vid institutionen 

för arkitektur på LTH. 

Hittills är det ingen tillsvidareanställd 

som blivit uppsagd. Men åtta 

personer blir av med sina visstidsförordnanden, 

då de inte förlängs efter 

årsskiftet. 

Enligt Thorbjörn Laike finns det 

två huvudorsaker till det ekonomiska 

underskottet. Den ena är att de externa 

finanserna för forskning minskat rejält 

när allt fler institutioner och högskolor 

är med och slåss om anslag. Men 

det stora problemet för grundutbildningen 

är att de statliga medlen till 

utbildningen urholkats då de legat på 

samma nivå trots att lönekostnaderna 

har ökat. 

Thorbjörn Laike tycker att det är 

dags att arkitektutbildningarna går 

samman i frågan och vill att även 

Sveriges Arkitekter ska gå med och 

uppvakta utbildningsdepartementet 

och uppmärksamma dem på problemet 

med de stagnerade statliga 

anslagen. 

Enligt departementssekreteraren 

Albin Gaunt har ersättningsbeloppen 

uppgraderats genom åren. Men han 

vill inte svara på om anslagen gått 

i samma takt som löneökningarna. 

Ökade medel för arkitektutbildningarna 

är dock något som diskuterats 

på utbildningsdepartementet. 

– Det finns en sådan diskussion eftersom 

vi fått förfrågningar från olika 

lärosäten. Men sen har det inte funnits 

medel, säger Albin Gaunt. 

Under tiden på LTH planerar man 

att se över och förbättra sin egen organisation 

genom att tillsammans med 

skolans utbildningsnämnd låta göra 

en utvärdering. 

– Vi måste försöka att bibehålla 

kvaliteten i utbildningen. Självklart 

kan vi inte hålla samma nivå när vi 

blir av med lärare, men vi ska hålla 

högsta möjliga nivå inom de ramar 

statsmakterna ger oss att jobba inom, 

säger Thorbjörn Laike. Annika Jensfelt 

Ny styrelse för Sveriges Arkitekter 

Ny styrelse valdes 

vid organisationens 

stämma 

den 20–21 

november. 

Formas fördelning får kritik 

Formas, forskningsrådet för 

miljö, areella näringar och 

samhällsbyggande, har delat 

ut årets anslag. Fördelningen 

mellan samhällsvetenskap och 

naturvetenskap får hård kritik. 

Bengt Turner, professor vid 

institutet för bostads- och 

urbanforskning vid Uppsala 

universitet har skrivit ett argt 

brev till statsråden Mona 

Sahlin och Lena Sommestad 

på samhällsbyggnadsdepartementet. 

Han har gjort en 

uppställning på hur Formas 

anslag fördelats och kommit 

fram till att naturvetenskaplig 

forskning får över 80 procent 

av medlen. Det stämmer inte 

överens med Formas uttalade 

ambition att stödja forskning 

för ett ekologiskt, ekonomiskt 

och socialt hållbart samhälle, 

påpekar Turner. 

– Formas beaktar inte tillräckligt 

den samhällsvetenskapliga 

forskningens betydelse för 

förverkligandet av ”det gröna 

folkhemmet”, skriver han. 

Från vänster på bilden: Leif Brodersen, 

Göran Lindberg, Jacob Sahlqvist, 

Laila Strunke (vice ordf.), Fredrik 

Andersson, Kersti Sandin, Lotta 

Lehmann, Klas Brunnberg (ordf.) 

Av hans uppställning framgår 

även att arkitekturforskningen, 

som befinner sig någonstans mitt 

emellan teknik/naturvetenskap 

och samhällsvetenskap, får 

runt 3,5 procent av Formas 

totala anslag på cirka 450 miljoner 

kronor. Siffrorna är något 

osäkra eftersom det finns arkitekturforskning 

som kan räknas 

både till teknik/naturvetenskap 

och samhällsvetenskap. Men 

Turners uppställning visar på 

proportionerna. 

– Det är märkligt att arkitekturämnet 

hävdar sig så 

dåligt. Arkitekturforskning är 

tvärvetenskaplig, en brygga 

mellan samhällsvetenskap och 

naturvetenskap, och borde få 

30 procent av anslagen, kommenterar 

Pehr Mikael Sällström, 

sekreterare för Sveriges 

Arkitekters forsknings- och 

utbildningsutskott. 

Han tror att arkitekturforskningen 

skulle tjäna på att 

framhålla sin tvärvetenskapliga 

karaktär mer. 

och Ola Kjellander. Ej med på bilden: 

Ylva Gunterberg Ädelqvist, Erik 

Kampmann, Olle Forsgren och Anna 

Sohlberg. Mer från stämman på 

sidan 60. 

Bengt Turner, liksom flera 

källor Arkitekten talat med, 

pekar på problemet att även 

samhällsvetenskapliga ansökningar 

bedöms utifrån strikt 

naturvetenskapliga kriterier. 

Då sollas de bort för att de inte 

anses hålla måttet. 

Hans Örjan Nohrstedt, programansvarig 

på Formas, tycker 

dock inte att det finns något som 

tyder på att samhällsvetenskap 

missgynnas i beredningsprocessen. 

Tvärtom säger han att 

Formas successivt har ökat 

insatserna för att främja forskning 

som rör hållbar utveckling 

utöver det ekologiska. Men 

detta har inte gett något utslag 

i antalet ansökningar. 

– Formas får in en relativt liten 

andel samhällsvetenskapliga 

ansökningar, trots efterlysning i 

utlysningstexter. En liten andel 

samhällsvetenskapliga ansökningar 

ger också en liten andel 

beviljade sådana projekt, säger 

Hans Örjan Nohrstedt. 


ARKITEKTEN december 2004 9 

Foto: Per Lander

NYHETER 


annika.jensfelt@arkitekt.se Delat Salinpris 

Över 500 på Kaspergala 

I samband med Sveriges Arkitekters Arkitekturdag 

ordnades prisutdelning med efterföljande fest vid 

nya Konstfack, Telefonplan. När Kasper Salin-priset, 

Planpriset, Guldstolen, Kritikerpriset och Sienapriset 

delats ut var det mat, mingel, uppträdanden och dans. 

Det var AP Fastigheter och Skanska som bjöd på kalaset. 

Mer från festen på sid 64. 

Priskatalog till salu 

Med sponsorhjälp har Sveriges Arkitekter gett ut en 

katalog med årets vinnare av organisationens priser. 

Den finns att beställa på www.arkitekt.se/bestall. 

Ljus miljöinnovation 

Utsett till årets bästa miljöinnovation är ljussystemet 

Northern Lightning, som gör det möjligt att minska 

användningen av el och stoppa användningen av miljöbelastande 

ämnen i lampor. Innovatören heter Magnus 

Willander och hans lösning innebär att lysdioder kan 

användas för vanlig belysning och producera vitt ljus 

med hög ljusstyrka. Juryn för MiljöInnovation 2004 

bedömer att systemet har ett högt ekonomiskt värde 

då den hushåller med energi och servicekostnader. 

MiljöInnovation 2004 arrangeras av MiljöForum 

Halland och Högskolan Halmstad i samarbete med 

bland andra NUTEK, VINNOVA och Energimyndigheten. 

Bostad enligt Skanska 

Skanska har samtalat med åtta allmännyttiga bostadsföretag 

och intervjuat 200 konsumenter för att ta reda 

på hur bostäder ska utformas. Enligt ett pressmeddelande 

från Skanska har man kommit fram till att 

husen ska vara ”yteffektiva och byggda med material 

som kräver lite underhåll samt med beprövade och 

säkra lösningar”. Låg energiförbrukning finns också 

på önskelistan. Det gör även takhöjd på minst 2,5 meter, 

djupa fönsternischer, sopsortering max tio meter 

från ytterdörren, fasadmaterial som kräver minimalt 

underhåll samt sadeltak och stort takutsprång. 

Ultunastudenter i Jukkasjärvi 

Liksom förra året har en grupp landskapsarkitektstudenter 

från SLU Ultuna fått i uppdrag att planera och 

skapa delar av utemiljön kring ishotellet i Jukkasjärvi. 

Icehotel besöks årligen av ca 50 000 gäster från hela 

världen. 

Kasper Salin-priset 2004 delas mellan Världskulturmuseet i 

Göteborg och Södertörns högskolebibliotek i Huddinge. 

– Det var helt enkelt ett ovanligt år. Det fanns två ovanligt 

bra byggnader, det var svårt att förbigå någon av dem, säger 

Salinjuryns ordförande Helena Tallius Myhrman. 

Världskulturmuseet, ritat av Londonbaserade arkitekterna 

Cécile Brisac och Edgar Gonzales, invigdes i våras, men är 

inte färdiginrett och ännu inte öppet för allmänheten. Helena 

Tallius Myhrman tycker ändå att det gick bra att bedöma 

byggnaden. 

– Det är ett färdigt hus och absolut bedömningsbart. De 

kommande utställningarna är ju något som kommer att växla 

hela tiden. När vi bedömde var utställningslokalerna helt 

tomma men de administrativa delarna är redan inflyttade. 

Det känns som ett väldigt generellt hus, som kan fungera 

för flera saker, säger hon. 

Även Södertörns högskolebibliotek, ritat av göteborgsarkitekten 

Christer Malmström, var helt utan möbler första 

gången juryn tittade på det. Helena Tallius Myhrman poängterar 

att de båda vinnande husen är mycket olika och 

hon tycker att det är roligt att kunna visa på att det finns en 

spännvidd i arkitekturen, att inte allt ser likadant ut. 

Salinprisjuryn har varit runt och tittat på hus i hela landet 

sedan i våras. De vill inte berätta hur många byggnader 

man bedömt, men enligt Helena Tallius Myhrman finns det 

ovanligt många bra nybyggda hus nu. 

– Nivån har höjts, säger hon. 


Salinprisjuryns 

ordförande Helena 

Tallius Myhrman 

presenterar årets 

dubbelvinnare: 

Världskulturmuseet 

i Göteborg av 

Brisac-Gonzales, 

byggherre Statens 

fastighetsverk 

genom arkitekt 

Peter Ohrstedt, 

och Södertörns 

högskolebibliotek 

av Christer Malmström, 

byggherre 

stiftelsen Clara 

genom arkitekt 

Carl Montgomery. 

10 ARKITEKTEN december 2004 

Foto: Rickard Kilström

Foto: Åke E:son Lindman 

Hållbar inredning 

får Guldstolen 

Sveriges Arkitekters utmärkelse Guldstolen 2004 gick till 

restaurang Izakaya Koi i Malmö med inredning av inredningsarkitekt 

Jonas Lindvall. 

Inredningen av restaurang Izakaya Koi är tio år gammal. Men 

juryn för Guldstolen väljer den ändå för 2004 års pris. 

– Restaurang Izakaya Koi i Malmö visar på det långsiktiga 

värdet av gediget och genomtänkt arkitektarbete, förkunnade 

juryns ordförande, inredningsarkitekt Lena Björklund, 

vid prisutdelningen. 

Enligt juryn är Jonas Lindvalls inredning ”en väl genomarbetad, 

originell och gedigen helhetslösning med bra 

logistiska lösningar där varje detalj och möbel är specialritad 

för lokalen och utförd med hög hantverkskvalitet”. 

Juryn påpekar vidare att interiören med sin meditativa 

atmosfär, som stämmer överens med restaurangens asiatiska 

kök, onödiggör ytterligare profilering av företaget. 

”Efter tio års användning känns interiören fortfarande 

lika bra som när den var ny”, skriver juryn. 

Restaurang Izakaya Koi av inredningsarkitekt Jonas Lindvall får pris 

efter tio års användning. Byggherrar: Toni och Ronnie Pettersson. 

Arkitekt Kjell 

Forshed, arkitekt 

Klas Brunnberg, 

projektledare och 

ingenjör Kjell Åke 

Holmgren, arkitekt 

Gladys Fuentes, 

byggnadsnämndens 

ordförande 

Lars Arnheden, 

stadsbyggnadschef 

och arkitekt 

Eva Sjölin samt 

kommunstyrelsens 

ordförande Thomas 

Håkansson fick alla 

ta del av äran för 

lyckat planarbete 

i Lomma. Medverkade 

i projektet 

gjorde även landskapsarkitekt 

Ylva 

Pålstam. 

Siena-priset till Kalmartorg 

Sveriges Arkitekters Sienapris 2004 

tilldelas arkitekt Adam Caruso och 

konstnären Eva Löfdahl för en känslig 

upprustning och förnyelse av Stortorget 

i Kalmar. 

”Platsen har med utomordentliga kvaliteter 

och utan stora åthävor tagits 

tillvara och utvecklats. Istället för att 

addera nya funktioner och objekt har 

man framhävt rummets, och framför 

allt markytans, sammanhållande 

styrka”, skriver juryn. 

Projektet har genomförts av Kalmar 

kommun och Statens konstråd på ett 

enligt juryn föredömligt sätt. En rad 

små förändringar har skapat en stark 

offentlig plats, skriver juryn och pekar 

bland annat på att torgets relation till 

gatunätet omkring har förtydligats, att 

markbeläggningen har fått behålla sin 

informella och sammansatta karaktär, 

och att gamla ytskikt har bevarats, lagats 

och kompletterats. ”Det arkitektoniska 

och konstnärliga konceptet, ett 

detaljrikt arkitekturprogram, skicklig 

projektering och beslutsamhet i genomförandet 

har säkrat en alltigenom hög 

kvalitet”, summerar juryn. 

Lomma bästa planen 

Sveriges Arkitekters planpris 2004 gick till Lomma hamn 

för omvandlingen av en gammal industrimiljö till ett bostadsområde 

med stor arkitektonisk kvalitet. 

– Det här är ett pris till alla kommuninvånarna, sade kommunstyrelsens 

ordförande Thomas Håkansson vid prisutdelningen. 

Scenen vid Kaspergalan i Stockholm fylldes av de många 

inblandade i planprojektet som hade byggstart i september i år. 

Arbetet bakom har enligt planprisjuryn bestått av ett visionärt 

och gediget planeringsarbete och en utförlig ortsanalys. Ett 

gediget underlag har tagits fram genom bland annat parallella 

arkitektskisser, seminarier och en barnmiljöstudie. 

Den byggda miljön styrs av ett kvalitetsprogram för 

stadsrumsgestaltningen. Gaturummens, husens och markens 

utformning styrs både i princip och i detalj. Styrande 

i kvalitetsprogrammet har varit en vision med den svenska 

småstaden som förebild; lågt, tätt, urbant och robust har 

varit nyckelord. 

”Projektet är genomarbetat med en överväldigande och 

genomgripande dokumentation samt illustrationer som visar 

vackra hus, gaturum och goda rumssamband”, skriver juryn. 

Stortorget i Kalmar. Arkitekt: Adam Caruso. Konstnärlig utsmyckning: 

Eva Löfdahl. Byggherre: Kalmar kommun genom landskapsarkitekt 

Mats Haglund och Statens konstråd genom arkitekt Catharina 

Gabrielsson. 


Foto: Rickard Kilström 

Foto: Hélène Binét

NYHETER 


annika.jensfelt@arkitekt.se 

Helgopris till KTH-bibliotek 

Statens fastighetsverks arkitekturpris Helgopriset gick 

i år till KTH:s bibliotek och arkitekt Per Ahrbom ”för 

skickligt utförda tillägg som skapar en helhet som 

med stor respekt ansluter till Lallerstedts, sedan 1935, 

byggnadsminnesförklarade anläggning”. 

Helgopriset delas ut för bästa restaurering, komplettering, 

ombyggnad eller tillbyggnad av ett äldre 

byggnadsverk. 

Förtjänstfullt inom belysning 

Inredningsarkitekt och professor Olle Anderson har 

fått motta Stora Förtjänstpriset 2004 från Bertil och 

Britt Svenssons stiftelse för belysningsteknik. Motivering: 

”För värdefull insats som i mycket hög grad 

bidragit till en positiv utveckling av belysningstekniken.” 

Fyra delar Planstipendium 

Karlskrona kommun har delat ut sitt Planstipendium 

till förtjänstfulla studentarbeten vid utbildningsprogrammet 

för Fysisk planering, Blekinge Tekniska 

Högskola: Jonas Carlsson för projektet Monument 

i Karlskrona, Henrik Storm för examensarbetet ”Ur 

evighetens synvinkel – om estetiken i stadsbyggandet” 

samt Anna Magnusson och Emma Oscarsson för 

examensarbetet ”Från småskaligt fritidshusområde till 

traditionellt villaområde?”. 

Stipendiaterna delar på 15.000 kronor. 

Stadsarkitekt blir professor 

Växjö universitet har anställt Växjös stadsarkitekt 

Erland Ullstad som adjungerad professor i samhällsgeografi 

med inriktning mot samhällsplanering. Han 

ska vara engagerad i undervisning inom Samhällsplanerarprogrammet. 

Politiker vill ha stadsarkitekt 

”Ersätt Nyköpings exploateringschef med en ny stadsarkitekt”, 

föreslår centerpartisten Eva Andersson i en 

motion till kommunfullmäktige, skriver Södermanlands 

nyheter. 

”En arkitekt som har det övergripande ansvaret att se 

helheten. En idérik och visionär stadsarkitekt som ska 

ha huvudansvar för gestaltnings- och arkitekturfrågor 

samt tillsammans med övrig personal arbeta med planerings- 

och samhällsutvecklingsfrågor”, skriver Eva 

Andersson i sin motivering. 

Sura gubbar får kritikerpris 

Sveriges Arkitekters kritikerpris 2004 

gick till Sven Thiberg och Björn Klarqvist 

för boken Acceptera inte. 

– Vi är glada men inte nöjda! Det 

meddelade Sven Thiberg och Björn 

Klarqvist när de under årets Kaspergala 

fick ta emot Sveriges Arkitekters 

kritikerpris. 

Sven Thiberg sa att han aldrig blivit 

så förvånad, med förklaringen att de i 

boken riktat kritik mot bland många 

andra Sveriges Arkitekter. 

– Men nu har vi märkt att en motståndsrörelse 

är på gång. Därför ser jag 

den här dagen som ett bra tillfälle att 

lägga ner vapnen. 

De har annars fått mest positivt 

bemötande för boken, inte riktigt den 

debatt de förväntat sig. 

Juryn skrev: ”Som kontrast till all 

ytlig, självrefererande, kokett och förment 

intellektualiserande kritik känner 

juryn att 2004 är ett bra år att belöna 

två ganska sura gubbar…” 

– När man är 65 plus förväntas man 

hålla käft, kommenterar Sven Thiberg. 

Men vi ville säga något i denna öronbedövande 

tystnad. 

De anser bland mycket annat att 



Sven Thiberg och 

Björn Klarqvist var 

glada över att få 

Kritikerpriset. 

arkitektkårens inflytande är för litet 

och att de borde återta ansvaret för 

samhällsbyggandet. 

– Arkitekterna måste börja styra vad 

som ska byggas, inte låta sig styras av 

marknaden. 

Thiberg och Klarqvist ger inget 

förslag på åtgärder i boken. Däremot 

gror idén om en ny bok om vad kritiken 

ska leda till. 

Och Björn Klarqvist lägger till något 

han glömde säga vid prisutdelningen: 

– Tack alla Sveriges arkitekter som 

gör oss så förbannade. 

Nina Gunne 

Foto: Nina Gunne

Nya ministern ställde 

frågor om arkitektur 

Mona Sahlin höll på Arkitekturdagen 

den 19 november ett av sina första 

framträdanden som Sveriges nya och 

första samhällsbyggnadsminister. 

Bland annat gav hon sin definition av 

vad arkitektur kan vara. 

– I arkitekturen samlas basen för 

samhällsbyggnadsfrågorna. Många 

ser arkitektur som en del i processen. 

Men arkitekter ska ge helheten, sa 

Mona Sahlin. 

Hon vill be arkitekterna om hjälp för 

att rita upp en politik för och beskriva 

en hållbar stadsutveckling. 

– Byggande idag handlar inte bara om 

att bygga nytt. En av arkitekternas stora 

uppgifter är rustningen av befintliga 

områden, fortsatte Mona Sahlin. 

Hon tog Tensta, platsen för Arkitekturdagen, 

som exempel. Hon talade om 

att Sveriges invånarstruktur har förändrats, 

från att vara ett utvandrarland för 

nästan hundra år sedan, till ett invandrarland 

med 20 procent människor som 

inte är födda i Sverige. 

– Hur syns detta i arkitekturen? Vi 

måste kunna bygga 

in trygghet, nyfikenhet, 

jämställdhet och 

demokrati i nya områden. 

Där ingår också religionsfrihet. 

Och behoven av de religiösa rummen 

förändras, sa Mona Sahlin. 

Hon betonade planeringens betydelse 

i detta sammanhang. 

– Vi planerar nu för dem som lever 

sen. Hur ser livs- och historiemönster 

ut om 60 till 80 år? 

En upptäckt hon har gjort som ny 

samhällsbyggnadsminister är hur dåligt 

miljö- och energifrågorna hör ihop med 

bostadspolitiken. Många av dess respektive 

representanter har aldrig mötts. 

Detta trots att 40 procent av den totala 

förbrukade energin i Sverige går åt i 

bostaden. 

– Att vrida om samhället från att 

använda ändliga energikällor till förnyelsebar 

energi. Vad betyder det egentligen 

för arkitekter och samhällsbyggare, 

frågade sig Mona Sahlin. 

Nina Gunne 

Mona Sahlin på 

Sveriges ArkitektersArkitekturdag 

med temat 

”Arkitekturens 

chans”. Sedan den 

1 november i år är 

hon samhällsbyggnadsminister. 

Vid 

årsskiftet ombildas 

miljödepartementet 

till ett miljö- och 

samhällsbyggnadsdepartement. 

Spa bäst i Norrland 

Sveriges Arkitekter Övre Norrland 

har delat ut sitt arkitekturpris. Ur 

skolministern Ibrahim Baylands hand 

fick arkitekten Maria Olsson och 

landskapsarkitekten Ulf Nordfjell 

ta emot priset för sin anläggning 

Umedalen Spa & Park. ”Ambitionerna 

att ge den kulturhistoriskt värdefulla 

miljön ett tillskott av nutida 

arkitektur och att i utemiljön spegla 

norrländsk natur och vår tids landskapsarkitektur 

är väl uppfyllda”, 

tyckte juryn. Också Torbjörn Eliasson 

på White Design AB belönades, 

för ljusdesignen. 

Bäst i Östergötland 

Sveriges Arkitekter Östergötland har 

delat ut sitt arkitekturpris, som i år 

gick till restaureringen av Slefringe 

säteri, Åtvidaberg, av arkitekt Mikael 

Bergquist. 

”Den gamla mangårdsbyggnaden 

med anor från 1600-talet har restaurerats 

med varsam men konsekvent 

hand och blivit en bekväm bostad 

med inspirerande inslag av modern 

inredning”, skriver juryn. 

Delade meningar om arkitekttävling i Falkenberg 

Den 21 december meddelas 

resultatet i tävlingen om en ny 

evenemangshall i Falkenberg. 

Tävlingen har genomförts trots 

att Sveriges Arkitekter anser 

att tävlingsprogrammet hade 

mycket stora brister. 

– Jag måste nog säga att falkenbergsprogrammet 

sammantaget 

är ett av de sämsta jag har sett, 

säger Thomas Nordberg på Sveriges 

Arkitekter 

Enligt honom var för en gångs 

skull inte ersättningen det primära 

problemet, även om han tycker 

att den var i lägsta laget. 

– Men glappet mellan lokalprogrammets 

önskemål och beordrad 

maximal totalkostnad var orimligt 

stort, programmet tryckte hårt på 

vikten av ”effektivisering” men sa 

inte ett ord om att arkitektur eller 

anpassning till det stadsbyggnadsmässiga 

sammanhanget skulle vara 

något viktigt, platsen i centrala 

Falkenberg var inte ens beskriven, 

säger Thomas Nordberg. 

Sveriges Arkitekter påtalade 

bristerna för kommunen och för 

de inbjudna kontoren; SWECO i 

Helsingborg, Fredblad, Liljewall, 

White i Halmstad och WSP i 

Malmö. 

Inge Emanuelsson är stadsbyggnadschef 

i Falkenberg. Var det 

inte möjligt att ändra i programmet 

när bristerna påtalades? 

– Det var ett politiskt beslut 

att de kraftiga besparingskraven 

skulle vara med i programmet. 

Det var inte en möjlig väg att ta 

ett omtag där, säger han. 

Stefan Premmert på SWECO 

FFNS i Helsingborg var en av 

de tävlande. Varför fullföljde ni 

tävlingen? 

Falkenbergs gamla evenemangshall, 

som ska rivas. 

– Vi fick besked från stadsbyggnadschefen 

att man ändå kommer 

att göra en egen kostnadsberäkning 

åtminstone på det eller de 

förslag som är intressantast. 

Dessutom blev han lugnad 

när en arkitekt tillsatts i juryn, 

om än inte utsedd av Sveriges 

Arkitekter. 

Leif Jönsson deltog från Fredblads 

Arkitekter i Halmstad: 

– Vi var väl som redan till viss 

del igång med tävlingen när invändningarna 

kom från Sveriges 

Arkitekter. Vi tyckte att fanns en 

välvilja och en ambition att vara 

seriös. 

Thomas Nordberg på Sveriges 

Arkitekters tävlingsservice tycker 

att det är synd att ingen av deltagarna 

reagerat kraftigare: 

– Det är tydligen så att dessa arkitektkontor 

och vi har olika syn 

på vad som är en seriöst upplagd 

tävling, och även på vad man som 

tävlingsdeltagare bör förvissa sig 

om innan man sätter igång, säger 

han och fortsätter: 

– I detta fall har alltså kontoren 

okritiskt börjat jobba trots stora 

oklarheter om både tävlingsuppgiften 

och juryns sammansättning 

plus en hel del annat de borde 

reagerat på. Inget av dem hörde 

heller av sig till oss för att kolla 

läget. Den okritiska inställning 

som dessa kontor visar, förvisso 

inte helt ovanlig, försvårar naturligtvis 

vårt arbete med att 

få till stånd rimliga villkor och 

förutsättningar. 

Jag frågar stadsbyggnadschefen 

Inge Emanuelsson om han 

tycker att de kunnat göra något 

annorlunda. 

– Det tror jag inte. Och vi har 

fått in fem mycket välarbetade 

förslag som alla hanterar hur 

man kan banta kostnaden för 

att få den att stämma med vår 

kostnadsram. 

Dan Hallemar 


Kriget om skogen 

Text Dan Hallemar Foto: Magnus Bergström 


Det står ett slag om skogen. I skogen bor inte bara ovanliga små djur, här bor 

också regionalpolitiken, hälsovårdspolitiken, energipolitiken, näringslivspolitiken, 

exportpolitiken och viljan att sälja in Sverige som ett naturturistmål. Och här finns 

landskapet, skogen, som i den bästa av världar ska räcka till alla. 


Sverige har hållit på att växa igen i snart tjugo 

år nu. Det har vilken bilåkare som helst kunnat 

se. I Hälsingland är det bara sly längs vägarna. I 

Östergötland växer granplanteringarna högre för 

varje år och i Småland försvinner hagmarker i 

samma hastighet som postkontor. Skogen tar över 

landet. Och det i mer än ett avseende. 

Skogsindustrin är en av Sveriges största. Och 

till skillnad från jordbruket har den också överlevt 

utan subventioner och skyddande tullar. Tretton 

procent av Sveriges exportinkomster kommer från 

skogen och 90.000 är anställda inom skogsbranschen. 

Samtidigt går regeringen på offensiv när det 

gäller trä. En rapport har producerats om skog 

som energiråvara, och en annan om träanvändning 

i husbyggande. Det senare en sorts återuppväckande 

av det som bland andra Göran Lindahl 

gjorde för ”den nordiska trästaden” på 1970-talet. 

I januari 2003 utsåg skogsminister Ulrica Messing 

en ”nationell träförhandlare” med uppdrag 

att tillsammans med skogsnäringen och delar av 

byggsektorn utarbeta en nationell strategi för att 

öka användningen av trä. 

Fredrik von Platen lämnade i sin rapport 

”Mer trä i byggandet” förslag på hur man på ett 

effektivt sätt skulle kunna använda trä i byggandet 

också av höga hus. Den här rapporten har 

kritiserats. Kommerskollegium, myndigheten för 

handelspolitik, menar att det snedvrider konkurrensen 

och Sveriges Byggindustrier hävdar att det 

inte alls är så säkert att trä är miljövänligare än 

till exempel betong. 

I ett tal i Växjö för snart ett år sedan sa Göran 

Persson att trä är ”på många sätt hälsosamt, det är 

snyggt, och trä är tryggt brukar jag säga. Snyggt 

och tryggt.” 

Mer skog och trä till folket alltså. Och mer folk 

i skogen. Vid regeringsförklaringen i höstas gav 

statsministern ett utökat uppdrag till det statliga 

skogsbolaget Sveaskog att ägna sig åt ”naturturism”. 

Man får känslan av att det inte bara handlar 

om trä och skog i sin mest uppenbara form 

utan också om att skogen, och trät, har en sorts 

uråldrig mental förankring, inte bara i statsministern, 

utan i hela det svenska samhället. Kanske 

var det därför som Arkitekturmuseet i samarbete 

med Norge och Finland på arkitekturbiennalen i 

Venedig valde ”Our nature” som tema. I museets 

katalogtext skrev Bitte Nygren: ”Vyer av lövtak 

och det klara lugnet i våra sjöar är sensuella 

upplevelser som vi bär i våra hjärtan och som kan 

anta snudd på religiösa proportioner.” (min övers) 

Skogs- och naturromantik. Samtidigt vill 

skogsindustrin ha mer skog. Och ta ut mer skog. 

Massor mer. 

Samtliga bilder är tagna i 

Nackareservatet på gränsen 

mellan Stockholm och Nacka. 

Det finns ett förslag på att 

skydda Nackareservatet 

som ett naturreservat. Just 

nu pågår en strid om vilken 

gräns reservatet ska få. 


Stig Olsson är chef för Naturvårdverkets enhet 

för landmiljö: 

– När det blir en högkonjunktur som nu inom 

skogsnäringen blir det en extra påfrestning, bolagen 

kanske inte tar den hänsyn som man skulle 

vilja göra i normala fall, säger han. 

Jag frågar honom hur skogsindustrins egna 

annonser och informationsmaterial kan se så idylliska 

ut. Som den bästa av världar, harmoniska 

skogar och stora vinster: 

– Det finns höga ambitioner, som man kan hoppas 

att de på längre sikt når upp till. Varje bolag 

har sin miljöpolicy som ser bra ut på pappret, men 

trots allt gör man misstag. 

Miljömålskommittén som granskar riksdagens 

15 miljömål konstaterar att med dagens skogsbruk 

så kommer miljömålet om ”Levande skogar” inte 

att uppnås till 2010. Enligt det miljömålet ska 

man till 2010 ska ha skyddat 900.000 hektar skog. 

500.000 av det här måste komma frivilligt från 

markägare. 

– Från samhällets sida förväntar man sig att 

skogsbruket ska ställa upp frivilligt, säger Bertil 

Österberg, jurist på Skogsstyrelsen. 

Men den enskildes rätt till sin egendom är 

grundlagsskyddad. Endast små intrång får göras 

från det allmänna. Vill man göra större intrång 

får man betala. 

– Samhälleliga intressen som naturvård och kul- 

turvård, kan ställas mot den enskildes rätt att göra 

vad man vill med sin mark, säger Bertil Österberg. 

”Förmodligen har Sveriges skogar aldrig tidigare 

efterfrågats för så många olika syften som 

idag”, skriver Sveriges Lantbruksuniversitet i en 

inbjudan till en konferens i november med rubriken: 

Har skogen mer att ge? 

Ja, har den det? Den verkar på väg in i en sorts 

utbrändhet av förväntningar och krav. 

Kanske var det därför som regeringen nyligen 

tillsatte en utredare av skogspolitiken. Landshövdingen 

i Jämtlands län Maggi Mikaelsson. Hon 

har redan hunnit förutspå ett krig om skogsråvaran. 

Vad menar hon med det? 

– Kampen om skogen, den återvinningsbara råvaran, 

blir tydligare när många inser hur värdefull 

resursen är. Industrin har kapacitet som är större 

än vad tillväxten i skogen kan bli, säger hon. Sedan 

finns hänsynen till den biologiska mångfalden, 

och det senaste är skogen som hälsofaktor. 

Också hon ser träbyggandet som en viktig 

svensk framtidsgren: 

– Att bygga trähus är betydligt mer långsiktigt 

än att bygga stenhus. 

I sin regeringsförklaring i år gav alltså Göran 

Persson Sveaskog ett utökat uppdrag att ägna sig 

åt naturturism. Alltså att sälja skogen som ett 


turistmål. Inom kort kommer därför Sveaskog 

att få ett nytt helägt dotterbolag som sysslar med 

förmedling av just paketresor i svensk natur. 

– Den ”fria naturen” är Sveriges konkurrensfördel 

i kampen om turisterna, inte minst internationellt, 

säger Monica Ljungcrantz som idag arbetar 

med Sveaskogs ”destinationsutveckling”. 

Redan idag kan företag eller grupper köpa 

paketresor från Sveaskog. Till Omberg i Östergötland, 

till exempel: ”På Omberg erbjuder Sveaskog 

konferensaktiviteter med inslag av ursprungliga 

element: Elden, maten och myterna”. 

Jag träffar Bo-Göran Karlsson, chef för Sveaskogs 

avdelning för Jakt, fiske och naturupplevelser. 

Den avdelning som snart ska bli ett eget bolag. 

Han visar in mig på sitt rum med orden ”Här har 

jag min holk. Vill du ha en kopp kaffe?”. 

När Göran Persson började tala om ”naturturism” 

var det inte bara ett utslag av naturromantik 

utan också av regionalpolitik. Turismen kan 

stödja glesbygden och staten kan hjälpa till genom 

till exempel Sveaskog. 

Sveaskog satte in annonser i norrländska 

tidningar för att hitta entreprenörer inom turistnäringen. 

Sedan erbjöd de att utbilda och mark- 

nadsföra entreprenörerna. Så att de kan nå ut 

med sin verksamhet. En kanotsafari kan sammankopplas 

med en stugby, som kan sammankopplas 

med en liten restaurang. Ett paket kan slås ihop 

och marknadsföras. Men så långt som att säga att 

Sveaskog därmed kan lova att entreprenörerna får 

behålla grunden för sin verksamhet, skogen, kan 

man inte gå. Man lovar bara att hålla en dialog, 

att meddela i tid om skogen måste avverkas: 

– Som skogsbolag måste vi ju leverera det som 

kunden vill ha, råvaran trä. Vi kan ha uppdrag 

som delvis motverkar varandra: som det mellan 

skogen som en turistisk plats och som en plats där 

vi hämtar råvara. Det är en utmaning: att gå på 

den slaka linan. 

Varför är skogen viktig för människor? 

– Vi svenskar har en relation till skogen. Skogen 

för många är att hämta kraft. Få andra perspektiv. 

Den insikten har man alltid haft på skogsbolagen. 

Sedan kan man tänka sig att urbaniseringen har 

ökat, en ökad mångfald hos det svenska folket, 

fler, med annan bakgrund, som inte har samma 

förhållande som vi som har funnits här länge. Där 

måste man försöka sprida det budskapet, få de 

urbaniserade invånarna att komma ut. 

Varför måste man sprida det budskapet? 


”Vi kan ha uppdrag som delvis motverkar varandra, 

som det mellan skogen som en turistisk plats och 

som en plats där vi hämtar råvara. Det är en utmaning: 

att gå på den slaka linan.” 

– Skogen finns där, den återvänder vi till. Det 

spelar ingen roll hur mycket it och annat det kommer, 

eller hur urbaniserade vi än blir, vi återvänder 

till skogen. 

Men vilka är ”vi”? 

– Som jag ser det är skogen öppen för alla. 

Det finns alltså ett behov av skogen hos folket, 

tycks han mena. Ett behov som ska spridas. 

Sverige är byggt av skog. 

I sin bok ”Skog. Landskap och minne” konstaterar 

historikern Simon Schama att drömmen 

om skogen inte handlar om biologi. Han skriver: 

”Dess scenerier är uppbyggda av lagrade minnen i 

lika hög grad som lagrade bergarter.” Författaren 

Henry David Thoreau höll med honom hundrafemtio 

år tidigare i sin dagbok den 30 augusti 

1856: 

”Det är fåfängt att drömma om en vildmark 

fjärran från oss själva. Någon sådan finns inte. 

Det är myrmarkerna i våra hjärnor och magar, 

Naturens urkraft inom oss, som lockar fram den 

drömmen.” 

Och när jag träffar den nyblivne skogsromantikern 

Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, 

som menar att skogen befunnit sig i en 

sorts medieskugga, frågar jag varför han dras till 

skogen. 

– Jag är en typiskt urban figur. Men det är när 

man möter miljöer där det inte finns en människa 

i sikte, som i skogen, som det är som om man 

kommer till det där hålrummet. 

Han är inte ensam. I en ledare i Dagens Nyheter 

skriver man att skogen ska ”utgöra livsrum 

åt allehanda kryp, växter och djur, samt erbjuda 

blodtryckssänkande rekreation åt stressade 

människor”. Men hur arbetar skogsbruket med 

naturvården som ska ge oss de här platserna också 

på lång sikt? 

Stefan Bleckert är ekolog och arbetar med 

Sveaskogs miljöarbete. Han drev nyligen igenom 

Sveaskogs mål att 20 procent av deras mark ska 

avsättas för naturvårdsändamål. Han menar att 

Sveaskogs ambitioner när det gäller hänsyn i 

skogsbruket är mycket höga. Det är en förändring 

som skett i bolaget de senaste två åren. Den miljökvalitetsmärkning 

som alla skogsbolag har, den så 

kallade Fsc-märkningen, har också Sveaskog. 

– Men för oss är det den lägsta nivån av hänsyn, 

för de flesta andra är det den högsta, säger Stefan 

Bleckert. 

I en rapport från Riksrevisionsverket från 1999 

konstateras att skogsvårdslagens miljömål inte 

räcker utan att man måste lita på skogsbolagens 

och markägarnas goda vilja när det gäller naturhänsyn. 

Riksrevisionsverket skrev att ”skogspolitikens 

miljömål ligger långt över kravreglerna i 

skogsvårdslagen”. 

Enligt Sveaskog är staten förebildlig, och 

väsentligt bättre än de privata skogsägarna på 

naturhänsyn. Men så särskilt bra tycks man ändå 

inte vara. Skogsstyrelsen gör i treårsintervaller 

så kallade R-polytax-mätningar där man mäter 

naturvårdshänsynen vid avverkning och relaterar 

den till skogsvårdslagens krav. Enligt de mätningarna 

lever statliga bolag (och vissa stiftelser) 

inte upp till skogsvårdslagen i 18 procent av sina 

avverkningar. Nu menar Sveaskog att Skogsstyrelsen 

har sagt att de är bättre än så, egentligen. 

Men någon statistik för bara Sveasskog finns inte. 

För de privata bolagen är motsvarande siffra 26 

procent. 

– Det är illa, det är sådant man inte kan acceptera, 

säger regeringens skogsutredare Maggi 

Mikaelsen om siffrorna. 

Det tycks finnas stora behov av ett klokt bevarande, 

som sammanförs med en sorts brukande, 

annars blir det bara sly. Och det tycks parallellt 

finnas ett stort behov av större hänsyn i produktionen. 

Det tycks dessutom finnas behov av 

att göra skogen mer tillgänglig. Om nu fler ska 

komma ut i den. Då kanske inte reservat är den 

mest gångbara stigen. Det kanske är viktigare att 

ha en halvtaskig skog nära än ett reservat tjugo 

mil bort. 

Slaget om skogen har bara börjat. Sverige kommer 

att fortsätta att parallellt växa igen och huggas 

ur. Du kommer att kunna följa kampen från 

bilfönstret eller i en svampskog nära dig. 

SKOGSFAKTA 

Miljömålet ”Levande skogar”. 

Skogens och skogsmarkens 

värde för biologisk produktion 

ska skyddas samtidigt som 

den biologiska mångfalden 

bevaras samt kulturmiljövärden 

och sociala värden värnas. 

Miljömålen ska vara uppfyllda 

inom en generation, dvs 30 år. 

www.miljomal.nu 

Till våren väntas riksdagen 

anta det sextonde miljömålet 

”Biologisk mångfald”. Detta eftersom 

många arter är biotopöverskridande. 

Det har funnits 

protester mot ännu ett miljömål 

eftersom länsstyrelser och kommuner 

inte har rersurser att leva 

upp till de befintliga. 

”Skydd av ädellövskogar i 

söder, urskogsartade skogar i 

norr och tätortsnära skogar. En 

särskild satsning till stöd för 

markägare som har en mycket 

stor areal nyckelbiotoper. Koncentrerade 

insatser i landskap 

med särskilt höga naturvärden. 

Samordning med friluftslivets 

och kulturmiljövårdens intressen.” 

Så lyder Naturvårdsverkets 

och Skogsstyrelsens senaste 

utspel i skogsfrågan. Strategin 

är en del i miljömålet ”Levande 

skogar”. 

FSC. FSC är en oberoende, 

internationell medlemsorganisation. 

FSC ska uppmuntra till 

miljöanpassat, samhällsnyttigt 

och ekonomiskt livskraftigt bruk 

av världens skogar. FSC verkar 

för ett frivilligt ackrediteringsprogram 

för organisationer och 

företag som certifierar skogsbruk. 

www.fsc-sverige.org 


Reklamen invaderar stadsrummet 

Morgondagens offentliga rum ägs av reklamföretagen som för varje år 

köper upp allt större yta – och fyller den med sitt eget möblemang. 

För två år sedan fick Lars Bjurström tag i 

ett exemplar av Naomi Kleins pamflettskrift 

”No Logo”. 

Därefter blev inget sig riktigt likt i 

Örebro. 

Lars Bjurström sitter i fullmäktige för socialdemokraterna 

och Naomi Kleins påhopp 

på de internationella företagen slog honom 

med häpnad. Plötsligt såg han på samhället 

– ja, på Örebro – med helt nya ögon. 

– Jag reagerade framförallt när jag läste 

hennes beskrivningar av hur de stora företagen 

påverkar skolor och universitet, säger 

Lars Bjurström. 

– När sponsorer får inflytande över till 

exempel skolors matsedlar, har man gått 

många steg för långt. Vi är inte på väg dit i 

Örebro, men jag kände att det var viktigt att 

se till så att vi inte satt med tioårsavtal som 

vi inte kunde påverka. Vi skulle inte vakna 

för sent. 

Alltså författade Lars Bjurström en motion 

i ämnet för att säkerställa att reklamen 

och sponsorerna inte skulle ta sig in i skolor 

och andra kommunala ungdomsmiljöer. 

Han skrev: ”Reklamen invaderar varje 

ledigt utrymme i samhället, ockuperar människors 

tankar och drömmar och formar 

deras livsstilar. Allt är till salu och medborgaren 

förvandlas till konsument.” 

Socialdemokraterna lyckades få igenom 

motionen i fullmäktige. Tidningen Resumé 

tog upp innehållet i en ledare och häcklade 

den yrvakne politikern från Örebro. Lars 

Bjurströms mobiltelefon, som sällan användes 

annars, började plötsligt ringa oavbrutet. 

Människor från hela Sverige hörde av sig. 

Sedan hände något fullständigt unikt. 

Text Anders Mildner Foto Dan Hallemar 

Örebro började plocka bort reklam från 

stadsrummet. 

Det första konkreta resultatet syns i januari 

nästa år. Då försvinner all reklam från 

stadens bussar. Det ekonomiska bortfallet 

beräknas bli ungefär 400 000 kronor. 

– Det kan låta mycket för vanliga människor, 

men en kommun av vår storlek kan leva 

utan de pengarna, säger Lars Bjurström. 

Varför är det då viktigt för Lars Bjurström 

att få bort annonserna? 

– Jag tycker att vi ska förhålla oss mer 

kritiska till att reklamen breder ut sig och 

blir en del av stadsrummet, svarar han. 

– Reklamen sprider märkliga ideal – inte 

minst vad gäller kroppen, hur män och 

kvinnor bör se ut. Men man ska ha klart 

för sig att det här är en stor skuta att vända. 

Arbetet kommer att ta många år. 


Av alla de samtal som Lars Bjurström fick 

efter att nyheten om Örebros nya reklamkritiska 

hållning hade nått riksmedierna, kom 

inte ett enda från politiker på andra orter. 

Det är kanske inte så förvånande. Lars 

Bjurström och hans kolleger i Örebro är 

ganska ensamma om att driva reklamkritik i 

kommunpolitiken. 

Ändå räcker det att gå två generationer 

tillbaka för att hitta människor som inte 

växte upp med reklam. Men deras stadsrum 

är sedan länge försvunnet. Lika bortblåst 

är idén om att landets öppna platser skulle 

vara ”demokratiska rum”, fria från kommersiella 

budskap. Tankegången var möjligen 

lite naiv, men likväl är det talande att ämnet 

så sällan tas upp i dag. 

Många av Sveriges kommuner kämpar 

för att få budgeten att gå ihop och då räk- 

nas alla intäkter. Trenden vad gäller reklam 

går därför åt det motsatta hållet. På flera 

håll i landet diskuterar fullmäktigeförsamlingarna 

att u-t-v-i-d-g-a reklamverksamheten. 

För om städernas öppna platser lockar 

annonsörer, så varför inte utnyttja tillfället? 

För varje år som går ökar därför reklamen 

i stadsrummet. Och kommunerna säljer 

sig billigt. I Malmö kostar en kvadratmeter 

reklamyta bara 685 kronor. Per år. 

Det låga priset är omöjligt att förstå om 

man inte sätter in det i sitt sammanhang. 

För kommunerna handlar det nämligen 

numera om betydligt mer än bara reklamplatser. 

Den offentliga reklamen har två mål: 

att synas och att komma nära. Efter att 

reklamen under 50 år sakta men säkert 

tagit kontroll över stadsrummets öppna 

Har Medborgarplatsen i Stockholm döpts om till Edborgarplatsen? 

Eller bara Platsen? Reklamen invaderar och tränger undan. 

platser, söker den sig nu närmare inpå människorna. 

De två största aktörerna på den 

svenska marknaden för utomhusreklam, 

Clear Channel och JC Decaux, har hittat ett 

sinnrikt sätt att göra detta på. Istället för att 

bara erbjuda kommunerna pengar, levererar 

företagen också möblemang. 

”Vi möblerar det offentliga rummet”, skriver 

Clear Channel stolt på sin hemsida. Och 

det stämmer. Clear Channel och JC Decaux 

sätter upp busskurer, infotavlor och toaletter 

– och står för skötseln av dem. 

Företagen betalar vanligt annonspris, 

men kommunerna får samtidigt betala för 

nyttjandet och skötseln av möblemanget 

– som fått en ordentlig upprustning jämfört 

med tidigare. Nu är det ordning och reda. 

Snygga offentliga möbler som effektivt saneras 

från urin och klotter. 


Vinnarna i det här spelet är reklambolagen, 

som för ett billigt pris får ha de bästa 

annonsplatserna i fred (avtalen säger oftast 

att inga andra reklamplatser ska finnas 

inom tjugo meter), och stadens invånare, 

som får ett allt mer välstädat offentligt 

rum. 

Men konceptet innebär samtidigt att 

reklamen hamnar tätare inpå medborgarna. 

Utvecklingen reser också frågetecken kring 

en mer komplicerad diskussion – var gränsen 

mellan det offentliga och det privata 

egentligen går. 

Nya idéer om hur företagen ska gå vidare 

föds ständigt. 

– Vi har tagit fram flera nya koncept, 

bland annat för återvinningsstationer och 

lånecyklar, berättar Tomas Larsson, vd för 

JC Decaux, som i dagsläget har avtal med 

ett 20-tal kommuner. 

Från att ha varit neonskyltar högt upp 

på husen sitter nu reklambudskapen på 

bänkarna, på toaletterna eller på ditt ryggstöd. 

Skulle reklamen komma ännu närmare 

skulle den hamna direkt på din kropp. Och 

om en stad beslutar sig för att ändra sin re- 

”Vinnarna i det här spelet är reklambolagen, som för ett billigt 

pris får ha de bästa annonsplatserna i fred (avtalen säger oftast 

att inga andra reklamplatser ska finnas inom tjugo meter), och 

stadens invånare, som får ett allt mer välstädat offentligt rum.” 

klampolicy för att freda invånarna, uppstår 

genast ekonomiska problem. 

Ta bort reklamen? Visst – men då måste 

staden samtidigt betala för nya busskurer, 

bänkar, toaletter, parkeringsautomater och 

stadsinformationstavlor. 

Dessutom måste man hitta ett sätt att 

klara sig utan de miljonintäkter som verksamheten 

ger. 

Den här diskussionen är dock helt och 

hållet hypotetisk. Att ta bort eller minska 

reklamen är nästan en omöjlighet. Inte 

minst eftersom städerna ofta binder sig med 

kontrakt som sträcker sig tio eller rentav 

tjugo år fram i tiden. 

Det kan alltså ligga en hel del i Lars 

Bjurströms tankar om att det gäller att inte 

”vakna för sent”. 

Reklamen börjar bli priset som medborgarna 

får betala för att ha en fungerande 

stad. Eftersom kommunernas kassor dras 

med allt fler minusposter ökar också beroendet 

för varje år. 

Men var går gränsen? Går den vid reklamanpassade 

återvinningsstationer? Eller 

vid lekplatser? Svaret är att ingen vet. För 

frågan diskuteras nästan aldrig. 

När en reklamskylt ska sättas upp 

hamnar ärendet oftast hos stadsbyggnadskontoret, 

eftersom det krävs bygglov. Men 

kvantiteten, antalet reklamskyltar, spelar på 

de flesta håll ingen roll i sammanhanget. 

– Vi har svårt att avslå ett bygglov med 

motiveringen att det redan finns tre skyltar 

på en gata, säger Christer Liljemark på 

Malmös stadsbyggnadskontor. 

Eftersom det inte ingår i stadsbyggnadskontorets 

uppdrag, menar Christer Liljemark 

att det egentligen bara är gatukontoret 

som kan bevaka mängdfrågan. 

I Malmö är ett av problemen möjligen att 

även gatukontoret saknar riktlinjer för hur 

mycket reklam staden bör ha. Ett annat är 

att inte heller politikerna ger några direktiv. 

– Det finns inga riktlinjer från politikerna 

som är angivna i procentsatser eller i tal av 

något slag. Jag tror inte att det skulle gå. I 

så fall skulle det kräva att man dammsög 

hela staden och räknade all reklam, säger 

Christer Liljemark. 

I dag är det nämligen ingen som har 

riktig koll på exakt hur mycket reklam 


som finns i städerna. Istället behandlas 

reklamfrågan – i Malmö som på andra orter 

– ”från fall till fall”, utifrån det ”sunda förnuft” 

som säger att det inte är lämpligt att 

skymma historiska byggnader med upplysta 

reklampelare. 

I januari 2005 inleder SL ett försök i Stockholms 

tunnelbana. Fem vagnar kommer att 

täckas helt med reklam. 

– Om vi bara lyssnade på dem som vill 

göra reklam skulle vi ha varenda centimeter 

uppklistrad av reklambudskap, säger Maria 

Adolfsson, presschef på SL. 

– Men vi vill ju så klart ha en någorlunda 

lugn miljö. Vi säger ja till reklam, men vill 

inte tapetsera vartenda litet utrymme. 

Lustigt nog kan man ana att en av orsakerna 

till att Stockholm inte haft klädda 

tunnelbanetåg tidigare har varit att SL velat 

slå vakt om sitt eget varumärke. Detta tonas 

ju ned när man låter andra företag ta över 

tågens utsidor. 

Men när blir det för mycket reklam i tunnelbanan? 

Tja, det är samma sak här som 

på alla andra områden: politikerna har inte 

valt att fästa sina åsikter på beslutspapper. 

Alltså är det upp till företagen – i det här 

fallet SL – att avgöra. 

Vart man än tittar är det samma sak: 

helhetsbilden diskuteras aldrig. Det leder till 

att kommunerna har svårt att sätta emot när 

utvecklingen springer ifrån dem. 

Telias nya handikappanpassade telefonkiosker, 

som ska sättas upp i 25 städer, är 

ett annat exempel. Kioskerna pryds av 

reklam. Men vad händer om kommunerna 

inte vill ha mer reklam i sina stadskärnor? 

Invånarna i Västerås vet. 

De flesta kommuner tar emot kioskerna 

med öppna armar – eftersom diskussionen 

om mängden reklam knappast existerar 

– men i Västerås sa man nej. 

– Vi har redan så mycket reklam i 

centrum, bland annat har vi avtal med JC 

Decaux om toaletterna, så vi vill inte fylla 

stan med ännu mer, säger Karin Carlzén på 

Västerås kommun. 

Resultatet blev att Telia hotade att ta bort 

samtliga telefonkiosker. För fyra år sedan 

fanns det 69 kiosker i Västerås. Nu verkar 

det som om alla kommer att försvinna. 

I januari inleder SL ett 

försök i Stockholms 

tunnelbana, med tåg 

täckta av reklam. I 

Örebro har man gått 

andra vägen, och tar 

bort reklamen från 

bussarna. 

Händelserna i Västerås ger en bra bild 

av det val som städerna står inför i dag. Det 

är inte längre en fråga om reklam eller inte 

reklam, utan om telefonkioskernas, busskurernas 

och toaletternas vara eller inte vara. 

För dem som styr städerna tycks valet 

vara enkelt. Men hur är det för invånarna? 

Lars Bjurström anser att reklamen börjar 

ta för mycket utrymme i offentligheten. 

Intressant nog är han inte ensam om sin 

analys. Bland dem som börjar dra öronen åt 

sig finns flera företrädare för reklambranschen. 

När människor börjar tröttna på 

reklamen är det nämligen reklamarnas 

jobb som hotas. Och om det är något som 

reklambranschen kan, så är det att läsa av 

samtiden. 

Hans Sydow är ordförande i Sveriges reklamförbund 

och börjar bli nervös över utvecklingen. 

Han menar att branschen måste 

bli bättre på självsanering, eftersom risken 

finns att den slutar att respektera människor 

i stadsrummen: 

– Det offentliga rummet är fortfarande 


a i Sverige, men om vi tillåter en situation 

med fler affischer och fler reklampelare än 

i dag, skulle folk antagligen uppleva att de 

blir påhoppade. 

– Det handlar hela tiden om att försöka se 

var den här svårdefinierade gränsen går och 

känna att man ligger på rätt sida om den. 

För det finns en smakgräns som man kan 

överträda. 

Även Tomas Larsson, vd för JC Decaux, 

ser problemet: 

– Många svenska städer har ganska 

mycket reklam. Det finns en mättnad som 

många ser. 

Men om mängden reklam diskuteras 

inom branschen, hur kommer det sig att 

Örebro är så ensam om att föra debatten på 

kommunal nivå? 

Kanske beror det på att frågan bäst diskuteras 

i demokratitermer. Och det är inte 

en diskussion som normalt förs inom de tekniska 

förvaltningarna eller i gatunämnden. 

– Men reklamen är en demokratifråga, 

säger Lars Bjurström. 

– Vem är det som ska bestämma hur det 

ska se ut i staden? Det som jag tycker är 

slående med bussreklamen var att det trots 

allt inte handlade om några jättesummor. 

Jag tror att kommunerna klarar att minska 

mängden reklam. Som vinst skulle medborgarna 

få trevligare upplevelser av städerna. 

Nu finns det dock redan medborgare 

som inte tänker vänta på att politikerna 

fångar upp deras missnöje över hur städerna 

utvecklas. Varje år vandaliseras ett stort 

antal reklamkampanjer. Samtidigt pågår 

en annan ljusskygg kamp om det offentliga 

rummet. Under samma tidsperiod som 

reklamen ökat i omfång, har också graffitin 

tagit mer och mer plats. Det är sannolikt 

inte bara en slump. 

Egs, en av Finlands mest kända graffitimålare, 

arbetar numera som AD. I en intervju 

i tidningen Underground Productions 

betonar han likheterna mellan reklamen och 

graffitin: ”Jag utformar reklam, saker som 

ska sättas upp på allmänna platser och det 

är ett företag som bestämmer hur det ska 

se ut eftersom de har stålarna. Företaget 

frågar inte folket: Gillar du den här annonsen? 

Kan vi sätta upp den framför ditt 

fönster? Ta till exempel H&M:s annonser. 

De kan vara ganska svårsmälta för många 

människor. Hur kan de sätta upp en bild på 

en nästan naken tjej mitt i gatan? På så sätt 

jobbar reklamen på ett sätt som liknar graffitin, 

den provocerar dig visuellt.” 

Egs säger att hans jobb på reklambyrån 

ligger så nära det han sysslade med som 

graffitimålare att det överhuvudtaget inte 

känns som att han förändrats. Så lägger 

han till en mening: ”Förutom att det inte är 

olagligt.” 

I den mån graffitin har ett svar på 

reklamens utbredning lyder det: går bruset 

inte att stänga av går det i alla fall att måla 

över. För den som varken gillar graffiti eller 

reklam är situationen aningen värre. 

Clear Channel ger en träffande beskrivning 

på sin hemsida: 

”Placera budskapet på platser där folk 

rör sig och låt det sedan sitta uppe dygnet 

runt så att alla hinner se det. Förr var man 

hänvisad till folktäta platser som torg och 

kyrkbackar. Idag möts människorna av bud- 

skapet redan när de kliver ut genom dörren. 

Precis som förr går budskapet varken att 

slänga eller zappa bort.” 

Det pågår en dragkamp om det offentliga 

rummet och ställningarna är mer polariserade 

än någonsin. 

Problemet är att reklamen numera når 

oss på ett sätt som suddar ut gränserna 

mellan offentligt och privat. Det kanske inte 

spelar så stor roll om stadsrummen hålls 

någorlunda städade när budskapen ändå når 

oss – oavsett var vi befinner oss. 

Vi bär teknik med oss som gör att vi 

för ut det privata i det offentliga. Vi nås av 

mejl, sms, mms, video- och telefonsamtal 

även utomhus. När detta sker samtidigt som 

stadsrummens reklam söker sig allt närmare 

människorna, är frågan om offentligt eller 

privat inte längre lika relevant. 

Det kritiska i utvecklingen är att det offentliga 

rummet håller på att förvandlas till 

ett rum där endast konsumenter är välkomna. 

Eftersom allt fler verksamheter – oftast 

offentliga eller i en offentlig miljö – får 

ekonomisk draghjälp av reklampengar, blir 

den ofrånkomliga konsekvensen att vi kommer 

att få betala om vi vill vistas i reklamfria 

miljöer. Därmed blir också reklamens 

vara eller inte vara en fråga om ekonomiska 

resurser. 

En klassfråga, alltså. 

I dagens offentliga och privata rum är vi 

numera konsumenter 24 timmar om dygnet. 

Och det här är lite ironiskt. För reklamen 

riktar sig till dem som har pengar. Men det 

är människor utan pengar som inte kommer 

att ha en chans att slippa den. 


Bilden är ett montage

S V E R I G E S A R K I T E K T E R PROFESSIO N A L ISER IN G SPROGR A M M E T STEG 1 

Steg 1 i Sveriges Arkitekters professionaliseringsprogram 

vänder sig främst 

till yngre medlem i Sveriges Arkitekter 

med minst ett års yrkeserfarenhet. 

Utbildningen är uppdelad i nio moment 

där frågor om ansvar, kvalitet och aktörernas 

beteende ställs utifrån de huvudsakliga 

perspektiv som aktörerna i planering och 

byggande har: samhället, byggherren, arkitekten, 

producenten och brukaren. 

Föreläsarna har gedigen praktisk erfarenhet 

inom de områden de företräder 

och varje utbildningsmoment omfattar både 

kunskapsöverblick och diskussion av roller, 

ansvar och förhållningssätt med erfarna kolleger. 

Föreläsningarna utgår från konkreta 

exempel hämtade från praktiken. Utbildningsmomenten 

pekar på de möjligheter 

arkitekten har att vidga sitt ansvarstagande 

och verka för ett bättre resultat. 

Steg 1 omfattar totalt 80 timmar varav 

40 timmar föreläsningar och debatter. 

Härutöver ingår krav på sex inlämnade 

arbetsuppgifter samt inläsning av obligatorisk 

litteratur i anslutning till respektive 

kursmoment. 

Anmälningsformulär finns på Sveriges 

Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Utbildningen kostar 10.800 kronor exkl. 

moms per deltagare. Kursdeltagare ska 

vara medlem i Sveriges Arkitekter. Max 

30 deltagare. Plats bereds i den ordning 

anmälan inkommer. 

Den som har frågor om kursen kan vända 

sig till Pehr Mikael Sällström eller Rickard 

Wallgren på Sveriges Arkitekters kansli, tel. 

08-5055 7700. 

Utbildning för en professionell yrkesroll: 

Arkitekternas roller, 

ansvar och inflytande 

Kursprogram 10/3 – 27/5 2005 

1: Roller och profession 

Torsdag 10 mars kl 13.00–18.00 

Plats: Svensk Byggtjänst 

Kursmomentet innebär en introduktion till 

professionsbegreppet och arkitektens kultur i 

förhållande till sin omvärld samt några grundläggande 

modeller för hur de processer där 

arkitekter medverkar ser ut. 

2: Branschens regelverk 

Fredag 11 mars kl 8.15–13.00 


Kursmomentet ger en orientering i ABK, LOU, 

AB-avtalen, AMA, Läsanvisningar samt Sveriges 

Arkitekters tävlingsregler och yrkesetiska 

program. 

3: Byggherren och arkitekten 

Torsdag 17 mars kl 13.00–18.00 


Kursmomentet ger en introduktion till de 

olika upphandlingsformerna (delad, general, 

samordnad, total och funktionsentreprenad 

samt projekt- och strategisk partnering) och 

byggherrens projektledning, miljö- och kvalitetsledningssystem. 

4. Arkitekten i samhällsplaneringen 

Fredag 18 mars kl 8.15–13.00 


Kursmomentet ger en introduktion till kommunal 

planering med betoning på hur lagstiftningen 

tillämpas utifrån en förståelse för MB- och 

PBL-systemet och de olika aktörerna samt 

rollen som kvalitetsansvarig enligt PBL. 

5. Arkitekten som projektör 

Torsdag 14 april kl 13.00–18.00 


Kursmomentet ger en orientering kring konsultrollen 

i olika uppdragssituationer och samverkan 

med tekniska konsulter, avtalsmässigt 

ansvar, immaterialrätt (lagstadgad upphovsrätt) 

och ansvarsförsäkring enligt ABK. 

6: Arkitekten i byggprocessen 

Fredag 15 april kl 8.15–13.00 


Kursmomentet innebär en fördjupning av 

entreprenadjuridik och informationshantering 

i byggprocessen (AF-AMA, Bygghandling 

90) och en orientering kring byggledning och 

kvalitetssäkring i byggprocessen. 

7: Kunskapsgrund för byggande 

Torsdag 28 april kl 13.00–18.00 


Kursmomentet innebär en presentation av 

olika kunskapskällor inom byggandet, särskilt 

Svensk Standard SIS och större beställarorganisationers 

kravspecifikationer, metoder för 

programskrivning samt erfarenhetsåterföring 

i arkitektföretag och arkitekturforskningens 

uppgift. 

8. Arkitektarbete som värdeskapande 

process. 

Fredag 29 april kl 8.15–13.00 


Kursmomentet innebär en introduktion till ett 

affärsmässigt tänkande för arkitekter och ger 

en inblick i arkitektkontorens olika metoder för 

prissättning, marknadsföring, och uppdragsformer. 

9. Mötet med omvärlden 

Torsdag 26 maj f.m. kl 8.15–13.00 

Plats: Wirwachs Malmgård 

Diskussion om hur arkitektrollen kan stärkas, 

vilken arkitektroll som behövs i byggandet 

för att det ska bli bra arkitektur och vad som 

motiverar arkitekter i deras yrkesutövning. 

Utdelning av diplom av Sveriges Arkitekters 

ordförande arkitekt SAR/MSA Klas Brunnberg 

och en avslutande lunch under källarvalven på 

Wirwachs Malmgård. 

Fullständigt program och anmälan på 

www.arkitekt.se 


SETT, LÄST, HÖRT 

Redaktör: Nina Gunne 

nina.gunne@arkitekt.se 

Dan Hallemar: 

Inget att skära sig på i hemmet 

Vår tid drömmer ofta om perfektion. En plats, tror 

jag, kan i vår tid kvalificera sig på riktigt som perfekt, 

i betydelsen utan skråmor, damm, utan motstånd. 

Det är bilhallen. Nya bilar i ett dammfritt rum med 

stora glasrutor. Konsumtion och perfektion i samma 

glänsande fläckfria rum. En perfekt bild av vår tid. 

Nu finns den franske regissören Jaques Tatis filmer 

återutgivna på DVD. En av de bästa är den oscarsbelönade 

”Min onkel”. Den handlar om drömmen om 

det perfekta hemmet och den drömmens möte med 

mänsklighet. Hemmet som maskin, i modernistisk 

anda. Hos Tati möter maskinen människan. Jaques 

Tati gör i flera av sina filmer upp med ett 1950-tal som 

gick vilse i tilltron till teknik och form. Tappade en 

sorts mänsklighet på vägen. Huvudpersonen i ”Min 

onkel” är ett hus. Ett hus som är en maskin och lika 

perfekt som en bilhall. 

”Tatis alter ego med paraplyet är en man 

som har svårt att gå rätt på de där stenarna 

i gräset i den där perfekta trädgården. Han 

trampar alltid snett. Den perfekta formens 

möte med den oregerliga kroppen.” 

Det här huset finns i vår verklighet, det byggs än 

idag. Jag såg det senast, nybyggt, i Djursholm mitt i 

en smällkall vinterkväll. Fyrkantigt vitt, med runda 

fönster, svala, kantiga rum sparsamt möblerade. Efter 

att ha sett ”Min onkel” ser jag en dokusåpa på TV3 

som heter ”Kvarteret”. Där inreder unga par lägenheter. 

Vägen mot perfektionen är att vara så opersonlig 

som möjlig. Ingen person, ingen människa, inget att 

skära sig på. En vän berättar för mig att om man vill 

få mycket pengar för sin lägenhet när man säljer den 

så gäller det att städa undan allt som är personligt. 

Att göra sitt hem till ett hotellrum. 

Huset i ”Min onkel” har en trädgård där varje väg 

är en omväg, en form inte en rörelse. Onkeln, farbrodern, 

Monsieur Hulot, Tatis alter ego med paraplyet 

är en man som har svårt att gå rätt på de där stenarna 

i gräset i den där perfekta trädgården. Han trampar 

alltid snett. Den perfekta formens möte med den 

oregerliga kroppen. Den rena, fläckfria ytans möte 

med livet. 

Många råd på arkitekturdag 

Ytterstaden var i fokus på årets 

Arkitekturdag den 19 november 

med temat Arkitekturens chans. Att 

dagen hölls i Tensta hade en symbolisk 

betydelse, att lyfta fram ytterstadens 

betydelse i Stockholms tillväxt 

och vad som händer där. Många av 

talarna kretsade på olika sätt kring 

vad som händer i ytterstaden och 

specifikt i området kring Järvafältet. 

Abdo Goria, ordförande i stadsdelsnämnden 

Spånga-Tensta, var 

nöjd över Arkitekturdagens lokalisering 

och såg fram emot det växande 

intresset kring stadsdelen. En arkitekttävling 

kring Taxinge och Tisslingeplan 

är aktuell och 2006 hålls 

en boutställning i Tensta. Planerna 

inför denna, och några av projekten 

presenterades av Peter Lundevall från 

Stockholms stadsbyggnadskontor. 

Catharina Gabrielsson höll ett av 

sina första officiella framträdanden 

som ordförande för det nyinstiftade 

Rådet för Arkitektur, Formgivning 

och Design. Rådet vill fungera som 

en tankesmedja varifrån man ger 

nytt stoff till debatten förklarade 

Catharina Gabrielsson. Hon menar 

att rådet ska kunna inta en kritisk 

hållning och kunna komma med 

konkreta förslag om långsiktiga och 

framtida förändringar. Hon betonade 

att rådet är statligt tillsatt och inte 

partibundet och att rådet ska tjäna 

”saken” och inte olika yrkesgrupper. 

En första hearing kring offentlig 

upphandling hölls i november. 

– Det handlar om kunskapsinhämtning 

för öppen ridå, förklarade 

Gabrielsson. 

Arkitekturrådets motsvarighet i 

England är CABE, Commission for 

Architecture and the Built Environment, 

som här representerades av 

ordföranden Paul Finch. 

Ett stort område för CABE är undervisning 

i ämnet arkitektur i skolorna. 

På deras hemsida finns sidor 

för lärare och en särskild tidskrift ges 

ut i ämnet. Inom CABE Space arbetar 

man för bättre offentliga miljöer 

i städerna. Cabe Skills vill fördjupa 

kunskaperna kring arkitektur och 

stödja forskning. Vardagsarkitekturen 

ska också granskas. För det 

finns lokala organisationer runtom 

i England med olika inriktning. (Se: 

cabe.org.uk/) 

Liselott Söderlund från BSK Arkitekter, 

berättade om processen kring 

tillblivelsen av Postens nya huvudkontor 

i Solna, nominerat till Salinpriset. 

Adam Caruso, som senare 

under dagen fick ta emot Siena-priset 

för Kalmar Stortorg, tillsammans 

med konstnären Eva Löfdahl, berättade 

om sitt förhållande till tradition. 

– Aldrig har så mycket byggande 

baserats på så få idéer som idag, 

menade han. Nya former förlorar 

snabbt sitt nyhetsvärde. De kan inte 

åldras och kan inte delta i det urbana 

mönstret. 

På eftermiddagen fördelade sig 

deltagarna på olika seminarier för 

att sedan samlas på Höglagret på 

Konstfack för Kaspergala med prisutdelning 

och stor fest. Tomas Sandell 

och Gert Wingårdh hade stått för 

utformningen och AP Fastigheter och 

Skanska tog notan. 

– Vi vill etablera Kaspergalan som 

Joakim Eble höll i 

en stor branschfest jämför- 

ett seminarium om 

bar med reklambranschens urbanekologi. 

Guldägget och planerar 

för ett lika stort evenemang nästa 

år, säger projektledare Pehr Mikael 

Sällström från Sveriges Arkitekter. 

Arkitekturdagen är ännu inte tillräckligt 

känd bland medlemmarna, men 

detta är årets branschhändelse. 

Nina Gunne 


Se rummet från trapets 

99% Unknown 

Cirkus Cirkör 

Dansens hus, Stockholm, t o m 23 januari 2005 

Visst har datorerna hjälpt oss att 

komma en liten bit bort från planestetik 

och vårt bergfasta förhållande 

till golvet. Men när scenen på Dansens 

hus intas av Cirkus Cirkör i föreställningen 

99%Unknown finns inte 

längre någon bortglömd dimension 

av rummet. Här förhåller man sig 

lika mycket till luften som till golv, 

väggar och tak. Det är akrobatik på 

högsta nivå, men också ett utforskande 

av hur rummet förhåller sig till 

den svingande, snurrande, krälande, 

studsande och elastiska kroppen. 

Scenografin, gjord av Peter 

Lundquist, bygger inte på utbytbara 

scenbilder. Istället används 

elastiska dukar i golv, vägg och tak 

som reagerar på kropparnas rörelser 

och skuggor. Här är rummet en av 

aktörerna. Rörelse och scen blir ett. 

Och cirkörernas kostymer är förlängningar 

och länkar mellan kropp och 

scen. Som när kostymernas ärmar 

ger sig iväg och dras ut i långa tuber 

och blir en del av scenografin, medan 

en annan aktör långsamt ålar sig 

genom en liknande tub från taket i 

en blobliknande form à la Greg Lynn. 

Lika mycket som Cirkus Cirkör 

utmanar kroppen testar de gränserna 

för rummet, för materialens hållfasthet, 

tyngd- och centripetalkraften. 

Nycirkusen använder, som ett modernt 

allkonstverk, rörelsen, rummet, 

musiken, texten och kostymerna för 

att berätta sin historia om livet och 

Foto: Tobias Fischer 

kroppen: Musikerna står på scenen, 

en cirkör spelar gitarr (naken), aktörerna 

leker och pratar med publiken 

och att gå igenom rummet kan vara 

ett halsbrytande konststycke som 

kräver total koncentration – om 

man måste kliva på andras huvuden. 

Kroppens innanmäte projiceras på 

scenens uppspända dukar. Så kan vi 

se också arkitektur som en förlängning 

av våra kroppar och av våra 

utförda och förutsedda rörelser. Vi 

kan också välja att se luften som 

beboelig. Men när är det dags för 

rummet att svara på rörelsen? Och 

vad kan vi lära oss av att se rummet 

från trapets? 

Cirkus Cirkör har inför föreställningen 

om de 99 procent av DNA 

som vi inte vet något om, samarbetat 

med forskare på Karolinska Institutet. 

I sista scenen snurrar en cirkör 

med armar och ben utsträckta inuti 

en ring. Cirkeln reser sig ibland upp 

och visar upp bilden av människan i 

rummet, en Modular med utsträckta 

armar. Konst och vetenskap i ljuv 

förening. 

Nina Gunne 


Foto: Tobias Fischer




KALENDERN 

Design for all award 

The International Federation of Interior Architects/ 

Designers, IFI, delar ut priser till arkitekter, inredningsarkitekter 

och designers för realiserade arbeten 

inom socialt relevant design. 

Arbeten ska gynna marginaliserade grupper i samhället, 

såsom designlösningar för att hjälpa handikappade 

människor inom samhället. Temat innefattar 

också lösningar i olika skalor för ett hållbart samhälle. 

Föreslagna projekt ska inte vara äldre än två år och 

ska presenteras för IFI senast den 15 maj 2005. 

Prissumman är 10.000 US $. Prisceremonin 

äger rum under Prize IFI General Assembly i Köpenhamn 

september 2005. Frågor kan skickas till: 

swoosuh@sookmyung.ac.kr/. För mer information 

sewww.ifiworld.org. Sponsor: White Arkitekter. 

Designåret 

Designåret börjar den 1 januari. Över 600 projekt ska 

visas upp för allmänheten och 150 myndigheters uppdrag 

redovisas. Under årets första månad genomförs 

128 olika projekt, föreläsningar, utställningar, invigningar, 

tävlingar och debatter. 

Information om projekten i januari kan hämtas i 

Designårets kalendarium på www.designaret.se 

Nya anmälningar av projekt tas emot under hela 

2005. 

9 – 10 februari 2005. Arbeta smart i planering 

och byggande. Seminarium anordnat av Svenska 

Kommunförbundet. Plats: Hornsgatan 17, Stockholm. 

Seminariet vänder sig till praktiskt verksamma 

handläggare och chefer i kommuner, länsstyrelser och 

företag. Uppföljning till konferensen ”Nya media för 

en god bebyggd miljö”. För information: Katarina 

Lindgren: 08-313333, e-post: katarina.lindgren@ekenarken.se 

Till 1 mars 2005. DAC RE-THINK. Sju utopier samt 

Danish Hall of Fame. En av te utställningar som 

löper under två år ska visa hur det ansedda danska 

arkitekturarvet kan utvecklas så att det matchar det 

21 århundrandets globala kultur och ekonomi. Dansk 

Arkitekturcenter, (Gammeldok), Köpenhamn. 

Till 31 juli 2005. Vällingby 50 år i centrum. Utställning 

med film, foto och föremål. Stockholms Stadsmuseum. 

P-vakter som stadsvärdar 

– Det började med att jag tyckte 

att p-vakterna skulle ha vackrare 

uniformer, att de skulle synas och bli 

en del av stadsbilden. Ur det föddes 

idén om ett helt program om deras 

roll i staden. 

Så beskriver arkitekten Stefan 

Askhagen hur han kom på idén om 

parkeringsvakter som stadsvärdar, 

som utöver att bötfälla felparkerade 

bilar kan förmedla kunskap om 

stadens arkitektur. 

– Jag tycker att parkeringsvakterna 

är en outnyttjad resurs. De 

skulle kunna förmedla information 

till turister och andra och det skulle 

samtidigt höja självkänslan inom 

kåren. P-vakterna skulle bli förknippade 

med något positivt, inte bara 

p-böter, säger Stefan Askhagen. 

Han driver arkitektkontor i Stockholm 

men tog kontakt med parkeringbolaget 

i Malmö, hans hemstad. 

Då förstod han att idén inte var helt 

okontroversiell. Vissa anser att parkeringsvakterna 

ska vara just vakter, 

eller kanske rent av poliser. Inte 

trevliga stadsvärdar som kan berätta 

fakta och spännande anekdoter om 

byggnaderna runt omkring. Men det 

fanns också de som nappade på idén 

och Stefan Askhagen fick komma och 

hålla en föreläsning. 

Han berättade om några utvalda 

byggnader, om Pågens bageri 

av Ralph Erskine, om en speciell 

roddklubb i funkis vid Slussplan och 

om vagnsmuseet vid Drottningtorget 

som en gång varit en saluhall. Han 

passade också på att smyga in lite 

om sina egna tankar om hur platserna 

och byggnaderna skulle kunna 

utvecklas. Det visade sig att flera av 

parkeringsvakterna verkligen gått 

omkring och själva funderat och undrat 

över vissa byggnader. Och flera 

var redan kunniga. Stefan Askhagens 

idé om en utvecklad yrkesroll togs 

emot positivt. 

Nu utvärderas den första föreläsningen 

och Stefan Askhagen väntar 

på fortsättningen. Tanken är att parkeringsvakternas 

utbildning ska ske 

just genom en serie föreläsningar och 

att man tar fram en broschyr som de 

kan dela ut. 

– Förhoppningsvis blir det en föreläsning 

till i januari-februari. Sedan 

får vi se. Kanske kan man utveckla 

idén ihop med turistbyrån, säger 

Stefan Askhagen. 

Trots positiv respons är det han 

själv som måste driva på projektet. 

– Men till slut kanske parkeringsvakterna 

i Malmö kan kalla sig 

stadsvärdar, säger han. 

Och vem vet, kanske med vackrare 

uniformer och allt. 


Stefan Askhagen menar att parkeringsvakterna i Malmö ska kunna berätta till exempel 

att på gården innanför denna 1980-talsfasad på Gråbrödersgatan döljer sig en 1800-talsbyggnad 

en gång kallad Bryggeriträdgården. Den innehöll en varietéteater liknande Berns i 

Stockholm. Idag används den av Frälsningsarmén. Trots vissa förändringar skulle det säkert 

vara möjligt att delvis återskapa interiören till sitt ursprungliga skick. 


Foto: Stefan Askhagen

Rädsla för framtiden inget för designers 

FutureDesignDays 

FutureLab 

Stockholmmässan, Stockholm 

15 – 16 november 2004 

På små lappar skriver jag minnesvärda 

uttalanden av mina barn. På en 

står det: ”Förut visste jag inte att det 

fanns en sån här. Men nu när jag vet 

det, vill jag ha en.”(Sonen i leksaksaffären.) 

Nya produkter väcker nya behov. 

En av designerns uppgifter är att 

skapa dessa behov. Att fresta. Design 

handlar om förväntningar, om nya 

behov och om drömmar. Bland annat. 

Uppgifterna för designers är 

Foto: FutureLab® and Superstudio® 

Design kan både uppmuntra och förhindra 

brott menar forskarna från projektet ”Design 

against crime”. 

många och definitionerna likaså. Ett 

tillfälle att diskutera detta gavs under 

två dagar i november när FutureDesignDays, 

arrangerat av FutureLab, 

hölls på Stockholmsmässan. 

Årets ämne var ”Fear”. 

– Det finns inga nya behov, menade 

Simonetta Carbonaro. Konsumenternas 

behov idag är inte verkliga, utan 

konstgjorda. Ett ”I need to need”. 

Det är den kollektiva rädslan för 

tomheten, horror vacui, som skapar 

detta överflöd av objekt och design, 

menar hon. 

Simonetta Carbonaro är psykolog 

och lärare i affärsdesign på Design 

School Domus Academy i Milano 

och undervisar idag i designmanagement 

på Borås Högskola. 

Hon är kritisk till en stor del av 

den design som produceras idag och 

tycker att vi ska formge för diversitet, 

inte för variation av samma produkt. 

Ofta handlar design enbart om 

stilexerciser, menar hon. 

– Design är ett skapande av 

paradigmer. Denna uppgift är 

skrämmande för designers tror 

hon. 

Som ofta när man talar om 

framtid inom design och arkitektur 

så är det kanske egentligen 

samtiden man menar. Och 

den kan beskrivas på olika sätt. 

Hani Rashid från arkitektkontoret 

Asymptote arbetar 

med det flyktiga, muterbara och 

flytande rummet. Medan Rashid 

arbetar i den immateriella 

världen så står Cloudy Jongstra, 

textildesigner från Holland för 

materialitet och taktilitet. Hon 

utvecklar hantverket kring textilier 

i ull och står själv för hela processen, 

från design, via egna får och 

en högteknologisk tillverkning till 

färdiga produkter. Idag är det ofta 

konstnärliga utsmyckningar till offentliga 

lokaler, men hon har också 

gjort kostymerna för den senaste Star 

Wars-filmen. Hennes stora rädsla är 

att landskapet i Holland ska försvinna, 

något hon tycker att alltför få 

bryr sig om i Holland. 

Paret bakom projektet Design 

Against Crime, showade loss när de 

berättade om sin forskning kring 

brottsförebyggande design. 

– Design väcker begär och frestelser, 

därför uppmuntrar det till brott. 

Men därför kan man också genom 

design förhindra kriminalitet, menar 

de. Vi måste minska tillfällena till 

brott. Ett exempel på projekt är en 

stol med plats att kila fast handväskan, 

eller en mobiltelefon som bara 

kan laddas upp av ägaren. 

Konferensen i sig var alltigenom 

genomdesignad. FutureDesignDays 

har till och med ett eget soundtrack, 

en ”audiodesign”. Talarna presente- 

rades i ett intro som inför en ny Star 

Wars-film: Starring: Leif Pagrotsky, 

Hani Rashid, Mats Karlsson… 

Design som showbiz. Stjärnorna var 

de formgivare som valts ut att få sitt 

namn på filmduken. 

Kunde man ha genomfört en konferens 

kring framtidens design annorlunda 

än med 1.400 personer framför 

en scen i en jättelik konferenslokal, 

passivt lyssnande på stjärnorna? Är 

det verkligen framtidens sätt att kommunicera? 

Designtrion To22 levererar ett annat 

budskap. De tre deltagarna möttes 

i New York för några år sedan 

och hade ett bra samarbete innan de 

splittrades mellan New York, London 

och Istanbul. Sen dess kommunicerar 

de via e-post och telefon. 

Idéerna kommer till liv när någon 

av de andra deltagarna reagerar på 

dem och utvecklar dem. I sin design 

arbetar de ofta med projekt som man 

kan förstå direkt, men som det tar 

längre tid att uppleva, såsom projektet 

”22 sätt att sitta i en stol”. 

Nina Gunne 


Simonetta Carbonaro, psykolog och lärare på Borås Högskola, talade 

om den kollektiva rädslan, uppbyggd av de bilder vi ser dagligen. 



Bröderna Rashid, Karim 

och Hani, kopplar 

av på Re-Fuel night 

efter två långa dagar.




UTSTÄLLNINGAR 

Till 9 januari 2005. Gravity of light. Mike & Doug 

Stam. Utforskning av ljuset som fenomen. Rumsinstallation, 

och fotografi ska verk. Färgfabriken, Liljeholmen, 

Stockholm. www.fargfabriken.se. 

Till 9 januari 2005. Pepparkakshus 2004. Årets 

tema: Art noveau – ett nybakat sekel. Arkitekturmuseet, 

Stockholm. 

Till den 9 januari 2005. Portraits of a city. An 

urban Anthology. Fotoutställning på Stockholms 

Stadsmuseum. 

8 februari – 23 april 2005. Accidentism. Utställning 

om Josef Franks fantasihus, Svenskt Tenn, 

Stockholm. 

Till den 30 januari 2005. Architecture 1900: 

Stockholm, Helsinki, Tallinn, Riga, St Petersburg. 

Utställningen lyfter fram epokens livliga arkitekturkontakter. 

Ett samarbetsprojekt mellan arkitekturmuseerna 

i Sverige, Finland, Estland och Lettland samt 

State Museum of the History of St Petersburg och 

Länsstyrelsen i Gotlands län. 

21 – 22 januari 2005. Architecture 1900 – In 

a new light. I anslutning till utställningen Architecture 

1900: Stockholm, Helsinki, Tallinn Riga, 

St Petersburg arran-gerar Arkitekturmuseet ett 

internationellt seminarium. Forskare från olika 

länder diskuterar epokens arkitektur och dess forskning. 

Auditoriet Arkitekturmuseet/Moderna Museet. 

Seminariet är kostnadsfritt. För program se 

www.arkitekturmuseet.se 

Guide till 

Sveriges 

arkitektföretag 

2004 års guide helt slut i lager. 

2005 års guide kommer i januari. 

Beställ på www.arkitekt.se/guide 

447 sidor ekobygg 

Byggekologi 

Kunskaper för hållbart byggande 

Varis Bokalders och Maria Block 

AB Svensk Byggtjänst 

ISBN: 91 7333 070 1 

Fyrtio procent av energin i Sverige 

förbrukas genom byggande och boende. 

Det ryktas att all olja i världen 

kommer att vara slut år 2015. Då kan 

det tyckas underligt att diskussionen 

om vårt byggande och stadsplanering 

inte handlar mer om att utnyttja 

förnyelsebara källor, och att bygga 

energisnålt. 

Kunskapen är kanske för låg. 

I ”Byggekologi” har arkitekterna 

Varis Bokalders och Maria Block 

skrivit ett uppslagsverk för att bygga 

ekologiskt. Det är 447 späckade sidor 

om ”allt om ekologi”. 

Här fi nns allt från hållbar utveck- 

Villafavoriter i repris 

Arkitekternas villor 

20 svenska villor och fritidshus ur tidskriften 

Arkitektur 1999 – 2004 

Producent: Olof Hultin, redaktör Marianne 

Lundqvist 

Arkitektur Förlag AB 

ISBN: 91 86050 64 8 

Villa Vanna, Villa Savoye, Villa 

Ståhl. Byggandet av den egna villan 

manifesterar både ägaren och arkitekten, 

ett dubbelt prestigebygge. Det 

är i villan som arkitekten blir synlig 

och verklig för den privata kunden. 

Drömmen om det egna huset och 

egen täppa må inte vara åtkomlig för 

alla, men den fi nns för många. 

Tidskriften Arkitektur – och 

föregångaren Byggmästaren – har i 

alla år publicerat ett stort antal villor. 

För den som inte sparat de senaste 

fem årens nummer fi nns ett urval av 

de villor som då publicerats samlade 

i boken ”Arkitekternas villor”. Inga 

ling i ett globalt perspektiv till sunda 

hus, att välja material, byggteknik, 

val av konstruktion, återanvändning 

av byggmaterial, installationer, 

ventilation, uppvärmningssystem, 

projektering, kulturvärden, trafi k, 

design, mm… 

Litteraturlistan är diger. Varis 

Bokalders är en av de mest insatta 

arkitekterna i Sverige inom området. 

Vissa områden i boken är ämnen som 

är omdiskuterade, men uppslagsverket 

fyller en lucka bland litteratur 

i området genom att den samlar så 

mycket kunskap. 

Nina Gunne 

nyheter alltså. Inte vad gäller formen 

heller. Den följer tidskriftens tradition 

att låta arkitekten berätta om 

huset, med skillnaden att kommentarerna 

som brukar följa har utelämnats. 

Vilket genast gör boken mindre 

intressant. Boken blir en kavalkad 

över utvald ”god arkitektur” presenterad 

med vackra bilder. Något annat 

syfte är svårt att urskilja. Som dokumentation 

av villabyggande under en 

tidsperiod fungerar den dock. Och 

som gåva och inspiration för den som 

vill förverkliga drömmen. 

Nina Gunne 


En riktigt hård 

julnöt 

Den moderna arkitekturens fi losofi er 

Sven-Olov Wallenstein 

Alfabeta Bokförlag 2004 

ISBN 91 501 0224 9 

Vad ska man med fi losofi n till, 

när man talar om arkitektur? Eller 

omvänt, vad har fi losofi n med 

byggnader och städer att göra? Det är 

de övergripande frågorna som Sven- 

Olov Wallenstein brottas med i sin 

senaste bok Den moderna arkitekturens 

fi losofi er. Och pluralformen är 

betydelsefull, understryker han, när 

det handlar om att undersöka förhållandet 

mellan arkitekturen och dess 

tankevärld. För att det återskapas, 

om och om igen. 

I vissa tider är arkitekturen i stort 

behov av fi losofi n. Vid brytpunkter 

i historien, för att identifi era nya 

riktningar och bestämma positionen. 

När arkitekturen brutit med traditionen 

och slagit in på en ny väg, mot 

nya grundvalar intensifi eras relationen 

med tankevärlden. 

Och, enligt Wallenstein, innehåller 

varje uppbyggnad av ett fi losofi skt 

system en arkitektonisk gest; att 

konstruera och dekonstruera i alla 

sammanhang kräver rumslig fantasi. 

Descartes jämför sig med en arkitekt 

när han grundlägger en ny fi losofi . 

Hos Kant jämförs förnuftets struktur 

med arkitektur. Och den tongivande 

ledsagaren genom nutidens idévärld, 

den nyligen avlidne Jacques Derrida, 

har starka band till arkitektur. 

Ett av de sex mycket uppslagsrikt 

och pedagogiskt strukturerade kapitlen 

handlar om Derrida och dekonstruktionen. 

Epoken är den andra 

brytningsperioden som öppnar för 

en ny typ av tankegångar, och som 

bokens resonemang tar avstamp från. 

Sällan har ett möte mellan fi losofi 

och arkitektur satt igång lika mycket 

diskussion som Derridas samarbete 

med arkitekter. Serien av projekt 

med Peter Eisenman handlar om en 

undersökning av arkitekturen som 

tecken och syntax, för att formulera 

om det moderna arvet. 

Den största energin tycks ligga i 

kapitlen om den tidiga modernismen. 

Fram till modernismens sönderfall 

och övergång i dagens pluralism är 

linjerna tydligare. 

Den ihärdigt produktive Sven- 

Olov Wallensteins två föregående 

böcker, Bildstrider och Den sista 

bilden, handlade om bildkonsten i 

relation till grundläggande fi losofi ska 

frågor. Den sistnämnda mer lättsam 

i anslaget. 

Men arkitektur är inte med lika 

stor självklarhet en konstart för 

självrefl ektion, som bildkonsten. Den 

är inte heller lika central i begreppet 

konst, i modern tid. Och upphovsmannen 

agerar sällan med samma autonomi 

som inom konsten. Arkitektur 

är beroende av först och främst 

ekonomi och politik, och av många 

viljor. Den fi nns till i en mycket praktisk 

verklighet, dess sammanhang är 

många och komplexa. Och innebär 

en svår utmaning för fi losofi n. Efter 

vilka kriterier utformas dialogen som 

inte reducerar arkitekturen till ett 

objekt för en estetik? Eller en illustration 

till en färdigformulerad teori, 

frågar Wallenstein. 

Den moderna arkitekturens 

fi losofi er, är första delen i en trilogi. 

Närmast en historisk fond med 

antiken som utgångspunkt, där de 

båda begreppen formuleras och 

präglar traditionen. Förmodligen ett 

mer lockande och handfast ämne än 

framtiden, som den avslutande delen 

blickar mot. Vi ser fram emot båda. 

Med sitt pedagogiska upplägg har 

Den moderna arkitekturens fi losofi er 

en given roll i undervisning. Den är 

inte lättillgänglig, bitvis är meningsbyggnaden 

onödigt tillkrånglad. Men 

det är värt att kämpa sig mot en 

tålmodig läsart. 

Kristiina Kyander 



Han räds inte 

förändring 

Arkitektur som vi ser den idag kommer att försvinna. 

Och de kommer också arkitekterna. Men skönheten med 

försvinnande är att det alltid återuppstår i något annat. 

Hani Rashid från arkitektkontoret Asymptote talade om 

rädsla under FutureDesignDays i november. 

Text: Nina Gunne 

– Fear… Jag funderar fortfarande på vad jag ska 

prata om imorgon, säger Hani Rashid. Det är 

dagen före FutureDesignDays där han är en av 

talarna på temat Rädsla. 

Han börjar trevande. 

– Vi är förstås rädda för allt möjligt. Den andra, 

det främmande, det som är annorlunda, det vi inte 

känner igen. 

Sen utvecklar han tankarna. 

– Arkitektur ses som något av de mest stabila 

i vår kultur, och då talar jag inte bara om byggnaden 

som materia, utan om begreppet. Jag kan 

förändra mina kläder, mitt utseende, till och med 

min identitet. Men jag kan inte förändra väggarna 

i det rum jag sitter i. Men vi kommer att 

kunna göra det. I framtiden kommer vi att kunna 

förändra rummet med en knapptryckning eller 

med en gest. 

Han sveper över de panelklädda väggarna i 

mässans lobby. 

– Det finns en mänsklig längtan efter stabilitet. 

Arkitekter söker det stabila. Men arkitektur har 

ingen stabilitet. Vår omgivning idag är utsatt för 

allt snabbare förändring och stabiliteten hotas. 

Samtidigt försöker vi idag mer än någonsin att 

bevara och permanenta tillstånd. Vi söker det 

perfekta, det som inte åldras eller förändras. 

Han anser att arkitekturen blir alltmer flytande 

och immateriell. 

– Och arkitekturbegreppet förändras. När det 

stabila och jordnära försvinner måste vi ifrågasätta 

vad arkitektur är. Och det är förstås skrämmande 

när uppfattningar luckras upp och förändras. 

Arkitekturen och arkitekterna försvinner. Det 

är oundvikligt. 

Han anser att arkitekturen blir allt mer interaktiv. 

Alla kan vara medskapare till arkitektur, 

bland annat genom bredare kunskap om datorer. 

Då förändras också arkitektens roll. Den suddas 

allt mer ut mot andra professioner och därför är 

arkitekterna rädda för arkitekturens framtid. 

Kontorets namn, Asymptote, syftar på fenomenet 

då två linjer strävar mot varandra, som aldrig 

riktigt kommer att mötas. Denna tanke genomsyrar 

deras arbete och han återkommer till liknelsen 

flera gånger under intervjun. 

– Jag talar om försvinnandet. Arkitekturen 


”När det stabila och jordnära försvinner 

måste vi ifrågasätta vad arkitektur är. Och 

det är förstås skrämmande när uppfattningar 

luckras upp och förändras. Arkitekturen och 

arkitekterna försvinner. Det är oundvikligt.” 

försvinner men den kommer att återuppstå i något 

annat. Skönheten med försvinnandet är att det 

alltid återuppstår i en annan form. Men innan vi 

ser i vad så är vi rädda. 

– Vi kommer också att omdefiniera vad en 

arkitekt är. 

Han berättar om ett av de senaste projekten, en 

masterplan för Penang. 

– Vår roll där kan jämföras vid en filmproducents, 

där vi koordinerar och drar upp strukturer 

men där sedan aktörer, experterna, tolkar och ger 

planerna innehåll. 

Hani Rashid driver sedan 1989 arkitektkontoret 

Asymptote tillsammans med Lise Anne 

Couture som han också har en son med. Han har 

en master på Cranbrook Academy of Art in Michigan. 

Idag är han lärare på Colombia University, 

men har undervisat på arkitektskolor över hela 

världen, bland annat i Köpenhamn och Lund. 

Han beskriver Asymptotes arbete som en 

undersökning och en strävan efter ett flytande, 

gränslöst, muterande och försvinnande rum. En 

arkitektur i konstant förändring. 

År 2000 representerade Asymptote USA på 

biennalen i Venedig och ställde dessutom ut en 

installation, Broadcast Architecture, där de undersökte 

hur det virtuella och det verkliga rummet 

påverkar varandra. De skapade en arkitektur som 

förenade de båda. 

Installationen innehöll två webbkameror 

bakom roterande speglar som registrerade och 

återspeglade besökarnas rörelser. Under fem månader 

sändes en bild var 32:a sekund över Internet. 

Kameran registrerade 1,6 miljoner olika variationer 

av rummets interiör. Besökaren upplevde en 

interiör som förändrades med deras närvaro. Projektet 

undersökte idén om verkligheten i arkitekturen 

som ett utsuddat tillstånd och hur arkitektur 

idag kan förstås som ett territorium mellan det 

verkliga och det virtuella. 

Flera av kontorets projekt finns enbart i den 

immateriella världen, såsom i New York Stock 

Exchange Advanced Trading Floor, NYSE, en 

virtuell rumslig modell i tre dimensioner och med 

färger som pedagogiskt hjälpmedel för att göra 

marknaden förståelig. 

När Hani Rashid dagen efter intervjun föreläser 

på FutureDesignDays får han frågan om hur 


BMW Event and 

Delivery Center, 

München, Tyskland, 

2001. Förslag till 

en byggnad som 

tillåter besökare och 

kunder att uppleva 

varumärket BMW 

på flera nivåer, 

från testkörning 

i VR-simulator till 

utställningar av prototyper. 

Byggnadens 

tektonik bestäms av 

besökarens rörelser, 

både gående och i bil. 


HANI RASHID 

Född 1958 i Egypten. Uppvuxen 

i Kanada. Bor sedan 19 år i New 

York. 

MA i Arkitektur på Cranbrook 

Academy of Art 1985. 

Lärare på Colombia University 

Graduate School of Architecture 

sedan 1989. 

Undervisning på flera arkitektskolor, 

till exempel Konstakademien 

i Köpenhamn, Berlage Institut i 

Amsterdam, LTH, etc. 

Asymptote bildades 1988 av Hani 

Rashid och Lise Anne Couture. 

Kontoret i New York är en design- 

och konststudio med betoning på 

arkitektur och interaktiv digital 

design. 

Hemsida: www.asymptote.net 

det känns att som arkitekt bara ha ritat en byggnad 

på 16 år. (Hydra-Pier i Haarlemmer, Holland). 

Rashid verkar förvånad och lätt irriterad över 

frågan. 

Själv bedömer han inte arkitektur efter huruvida 

den är byggd eller inte. För honom är till 

exempel projektet med NYSE, som pågick i fyra 

år, högst konkret. Däremot anser han inte att allt 

som byggs är arkitektur. 

Arkitektur som lösning av bostadsbrist och 

andra sociala frågor avfärdar han. 

– Detta är givetvis helt nödvändigt att producera, 

men det handlar om ingenjörskonst, om 

klimatskydd och ekonomi. Det handlar inte om 

rumsliga upplevelser och poesi och detta hör heller 

inte hemma i den typen av uppgifter. 

Allt fler av Asymptotes projekt tenderar att 

bli mer fysiska. Kontoret har producerat möbler, 

inredningar och utställningar. Just nu arbetar de 

med ett krematorium i Holland. 

Förändring är kontorets ledord och den har han 

med sig i sin bakgrund, förklarar han. Född i 

Egypten av brittisk mor och egyptisk far som träffats 

i Paris, flyttade han som treåring med familjen 


till Kanada, där han växte upp. Idag bor han i 

New York men är verksam över hela världen. 

– Jag blir ofta presenterad som egyptier trots 

min bakgrund. Men jag är en hybrid mellan det 

globala och det lokala. 

Vi talar om vad detta har för betydelse för hans 

arbete. Just nu undervisar han på arkitektskolan 

i Zürich. Projektet handlar om att rita täta, höga 

byggnader för bostäder i de europeiska storstäderna. 

Eleverna studerar både amerikanska och 

asiatiska modeller för skyskrapsarkitektur, men 

med en lokal anknytning. 

– Detta är vi också rädda för: Att det lokala försvinner. 

Vi är rädda för att allt suddas ut och blir 

globalt. Att vi inte längre kan placera en person 

efter dess namn och utseende, klädsel, språk och 

beteende. På samma sätt förväntar vi oss att arkitekturen 

är lokal. Att den kännetecknas av lokal 

tradition och anknytning till platsens historia. 

Den globala arkitekturen skrämmer, liksom 

den globala människan. Han ser denna rädsla 

tydligt i Europa. 

– Vad hände till exempel när man införde euro? 

Jo varje land gick och tryckte sin egen utformade 

eurosedel. 


”Vi är rädda för att allt suddas ut och 

blir globalt. Att vi inte längre kan placera 

en person efter dess namn och 

utseende, klädsel, språk och beteende. 

På samma sätt förväntar vi oss att 

arkitekturen är lokal. Att den kännetecknas 

av lokal tradition och anknytning 

till platsens historia.” 

Den lokala traditionen och arkitekturen försvinner. 

Men så igen: asymptote. Den försvinner 

aldrig helt. Det lokala och det globala interagerar 

istället och uppstår i något nytt. 

Han nämner Frank Gehry, amerikansk arkitekt 

som kopplades in för att rita ett landmärke för 

det baskiska Bilbao. Han skapade på denna plats 

något mycket lokalt för platsen, ett landmärke för 

Bilbao, som idag är stadens tydligaste varumärke. 

De bästa arkitekterna idag, menar han, arbetar 

med att försöka göra den kulturella nomadiska 

situationen förståelig i sin arkitektur. 

– Asymptote har arbetat i lokala situationer där 

vi verkligen har trängt in i platsens genius loci, 

kulturen, magin, ja nästan sökt DNA på platsen. 

Men att tillämpa detta genom att bygga det i sten 

skulle vara att lägga bandage på platsen. Istället 

måste vi läsa in dessa uppgifter i en global situation. 

Han ser arkitektens historiska länkar som ett 

problem när det börjar handla om nostalgi. 

– Och denna framträder idag ofta i förhållande 

till modernismen. 

Han beskriver Asymptotes förhållande till 

historien som en ”skipping history”. Han ser före- 

gångare till virtuell arkitektur i Piranesi, Boullee, 

Ledoux, El Lissitsky med flera. 

– Datorn har bara utökat våra möjligheter att 

visualisera och teoretisera dessa spatiala enheter. 

Han nämner Bruno Taut som en av de personer 

som kontoret tar intryck från. Liksom André 

Block och Archigram i London på 1960-talet. 

Och Fredrik Kiesler, en person som fruktade det 

statiska och det stabila. 

– Men sedan går vi in i amnesin igen, den 

totala glömskan. Att glömma delar av historien 

är viktigt, menar han. Historien består av toppar 

och dalar. Många av dessa är absolut värda att bli 

bortglömda. 

Vad är han själv rädd för? 

– Både lokala arkitekter och globala visionärer. 

Hans bror (formgivaren Karim Rashid) har 

anklagat honom för att vara alltför fixerad vid 

framtiden. Själv ser han det inte så. 

– Det handlar om en önskan. Den virtuella arkitekturen 

befinner sig i sin barndom. Vi är dinosaurier 

jämfört med vart vi är på väg. Ännu kan vi till 

exempel inte uppleva de virtuella rummen genom 

våra kroppar, men vi kommer att kunna göra det 

också. Vi strävar ditåt. 

HydraPier i Haarlemmeer i Holland 

är en transitbyggnad för the Floriade 

Festival. Byggnaden uttrycker kampen 

mellan land och vatten, typisk för 

det konstgjorda landskap som Holland 

består av, och kampen mellan natur 

och teknologi. 

Byggnaden ligger på ett uppbyggt 

landskap av vatten och mark. När 

paviljongen aktiveras täcks den av 

vatten som bildar två vertikala ytor 

mellan vilka besökaren gör entré. 

(Bilder till vänster, ovan och nedan) 




Två vinnare på lager 

Arkitekten satte sig tillsammans med Christer Malmström och Edgar 

Gonzales runt en packlår i Höglagret på nya Konstfack vid Telefonplan 

strax före utdelningen av årets Kasper Salin-pris. Samtalsämne: 

Arkitekter och arkitektur i Europa och Sverige. 

Text: Annika Jensfelt och Dan Hallemar Foto: Rickard Kilström 

– Jag har fått komplimanger för högskolebiblioteket i 

Huddinge för att det ”ser internationellt ut”. 

– Folk säger att Världskulturmuseet är ”osvenskt”. 

Det säger två av arkitekterna bakom årets Kasper Salinvinnare, 

Christer Malmström respektive Edgar Gonzales. 

Trots att Christer Malmström och Edgar Gonzales fått 

höra dessa omdömen om sina byggnader, är det ingen av 

dem som kan svara på vad som utmärker en ”internationell” 

Nyblivna Kasper 

Salin-vinnare: 

Christer Malmström 

för Södertörnshögskolebibliotek 

och 

Londonbaserade 

Edgar Gonzales 

för Världskulturmuseet 

i 

Göteborg som 

han ritat tillsammans 

med Cécile 

Brisac. Hon var 

dock på nya 

jobb i Frankrike 

och kunde inte 

närvara vid prisutdelningen. 

respektive ”osvensk” byggnad, eller vad som gör att deras 

byggnader skulle passa in på dessa omdömen. 

– Det finns en generell arkitektur som är gränslös. Det 

går inte att klassificera typiskt svensk arkitektur, eller 

arkitektur från något land. Det är ingen som säger att till 

exempel Jean Nouvel representerar fransk arkitektur eller 

att Frank Lloyd Wright representerar det amerikanska. 

Och tittar man på den brittiska paviljongen på arkitektur- 


”Få i den svenska 

byggprocessen förstår 

vikten av detaljutformningen.” 

Christer Malmström. 

biennalen i Venedig, stod så vitt skiljda 

projekt som av Adam Caruso och Peter 

Cook sida vid sida, säger Edgar Gonzales. 

– Svensk arkitektur kan inte betyda 

något annat än att en svensk arkitekt är 

upphovsman. Det handlar inte om någon 

speciell stil, säger Christer Malmström. 

Edgar Gonzales är född på Kuba, arkitektutbildad 

i USA, bosatt i London, och 

hans partner Cécile Brisac är fransyska. 

Att jobba internationellt kan tyckas naturligt 

mot den bakgrunden. Men Edgar 

Gonzales säger att för dem är att verka 

utanför Storbritannien inte ett val, utan 

en nödvändighet. 

– Det byggs få offentliga byggnader i 

London och om de byggs finns det många 

arkitekter att välja bland innan man väljer 

oss, till exempel Norman Foster eller 

Zaha Hadid. 

Världskulturmuseet i Göteborg är 

Edgar Gonzales och Cécile Brisacs första 

förverkligade projekt. Tävlingsinbjudan 

hittade de på Internet. 

– Hade det inte varit för tävlingen hade 

vi aldrig hamnat i Sverige. Jag har inga 

kusiner eller andra kopplingar hit, säger 

Edgar Gonzales. 

När de vunnit tävlingen läste han 

en tidningsartikel där skribenten gav 

positiva omdömen om hans och Cécile 

Brisacs förslag men med tillägget ”vänta 

tills det gått igenom den svenska byggprocessen”. 

Edgar Gonzales tycker dock 

att det har gått bra. 

– Vi bosatte oss i Göteborg i två och 

ett halvt år. Vi fanns där på plats, det 

är en av anledningarna till att det blev 

lyckat, säger han. 

Fast på frågan om tidningsskribentens 

farhågor var befogade, måste han lägga 

till ett ja. 

– Det finns en tendens att släta över 

detaljerna, att välja den lättaste vägen, 

säger han. 

Christer Malmström håller med. 

Detta är ett generellt problem. 

– Få i den svenska byggprocessen förstår 

vikten av detaljutformningen, säger 

han. 

Trots det är han nöjd med hur hans 

prisade bibliotek vid Södertörns högskola 

blev. Det handlar mycket om beställarens 

insikt, menar Christer Malmström. Och 

så om att arkitekten är på plats på bygget, 

vilket även han eller någon annan från 

kontoret var, ett par gånger i veckan. 

– Vi arkitekter är lite lata när det gäller 

det. Men det finns en anledning – att vi 

oftast inte är inbjudna. Vi kan ju inte gå 

dit om vi inte är inbjudna, säger Christer 

Malmström. 

Vi har två Salinprisvinnare med interna- 


tionell stämpel. Svenskt arkitekturklimat 

har fått utstå en hel del kritik. Jantelagen 

kan späs på för mindre. Christer Malmström 

och Edgar Gonzales ser dock ingen 

risk för övertro på internationella förmågor 

eller att något går förlorat i avsaknad 

av arkitekternas lokala förankring. 

Christer Malmström talar istället om att 

det finns två negativa orsaker till att man 

som arkitekt håller sig enbart till lokala 

traditioner i sin arkitektur. 

– Den ena är om det saknas nya sätt 

att tänka kring arkitektur i det land du 

verkar i. Det andra hindret är att du är 

rädd. Det blir ett försvar att hålla sig till 

det man redan vet, säger han. 

De framhåller båda det positiva 

med eurpeisering och globalisering, att 

arkitekter verkar i olika länder och att 

influenser sprids. 

– Idéer reser och det ska de göra, säger 


Han och Cécile Brisac började till exempel 

att leka med tanken på en morisk 

vägg i Världskulturmuseet. Nu blev det 

ingen ”morisk vägg”. Istället fick den 

koreanska konstnären Do-Ho Suh utforma 

den sextio meter långa och tre meter 

höga väggen med sitt verk ”Screen”, 

beställt av Statens konstråd. Och Do-Ho 

Suh är korean utbildad i USA. Kanske, 

liksom Edgar Gonzales, typisk också för 

de framtida arkitekter som kommer att 

verka på den europeiska marknaden. 

Både Edgar Gonzales och Christer 

Malmström tror att det kommer att 

bli än vanligare att arkitekter i Europa 

jobbar utanför sina hemländer. Det är så 

mycket lättare idag och många studenter 

skaffar sig erfarenheter från och lär 

känna andra länder redan under studietiden. 

– Många studenter reser utomlands 

idag, och det är bra, säger Christer 

Malmström som själv aldrig gjorde 

detsamma men säger att han skaffat 

sina internationella influenser senare i 

yrkeslivet. 

Så, efter två och ett halvt år i Göteborg, 

vad tar Edgar Gonzales med sig för 

influenser från livet i Sverige in i kommande 

projekt? Edgar Gonzales tystnar. 

Jo visst har han och Cécile Brisac bott 

två och ett halvt år i Göteborg, men det 

har ju varit mest jobb. Och svenskar börjar 

jobba så okristligt tidigt på morgonen 

och han och Cécile Brisac är vana att 

arbeta sent på kvällen. 

– Och ärligt talat. På helgerna reste 

vi hem till London för att vila upp oss, 

säger Edgar Gonzales. 

Men så kommer han på något. 

– Vi hittade ett fik på Smedjegatan. 

Dit gick vi varje morgon. It became our 

home away from home. 

”Vi bosatte oss i Göteborg i två 

och ett halvt år. Vi fanns där på 

plats, det är en av anledningarna 

till att det blev lyckat.” 



TÄVLINGAR 

Tävlingssekreterare: Thomas Nordberg 

thomas.nordberg@arkitekt.se 

PÅGÅENDE ALLMÄNNA TÄVLINGAR 

Taxinge och Tisslingeplan i Tensta, Stockholm 

Sista dag för inlämning är den 13 januari 2005. Tävlingsprogrammet 

fi nns på www.arkitekt.se/tavlingar. 

KOMMANDE ALLMÄNNA TÄVLINGAR 

Västervik – Visans Hus 

Visans Hus, som ska inrymma Visfestivalens kansli, 

utbildningsverksamheter, visutställningar, vissamlingarna, 

Visans sal, inspelningsstudio, café/restaurang och 

ett företagscentrum, totalt ca 2.800 kvm bruttoarea, 

placeras på Slottsholmen strax intill Stegeholms ruin, 

där sedan 40 år den årliga Visfestivalen äger rum. 

Tävlingen planeras kunna starta strax före 

jul. Tävlingsprogrammet kommer att fi nnas på 

www.arkitekt.se/tavlingar så snart tävlingen startat. 

I juryn ingår bl a arkitekt SAR/MSA Tua Franklin, 

utsedd av Sveriges Arkitekter, arkitekt SAR/MSA Erik 

Wikerstål, arkitekt Mats Widbom (utställningschef på 

Riksutställningar, juryns ordförande) och artisterna 

Björn Ulvaeus och Cajsa-Stina Åkerström. 

ALLM. TÄVLINGAR UNDER BEDÖMNING 

Eskilstuna – Fristadstorget 

Sista dag för inlämning var den 26 november. 34 förslag 

har lämnats in. 

Hamn- och strandområdet i Mariestad 

Sista dag för inlämning var den 1 december. 44 förslag 

har kommit in. Tävlingsförslagen är utställda för allmänheten 

under tiden 16/12 – 26/2 2005 i f d Domuslokalen, 

Nygatan 16, Mariestad. 

Kalmar – Konstmuseum 

Sista dag för inlämning var den 1 december. Ca 300 

förslag har kommit in. 

PÅGÅENDE INBJUDNA TÄVLINGAR 

Bolanders bäck, Nybro 

Inbjudna: Nyréns, Nivå landskapsarkitekter samt 

Mellanrum. 

Kunskapens Hus i Östersund 

Inbjudna: Arkitekt Rolf Bergsten Östersund, GF Konsult 

Göteborg samt Nyréns, Stockholm. 

Gävle – Bostäder på Alderholmen 

Inbjudna: Brunnberg & Forshed, Södergruppen, Wilhelmson 

arkitekter samt FFNS. 

Gävle – park och kajmiljö på Alderholmen 

Inbjudna: Landskapslaget, Tema, Nivå samt White. 

Kristinebergs nya strandpark i Stockholm 

Inbjudna: Jeppe Aagaard Jensen (Danmark), Sydväst, 

NOD, Andersson Jönsson samt Carl Bro. 

Tävling på tyskt manér 

17 domare och 30 experter. Samtliga förslag noga 

analyserade och likartat uppritade av ett anlitat 

konsultföretag. Bruten anonymitet i steg 2. 

Tänk dig att du skulle investera två 

miljarder kronor i en ny byggnad 

– hur säker skulle du vilja vara på att 

du valt rätt projekt och rätt arkitekt? 

Naturligtvis skulle du vara intresserad 

av att få bästa möjliga lösning. 

Och att tävla om uppgiften är ett 

bra sätt att öka chanserna att träffa 

rätt. Samtidigt infi nner det sig en del 

osäkerhetsmoment i tävlandet som 

man skulle vara uppmärksam på. Vet 

jag allt om projekten? Finns det dolda 

fel? Är projekten genomförbara? 

Fungerar de tekniska lösningarna? Är 

detta den arkitektur jag behöver? Får 

jag rätt stöd i urvalsprocessen? 

Under det gångna året har jag 

varit anlitad som utvärderingsexpert 

för ett tyskt företag i Berlin – Phase 

Eins – som arrangerat tävlingen 

om en ny byggnad för Europeiska 

patentorganisationens (EPO) 2.500 

medarbetare i Haag. Byggnaden 

som efterfrågas är något utöver det 

vanliga och målsättningen har varit 

att skapa en innovativ byggnad med 

hög standard och god livscykelekonomi. 

Därför valde EPO tillsammans 

med Phase Eins att genomföra en 

internationell tävling i två steg med 

en öppen prekvalifi cering. 391 kontor 

ansökte om att få vara med och 52 

stycken valdes ut till tävlingen. 

Phase Eins levererar tjänster som 

inte fi nns (eller efterfrågas?) på den 

svenska marknaden men förekommer 

ute i Europa. I Tyskland är tävlandet 

omfattande och byggherrarna anlitar 

ofta arkitektkontor för att arrangera 

och samordna arkitekttävlingar och 

utvärdera projektförslag. Eftersom 

det fi nns ett stort behov av expertis 

för att arrangera bra tävlingar och få 

fram bästa möjliga resultat har efterfrågan 

på konsulttjänster inom denna 

nisch vuxit. Detta har lett till att 

det i Tyskland idag fi nns byråer vars 

verksamhet är specialiserad på tidiga 

skeden och arrangemang av arkitekttävlingar. 

Phase Eins är en av dem. 

Till EPO har Phase Eins tagit fram 

tävlingsprogram, arrangerat tävlingen 

med sammansättning av experter 

och jurymedlemmar, utvärderat tävlingsförslagen 

och kommer att bistå 

med kontraktsstöd mellan byggherre 

och vinnande arkitekt. Det som har 

utmärkt tävlingsprocessen är en hög 

grad av professionalism där processen 

med beställare och de tävlande 

har designats för att slutmålet skall 

nås – bästa möjliga projekt. 

Eftersom byggnaden har ett omfattande 

program valde EPO att genomföra 

tävlingen i två steg där man i det 

andra steget bröt anonymiteten för 

de tio tävlande som gick vidare. På 

så sätt kunde EPO stå i kontakt med 

arkitekterna och delta i vidareutveckling 

av projekten. 

Förfarandet med att bryta ano- 

Exempel från 

utvärderingsrapport 


nymiteten kan tyckas kontroversiellt 

eftersom det skulle kunna påverka 

juryns beslut. För EPO har det dock 

inneburit en möjlighet att direkt 

kunna kommunicera sina önskemål 

till arkitekterna. Därför tryckte 

EPO på vissa aspekter som speciellt 

betydelsefulla i steg 2 när man kände 

till de tävlandes förslag. Främst har 

diskussionerna handlat om att få arkitekterna 

att förstå det arbetsklimat 

som EPO har och vilken arbetsmiljö 

de föredrar. Stadsbyggnadsfrågorna 

har också varit viktiga eftersom den 

nya byggnaden är en del av utvecklingen 

av ett större område. Detta var 

punkter som alla tävlingsförslagen 

behövde förbättra. 

Kontakten med de tävlande i steg 

två har skett vid två tillfällen då både 

representanter från EPO samt Phase 

Eins har deltagit. Vid första tillfället 

gavs förslagsställarna möjligheten att 

själva presentera sina projekt och få 

feedback på sitt arbete utifrån juryns 

synpunkter. Vid andra tillfället gjorde 

EPO besök hos de enskilda arkitektkontoren 

för att ytterligare lära 

känna förslagsställarna och projekten. 

Dokumentationen från dessa tillfällen 

och genomförandet av mötena har sedan 

i stora drag redovisats för juryn. 

Juryn bestod av totalt 17 domare 

med ytterligare ett 30-tal experter, 

sekreterare, utvärderare och 

översättare (simultantolkning på tre 

språk!). Och trots att det har varit 

52 tävlande förslag så har jurysammankomsterna 

reducerats till 

två dagar. Därför har det varit av 

största vikt att förslagen har blivit 

grundligt granskade innan jurysammanträdena. 

Varje förslag har 

analyserats utifrån koncept, design, 

stadsbyggnad, funktion, trafik, 

teknik, ekologi, klimat osv. Förslagen 

ritas även av i sin helhet för att 

kunna få en korrekt bedömning av 

ytor och volym och en indikation på 

byggnadsekonomin. Detta arbete 

har sammanfattats i en utvärderingsrapport 

där varje förslag har 

fått en jämlik presentation. De båda 

jurysammanträdena har börjat med 

presentation av projekten inför juryn 

och frågestund. Detta har sedan 

övergått i debatt och diskussioner 

samt röstning i flera steg. Denna 

process har gjort att de deltagande 

kontoren upplever en juste och 

rättvis bedömning som är dokumenterad 

och kommunicerbar. 

Som deltagare i juryarbetet så 

kan jag också se fördelarna med 

förfarandet. Det är ett gediget arbete 

som görs innan sammankomsterna 

och presenteras för juryn. Genom 

detta skapas en gemensam bedömningsgrund 

för jurymedlemmarna. 

Diskussionerna om projekten behöver 

därför inte fokusera på aspekter som 

man inte känner till eller som inte 

är tillgängliga utan närmare granskning. 

Juryn blir inte heller beroende 

av en enskild domares preferenser 

eller dagsform. Vidare får lekmannadomarna 

stöd att läsa och förstå 

förslagen och byggherren undviker 

att bli utelämnad till fackdomare som 

utifrån en överslagsmässig bedömning 

av koncept och design på kort 

tid skall utse en vinnare. Vidare har 

EPO träffat arkitekterna och skapat 

sig en bild av de tävlande. Man har 

förstått att de arkitekter som varit 

inbjudna har hållit hög nivå och är 

kvalificerade att genomföra projektet. 

Alltså reduceras felmarginalen 

eftersom de flesta problem och 

möjligheter med projekten redan är 

undersökta innan juryn tar sitt beslut. 

Och tävlandet blir ett förfarande 

som ger bra utfall och kvalificerade 

resultat. 

Tyvärr deltog inga svenska kontor 

i tävlingen. Om något svenskt kontor 

hade anmält sig till prekvalificering- 

FAKTA: 

Nytt kontorshus för EPOs 2.500 medarbetare 

i Haag. Projektbudget: ca 2 

miljarder SEK. 

Tävling i två steg med öppen prekvalificering. 

391 ansökande med 52 tävlande. 

Första steget anonymt. Andra steget 

icke anonymt och arvoderat. Fem priser 

med en samlad prissumma på ca 2,5 

milj kronor 

1:a pris: Xaveer de Geyter Architecten, 

Bryssel. 

2:a pris: MVRDV, Rotterdam 

3:e pris: Henning Larsens Tegnestue, 

Köpenhamn 

Bland övriga deltagare fanns: Helmut 

Jahn, Axel Schultes, Massimiliano 

Fuksas, Kees Christiaanse, Ben van 

Berkel, Sauerbruch & Hutton, Rogers, 

Plot, Neutelings & Riedijk, Zaha Hadid, 

Coop Himmelblau med flera. 

en, hade det kommit med, eftersom 

man eftersträvade en internationell 

mångfald. Och så här i efterhand så 

tror jag att det svenska kontor som 

hade kunnat vara konceptuellt starkt 

och samtidigt haft förmåga att skapa 

trivsamma arbetsmiljöer och genomförbara 

byggnader hade haft en god 

chans till att hamna på prispallen. 

Jonas Olsson, arkitekt SAR/MSA, 

Testbedstudio arkitekter Öresund/Stockholm 

Vinnande förslag av Xaveer de Geyter Architecten, Bryssel 

2:a pris: MVRDV, Rotterdam 

3:e pris: Henning Larsens Tegnestue, Köpenhamn 


DEBATT 

Debattredaktör: Dan Hallemar 

dan.hallemar@arkitekt.se 

Tel 08-5055 7732 

I det här numrets debattinlägg är det mycket Stockholm. 

Det är välbehövligt. Jag hoppas att vi ska 

fortsätta ha en livlig debatt om huvudstaden, men 

önskar också att resten av landet tar plats. Landsbygd, 

städer, orter. Grunnar du på något, är du arg 

på någon, hoppas du på något. Skriv. Det lättar, och 

kan förändra. 

Dan Hallemar, debattredaktör 

Pressgrannar 

”De fyra är alla i samma konventionella tradition, en 

nostalgisk nymodernism som i brist på hållbara postmodernistiska 

alternativ är så gott som allenarådande 

inom svensk arkitektur. Det teoribygge som befriade 

konsten under 1980-talet fick aldrig något fäste i den 

svenska arkitekturen. Den föll tillbaka i den trygga 

traditionen, den som på 1950- och 1960-talen skänkte 

Sverige stor framgång, även internationellt.” 

Pär Eliasson om Kasper Salin-nomineringarna i Expressen 041119 

”Trappor är funktionshindrade människors fiende, och 

eftersom rullstolsramper är fula känner man sig ful. 

– Handikappanpassning kommer in som det gråa, 

trista spöket. Vore det inte häftigare att ha en arkitektur 

som inkluderar alla människor?” 

Jonas Franksson, programledare för CP-magasinet avlyssnades av 

Julia Svensson i KvP på Arkitekturskolan i Lunds 40-årsjubileum. 

KvP 041030 

”Kanske är det en egen stadsarkitekt som Tranemo bör 

satsa på? Om det går att få tag på en sådan.” 

Frågan ställs i en artikel i Borås Tidning som vet att berätta att 

Tranemo börjar med att låna stadsarkitekten i Svenljunga någon dag i 

veckan. Magnus Josefsson skrev artikeln i Borås Tidning 2004-11-28. 

”– Denna idé handlar om alla oss som har större prylar 

att meka med. Bilar, motorcyklar, bussar... 

Och så här vill Igor Cronsioe att idén utvecklas. 

Bergsäters industriområde utvecklas och där byggs 

kanske 15 små hus. Varje hus blir 12 gånger 12 meter 

och får en verkstadslokal med hangarport. I husen ska 

även finnas en våtdel och en isolerad del. 

– Så att mekarna kan stanna över när de kommer 

hit över helgen eller på semestern. Allt byggs som en 

fastighet, där var och en köper sin andel. 

Igor Cronsioe tror att mekarbyn kan göra Svenljunga 

attraktivt och locka dit nya människor. 

Igor Cronsioe, arkitekt och konstruktör av ultralätta flygplan vill 

skapa en ”mekar-by” för händiga män och kvinnor i Svenljunga. Eva 

Hildebrand intervjuade i Borås Tidningar 2004-11-25. 

Bullerbyn 

– en tvångströja 

Lagstiftning, forskning och planering kring ljudfrågorna 

måste underbyggas av betydligt mer mångfacetterade 

förhållningssätt till stad och ljud, än de 

som återfinns i de riktvärden för trafikbuller som 

riksdagen antog 1977. Boverkets förslag till skärpning 

av riktvärdena kan innebära att Stockholm 

inte klarar av målet på 20.000 nya bostäder, menar 

Björn Hellström och Catharina Dyrssen. 

Riktvärdena för buller och miljökvalitetsmål 

i stadsmiljö riskerar att 

bli en tvångströja för hållbar stadsbyggnad 

och stadsutveckling. Genom 

sitt snäva perspektiv motarbetar det 

en djupare diskussion kring frågor 

om ljud och stad. För att kunna hantera 

ljudfrågorna, som blir allt angelägnare, 

måste i stället lagstiftning, 

forskning och planering underbyggas 

med betydligt mer mångfacetterade 

förhållningssätt till stad och ljud. 

Förra vintern stoppade Länsstyrelsen 

planeringen av nya bostäder på 

Oxtorgsgatan i centrala Stockholm. 

Skälet är att bullernivåerna anses för 

höga. Beslutet grundar sig på de riktvärden 

för trafikbuller som antogs av 

riksdagen 1997 (proposition 1996/97: 

53). Bland annat fastslås att bostadshus 

inte bör exponeras för ljud 

som överskrider riktvärdet för ”god 

miljökvalitet”, vilket är satt till genomsnittligt 

55 decibel ljudnivå över 

dygnet vid fasad. Att stora delar av 

Stockholms stad överskrider riktvärdet 

är en tydlig fingervisning om hur 

direktivet kan komma att försvåra 

framtida bostadsbyggande. Effekten 

blir färre bostäder och fler kontor i 

city, eftersom kontor är undantagna 

direktivet. Det fastslås även att 

bostäder bör ha tillgång till en tyst 

sida, med betydligt lägre bullervärden. 

Därmed har direktivet också en 

inverkan på själva utformningen av 

framtidens bostäder – kvartersbebyggelse 

prioriteras på bekostnad av till 

exempel punkthusbebyggelse. Detta 

är problematiskt av flera principiella 

skäl. Dels innebär det att gränsvärdet 

direkt och utan analys av stadsbyggandets 

vidare sammanhang griper in 

i stadens arkitektoniska utformning. 

Dels förskjuter det ljudproblemen 

från källan (motorerna, däcksljuden, 

flyg- och spårbunden trafik) 

till problemens konsekvenser (den 

byggda omgivningen), vilket närmast 

framstår som en miljöpolitisk 

paradox. Dessutom är de föreslagna 

kvarterslösningarna många gånger 

olämpliga. Till exempel är punkthus 

ofta billigare och lättare att anpassa 

till topografin eller i en förtätning 

av staden. Om- och påbyggnader av 

äldre fastigheter kräver ofta lösningar 

som inte alls disponeras efter 

den äldre kvartersstrukturen – till 

exempel enkelsidiga lägenheter eller 

bostäder uppe på taken. 

Det finns ytterligare en paradox 

i förslaget: Bakom riktvärdena och 

dess svans av miljönormer tycks 

föreställningen om gatan vara reducerad 

till antingen en bullerkorridor, 

som alltså kräver motkompensation 

av ”en tyst sida”, eller en stillsam 

småstads- eller bakgata. 

Man kan fundera över vad människor 

prioriterar när de bosätter sig 

i storstaden. Stockholms lägenhetspriser 

i city tyder ju på att det finns 

andra kvaliteter som värderas än, 

eller möjligen förutom, tystnad utanför 

porten. Man kan också fråga sig 

varför alla bostäder skall normeras 

efter samma mall, när man numera 

42 ARKITEKTEN december2004

i övrigt gör mer situationsanknutna 

och sammanvägda kvalitetsbedömningar 

för lägenheter. Länsstyrelsens 

bullerbeslut kritiseras också följdriktigt 

av Stadsbyggnadskontoret i 

Stockholm. 

Riktvärdena tar också stöd av 

EU-direktivet om omgivningsbuller 

som antogs av Europaparlamentet 

2002 (2002/49/EG). I direktivet, som 

är formulerat som en gemensam 

handlingsplan om miljökvalitetsnormer, 

finns också ett beslut om att alla 

större städer inom medlemsländerna 

med mer än 250 000 invånare ska 

upprätta så kallade strategiska bullerkartor. 

För ett år sedan inventerade 

Stockholms Miljöförvaltning bullersituationen 

i Stockholms innerstad. 

Det fastslås i rapporten – Kartläggning 

av buller i Stockholms innerstad 

– att omkring 180.000 stockholmare 

exponeras för ljudnivåer utanför sina 

bostäder som överskrider direktivets 

riktvärden. I rapporten skriver man 

att dessa strategiska bullerkartor 

ska vara ”ett viktigt underlag i den 

fysiska planeringen”. 

Nyligen presenterade Boverket 

rapporten Tillämpning av riktvärden 

för trafikbuller vid planering för och 

byggande av bostäder, på uppdrag av 

regeringen. Deras bedömning är att 

det krävs starka motiv för att bevilja 

avsteg från de fastslaga riktvärdena. 

Rapporten har redan haft effekt på 

planeringen av bostäder i Stockholm. 

I detaljplanen för Skatteskrapan, som 

ska byggas om till studentbostäder, 

underkänner Boverket Länsstyrelsens 

beslut om att kringgå riktvärdena. 

Länsstyrelsen anser att studentbostäderna 

kan räknas som tillfälliga 

bostäder, medan Boverket menar 

på motsatsen. Boverkets förslag till 

skärpning av riktvärdena kan således 

innebära att Stockholm inte klarar 

av målet om 20.000 nya bostäder. 

Samtidigt finner man motstridiga formuleringar 

i rapporten. Man skriver 

att ”Avvägningar, som innebär avsteg 

från bullerriktvärdena i samband 

med planering för nya bostäder, bör 

kunna komma i fråga i samband med 

komplettering av befintlig bebyggelse 

i centrala delar av städer och tätorter 

med bebyggelse av stadskaraktär, 

t.ex. ordnad kvartersstruktur och 

tätare bebyggelse vid knutpunkter 

längs kollektivtrafikstråken”. Man 

framhåller även att det saknas 

relevanta metoder för att inventera 

och analysera komplexa ljudmiljöer. 

Boverkets formuleringar är i högsta 

grad motstridiga deras egna slutsatser. 

Man bör därför fråga sig varför 

det är så bråttom med att leverera 

förslag om hur bullerriktvärden 

bör tillämpas då det uppenbarligen 

saknas relevant kunskap. 

Vi menar att Boverkets tolkning 

av riktvärdena och EU-direktivet 

visar på en grov förenkling av stadsljudslandskapet 

och att normerna 

omöjliggör alternativa, mer lyhörda 

strategier. Stadens ljud kan inte 

ensidigt tolkas och regleras utifrån 

decibelvärden. För att förstå ljud i 

staden måste flera kunskapsområden 

samverka, till exempel utifrån arkitektoniska, 

akustiska och estetiska 

kriterier, psykosociala och kulturella 

beteendemönster och perceptuella 

fenomen. Detta kan inte reduceras 

till förenklade problemställningar 

där buller ställs mot tystnad. Riktvärdena 

och EU-direktivet är huvudsakligen 

baserade på internationell 

forskning inom teknisk akustik och 

psykoakustik. Dessa kunskapsfält, 

som lägger tonvikten på bullernormer 

och hälsoaspekter, är självklart 

utomordentligt viktiga. Men, varför 

satsas det uteslutande på defensiva 

normer och gestaltningskoncept? 

Varför behandlas ljuden uteslutande 

som problem, som buller? Vad består 

de ljudmiljöer av som ger 55 decibel? 

Eller 56 decibel? Måste den urbana 

ljudmiljön nödvändigtvis vara tyst, 

skulle ljuden inte rent av kunna vara 

kvalitetshöjande? 

Den gängse föreställningen är att 

arkitektur enbart handlar om statiska 

och materiella artefakter – byggnader, 

torg etc. Arkitektur är dock lika 

mycket en fråga om immaterialitet 

och interaktion. I den samtida arkitekturdiskussionen 

problematiseras 

detta till exempel genom begreppet 

”det flytande rummet”, som löser 

upp det traditionella platsbegreppet, 

och som ställer viktiga frågor kring 

det offentliga rummets användning, 

förändringskrafter, tillgänglighet etc. 

Koncentrationen ligger på stadens 

flyktiga tid-/rumsrelationer och interaktiva 

platsfenomen manifesterade 

via infrastruktur, ljud, ljus, bilder, 

digital media och så vidare. Denna 

uppfattning ger utrymme för en djupare 

diskussion; att ljud och ljudrum, 

just genom sin föränderlighet och 

sina överskridningar av visuella och 

materiella gränser, också utgör en 

”Vi menar att Boverkets tolkning av riktvärdena och EUdirektivet 

visar på en grov förenkling av stadsljudslandskapet 

och att normerna omöjliggör alternativa, mer lyhörda 

strategier”, skriver Björn Hellström och Catharina Dyrssen. 

fruktbar ingång till förståelse av den 

nutida staden i vidare bemärkelse. 

Vi råder därför regeringen och Boverket 

att ifrågasätta bullerriktvärdena. 

Istället bör man anlägga ett helhetsperspektiv 

på ljudproblematiken. 

Vi vill att man klargör att stadens 

ljud inte ensidigt kan tolkas och regleras 

utifrån decibelvärden, utan att 

de offentliga och privata ljudrummen 

är centrala för hur vi tolkar och uppfattar 

den fysiska miljön. I ett sådant 

perspektiv behöver en plats som ”låter 

bra” inte nödvändigtvis vara tyst, 

utan snarare handlar det om en plats 

vars ljudmiljö blir begriplig genom 

att ljuden ger stöd åt de verksamheter 

som där äger rum. I nästa steg bör 

berörda myndigheter tillsammans 

med bland andra stadsplanerare och 

arkitekter diskutera ljudformgivning 

på ett professionellt plan, på samma 

sätt som man under senare år börjat 

diskutera ljussättning av den fysiska 

miljön. Man skulle rent av – som i en 

nyanserad variant av Luigi Russolos 

bullermanifest från 1913 – kunna 

tillsätta akustiska stadsplanerare. 

Björn Hellström, arkitekt, akustisk designer 

och musiker, Konstfack 

Catharina Dyrssen, arkitekt och musikvetare, 

Chalmers Arkitektur 

Artikelförfattarna är också verksamma i 

Urban Sound Institute (USIT), som från och 

med i januari 2005 kommer att bedriva ett 

konstnärligt FoU-projekt i ämnet ljud och stad, 

tillsammans med två tonsättare vid Musikhögskolan 

i Göteborg samt en akustiker. Projektet 

är finansierat av Vetenskapsrådet. 


Karnevalsljud i Cádiz. Foto Dan Hallemar

DEBATT 



Tel 08-5055 7732 

Vi har inte glömt regionen 

Men koncentrerad bebyggelseutveckling ger, i motsats till en mer utspridd, bättre möjligheter 

till ett effektivt resursutnyttjande och ger möjligheter till ett minskat bilberoende. Stadsbyggnadskontoret 

svarar på Kerstin Westerlunds inlägg i Arkitektens oktobernummer. 

Stockholm befinner sig i ett mycket intressant 

utvecklingsskede. Befolkningen förväntas 

öka kraftigt de kommande åren. Inom 

staden förväntas 150.000 nya stockholmare 

fram till 2030, i länet som helhet 600.000. 

Men den funktionella Stockholmsregionen 

är större än så. Den omfattar även stora 

delar av Mälardalen med städer som Uppsala, 

Enköping, Västerås, Eskilstuna och 

Strängnäs. Vi ser nu en utveckling till en 

polycentrisk nätverksregion sammanbunden 

av snabba tågförbindelser där Stockholm är 

den största och viktigaste noden. 

I denna omtumlande och dynamiska tid 

där planeringen ställs inför stora utmaningar 

behövs en gemensam idé för en stad om 

hur man vill se sin framtid. Att nå fram till 

en sådan gemensam vision tar lång tid. Vi 

har nu påbörjat denna långa resa genom att 

ta fram rapporten Vision Stockholm 2030 

för att ge underlag till en bred diskussion 

om Stockholms framtid. 

Kerstin Westerlund tar upp några mycket 

viktiga frågor för Stockholms utveckling 

i sin artikel i Arkitekten oktober 2004. 

Utgångspunkten för artikeln är Regionplanekontorets 

RUFS och Stadsbyggnadskontorets 

Vision Stockholm 2030. 

Efter att ha läst dessa båda skrifter är 

Kerstin Westerlund kritisk till Stadsbyggnadskontorets 

strategier för stadens utveckling. 

Naturligtvis kan man vara kritisk till 

de strategier för stadens utveckling som vi 

har lagt fram i rapporten, det är meningen. 

Kritiska synpunkter bidrar till att utveckla 

strategierna till något som är ännu bättre. 

Men när hon skriver att Stockholms 

stadsbyggnadskontor i sin långsiktiga 

övergripande planering glömt att Stockholm 

är en del i en region är det svårt att 

förstå. För tio år sedan hade kritiken varit 

berättigad, men i dag är den inte det. 

Vision Stockholm 2030 bygger i huvudsak 

på två dokument. Det ena är Stockholms 

gällande översiktsplan, antagen 1999, det 

andra är just RUFS. Ett av de tyngsta avsnitten 

i Stockholm 2030 just handlar om Stock- 

holm som en del i en mångkärnig nätverksregion. 

Men självklart handlar Vision 2030 

i första hand om Stockholm. Vårt uppdrag 

är att planera för utvecklingen i den del av 

regionen som är Stockholm. 

Inom staden finns delar av tre av RUFS 

regionala kärnor. Det gäller dels den centrala 

kärnan, som omfattar Stockholms centrala 

delar samt delar av Nacka, Solna och 

Sundbyberg. Inom denna kärna finns flera 

av de stadsutvecklingsområden som pekats 

ut i Stockholms översiktsplan. Bland dessa 

kan nämnas Hammarby sjöstad, Liljeholmen 

och nordvästra Kungsholmen. 

Under de senaste åren har vi börjat se 

något helt nytt växa fram, nämligen gränsöverskridande 

planering mellan kommunerna. 

Första exemplet på detta är Hammarby 

Sjöstad, där Stockholm och Nacka kom 

överens om gemensamma planeringsförutsättningar 

innan planeringsarbetet 

inleddes. Samarbetet har sedan ytterligare 

utvecklats i den fortsatta planeringen 

österut i Danviks Lösen. 

På liknande sätt går det för övrigt också 

till i Norra Stationsområdet mellan Stockholm 

och Solna och kommer att gå till i 

Ulvsundastråket, där vi gemensamt med 

Sundbyberg kommer att utveckla något som 

kan bli en ny sjöstad. Alla dessa ligger inom 

den centrala RUFS-kärnan. 

De övriga två av RUFS kärnor som 

berör Stockholm är Kista och Skärholmen/ 

Kungens kurva. För båda dessa kärnor 

pågår mycket spännande processer. Både i 

fallet Kista och fallet Skärholmen/Kungens 

kurva utvecklar de berörda kommunerna 

gemensamma strategier som blir vägledande 

för det detaljplanearbete som varje kommun 

sedan självklart själv ansvarar för. De 

kommuner det gäller är förutom Stockholm 

Sundbyberg, Sollentuna och Järfälla 

i fallet Kista samt Huddinge när det gäller 

Skärholmen/Kungens kurva. 

Det slutliga helhetsresultatet av det 

pågående långsiktiga planeringsarbetet 

för till exempel Kista och Kungens Kurva/ 

Skärholmen är ännu för tidigt att slå fast. Vi 

är fortfarande i början på processerna. Det 

gäller särskilt Skärholmen/Kungens kurva. 

I Kista börjar däremot konkreta resultat 

kunna iakttas, även om det allra mesta 

fortfarande återstår. 

Ambitionerna är i båda fallen mycket 

höga. Just det som Kerstin Westerlund efterlyser 

– kommunikationer, täthet, blandning 

av verksamheter – man kan lägga till begreppet 

urbanitet – är vad som kännetecknar 

ambitionerna. Men samtidigt som det 

pågår långsiktigt syftande planering står ju 

inte utvecklingen still i väntan på denna. En 

och annan detaljplan tas fram i områdena 

för att möta den pågående utvecklingen, och 

varje enskild detaljplan kanske inte alltid 

förefaller visionär. 

Begreppet ”bygg staden inåt”, som är en 

sammanfattning av strategierna i Översiktsplan 

99, ska inte tolkas som att Stockholm 

vänder sig inåt sig självt och bortser från 

omvärlden. Det var åtminstone inte vår 

avsikt när vi formulerade denna slogan. 

Tvärtom innebär innehållet i begreppet, 

åtminstone för oss, att man i det fortsatta 

stadsbyggandet satsar på att utveckla de 

befintliga kärnorna – de i RUFS utpekade, 

men också städerna i Mälardalen – genom 

att koncentrera utvecklingen där, återanvända 

redan exploaterad mark och utveckla en 

mångfunktionell urbanitet i varje kärna. 

För Stockholms del handlar begreppet 

”bygg staden inåt” mycket om den centrala 

kärnan och stadsutvecklingsområdena, 

men också de perifera kärnorna samt 

inte minst hela ytterstadens utveckling. 

Stockholms splittrade urbana struktur 

– ett arv av efterkrigstidens funktionalistiska 

stadsbyggande – kräver nya samband 

mellan förortsstadsdelarna för att genom 

att fysiskt överbrygga gränser också 

skapa förutsättningar för en kulturellt och 

socialt mer sammanhållen stad. 

I den verklighet vi nu lever i måste vi 

planera för det utvecklingstryck som finns 

och styra detta mot en långsiktigt hållbar 


utveckling. Det kan bara göras i dialog 

med alla berörda. Intresset riktas mycket 

mot just Stockholms centrala delar och i 

många fall gäller det gamla industri- och 

hamnområden nära vatten, där de tidigare 

verksamheterna till stor del upphört. En 

koncentrerad bebyggelseutveckling ger, i 

motsats till en mer utspridd, bättre möjligheter 

till ett effektivt resursutnyttjande och 

ger möjligheter till ett minskat bilberoende. 

Att efterfrågan stämmer med denna ambition 

ser vi som enbart positivt. Det innebär 

att staden kan utvecklas på ett hållbart sätt. 

Mats Pemer, stadsplaneringschef 

Stockholm Stadsbyggnadskontor 

Svar 

Det arbete som Mats Pemer beskriver är viktigt och 

bra. Likväl behövs nya ansatser, brett upplagt idé- och 

utvecklingsarbete och kraftfullare satsning för att de regionala 

kärnorna skall få avsedd funktion och kvalitet. De 

måste ges bättre förutsättningar att utvecklas till i verklig 

mening urban attraktiv stadsmiljö för boende, företag och 

institutioner. 

Beträffande ”bygg Stockholm inåt” så kvarstår 

problemet med viljan att bygga så mycket i Stockholms 

centrala delar trots att engagemanget borde koncentreras 

till de nya kärnorna för att det skall bli något med 

dem. 

Hart när varje byggbar fläck planeras för nybebyggelse 

trots att nyttan av flexibilitet och reservytor för framtiden 

är uppenbar. Viktiga funktioner som till exempel hamnverksamhet 

flyttas trots att detta för med sig långväga 

transporter genom tättbebyggt område med energikrävande 

och bullrande lastbilstrafik för vissa utrymmeskrävande 

varuslag. Samtidigt försvinner udda lokaler i vilka 

kreativitet och entreprenörskap kan utvecklas. 

Jag hoppas att stadsbyggnadskontoret ser min artikel 

som ett bidrag till det stora utvecklingsarbete som så väl 

behövs. Att stadsbyggnadskontoret glömt som det stod 

i rubriken är inte mina ord men väl behovet av större 

långsiktighet. 

Kerstin Westerlund 

Ordf Samfundet St Erik 


DEBATT 



Tel 08-5055 7732 

Pressgrannar 

”Segregation beror ytterst på sociala skillnader i 

samhället. De kan inte byggas bort. Däremot kan 

stadsplaneringen förstärka uppdelningen. Vi tror på 

att bygga gator mellan stadsdelarna.” 

Ola Andersson, arkitekt, och en av upphovsmännen till boken 

”Stockholm at large” som nyligen utkom. Dagens Nyheter 041208 

”Vi anser att det ska finnas korttidsboende för missbrukare. 

Det är vårt krav och då får arkitekten tycka 

vad hon vill. Jag tror inte att missbrukare bryr sig om 

vare sig tåg eller tung trafik.” 

Socialnämndens ordförande Bjarne Rasmussen i Degerfors är oense 

med stadsarkitekten Susanna Weiberg om ett bostadshus mellan 

järnvägen och länsväg 205. Nerikes Allehanda 041205 

”För honom var byggandet inte en fråga om ’smak’ 

eller ’stil’, utan om att genomskåda problemen på ett 

sådant sätt att det rätta svaret föll ut. Även om vi inte 

längre kan förfäkta en sådan objektivitet har inte William-Olssons 

kamp för förnuft och radikalism förlorat 

sin legitimitet – bara blivit så mycket svårare.” 

Catharina Gabrielsson läser biografin över Tage William-Olsson i 

Göteborgsposten 041206. 

”Det är coolt att vara på Future Design Days, det är 

här alla stora och små entreprenörer presenteras i 

större format än vanligt. Det är nyutsprungna designers, 

det är arkitekter som har gjort omfattande verk, 

konstnärer som förmedlat ett livskoncept.” 

Tidningen Resumé går på mässa, 041202 

”Det är öppna planlösningar, mycket limträ, glaspartier 

och synliga bärande konstruktioner. 

Slutnotan för villan med ombyggnad och allt hamnar 

alltså kring 32 miljoner kronor.” 

Aftonbladet presenterar överklassens smak, byggföretaget 

Kullsgården förklarar hur Peter Küng vill ha sin 20-miljonersvilla 

”Sjunde himlen” en sjötomt i Djursholm. 041205 

”Men kommunerna å sin sida kan inte begära en 

helhetssyn av sina medborgare och samtidigt inte 

ha den för egen räkning. För att trovärdigheten ska 

vara där måste man också vara kreativ när det gäller 

att erbjuda boenden för bredare grupper. Här brister 

det. Byggs det så blir det dyrt. Det krävs en helt annan 

uthållighet när det gäller att jaga arkitekter och 

entreprenörer som tänker nytt när det gäller normal 

bostadsproduktion.” 

Ledare i Helsingborgs Dagblad, signerad Sven-Åke Olofsson 041204 

Lugn, vi har kontroll 

Stockholms Stadsbyggnadskontor svarar på 

kritiken om en alltför lättvindig planering. 

Tillväxt är Stockholms naturliga 

tillstånd. Denna tillväxt är dock 

inte linjär, huvudstadens utveckling 

sker stundtals språngvis. Det är en 

utmaning att i tider av intensivare 

utbyggnad värna stadens befintliga 

och framtida kvaliteter. Detta är 

till stor del ett ansvar för arkitekter 

och planerare – såväl vid stadsbyggnadskontoret 

som ”ute på stan”. Då 

Stockholm just nu är inne i ett sådant 

intensivt skede, vad gäller såväl 

bostäder som infrastruktur, är det 

naturligt att både resultatet och vägen 

dit väcker intresse och diskussion. 

Att Arkitekten hedrat huvudstaden 

med lite av ett ”temanummer”, där 

flera artiklar behandlar Stockholms 

planering av idag, är därför både 

motiverat och glädjande. Samhällsbyggnadsfrågorna 

är värda en större 

uppmärksamhet än de idag ofta får. 

Både granskning och debatt välkomnas 

varmt. 

Sedan är det naturligen så att 

inifrån- och utifrånperspektiv skiljer 

sig åt en del… Men de ”granskande” 

reportagen i Arkitektens senaste 

nummer innehåller väl mycket av 

missförstånd och feltolkningar för 

att kunna ligga till grund för en 

seriös diskussion kring det som bör 

stå i centrum: Den framtida staden. 

Självklart vore det högst oroväckande 

om allt det nya som nu planeras i 

Stockholm togs fram efter en helt annan 

modell – i en gräddfil vid sidan 

av, utan insyn och utan några andra 

krav än så mycket som möjligt så fort 

som möjligt. Dessbättre är verkligheten 

mer nyanserad än så. 

Bostadsbristen är ingen nyhet. 

Att söka komma till rätta med den 

har länge varit en av stadens mest 

angelägna uppgifter. Om Arkitekten 

läst Stockholms översiktsplan ÖP 99 

skulle man funnit att ett omfattande 

bostadsbyggande i en redan tät struktur 

är ett av planens främsta mål. Under 

devisen ”bygg staden inåt” visas 

att detta är fullt möjligt, om än inte 

enkelt. Bara i de så kallade stadsutvecklingsområdena 

uppskattas 

potentialen till uppåt 70.000 lägenheter. 

Men översiktsplanen pekar inte 

bara ut platserna för detta byggande 

– utan lägger också fast en strategi. 

Allt för att motverka de farhågor 

Arkitekten luftar. 

I vilken takt dessa bostäder kan 

och bör byggas styrs som bekant 

av en mängd faktorer, där politik, 

demografi, konjunktur och opinion 

bara utgör några. Sedan översiktsplanen 

antogs har de politiska ambitionerna 

för Stockholms bostadsbyggande 

successivt ökat. Under 

innevarande mandatperiod är målet 

att möjliggöra byggstarten för 

20.000 lägenheter. Den som läser 

dessa siffror ihop inser snart att det 

är tempot och målmedvetenheten 

som är det nya, snarare än planerna 

i sig. Stadsbyggnadskontoret har 

under 2004, tack vare nya resurser, 

fått möjlighet att påbörja ett stort 

antal planer, som hittills stått i kö. 

Dessa planer skall självfallet 

hanteras med samma omsorg och 

efter samma principer som kontoret 

normalt tillämpar och som ytterst 

handlar om att uppfylla plan- och 

bygglagens stadganden om avvägning 

mellan skilda intressen under 

öppenhet och diskussion. Dock är 

det självfallet så att skilda projekt 

fordrar skilda principer, vilket redan 

PBL slår fast. De tre principer Arkitekten, 

inte utan demagogisk talang, 

påstår sig ha funnit har dock föga 

med verkligheten att skaffa. 

Den antydda ”låt-gå-principen” är 

inget annat än en förolämpning av de 

medlemmar som med stort engagemang 

söker förverkliga de folkvaldas 

ambitioner för allt från bostäder 

till infrastruktur. Påståendet att de 

många handläggare som i snart ett 

decennium arbetat med Liljeholmens 

utveckling knappt ens skulle sett 

ärendet passera är så grovt att det 

knappt förtjänar att kommenteras. 

Påståendet står dessutom i bjärt 

kontrast mot den betydligt vanligare 

kritiken att kontoret detaljstyr ned 

till minsta dörrhandtag. 

Utan att alls nå samma retoriska 

schvung i namngivningen, skulle kontoret 

vilja beskriva tre reella principer 

för hur Stockholms planeras: Kvar- 


tersprincipen, områdesprincipen och 

stadsgränsprincipen. Den förstnämnda 

är den som tillämpas för ärenden 

av infill-karaktär. Här återfinns 

flertalet nya bostadsprojekt – stora 

som små – ute i stadsdelarna, men 

även alla de nya barnstugor, gruppboenden, 

lågprisbutiker, telemaster 

med mera, som den växande staden 

behöver. Större och mindre tillägg till 

dagens struktur, formade i samspel 

med denna eller i medveten kontrast. 

Den andra principen präglar arbetet 

med översiktsplanens stadsutvecklingsområden 

och andra områden 

av samma format, som Hammarby 

sjöstad, Liljeholmen, Nordvästra 

Kungsholmen, Norra station, Värtan 

och Kista för att ta de mest namnkunniga. 

Men också i stadsdelar som 

Årsta, Hökarängen, Skärholmen, 

Axelsberg, Tensta och Kärrtorp tilllämpas 

liknande principer. Projekt 

av ett format som – mer eller mindre 

– ger områdena en ny eller tydligt 

förändrad struktur. Arbeten som tar 

längre tid, fordrar mer omfattande 

underlag och mer ingående samråd. 

Den sistnämnda principen kan 

sägas vara en utlöpare av den andra 

till följd av det allt tydligare behovet 

av planering över stadsgränsen i 

samarbete med grannkommunerna i 

snart sagt varje väderstreck. Här har 

Hammarby sjöstad blivit något av ett 

pilotprojekt, men idag är principen 

om kommunövergripande planering 

lika självklar på platser som Norra 

station, Skärholmen-Kungens kurva 

och Kista. Det handlar inte längre 

bara om att samordna väg- och 

spårdragningar, utan om att skapa 

samsyn kring allt från bostäder till 

näringsliv och utbildning. 

Dessa principer tillämpas självklart 

över både geografiska och 

organisatoriska gränser inom staden 

och kontoret. Att ett antal av våra 

nya medarbetare arbetar i en nybildad 

sektion ändrar, trots Arkitektens 

försök att bevisa motsatsen, inte på 

detta enkla faktum. Att möta ökade 

arbetsuppgifter utan organisationsförändringar 

vore mer klandervärt 

– inte minst ur det arbetstagarperspektiv 

vi trodde Arkitekten företrädde. 

Oavsett princip och organisation 

är ambitionen att arbetet skall 

präglas av: 

• kunskap om och känsla för stadens 

karaktär 

• överblick – se det enskilda projektet 

i ett större sammanhang 

• långsiktighet och uthållighet – se 

dagens frågor i ett längre perspektiv 

• blick för processen – se målet och 

välj rätt väg dit 

• fokus på kvalitet – i samverkan 

med projektens alla aktörer 

• öppenhet och förmåga till kommunikation 

Huruvida Stockholms planering 

av idag, för såväl bostäder som infrastruktur 

med mera, verksamt bidrar 

till att lösa tidens stora frågor kring 

allt från segregation och urbanitet till 

ekonomi och ekologi återstår ännu 

att se och om detta måste diskussionen 

fortgå. 

Men låt oss föra den striden med 

öppna vapen och inte med dolkstötar i 

medlemmars rygg. Och låt oss lämna 

den gamla journalistdevisen ”kolla 

aldrig en bra nyhet” till förmån för en 

fortsatt diskussion på saklig grund. 

Det är dessa viktiga frågor värda. 

Ingela Lindh, stadsbyggnadsdirektör, 

Per Kallstenius, stadsarkitekt, 

Mats Pemer, stadsplanechef, 

Kajsa Palo, avdelningschef strategiska avd, 

Eva Henström, avd.chef innerstadsavd, 

Magnus Andersson, avd.chef ytterstadsavd 

Protest 

Medlemmarna i Sveriges Arkitekter vid Stockholms 

stadsbyggnadskontor vill ge en kommentar med anledning 

av artiklarna i Arkitektens oktobernummer om kontorets 

verksamhet. Kontoret är en av Sveriges största arbetsplatser 

för arkitekter. Många av medlemmarna har reagerat 

starkt på artiklarna med anledning av det felaktiga faktainnehållet, 

men framförallt på bristen på förståelse och 

respekt för vår yrkeskompetens och arbetssätt. Självklart 

ska debatt och dialog om vårt arbete kunna föras. Lika 

självklart bör vara att denna diskussion förs med korrekt 

faktaunderlag och, allra mest viktigt, med respekt för alla 

de typer av arkitektarbete som medlemmarna i Sveriges 

Arkitekter utför. 

Sveriges Arkitekters fackklubb vid Stadsbyggnadskontoret Stockholms 

stad genom Katrin Berkefelt, ordförande 

Svar: 

Härligt! Stadsbyggnadskontoret formulerar 

sig. Och gör det hårt. Jag tror 

artiklarna i Arkitekten har fått önskad 

effekt. Om ni kan hålla samma 

ilska och engagemang i era möten 

med politiker och bostadsbyggare 

så är jag nästan lugnad. Vad gäller 

faktafel och förenklingar, så baseras 

mina analyser på eget iakttagande av 

Stockholms stadsbyggande i snart sju 

års tid, samtal med folk på stadsbyggnadskontoret, 

gatu- och fastighetskontoret, 

tidigare anställda, fria forskare 

och andra som arbetar med samhällsplanering. 

Alla ger de olika bilder av 

samtiden. De här bilderna är det mitt 

jobb att smälta samman. Alltså inte 

att ”företräda ett arbetstagarperspektiv”, 

utan koka samman flera perspektiv 

till en analys, låt vara med spets. 

Spetsen var ämnad att väcka, inte att 

skada. En kastad handske, kanske. Få 

saker är så dåligt genomlysta och lite 

kritiserade som det samtida svenska 

stadsbyggandet. Ändå har ni en av vår 

tids viktigaste uppgifter. Och stadsbyggnadskontoret 

i Stockholm är inte 

bara det största i landet utan också ett 

av de viktigaste. 

Två saker bara: Att översiktsplanen 

som instrument är vekt, och dessutom 

står detaljplanen för fjärran, är en 

av den pågående PBL-utredningens 

centrala frågor. Och när jag hårt 

formulerade att planerna för Liljeholmen 

”knappt passerat stadsbyggnadskontoret”, 

var min avsikt att 

peka på att professionen inte haft det 

inflytande över planerna som de enligt 

min mening bör ha. En borgerlig, 

stadsbyggnadsmässigt konservativ, 

stadsbyggnadsnämnd och markägaren 

JM har i stor utsräckning formulerat 

planen, menar jag. Och fler med mig, 

får jag nog säga. Det går att ifrågasätta 

om professionens inflytande över 

planeringen är tillräcklig även om 

kommunen har planmonopol. Det är 

en av de största diskussionerna inom 

svensk planering idag. Därför var min 

centrala frågeställning: ”hur motsvara 

de politiska förväntningarna, marknadens 

förväntningar, utan att tilltron 

till institutionen och professionen 

löses upp?”. Dan Hallemar, redakör Arkitekten 


DEBATT 



Tel 08-5055 7732 

Varsamt, sa Bill. 

Varsamt, sa Bull. 

Om ett hus på Kungsgatan i Stockholm. 

Stadsbyggnadskontoret: 

I Arkitekten nr 8 gör Tage Hertzell 

ett inlägg om fasadombyggnaden på 

Kungsgatan 12 i Stockholm. Hans 

fråga är om vi verkligen anser att 

detta är en varsam ändring enligt 

PBL kap 3:10. Vidare vill han veta 

vilken betydelse detta har för ombyggnader 

av annan relativt modern 

arkitektur och om ombyggnaden 

motsvarar varsamhetskraven för ”bebyggelse 

av särskilt kulturhistoriskt 

intresse” 

Det aktuella huset ritades av 

Tengbom arkitekter och uppfördes i 

början av 1970-talet Det fyllde igen 

en ”lucka”som tidigare funnits över 

en lägre terrasserad byggnad med 

en skolgård från tidigt 1920-tal då 

Kungsgatan byggdes ut efter gestaltningskoncept 

som Sven Wallander 

lagt fram 1916. 1989 lade de samlade 

fastighetsägarna längs Kungsgatan 

tillsammans med staden fram ett 

förnyelseprogram som i allt väsentligt 

byggde på Wallanders tankar och 

bland annat innebar ett återställande 

av det tvåvånings arkadmotiv som 

var avsett att löpa utmed hela gatan. 

Detta program har sedan successivt 

genomförts och fasader med skyltning 

återställts med dagens formgivning. 

Det aktuella huset är det enda 

som tillkommit nytt under den senaste 

trettioårsperioden. Det saknar 

kulturhistorisk klassificering. Kungsgatan 

som helhet är utpekad som 

riksintresse för kulturminnesvården 

av länsstyrelsen. Sedan en fasadombyggnad 

aktualiserats ansåg vi att 

uppgiften kommit i goda händer då 

Tengbom arkitekter åter kopplats 

in efter ett antal mindre varsamma 

studier. 

Tengboms lösning med en kommersiell 

omdisposition av de två 

våningarna över gatan gavs ett nytt 

uttryck i fasaden helt i enlighet med 

det gemensamma förnyelseprogrammet. 

Samma fråga behandlas nu vid 

Stureplan där White arkitekter på 

samma sätt återställer bottenvåningarnas 

ursprungsmotiv liksom Tengboms 

City-palats vid Norrmalmstorg. 

Listan kan göras lång. 

Nej, Tage Hertzell, av detta går 

inte att göra några prejudikat vare sig 

för varsamhetskrav, hantering av kulturhistoriska 

värden där de föreligger 

eller ombyggnader av relativt modern 

arkitektur i Stockholm. I det här fallet 

är det sedan lång tid av kunniga 

arkitekter formulerade och väl kända 

stadsbildsambitioner på platsen som 

varit utslagsgivande. 

Per Kallstenius, Stadsarkitekt 

Leif Sjögren, Bygglovchef innerstaden 

Tage Hertzell: 

Jag förstår inte logiken i ert inlägg. 

Ni säger att förnyelseprogrammet 

från 1989 byggde på Wallanders tankar, 

det vill säga ett återställande av 

fasadmotivet. Samtidigt säger ni att 

Tengboms kommersiella omdisposition 

av de två undre våningarna gavs 

ett nytt fasaduttryck helt i överensstämmelse 

med det gemensamma 

förnyelseprogrammet. Då är det bäst 

att se på de båda bilderna på nytt. 

Kvar står frågan om vad som menas 

med varsam ändring. 

Med vänlig hälsning 

Tage Hertzell, arkitekt SAR/MSA 

John Sjöström: 

Tage Hertzell har tagit upp en diskussion om hur ett 60talshus 

på Kungsgatan förändrats, och stadsarkitekt Per 

Kallstenius har i ett svar påpekat dels att det förändrade 

huset inte betraktats som skyddsvärt, dels att den genomförda 

förändringen i huvudsak följer det förnyelseprogram 

som upprättats 1989 med utgångspunkt från Sven Wallanders 

1916 formulerade riktlinjer. 

Att ett sådant program formulerats och följs är naturligtvis 

ett stort framsteg. Ändå saknar man den fina 60talsfasaden, 

vars helhet nu gått förlorad. Dess omsorgsfullt 

formade fönsterelement speglade både sin egen tid 

och Sven Wallanders önskan om en arkitektonisk helhet 

på ett intressant sätt. Med den ljussättning förnyelseprogrammet 

rekommenderar hade huset blivit en naturlig del 

av den av fastighetsägarna eftersträvade helheten. 

Kanske borde man i dag se över hur det närmast 

förflutna kan skyddas? Många förändringar framstår i 

efterhand som onödiga, skapade av en vilja att få gamla 

hus att framstå som nya. Att sådana förändringar ständigt 

sker är kanske oundvikligt. I Gamla stan ersattes under 

förrförra seklet medeltidshusens bottenvåningar av mera 

tidsenliga glasfasader längs köpstråken. I dag är de äldsta 

husen skyddade medan de hus som ligger oss nära i tiden 

sällan uppskattas efter förtjänst. 

Om den diskussion som nu tagits upp kan leda till en 

fördjupad analys av 60-talsarkitekturens kvaliteter vore 

mycket vunnet. 

John Sjöström, arkitekt 

48 ARKITEKTEN december2004 

Före

Skönhetsrådet: 

I en artikel i augustinumret av 

Arkitekten upprörs Tage Hertzell 

över ombyggnaden av butiks- och 

kontorsfastigheten vid Kungsgatan 12 

i Stockholm. Han förvånar sig också 

över att Skönhetsrådet tillstyrkte bifall 

till denna förändring och undrar 

om det ska ses som ett uttryck för att 

rådet generellt intar en revisionistisk 

hållning vad gäller efterkrigstidens 

betongarkitektur. 

Byggnaden ifråga ritades ursprungligen 

av Tengboms arkitektkontor 

och uppfördes under senare 

delen av 1970-talet (inte på 1960-talet 

som Hertzell hävdar). Bågmotivet 

i första våningen ”ärvde” huset från 

sin föregångare på platsen och detta 

var ju också en av de bärande gestaltningsidéerna 

i Sven Wallanders 

ursprungliga projekt för Kungsgatan 

från 1915, även om det då handlade 

om öppna arkader. 

Som alltid när Skönhetsrådet 

behandlar ett ärende, rörde det sig i 

detta fall om en individuell bedömning 

av projektet. Ett första förslag 

till fasadändring av de nedersta 

våningarna avstyrkte rådet. När det 

förslag som nu är genomfört gran- 

Efter 

Foton: Daniel Hertzell 

skades kom rådet dock efter moget 

övervägande till slutsatsen att en 

omgestaltning med arkadmotivets 

rytm bevarad, men utan bågarna, 

var möjlig. Att det var det ursprungliga 

arkitektkontoret som ritade på 

projektet uppfattade rådet också som 

något av en kvalitetsgaranti. 

Med facit i hand kan man naturligtvis 

reflektera över resultatet, i synnerhet 

som en stor elektronikkedja 

tagit större delen av de nedre våningarna 

i anspråk, med den utarmning 

ifråga om variation utmed fasadsträckningen 

som detta medför. Att 

dra några mer långtgående slutsatser 

om att Skönhetsrådet skulle värdera 

betongarkitekturen från 1960- och 

70-talen lägre än annan bebyggelse 

vore dock mycket olyckligt. Tvärt om 

är rådets uppfattning att många av 

dessa byggnader hör till det moderna 

arv som det verkligen finns anledning 

att uppmärksamma och värdera 

efter faktisk förtjänst. Men precis 

som med all annan typ av bebyggelse 

måste det i vissa fall vara möjligt att 

diskutera förändringar för att tillgodose 

nya tiders behov och önskningar. 

Hans Henrik Brummer och Bo Grandien 

Ordförande respektive vice ordförande i 

RÅDET TILL SKYDD FÖR STOCKHOLMS SKÖNHET 


DEBATT 



Tel 08-5055 7732 

Pressgrannar 

”Nu är det Bayreuthuppställning som gäller. Man 

har prövat med full salong och Michael Schønwandt 

har själv lyssnat av akustiken från varenda en av alla 

salongens stolar. 

– Jag satt och grät.” 

Musikchefen har provlyssnat Köpenhamns nya operahus ritat av 

Henning Larsen, Svenska Dagbladet 041205 

”Också i Sverige har städer som Umeå, Norrköping och 

Trollhättan (Trollywood) och regioner som Norrbotten 

ritat in sig på kulturkartan; i Dalarna visar 

undersökningar att Dalhalla givit rejäla spin-off-effekter 

(hotell, affärer, restauranger, bensinmackar) i 

hela Siljansbygden; i Marsvinsholms slottspark drar 

Ystads Stående Teatersällskap stor publik varje sommar 

sedan 1996 och lilla Vara har byggt ett konserthus! 

Men i det tröga Uppsala väntar man fortfarande 

på sitt musikhus, som var på tapeten när jag höll mina 

föredrag där för tolv år sedan. Nu lär det bli ett hus 

som musikerna inte är nöjda med.” 

Lisbeth Lindeborgs har i drygt ett decennium studerat kulturens roll 

som stadsutvecklare. Aftonbladet 041208 

”Andra överraskningen får man när man öppnar 

toalettdörren: på insidan är dörrarna målade i mycket 

starka färger: orange, hallonrött eller rosa. Taken och 

de helt klinkerklädda väggarna är lika knallfärgade 

som dörrens insida. Det blir en underbar färgchock att 

kliva in i den två kvadratmeter stora toaletten.” 

Anna-Clara Löfvenberg har gått husesyn på det nya Salin-prisade 

världskulturmuseet i Göteborg. GT/Expressen 041207 

Bravo Los Angeles! 

Kommentar på Niklas Singstedt och Jerker 

Söderlinds inlägg i förra Arkitekten. 

Jag bor i San Francisco, gör praktik på en 

arkitektfirma efter ett år på graduate school 

i Berkeley. Jag tycker det är märkligt att det i 

Sverige mestadels är New Urbanism som lyfts 

fram som aktuell arkitekturströmning i USA. 

En möjlig anledning kan vara att New Urbanists 

presenterar en ”sann” formula för planering 

som de tror historien visat är mest älskad 

av alla. En darwinistiskt motiverad kompromiss 

som passar konflikträdda svenskar perfekt. 

Själva poängen med storstäderna i USA är 

att de är allt annat än en kompromiss. Och att 

debatten på Berkeley och runtom i USA faktiskt 

är en debatt. Olika ”sanna” formulas söker 

ständig och hälsosam konflikt vilket resulterar 

Yrkesetik och 

prisdumpning 

Etisk regel nr 5 lyder: ”Arkitekten 

ska vid åtagande av uppdrag verka 

för att erhålla en ersättning som är 

relevant med avseende på arbetets art 

och omfattning samt värdet av utfört 

arbete.” 

Arkitekter har ofta svårt att ta 

betalt. Skaparlusten och ambitionen 

gör ofta att insatsen vida överstiger 

arvodet. Tävlingar och parallella 

uppdrag är klassiska exempel. För ett 

arkitektföretag är tävlandet ett sätt 

att marknadsföra sig, och för den 

enskilde arkitekten är det en värdefull 

utbildning och utveckling. Även 

om branschen allmänt ska verka för 

skäliga tävlingsarvoden är det svårt 

att se obetalt tävlingsarbete som 

oetiskt. 

Även i ett mer vardagligt sammanhang 

kan ambitionen att göra ett 

bra jobb ta över kravet på att hålla 

projekteringsbudgeten. Ser man en 

bättre lösning är det svårt att låta bli 

att ändra, även om det innebär att 

man jobbar gratis ett antal timmar. 

Ett etiskt dilemma som vi vant oss 

att hantera. 

Vad som däremot bör diskuteras 

är hur vi arkitekter och övriga tekniska 

konsulter ska förhålla oss till den 

allt mer utbredda lägstaprisupphandlingen 

av våra tjänster. Lagen om 

i miljöer jag ibland älskar, ibland hatar och 

ibland inte ens lägger märke till. Men de får 

alla finnas och jag väljer själv var jag vill leva. 

Den syntes Söderlind förespråkar är just det 

som gör San Francisco Bay Area och än mer 

Los Angeles till så spännande urbana områden. 

Ett misch-masch av extremer och vardaglighet 

istället för det våtvarma välmenande omslag 

till kompromiss som ligger över Stockholm. Jag 

förespråkar inte att Stockholm bildligt ska se ut 

som Los Angeles. Men jag saknar den tillåtande 

amerikanska storstadsattityden i Sverige. 

Det finns inte en lösning det finns flera, och 

de kan leva tätt, alldeles inpå varann. Det blir 

roligare så. 

Måns Tham 

Arkitektstuderande, LTH och UC Berkeley 

offentlig upphandling tillämpas ofta 

så att en arkitekt gör en programskiss 

eller huvudhandling. Därefter 

går den fortsatta projekteringen ut på 

anbud, och i regel går jobbet till den 

billigaste. Etiska nämnden har mottagit 

ett antal anmälningar om frågor 

i samband med byte av arkitekt, och 

nu har vi även fått en anmälan om att 

ett arkitektföretag har gjort sig skyldigt 

till prisdumpning i samband med 

en offentlig upphandling. Nämnden 

bedömer dock endast enskilda medlemmars 

eventuella regelbrott och 

kan därför inte formellt behandla en 

anmälan mot ett företag. Vi vill ändå 

komma med några reflektioner. 

Varje erfaren arkitektföretagare 

och dito beställare vet ganska väl vad 

som är den ”rätta” kostnaden för ett 

uppdrag. Ändå kan spridningen av 

anbuden vara avsevärd. I den aktuella 

anmälan var den över 400 procent. 

Beställaren undrar förstås vad vi är 

för några figurer, men vi kan utgå 

ifrån att varje större avvikelse från 

normalpriset görs fullt medvetet. Att 

dumpa till sig ett jobb kan förefalla 

företagsmässigt motiverat på kort 

sikt, men det har negativa verkningar 

längre fram. Den lägre arvodesnivån 

kan snabbt bli en norm. För den 

enskilde arkitekten och för kvaliteten 

i projekten är det förödande. För beställaren 

innebär det sämre lösningar 

och extraräkningar i alla led, inte 

minst från entreprenören. 

Varje arkitektföretag får givetvis 

göra sina egna bedömningar på en 

fri marknad. Men bakom företaget 

står en eller flera arkitekter. Borde 

det inte kännas obehagligt nånstans 

när man dumpar till sig en kollegas 

uppdrag? När man kallt räknar med 

att överösa beställaren med extraräkningar 

med hänvisning till ofullständigheter 

i skissunderlaget? När man 

utsätter sin personal för en onormal 

press? När man riskerar att dagtinga 

med sin skaparambition? 

Vi tror att de flesta medlemmar i 

Sveriges Arkitekter fortfarande äger 

en grundläggande, personlig yrkesheder. 

Låt den styra även företagets 

agerande! 

Sveriges Arkitekters etiska nämnd 

genom Hans Tirsén (ordf), Björn Sahlén, 

Pia Kjellgren-Schönning, Lena Pålsson, 

Carl-Gustaf Hagander 


Designarkitekt ny titel? 

Nya tider med sina språkbilder 

stukar ibland om gamla titlar. Detta 

sker nu med den traditionella benämningen 

arkitekt. Givetvis är det 

samtidsanpassat och modernt. 

Vid två olika prominenta branschtillfällen 

har det inträffat. På Stockholms 

Byggnadsförenings vårsalong i 

april 2003 nämns att ”den arkitektoniska 

designen står NN för” (Svenska 

ambassaden i Washington). Då det 

statliga rådet för Arkitektur form och 

design har sin hearing om offentlig 

upphandling på kulturhuset i oktober 

2004 så nämns ”designarkitekt för 

projektet har varit...” (Världskulturmuseet 

i Göteborg). 

Jag häpnar och förundras över 

att arkitekten nu behängs med detta 

attribut. Yrket har i sig alltid verkat 

inom och för formgivning långt innan 

begreppet design ens var påtänkt. 

Jag kan fantisera fram olika 

rollgestalter och arbetsprocesser 

kopplade till design. Visst finns det 

plan-, stads-, chefs- landskaps- och 

inredningsarkitekter. Men, att 

arkitektyrket skulle behöva stärkas 

och legitimeras genom design som 

tillord är jag mindre övertygad om. 

Jag oroas för att detta är ett tecken 

på en dränering av arkitektrollen. Att 

vi som samlad kår inte legitimeras 

i vårt arbete med gestaltning och 

formgivning. Man kan vända på 

det och säga att designarkitekten 

bara fixar till känsla och uttryck och 

sedan tar en kader kunniga projekterande 

arkitekter vid. Behöver då 

designarkitekten vara arkitekt – det 

kanske räcker med en idéspruta? 

Mannen bakom ordbruket är företrädare 

för den statliga svenska bygg- 

och förvaltningsverksamheten och en 

förlängning av statliga departement. 

Detta ger tyngd på arenan men 

också ansvar. 

Anser staten att arkitektyrkets 

legitimitet behöver rustas? Eller ska 

ordvalet ses som en anglofil jargong 

i anslutning till designåret? Det är 

chefsarkitekten, Peter Ohrstedt, vid 

Statens Fastighetsverk som vid båda 

tillfällena nyttjat ordet design på 

detta sätt. Emotser gärna en bred 

dialog inom ämnet. 

Ylva Larsson, arkitekt SAR/MSA 

Svar: 

Jag är förvånad över den stora betydelse Ylva Larsson lägger 

i att jag tydligen två gånger använt det dåliga uttrycket 

”designarkitekt”. Jag har använt det för att ange den 

arkitekt som har det formgivande ansvaret till skillnad 

från den arkitekt som ansvarar för teknisk projektering. 

Såväl för ambassaden i Washington som för Världskulturmuseet 

finns två olika arkitekter med olika ansvar. Den 

uppdelningen är nödvändig när en arkitekt som vinner en 

tävling inte har kompetens eller av annat skäl inte tillåts 

att även svara för teknisk projektering. 

Uttrycket är direkt översatt från ”design architect” som 

jag ofta hört både i England och i USA just för den arkitekt 

som har formgivnings- och gestaltningsansvar, men 

inte har ansvar för teknisk projektering. 

Om någon kan komma på ett bättre svenskt ord, så tar 

jag gärna till mig det! 

Peter Ohrstedt, arkitekt SAR/MSA 


ARKITEKTEN december 2004

SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Sveriges Arkitekter gör 

tummen ner för STD:s timlista, 

som innebär över en veckas mer arbete 

nästa år. ”Något av en krigsförklaring”, 

skriver Staffan Carenholm. 

Inför årsskiftet får vi många 

frågor om arbetstid och arbetstidens 

förläggning det kommande 

året. Just i år har frågorna varit 

fler än tidigare, vilket nog får ses 

mot bakgrund av att Svensk Teknik 

och Design STD lagt ut information 

på sin hemsida som förvirrat 

både företag och anställda. 

Förvirrat från STD. På STDs 

hemsida finns en årstimplan för 

2005 omfattande 2.024 timmar 

”tillgänglig tid enligt kollektivavtal”. 

Trots att Sveriges Arkitekter vid ett 

flertal tillfällen påpekat för STD att 

det inte finns något sådant kollektivavtal 

har någon rättelse inte skett. 

Det hela kan inte tolkas på något 

annat sätt än att STD ensidigt 

försöker förlänga årsarbetstiden 

med över en vecka per år för flertalet 

anställda i arkitektbranschen. 

Agerandet är obegripligt och det 

kommer naturligtvis att uppfattas 

som något av en ”krigsförklaring” 

om något företag försöker sig på att 

följa rekommendationerna från STD. 

Arbetstiden kan inte ensidigt 

utökas på det sätt som STD uppenbarligen 

tänker sig. Det STD 

försöker göra är liktydigt med en 

lönesänkning för genomsnittsarkitekten 

med drygt 8.000 kr/år. 

Så här förhåller det sig när 

det gäller arbetstiden vid privata 

arkitektföretag: 

STD vilseleder 

om arbetstiden 

Hur lång är arbetstiden? 

Arbetstidens 

längd, vare sig det 

gäller veckoarbetstid 

eller årsarbetstid, 

är överhuvudtaget 

inte reglerad 

i några centrala 

avtal. I arbetstidslagen 

stipuleras att 

veckoarbetstiden får 

vara högst 40 timmar. 

Exakt detsamma sägs i 

arbetstidsavtalet mellan 

Sveriges Arkitekter och 

Almega Tjänsteförbunden, 

det vill säga det avtal som gäller 

vid privata arkitektföretag. Att 

arbetstiden per vecka högst får 

vara 40 timmar betyder dock inte 

att den ska vara just 40 timmar. 

Den kan förstås vara kortare och 

hur lång arbetstiden ska vara är en 

fråga som avgörs på den enskilda 

arbetsplatsen. 

Vid flertalet arkitektföretag 

är frågan om arbetstidens längd 

reglerad genom lokala kollektivavtal. 

Alla arkitektföretag som 1975, när 

SPA upphörde som arbetsgivarpart, 

gick in i dåvarande Allmänna Gruppen 

(nuvarande Almega) hade lokala 

kollektivavtal om 1.980 timmar som 

årsarbetstid. Dessa avtal, såvida 

man inte anpassat dem genom 

tecknande av nya lokala kollektivavtal, 

gäller alltjämt. I merparten av 

arkitektbranschen är alltså frågan 

om årsarbetstidens längd löst avtalsmässigt. 

Årsarbetstiden är fast 

från ett år till ett annat och utgör 

1.980 timmar. 

I företag som tillkommit senare 

finns normalt inte lokala kollektivavtal 

om årsarbetstidens längd. 

I dessa företag har man normalt 

gjort på ett av följande två sätt: 

• Tillämpat den av tidigare SPA, 

tidigare AI-företagen och 

nuvarande STD rekommenderade 

timlistan om fast årsarbetstid 

1.980 timmar. 

• Tillämpat den av tidigare Arkitekt- 

Förbundet och numera Sveriges 

Arkitekter rekommenderade 

timlistan. Denna timlista utgår 

inte från fast årsarbetstid utan 

är en årsplan som utgår från en 

konsekvent behandling av ledighet 

i samband med helger och på 

klämdagar (se Arkitektens Årsbok 

2004 sid 79-80 eller hemsidan 

www.arkitekt.se). För år 2005 råkar 

även denna timplan innehålla 

just 1.980 timmar, annars varierar 

årsarbetstiden något när man 

tillämpar denna plan. 

Har man tillämpat någon av dessa 

årsplaner har dessa villkor influtit 

i varje enskild anställds anställningsvillkor. 

Arbetsgivaren kan då 

inte ensidigt införa nya regler som 

i praktiken utökar årsarbetstiden. 

Man kan inte övergå till att tillämpa 

den timplan för 2005 som finns 

på STDs hemsida och som omfattar 

2024 timmar om man alltid 

tidigare tillämpat fast årsarbetstid 

om 1980 timmar. En förlängning av 

årsarbetstiden med 44 timmar kan 

naturligtvis inte göras ensidigt, det 

inser förstås alla. 

Däremot kan man enas om att 

skifta från den ena timplanen till 

den andra, om man tycker att principerna 

bakom en tidplan är bättre än 

bakom en annan. 

Hur ska arbetstiden förläggas? 

Inte heller förläggningen 

av årsarbetstiden är reglerad i 

centrala avtal. Även här får man 

alltså komma överens lokalt. Man 

kan välja mellan STDs och Sveriges 

Arkitekters årstimplaner som bägge 

är rekommenderande. Man kan förstås 

också komma överens om något 

alldeles eget. STDs timplan har fast 

årsarbetstid. Många tycker säkert 

det är bra. Nackdelen är att när ett 

fast arbetstidsmått ska läggas ut 

ett visst år uppkommer alltid konstigheter 

när man ska beakta hur 

helgdagar infaller det aktuella året. 

Sveriges Arkitekters plan utgår från 

fasta principer om hur helgdagsaftnar 

och klämdagar ska behandlas 

och eftersom almanackan ser olika 

ut från ett år till ett annat blir också 

årsarbetstiden varierande. 

Jobbar man mycket eller lite 

i arkitektbranschen? Svaret är 

att de flesta har lång årsarbetstid 

jämfört med vad som gäller för 

arbete inom andra avtalsområden. 

Den generella årsarbetstiden är lång, 

vilket har varit svårt att ändra på 

under årens lopp. Det beror i sin tur 

på branschens debiteringssystem, 

där man säljer timmar och oftast 

resultatmässigt är beroende av 

varenda timme som kan säljas. Varje 

fakturerad timme på marginalen har 

stor betydelse för resultatet i ett 

stort konsultföretag, varför benägenheten 

att vilja minska den totala 

årsarbetstiden inte varit särskilt 

påfallande. 

Härtill kommer att det görs 

tämligen mycket oredovisad och 

odebiterad övertid i branschen. Gratisarbete 

är emellanåt legio. Totalt 

innebär detta förstås att många 

enskilda individers årsarbetstid blir 

lång. I den mån det finns några arbetstidsproblem 

i arkitektbranschen 

är det just det underförstådda att 

allt övertidsarbete inte ska redovisas 

och än mindre faktureras kunden. 

Det positiva inslaget i arbetstidshänseende 

i arkitektbranschen är 

väl då, å andra sidan, att många 

har en hygglig möjlighet till flexibel 

förläggning av sitt arbete. Många 

pressas att jobba mycket, men 

många har också rimliga möjligheter 

att förlägga och fördela sin arbetstid 

på ett sätt som passar bra. 

Om du vill läsa mer om arbets- 

och övertid hänvisas till Årsboken 

för 2004 sid 79–82. Frågor 

besvaras av Christer Fritzell, Rita 

Georgiadis, Ulrika Paulsson eller 

Ulrik Östling på kansliet. 

Staffan Carenholm 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

En tia mer i 

månaden 

Stämman fastställde styrelsens 

förslag till budget och medlemsavgifter. 

De nya avgifterna innebär en 

höjning med 10 kronor per månad 

för fullbetalande. En motion om att 

höja avgiften mer avslogs av stämman. 

Gränsen för reducerad avgift 

höjdes från 160.000 till 200.000 

kronor per år. 

Medlemsavgifterna för de kommande 

två åren blir: 

Månadsavgift 

Fullbetalande 220 kr 

Årsinkomst 

100.000– 

200.000:- 

Årsinkomst 

under 100.000:- 

150 kr 

75 kr 

Passiv medlem 75 kr 

Studentmedlem 20 kr 

Företagare anslutna till Arkitekt- 

Service betalar halv individuell medlemsavgift 

(110:- per månad) samt 

därutöver en eller flera serviceavgifter 

om 2.640 kr per år, beroende på 

företagets storlek. Serviceavgiften 

debiteras företaget och är avdragsgill 

kostnad i rörelsen. 

Rapport från stämman 

Ett femtiotal valda ombud från 

hela landet samlades under två 

hela dagar helgen 20–21 november 

till Sveriges Arkitekters stämma, 

för att diskutera och lägga fast 

ramarna för förbundets verksamhet. 

Utöver själva stämmoförhandlingarna 

fick ombuden ta del av anföranden 

från journalisten och författaren 

Göran Rosenberg samt av SACOs 

ordförande Anna Ekström. 

Styrelsen hade till stämman haft 

i uppdrag från den förra, konstituerande 

stämman att genomföra en 

verksamhetsöversyn. Den godkändes 

utan några som helst invändningar 

från stämman, vilket får ses som ett 

mycket gott betyg, både till styrelsen 

och till verksamheten. Verksamhetsöversynen 

finns i sin helhet på 

www.arkitekt.se/stamma 

Stadgeändringar 

Två föreslagna stadgeändringar där 

invalsnämnden och styrelsen var 

oeniga föranledde diskussion på 

stämman. 

Den ena gällde var den yrkesverksamhet 

som krävs för att få 

yrkestitel SAR/MSA, SIR/MSA, 

LAR/MSA eller FPR/MSA ska vara 

inhämtad. Invalsnämnden ville att 

det skulle skrivas in i stadgarna att 

det ska krävas kunskap om svenska 

förhållanden för att utomnordiska 

arkitekter ska få rätt till yrkestiteln. 

Styrelsen däremot ansåg att kravet 

ska vara minst ett års yrkeserfarenhet 

i land som omfattas av EG:s 

arkitektdirektiv. Stämman beslöt i 

enlighet med styrelsens förslag. 

Den andra frågan där invalsnämnden 

och styrelsen var oeniga 

handlade om kravet ”i huvudsak 

slutförd utbildning” för att kunna 

bli aktiv eller passiv medlem (dvs få 

titeln MSA). I sakfrågan var man 

inte oeniga, utan ense om att det 

ska tolkas som att högst 10 poäng 

får saknas till examen. Det man var 

oeniga om var att styrelsen föreslagit 

att denna precisering skulle 

införas i stadgarna. Men styrelsen 

drog tillbaka sitt förslag, ”dock 

utan att acceptera invalsnämndens 

argument”. 

I övrigt gick styrelsens förslag 

till stadgeändringar igenom utan 

diskussion. Följande ändringar i 

stadgarna gjordes: 

Yrkesbenämningen fysisk planerare 

ersattes i stadgarna av benämningen 

planeringsarkitekt. Beteckningen 

FPR behålls dock i yrkestiteln, 

så den som har examen och minst 

ett års yrkeserfarenhet får titeln 

planeringsarkitekt FPR/MSA. 

ArkitektStudenterna infördes 

som begrepp i stadgarna som Sveriges 

Arkitekters studentorganisation. 

Den obligatoriska tillhörigheten 

till en akademi togs bort. Akademierna 

ska i stället vara ämnesutvecklande 

och forum för diskussion 

och debatt i yrkesfrågor. Medlemmar 

kan alltså delta i vilken akademis 

arbete de önskar, oberoende av 

utbildningstillhörighet. 

Solidaritetsfonden 

Stämman beslöt, helt enligt styrelsens 

förslag, att för vart och ett av 

åren 2005 och 2006 rekommendera 

ett frivilligt bidrag om 100 kronor 

per år samt att insamlade medel i 

huvudsak ska användas till stöd för 

Hebrons kulturarv. 

Motioner 

En hel radda motioner behandlades, 

varav nästan alla var från två 

medlemmar, och omkring hälften var 

kopior av motioner från förra stämman. 

Nästan alla motioner avvisades 

av stämman eller ansågs besvarade. 

Ett par särskilda beslut med 

anknytning till några av motionerna 

fattades dock: 

Styrelsen fick i uppdrag att 

stimulera lokalföreningarnas verksamhet. 

Tävlingsnämnden uppmanades 

att utveckla bättre rutiner för kontakterna 

med lokala tävlingsombud 

och skaffa sig ”större kunskap om 

goda förmågor”. 

En motion om ny lokal för 

Sveriges Arkitekters kansli hade av 

styrelsen besvarats med att frågan 

inte prioriteras för närvarande. 

Stämmans beslut blev ännu mer avvisande 

till motionen: Man beslöt att 

frågan inte är aktuell. 

Styrelse 

Det blev en ordentlig omvaskning 

när stämman valde ny styrelse. Mer 

än hälften av de gamla styrelseledamöterna 

lämnar sina uppdrag vid 

årsskiftet, däribland ordföranden 

Johan Nyrén. 

Till ny ordförande, tillika ny i 

styrelsen, valdes Klas Brunnberg. 

Han är delägare i Fojab arkitekter i 

Lund, där han arbetar som konsult 

med planuppdrag. Han är också 

arkitekturrådgivare på konsultbasis 

åt Akademiska Hus och ledamot i utbildningsnämnden 

vid arkitekturskolan 

i Lund. Han har varit ordförande 

i Sveriges Arkitekters utbildnings- 

och forskningsutskott. 

Till vice ordförande valdes däremot 

en person med lång erfarenhet 

av styrelsearbetet, nämligen 

Laila Strunke, som tidigare också 

varit ordförande i ArkitektFörbundet. 

Laila Strunke är vice VD och 

ansvarig för arkitektverksamheten 

på Temagruppen Sverige AB. Laila 

Strunke är även ledamot i SACO:s 

styrelse. 

Så här ser den nya styrelsen ut i 

sin helhet: 

Ordförande 

Vice ordförande 

Övriga ledamöter 

Klas Brunnberg, 

arkitekt SAR/MSA, 

FOJAB Arkitekter 

Laila Strunke, 


Temagruppen 

Sverige AB 

Fredrik Andersson, 

planeringsarkitekt 

FPR/MSA, 

Gislaveds kommun 


Kersti Sandin, 

arkitekt SIR/MSA, 

Materia/Kinnarps 

Ylva Gunterberg Ädelqvist, 


Scheiwiller Svensson 

Arkitektkontor 

Erik Kampmann, 

arkitektstudent KTH 

Jacob Sahlqvist, 

arkitekt SIR/MSA, 

Wingårdhs Arkitektkontor 

AB 

Göran Lindberg, 

landskapsarkitekt LAR/ 

MSA, 

Nivå Landskapsarkitektur 

AB 

Olle Forsgren, 


Umeå kommun 

Anna Sohlberg, 

landskapsarkitekt LAR/ 

MSA, 

Malmö Stad Gatukontoret 

Ola Kjellander, 


Kjellander &Sjöberg 

Arkitektkontor AB 

Lotta Lehmann, 


White Arkitekter AB 

Leif Brodersen, 


A1 Arkitekter AB / KTH 

Styrelse 2005 

Fem frågor till avgående 

ordföranden Johan Nyrén 

Hur har det varit att vara ordförande 

i Sveriges Arkitekter? 

– Det har varit kul att få vara 

med den här perioden. Roligast är 

att känna att organisationen har 

sådan styrka, att det blivit en stark 

utväxling av hopslagningen. Naturligtvis 

har det också varit roligt och 

givande att få möta och arbeta med 

så många trevliga och kompetenta 

människor. 

På vilket sätt är organisationen 

stark? 

– Vi har fått ett starkt kansli och 

stark tidning, det är viktigt. Det 

ideella arbetet har växt till sig, fler 

personer är involverade. Man kan 

också konstatera att medlemsantalet 

växer och antalet företag i ArkitektService 

har ökat. Glädjande är 

också att vi har så många studentmedlemmar 

och att de är så framåt. 

Det bådar gott för framtiden. 

Vilka är de största utmaningarna 

för den nya styrelsen? 

– Det är att gå ut i omvärlden på 

det sätt som påbörjats, att möta 

omvärlden och ta del bland annat 

i byggsektorns förnyelsearbete. Vi 

kan inte göra allt själva, vi måste 

samarbete med andra aktörer, vara 

en del av branschen. 

– Byggkostnader och bostadsbyggande 

är alltid på tapeten och där 

måste vi fortsätta att hävda att 

det är fel att fokusera på att bara 

bygga billigt, att fokus ska vara god 

kvalitet och långsiktig hållbarhet. 

Sveriges Arkitekter ska också vara 

med och diskutera förutsättningarna 

för offentlig upphandling och 

hur bostadsmarknaden ska kunna 

fungera bättre. 

– Myndigheternas resursfördelning 

måste bevakas, vi måste jobba 

för exempelvis tillräckliga resurser 

för stadsarkitekter och kommunal 

planering. Sen är det utbildningarna, 

där vi ska vara med och bevaka 

och stödja reformeringsarbetet och 

trycka på så att utbildningarna får 

de rätta resurserna. Attraktiva och 

bra utbildningar är avgörande för 

yrkets utveckling liksom den kontinuerliga 

efterutbildningen där vi 

med våra proffessionaliseringspro- 

gram handgripligt visar att vi tycker 

detta är viktigt. Utbildningspolicyn 

som vi tagit fram är ett bra verktyg. 

– En lika viktig fråga för yrkets 

utveckling är också att de ekonomiska 

förutsättningarna för arkitektarbetet 

förbättras så att det finns 

utrymmen för utveckling, forskning 

och kompetenshöjning. 

Vad är viktigast i det mer interna 

arbetet? 

– Det som fungerar bäst är det 

som sker till daglig dags, det vill 

säga kansliet och tidningen. Lite 

längre startsträcka har det varit för 

akademierna som ska diskutera och 

utveckla professionerna. Man borde 

ägna mer tid och kraft åt att stödja 

dem. Lokalföreningarna är grunden 

för organisationen och där är det 

också viktigt att det finns stöd att 

ge. När det gäller stämman borde 

man tänka över hur man kan göra 

den mer aktiv, så att den känns kul 

och livgivande. Det bör finnas mer 

utrymme för informell diskussion vid 

sidan av beslutspunkterna. 

Vilka råd vill du ge nya ordföranden 

Klas Brunnberg? 

– Klas är en mycket kunnig 

arkitekt med många strängar på sin 

lyra. Jag behöver nog inte ge honom 

några goda råd. Jag blev verkligen 

glad när han accepterade att ta 

ordförandeskapet. Han får också en 

ytterst kompetent vice ordförande 

i Laila Strunke vid sin sida och 

många av de goda krafterna i första 

mandatperiodens styrelse är kvar 

förstärkta med nya friska krafter. 

Jag önskar Klas Brunnberg och alla 

andra förtroendevalda ett stort 

lycka till, och passar på att tacka 

alla som arbetat med Sveriges Arkitekter 

för de gångna två åren. 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

1. 

PLANERINGS- OCH 

BYGGPROCESSEN 

Sveriges Arkitekter ska 

arbeta med en långsiktig 

utveckling och breddning av 

arkitekters yrkesroller samt 

tydliggöra arkitektkompetensens 

användbarhet och 

värde. 

Sveriges Arkitekter 

ska beskriva och agera för 

planerings- och byggprocesser 

som styrs av ett 

kvalitetstänkande och som 

tar ansvar för resultatets 

helhet. Detta arbete skall 

omfatta processernas alla 

skeden; planering, upphandling, 

projektering, byggande 

och förvaltning. 


ska aktivt medverka i den 

pågående översynen av 

plan- och bygglagstiftningen 

och i diskussionen om 

framtida bättre byggprocesser. 


skall i detta sammanhang 

i direkta kontakter med 

planeringens och byggandets 

olika aktörer medverka 

till konkreta initiativ som 

syftar till kvalitetspräglade 

byggprocesser. 


också med engagemang 

medverka i diskussionen om 

förutsättningar och villkor 

för det svenska bostadsbyggandet 

och härigenom ge 

arkitekternas bidrag till den 

bostadspolitiska debatten. 

2. 

UTBILDNING OCH UT- 

VECKLINGSARBETE 

Sveriges Arkitekter ska, 

genom engagemang i frågor 

om arkitekters grund- och 

efterutbildning samt 

forskning verka för bästa 

möjliga förutsättningar för 

inhämtning, underhåll och 

utveckling av arkitekters 

kunskaper. 


med stöd av en utbildningspolicy, 

verka för att utbildningarna 

skall förmedla 

kunskaper, färdigheter och 

förhållningssätt som svarar 

mot de mål för arkitektens 

kompetens som beskrivs i 

denna policy. 


verka för att alla arkitektutbildningar 

ska leda till en 

gemensam arkitektexamen 

med olika inriktningar. 


ska bevaka effekterna av 

successivt införande av 

kandidat- och magisterexamen 

enligt den så kallade 

Bologna-modellen. 


ska utveckla och fördjupa 

den professionaliseringsutbildning 

som startats i 

förbundets regi. Sveriges 

Arkitekter skall i egenskap 

av intresseorganisation ta 

ansvar för en långsiktigt 

effektiv och konsekvent 

bedriven professionaliseringsutbildning 

som tjänar 

såväl medlemmarnas som 

samhällets intressen. 


långsiktigt samordna och 

ta initiativ till utvecklingsarbete 

och forskning inom 

medlemmarnas kunskaps- 

och verksamhetsområden. 

Verksamhetsprogram 

3. 

ARKITEKTARBETETS 

VÄRDE OCH VILLKOR 


sträva efter en tydlig 

arvodes- och lönemässig 

uppvärdering av arkitektarbetets 

värde. 


ska arbeta för trygga och 

utvecklande anställningsförhållanden 

och verka 

för en god arbetsmiljö och 

arbetsprocess. 


erbjuda anställda medlemmar, 

medlemmar med egen 

verksamhet, arbetslösa 

medlemmar samt studentmedlemmar 

en intressebevakning 

och service, 

anpassad efter de behov 

man har i sin yrkes- eller 

studeranderoll och sin yrkesutövning. 

Sådan service 

och intressebevakning till 

olika medlemsgrupper och 

medlemmar skall ha sin 

utgångspunkt i varje medlems 

rätt till en kvalificerad 

service. 


verka för att arbetsmarknaden 

för arkitekter och 

planerare breddas och inom 

den offentliga sektorn verka 

för en ökad rekrytering 

till uppgifter inom denna 

sektor. 


genom intressebevakning, 

brett tjänsteutbud och 

aktivt rekryteringsarbete 

befästa sin höga representativitet 

med målet att 95 

procent av landets yrkesverksamma 

arkitekter skall 

vara medlemmar i Sveriges 

Arkitekter. 

4. 

ARKITEKTUR OCH 

KVALITET 

Sveriges Arkitekter ska arbeta 

för att sprida kunskap 

om arkitektur och arkitekturens 

samhällsbetydelse. 


verka för att beslut om den 

byggda och anlagda miljön 

inte underställs kortsiktiga 

ekonomiska beslut och ställningstaganden. 


ska sprida kunskap om 

arkitektur och arkitektonisk 

kvalitet i samhället, i skolan 

och till allmänheten. 


i detta sammanhang, verka 

för att det tillskapas en Internetbaserad 

lättillgänglig 

kunskapsbank om arkitektur 

med goda exempel. 


genom aktiv samverkan 

med det nyinrättade rådet 

för arkitektur, form och 

design samt olika myndigheters 

arkitekturråd verka 

för att samhället tar ökat 

ansvar för kvalitetsfrågorna 

i planering, byggande, inredning 

och upphandling. 

5. 

MARKNADS- OCH UPP- 

HANDLINGSFRÅGOR 


genom engagemang i 

marknads-, bransch och 

upphandlingsfrågor skapa 

opinion för långsiktigt sunda 

upphandlingsförfaranden 

och medverka till att utveckla 

affärsmöjligheterna i 

arkitektföretagandet. 


motverka kortsiktighet och 

ensidig priskonkurrens vid 

upphandling av arkitekttjänster. 


arbeta för att utveckla och 

stödja adekvata upphandlings- 

och tävlingsförfaranden, 

anpassade till 

varierande krav och förutsättningar 

i olika projekt. 

Sveriges Arkitekter skall i 

detta sammanhang fullfölja 

det arbete som syftar till 

att etablera välfungerande 

former och villkor för parallella 

uppdrag. 


arbeta med åtgärder som 

är ägnade att stärka den 

affärsmässiga sidan av arkitektarbetet 

och professionalismen 

i arkitektarbetet. 


Sveriges Arkitekters verksamhetsprogram i tio punkter för 2005–2006, 

fastställt av 2004 års stämma. 

6. 

BESTÄLLARSERVICE 


utveckla en heltäckande 

service till beställare av 

arkitekttjänster. En sådan 

service skall omfatta Internetbaserade 

tjänster samt 

rådgivning till arkitekters 

kunder vid olika upphandlings- 

eller tävlingsförfaranden. 

De tjänster Sveriges 

Arkitekter erbjuder skall 

samordnas med tävlingsservicen 

och omfatta allt från 

grundläggande rådgivning 

till mindre engångsbeställare 

till kvalificerad rådgivning 

till vana beställare som står 

inför komplexa uppgifter. 

7. 

STUDENTER 

Sveriges Arkitekter ska, genom 

sin studentorganisation 

ArkitektStudenterna, verka 

för att arkitektstuderande 

under studietiden engagerar 

sig i de frågor Sveriges 

Arkitekter arbetar för och 

blir studerandemedlemmar 

i Sveriges Arkitekter. Vid 

utgången av verksamhetsperioden 

är målet att 80 

procent av de arkitektstuderande 

ska vara medlemmar i 

Sveriges Arkitekter. 


ska, genom ArkitektStudenterna, 

utveckla service 

och intressebevakning för 

studentmedlemmar och 

härvidlag möta behovet av 

mer information i arbetsmarknads- 

och uppdragsrelaterade 

frågor. 


engagera sig i grundutbildningens 

kvalitetsfrågor, den 

studiesociala situationen, 

praktikfrågorna, antagningsfrågor 

och arkitektutbildningarnaskommunikation 

med omvärlden. 


verka för ett långsiktigt 

hållbart praktiksystem för 

arkitektstudenter. 

8. 

TEKNIKUTVECKLING 


genom utvecklingsarbete, 

utbildning och erfarenhetsutbyte 

bidra till att skapa 

förutsättningar för rationaliserings- 

och samordningsvinster 

i planerings- och 

byggprocesser som leder till 

god arkitektur och planering 

och kommer arkitekter och 

planerare till del. 


svara för arkitekters samt 

arkitektbranschens behov 

av tekniskt utvecklingsarbete 

genom att initiera 

forskning och publicera 

kunskapsöversikter. 


ta initiativ i och ansvar 

i de frågor som genom 

byggbranschens avreglering 

lämnats till branschen själv. 

9. 

INFORMATION 

Sveriges Arkitekters verksamhet 

ska präglas av hög 

tillgänglighet, en utpräglad 

serviceattityd samt en 

snabb och lättillgänglig 

information. 


erbjuda medlemmarna en 

väl tillgänglig information 

i alla de frågor som ligger 

inom Sveriges Arkitekters 

ansvars- och bevakningsområde. 

För sådan information 

skall utnyttjas såväl traditionell 

teknik som Internet. 


målmedvetet utveckla sin 

webbplattform och successivt 

utveckla webbtjänster 

som underlättar medlemmarnas 

informations- och 

kunskapssökning. 

Medlemstidningen Arkitekten 

ska vara marknadens 

ledande informations- och 

debattorgan i frågor om arkitekters 

verksamhet samt 

förutsättningar och villkor 

för arkitektutövningen. 

Tidskriften Arkitektur 

ska vara marknadens ledande 

dokumenterande tidskrift 

i frågor om planering, 

byggnadskonst, inredning 

och landskapsarkitektur. 


erbjuda omvärlden i form 

av allmänheten, samhället, 

brukare och kunder en god 

information om arkitekters 

kunskaper och användbarhet. 

10. 

OPINIONSBILDNING 


lägga stor vikt vid och 

utveckla en långsiktig och 

väl fungerande plan för arkitekternas 

opinionsbildning. 


ska sträva efter att öka 

kontaktytorna mot samhällsinstitutioner, 

politiska 

beslutsfattare samt bygg- 

och anläggningsprocessens 

övriga aktörer. 


i information och i opinionsbildning 

rikta uppmärksamhet 

på hela arkitektyrkets 

bredd och skala – från den 

nära arkitekturen till den 

storskaliga. 


sträva efter att arkitekters 

delaktighet i och inflytande 

över byggandets och planeringens 

processer ökar och 

att förutsättningar därmed 

skapas för att arkitekter 

kan ta sig an än större 

ansvar och uppdrag. 


ska också tillhandahålla 

omvärlden såväl grundläggande 

som mer kvalificerad 

information i frågor som rör 

medlemmarnas ämnes- och 

kunskapsområden och 

argumentera för värdet och 

betydelsen av hög arkitektonisk 

kvalitet och god 

samhällsplanering. 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 


Kaspergalan 2004 


Som avslutning på Arkitekturdagen 2004 

bjöds 500 arkitekter på Kaspergala och fest 

av AP Fastigheter och Skanska Sverige. Efter 

utdelning av årets arkitekturpriser vidtog 

mingel och mat i en härlig festlokal bakom 

Konstfack på Telefonplan i Stockholm, med 

festinredning designad av Gert Wingårdh och 

Thomas Sandell. 

Sveriges Arkitekter tackar sponsorerna för en 

lyckad Kaspergala och trevlig kväll! 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Den 1 januari 2005 införs nya 

regler i konsumenttjänstlagen 

som stärker konsumenternas 

ställning vid småhusentreprenader. 

De nya reglerna innebär 

bland annat att om det inte finns 

några skriftliga avtal så är det 

konsumentens ord som gäller om 

det uppstår tvist. 

I praktiken kommer samma 

regler att tillämpas även på 

arkitekttjänster. De nya reglerna 

innebär därför stora förändringar 

för arkitekter som har 

konsumenter som kunder och åt 

sådana ritar ny- och tillbyggnader 

av villor och fritidshus. 

Först något om begreppen. Med 

konsument avses en eller flera 

privatpersoner, det vill säga fysiska 

personer till skillnad från juridiska 

personer (bolag, föreningar, myndigheter). 

För ett arkitektuppdrag 

handlar det om en privatkund, någon 

som beställer uppdraget för egen 

räkning och även betalar med sina 

egna privata pengar. Det är särskilt 

viktigt att förstå att inte bara familjen 

Svensson är konsument utan att 

även justitierådet X, byggbolagsdirektören 

Y eller fastighetsägaren Z 

är konsumenter när de beställer en 

tjänst privat. Även sådana i juridik, 

byggande eller fastighetsägande väl 

insatta personer är konsumenter när 

de uppträder som privata köpare av 

tjänster. Man kan för övrigt behöva 

vara extra tydlig mot sådana ”elitkonsumenter” 

och inte förlita sig på 

att dessa är så insatta att man kan 

göra avkall på kraven på tydlighet. 

Konsumenttjänstlagen är en lagstiftning 

till skydd för konsumenter 

som beställer tjänster av näringsidkare. 

En motsvarande lag finns 

när det gäller konsumenters köp av 

varor, konsumentköpslagen. 

Lite förenklat kan sägas att 

konsumenttjänstlagen utgår från 

synsättet att konsumenten är den 

fåkunnige och näringsidkaren, 

gällande den tjänst som avses, är 

Lagändring gör skriftligt 

avtal nödvändigt 

experten. Lagen lägger ett stort 

ansvar på näringsidkaren att vara 

tydlig i uppdraget, att upplysa konsumenten 

om olika sakförhållanden, 

att inte utföra arbete som konsumenten 

inte är betjänt av, att lämna 

precisa prisuppgifter, att fakturera 

överskådligt och informativt med 

mera. Näringsidkarens professionella 

ansvar betonas på detta sätt gentemot 

konsumenten, som inte antas 

vara kunnig inom det område som 

tjänsten gäller. Blir det en tvist mellan 

konsumenten och näringsidkaren 

vill det till att näringsidkaren kan 

visa att han varit tydlig och skött 

sig professionellt, annars ligger han 

illa till. Det läggs avsevärt större 

bevis- och tydlighetskrav på näringsidkaren 

när man arbetar åt en 

konsument än när uppdragsgivaren 

är en juridisk person. Om man alltid 

måste vara tydlig i ett uppdrag åt 

en juridisk person måste man vara 

extraordinärt tydlig när beställaren 

är konsument. 

Formellt gäller inte konsumenttjänstlagen 

normala arkitekttjänster, 

det vill säga normal planering, projektering 

och rådgivning. Den typen 

av intellektuella tjänster omfattas 

inte av lagen. Lagen tar sikte på 

främst hantverkstjänster, dvs byggnation 

för konsumenters räkning. 

Om en arkitekt åtar sig att både rita 

och bygga kan dock tjänsten omfattas 

av konsumenttjänstlagen. 

Att renodlade arkitekttjänster 

inte formellt omfattas av konsumenttjänstlagen 

har dock mindre 

praktisk betydelse. När en tvist 

uppkommer mellan arkitekten och 

den beställare som är konsument 

görs ändå i realiteten en analog 

tillämpning av lagen, som därmed 

blir ett slags rättesnöre för vilka 

krav som kan ställas på arkitekten. 

Konsumenten blir den fåkunnige, 

icke insatte, som skall skyddas och 

arkitekten blir experten, som får 

bära upp kraven på ett professionellt 

agerande. Allt detta innebär 

att en arkitekt i en relation till en 

konsument ändå alltid måste agera 

som om konsumenttjänstlagen vore 

tillämplig. 

De nya reglerna i konsumenttjänstlagen 

om småhusentreprenader 

innebär bland annat att om 

det inte finns några skriftliga avtal 

så är det konsumentens ord som 

gäller om det uppstår tvist om 

priset eller något annat som 

berör byggarbetet. Den 

praktiska innebörden av 

detta är att en entreprenör 

kommer att 

ha bevisbördan för, dvs skyldighet 

att bevisa, vad som avtalats om: 

• arbetets omfattning 

• priset eller beräkningssättet för 

priset 

• tiden för betalning 

• tiden för arbetets avslutande. 

Konsumentens uppfattning eller 

tolkning gäller alltså. Om entreprenören 

hävdar att något annat avtalats 

måste denne visa att konsumentens 

påstående är oriktigt. Det görs 

förstås enklast genom att se till att 

man har ett skriftligt avtal. 

Även för arkitekten blir nu alltså 

ett skriftligt avtal en definitiv nödvändighet. 

Det blir mer eller mindre 

livsfarligt att rita ny- och tillbyggnad 

av småhus åt konsument utan 

tydligt och heltäckande skriftligt 

avtal. Det går inte att förlita sig 

på att man ändå till slut får skälig 

ersättning om det skulle bli t ex en 

prisdiskussion. Nu gäller det att 

genom ett skriftligt avtal kunna 

påvisa vad som avtalats om priset 

och uppdraget i övrigt. 

I konsumenttjänstlagens § 1 

definieras vad som menas med en 

småhusentreprenad. Med småhusentreprenad 

menas arbeten som avser 

uppförande eller tillbyggnad av en- 

eller tvåbostadshus. Ombyggnader 

och arbeten av mindre omfattning 

faller utanför begreppet småhusentreprenad. 

Reglerna omfattar även 

fritidshus. 

I lagen införs också en rad nya 

När konsumenttjänstlagen 

ändras 

blir det nödvändigt 

att ha skriftligt avtal. 

bestämmelser om slutbesiktning, 

ansvar för fel och krav på byggfelsförsäkring. 

Sammanfattat kan de 

främsta nyheterna sägas vara: 

Att det ska vara fråga om uppförande 

eller tillbyggnad av en- och 

tvåbostadshus. 

Att reglerna är tvingande till 

konsumentens förmån, dvs de går 

inte att avtala bort. 

Att konsumentens mening gäller 

vid tvist om betalning eller arbetets 

omfattning, vilket gör skriftliga avtal 

till en praktisk nödvändighet. 

Att konsumenten ges rätt att 

innehålla tio procent av det avtalade 

priset till dess entreprenaden godkänts 

vid slutbesiktning. 

Att slutbesiktning ska ske om 

någon av parterna begär det. 

Att entreprenören blir ansvarig 

för fel som upptäcks vid slutbesiktningen 

eller som visar sig två år 

därefter. 

Att konsumenten har rätt att 

påpeka dolda fel i upp till tio år. 

Att det ska finnas en byggfelsförsäkring 

när ett småhus uppförs eller 

byggs till. 

Konsumentverket, Villaägarna 

och byggbranschen har också 

förhandlat fram ett nytt standardkontrakt 

(ABS 05) för småhusentreprenader. 

ABS 05 ger bland 

annat möjlighet att avtala om vite 

för entreprenören om det uppstår 

förseningar i bygget. De allmänna 

bestämmelserna samt entreprenadkontrakt 

kan kostnadsfritt laddas 

ner från www.konsumentverket.se, 

eller www.bygg.org. 



Startmöte nyhet i AB 04 

Efter tre års förhandlande är det 

nya standardavtalet för utförandeentreprenader 

klart. 

Den stora knäckfrågan i 

förhandlingarna har varit garantitidens 

längd. Här blev det en 

kompromiss så att garantitiden 

oförändrat är två år för material 

och varor medan den utsträcks 

till fem år för arbetsprestation. 

De nya allmänna bestämmelserna, 

AB 04, är avsedda att tillämpas 

på byggnads-, anläggnings- och 

installationsarbeten som utförs 

genom delad entreprenad eller 

generalentreprenad. Nya regler för 

totalentreprenader (ABT) finns ännu 

inte, men kommer så småningom. 

Detsamma gäller de allmänna 

villkoren på konsultområdet. En del 

av de förändringar som nu införts 

i AB 04 är av sådan karaktär att 

man kan räkna med att byggherresidan 

också vill ha dem införda på 

konsultområdet. Än så länge gäller 

dock ABK 96 och kommer säkert att 

göra så ytterligare ett antal år innan 

ett nytt ABK kan föreligga. 

I ett nytt förord återfinns bland 

annat följande text: ”AB 04 bygger 

på en rimlig balans mellan rättigheter 

och skyldigheter som syftar till 

en ekonomiskt optimal riskfördelning 

mellan parterna. Ändringar i 

dessa bestämmelser skall därför 

undvikas.” Det är en uppmaning till 

dem som kommer att nyttja standardavtalet 

att inte göra avvikelser 

från detsamma. 

Gör man ändringar i AB skall 

sådana listas i en inledande sammanställning 

i AF-delen. En sådan 

sammanställning behövs för att 

ändringstexten ska få verkan. Rangordningsmässigt 

kommer ändringssammanställningen 

efter kontraktet 

men före AB 04. 

En väsentlig nyhet är vidare att 

entreprenören, sedan avtalet ingåtts, 

skall upprätta kvalitetsplan och 

miljöplan för entreprenaden och i 

detta sammanhang inarbeta sådana 

kvalitets- och miljöåtgärder som beställaren 

föreskrivit i förfrågningsunderlaget. 

Planerna ska överlämnas 

till och godkännas av beställaren 

innan arbetet påbörjas. Om inte 

entreprenören lever upp till vad han 

bekräftat genom sina kvalitets- och 

miljöplaner har beställaren rätt 

att vidta rimliga åtgärder på hans 

bekostnad. Dessutom kan besiktningsmannen 

besluta om förlängd 

garantitid. 

Reglerna om kvalitets- och 

miljöplaner är en av flera så kallade 

täckbestämmelser i AB 04. En täckbestämmelse 

innebär att det lämnas 

öppet för parterna att avtala om en 

annan reglering än den som framgår 

av AB. Sådana täckbestämmelser 

markeras med formuleringen ”om 

inte annat föreskrivits” eller motsvarande. 

Även om reglerna om kvalitets- 

och miljöplaner kan ändras av 

parterna får man utgå från att beställarna 

regelmässigt kommer att 

kräva att entreprenören upprättar 

sådana planer. Att lägga ett större 

ansvar på entreprenörerna härvidlag 

är något som byggherresidan drivit 

med stor tyngd i förhandlingarna. 

I ABK är reglerna fortfarande 

sådana att kvalitets- och miljöplan 

ska upprättas av konsulten om 

beställaren så begär. I praktiken är 

dock skillnaden inte så stor eftersom 

beställare normalt ställer krav på 

att också konsulter ska upprätta 

sådana planer. 

Reglerna gällande ändringar och 

tillägg är historiskt sett centrala 

i AB. Nu har begreppet ändring 

utgått och ersatts med det nya 

begreppet ÄTA-arbete (Ändrings-, 

Tilläggs- och Avgående arbete). 

Regleringen av ÄTA-arbeten är 

omfattande. Fortsättningsvis gäller 

att entreprenören måste, om han 

bedömer att arbetskostnaden för 

ett aktuellt ÄTA kommer att överstiga 

ett halvt basbelopp (knappa 

20.000 kr), inhämta beställarens 

synpunkter innan han påbörjar 

arbetet. Bedömer entreprenören att 

arbetskostnaden kommer att understiga 

gränsvärdet ett halvt belopp 

kan han köra igång arbetet men 

måste så fort som möjligt informera 

beställaren om åtgärden. 

Gränsbeloppet ett halvt basbelopp 

är även det en täckbestämmelse 

och kan alltså ändras av parterna. 

En nyhet i AB 04 är vidare 

att ett startmöte alltid ska hållas. 

Regeln är obligatorisk. Vid startmötet 

ska kontraktshandlingarna 

gås igenom, frågor om behörighet 

för andra än ombuden redas ut och 

formerna för informationsutbyte 

preciseras. Vid startmötet skall 

beställaren föra protokoll och protokollet 

skall godkännas av respektive 

parts ombud genom underskrift. 

Att reglerna för startmöte 

formaliseras är utmärkt. Merparten 

av alla tvister som uppkommer i ett 

projekt går att hänföra till frågor 

som nu ska redas ut vid startmötet. 

Formella regler om startmöte finns 

ännu inte i ABK, men vi bör se till 

att vi så småningom också får dessa 

regler införda i standardavtalet 

för arkitekter och andra konsulter. 

Formlöshet vid uppdragsstarten 

drabbar regelmässigt den svagare 

parten, vilket lika regelmässigt 

brukar vara arkitekten. 

Tilläggas kan att vi i det nya 

informationsmaterialet om parallella 

uppdrag lagt stor vikt vid att 

beskriva vad som bör ske vid ett 

startmöte. Rådet till alla bör redan 

idag vara att se till att få till stånd 

formaliserade, protokollförda, startmöten 

i varje nytt uppdrag. 

Entreprenören har en tioårig 

ansvarstid som inleds med en garantitid. 

Som inledningsvis nämnts blir 

garantitiden fortsättningsvis fem år 

för arbetsprestationen och två år 

för material och vara. Arbetsprestation 

innefattar även handhavande 

av material och varor. Den praktiska 

innebörden av detta är att den 

entreprenör som bygger in fuktigt 

virke har en femårig garantitid för 

sådan vårdslöshet. 

Reglerna om garantitid är 

täckbestämmelser och kan alltså 

ändras i det konkreta uppdraget. 

Så kommer nog också att ske i stor 

utsträckning eftersom byggherrarna 

överlag vill ha längre garantitider. 

Får man gissa så kommer nog femårig 

garantitid för allt bli mer regel 

än undantag. 

Efter garantitidens utgång och 

under resterande del av ansvarstiden 

är entreprenören ansvarig för 

väsentliga fel som vållats genom 

hans vårdslöshet. Det är alltså två 

rekvisit som måste vara uppfyllda: 

felet ska vara av väsentlig karaktär 

och det ska ha uppkommit genom 

vårdslöshet från entreprenörens 

sida. 

Besiktning görs normalt efter 

utgången av den tvååriga garantitiden 

för material och varor. AB 04 

förutsätter normalt inte att ytterligare 

besiktning görs efter utgången 

av den femåriga garantitiden för arbetet. 

Även här kan man nog tänka 

sig att marknaden väljer att reglera 

detta på ett delvis annorlunda sätt 

beroende på vilka olika modeller för 

garantitider vi kommer att få se. 

Besiktningen har en så kallad avskärande 

rättsverkan, vilket innebär 

att ett iakttagbart fel vid slutbesiktningstillfället 

inte kan korrigeras på 

entreprenörens bekostnad om det 

inte noterats i besiktningsprotokollet. 

Det som inte står där är så att 

säga inte fel. Hittills har gällt att 

beställaren dock under en tremånadersfrist 

kunnat aktualisera fel som 

missats vid besiktningen. Nu sträcks 

den tidsfristen ut i AB 04 till att 

gälla sex månader för ordinära fel 

och 18 månader för väsentliga fel. 

Avslutningsvis kan nämnas att 

det i AB 04 införs en ny och förenklad 

modell av tvistelösning. Det är 

en så kallad skiljeperson (redan döpt 

till klok gubbe) som nu lanseras som 

alternativ till skiljeförfarande och 

domstolsprocess. Den nya modellen 

ska vara snabb, billig och bygga 

på samverkan mellan parterna. 

Avgörandet från skiljepersonen 

kommer dock inte, på samma sätt 

som en skiljedom, att vara juridiskt 

bindande. 

AB 04 ska finnas på arbetsplatsen. 

Beställ från Svensk Byggtjänst, 

08-457 11 00. 



SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Kan min chef vägra 

mig ledighet för 

studier? 

Fråga: Jag har varit anställd på ett 

arkitektkontor i tre år och har kommit 

in på en ettårig utbildning som 

jag gärna vill gå. Nu säger min chef 

att det inte går förrän skolan som 

jag är handläggare för är färdigprojekterad. 

Det är inte färdigt förrän i 

mars, och då har utbildningen redan 

startat. Kan min chef verkligen 

vägra mig ledighet för studier? 

FRÅGA 

OMBUDSMANNEN 

Här inleder vi en ny serie i Arkitekten, där Sveriges Arkitekters 

jurister svarar på fråfor från medlemmarna. 

Svar: Har du varit anställd i minst 

sex månader i följd eller sammanlagt 

tolv månader under de senaste två 

åren har du rätt till ledighet för 

studier. Arbetsgivaren har dock rätt 

att skjuta upp ledigheten under en 

första period om sex månader. Vill 

arbetsgivaren skjuta upp ledigheten 

ytterligare krävs samtycke från den 

berörda fackföreningen. 

Kan jag starta eget 

på fritiden? 

Fråga: Jag arbetar på ett privat arkitektkontor 

och har fått i uppdrag 

att rita en privatbostad. Kan jag 

starta en egen firma på min fritid? 

Svar: Eftersom du är anställd på ett 

arkitektkontor så kan din egna firma 

betraktas som konkurrerande verksamhet. 

Att bedriva konkurrerande 

verksamhet kan vara grund för 

avsked. Innan du påbörjar några diskussioner 

om att starta eget, måste 

du därför kontakta din arbetsgivare 

och få hans tillstånd att starta 

egen firma. För att det inte skall bli 

några diskussioner rekommenderar 

jag dig att se till att få ett skriftligt 

medgivande. 

Tandläkarbesök på 

arbetstid? 

Fråga: Jag jobbar på ett privat 

arkitektkontor och skall besöka min 

tandläkare. Kan jag göra det på 

arbetstid eller måste jag ta ledigt? 

Svar: Enligt gällande kollektivavtal 

så har du rätt att få tjänstledigt för 

att besöka tandläkaren på arbetstid, 

men med löneavdrag. Det kan förekomma 

att arbetsgivaren accepterar 

att man får besöka tandläkare på 

betald arbetstid. Men för detta 

krävs ett uttryckligt godkännande 

eller lokalt avtal om detta. 

Ulrika Paulsson 

Statligt avtal klart 

En definitiv överenskommelse om 

nytt avtal på den statliga sektorn 

(RALS 2004-2007) har nu träffats 

mellan SACO-S och Arbetsgivarverket. 

Avtalet rör frågor om löner, 

trygghet, arbetsmiljö med mera, 

och är i princip likalydande med det 

preliminära avtal som vi rapporterade 

om i förra numret av Arkitekten. 

Framför allt har förhandlingsordningen 

vid löneförhandlingar 

stramats upp och de tidsbegränsat 

anställda har tillförsäkrats en större 

trygghet enligt Trygghetsavtalet. 

Löneavtalet 

Det nya löneavtalet är treårigt och 

löper från den 1 oktober 2004 till 

den 30 september 2007. Precis 

som det gamla avtalet är detta 

avtal sifferlöst och bygger på lokal 

lönebildning. En förändring är att 

den så kallade lönesamtalsmodellen 

fått en mer framskjuten plats, och 

att denna förhandlingsmodell kan 

tillämpas på myndigheten bara om 

parterna kommer överens om det 

(tidigare låg avgörandet hos arbetsgivaren). 

Lönerevisionstillfällena är 

den 1 oktober respektive år, om inte 

de lokala parterna kommer överens 

om annat. 

Beträffande förhandlingsordningen 

så finns det fortfarande 

möjlighet att föra frågan 

om lönesättningen till både lokal 

och central lönenämnd vid oenighet. 

Skillnaden gentemot det gamla 

avtalet är att nu går Arbetsgivarverket 

in som arbetsgivarpart i de 

fall myndigheten/verket inte rättar 

sig efter den centrala lönenämndens 

rekommendation. Den lokale 

arbetsgivaren fråntas alltså i dessa 

fall sin befogenhet att sätta lönerna, 

vilken tas över av Arbetsgivarverkets 

styrelse. 

Trygghetsavtalet 

En positiv ändring i Trygghetsavtalet 

är att de tidsbegränsat anställda 

nu omfattas av avtalet på bättre 

villkor än tidigare. Det har varit en 

viktig fråga inom SACO-S, eftersom 

tidsbegränsade anställningar är vanliga 

inom staten, särskilt på universitet 

och högskolor. Förbättringen för 

de tidsbegränsat anställda har dock 

skett på bekostnad av en viss försämring 

för de tillsvidareanställda. 

Tidsbegränsat anställda omfattas 

nu av Trygghetsavtalets alla 

förmåner efter en kvalificeringsperiod 

om tre år (mot tidigare fem år). 

I gengäld införs en kvalifikationstid 

för tillsvidareanställda på ett år, för 

dem som tillsvidareanställs från och 

med den 1 januari 2005. 

Reglerna för pensionsersättning 

och särskild pensionsersättning 

ändras också. Pensionsersättning 

kan fr.o.m den 1 januari 2008 erhållas 

fr.o.m. 61 års ålder (idag 60 års 

ålder). Motsvarande åldersgräns 

införs för den särskilda pensionsersättningen 

fr.o.m. samma datum. I 

nuvarande avtal utgår särskild pensionsersättning 

efter viss bedömning, 

dock normalt tidigast från 58 

års ålder. Även efter den 1 januari 

2008 finns möjlighet att få särskild 

pensionsersättning före 61 års ålder, 

om det finns synnerliga skäl. 

Övrigt 

I en bilaga till nya RALS behandlas 

frågor om arbetsmiljö, rehabilitering 

och företagshälsovård. I en särskild 

bilaga finns också skrivningar om 

lokalt fackligt arbete. Det konstateras 

att både arbetsgivare och 

fack har ett intresse av att fackliga 

uppdrag kan utövas på ett bra sätt 

på arbetsplatsen. Med anledning 

av detta kommer de lokala fackliga 

företrädarnas situation att studeras, 

bland annat möjligheterna att kombinera 

fackligt uppdrag med karriär 

samt löneutvecklingen för fackliga 

företrädare. 

Har ni frågor kring avtalet är ni 

naturligtvis välkomna att kontakta 

oss på kansliet. Mer information 

finns också på www.saco-s.se. 

Anna Lindvall 


Kommunalt 

avtal 

fortsätter 

att gälla 

Under våren och hösten har 

Akademikeralliansen (som Sveriges 

Arkitekter ingår i) och Kommunförbundet 

diskuterat förbättringar i det 

gällande löneavtalet, Löneavtal 01. 

Avtalet skulle ha sagts upp den 30 

oktober i år, om det skulle ha upphört 

att gälla nästa år. Akademikeralliansen 

har dock beslutat att inte 

säga upp avtalet, utan att istället 

tillsammans med Kommunförbundet 

fortsätta att arbeta fram förändringar 

i det gällande avtalet. Avtalet 

fortsätter därför att gälla ett år i 

taget, det vill säga nästa senaste 

möjliga uppsägningstidpunkt är den 

30 oktober 2005. 

Skälet till beslutet att inte säga 

upp avtalet är att de flesta förbunden 

inom Akademikeralliansen 

är nöjda med avtalet, även om det 

behövs justeringar på några punkter 

samt en bättre praktisk tillämpning 

ute i kommunerna. Statistiken 

visar också att akademikerna som 

omfattas av detta avtal fått ett 

bättre löneutfall än de grupper som 

omfattas av avtal med fastställda 

miniminivåer. 

Det centrala i löneavtalet är lönesamtalet. 

Lönesamtalet ska, enligt 

bilaga 6 till Löneavtal 01, handla om 

uppställda mål, resultat och koppling 

till lönen. Lönen ska också vara 

individuell och differentierad. Acceptera 

därför inte dåligt genomförda 

lönesamtal som inte innehåller dessa 

komponenter! Gammalt ”pott-tänkande” 

och enbart hänvisningar till 

begränsat ekonomiskt utrymme 

uppfyller inte löneavtalets krav. Tyvärr 

har både vi och andra förbund 

inom Akademikeralliansen alltför 

ofta kunnat konstatera att det gått 

till på det sättet i ett antal kommuner. 

Ett annat vanligt fel är att 

chefen som genomför lönesamtalet 

saknar mandat för lönesättningen 

eller helt enkelt inte kan eller vill ta 

ansvar för lönesättningen. 

Anna Lindvall 


Sök byggmaterial, 

litteratur och 

mycket mera på 


Har du upptäckt vårt projekterings- 

och planeringsstöd på webben? På 

www.arkitekt.se/teknik hittar du som 

är medlem länkar och sökfunktioner när 

det gäller lagar och regler, material och 

produkter, konstruktioner och standarder 

med mera. I flera fall kan du göra sökningar 

i externa webbkällor direkt via formulär på 

vår webbplats. Där finns nu också en utökad 

tjänst med bokförsäljning och litteratursökning 

i olika källor. 

Under tre månader med start vid årsskiftet 

kan vi även bjuda på ett särskilt introduktionserbjudande 

från Svensk Byggtjänst. 

Om du söker i Byggtjänsts Byggkatalog 

via vår webbplats, får du tillgång till den 

fullständiga Byggkatalogen, som annars 

kräver abonnemang. Passa alltså på att 

testa Byggkatalogen, den har kommit i en 

ny version som enligt Byggtjänst är kraftigt 

förbättrad. 

Du kan som tidigare också göra direktsökningar 

i den andra byggkatalogen 

på marknaden, ByggFaktaDocu, som är 

kostnads- och inloggningsfri. 

Per Lander 


LEDARE 

Sveriges Arkitekter är 

intresseorganisation för Sveriges 

arkitekter, inredningsarkitekter, 

landskapsarkitekter och fysiska 

planerare med över 9.000 medlemmar. 


Wirwachs Malmgård 

Ansgariegatan 5 

Box 9225,SE-102 73 

Stockholm,Sweden 

Te l +46(0)8 5055 7700 

Fax +46(0)8 5055 7705 

kansli@arkitekt.se 


Ordförande: 

Johan Nyrén 

johan.nyren@nyrens.se 

vice ordförande 

Tiina Sarap, 

tiina.sarap@lpal.slu.se 

Förbundsdirektör: 

Staffan Carenholm, 

staffan.carenholm@arkitekt.se 

Varumärket Sveriges Arkitekter 

har etablerats på mycket kort tid. 

Det är påfallande hur långt bort 

stiftarorganisationerna känns. 

Utmaningar, 

avverkade och förestående 

Sveriges Arkitekter har haft stämma. Den 

senaste tvååriga verksamhetsperioden har 

granskats och program för de kommande 

två åren har lagts fast. Ny styrelse är vald 

och den gamla är vederbörligen avtackad. 

När man summerar de två första hela 

verksamhetsåren för Sveriges Arkitekter är 

det påfallande vad mycket som har hänt. 

Stämman kunde också med instämmande 

i styrelsens verksamhetsöversyn konstatera 

att verksamhet och organisation i alla vä- 

sentliga delar utvecklats till att bli 

just vad stiftarorganisationerna 

syftade till. Även verksamhetsrevisorerna 

gav verksamheten fullt 

godkänt och beskrev den nya organisationen 

som en legering där de olika 

komponenterna stärker varandra på ett 

sätt som gör helheten både tålig och stark. 

Varumärket Sveriges Arkitekter har etablerats 

på mycket kort tid. Det är påfallande 

hur långt bort stiftarorganisationerna 

känns. Sveriges Arkitekter har intagit sin 

plats på den opinionsmässiga arenan och 

etablerat nya relationer mellan arkitektkåren 

och omvärldsaktörerna. Umgänget 

och kommunikationen med byggherrar, 

beställare, entreprenörer och andra aktörer 

inom planering och byggande har både 

breddats och fördjupats. Detsamma gäller 

kontakterna med politiska beslutsfattare 

på olika nivåer. Bara under hösten har vi 

fått tidigare samordningsministern, nuvarande 

finansministern, Pär Nuder att prata 

om arkitekturens tillväxtbetydelse och den 

nya samhällsbyggnadsministern Mona 

Sahlin att referera till Sveriges Arkitekters 

remissvar på Skärpning Gubbar. 

Det finns mycket som kan göras för att 

ytterligare öka arkitekternas medverkan 

och inflytande i samtalet om byggande och 

planering. Det är ändå uppenbart, när man 

blickar tillbaka på Sveriges Arkitekters första 

två hela verksamhetsår, att arkitekterna 

inte på samma sätt som tidigare står vid 

sidan av debatten. Vinsterna med den nya 

organisationen är här direkt avläsbara. 

Medlemsmässigt står vi starka. Med 

närmare 95 procents anslutningsgrad och 

över 9.500 medlemmar varav 300 nya 

studentmedlemmar bara under hösten 

har vi fått och kan agera utifrån ett starkt 

förtroende. Med, dessutom, god ekonomi i 

ryggen är förutsättningarna inför de kommande 

åren gynnsamma. 

Utmaningar saknas inte. Förändrings- 

och förnyelsearbetet inom byggsektorn 

har skjutit fart. Starka krafter driver på 

en industrialisering av byggandet. Bostadsbyggandet 

slits mellan kravet på låga 

byggkostnader och långsiktig kvalitet 

och hållbarhet. Den offentliga sektorns 

planeringsresurser blir inte större samtidigt 

som successionsproblemen blir allt mer 

uppenbara. Ny plan- och bygglagstiftning 

står för dörren. Internationaliseringen av 

det tidigare så påtagligt nationellt präglade 

byggandet innebär uppenbara förändringar 

för arkitekterna. 

Den offentliga upphandlingen av arkitekttjänster 

fungerar bitvis mycket dåligt 

och även upphandlingslagen ses nu över. 

Efter tre års lågkonjunktur är villkoren 

för arkitektarbete i form av arvoden och 

löner inte vad de borde vara. Affärsetiken 

i arkitektbranschen är inte heller alltid föredömlig 

och debatten måste föras utifrån 

etisk utgångspunkt och vad som kan och 

bör göras för att bredda tjänsteutbud och 

möta utmaningarna på en marknad som 

aldrig står stilla. 

Till allt detta kommer en grundutbildning 

stadd i förvandling genom successiv 

indelning av utbildningarna i kandidat- 

och masterprogram. Säkert får vi också se 

annan rörlighet mellan olika utbildningar 

de allra närmaste åren. Tiden är definitivt 

förbi när den akademiska miljön var stabil. 

Nu tillkommer ständigt nya utbildningsprogram 

och etablerade utbildningsprogram 

förändras och ingår nya allianser. 

För Sveriges Arkitekter är det en utmaning, 

som vi redan tagit oss an genom formulerandet 

av förbundets nya utbildningspolicy. 

Härtill kommer utmaningen att under de 

närmaste två åren föra vidare och utveckla 

det professionaliseringsprogram som vi 

lagt grunden till. 

Vid årsskiftet lämnar Johan Nyrén ordförandeposten 

och Tiina Sarap uppgiften 

som förbundets vice ordförande. Johan har 

lotsat förbundet igenom de två första hela 

verksamhetsåren, en nog så utmanande 

och ansvarskrävande uppgift. Tiina, som 

fungerade som ordförande under interimsperioden 

andra halvåret 2002 och som kan 

se tillbaka på en åtta år lång styrelsegärning, 

har också starkt och aktivt bidragit 

till att ge Sveriges Arkitekter en god start. 

Medlemmarna har anledning att känna 

stor tacksamhet för sådant förtroendemannaengagemang. 

 


Ny upphandlingslag på gång 

Det pågår en förnyad översyn av 

lagen om offentlig upphandling. Det 

är nu åttonde gången lagen kommer 

att ändras sedan tillkomsten 1994. 

Anledningen till den nu pågående 

översynen är att nya EG-direktiv 

ska implementeras i den nationella 

lagstiftningen. I Sverige ska förändringarna 

vara införda till årsskiftet 

2005/2006. 

Allt talar för att den nuvarande 

upphandlingslagen delas upp i två 

olika lagar, en för de ”klassiska 

sektorerna” och en för ”försörjningssektorerna”. 

Till de senare hör bland 

annat elförsörjning och telekommunikationer, 

medan upphandling av 

tjänster hör till den klassiska sektorn. 

En uppdelning ger ökad tydlighet, 

vilket är bra. Den nuvarande lagstiftningen 

är onödigt snårig. Dessutom 

är målsättningen att de nya lagarna 

mer troget ska följa de grundläggande 

EG-direktiven inom området, 

vilket också är bra. Den nu gällande 

lagen är lite väl hemsnickrad till sin 

karaktär. 

Sveriges Arkitekter har nu framfört 

en rad konkreta synpunkter till 

den sittande Upphandlingsutredningen. 

Vi har främst koncentrerat oss 

på reglerna för upphandling under 

tröskelvärdena (6 kap LOU). Där regleras 

villkoren för väl över 95 procent 

av alla arkitektupphandlingar. 

Det Sveriges Arkitekter vill är 

bland annat: 

Att de nuvarande förfarandena 

förenklad upphandling och urvalsupphandling 

ska finnas kvar. Urvalsupphandling 

ger den upphandlande 

myndigheten frihet att begränsa 

antalet anbud till vad som är rimligt 

Obegripligt från STD 

med tanke på upphandlingens art 

och karaktär. 

Att det ska ges betydligt större 

möjligheter att direktupphandla 

än idag. Vi föreslår att komplexa 

tjänster och tjänster med stort 

kunskapsinnehåll alltid ska kunna 

upphandlas om värdet är lägre än 

10 prisbasbelopp (närmare 400.000 

kr). Regler om detta bör nu skrivas 

in direkt i lagen. 

Att möjligheten att upphandla 

genom ramavtal inte ska tillåtas 

under tröskelvärdena. Ramavtal 

missbrukas idag i många fall och 

den frekventa tillämpningen av ramavtal 

har sin förklaring i de snäva 

reglerna för direktupphandling. Med 

ökad frihet till direktupphandling 

bortfaller motivet för att lägga 

upp omfattande och byråkratiska 

ramavtalsupphandlingar. 

Att nuvarande annonseringsregler 

gällande förenklad upphandling och 

urvalsupphandling ska behållas. 

Att det inte bör finnas detaljerade 

regler om hur gradering och viktning 

av tilldelningskriterier bör ställas 

upp. Alltför detaljerade regler leder 

till komplicerade viktningsprocesser 

och poängkineseri som gräver ner 

de offentliga upphandlarna i detaljer. 

Helhetsperspektivet på upphandlingen 

går förlorat när detaljregleringen 

går för långt och listan 

över tilldelningskriterier blir alltför 

omfattande. 

Den som vill läsa förbundets skrivelse 

kan gå in på www.arkitekt.se/ 

policy/aktuellt. 


Som framgår av artiklar i detta nummer av Arkitekten försöker STD 

ensidigt förlänga årsarbetstiden vid privata arkitektföretag med drygt en 

vecka. Gammalt samförstånd tycks nu plötsligt ersatt med okänslighet och 

aggressivitet. I många år har vi samverkat för att utveckla arkitektbranschen, 

inte minst affärsmässigt. Det har varit en styrka för arkitektbranschen att 

parterna gemensamt kunnat arbeta nära tillsammans för bättre branschvillkor. 

Nu lägger STD, på oklara grunder, det samarbetet i vågskålen. Det är en 

vådlig, och obegriplig, chansning. 

STUDENT- 

SPALTEN 

Allt fattigare 

studenter 

Studenter får en allt sämre privatekonomi samtidigt 

som de flesta andra grupper i samhället får det allt 

bättre. Det visar resultatet av en genomgång gjord av 

Föreningssparbankens Institut för Privatekonomi. En 

småbarnsfamilj har till exempel 5.530 kronor mer kvar 

i slutet av månaden nu jämfört med 1995. Motsvarande 

siffror för studenter är att de i år har 93 kronor mindre 

kvar efter de nödvändiga utgifterna. 

På femton år har studenternas ekonomiska standard 

försämrats med hela fyrtio procent enligt institutets beräkningar. 

Förändringen är klart negativ och då ska man 

komma ihåg att även utgångsläget var riktigt dåligt. 

En genomsnittlig student kan idag ha så lite som 20 

kronor kvar i slutet av månaden sedan de nödvändiga 

utgifterna är betalda. Den viktigaste förklaringen till försämringen 

är att boendekostnaderna har ökat kraftigt. 

Boendekostnaden förbrukar idag nästan en tredjedel av 

den disponibla inkomsten för studenten. Däremot har 

kostnaden för mat blivit relativt sett lägre. För studenter 

som får barn är hamnar kalkylen snabbt på minus trots 

att grundbeloppet i föräldraförsäkringen höjts från 150 

till 180 kronor. 

De ambitioner som regeringen säger sig ha att fler 

ska studera, och då framför allt från grupper som idag är 

underrepresenterade på högskolorna, framstår redan här 

mest som tomma ord. Lägg sen till ett trygghetssystem 

som aktivt missgynnar studenter och det hela börjar 

närmast framstå som ett hån. Finns det någon rimlighet 

i att studenten ska ha trettio karensdagar när hon blir 

sjuk? Eller varför är det så att det för studenter inte alls 

utgår ersättning vid vård av sjukt barn? 

Hålen i trygghetssystemet för studenter har uppmärksammats 

av SACO studentråd under flera års tid 

och på den nyligen genomförda kongressen presenterade 

man ett nytt studiesocialt program med ett förslag på 

en heltäckande försäkring som träder in vid sjukdom, 

vård av sjukt barn och så vidare. Man får hoppas att de 

får gehör för en reform. För att vara fattig men trygg 

student känns förhoppningsvis mera uthärdligt än att 

vara både otrygg och fattig dito. 

Rickard Wallgren, studenthandläggare Sveriges Arkitekter 


Så kokar du 

50 liter glögg 

Vi vill inte vara sämre än många andra tidningar. 

Även vi bör ha en vinspalt. Vi inleder (och avslutar) 

detta nya inslag i Arkitekten med en nödvändighet 

så här i juletider – receptet på 50 liter glögg. 

Bakgrunden är denna: 

Sveriges Arkitekter har sina kanslilokaler i 

Wirwachs Malmgård. Wirwachs var en apotekare 

som på 1770-talet lät uppföra malmgården 

tillsammans med sin apotekarkollega Senckpihl. 

Vi misstänker att kring juletid var glögg en stor 

produkt för de båda kollegorna. Efter mångårigt 

idogt provande tror vi oss om att ha lyckats återskapa 

deras originalrecept. Varsågod: 

Recept 50 liter glögg 

Kardemummakärnor, 200 g 

Kryddnejlikor, hela, 100 g 

Ingefära, torkad, hel, 200 g 

Pomeransskal, hela, 200 g 

Kanelstänger, 200 g 

Socker, 12 kg 

Vino Tinto, 56 flaskor 

Renat, 7 flaskor 

Eau de Vie, 7 flaskor 

Häll kryddorna i en stor rostfri kastrull. Tillsätt 7 

flaskor vin och ungefär lika mycket vatten. Koka 

en lag på detta. Låt gärna stå över natten. Häll 

upp lagen i de tomma vinflaskorna (det bör bli 

cirka sju hela flaskor lag, eller något mer). Pressa 

ur så mycket lag som möjligt (pomeransskalen 

suger åt sig mycket!). 

Blanda 7 flaskor vin, 1/7 av lagen och ca 1,5 kg 

socker i en stor kastrull, värm. Blanda på slutet i 

en flaska vardera av Renat och Eau de Vie. Pressa 

eventuellt i saften av några citroner. Upprepa successivt 

i takt med att drycken förtärs. 

Per Lander

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?