ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

a i Sverige, men om vi tillåter en situation
med fler affischer och fler reklampelare än
i dag, skulle folk antagligen uppleva att de
blir påhoppade.
– Det handlar hela tiden om att försöka se
var den här svårdefinierade gränsen går och
känna att man ligger på rätt sida om den.
För det finns en smakgräns som man kan
överträda.
Även Tomas Larsson, vd för JC Decaux,
ser problemet:
– Många svenska städer har ganska
mycket reklam. Det finns en mättnad som
många ser.
Men om mängden reklam diskuteras
inom branschen, hur kommer det sig att
Örebro är så ensam om att föra debatten på
kommunal nivå?
Kanske beror det på att frågan bäst diskuteras
i demokratitermer. Och det är inte
en diskussion som normalt förs inom de tekniska
förvaltningarna eller i gatunämnden.
– Men reklamen är en demokratifråga,
säger Lars Bjurström.
– Vem är det som ska bestämma hur det
ska se ut i staden? Det som jag tycker är
slående med bussreklamen var att det trots
allt inte handlade om några jättesummor.
Jag tror att kommunerna klarar att minska
mängden reklam. Som vinst skulle medborgarna
få trevligare upplevelser av städerna.
Nu finns det dock redan medborgare
som inte tänker vänta på att politikerna
fångar upp deras missnöje över hur städerna
utvecklas. Varje år vandaliseras ett stort
antal reklamkampanjer. Samtidigt pågår
en annan ljusskygg kamp om det offentliga
rummet. Under samma tidsperiod som
reklamen ökat i omfång, har också graffitin
tagit mer och mer plats. Det är sannolikt
inte bara en slump.
Egs, en av Finlands mest kända graffitimålare,
arbetar numera som AD. I en intervju
i tidningen Underground Productions
betonar han likheterna mellan reklamen och
graffitin: ”Jag utformar reklam, saker som
ska sättas upp på allmänna platser och det
är ett företag som bestämmer hur det ska
se ut eftersom de har stålarna. Företaget
frågar inte folket: Gillar du den här annonsen?
Kan vi sätta upp den framför ditt
fönster? Ta till exempel H&M:s annonser.
De kan vara ganska svårsmälta för många
människor. Hur kan de sätta upp en bild på
en nästan naken tjej mitt i gatan? På så sätt
jobbar reklamen på ett sätt som liknar graffitin,
den provocerar dig visuellt.”
Egs säger att hans jobb på reklambyrån
ligger så nära det han sysslade med som
graffitimålare att det överhuvudtaget inte
känns som att han förändrats. Så lägger
han till en mening: ”Förutom att det inte är
olagligt.”
I den mån graffitin har ett svar på
reklamens utbredning lyder det: går bruset
inte att stänga av går det i alla fall att måla
över. För den som varken gillar graffiti eller
reklam är situationen aningen värre.
Clear Channel ger en träffande beskrivning
på sin hemsida:
”Placera budskapet på platser där folk
rör sig och låt det sedan sitta uppe dygnet
runt så att alla hinner se det. Förr var man
hänvisad till folktäta platser som torg och
kyrkbackar. Idag möts människorna av bud-
skapet redan när de kliver ut genom dörren.
Precis som förr går budskapet varken att
slänga eller zappa bort.”
Det pågår en dragkamp om det offentliga
rummet och ställningarna är mer polariserade
än någonsin.
Problemet är att reklamen numera når
oss på ett sätt som suddar ut gränserna
mellan offentligt och privat. Det kanske inte
spelar så stor roll om stadsrummen hålls
någorlunda städade när budskapen ändå når
oss – oavsett var vi befinner oss.
Vi bär teknik med oss som gör att vi
för ut det privata i det offentliga. Vi nås av
mejl, sms, mms, video- och telefonsamtal
även utomhus. När detta sker samtidigt som
stadsrummens reklam söker sig allt närmare
människorna, är frågan om offentligt eller
privat inte längre lika relevant.
Det kritiska i utvecklingen är att det offentliga
rummet håller på att förvandlas till
ett rum där endast konsumenter är välkomna.
Eftersom allt fler verksamheter – oftast
offentliga eller i en offentlig miljö – får
ekonomisk draghjälp av reklampengar, blir
den ofrånkomliga konsekvensen att vi kommer
att få betala om vi vill vistas i reklamfria
miljöer. Därmed blir också reklamens
vara eller inte vara en fråga om ekonomiska
resurser.
En klassfråga, alltså.
I dagens offentliga och privata rum är vi
numera konsumenter 24 timmar om dygnet.
Och det här är lite ironiskt. För reklamen
riktar sig till dem som har pengar. Men det
är människor utan pengar som inte kommer
att ha en chans att slippa den.
24 ARKITEKTEN december 2004
Bilden är ett montage